Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Efter en rejäl sovmorgon och frukost på en närliggande restaurang, lät vi bilen stå och vandrade ner till China Town. Man kände sig verkligen som en utböling där, men det var intressant också. Efter att ha fotat Transamerican Pyramid gick vi till Lombard Street, världens mest krokiga gata. Jag skulle vilja tillägga världens brantaste gata också! För jisses vad det kändes i benen efter att ha tagit sig upp för svängarna. Puh! Sedan gick vi ner mot hamnen och tog en Cable Car till Union Square. Där hittade vi en mysig restaurang och åt lunch. Därefter tog vi en Cable Car tillbaka ner till hamnen igen.

Vi gick ner till Fisherman's Wharf och fönstershoppade lite i alla dessa souveniraffärer som ligger efter hamnen. Vi började gå mot Pier 33 och färjan som skulle ta oss ut till Alcatraz. Vi hade förbokat turen sedan länge och tur var väl det, eftersom turerna var slutsålda flera dagar framåt. Vi hade bokat en Evening Tour, och det skulle bli kul att göra något på kvällen också.

Det tog 10 minuter med färjan ut till ön Alcatraz och det var mäktigt att se fängelset IRL. När vi gick i land fick vi börja med att gå upp för branta backar (ca 40 höjdmeter) innan vi kom upp till själva huvudingången av fängelset. Där fick alla en varsin audio tour med en bandspelare och hörlurar som guidade runt var och en. Det var lite overkligt att gå runt bland cellerna och lyssna till rösterna av fångar som en gång suttit inlåsta på Alcatraz. En del celler var uppställda och iscensatta, precis som för 50 år sedan när fängelset fortfarande var verksamt. Intressant var att få se de celler där några av fångarna faktiskt lyckades rymma från. Och vad jag förstår så har man fortfarande än idag inte hittat en av dessa fångar. När vi tog färjan tillbaka in till San Francisco igen, var det mörkt ute och vi skådade San Franciscos skyline som lystes upp av alla lampor i mörkret. Jag försökte fota, men kameran sa ifrån att det var för mörkt (även med nattläget inställt). Vi var så trötta nu och även fast vi tog en taxi så kändes det långt till vårat hostel.

Copyright © Bejjan888™

Värdelös frukost på hostelet, så vi åt frukost efter vägen mot Yosemite National Park. Det tog ungefär 4 tim att ta sig från San Francisco till Yosemite National Park (stopp för frukost inte inräknat). Många vägar var avstängda på grund av snö, precis som uppe i Yellowstone National Park. Yosemite National Park som är hårt drabbat av skogsbränder och det fanns skyltar uppsatta i början av parken som varnade för just skogsbränder. Utöver vackra vyer fanns det många höga vattenfall och en del djur som vi såg - prärievargar, ekorrar, ödlor och hjortdjur.

I skymningen började vi åka tillbaka mot San Francisco. Vi stannade till i Mariposa, ett litet ställe, mitt ute i ingenstans. Och just där, på samma restaurang kommer det in ett sällskap som pratade svenska. Efter att vi pratat med dem en stund kommer det fram att en av dessa kommer från Örebro, samma stad som min reskompis, och att denne person känner en bekant till min reskompis mamma. Vilket sammanträffande! Vad är oddsen? En på miljonen? Men vi var tvungna att fortsätta mot San Francisco för att hinna till hostelet innan midnatt. Det var riktigt mörkt ute nu, och att köra i ett främmande land på vägar man aldrig varit på förut med en bil vars helljus var totalt värdelösa, var ingen höjdare. Men vi upptäckte ett intressant fenomen dock. När vi var mitt ute i ingenstans, så vitt vi kunde se i mörkret så var det bara åkrar runtom kring, så var det fyrvägsstopp i flera korsningar efter varandra... helt mysko. Men man vågar ju inte chansa och strunta i att stanna, för har det aldrig stått en polis och spanat i mörkret förut så lär det väl göra det nu när vi passerar.

Det kändes som en evighet innan vi kom fram till San Francisco och vi bytte förare flera gånger. Till slut kom vi ändå fram till hostelet, efter en felkörning som vi totalt skyller på GPS:en! Så återigen en radda svordomar och mängder hot även mot denna GPS. Vi kom inte i säng förrän kl 03.00 tack vare GPS:en...

Copyright © Bejjan888™

Upp tidigt för att hinna till Billings Logans Int'l Airport och lämna tillbaka bilen före kl. 07.00. Jag kan inte förstå varför i herrans namn vi satte tiden till just kl. 07.00, när vårat plan gick kl. 10.29. Nåväl, efter några timmars filosoferande på flygplatsen fick vi gå ombord på det minsta planet jag någonsin flugit i. Åh, vad det var litet! Nästan så man fick klaustrofobi faktiskt. Efter 1 tim och 30 min fick vi äntligen lämna det lilla miniplanet och sträcka på benen på Denver Int'l Airport. Som tur var, hade vi inte långt till den gate som planet mot San Francisco skulle avgå från. I och för sig hade vi drygt 2 tim på oss mellan flygen, men Denver Int'l Airport är STOR!

Flyget mellan Denver och San Francisco tog 2 tim och 45 min och vips så hade vi bytt tidszon igen. Väl på San Francisco Int'l Airport SFO skulle vi hitta till biluthyrningen. Flygplatsen var stor, men det var bättre skyltat här än det var på Tacoma i Seattle.

Vi fick vår GPS och gick till garaget och hämtade ut vår hyrbil. Den här gången fick vi den bil som vi bokat. Men återigen krånglade GPS:en och det tog evigheter innan GPS:en hittade satelliterna och kunde guida oss till vårat hostel i centrala San Francisco.

Vi hann inte se så mycket av själva San Francisco idag, utan gick och la oss tidigt då vi behövde upp tidigt dagen därpå.

Copyright © Bejjan888™

Vi började dagen med att köra tillbaka in i Yellowstone National Park, söderut till Roaring Mountain, och fotograferade det vi inte hann med dagen innan. Vi fortsatte norrut mot Mammoth Hot Springs och stannade bland annat till vid Devil's Thumb. Det är en stor sten, mitt bland varma källor, som någon tyckt ser ut som en tumme. Är väl inte direkt beredd att hålla med där... Vi körde sedan österut till Tower-Roosevelt och kikade på Petrified Tree. Det var helt enkelt återstoden av ett stackars Redwoodträd efter ett vulkaniskt utbrott i området för ett herrans antal år sedan... så med andra ord, ett inhägnat träd (eller rättare sagt en avsliten, vidbränd stubbe). Inte särskilt imponerande, så det blev inte ens något kort taget.

Efter Tower-Roosevelt kom vi till Lamar Valley, en dal känt för att man får se mycket vilda djur där. Och visst fick vi se djur... Mängder med bisonhjordar och många olika sorters hjortdjur. Efter en lång körsträcka stannade vi helt slumpmässigt till vid en rastplats där det kryllade av ekorrar (Uinta Ground Squirrels) som bodde i alla dessa hål i marken. Det var ena orädda krabater som nyfiket kom fram till oss och tiggde mat. Det var uppenbart att folk gett dem mat tidigare och att de vant sig vid att få det, trots att det är förbjudet att mata djur i nationalparker i USA. Eftersom de var halvtama kunde man gå ganska nära dem och få bra foton.

Vi fortsatte mot Cooke City i hopp om att kunna åka ut ur parken genom den östra entrén för att komma till Billings. Men vägen var avstängd på grund av snö, så det var bara att vända och åka tillbaka mot Mammoth Hot Springs. Och tur var väl det, för någonstans efter vägen mot Mammoth Hot Springs såg vi en livs levande svartbjörn - fototillfälle såklart!

Vi var tvungna att åka tillbaka ända till Livingston och via Big Timber för att så småningom komma till Billings. Längs vägen såg vi en stor och fin regnbåge som välvde sig över himlen - vackert. Boendet i Billings hade vi bokat så nära flygplatsen vi kunde, eftersom flyget gick så tidigt nästa morgon.

Copyright © Bejjan888™

Vi började dagen med ett besök på Grizzly & Wolf Discovery Center, alldeles utanför västra entrén till Yellowstone National Park. Och precis som namnet avslöjar så fanns det grizzlybjörnar och vargar här, men också en och annan svartbjörn.

Man hade en rasthage åt björnarna, där man släppte ut dem två och två i olika omgångar enligt ett schema. Skötarna gick däremellan runt i rasthagen och gömde mat åt björnarna som de fick leta efter under stock och sten. Lite längre bort hade de två olika hagar med vargar; River Valley Wolfs i den ena hagen och i den andra High Country Wolfs. Mitt emellan dessa två hagar fanns en "värmestuga" där man kunde gå in och värma sig men ändå se båda varghagarna genom de stora glasväggarna. Jag lyckades få några riktigt fina foton, både på björn och varg. Sedan gick vi in och var med på Birds of Prey Program och bänkade oss på första raden. Mannen som hade hand om visningen hette Trent och visade upp två fåglar; en uggla och en falk. Alla fåglar som ingår i dessa uppvisningar är omhändertagna och skulle inte ha överlevt på egen hand i naturen på grund av sjukdom eller skador. Eftersom vi satt längst fram så fick vi bra bilder på fåglarna.

Efter lite mat så åkte vi äntligen in i Yellowstone National Park. Ett av de första djuren vi fick se var bison och åsnehjortar. Detta efter bara några minuters körning i parken. På vägen mot Old Faithful Geyser upplevde vi en enastående natur som skiftade från avlägsna berg med snöklädda toppar till varma källor och gejsrar. Helt fantastiskt. Även om doften från dessa varma källor och gejsrar inte är den allra godaste (luktar svavel) så var det vackert att se alla olika färgnyanser och fenomen som fanns.

Väl vid Old Faithful Geyser finns ett Visitor Center med en gift shop och ett schema över när man beräknar nästa utbrott hos Old Faithful Geyser. Man räknar med ett utbrott var 90:e minut, med en felmarginal på +/- 10 minuter. När det närmade sig utbrottet så började folk bänka sig på bänkarna runt om gejsern... allt för att se vattenkaskaden som varade ungefär 2 minuter. Men visst, det var speciellt att se.

Sedan körde vi norrut mot Norris och vidare till Canyon Village med en fantastisk natur och enorma vattenfall. På väg mot parkens norra entré såg vi, förutom mer bison och hjortdjur, även en prärievarg som var ute och jagade ett byte i skymningen. Vi övernattade i Gardiner, strax utanför parkens norra entré. Hotellen inne i Yellowstone National Park håller stängt under vintern och öppnar för säsongen igen den 1:a maj. Och eftersom det inte var högsäsong ännu, var det inga problem att hitta boende på plats utanför parken. Men som jag tidigare nämnt, under högsäsong rekommenderas förbokat boende i och kring Yellowstone National Park.

Copyright © Bejjan888™

Efter frukost och utcheckning blev det fotografering. Vi tog oss ner till Deer Lodge centrum och jag hittade ett fint ställe intill en järnvägsvall med Rocky Mountains i bakgrunden - jättevackert! Många bra foton blev det. Och solen hade bestämt sig för att kika fram en stund också.

ven om solen sken så var det kallt ute. Så vi hoppade snabbt in i bilen igen och fortsatte på I-90-East mot Big Timber. På vägen dit passerade vi Butte, Whitehall och Three Forks med ofattbar vacker natur, slättlandskap och bergsmassiv om vartannat. Den sträckan representerar hela Montana skulle jag vilja påstå! Så vacker och fängslande natur med färgskiftningar som bara finns där... I Livingston stannade vi till för lunch. En Blueberry Pancake fick det bli. Jag och min reskompis delade på en normal portion och vi blev båda proppmätta. Hur orkar man äta en sådan portion själv?

Sedan bar det av mot Boulder Valley. GPS:en föreslog en annan väg än den vi planerat som skulle vara snabbare, så vi chansade och tog den väg som GPS:en ville. Nu efteråt så skulle vi aldrig ha gjort det, för den vägen gick INTE snabbare... men det är lätt att vara efterklok! Vi kom in på en smal liten väg som slingrade sig fram bland berg och dalar och inte direkt lämplig för den stadsbil vi hyrde. Bitvis var det tjällossning och på slutet av vägen var den så dåligt hyvlad att det knappt gick och köra! Men till slut (efter många svordomar och hot mot stackars GPS:en) kom vi fram till en asfaltsväg.

Äntligen var vi på Highway 298 och efter bara några minuter kom vi fram till Engle Ranch. För oss inbitna Mannen som talar med hästar-fans vet att det här är den ranch som filmen Mannen som talar med hästar spelades in, för drygt 15 år sedan. Både the Creek House och det vita huset som familjen Booker bodde i, syntes från Highway 298. Vi pratade med Mrs. Engle som äger ranchen och frågade om vi fick fotografera lite. Eftersom det var vår och korna höll på att kalva, så fick vi inte gå till över bron och fram till the Creek House, men annars fick vi gå runt och ta kort. Mrs. Engle berättade även lite kort om olika scener och var på gården de spelades in. Lite kul filmkuriosa för er som inte vet - det vita huset som familjen Booker bodde i, byggdes enbart för filmens skull. Det består i princip av fyra väggar och ett tak. Inga scener spelades in inne i huset, utan detta gjordes i en studio. Idag använder familjen Engle huset som ett förråd, mer eller mindre och huset håller på att förfalla. Familjen Engle bor i ett annat hus ett tio-tal meter från det vita huset.
Efter besöket på Engle ranch åkte vi mot Big Timber och stannade för att tanka. I Big Timber ligger "Lazy J Motel" som Grace och Annie bor på i filmen. I verkligheten heter motellet Flying J Motel, tyvärr fanns ingen tid för att leta efter motellet och det fanns inte med i GPS:en heller. Så tyvärr... Men å andra sidan, så körde vi fel när vi skulle ut från Big Timber och kom till Crazy Mountain Museum med en kyrkogård intill. Jag såg direkt att ingången till denna kyrkogård är samma ingång som man använde i filmen när Grace och Annie stannar till vid "Big Horn Battlefield", eller vad man som tittare luras att tro i alla fall. Så lite mer filmkuriosa - scenen där Annie och Grace stannar vid "Big Horn" spelades alltså in i Big Timber och ingen annan stans.

Vi åkte tillbaka till Bozeman och körde sedan söderut mot West Yellowstone. När vi kom fram till West Yellowstone hittade vi ett hotell i utkanten av stan. Eftersom det inte var högsäsong hittade vi boende ganska lätt, annars rekommenderas förbokning av boende i och kring Yellowstone National Park.

Copyright © Bejjan888™

Vaknade upp till en solig, men kall och blåsig, dag i Spokane. Vi gick ner till Riverfront Park där Spokane River bildar ett vattenfall med olika etapper. Efter lite fotografering gick vi in till centrum och var in på Macy's och shoppade. En märkeströja och ett par märkesskor fick det bli. Det är otroligt vad mycket pengar det läggs på prislappen bara för att vi importerar kläder och skor av ett märke till Sverige. Jag betalade ungefär 300 SEK totalt för tröjan och skorna... i Sverige hade jag fått betala lite drygt 1200 SEK.
En vända in på en bokaffär fick det bli också. Intill bokaffären hade de en liten spelaffär, då menar jag inte trav och sånt, utan brädspel, kortspel och pussel mm. Jag tittade runt en stund och hittade till min glädje flera olika spel med Family Guy, den där tecknade TV-serien ni vet. Hade jag haft plats i resväskan hade det nog blivit ett köp där, men jag hejdade mig i sista stund.

Vi började bila igen längs I-90-East och korsade så småningom norra delen av Idaho. Högt uppe mitt bland bergskedjan Bitterroot Range började det snöa (igen). Ganska snart kom vi in i Montana och snön avtog ganska snabbt när vi kom ner från bergen igen. När vi närmade oss Missoula kunde vi äntligen skymta Rocky Mountains långt borta i horisonten. När vi passerade gränsen in till Montana bytte vi tidszon och förlorade en timme, så det började bli bråttom att hitta boende för natten. Vi passerade flera ställen med skyltar om "No Services" och det är jättebra att de skyltar om sånt, så man slipper leta i onödan. Tummen upp! I Deer Lodge hittade vi boende, vackert beläget och omgivet av Rocky Mountains.

Copyright © Bejjan888™

Vi checkade ut ganska tidigt från hostelet och ställde ifrån oss bilen för att besöka Seattle Aquarium vid Pier 59. Många akvarier fanns det, med mängder av färgglada fiskar, maneter, sjöhästar, bläckfiskar och arter jag aldrig sett förut.

I en annan byggnad intill hade de hajar, rockor, ålar, sälar och uttrar mm. Helt klart värt ett besök, även om man inte är superintresserad av fiskar. Efter besöket på Seattle Aquarium gick vi upp till Pine Place Market som ligger ett stenkast från varandra. Mängder av marknadsstånd med blommor, hantverk, färsk fisk, klädaffärer, souveniraffärer och mat- och godisställen. Det var aktiviteter överallt och marknaden var så stor att den var på flera våningar.

Vi började känna oss klara med Seattle och började bila längs I-90-East, mot Montana. Första anhalten var Snoqualmie och vattenfallet där, som är känt från tv-serien Twin Peaks (1989-1991).

Det var inga problem att hitta till Snoqualmie Falls eftersom det var väl skyltat och det fanns gott om parkeringsplatser. Nu när det var vår så var det mycket vatten i forsen och vattendroppar piskades upp från själva vattenfallet, till och med ända till utkiksplatsen där vi stod vid och fotade från.

Vi fortsatte längs I-90-East och vi började skymta stora bergsmassiv borta vid horisonten. Det var Cascade Range som tornade upp sig långt där borta och vi körde inte länge förrän vi var mitt bland dessa berg. Cascade Range stoltserade magnifikt på båda sidor om vägen och det var vackert att se de snöklädda bergstopparna med bitvis dimma kring sig. Ju högre upp i bergen vi kom desto lägre sjönk temperaturen, som lägst var den 0°C. Vid ett tillfälle började det snöa och längs vägen passerade vi upp till 2 meter höga snövallar! Vi var inte säkra på om vår hyrbil hade vinterdäck, så vi fick köra rätt sakta då. Det var en lättnad när snön försvann och landskapet övergick till mer slät och odlad mark igen.

Längs vägen fanns flera olika View Point Area's väl skyltade och vi stannade till vid några av dem. Vid ett ställe fanns det stora järnhästar uppe på en hög kulle. Vi bestämde oss snabbt för att dit upp ska vi ju! Sagt och gjort, vi började gå upp för kullen, men jisses vad jobbigt det var. Nog för att det var riktigt blåsigt där, men j*klar vad brant det var. Efter halva vägen konstaterade vi bara... "Vad har vi gett oss in på?" Men vi fortsatte och kom så småningom upp till järnhästarna. Efter fotografering och beundran av den enastående utsikten tog vi oss ner för kullen och fortsatte köra längs I-90-East. Vi körde så länge vi kunde och kom fram till Spokane och hittade till slut ett lämpligt boende för natten.

Copyright © Bejjan888™

Lite skral frukost på det hostel vi bodde på i downtown, Seattle. Men vi blev mätta i alla fall. Vi klädde på oss varma kläder och körde iväg till Everett och den valsafari som vi förbokat. Solen lyste med sin frånvaro och det var riktigt mulet utåt havet. Regnet hängde i luften och det duggade till en början och ju längre ut till havs vi kom desto mer regn blev det.

Det första vi fick se var flera California Sea Lions som låg uppe på jättelika bojar, där en del poserade ståtligt medan andra inte brydde sig ett dugg när båten gick förbi. Magnifika djur det där.

Tidigare under dagen hade man spanat in två gråvalar inom ett område, så det var dit kaptenen styrde vår båt. Sedan var det bara att vänta... och det dröjde inte länge förrän det första vattenpuffen skymtades. Kaptenen var väl påläst om valarna och kunde berätta att den ena valen som vi såg idag kallades för Patch, eftersom han hade en fläck på sin kropp. Patch har spårats sedan 1991 och man har sett honom här varje år sedan dess. I drygt 1 1/2 timme stod båten stilla och jag lyckades få några riktigt bra bilder på "vattenpuffarna" och ibland skymtades stjärtfenan också, men jisses vad det blev kallt om fingrarna på slutet... burr!

När vi återvände till Seattle var det så dags för ett besök i Space Needle. Man kände sig ganska liten när man stod nere vid entrén och kikade upp på det 184 m höga tornet, men upp skulle vi! Vi betalade in oss och ställde oss i kön till hissen... eller ja, hissarna. Det fanns fyra hissar, och med varje hiss åkte det en värd. Varför vet jag inte, men kanske har något med säkerhet att göra? Hur som helst, hissen gick med räserfart och det tog inte många sekunder att åka upp till utkiksplatsen och restaurangen som finns där uppe. Vilken utsikt! Vy över hela Seattle, med bergen i bakgrunden - vackert! Tyvärr var det molnigt denna dag, men det var uppehåll i alla fall. Min reskompis kämpade med sin höjdrädsla, men det gick bättre efter en stund. Vi tog hissen ner igen och vi besökte gift shopen som ligger längst ner i Space Needle.

Efter dagens strapatser återvände vi till hostelet och att försöka hitta en någorlunda billig parkeringsplats i Seattle (downtown) är svårt! Att över huvud taget köra i downtown Seattle är svårt när i princip varenda gata är enkelriktad och minst tre filer att välja på. Och så har man en GPS som skriker "TAKE LEFT!" när man ligger i högerfilen... det är inte lätt! Till slut tappade jag humöret så min reskompis fick ta över ratten och försöka hitta en parkeringsplats. När vi till slut hittat en parkeringsplats gick vi till vårat hostel och praktiskt taget stupade i säng, vi var så trötta!

Copyright © Bejjan888™

Efter en riktig klassisk amerikansk frukost, checkade vi ut och började köra längs Highway 101 mot Olympic National Park. Det var ganska kallt och rått väder ute och ju längre västerut vi kom desto längre blev träden och all växtlighet blev allt grönare. När vi kom in i Olympic National Forest blev träden om möjligt ännu högre och ju närmare Stilla Havskusten vi kom desto mer mossa växte det på träden. Vi passerade Lake Crescent, en vacker sjö med turkost vatten omslutet av höga berg med i princip vertikala bergssidor - vackert! Här och där rann det stora och små vattenfall bredvid vägen, omgivna av klargröna mossor i flera olika nyanser - sanslöst vackert! Ju längre västerut vi åkte desto mer regnade det. Efter Lake Crescent reste sig ett enormt bergsmassiv bredvid vägkanten som hette Mount Muller. Man kunde knappt se upp till dessa toppar på grund av all dimma som rådde, men man kunde ana dem - häpnadsväckande vackert!

Så vid lunchtid var vi framme vid Forks, mest känt för Twilight. En större huvudgata leder genom staden och man passerar genom Forks med bil på ett par minuter. Min reskompis, som inbiten Twilight-fan, kikade runt i flera av Forks Twilight-affärer med merchandise från filmerna och böckerna.

Vi fortsatte sedan en bit till på Highway 101, innan vi svängde av och in på Upper Hoh Road mot Olympic National Park och Hoh Rainforest (tempererad regnskog). En bit in på Upper Hoh Road var det som att kliva in i en sagovärld. Höga, gamla träd som var överväxta med olika arter av mossa omslöt den smala, slingriga och delvis branta vägen. Längs vägen rinner Hoh River med sitt klara turkosa vatten. Det går inte att beskriva med ord hur vacker naturen var eller ens med de bilder jag tog här (som inte gör sig rättvisa med verkligheten). Ni får helt enkelt åka dit, det är värt det! Om ni åker hit till Hoh's Rainforest, ska ni vandra längs Hall of Mosses! En stig på någon kilometer som kantas av mossor i alla dess gröna nyanser som växer överallt - på träden, marken och stenarna.

På vägen tillbaka mot Seattle, stannade vi till i La Push som ligger vid kusten vid Stilla Havet. La Push, känt för surfing och whale-watching. Men kanske allra mest känt för att Twilight saga's andra bok som bland annat utspelar sig här i La Push. Jag är säker på att det är ett alldeles underbart ställe när det är fint väder, men när vi var här så regnade det som f*n och blåste storm, så det gjorde inget intryck på mig.

Vi fortsatte sedan till Port Angeles som ligger vid norra kusten med många färjor till Victoria (Kanada) och en fin utsikt mot glaciärerna på Mount Olympus, en del av Olympic National Park. Vi hade ingen tid att stanna i Port Angeles mer än för att äta mat. Men det finns säkert mycket att uppleva här. Det verkade som en trevlig och lugn stad. Från Port Angeles körde vi sedan non-stop till Bainbridge Island för att ta färjan över in till Seattle. Tyvärr missade vi en färja med bara några minuter och fick helt enkelt vänta på nästa. Men lite surt var det ju... Med färja tog det ca 30 minuter in till Seattle. Det hade hunnit bli kväll nu och det var mörkt ute, så fick vi skåda en enastående skyline av Seattle på kvällen med bland annat Space Needle upplyst av lampor - fint! Tyvärr blev det inte lika fint på foto, då det var för mörkt (även för kamerans nattläge). Från färjehamnen och till vårat boende i centrala Seattle var det inte långt, 4 minuter enligt GPS:en.