Även om det inte blir som planerat kan det bli väldigt bra ändå.
I elva månader hade vi planerat för, drömt om och längtat till vår resa till Koh Lanta.
Jag hade av mina söner i 60-årspresent förra året fått (bland annat) pengar till en resa.
Min allra bästa och finaste vän hade sagt att om jag vill åka till Thailand/Koh Lanta igen skulle hon gärna åka tillsammans med mig. Jag blev så glad. Vi har rest tillsammans förut, även om det nu är snart 46 år sedan. Den gången var vi 14 och 15 år gamla och åkte på språkresa med Tjaereborg till Isle of Wight tre veckor. Det var sommaren 1980.
Tillsammans började vi nu planera, drömma, titta och till sist boka och betala både flygbiljetter (med Emirates, vi fick väldigt bra pris, mellanlandning i Dubai) och boende på Koh Lanta. Tio, nio, åtta….månader. Till slut hade nyår passerat och vi kunde skönja resan i horisonten på allvar. Nedräkningen blev till dagar…Tolv, elva, tio….. När det var en vecka kvar till avresa eskalerade oroligheterna i Mellanöstern. Ju närmare avresedagen vi kom, desto fler flygbolag började agera. Så sent som dagen innan stod det att vårt flyg ändå skulle avgå. På avresedagens morgon fick vi dock besked om att vårt flyg från Arlanda till Dubai var inställt. Dock inte via mail eller SMS utan på Swedavias hemsida där vi höll koll. Vi fick rådet av resebolaget att bege oss till Arlanda och fråga hur Emirates tänkt lösa saken. Sagt och gjort. Vi begav oss. Efter många om och men fick vi av Emirates veta att vi kunde boka om till ett par dagar senare. Vi avstod.
Vår fantastiska kontaktperson Hasse på resebolaget Asian Travel Resekonsult AB betalade direkt alla pengar tillbaka till oss för flygbiljetterna. Det var vi så tacksamma för. Vi behövde inte ens vänta tills Emirates betalat till honom. DET kallar jag service.
Såå...ni som tvekar när det gäller att boka flyg för sig och boende för sig när man reser till Thailand, boka flyg med Hasse. Outstanding. Jag har bokat med honom förut.
Vi har också av boendet i Thailand fått tillbaka allt utom 15 % av det vi betalade. 15% var den avgift hotellägaren hade betalat Booking. Då vi inte var de enda som inte kunde bo där vi bokat och vi ändå fick så mycket pengar tillbaka känner jag att det är kundvård på en riktigt hög nivå. Stället vi skulle ha bott på heter Diamond Sand Palace. OM jag kommer till Koh Lanta i framtiden kommer jag med stor sannolikhet att vilja bo just där.
Jaha…Vad skulle vi göra vi NU då…? Där stod vi, vi hade laddat i månader, packat våra väskor……skulle vi åka HEM igen….? Näe…. Vi tog en lunch och började fundera. Min väninna började söka på olika resor…Malaysia? Nej… Phuket i Thailand om några dagar om då två veckor? Nej, Phuket lockade inte mig. Vi tittade också på att åka till Thailand med Thai Airways. Jo, det skulle funka. 25000 kr drygt. För oss två? Tur och retur? Nej, per person. En timme senare skulle samma biljett kosta 66000 kr. Business Class? Nej, Economy Class. Ytterligare en stund senare var priset för.... 1 person, tur och retur, ekonomiklass (håll i er) 114000 kr. Lite i dyraste laget, tyckte vi. (Vem betalar ens de pengarna??)
Till slut blev det Zanzibar. Där hade ingen av oss varit och det skulle avgå ett flyg samma kväll. Sagt och gjort. Vi bokade och betalade flygbiljetter och min väninna fann också ett boende. Det såg så härligt ut. Okay, nu behövde vi ju tänka om här med valuta och så….Jag gick för att växla till mig lite USA-dollar. Dollar skulle gå att använda även om den lokala valutan är tanzanianska shilling. Väl på Zanzibar behövde vi mer tanzanianska shilling. Att handla med dollar är inte lönsamt för oss.
Sedan blev vi påminda om att vi behövde malariaprofylax. Det ska man förvisso börja med flera dagar innan avresa men det blev ju svårt. (Tillbaka till Framtiden?) Apoteket på Arlanda tipsade om Kry men där behöver man boka tid för samtal/videomöte.
Kl 21.20 lämnade vi Sverige med Ethiopian Airlines och många timmar senare (kl 04:30 lokal tid den 2 mars) mellanlandade vi i Addis Abeba. Som alla förstår klev vi av planet rakt in i en vägg av värme. Säkerhetskontroll med långa köer som ändå flöt på. Sen var det till att vänta på nästa flyg vidare mot Zanzibar. Jag tror vi väntade mellan 3 och 4 timmar… Den resan tog cirka 2 timmar och 40 minuter.
Vi landade på Zanzibar kl 12.45 lokal tid. I en helt annan värld. I en helt annan världsdel än planerat. Östra Afrika. 69-70 svenska mil från ekvatorn.
Nu gällde det att jaga rätt på ett apotek för att köpa malariamedicin. Jag frågade i informationen var närmaste apotek låg och fick veta ”cirka 500 meter åt det hållet”. Jag gick iväg och kom fram till något som såg ut som en nedlagd kiosk. Där satt en grupp unga tanzanianska män och en ville gärna hjälpa till och gå med mig för att visa apoteket. Jag var både trött och törstig och avböjde vänligt. Gick tillbaka till min väninna och vi fick tag i en taxi (inte svårt), chauffören gick med på att åka via ett apotek. I bilen insåg jag att det tog cirka 10 minuter med bil utan köer. Det betyder att det inte hade handlat om ”500 meters promenad åt det hållet”. Apoteken ligger inte direkt som på ett pärlhalsband….Vi köpte de första tabletterna av malariamedicin, vi skulle införskaffa resten om ett par dagar. Malariamedicinen blev vi lite ostadiga i magen av, jag mer än min väninna men det har sin förklaring. På boendet sa man att ”Nej, HÄR finns ingen malaria, ’only on the mainland’”. Det stämmer INTE, kan jag säga. Svenska myndigheter påtalar vikten av att ta profylax. Jag var själv faktiskt tveksam till medicinen först eftersom jag mådde så illa av den. Skulle det verkligen vara nödvändigt? När det var som mest påfrestande övervägde jag att sluta med tabletterna. TILLS jag insåg att det absolut INTE var ett alternativ. Jag är glad idag att jag inte gav upp.
Så småningom kom vi fram till Zan Uhuru Jambiani Beach där vi skulle bo. De sista 100 meterna fick jag känslan av ”Jag körde ner er sakta och säkert va? Gosh!” (Musse, Långben och Kalle Anka på campingsemester). Vägen hade……ett visst behov av åtgärder , kan vi säga…. MEN Tanzania är ett av världens fattigaste länder så jag är väldigt ödmjuk inför de förhållanden vi mötte. Utanför vårt hotell tvättade lokalbefolkningen sina kläder i en balja utanför sin bostad (som ofta var ett skjul, stenbyggnad eller liknande). ”Jambo” ropade alla. Det betyder ”hej”. Vi befann oss på den afrikanska landsbygden. Det var i alla fall känslan. Alla vi mötte var trevliga, barn var glada över en övergiven boll de hittade vid vägkanten och började leka med den…. Det fanns en hel del små butiker i enkla skjul och gott om saker att köpa om man ville. Vi blev visade till vårt rum efter att ha fått information om boendet. Sanden var otroligt mjuk och om inte vit så i alla fall väldigt ljus.
Ett STORT plus var den fräscha välskötta poolen. Riktigt bra.
På Jambiani Beach har man sjögräsodling och den stora skillnaden mellan ebb och flod på den (sydöstra) delen av Zanzibar gjorde att mycket sjögräs hamnade just på den stranden. Man använder sjögräset bland annat vid tillverkning av vissa hudprodukter. Vårt rum hade tre sängar, vi insåg att en stor säng var bäddad för oss. Den var dock väldigt hård och även om vi hade tagit med oss våra uppblåsbara liggunderlag (för att eventuellt ha på stranden) som vi nu använde i sängen istället valde vi att ta varsin av de andra sängarna. Det blev bättre. Varje kväll sprayade personalen i rummen mot mygg och andra objudna inkräktare. Städning och bäddning samt (utom i ett enda fall, tror jag) påfyllning av vattenflaskor skedde varje dag. Som tur är kostar flaskvatten ingenting (med våra mått mätt) på Zanzibar. Vi valde att till och med skölja tandborstarna i flaskvatten, vi var ändå i Afrika… Utflykter fanns det gott om, bland annat en zafariresa över dagen där man skulle bli upphämtad på hotellet kl 04 och vara åter kl 18. Taxi och sedan flyg inrikes 40 minuter. Vi valde dock att avstå från den, det var rätt lite tid man skulle ha på sig för att just försöka hinna se ”the big five”. Annat hade det varit om man befunnit sig på fastlandet och gjort en sådan resa under 2-3 dagar innan man åkte vidare till Zanzibar.
Dagen efter att vi kom fick vi kontakt med en nederländsk kvinna på 74 år, Margreeth. Pigg på alla sätt. Mycket vital. I 1,5 vecka kommunicerade vi på engelska dygnets alla vakna timmar så semestern till trots blev det en hel del hjärngympa. Denna kvinna har bland annat bott och arbetat i Nepal i 3 år. Mycket resvan. Hon tog oss med till Kuza Cave där vi badade i 23-gradigt källvatten (underbart). Hon visade oss också Stonetown (en resa med taxi på cirka 2 timmar enkel väg) där vi besökte Freddie Mercury-museet, slavmuseet, Saint Joseph's Cathedral och marknaden. Vi tog oss en promenad längs hamnen också. En intensiv, otroligt varm men mycket intressant och lärorik dag. Vi var även iväg på en kortare snorkningstur tillsammans med Margreeth men båten var av enklaste modell och svår att ta sig både i och ur. Min väninna och Margreeth åkte en gång till en annan dag och såg då mer av den fantastiska marina världen. Efter några dagar åkte vi själva på en tur, ”Explore the dolphins” och då blev det mer snorkling för mig. Vi befann oss i närheten av en ö (Mnemba Island) som tidigare ägts av Bill Gates men som nu tillhör den tanzanianska staten. Det kostar en del att kliva i land på den ön .... Vi gjorde inte det...frågan är om vi ens fått göra det även om vi betalat. DEN snorklingsturen gav en bild av Zanzibars bästa. Klart turkost vatten, vit sandbotten och fantastisk snorkling.
Vid det laget hade Margreeth rest hem till Nederländerna men vi var väldigt tacksamma för allt hon visat oss, möjliggjort för oss och tipsat oss om.
Som en ”sista” tripp åkte vi till Jozani Chwaka Bay National Park för att se bland annat den utrotningshotade apan röd colobus eller Zanzibar guereza, Piliocolobus kirkii. Vi fick veta att där också finns en hel del giftiga ormar, bland annat svart mamba. Dock är det förbjudet att besöka parken utan guide och guide…det ingår i entréavgiften. Guiderna vet ju var man går när för att undvika de allra farligaste djuren. Jozani är öns enda nationalpark och väl värd ett besök där man befinner sig mitt i regnskogen/mangroveskogen. Där finns mahognyträd och medicinalväxter. Befolkningen tror mycket på naturens läkande örter.
Vi fick också se en masajshow vid vårt boende.
På vårt boende bodde också minst 5 katter och alla djuren ute i byn levde sida vid sida med människorna: Katter, hundar, tuppar, höns, getter, kor.....
I ett av husen fanns en TV och där samlades alla för att titta på något intressant, det la min väninna märke till...jag såg en TV men tänkte inte mer på det...
Vi åkte mest tukk tukk när vi inte promenerade men även taxi om vi skulle åka i mer än 1 timme.
Hur varmt var det då? Som lägst 28 grader och som högst 33 grader (som kändes som 37, stod det i väderappen men jag tyckte det var varmare ändå). Strålande sol några dagar, fler dagar var det soldis men det var nästan bara skönt. Mot slutet blev det ganska mycket regn och ett par dagar kom rätt mycket regn. Vattnet har ingenstans att ta vägen så vissa gånger fick man gå omvägar för att ta sig förbi vattenmassorna som samlats i väggroparna. Även bilarna kunde ha svårt att ta sig fram genom vattnet på de redan knöliga vägarna. I Jambiani Plaza tog vi ut pengar när vi behövde. 10000 tanzanianska shilling var 37-38 svenska kronor.
Vi var i Paje och åt indisk mat en kväll. Jag är lite känslig för stark mat så jag åt inte så mycket. Vi åt på Zan Uhuru där vi bodde, på Zan East några meter därfrån och på två andra restauranger som jag nu tappat namnet på. Jag kände att fisk och bläckfisk var säkrast eftersom de fiskar varje dag och maten var vällagad. Kofte kebab åt vi också, varmt och vällagat. Malariatabletterna behövde fett så det blev pommes frites. Det finns även kycklingrätter. Färska grönsaker vågade vi inte äta, tyvärr. Frukosten bestod bland annat av mycket färsk frukt, lite bröd, ägg (stekta), korv, små pizzor, söta bröd och något annat bakverk om jag minns rätt. Kaffe och te. För oss blev det kaffe/te, stekt ägg, frukt och lite bröd.
Folket är otroligt fattigt och lever på under 3 US-dollar per person och dag. Det kan ställas i relation till att vi betalade exakt det för en fruktsmoothie som de mixade av färsk frukt på vårt hotell.
Trots fattigdomen är de väldigt glada. Fattigdomen gör förstås att många längtar till ett liv som vi verkar ha. Så….de söker kontakt. De hälsar, pratar, frågar hur man mår, presenterar sig med namn, frågar vad man heter, dröjer sig kvar vid solsängen…är helt enkelt kontaktsökande.
Sista kvällen hade personalen gjort en fin tårtbit till oss, skrivit ”Good Bye” med choklad och hade en avskedsceremoni där de dansade och sjöng för oss. Det var otroligt rörande och vi kramades och sa hejdå innan taxin kom och hämtade oss för avresa hem dagen därpå.
Jag är både ödmjuk och tacksam över dessa tre veckor och när vi landade i Sverige igen kl 6:10 den 25 mars var det första vi tänkte: ”Luften….den är klar”.
Något av det bästa med att komma hem: Jag sätter på vattenkranen. Det kommer vatten. Det kan bli både riktigt kallt och riktigt varmt utifrån mitt val. OCH....det är så pass rent att jag kan dricka det .
av Snofsan
9 apr. 2026