Jag har vid två tillfällen cyklat på Gotland. Första gången cyklade jag ensam och det är den resan jag nu ska berätta om.
Jag hade kommit till Visby med färjan från Nynäshamn på morgonen. Det var en varm och skön sommarmorgon. Jag tror att det var i juli 1986.
Jag hade med mig min egen touringcykel med packfickor både på pakethållaren bak och på en specialhållare på framhjulet. Jag skulle på en vecka cykla Gotland runt och bo på vandrarhem.
Min första morgon spenderade jag i Visby genom att cykla kring och leta efter något ställe att äta frukost på. Det blev till slut en ostfralla och en kopp kaffe på ett fik nere i hamnen. Eftersom Visby verkade vara en sovande stad denna morgon beslutade jag att genast ge mig ut på vägarna norrut. Lummelunda skulle bli min första anhalt.
Jag valde den väg mot norra Gotland som går närmast kusten.
Efter en stunds cyklande kom jag fram till avtagsvägen mot Lummelunda och de berömda kalkstensgrottorna. Betalde 52 kronor för att få gå in i grottorna och hoppades på att ingen skulle stjäla mina tillhörigheter på cykeln medan jag besåg stalaktiter och stalagmiter.
Då jag kom ut var allt kvar på cykeln och det var bara att trampa vidare norr ut. Jag fortsatte på den väg som går närmast kusten. Jag bestämde mig också för att ta varje liten avtagsväg ner mot de kustsamhällen jag passerade. Nästa anhalt blev därför Lickershamn. Jag minns att jag upplevde vägen ner mot Lickershamn som väldigt vacker. Här vandrade jag runt en stund och tittade på fiskehamnen och de små bodarna samt på rauken Jungfrun. Sedan fortsatte jag färden mot Ireviken. Vid den här tiden pågick en strid om den servering som då fanns i Ireviken. Om jag minns rätt rörde det sig om kollektivavtal för de anställda. Trots uppmaning till bojkott drack jag en kopp kaffe på serveringen, och trampade sedan vidare.
Då jag kom upp i närheten av Hangvar lämnade jag den stora vägen mot Kappelshamn och tog av till vänster in på en betydligt mindre väg. Här var det ibland djupt grovt grus och ibland körde man direkt på hällmarken. I huvudet började genast melodin ”Summarn kummar” att rulla…
Summarn kummar me sol kummar yvar hällmark u stain,
yvar förfädas bain, yvar martall yvar ain.
Yvar maurar u mack, leiksum yvar pinnsvein u rack.
Skeinar soli igen pa ladingen…
ja, eller hur den nu går.
Vid ett ställe efter den här vägen stannade jag vid en gård (jag tror det var vid Medebys) med skylten Vandrarhem. Det visade sig dock att de inte hunnit bli godkända för att driva vandrarhem den sommaren. Jag köpte dock en kopp kaffe och en bit saffranspannkake med salmbärssylt. Det kom sedan att bli något jag försökte få tag i varje dag på den fortsatta resan.
Jag cyklade sedan fram till Hallshuk. Därifrån var det sedan väldigt dålig väg en lång bit då jag skulle ta mig vidare mot Kappelshamn som jag bara passerade. Mitt mål för dagen var vandrarhemmet i Lärbro dit jag kom strax efter kl 17. Här installerade jag mig i ett rum tillsammans med ett antal andra cykelturister. Då jag lastat av min packning och lagt in den i skåpet på vandrarhemmet cyklade jag ut till en av de platser jag bestämt mig för att besöka i trakten kring Lärbro. Jag åkte till Ganns ödekyrka, en gammal kyrkoruin som sommartid bland annat brukar användas för vigslar. Alldeles i närheten av denna ödekyrka ligger Hångers källa. En mycket vacker plats. Det sägs att det var här som ”biskopen” på Gotland, Israel Kolmodin fick inspirationen till psalmen ”Den blomstertid nu kommer”.
Senare på kvällen satt jag och bläddrade i en pärm om Lärbro på vandrarhemmet och fick plötsligt se ett tidningsurklipp om något jag aldrig hört talas om, den så kallade ”Klangstenen i Lärbro”. Jag tog mig genast för att försöka lokalisera den och det var det värt. I en hage vid en gård som heter Hägvide ligger en stor ganska rund sten. Stenen har ett antal skålgropar från bronsåldern. Om man slår på den med något hårt föremål uppstår ett säreget ljud. Det låter som om stenen är ihålig. Det blir som om stenen var ett musikinstrument. Ett besök här kan rekommenderas, men bered dig på att det inte är helt lätt att hitta dit. Man måste passera över gårdsplanen till minst ett hus men om du utmed vägen hittar en hällristning så är du på rätt väg.
[Andra och tredje dagen]
Påföljande morgon var mitt mål Fårö. Jag begav mig alltså av nord-ost ut från Lärbro efter frukost på vandrarhemmet. Jag cyklade mot Fårösund via det på den tiden existerande svenska ”oljefältet” vid Rute. Här såg ut som i TV-serien Dallas, fast mindre. Jag menar då de oljepumpar som stod här och var i den glesa tallskogen, innanför Gunnebostängsel och sakta pumpade upp de oljedroppar som fanns under norra Gotland.
Från Lärbro till Rute är det ca en mil och därifrån till Fårösund är det åtta kilometer. Det är alltså ingen särskilt lång cykeltur upp till färjan i Fårösund. Någon kilometer före Fårösund stannade jag dock en stund för att besöka Bungemuseet, som är ett hembygdsmuseum. Här finns diverse gamla byggnader från Gotland, en kalkugn och diverse annat som ska ge en bild av livet på Gotland förr.
I samhället Fårösund hann jag med en kopp kaffe innan jag rullade ombord på färjan, en vanlig vägfärja som tog mig över till Fårö. Första samhället på Fårösidan heter Broa, även om här aldrig funnits någon bro, så vitt jag vet.
Jag cyklade förbi Fårö kyrka. Mitt mål för dagen var vandrarhemmet vid Sudersand. Vandrarhemmet var inrymt i en gammal vitkalkad skolbyggnad och drevs sommartid av en av lärarna. Han var en fantastiskt trevlig person med massor av idéer och aktiviteter knutna till vandrarhemmet. Tyvärr har jag glömt hans namn.
Efter att ha installerat mig på vandrarhemmet cyklade jag till Sudersand för att bada och senare på kvällen var jag dit för att spela en runda minigolf i min ensamhet. Minigolf är dock alltid roligare om man har någon att spela tillsammans med.
Mellan badet och minigolfen cyklade jag upp till Fårö fyr som ligger längst ut på nordöstra Fårö vid Holmudden. Därifrån cyklade jag sedan tillbaka till Vandrarhemmet en annan, nordligare väg så att jag följde den norra stranden av Avanäset och passerade på vägen utmed Nordersand.
Efter en natts sömn på vandrarhemmet beslöt jag att utforska Fårö. Jag hade bokat ytterligare en natt på vandrarhemmet på Fårö. Utforskandet av Fårö förde mig ut på små väger, genom beteshagar för får. Fast på Gotland tror jag man säger lamm om både små och stora får. Ibland var det grindar att passera men oftast fick jag istället lov att passera ”färistar” gjorda av ett antal bitar järnvägsräls. Jag kom snart underfund om att det inte var så lyckat att försöka cykla över en färist, i synnerhet inte på en cykel med smala racerdäck. Punkteringsrisken var uppenbar. Det var den för övrigt på de smala vägarna genom hagarna också. Den krossade kalkstenen på vägarna var allt för vass för mina däck. Jag tog mig dock så småningom genom hagarna fram till naturreservatet vid Langhammarshammaren. Sedan promenerade jag mestadels med min cykel utmed hela kuststräckan förbi Gamlehamn och Digerhuvud ner till Lauterhorn. Under hela sträckan njöt jag av alla de vackra och berömda raukar som finns utmed denna kust. Sedan blev det framåt kvällen cykelåkning tillbaka till Sudersand via Fårö kyrka. Då jag kom till samhället vid Fårö kyrka kom jag på att jag inte ätit något sedan frukosten på morgonen. Jag fann en livsmedelsaffär och gick in och köpte mig något att bita i.
Satt sedan på vandrarhemmet och talade med föreståndaren tills det åter var tid att gå till sängs.
[Dag fyra]
Morgonen därpå var det tid för mig att lämna Fårö. Jag cyklade raka vägen ner till Broa och tog färjan över till Fårösund. Färden gick sedan vidare mot Rute igen. Därifrån valde jag rakt sydlig kurs ner mot Kyllaj. Kyllaj hade jag redan före avresan hemifrån bestämt mig för att besöka. Min pappa hade talat så mycket om raukarna vid Kyllaj att jag todde de var något alldeles enastående. Han hade tillbringat ett antal veckor här i slutet av september 1955 under en militär ”repövning”. Raukarna vid Kyllaj var väl inte så märkvärdiga då man sett dem som finns på Fårö. Däremot var Strandridaregården i Kyllaj intressant.
Från Kyllaj cyklade jag åter västerut för att så småningom nå fram till Slite. Slite lämnade jag tämligen raskt då jag fann orten ganska tråkig. Den var, åtminstone då. dominerad av kalk- och cementindustrin. Jag minns att jag passerade jättelika dagbrott för kalkbrytning. Jag cyklade på söderut och satsade på att Ljugarn skulle bli mitt mål för dagen. Strax före samhället Åminne fick jag syn på en liten skylt som pekade upp i skogen på höger sida. På skylten stod texten Tjelvars grav samt ett fornminnesmärke. Jag begav mig in på den smala väg som ledde in i skogen vid skylten. Vem var nu denne Tjelvar? Och vad är Tjelvars grav?
Tjelvar var enligt Gutasagan den förste guten. Han bodde i närheten av den plats där hans grav finns. Graven är en 18 meter lång skeppssättning från bronsåldern. Den ligger mitt i skogen.
Efter att ha beskådat denna skeppssättning och gravfälten runt ikring, rullade jag tillbaka ut till stora vägen, korsade den och körde in vid Gothems strandbad. Jag gick ner till vattnet och badade. Därefter åt jag lunch på serveringen som fanns på badplatsen.
Efter lunchen cyklade jag vidare söderut till Kräklingbo. Där gick jag in för att titta på den gamla kyrkan. Gotland är ju fullt av medeltida kyrkor. Strax efter Kräklingbo, på vägen mot Katthammarsvik, lämnade jag den stora vägen och for mot Hajdeby. Jag ämnade besöka den gamla fornborgen Torsburgen. I Hajdeby passade jag på att titta på ett antal slipskåror som finns i sandstenen där. Det sägs att man där har slipat svärd under vikingatiden. Andra ”källor” vill göra gällande att det var här som guden Tor slipade yxan.
Torsburgen som jag efter ytterligare någon kilometer, kom fram till är Sveriges största fornborg. Borgen är ca 1,2 kvadratkilometer stor och har daterats till tiden före Kristi födelse. Jag ställde ifrån mig min cykel i skogen och började utforska fornborgen. Jag vandrade upp på ”vallarna” som omger borgen och jag vandrade kors och tvärs inne i området. Jag satt också på kanten av ett stup i den östra änden av borgen och tittade ut mot Östergarnslandet och havet. Det var åt det hållet jag skulle bege mig då jag var färdig med Torsburgen.
När jag vandrat färdigt i fornborgen utan att stöta på en enda människa trampade jag skogsvägen tillbaka ut till stora vägen och fortsatte mot Ljugarn. Där fanns tyvärr ingen plats på vandrarhem så jag vände ut mot Östergarn och hamnade slutligen i Katthammarsvik. Där fanns ett vandrarhem i ett gammalt herrgårdsliknande hus. Jag hade vant mig vid hög klass på vandrarhemmen på Gotland men detta var inget vidare. Sängarna var förskräckligt dåliga och utrymmena i huset var i mycket dåligt skick.
Jag avslutade kvällen denna dag med att gå ner till hamnen i Katthammarsvik och köpa en nyrökt flundra, vilken smakade utmärkt.
[Femte dagen]
Innan jag gav mig av från Katthammarsvik nästa morgon tog jag mig en promenad genom orten. Jag upptäckte då att där fanns ett museum. Museet kallades Albatrossmuseet. Det skildrade en händelse under första världskriget, 1915. Det tyska minutläggningsfartyget Albatross sattes på grund utanför Östergarn efter en sjöstrid med ryska örlogsfartyg. Initiativtagare till museet var lustigt nog två personer som jag känner. Båda var verksamma i försäkringsbolaget Skandia. Mittemot museet fanns ett litet café där jag tittade in och där hade de en gammal jukebox från 50-talet. Om jag varit kaffesugen hade jag kanske gått in och tagit en kopp och lyssnat på en skiva.
Efter morgonpromenaden satte jag mig åter på min cykel och åkte åter mot Ljugarn för att sedan fortsätta mot Hoburgen. Först stannade jag dock till vid ytterligare en ödekyrka, den vid Ardre strax före Ljugarn. Eftersom jag inte hittat ett enda vandrarhem på hela vägen mellan Ljugarn och Hoburgen så blev det en gaska lång cykeltur denna dag. Efter vägen stannade jag och tittade på flera gamla kyrkor, det är ju gott om sådana på Gotland. Först nere vid Burgsvik stannade jag för att äta.
Nästa stopp blev i Vamlingbo. Där var det ju tvunget att gå in i ICA-butiken och titta på snabbköpskassörskan. Ni minns väl svensktoppslåten med Göran Ringbom. Det var ju i denna lilla ort på södra Gotland hon bodde och jobbade precis som Göran Ringbom själv. Jag var också in i ett krukmakeri och tittade. Göran Ringbom var, eller kanske är, förutom musiker även krukmakare men jag tror inte hans krukmakeri ligger i Vamlingbo.
Från Vamlingbo gick färden vidare sista biten mot Hoburgen. Jag valde att åka den sista biten utmed västra kusten. Från den här sträckan minns jag speciellt att det vimlade av kaniner efter vägen. Jag checkade in på vandrarhemmet vid Hoburgen och gick sedan ut för att bekanta mig med Hoburgsgubben, en av de mer berömda raukarna på Gotland, men långt ifrån den i mitt tycke mest imponerande. På kvällen åt jag middag på en restaurang i närheten av Hoburgsgubben. Efter middagen var jag ute och promenerade tillsammans med ett par kvinnor som jag träffat på restaurangen. De var också ute på cykeltur men bara på södra Gotland.
Därefter var det åter dags att gå till vandrarhemmet för att sova.
[Sjätte dagen]
Så var det åter dags att åka norrut igen. Gotland tar ju slut här nere vid Hoburgen. Först åkte jag genom området med kaninerna från dagen innan. Nu på morgonen var de om möjligt ännu fler. De sprang kors och tvärs över vägen. Då jag kom fram till den större vägen norrut bestämde jag mig för att istället för att fortsätta norrut, åka österut mot Holmhällar, som kvinnorna från kvällen innan talat så väl om. De sa att det var så vackert där. Jag kollade kartan och fann att det inte var någon större omväg. Dessutom skulle jag ju kunna ta en för mig helt ny väg tillbaka upp över Sudret. Det var väldigt vackert vid Holmhällar och jag vandrade omkring där på stränderna en bra stund innan jag satte mig på cykeln igen. Nu bar det av mot Suders, Hamra, Öja och Fide innan jag var ute på stora vägen norrut igen.
När jag kommit upp till norra änden av Burgsviken fick jag för mig att jag skulle svänga av till vänster ut på Näsudden. Därute fanns, och finns väl fortfarande, ett av de första vindkraftverken i Sverige. Jag hade aldrig sett ett vindkraftverk på nära håll så den chansen måste ju tas. Vägen ut på Näsudden var spikrak med undantag för två 90-graderskurvor. Jag har ett svagt minne av träd vid sidan av vägen så att det nästan var som en alle. Det var lite av samma känsla som en gång då jag cyklat utmed kanalerna i Holland. Upplevelsen av vindkraftverket på nära håll var väl inte så stor så jag vände ganska snart tillbaka samma väg som jag kommit.
Ute på stora vägen igen trampade jag på en bra stund. Först uppe vid Sproge stannade jag vid en livsmedelsaffär och köpte mig något ätbart. Efter ytterligare en stunds cykling tog jag av till vänster igen ner mot ett litet samhälle som heter Djauvik. Här promenerade jag en stund utmed stranden och doppade fötterna i vattnet. Jag har ett minne av en väldig massa små sjöbodar, men jag kan ha fel.
Sedan gav jag mig upp på stora vägen igen och passerade Fröjel kyrka för att sedan trampa på in till Klintehamn. Jag övervägde en stund att stanna i Klintehamn den eftermiddagen och kvällen men bestämde mig sedan för att fortsätta mot Visby. Jag hade ju börjat min tur tidigt denna dag och det var ju långt kvar innan det blev kväll och mörkt. Riktigt mörkt blev det förresten inte det var ju mitt i högsommaren. Jag trampade alltså vidare genom Västergarn och Tofta och nådde i god tid fram till vandrarhemmet i Visby.
Vandrarhemmet var inrymt i en skola i stadsdelen Gråbo. Här var det riktigt stora sovsalar med många vandrarhemsgäster i varje. Jag checkade in och lämnade mina saker på vandrarhemmet och cyklade sedan in mot centrum av Visby. Min avsikt var att gå någonstans för att äta. Jag kom in mot stan uppe vid de här gamla kvarnarna. Vad är det de heter: Högan, Lågan, Kärringen och Plågan. Jag tror inte att alla fanns kvar men hur som helst.
Jag fick då se att solen var på väg att gå ner i havet. Det var en mycket vacker kväll och på himlen fanns ett antal smala tunna molnstrimmor som höll på att färgas guldorange av den nedgående solen. Jag blev sittande länge på en grässluttning och tittade ut över denna underbart vackra solnedgång.
Solnedgång i havet är för mig väldigt starkt förknippat med barndomen. Jag tillbringade många somrar som barn i Öregrund i norra Uppland. Mormor bodde där. I Öregrund är solnedgången i havet en stor attraktion under några sommarveckor varje år. Öregrund är nämligen den enda plats på Sveriges östkust där man kan se solen gå ned i havet.
Då solnedgången var över nöjde jag mig med att gå och äta ett par varma korvar och sedan cykla tillbaka till vandrarhemmet för att sova sista natten på Gotland för denna gång.
[Sista dagen]
Nästa dag skulle bli min sista på Gotland, för denna gång. Jag hade dock tid på mig att äta frukost på vandrarhemmet och sedan checka ut. Jag cyklade sedan ut en sväng mot Kneippbyn och Högklint. Jag gick runt en stund och tittade ut över havet från de branta stupen vid Högklint. Sedan for jag in mot Visby där jag gjorde ett besök i Gotlands Fornsal. Mycket intressant för en historieintresserad person som jag. Bildstenarna är t ex helt fantastiska.
Jag hann också med ett besök i Almedalen och ett besök hos De badande Vännerna, det vill säga den botaniska trädgården. Strosade lite bland de gamla husen och utmed ringmuren. Visby hade jag besökt i samband med en konferens året innan och hade därför ganska färska minnen av kyrkoruinerna och muren.
Så småningom blev det tid att rulla ner mot Visby hamn och färjan mot Nynäshamn. Båtresan och cykelturen från Nynäshamn till Älvsjö där jag bodde vid den här tiden tänkte jag bespara er.
En vecka på cykel, Gotland runt lämnar kvar många vackra minnen. Nu efter drygt 20 år kan jag fortfarande, förutom det jag berättat om, förnimma vackra ängen, underbara enbackar, karg men vacker hällmark, sköna stränder och tvärbranta stup ner i havet, vackra kyrkor och andra vackra byggnader. Gotland är exotiskt. Gotland kan upplevas ur många synvinklar men från cykeln hinner man med att ta in väldigt mycket
av Peroerik
16 apr. 2010
