Bejjan888s blogg

Söndag 7 Augusti 2022 - Lofsdalen
Copyright © Bejjan888™

Avresa. Tyckte mig gå upp i tid för att inte stressa och hinna packa bilen och lämna stugan vid 09.00. Men blev lite sen ändå. Typiskt mig. Nåja, lämnade stugnyckeln i lådan utanför Destination Lofsdalen en kvart för sent. Det var lugn trafik. De som städar själva måste lämna stugorna först vid 11.00.

Körde till Sveg längs Riksväg 84. Här började trafiken tjocka på lite. Men inte alls farligt. Fram till Ljusdal blev jag omkörd av ett gäng bilar, några med MTB-cyklar hängandes på trekvart. Nåja. Stressa på ni – tänkte jag. Jag puttrade på i min lilla Renault Captur och svängde av på Riksväg 83, passerade Bollnäs och Kilafors.

Stannade till vid Norrlandsporten för kortare bensträckare. Kom ut på E4:an vid Tönnebro och hann köra några hundra meter innan korvstoppningen började! Kilometerlånga bilköer! Tyvärr är ju E4:an här en 2+1 väg och så fort det blev 2-filigt så blev alla hysteriska och började köra om. När det blev 1-filigt igen så blev det tvärnit och hastigheten sjönk till drygt 30 km/h. Hur kunde det vara så mycket trafik? Måste vara en helg då många slutar sina semestrar och ska ta sig hem. Men det retade gallfeber på mig och ett psykbryt var oundvikligt. Svängde av E4:an och körde via Ockelbo och ner till Sandviken. Nästan ingen trafik alls och man kunde hålla den satta hastigheten. Sedan provade jag köra ut på E4:an igen vid Gävle då det är 2-filigt hela vägen till Uppsala. Mycket riktigt flöt trafiken på som den skulle nu. Så skönt! Och det dröjde inte många minuter innan jag blir omkörd av ett par bilar som hade kört om mig innan Bollnäs! Nu kan de ju ha stannat för att äta längs vägen… men jag intalade mig själv att det var för att jag körde över Ockelbo – Sandviken för att komma förbi trafikstockningen som gjorde att de fick köra om mig igen (d.v.s. jag hade tjänat in tid på dem).
Kom hem till kl. 15.45 och släppte ut flickorna i sin bur. De var helt slut och gick och la sig i var sitt hus och tvärsov. De var så himla trötta. Matte var också trött. Tur att jag inte behövde handla något idag. Jag kunde ligga på soffan och ta igen mig, jag med.
Lördag 6 Augusti 2022 - Lofsdalen
Copyright © Bejjan888™

Efter en lång sovmorgon klev jag upp. Det skulle bli lite av ett busväder idag. Blåsigt, nederbörd till och från och inga varma temperaturer heller. Men det gjorde inget. Jag hade inte planerat att lämna stugan över huvud taget idag.

Ekorrarna utgjorde ändå någon form av sällskap med deras outtröttliga skytteltrafik på terrassen. Man vet att man är på semester när man fortfarande går runt i pyjamas när klockan ä 10.30 och man precis ätit frukost. Av allt jag packat och tagit med mig så har jag nog knappt använt hälften. Typiskt mig att överpacka när jag reser iväg.
Härjedalen, Lofsdalen. Lugnet själv. Är så himla glad att jag bokade den här fantastiska stugan här och ingen annan stans. Perfekt nu när man blivit än mer asocial efter Coronapandemin. I Funäsdalen var det hög aktivitet och fullt med folk – nä usch och fy. Visst, det finns inte många höghöjdsleder i eller nära Lofsdalen… men har man inget emot att köra en bit, så ligger Lofsdalen ändå bra till.
Som tidigare nämnt, så blev det inte många knop idag. Snålblåst och kallt som det var ute. Regn varvat med hagelskurar gjorde att lusten att ens sticka ut näsan utanför dörren uteblev. Så jag tog fram min laptop och började skriva på den här bloggen istället. Lyxade till det med en tupplur efter lunch. Började sedan förbereda och packa inför morgondagens avresa. Vid incheckningen till stugan fick man en gedigen 16-punkters lista gällande städning av stugan. Som tur var, hade jag förbokat avflyttningsstäd så jag behövde endast göra 3 av de 16 punkterna i gengäld mot att jag lämnade stugan lite tidigare, redan kl. 09.00. Visst, inga problem. Då slapp jag bl.a. skaka och vädra alla mattor (upp emot 20 st i stugan), rengöra bastun, använda antibakteriellt medel på alla ytor i kök och badrum, dörrhandtag och lampknappar, dammsuga sofforna (både på och under dynorna) med mera.

Även om dagen bjudit på busväder sprack det upp sent på kvällen och halvmånen lyste upp himlen borta vid Västvallen. Fototillfälle – såklart.


Fredag 5 Augusti 2022 - Funäsdalen
Copyright © Bejjan888™

STORA MITTÅKLÄPPEN:
Längd: 5 km
Höjdskillnad: 350 m

VOLLDALSHØGDA:
Längd ca 6 km
Höjdskillnad: 250 m

Återigen en kylig halvklar morgon. Stuggrannen hade låtit sina blomkrukor stå ute under natten – lite i det kallaste laget kanske? Idag var planen att slå två flugor i en smäll – alltså bestiga två toppar samma dag. Planen var Stora Mittåkläppen och Volldalshøgda (norsk fjälltopp). Skulle bli växlande molnighet, sol och i princip vindstilla idag – med andra ord en perfekt dag för vandring. Stora Mittåkläppen är också en av de allra mest populära topparna att bestiga, så var ute i god tid för att få parkering och slippa den värsta folkmassan. Mitt mål var att vara framme vid Djupdalsvallens parkering till 09.00.

Så jag lämnade stugan vid 7-tiden på morgonen och började köra längs den smala och kurviga Lofsdalsvägen med sina tvära backkrön.

Men nu, tredje gången gillt, tror jag att kroppen börjat vänja sig med berg- och dalbanan, för åksjukan uteblev men det pirrade till i maggropen ibland över de värsta krönen.

Svängde av på Riksväg 83 och körde fram till Tännäs, därefter körde jag Riksväg 84 mot Funäsdalen. Precis innan Funäsdalen svängde jag av till höger enligt skyltning till Bruksvallarna. Kom fram till Bruksvallarna och svängde in på Mittåkläppsvägen vid 08.30. Detta är en betalväg och det kostar 70 kr för en bil att få passera vägbommen och köra fram till Djupdalsvallens parkering, där leden mot Stora Mittåkläppen börjar.

Efter bommen började en mycket smal drygt 10 km lång grusväg. Man uppmanades att ta det lugnt och att vägen är starkt trafikerad. Men såhär tidigt på morgonen mötte jag inte en enda bil.

Det var bra, för då kunde jag stanna till, exakt där jag ville utan att oroa mig för andra bilar och fota med helt perfekta vyer mot Stora Mittåkläppen.

Kom fram till Djupdalsvallens parkering vid 9-tiden och alldeles intill finns en fäbod med torrdass man kan nyttja. Inte en enda bil fanns på parkeringen – så jag var först för dagen.

I ensamt majestät började jag gå upp längs vandringleden mot toppen. Det började genom Fjällbjörkskog och sedan via spänger upp till fjällheden där det växer mycket blommor, bl.a. orkidéer och blåklockor.

Ju närmare kläppen jag kom, desto mer insåg jag hur brant fjället verkligen var. Jag kom fram till ett vägskäl, där leden delade sig till en brant led (rakt upp för det branta partiet på kläppen) eller en lite längre och inte lika brant led. Med tanke på att jag skulle bestiga två toppar idag, fick det bli den mindre branta leden.

Det tog dryga timmen att nå Stora Mittåkläppens topp 1212 möh. Även om det inte blåste mycket, så kändes det att luften byttes mot kall och rå luft här uppe. Så på med värmande kläder, mössa och vantar. Stannade kvar en stund för att få i mig matsäck och lite snacks. Sedan började det komma upp folk till toppen, återigen med sina hundar.

Det var min signal och jag kände det var dags att ta sig ner igen. Men det lustiga var att flera av personerna hade jag mött under gårdagen under vandringen till Ånnfjället. En familj kom ihåg mig också, familjen där mannen såg ut som politikern Mikael Damberg, och hälsade glatt ”Åh, dig träffade vi på igår på Ånnfjället”.

Vid kl. 12.00 var jag nere vid Djupdalsvallen igen och serveringen i fäboden hade öppnat. Här bjuds det bland annat på våfflor om andan faller på. Men jag körde vidare, hade ju en topp kvar att bestiga. Nu var Djupdalsvallens parkering full med bilar. Tur jag var tidig även idag! Körde sakta längs den slingriga grusvägen tillbaka till Bruksvallarna. Hade oturen att hamna bakom en husbil som tycke 40 km/h var en bra marschfart… det var inte så mycket jag kunde göra åt det. Fanns knappast utrymme att köra om. Passerade förbi bommen och ut på asfaltsväg igen, tillbaka till Funäsdalen.

Där tog jag höger och styrde kosan mot Riksgränsen till Norge. Det var inte många mil och jag var framme efter 20 minuter på den lilla parkeringsfickan som delas mellan norskt och svenskt territorium.

På med torra fräscha strumpor, vandringskängor och ryggsäck. Vandrade över Riksväg 84 och passerade genom det lilla hålet i renbetesstängslet.

Här börjar leden. Det var en liten och smal led, bitvis otillgänglig stig längs myrmarker och stora klippblock med skarpa klippkanter.

Så bra kängor som tål vatten – är ett måste! Jag klättrade, kanade, hoppade och kröp mig fram. Hade det varit en bättre underhållen led med passager över myrarna hade det gått fortare. Nu fick jag ibland gå omvägar runt myrarna och det tog tid.

Hade inte sett så mycket hjortron ännu men här fanns det gott om dem, ömsom på svensk ömsom på norsk mark. Om ni – liksom jag – undrar var alla myggen varit under vecka, kan jag berätta att de fanns här! De anföll ganska direkt och myggmedlet kom väl till användning.

Leden gick längs renstängslet hela vägen upp till en trätrappa som tog en över gränsen. Upp hit tog det drygt 45 minuter att vandra. Nu såg man tydligt toppen och man fick lite extra energi av att man var nära.

Det var slående hur runda klipphällarna på den norska sidan var, i kontrast till de klippiga på den svenska. Så märkligt! Det skiljde ju inte många meter mellan. Hittade några få, fjuttiga kantareller längs leden. Max 1,5 cm i diameter. Det tog drygt 20 minuter till innan toppen var nådd.

En träpinne uppe på ett stenröse 1103 möh markerar högsta punkten på Volldalshøgda. Det var varmt, trots lite vind och utsikten från toppen av Volldalshøgda är fantastisk med milsvida fjällvyer. Det var ett par med sin dotter som vandrat upp innan mig. Mycket energi i det lilla barnet. Hon var högt och lågt, tjoade och pratade.

Här uppe, precis intill toppröset, finns en naturlig tjärn. Lite lätta vågor i den svaga vinden, men ändå spegelblankt så fort solen tittade fram. Här kan man ta ett litet dopp i den lilla tjärnen omgiven av de magiska vyerna. Jag var hungrig, men hade inte lust att sitta vid tjärnen där barnfamiljen var. Alldeles för mycket liv och ljud. Det fanns några tjärnar nedanför.

Jag hittade en tjärn som inte låg långt ifrån, där det var alldeles vindstilla och solen bestämde sig för att kika fram. Tystnaden var total. Underbart! Den spegelblanka vattenytan, den värmande solen och en bit matsäck var en perfekt avslutning på vandringsveckan. 6 toppturer på 5 dagar (onsdagen borträknad), alla över 1100 möh.

Började vandra nedåt igen och hörde ganska snart ett märkligt ljud. Jag fick lov att stanna till och se mig omkring. Vad var det för ljud? Nåt slags fågelläte? Efter någon minut fick jag syn på en gråspräcklig fågel, troligtvis någon slags ripa. Intill fanns – vad jag tror var – två ungar.

Det kändes som om mamma ripa lockade med sig sina ungar med det underliga lätet. Klart att systemkameran plockades fram för lite närmare fotografering av fåglarna.

Jag fortsatte därefter vandringen nedåt.

Kom fram ganska snart till trätrappan och över på svenskt territorium igen.

Kämpade mig fram över block och sten, runt myrar och hedar. Klockan hade precis passerat 17.00 när jag var tillbaka vid bilen igen.

Påbörjade den måttligt roande vägen tillbaka till Lofsdalen. Riksväg 84 som tog en till och förbi Funäsdalen.

Några renar hade traskat ut mitt på vägen och det var särskilt en ren med en stor vit bläs över ansiktet som var väldigt fin. Efter några mil, vid Tännäs, tog jag höger in på Länsväg 311. Sista gången för den här resan som jag behövde köra längs denna backiga och slingriga väg. Likaså den eländiga Lofsdalsvägen med sina branta krön. Hann precis in på mataffären och köpte grönsaker till flickorna, innan de stängde. Kom fram till stugan och efter en dusch och varm mat noterade jag att stuggrannen tagit in blommorna, cyklarna och bilen var borta. Mörkläggningsgardinen var helt nerdragen. Kändes som om de hade åkt från stugan nu. Men det kändes tryggt att ekorrarna sprang fram och tillbaka längs terrassen med sina bestyr – vad än det må vara.

En regnskur med inslag av hagel, som lämnade efter sig en regnbåge, stoppade inte ekorrarnas eviga skytteltrafik.

Kvällen bjöd senare på en riktigt fin halvmåne och klar himmel.
Torsdag 4 Augusti 2022 - Funäsdalen
Copyright © Bejjan888™

Längd: 10 km
Höjdskillnad: 550 m

Efter en lång god natts sömn vaknade jag upp till en klar och fin morgon. Jag har upptäckt att stuggrannen har en katt, den satt nu inklämd mellan fönstret och mörkläggningsgardinen och spanade ut genom fönstret. När jag stod och diskade såg jag att mannen hade vaknat och drog nu upp mörkläggningsgardinen. Klockan var då 07.00. Min plan var att komma iväg vid 07.30 för att vara tidigt på plats för en tur uppe på Anåfjället. Enligt webben ska det vara en av de populäraste vandringslederna i Funäsdalen, så vill man inte trängas bör man vara ute i god tid för att kunna vara hyfsat ostörd.

Jag började köra längs Lofsdalsvägen och jag kände åksjukan smyga sig på. Vägen hade inte blivit rakare och backkrönen hade inte blivit mindre sedan i måndags. Men det var bara att försöka fokusera på vägen och ta det lugnt.

Blå himmel och solen visade sig från sin bästa sida.

Svängde in på 311:an mot Tännäs och inte en ren i sikte, vilket alltid är skönt så man slipper bromsa in och stanna.

Men när jag svängde vänster till Riksväg 84 mot Funäsdalen, där hastigheten är 80 km/h, dök det däremot upp renar. Precis innan man kommer fram till Funäsdalen tar man till höger in på vägen mot Messlingen och Bruksvallarna.

Efter några kilometer svänger man av till höger vid skyltningen mot Ljungdalen och Flatruet. Nu behöver man hålla lite koll, för efter ganska precis 5 kilometer dyker parkeringen upp på höger sida om vägen. Den första lilla parkeringsfickan är för vinterleden. Det sitter också en skylt ”Sommarled 200 m” och så pekar skylten i färdriktningen. Så har man stannat här, kör då vidare till nästa något större parkering där en stor skylt talar om att ”Guldtur 350 Anåfjället” börjar här.

Klockan var 09.30 och jag var definitivt inte först på plats, det var åtminstone 5 bilar ståendes här innan mig. Jag började vandra den 2,5 km långa leden (350 höjdmeter) upp till Anåfjället som snabbt tar en upp på kalfjället ovan trädgränsen.

Men först gick man längs en grusväg upp till Övre Lillåsvallen, en levande fäbod och man hörde fjällkorna råma.

Sedan började en stenig eländig stig i tät fjällbjörkskog. Men se till att spara på energin, den behövs lite senare under vandringen. Därefter övergår leden till en allt mer brant, tuff och stenig stig. Det prasslade till i lövskogen och jag stannade till. Långt inne bland fjällbjörkarna stod ett gäng renar och studerade mig. Men de bestämde sig för att trava vidare uppför branten. Det såg så lätt ut för renarna när de travade uppför – varför kan inte jag få det att så lätt ut? I slutet av fjällbjörkskogen kom den mest krävande och branta stigningen.

Upp till den första fjällheden kändes det rejält i benen. Men den makalösa utsikten gjorde att man snabbt glömde bort hur trött man var. Ovan trädgränsen, en av Sveriges högsta på 960 meters höjd, var landskapet stenigt och kargt och trots en mager jord växte ändå områden av Lappljung. Här uppe trivs Mittådalens Samebys renar, så visa respekt.

Jag tog en paus, åt lite matsäck för att fylla på med energi. Här uppe träffade jag på de första personerna under vandringen. En del har med sig både barn och hundar – SUCK! Det är väl okej så länge de har pli på hundarna, men ett gäng hade med sig två labradorer, där den ena var mer vild än galen och skällde på alla andra hundar och även renarna i området.

Vandringen planade nu ut och Anåfjället har nåtts när man nått Ånnfjällstjärnen på 1106 m.

Tjärnen sägs vara skyddad från vinden och det är lämpligt att slå sig ned och fika – kanske ett svalkande dopp också? Men dagens vind gjorde att det nästan gick vita gäss på vattnet. Så det var ingen människa som badade, däremot hoppade en av labradorerna gladeligen i som plaskade omkring. Själva Guldturen slutar ju här, varför många vänder om och går ner igen. Men härifrån, genom ytterligare 2 km vandring, kan man nå Ånnfjällstoppen på 1301 m.

”Ett hav stillnat i storm”, så beskrevs Anåfjällsmassivet av Linné under sin Sverigeresa, vilket troligen syftar på bergsmassivets profil som verkligen kan liknas med vågor på ett hav på avstånd. Fjällmassivet Anåfjället består av 8 toppar, där Blåstöten är den högsta med 1332 möh, därefter kommer Ånnfjället med sina 1301 möh.

Efter en mindre stigning når man en fjällhed med vida utsikt. Chansen att se ren här är stor. Så se till att hundar är kopplade!

Nu såg man Ånnfjällets steniga topp på håll och ju närmare man kom desto brantare blev det.

Det fanns en hel del rena som jag passadepå att fota. Därför tog det lite extra tid upp till Ånnfjällets topp.

Men en timme tog det, i lugnt tempo, att nå Ånnfjällets topp på 1301 möh. Den magiska panoramavyn gav utsikt över bl.a. Helags, Predikstolen, Vemdalsfjällen, Sonfjället och jämtländska fjäll. Här uppe blåste det ishavsvindar. Byarna var kraftiga och jag letade upp skydd för vinden och satt behagligt i lä och åt matsäck. Efter ca 20 minuter började folk ansluta till toppen och när jag gick därifrån var det åtminstone 4 olika hundar där uppe, varav den ena den hysteriska labradoren. Och ännu flera hundar mötte jag på nedvägen. En familj hade en svart Flatcoated Retriever, där mannen i familjen påminde väldigt mycket om politikern Mikael Damberg. Vandringen nedför både Ånnfjällets topp och Anåfjället var inte så himla jobbigt. Man tänkte ju att om det är jobbigt upp, så måste det gälla nedför också – men icke.

När jag till slut nådde parkeringen var den överfylld med bilar. Även vinterparkeringen var full med bilar. Så även här gäller det att vara tidig för att få en bra parkeringsplats för bilen alltså. Lite drygt 5 timmar tog vandringsturen allt som allt, paus för intag av matsäck och fotografering av renar inräknat. En tanke som slog mig var att om leden nu är så himla populär, varför har man inte ordnat med någon form av torrdass?

På vägen hem var det många renar längs dikena och en del stod lugnt mitt på vägen och i princip sov. Man måste komma ihåg att man är gäst i renarnas land och bara låta det ta sin tid. Vid den här tiden på året har vajorna sina kalvar, så ser man en ensam vaja på ena sidan av vägen kan kalven vara på den andra sidan och när som helst springa rakt ut framför bilen i ett försök att nå sin vaja.
Väl tillbaka i stugan och en välbehövlig dusch och en bit varm mat. Det blåste en hel del i Lofsdalen under kvällen, så jag försökte förstå varför stuggrannen återigen ställt ut sina blomkrukor. Men han satt i godan ro ute på terrassen med en stor kall öl i handen, idag igen. Lite kallt då? Ekorrarna var i full gas med att korsa terrassen på min stuga. Alltså de måste hålla på med att samla mat inför vinter, eller nåt.
Onsdag 3 Augusti 2022 - Lofsdalen
Copyright © Bejjan888™

Längd: 7,6 km
Höjdskillnad: 210 m

Ändå en rätt fin morgon trots prognosen om busväder. Solen lyste igenom de låga molnen och det betydligt varmare än det var igår. Idag har jag sett första livstecknet från stuggrannen. En person som rörde sig i stugan. Annars har jag bara sett att mörkläggningsgardinen i sovrummet har varit antingen uppe eller nere. Så det kändes tryggt att se en faktisk person också. Ekorrarna har tidigt varit igång med att korsa terrassen. Undrar vad det är de gör? Det ser inte ut som om de flyttar på mat eller så, utan de bara springer fram och tillbaka? Hade jag dörren öppen så hörde jag deras tassande skutt på träplankorna.

Idag tänkte jag hålla mig häromkring Lofsdalen.

På andra sidan Lofssjön ligger Västvallen och dit styrde jag min kosa. Jag kom fram vid 10-tiden och det var ganska många bilar där ändå. Många hade cykelställ på bilarna. Det finns en hel del vandrings- och MTB-leder i Västvallen. Vid informationsskylten satt en annan skylt om att Våffelstugan hade öppet idag. Våffelstugan är ett populärt ställe, både sommar som vinter. Men under sommaren måste man kolla upp ordentligt så man vet att de har öppet eller inte, från dag till dag. Det görs enklast via sociala medier och det styrs mycket av hur vädret förväntas bli. Idag skulle de ha öppet mellan 11.00 och 15.00. Om man vill ta den kortaste vägen upp till Våffelstugan, ska man enligt alla kartor ”följa den gamla Romboleden”. Men någon skyltning om Romboleden fanns inte. I början fanns det bara en stig att gå längs, innan den började dela på sig åt olika håll. Men skyltningen var bristfällig.

Jag höll på att missa att ta av till höger och följa stigen mot Sömlingshågna och Stenrutsstugan. Här hade det underlättat extremt mycket för en utsocknes om det funnits en skylt mot Våffelstugan också, eftersom ”gamla Romboleden” inte fanns skyltad över huvud taget. Näe, det kan göras bättre – skärpning! Leden var bitvis extremt stenig och rötter som stack upp.

Man passerade myrar, porlande fjällbäckar och tät barrskog. Jag vandrade länge utan att se en enda person. Men efter ett tag hörde jag några som började komma ikapp mig. Jag stannade vid sidan av leden och släppte förbi dem. De var mycket snabbare än mig och det kändes som att de småsprang uppför fjället. Jag knatade vidare i mitt eget tempo och efter drygt 3 km kom den första skylten om Våffelstugan! Så dags då ja!

Nu planade det ut med spångade myrlänta områden och lavahedar som fick en allt mer fantastisk utsikt ju mer barrskogen glesades ut. Vid ungefär 300 meter kvar kunde man höra ett svagt brummande från dieselaggregatet som genererade ström åt Våffelstugan.

Väl framme vid Våffelstugan på 820 möh, på toppen av Mossaruten, så var utsikten mot Hovärken och Digervålen svår att ta in. Jag försökte leta reda på stugan jag hyrde bland granarna på andra sidan, men gav upp ganska snart.

Upp till Våffelstugan tog det ca 2 timmar och här fanns torrklosetter för behövande. Det var inte många själar här. Paret som halvsprang förbi mig satt vid en av bänkarna och åt mat. Sedan kom det ett annat par som cyklat MTB precis samtidigt som mig.

Jag beställde en dubbel våffla med jordgubbssylt och grädde för det icke så facila priset av 140 kr. Men det var gott att få nygräddad våffla efter allt vandrande och servicen var excellent. Han kom till och med ut med våfflan till bordet jag hade slagit mig ned vid. Här uppe var det varmt, + 19°C. Killen berättade att det var ovanligt med så höga temperaturer här uppe. Ja, men så klart. Det är ju bara för att jag är här! Jag hade nog kunna ätit två våfflor till, utan problem. Men för det priset så, nja… När jag var klar så kom killen ut och hämtade brickan. Mycket trevligt. Jag satt kvar en stund och tog igen mig till dess att det började anlända en massa folk. Vuxna, barn, hundar och fler MTB-cyklister. Jag packade snabbt ihop mina grejer och började min nedåtvandring. Ju längre jag gick desto fler mötte jag. Puh! Tur att jag var tidig (igen) så jag slapp sitta uppe vid Våffelstugan i all trängsel bland folk och fä.

Kom tillbaka till stugan och tog en dusch, gjorde lite mat. Stuggrannen har nu fått ut blomkrukor på terrassen, kanske inte så bra eftersom det började blåsa upp ordentligt nu och prognosen sa regn. Jag lyxade till det med tupplur. Planen var 1 timme, men det blev visst 2,5 timmar. Men då var det välbehövligt också. Stuggrannen satt nu ute på terrassen med en stor kall öl i handen. Det måste ha varit kallt i snålblåsten. Blomkrukorna har tagits i igen, eftersom det regnat en hel del.
Tisdag 2 Augusti 2022 - Nyvallen
Copyright © Bejjan888™

Längd: 11 km
Höjdskillnad: 560 m

Vaknade till strålande sol och blå himmel med enstaka lätta moln. Men kallt. Temperaturen hade definitivt varit och nosat på noll grader i natt. Väderprognosen antydde att det bästa vädret skulle vara mellan 05.00 och 12.00 idag. Vilket var tur, då det är bra att vara tidig till de allra mest populära vandringslederna, dels för att få en parkeringsplats men också för att undvika så mycket folk. Så planen var att komma iväg vid 7-tiden, vilket jag också gjorde.

Körde längs Lofsdalsvägen till Linsell. Kände mig väldigt ensam på vägen, vilket var skönt. Mötte endast några firmabilar som mest troligt var på väg till sina arbeten. Tog vänster på Riksväg 84 mot Hedeviken. En bred och fin väg med hastighet upp till 100 km/h.

Makalösa vyer längs vägen och molnen fortsatte med sin frånvaro. Solen värmde på, i försök att höja den kyliga utetemperaturen. Väl i Hedeviken svängde jag vänster, skyltat Sonfjällets Nationalpark. Körde igenom byn och i utkanten av byn, precis innan den smala bron börjar, finns en mycket fin vy mot Sonfjällets bergsmassiv som är ett måste att stanna till och ta foto.

Bron, som löper över Ljusnan, var så pass smal att två bilar inte ens kunde mötas. Strax innan lilla byn Sörviken, svängde man höger enligt skylt till Sonfjället och kom då in på grusvägen med skylten ”Här slutar allmän väg”. Grusvägen var stundtals rätt dålig och man behövde köra drygt 15 km innan man kom fram till parkeringen vid Nyvallen.

Den slingriga grusvägen upp mot Nyvallen bjöd på några riktigt fina vyer över den kanske mest kända och fotade siluetten av Sonfjället, som egentligen ”bara” är en sidokam.

Den högsta punkten på sidokammen når ändå 1247 möh och är således inte att förringa på något sätt.

Klockan var 09.00 när jag parkerade vid Nyvallens bilparkering. Det var endast någon husbil och fåtal andra bilar som kommit före mig. Perfekt! Då hann jag innan den större folkmassan anländer och Sonfjället omvandlas till ett folkhav. Det fanns torrdass att nyttja, för den som behövde. Tog på mig vandringskängorna, ryggsäcken och tog ett djupt andetag av den friska kyliga fjälluften. Nu kör vi!

Vandringleden började intill informationsstugan och gick vidare genom en vacker fjällbjörkskog. Efter 1,5 km nådde man trädgränsen och man möttes av oändliga fjällvyer.

Här någonstans så tog leden av till höger (håll utkik efter när de orangea markeringarna tar slut!) och började slingra sig upp till Lillfjället. Jag missade det totalt och fortsatte den branta ravinen upp.

Musten i benen började tryta, men de oförglömliga vyerna gjorde mödan värd.

Från ravinens topp, gick jag till höger och följde stigen över fjällheden till Lillfjällets topp – den lilla toppen med den stora utsikten – med sina 1010 möh. Efter 30 minuter och 4 km av brant stigning blev det en välförtjänt vilopaus.

Tystnaden var slående och den milsvida utsikten bjöd på skogar, fjäll och klara småtjärnar nedanför helt fantastisk.

Härifrån har man någon kilometer upp till den sidokam på 1247 möh, som var den ”topp” man såg nere från parkeringen. Här fanns en stig längs den branta sluttningen som numera stängts av på grund av rasrisk. Skyltningen om detta var dock ganska bristfällig. Leden har dragits om och var helt klart längre och brantare. Men, lydig som man är, tog jag den nya leden.

Eländig terräng, stenigt och brant – men skam den som ger sig! Efter en brutal vandring uppför, skymtades så den lilla sidokammens högsta punkt. Men för att ta sig dit krävdes en tuff vandring över blockhavet som låg framför en. Blockhavet består av Vemdalskvartsit som, genom ständiga temperaturförändringar mellan plus- och minusgrader, frostsprängts till större och mindre stenblock. Sonfjällets jordmån är näringsfattig och grovkornig varför endast kartlavar och låga risbuskar trivs här.

Jag hoppade och skuttade mig fram genom blockhavet och till sist nådde jag kammens topp – 1247 möh. Några vuxna och barn hade hunnit före mig, kanske tog de den avstängda vägen i alla fall?
Härifrån fortsatte jag min vandring över kammen mot Högfjället, Sonfjällets högsta topp.

Blockhavet fortsatte till synes i oändlighet och den sista vandringen längs fjällkammen var stundtals så brant, upp emot 45° lutning, att man måste sick-sacka sig upp. Den som inte blir trött i benen av denna vandring är övernaturlig. Sista biten över den steniga fjällkammen blev leden otydlig och man fick hoppa och skutta sig fram bland stenar och klippblock. Men med toppröset i siktet gick det inte att gå fel.

Uppe på 1278 meters höjd var det svårt att inte bli hänförd. Den makalösa 360° vyn i fjällandskapet gav utsikt över Helags, Funäsdalsfjällen, Jämtlandsfjällen och fjäll ända in i Norge. Även om solen lyste så blåste det friskt, så toppröset gav bra skydd från vinden. Jag slog mig ned och åt matsäck. Tyst, stilla. Inga andra människor i sikte. Medan jag satt och filosoferade för mig själv, hörde jag ett lätt tassande nere bland stenblocken. Jag satt en stund och kikade, jag lyckades se något som rörde sig. Plötsligt kände jag mig iakttagen.

En liten sork satt nu och tittade nyfiket på mig. Hann precis ta en bild med mobilen innan den kilade ner bland stenarna igen. Det måste vara ett tufft klimat för den att överleva här uppe.
Precis när jag tagit på ryggsäcken och börjat gå tillbaka möter jag 4 personer som var på väg upp. Vilken tur att jag kom när jag gjorde och fick sitta för mig själv utan några andra i närheten som pratade. Men de var jättetrevliga och de hade tagit en liten annan väg än jag gjort. De hade kommit genom Sododalen och nu upp till Högfjällets topp. Jag gjorde om mina planer och siktade på den vägen tillbaka. Det var väldigt jobbigt att ta sig ner för blockhavet genom att hoppa och skutta sig fram. Det var inte alltid som stenarna låg still när man lagt sin tyngd på och då var det nära att man slog omkull sig. Men nära skjuter ingen hare! Jag lyckades hålla mig på benen hela vägen ner.

Nere i Sododalen var det mosstäckta stenblock och risbuskar. Jag kom fram till ett område med bäckdelta, som aldrig tycktes ta slut. Jag tog mig över bäck efter bäck, men det dök upp nya hela tiden. Porlandet från vattnet var i och för sig rogivande, men kängorna blev ganska blöta efter ett tag.

Till slut dök leden upp, som jag letade efter. Den ledde tillbaka till Lillfjället och den slingriga vägen ned för Sonfjällets sluttning mot Nyvallen. Nu började massan av besökare dyka upp. När jag vände mig om och tittade upp på Sonfjället, sågs ett lämmeltåg av vuxna och barn, en del hade med sig hundar också, som siktade in sig på sidokammens högsta punkt. Ingen av dessa verkade bry sig om att leden var avstängd. Men å andra sidan var det inte särskilt bra skyltat om det heller.

Väl nere på parkeringen igen hade det gått totalt 6 timmar, inklusive pauser för matsäck. Och då höll jag inte något extremt tempo heller. Parkeringen var välfylld med bilar nu, så vill man vara säker på att få en parkeringsplats ska man anlända under förmiddagen, helt klart. Började köra tillbaka längs grusvägen och det kändes som en evighet innan jag kom tillbaka till stugan. Efter en välförtjänt dusch och varm mat började vädret slå om, det blåste upp och regna ganska duktigt. Men det är ganska mysigt att ligga och lyssna på regn mot plåttak. Ekorrarna sprang trots allt skytteltrafik över terrassen. Det blev tidigt i säng, såg fram emot en lugnare ”vilo-dag” i morgon.
Måndag 1 Augusti 2022 - Tänndalen
Copyright © Bejjan888™

Längd: ca 4 km
Höjdskillnad: 200 m

Vaknade upp till stundtals kraftigt regn, utetemperaturen var endast +12°C, så det var lite kyligt i stugan.

Ekorren hade nu en kompis, så två ekorrar satt utanför i granen när jag åt frukost. Åkte ner till matbutiken och handlade lite. Väl tillbaka i stugan packade jag för dagens vandring till Svansjökläppen. Det slutade regna och väderleksrapporterna visade på hyfsat bra väder i Funäsdalen.

Började köra längs Lofsdalsvägen mot Sörvattnet. Vägens underhåll var verkligen eftersatt och vägskador återkom med jämna mellanrum. Vägen var smal, krokig och backkrönen var ibland så pass branta att det pirrade i magen när man passerade över dem. Sammantaget en dålig väg alltså. Så pass dålig att jag lyckades bli åksjuk fast jag själv kör – vilket jag aldrig blivit förr. Väl framme i Sörvattnet tog jag höger in på Länsväg 311.

Vägen gick genom fjäll- och skogslandskap och rakt igenom renbetesmarker, varför man måste se upp för eventuella renar som korsar vägen. Även denna väg var smal och kurvig, men inte alls som Lofsdalsvägen. Längs Länsväg 311 passerade man byn Högvålen, Sveriges högst belägna by på 830 möh. Den högsta punkten längs vägen var 854 möh, vilket fanns markerat med en liten gul skylt, innan det vände neråt igen och man kommer så småningom fram i Tännäs. Här svängde jag till Riksväg 84, en fin och bred väg så man kunde hålla den tillåtna hastigheten. Inte långt därefter kom man fram till Funäsdalen. Nu tätnade trafiken, det var folk och rörelse längs huvudgatan. Helt tvärtemot Lofsdalen som kan beskrivas som ett lugn. I Funäsdalen finns flera mataffärer, bensinstationer, polisstation, hälsocentral, stora hotell och så en massa stugor såklart. Men det som slog mig mest var hur många norskregistrerade bilar det fanns här. Var och varannan bil faktiskt. En hel del tyska och holländska bilar också.

Men jag hade siktet inställt på Tänndalen och Svansjökläppen, så jag passerade förbi Funäsdalen och Hamra och svängde sedan av till vänster in på Svansjökläppsvägen. Här kan man ta sig upp till Svansjökläppens parkering – mot betalning. Det är en betalväg och kostar 40 kr vilket enkelt kan Swishas enligt instruktion till angivet nummer (ett annat alternativ är att ta skidlift upp – som kostar ännu mer pengar – och man får vandra betydligt längre). Vägen var – trots att man betalat en liten summa – undermålig, smal och gropig. Vad går pengarna till egentligen? Vid bron över Tännån skyltas det om att man åker över på egen risk. SCARY! Vägen blev sedan om ännu brantare och man uppmanades att köra på 1:ans växel.

Så efter detta lilla äventyr för att enbart ta sig upp till parkeringen, så sträckte sig Svansjökläppens vidder ut framför en. Från Lofsdalen tog det drygt 1 timme och 30 minuter att ta sig hit upp. Härifrån började flera markerade leder.

Till höger om parkeringen reste sig Svansjökläppens topp på 1125 möh.

Kikade man till vänster så skymtade man en av Europas hittills 236 Big Bench-bänkar. Den amerikanska designern Chris Bangle har designat bänken som få vilken vuxen som helst att känna sig som barn på nytt. Man fick vandra lite drygt 15 minuter som avslutades med en rejält brant uppförsbacke, för att nå bänken.

Här uppe var det snålblåst och kallt, tur man packade både mössa och vantar!

Lite klurigt hur det var tänkt att man skulle ta sig upp. Det fanns ingen stege, eller dylikt, till hjälp. Men jag svingade mig upp likt uppsittning på en häst. Jaha det var det, det. Gick tillbaka samma väg, över spänger och längs den steniga stigen till parkeringen.

Nu skulle Svansjökläppens topp bestigas! Leden upp är brant, så jag lyckades ta en alternativ stig runt så jag vandrade upp från den mindre branta sidan. Längs den stigen fick jag syn på en mindre hjord med renar som lugnt betade på kalfjället. Fototillfälle såklart!

Lagom uppe på Svansjökläppens topp (1125 möh) tittade solen fram en kort stund.

För en kort stund hade jag hela toppen för mig själv, ingen annan var här uppe just nu. Min mobiloperatör tyckte att jag passerat över till Norge och skickade ett välkomst-sms att jag kunde ringa och sms:a som vanligt.

Härifrån kunde man se Svansjön på ena sidan...

... och Hamras fjällmassiv på den andra, där man kunde skymta

Anderssjöåfallet och dess trappa bland träden. Vattenfallet såg inte mycket ut för världen härifrån. Men var jag ändå här, och så pass nära, fick det ändå bli ett litet besök! Jag tog mig ner från Svansjökläppen den närmsta vägen, d.v.s. den branta vägen. Det tog rejält i benen och jag tog det lugnt och försiktigt, man vill ju inte pajja knäna det första man gör. På nedåtvägen mötte jag flera personer som kämpade sig upp, en del med sina hundar.
Satte mig i bilen och började försiktigt köra ner för Svansjökläppsvägen igen. Det kändes inte lika farligt brant, som det gjorde på uppvägen.

Jag behövde inte gasa en enda gång förrän jag kom ner till själva bron och vägen planade ut igen. Men det gick inte att köra fort för det, på grund av den dåliga kvaliteten på vägen. Svängde vänster ut på Riksväg 84 igen och körde kanske ca 500 meter innan jag kom till parkeringen intill Anderssjöåfallet. Det forsande vattnet hördes direkt man öppnade bildörren. Här fanns riktig toalett med handfat, dock ingen lampa. Fanns enbart en liten glugg (ca 10 x 40 cm) som släppte in lite ljus, men innan ögonen hade vant sig var det kolsvart. Men om man ändå gör sig besväret att dra in vatten och avlopp till toaletten, varför inte el också? Vandrade vidare längs en liten stig till början av trappen.

Trätrappan har 303 steg och går parallellt med vattenfallet. Jag taggade mig själv att gå hela trappen utan paus – men efter kanske 60 steg så sprutade mjölksyran ut ur öronen på mig.

Jag räknade inte antalet trappsteg (förutsätter att många andra redan gjort det) men plötsligt så var de bara slut och stigen fortsatte genom tät fjällbjörkskog.

Man kan fortsätta genom fjällbjörkskogen ut på Hamrafjällets blomsterängar och gå vidare på andra leder. Men jag slog mig ner på avsatsen som fanns vid sista trappsteget och intog matsäck. Men en kort stund senare började myggen bli närgångna, så jag tog mitt pick och pack och gick ner alla 303 trappsteg igen.

Startade återresan till Lofsdalen vid 16.30-tiden genom att ta samma väg tillbaka.

Såg flertalet renar längs vägen och molnen började dra ihop sig. Regnet riktigt hängde i luften.

Någon mil kvar till Lofsdalen öppnade himlen sig och regnet öste ner. Men det upphörde också ganska snart. Stannade till vid mataffären för att köpa med mig lite grönsaker till flickorna.

Efter en dusch och välbehövlig middag, lättade molnen kring 21-tiden och det klarnade upp.

En tunn månskära syntes på himlen och regnet lämnade efter sig en fin regnbåge. Enligt prognosen skulle det bli endast +2°C i natt. Så jag passade på att höja värmen på stugans alla element.
Söndag 31 Juli 2022 - Lofsdalen
Copyright © Bejjan888™

Längd: 4,6 km
Höjdskillnad: 280 m

Packade ner det sista i väskorna och gjorde iordning flickornas transportbur. De hade anat hela morgonen att någonting var på G eftersom matte sprungit runt som en yr höna. Ställde bilen utanför dörren så jag lättare kunde packa in allt bagage. Jag var lite nervös att allt inte skulle få plats, eftersom jag alltid tenderar att packa lite för mycket. Men det är förvånande hur mycket som får plats i en Renault Captur, när man fällt baksätet.
Kom iväg något senare än planerat. Men ingen panik. Nyckeln till stugan fanns att hämta i ankomstlåda utanför Destination Lofsdalen från klockan 16.00 enligt mejlet jag fick igår. Var tvungen att köra lite mer än en timme på E4:an innan det var dags att svänga av vid Tönnebro och fortsätta längs Riksväg 83. Här passerades Norrlandsporten, en dalgång mellan Kölberget och Digerberget, strax söder om Kilafors. Redan här fick man ett smakprov vad som skulle komma.

Riksväg 83 ingår – tillsammans med Länsväg 272 – i Tidernas väg. Det är sträckan mellan Uppsala och Ånge, d.v.s. drygt 48 mil, längs en lite smalare och krokigare väg än E4:an. En annan upplevelse än stressen längs E4:an. Men både tid- och distansmässigt tjänar man på att ta E4:an och sedan en kortare bit längs Tidernas väg, än att ta hela Tidernas väg.

Svängde av till Riksväg 84 för att tillslut komma på Lofsdalsvägen mot Lofsdalen.

Här började terrängen verkligen bli kuperad, små berg tornade upp sig och till slut bergsmassiv med fjälltoppar. Mysfaktorn började definitivt att infinna sig fast jag inte riktigt var framme ännu. Det kändes som en evighet men plötslig var jag framme. Seg i kroppen, efter att ha ”bänkpressat” 44,3 mil utan stopp, var det riktigt najs att kliva ut ur bilen och andas in ren och klar fjälluft. Mycket riktigt låg min stugnyckel i ett brev i en av ankomstlådorna utanför Destination Lofsdalen. Klockan var ganska precis 16.00 och jag kikade mig omkring. Kring parkeringen fanns även byns enda mataffär, en sportaffär samt en av Lofsdalens alla restauranger. Även en liten bensinpump. Mer än så var det inte. Runtomkring skymtades stugor och Lofssjön kunde anas lite längre bort. Men nu var jag mer inställd på att komma fram till stugan för att packa upp och låta flickorna komma ut ur sin lilla transportbur. Började köra uppför Hovärken Stugområde och spanade efter G-vägen, där stugan skulle ligga. Det gick ganska brant uppför och jag gasade på lite extra för att bilen skulle orka ta sig upp.

Men plötsligt bakom en kurva stod så de första renarna jag såg. En kom travandes mot mig fast på andra sidan vägen och den andra betade lugnt i diket. Stannade till och slet upp mobilen, här skulle det fotas! Fortsatte sedan upp till G-vägen och svängde in på en smal och gropig grusväg. Man kunde inte köra fort, men det gjorde ingenting för nu var jag ju i princip framme.

Och mycket riktigt låg den gråa stugan längst in på vägen, med vita knutar med sitt branta sadeltak av plåt.

Utsikten var magisk. Det måste vara en av de bästa utsikterna i hela Lofsdalen.

Eftersom solen varit framme och lyst hela dagen, var det varmt i stugan. Men det vädrades ut snabbt. Bar in alla väskor och lådor, spån och hö. Gjorde i ordning flickornas tillfälliga bur. De var extremt trötta (förståeligt) och la sig direkt i sina små trähus och sov. Jag började packa upp lite grejer och kläder.

Fick plötsligt syn på en söt ekorre i granen utanför terrassen. Systemkameran åkte självklart fram.

Fick fram lite vandringskläder och packade ryggsäcken för att kanske hinna gå någon led. Började gå upp mot Hovärken Spårcentral, varifrån flera leder börjar. Ursprungliga planen var att gå Panoramaleden, som ska vara väldigt lättillgänglig och fin att gå. Men jag såg också att toppturen upp till Hovärken började här. Så efter en snabb diskussion med mig själv, Hovärken it is!

Knatade vidare längs den steniga stigen och kunde skymta MTB-cyklister som susade förbi i fjällbjörkskogen omkring mig. För är det någonting som Lofsdalen är känt för – på sommaren – är sina downhill-spår och MTB-leder. Bitvis branta partier, men överkomligt. När jag kom över trädgränsen tilltog vinden och det blev ännu brantare. Men mitt tjocka pannben sa åt mig att fortsätta. Det här var ju bara början av vad som komma skulle denna vecka, så jag kunde ju inte backa nu!

Första anhalten blev Lofsdalen Sky Bar (som var stängd) men gav välbehövligt skydd från den kyliga vinden medan jag åt lite av min medhavda matsäck. Härifrån var det inte långt upp till toppen på 1125 möh.

En av skidliftarna fanns här och en mobilmast förtog lite av utsikten. Men nog var det Digervålen, Digerhågna och Sonfjället jag kunde skymta härifrån på ena sidan, på andra sidan Lofssjön syntes Västvallen med Svanhågna och Sömlingshågna.

Det gick ganska fort att ta sig ned. Väl nere i fjällbjörkskogen blev tystnaden påtaglig. Underbart! Uppe på toppen blåste det rejält, men nu blev kontrasten uppenbar. Alla MTB-cyklister hade nog dragit sig tillbaka till sina respektive stugor för det var total tystnad nu.
Sen dusch och mat. Det skulle regna i natt och i morgon bitti, så jag kunde lätt ta sovmorgon i morgon.
Söndag 4 Juli 2021 - Visby
Resealbum: Gotland 2021
Copyright © Bejjan888™

Så var avresedagen äntligen här. Borta bra men hemma bäst – heter det ju. Nog längtade man efter sin egen säng vid det här laget. Jag hade gott om tid till att packa ner allt som jag släpat med mig. Det är en konst att kunna packa lagom med grejer… jag tillhör ju dom som alltid packar ner för mycket. Oftast kläder som jag inte använt, men som är bra att ha IFALL. Packade in allt i bilen igen. Och till slut även jag och mina marsvinsflickor. Lämnade tillbaka lägenhetsnyckeln och räknade ut att jag hade drygt 2 timmar och 30 minuter kvar till dess att färjan avgår. Som tur är finns det många caféer som tillåter djur.

Jag valde att åka till ZooMarket. Perfekt litet ställe, med anslutande djuraffär och hundbassäng. Jag köpte en kycklingsallad och flickorna fick lite medhavd gurka och paprika att mumsa på. Jag satt kvar i caféet till dess att inpasseringen börjat. Då tog jag bilen och körde ca 10 minuter ner till hamnen och ställde mig i kö.

Återigen, jag hade biljett bokad på m/s Visborg och en egen djurkupé till mig och flickorna. Nu hade jag störtkoll på var djurkupéerna fanns på färjan, så jag skyndade dit.

Klockan var ganska precis kl. 14.00 när färjan började röra på sig och jag tog mig ut på däck och fotade några sista bilder. Kaptenen gjorde sitt välkomsttal i högtalarna. Nu kunde jag höra vad som sades, mycket bättre än på hitresan. Totalt antal passagerare för denna resa var 1254 personer.

Sedan tillbringade jag resten av tiden i kupén. Coronasäkert. Det tog drygt 3 timmar och 15 minuter att ta sig från Visby till Nynäshamn. Jag hade en Caesarsallad med mig som jag mumsade i mig och sedan hann jag med en tupplur innan det var dags att gå ner till bilen igen och köra av färjan.
Lördag 3 Juli 2021 - Visby
Resealbum: Gotland 2021
Copyright © Bejjan888™

Det går ju inte att besöka Visby utan att få det att handla om historia. Det är ju trots allt ett världsarv. Jag har redan varit inne på flera av områdena tidigare i bloggen, så här kommer kort sammanfattning.

Gotland har präglats starkt av sitt läge mitt i Östersjön, främst inom handeln. Från allra första början när inlandsisen försvann från Östersjön (för ca 10 000 år sedan), låg Gotland fortfarande under havsytan. Under stenåldern hade havsytan sjunkit så pass att Gotland då bestod av flertalet öar täckta av tall- och lövskog och öppna hedmarker. Fiskare och säljägare bebodde öarna och flera boplatser har på senare tid hittats på flera platser runtom Gotland med lämningar upp till 9000 år gamla. Även skeppssättningar och gravfält från brons- och järnåldern har upptäckts. Kring år 1000 övergick den gotländska traditionen med resta bildstenar till runstenarnas epok när runslingorna gjorde intåg.

Förutom mellan åren 1676–1679 (då Danmark återtagit ön), så har Gotland varit svenskt sedan freden i Brömsebro, år 1645. Innan dess hade Gotland hört till olika allianser och länder i nästan 300 år. Landshövdingen och köpmän slog sig ner i Visby men trots detta bromsades näringslivet av höga skatter och Gotland drabbades gång på gång av pest, svält och krig. År 1720 fanns endast 1186 personer mantalsskrivna i Visby och med alla kyrkoruiner och förfallna hus, torde staden mer än någonsin påmint om en ruinstad. Trots detta fick Visby ett uppsving under mitten av 1700-talet och husbyggandet kom igång. Till år 1780 fanns över 5000 invånare i staden.

Under 1800-talet fortsatte befolkningen att öka och staden blev tätbebyggd. Skolor av olika slag, sjukhus, hotell och restaurangen uppfördes för att stimulera turismen och ett fängelse byggdes söder om Visbys hamn. Nya kommunikationer upprättades under slutet av 1800-talet genom järnvägen och en hamn för ångbåtar byggdes. Invånarna fick nu inte plats längre innanför ringmuren och allt fler områden utanför muren uppläts som bostadmarker. Innerstadens kulturella betydelse och intresse väcktes och turismen har sedan dess strömmat till ön, år efter år. År 1995 togs ringmuren upp på UNESCO:s Världsarvslista.

Österport

Vaknade rätt tidigt ändå, för att vara lördag. Det var svårt att fortsätta sova när solen lyste in genom fönstren. Efter frukost gick jag ner till Österport och kryssade mig fram genom Visbys vackra rosbeklädda gränder.

Det var inte mycket liv och rörelse nu, inte. Men innerstaden höll på att vakna upp. Enstaka caféer började ta fram bord och stolar, sopade lite utmed gatorna.

Tanken var att spendera förmiddagen i Botaniska Trädgården som ligger i norra delen av Visby. Den anlades år 1855 och växter som torde vantrivas på våra breddgrader, frodas tack vare att Visby ligger i odlingszon 1. Det finns flera entréer till den delvis lummiga trädgården.

Oavsett vilken entré du väljer, kommer man så småningom till Solvisarplan, hjärtat av trädgården. Den stensatta halvcirkeln med perenner omsluter soluret, omgiven av en pergola med stenpelare med väldoftande klematis och rosor. Jag var i rätt tid, för solen stod i princip mitt framför Solvisarplanen och gav näst intill det perfekta ljuset.

Intill ligger Rosariet med rosor i terrasser som blommar långt in på hösten. Rosorna hade precis bevattnats så vattendropparna på rosbladen skimrade vacker i solljuset.

Det vackra lusthuset stå uppe på Tempelkullen omgiven av blommor och växter från alla världens hörn. Inte långt därifrån ligger Örtagården med pallkragar fyllda med kryddor och medicinala växter, intressanta ur ett kulturhistoriskt perspektiv.

Jag gick vidare genom parken och hittade på Tulpanträdet, som precis blommat ut.

För en stund slog jag mig ner i skuggan på en parkbänk vid Ovalen. Det är en stenkolonn med urna högst upp, troligen från medeltiden. Botaniska Trädgården går längs med strandmuren. Strandmuren? Tänker du nu. Jo, för ringmuren delas upp i strandmuren respektive landmuren. Strandmuren har visat sig vara äldst och tros ha uppförts runt år 1250. Drygt trettio år senare byggdes själva landmuren som bestod av, då, en 5 till 6 meter hög mur med skyttegång som hade smala skyttegluggar med jämna mellanrum.

Under mitten av 1300-talet anses den 3,4 km långa kalkstensmuren vara färdigställd med väggar upp till 11 meter höga och med över 50 torn samt tre huvudportar; Söderport, Österport och Norderport. Ringmuren, utom i väst, var helt omgiven av vallgravar men de var dock ej vattenfyllda. De torrlagda vallgravarnas främsta syfte var att förhindra ryttare och kastmaskiner att komma ända fram till muren. Vallgravarna vid östra ringmuren plattades dock till under 1800-talet för att tjäna som skyttebana. Vid Valdemar Atterdags intåg i Visby lät han formellt riva en del av den södra muren som en symbol för underkastelse. Ett par år senare murades den nedbrutna delen upp igen.

Ringmuren restaurerades mellan 1884–1886 av arkitekten Emil Viktor Langlet och idag finns 27 marktorn och 9 sadeltorn kvar att beskåda. Varje torn har ett unikt namn och en liten historia bakom. Hur många som är sägen och hur många som är ren fakta, låter jag vara upp till dig som läser.

Jungfrutornet

Jungfrutornet

Jag började min vandring längs muren vid Jungfrutornet. Jungfrutornet kan ha fått sitt namn från legenden om Unghanses dotter, dottern till Nils Guldsmed i Unghanse. När Danmarks kung Valdemar Atterdag, förklädd till köpman, besökte Visby 1360 för att förbereda ett anfall mot staden inledde Unghanses dotter ett förhållande med honom. Hennes far, en rik landsdomare, upptäckte detta och kastade ut Valdemar. Året därpå återvände Valdemar och plundrade ön. Unghanses dotter sökte upp Valdemar i Visby och hjälpte honom med information mot löfte att han skulle ta henne med sig när han återvände till Danmark. Dock valde Valdemar Atterdag att lämna henne kvar, varpå hon greps av gutarna och murades levande in i Jungfrutornet i ringmuren. Idag vet man att tornet inte fanns på tiden för legenden utan byggdes först under 1400 talet. Men trots detta återberättas legenden om Unghanses dotter årligen under Medeltidsveckan. Namnet Jungfrutornet torde snarare, enligt folkmun, komma från det äldre rymdmåttet 1 jungfru = 8,2 cl, som påminner om just Jungfrutornet form (bred botten och avsmalnande topp).

Kärleksporten

Lite längre söderut kommer man till Kärleksporten. Porten är mycket populär bland kärlekspar och otaliga frierier och till och med bröllop har anordnats här.

Kärleksporten

Många sitter kvar på kvällarna och inväntar solnedgången som ska vara magisk här.

Kruttornet

Ännu lite längre söderut träffar man på Kruttornet. Eller Lambtornet som det tidigare hette. Lambtornets uppförande år 1160–1161 blev startskottet för Visbys ringmur. Ett fristående torn i sten byggdes vid Visbys norra hamn för att kunna anfalla inkommande båtar med armborst. År 1710 började Lambtornet användas som krutförråd och fick sitt nuvarande namn, Kruttornet. Tornet kunde nås genom en liten lucka, ett tiotal meter upp på väggen, via en stege som sedan drogs upp. Detta försvårade för eventuella angripare att inta tornet. På grund av landhöjningen har dock hamnen försvunnit från platsen och Kruttornet står numera på platsen som vi känner som Almedalen.

Viker man in mot innerstaden igen kommer man till flera av Visbys kyrkoruiner. Visbys kyrkor byggdes i början av 1200-talet då Visby tillhörde en av de största städerna i Europa. Visby var inte bara rikt utan också berömt och hade makt. Från dessa glansdagar är det endast domkyrkan som finns kvar idag, intakt. Tio kyrkoruiner finns kvar innanför ringmuren utspridda både här och där. Jag tänkte nu presentera några fler kyrkoruiner, som jag besökte under veckan.

S:t Lars kyrkoruin och Drotten, som även kallas systerkyrkorna då de ligger så nära varandra.

S:t Lars kyrkoruin

S:t Lars kyrkoruin

S:t Lars äldsta delar är troligen från 1100-talet. Kyrkan byggdes ut under tidigt 1200-tal till följd av befolkningsökningen som ägde rum. Strax därpå byggdes en tysk församlingskyrka, Drotten, på samma kyrkogård.

Drotten kyrkoruin

Drotten kyrkoruin

Drottens kyrkoruin, eller S:t Trinitatis (Trefaldighetskyrkan) som den egentligen hette, byggdes omkring år 1240, men övergavs under Reformationen likt många andra kyrkor. Kyrkan var tillägnad S:t Laurentius som dog martyrdöden i Rom på ett glödande halster. Ordet drott nämns redan i Gutalagen och betyder ”ägare av en träl”. I många andra sammanhang betyder det kung eller furste. Drottens hustru, kallades därför drottning.

S:t Nikolai kyrkoruin

S:t Nikolai ruin används idag för konstnärliga framträdanden som t.ex. musik. Kyrkan byggdes runt 1230 och fick sitt namn från skyddshelgonet Nikolaus av Myra, eller Nikolaus undergöraren, som levde runt 300-talet i Turkiet som biskop. Nikolaus sades kunna utföra mirakel och kunde vara på flera ställer samtidigt under sin levnad. Men mest omtalad för att med sina böner hjälpa skepp i storm och blev sjömännens och fiskares beskyddare, således en väl vald beskyddare till den medeltida staden Visby. Nikolaus är även känd som Sankta Claus. Det finns de som tror att det var Nikolaus givmildhet som så småningom gav upphov till vår tids jultomte.

S:t Nikolai kyrkoruin

S:t Nikolaus byggdes åt Dominikanorden och deras klosterliv som ett helgerum. Orden var, även den, en tiggarorder och medlemmarna kallades svartbröder eller svartmunkar – på grund av deras svarta kåpor. Man tror att när Dominikanorden kom till Visby, övertog de ett påbörjat kyrkobygge.

S:t Nikolai kyrkoruin

Men kyrktornet revs omgående då orderns kyrkor var tornlösa. S:t Nikolai stod klar omkring 1400 med bland annat matsalar, sovsalar, bibliotek och kök. Det finns ingen planritning eller kvarvarande ruin som berättar om hur kyrkan egentligen såg ut då den troligen förstördes under Lübeckarnas anfall 1525.

Jag gick tillbaka till Stora Torget. Några marknadsstånd har monterats upp på torget i hopp om att kunna sälja souvenirer, fårskinn, hemgjorda produkter och hantverk till förbipasserande turister. Det hade börjat fylla på med folk nu. Uteserveringarna och caféerna hade öppnat och många satt ute och åt glass. Jag blev fruktansvärt sugen på glass jag med. Så jag lyckades ta mig in och köpa en våffla med jordgubbs- och blåbärsglass. MUMS!

S:ta Katarina kyrkoruin

Intill Stora Torget ligger ruinen S:ta Katarina. Eller S:ta Karin, beroende på vem du frågar. Kyrkan tillhörde Sveriges första Franciskanerkloster, som grundades i Visby 1233. Franciskanorden predikade total fattigdom och levde av allmosor och gåvor. Istället för munkar och nunnor var man bröder och systrar. Men även namn som barfotabröder och gråbröder förekom då de ofta gick barfota och bar gråa kåpor. Kyrkans stod mitt i Visby och framför kyrkan bildades en marknadsplats, som idag är Stora Torget.

S:ta Katarina kyrkoruin

Kyrkan blev välbesökt och behövde ganska snart byggas ut. Oftast byggdes Gotlands kyrkor ut genom nya delar runt den befintliga, vilket gav upphov till blandade stilar med t.ex. gotiska kor, långhus och romanska torn. S:ta Katarinas utbyggnad var pågående fram till mitten av 1300-talet, då det stannade upp. Kanske var det i samband med Valdemar Atterdags intåg och övertagande av Visby år 1361? Några årtionden senare återupptogs byggandet som pågick ända in på 1400-talets början. S:ta Katarina var som störst på 1400-talet men blev aldrig helt färdigbyggd då pengarna lades på församlingsbyggnaderna istället. Det unika med kyrkan är, för den med hök-ögon, att valven byggdes av tegel och inte kalksten – vilket är unikt i Visby.

S:ta Katarina kyrkoruin

S:ta Katarinas kyrka har fått sitt namn efter Katarina av Alexandria som levde i Egypten runt 300-talet. Som jungfru och av kunglig börd, ska hon ha motstått kejsarens förförelse vilket resulterade i fängelse. Där, i fängelset, ska hon ha omvänt kejsarens fru, fältherre och många soldater och blev därför dömd till döden genom halshuggning.

Helge And kyrkoruin

Ytterligare en kyrkoruin, Helge And, byggdes under tidigt 1200-tal och den åttkantiga kyrkan saknar motstycke i Sverige. Liknande kyrkor förekom dock i Europa i borgar och palats under samma period. Kyrkans identitet genom historian är omtvistad, då uppgifterna kring denna kyrka är få. Namnet kommer från det Heliga Andes Hus som låg söder om kyrkan och var en inrättning för gamla, fattiga och sjuka.

Men det fanns en kyrkoruin som lyckades undkomma mig, nämligen S:ta Gertrud. Det retar mig lite fortfarande. Men när jag googlar på ruinen, så förstår jag varför. Det är ju inte direkt så att ruinen står ut och ropar ”Hallå, här finns en kyrkoruin!”… nej. Det ser snarare ut som en relativt låg stenmur. Så inte konstigt att det var lätt att missa.

Jag gick tillbaka till lägenheten och åt lunch. Jag åkte och tankade bilen inför morgondagens hemfärd. Men det var fortfarande tid kvar till att göra någonting mer innan det var dags att avsluta dagen. I mina efterforskningar inför resan, fanns förslaget Södra Hällarna. Området ligger rätt nära färjeterminalen och sträcker sig längs den klippiga kusten söderut från Visby. Sagt och gjort.

Jag parkerade bilen och började gå längs det karga klintlandskapet. Det var varmt, +27°C. Det blåste varma vindar. Jag fick hålla en hand på solhatten ifall det skulle komma en vindpust och blåsa iväg hatten.

Silja Line låg inne i hamnen, vilket förklarade den plötsliga ökningen av människor i innerstan under dagen. Men nu såg det ut som om passagerarna var på väg tillbaka till färjan igen.

Går man längs klippkanten kommer man så småningom till en trappa. Trappan leder ner till klapperstenstranden nedanför. Men trappen är brant! Och sedan övergår den till en bitvis brant stig.

Logiskt sett borde det ha varit svalare där nere, men klipporna och den stekande solen gjorde det till en bastu där nere vid stranden.

Nu började det kännas som om jag var klar med både Visby och Gotland för den här gången. Jag hade checkat av det mesta på min Att Se- och Att Göra-lista. Jag återvände till lägenheten och började packa så smått.