Bejjan888s blogg

Tisdag 13 November 2018 - Dubai
Copyright © Bejjan888™

Arla, klockan 05.15, landade vi på Dubai International Airport. Lite groggy som man var, efter att ha flugit utan att få ordentligt med nattsömn, skulle man nu ta sig till nästa gate på denna enorma flygplats. Vi hade tur att det var inom samma terminal åtminstone.

Men boardingen blev seg och utdragen. Vårat plan stod ute på plattan lååångt ifrån gaten där vi väntade, vi fick lov att åka transferbuss i säkert en kvart innan vi gick ur bussen och ombord på planet.

Nu skulle vi flyga en Boeing 777-300ER, tillbaka till Stockholm-Arlanda. Jag hade förbokat en fönsterplats med endast ett säte bredvid, näst längst bak i planet. Många kanske skulle ha bokat en plats långt fram eftersom man vill hem och av planet så fort som möjligt. Men, att sitta på fönsterplats och med god chans att ingen annan bokar platsen bredvid, gör mycket för mig. Skönt att kunna bre ut sig, lägga upp benen på stolen bredvid… och dessutom visade det sig att den som bokat platsen på raden bakom mig var en som rest med mig under hela resan i Nya Zeeland och Australien. Så vi hade det ganska trevligt där bak. En varsin rad med två egna platser vardera.

Vid 08.10 började planet taxa ut för att ta sig till startbanan. Nu hade vi nästan 6 timmar och 30 minuter kvar innan vi var på svensk mark igen. Med hjälp av musik i öronen och att det serverades mat två gånger under flygresan gjorde att det kändes snabbt ändå.

När planet landat på Stockholm-Arlanda Airport gjorde vi high-five, jag och min reskamrat på raden bakom. Vi hade överlevt! Det enda som återstod var en bussresa hem, som stod i vägen innan jag var hemma. Ut med väskorna på balkongen ifall något kryp (t.ex. kackerlacka) hade fått för sig att lifta gratis i resväskan hem. Det kändes otroligt lyxigt att få sätta sig i sin egen bil, köra på höger sida av vägen och få åka och handla hem mat. Kylskåpet ekade tomt där hemma.

____________________________________________

Såhär efteråt, när jag suttit hemma och knåpat ihop denna resblogg, tänkt tillbaka på allt jag ändå hunnit med och gjort och sett, så har det varit en riktigt fantastisk resa. Så vacker och extrem natur, olika kulturer och historia och allt inom en månad. Ibland kändes det som om det var lite väl stressigt på vissa ställen och lång tid på andra ställen. Men vad man ändå hunnit med mycket under denna månad! Åker jag någonsin tillbaka, så kommer jag försöka stanna längre. Kanske ta en månad på Nya Zeeland och en månad i Australien. Men man kanske ändå skulle känna att man inte fick tid till allt?
Måndag 12 November 2018 - Sydney
Copyright © Bejjan888™

Det blev lite tokigt, när man hade flyget så himla sent. Mitt flyg avgick kl. 21.45 på kvällen, så hela dagen skulle man gå och vänta. Alla i gruppen skulle ju resa från Sydney idag, med tre olika flyg. Första gruppen, som skulle vidare och fortsätta sin resa i Söderhavet, hade transfer kl. 09.00. Så min rumskamrat under Australienresan åkte iväg då. Det var skönt att få rummet för sig själv, man kunde duscha och packa i lugn och ro. Den andra gruppen hade transfer klockan 13.00 och de skulle hem till Sverige, men flög via Doha. Vad jag förstod så hade de bokat denna resa mycket senare än oss andra som skulle hem till Sverige. Vi andra hade transfer klockan 18.30 och flög via Dubai och hem till Sverige. Så lite rörigt var det, men jag tror att alla kom med de plan de skulle till slut. Jag har inte hört något annat. Men vi samlades nere vid hotellreceptionen, allihopa vid 09.00, för att säga hejdå till alla.

Efter att jag checkat ut från hotellet och lämnat in mina väskor i hotellets bagagerum, gick jag iväg ner mot hamnen. På vägen stannade jag till i gallerian som jag passerat så många gånger och kände att nu var det dags att shoppa loss lite. Jag hade spanat in en Calvin Klein-butik där och självklart blev det köpt där. En snygg kungsblå mössa och två tröjor. Nöjd med mitt inköp gick jag ner till Darling Harbour och gick in på ett lunchställe där de hade Tacos. Jag kom i samspråk med tjejen i kassan och när hon frågade hur gammal jag var, trodde hon inte på mig. Nähä!? Sa hon. Joho! Sa jag. Hon trodde jag var yngre än jag sa och trodde mig inte… hmm, man får väl ta åt sig lite grann att man ser ung ut ;)

Efter tre kryddiga tacos gick jag ut och satt en stund vid hamnen och chillade lite. En manet simmade fridfullt förbi i vattnet nedanför och matkoman började slå till. För att inte somna kände jag att jag var tvungen att röra på mig. Jag började gå sakta tillbaka mot hotellet och slog mig till slut ner på en parkbänk i Hyde Park. Men till slut höll jag på att somna där med. Det var nog bäst att gå tillbaka till hotellet och se om de andra väntade där, för att få lite sällskap.

En till satt och väntade nere vid hotellet. Efter ett tag anslöt sig de andra två. Så nu var vi samlade alla fyra, som skulle med planet. Och det var två och en halv timme kvar till transfern skulle gå. Suck! När vi sitter där och väntar dyker att gäng asiater upp. De såg ut att samlas för att åka iväg på någon guidad tur. Tror det var koreaner. Helt plötsligt blev det ett himla liv och någon av kvinnorna skrek ”It’s gone! Call police!” När kaoset lagt sig, var det en asiatisk kvinna från gruppen som förklarade för oss (som troligtvis såg alldeles chockade ut) att en i deras grupp tappat bort sin mobiltelefon när hon varit på damrummet. Hon trodde att telefonen blev stulen, men det visade sig tillslut att mobilen åkt ner i papperskorgen. Men innan man fick reda på det, hann man tänka en hel del. Blev hon rånad? Vad hade stulits? En väska? Eller vad?

När klockan äntligen blev 18.30 hade transfern inte dykt upp. Varje minut den var sen kändes om en evighet. Tillslut, runt 18.45 dök chauffören upp.
Vi ankom Sydney Kingsford Smith Airport vid sjutiden. Flygplatsen ligger 8 km söder om Sydney och är Australiens största flygplats. År 1995 infördes Sydney Airport Curfew Act 1995, vilket innebär att flygtrafiken regleras hårt och generellt förbud mot start och landning gäller mellan 23.00 och 06.00. Detta för att minska störande ljud från flygtrafiken för kringboende i området. Men vissa undantag finns, t.ex. vid dåligt väder så att många flighter försenas, så kan ett antal flighter tillåtas mellan 23.00–00.00 och 05.00–06.00. I övrigt råder generellt förbud och överträdelser kan resultera i dryga böter för flygbolagen. Sedan lagen trädde i kraft har fyra flygbolag fått böter med upp till $ 550 000. Utöver detta förbud har flygplatsen en maximal kapacitet av 80 flygrörelser (start eller landning) i timmen. Så flygbolagen är hårt styrda att hålla turn-around tider för att inte bli allt för försenade eller drabbas av böter. Så det kändes skönt att veta att flygbolaget kommer göra allt för att komma iväg inom denna tidsram. Nu ville man bara hem!
Australiens regering har antaget utmaningen att bygga en andra internationell flygplats nära Sydney för att möta det ökande antalet passagerare och statistiken spår att 2035 kan siffran vara uppe på nära 90 miljoner passagerare och år.

Jag hade förbokat plats på flyget. En gångplats mellan Sydney-Dubai var det bästa alternativet. Nu var det bara att härda ut i cirka 14 timmar ombord på en Airbus A380 till Dubai. Jag satt på gångplats i en rad av fyra säten. Bredvid mig satt ett ungt par. Så en plats var ledig på denna rad av fyra säten. Så vi behövde inte sitta och trängas. Men av någon anledning la sig den ana på golvet och sov, medan den andra la sig på sätena. Men på golvet, liksom?! Jag trodde inte att man fick det på grund av säkerhet? Men i och för sig så var det svårt att se om någon låg på golvet när de släckt ner i kabinen. Hade det blivit turbulens i luften tror jag att den personen på golvet hade slagit sig rejält. Och om jag inte märkt att det låg någon på golvet, hade jag kunnat sparka till den personen i huvudet, för så nära mina fötter låg den personen. Om de ändå hade frågat eller sagt till, ”Går det bra om jag ligger här på golvet?” Men nej då. Helt plötsligt bara låg det någon vid mina fötter.
Söndag 11 November 2018 - Sydney
Copyright © Bejjan888™

Sista dagen och helt fri att göra vad jag ville. Jag var fortfarande lite irriterad över att jag inte hann se alla djur på Featherdale Wildlife Park igår. Idag hade jag chansen att åka till Taronga Zoo, ett betydligt större zoo och med fler djur än Featherdale.

När jag började gå ner mot hamnen märktes det att det idag var minneshögtid för något militärt. Som jag nämnde tidigare så var det idag, den 11/11 klockan 11.00 en ceremoni för att fira att det var 100 år sedan Första Världskriget slutade. Både män och kvinnor hade klätt upp sig i fina uniformer och i Hyde Park där ANZAC Memorial finns (Australian New Zealand Army Corps), nära hotellet, skulle det hållas en ceremoni. Jag blev till och med tillfrågad på gatan om jag visste var George Street fanns någon stans. Hihi, han måste ha tyckt jag så ut som en ur lokalbefolkningen. Tack vare bra lokalsinne så kunde jag förklara var den fanns.

Fast klockan inte hunnit bli tio på förmiddagen, så var det varmt, varmt och varmt ute. Det var någorlunda behagligt i skuggan, men i solen var det varmt. Jag lyckades ta mig ner till Circular Quay, varifrån färjan till Taronga Zoo avgick från. Det tog ungefär 10 minuter med färjan. I min biljett ingick en tur med linbanan upp till entrén där uppe. Sen var det nerförsbacke ner till färjan igen. Hur smidigt som helst. Med karta och kamera i högsta hugg var det bara att sätta igång. Nu fick jag se fluffiga koalor, trädkängurur som envisades med att vara på marken, wallabies och kängurur så det räckte och blev över. Och jag behövde inte stressa eller tänka på att passa någon tid. De urgulliga surikaterna, de stora vackra Cassowaries och fåglar av alla dess slag, giraffer och elefanter.

Trädkänguru.

Wallabies.

Känguru.

Cassowaries.

Rock Wallaby.

Det var inte bara varmt, det var söndag och så mycket folk. Mycket barnfamiljer. Så efter två timmar kände jag att det fick vara nog. Jag hade fått se det jag ville och den värmesmocka som slagit till över Sydney började bli outhärdlig. Jag hoppade på färjan och åkte till Darling Harbour. I sakta mak, gick jag tillbaka till hotellet. Jag köpte med mig vatten, yoghurt och Tim Tam. Det var något som Angela hade tjatat om de senaste två dagarna, att Tim Tam skulle var världskänt och supergod choklad. Så upp till bevis. Jag köpte ett paket och provade. Men så speciellt var det ju inte. Jämfört med Marabou Chokladkaka var Tim Tam ingenting…

Med trötta ben vilade jag på hotellet hela eftermiddagen. Nu började känslan av hemlängtan att komma över en. Imorgon var det bara en lååång dag med väntan på att få ta transfern till flygplatsen och påbörja resan hem. Hem till sin egen säng, högertrafik och toalettpapper med dubbla lager! Och inte minst att ha solen i söder. Borta bra, hemma bäst. Home Sweet Home…

På kvällen samlades några stycken nere i reception på hotellet, för att gemensamt gå ut och äta middag. Vi orkade inte gå så långt och hittade en annan italiensk restaurang på George Street som var jättetrevlig. Men här var de stenhårda och delade inte på notan. Så vi delade upp oss i mindre grupper vid olika bord, så vi inte fick en enda stor nota för alla. Man borde kanske beställa något typiskt italienskt när man är på italiensk restaurang, såsom pasta, lasagne eller pizza. Men just där och då, kände jag för Caesar Sallad. När vi sedan fick in notan och rett ut vem som skulle betala vad, gick vi tillbaka till hotellet.
Lördag 10 November 2018 - Blue Mountains
Copyright © Bejjan888™

Efter frukost samlades vi nere vid hotellreceptionen för att påbörja vår långa bussfärd klockan 08.30 till Blue Mountains. Precis som igår, var Angela vår guide och Brian vår busschaufför. Idag var sista gemensamma utflykten för denna resa och det skulle bli mycket bussåkande. Eftersom det var lördag, var det inte direkt någon rusningstrafik inne i Sydney. Men Angela fick syn på en bil med en skylt för övningskörning bredvid vår buss. Så dagens första samtalsämne blev systemet för övningskörning.

I Australien ser systemet för övningskörning lite olika ut, beroende på i vilken av delstaterna eller territorierna man avser ta körkort i. Men i New South Wales, som Sydney ligger i, kan man få ett elevkörkort från det att man är 16 år. Elevkörkortet har man i minst 12 månader och en gul fyrkantig skylt med ett svart L på, måste sitta synligt på bilen. Personen måste också föra en loggbok för att bevisa att man bl.a. övningskört minst 120 timmar, varav 20 timmar i mörker. Eleven omfattas också av en del restriktioner såsom en maxgräns på 90 km/h och förbud mot att dra släp. En person som är över 25 år som erhåller ett elevkörkort har dock vissa undantag från dessa regler.

När den 12 månader långa perioden är över och efter ett godkänt körprov, erhålls en provisorisk P1 körkort. En vit fyrkantig skylt med ett rött P måste finnas synlig på bilen och personen får nu köra ensam i bilen. Personen är fortfarande begränsad till max 90 km/h och den minsta överträdelsen resulterar i direkt körförbud i tre månader.

Efter ett år och ett godkänt perceptionstest får man nästa provisoriska P2 körkort. Föraren är nu begränsad till 100 km/h och måste ha en vi fyrkantig skylt med ett grönt P synligt på bilen. Föraren kan ansöka om att uppgradera körkortet för tyngre fordon om så önskas. Detta körkort har man i två år och efter ett sista godkänt test erhåller föraren ett slutgiltigt och permanent körkort.

När man fått sitt permanenta körkort, räknar man poäng för varje överträdelse. Alla förare har 13 poäng. Att inte stanna t.ex. vid rött ljus, innebär minus 3 poäng. Dessa minus tre poäng finns kvar i systemet i tre år, sedan får man tillbaka poängen. Kommer man ner till noll poäng, förlorar man körkortet.

Så alla förare med permanent körkort undviker bilar med dessa skyltar. Generellt så undviker australiensarna Volvobilar också, då de anser att föraren kör så dåligt att den måste ha en säker bil.

Inte långt från Sydney ligger Featherdale Wildlife Park. Det tar 45 minuter att köra till parken i Doonside, som ligger bekvämt längs vägen till det berömda Blue Mountains. Med mer än 1700 olika däggdjur, pungdjur, fåglar och reptiler få besökare en nära upplevelse med koalor, kängurur och Wallabies och se den enorma saltvattenskrokodilen Ngukkur.

I parken finns också ett kök och café för den hungrige, och såklart en souvenirshop för den som önskar köpa något att minnas. I hela Featherdale Wildlife Park finns också gratis WiFi. Tyvärr fick vi bara en timme på oss. Året innan hade några resenärer klagat på att de fick för lång tid på sig i djurparken… men en timme, som vi fick, var alldeles för kort. Jag hann inte se allt jag ville.

Vi fortsatte att köra rakt västerut mot bergen. Som jag berättade om dagen innan (fredag 9:e november), så skeppades brittiska fångar till Australien för att sona sina straff. I England under denna period (sena 1700-talet, tidiga 1800-talet) rådde svår fattigdom och många begick brott ”på flit” hemma i England, i hopp om att få skeppas till Australien för att, efter avtjänat straff, påbörja ett hyfsat bra liv. Detta gjorde att Sydney växte som stad och man behövde utöka stadens areal. Problemet var bara att i väst begränsades staden av Blue Mountains, ett på den tiden outforskat område. Man gjorde många försök att korsa bergen utan att lyckas. Man ska komma ihåg att detta gjordes på den tiden när man fortfarande trodde att jorden var platt och man trodde att Kina låg på andra sidan bergen. Det dröjde fram till 1813 innan de tre upptäckarna Blaxland, Lawson och Wentworth framgångsrikt lyckades korsa Blue Mountains. Deras upptäcktsresa antecknades noga i deras böcker och längs deras väg, finns idag byar och städer som uppkallats efter de tre. Blue Mountains omfattar 24 städer varav Katoomba är den största och ses som ”huvudstad”. Städerna kommer efter varandra, men det är ändå Glenbrook som anses vara huvudporten till Blue Mountains.

Vi åt lunch i vackra Leura, som också fått namnen ”The Jewel in the Mountains Crown” och ”The Garden Village”. Vi åt på restaurangen Bon Ton, där hela restaurangens övervåning var bokad för oss. Rummet var inrett i typisk 1800-tals stil, med tapeter i retromönster. När guiden Angela räknade in oss, för att se att alla var på plats, så saknades det en person. Alla tittade sig omkring och försökte lista ut vem det var. Vi kom snabbt fram till att det var samma person som försovit sig igår, som nu var borta. Från det att vi klev av bussen och till Bon Ton, var det inte mer än 100 meter. Hur lyckas man komma bort på den sträckan? Uppenbarligen så lyckades en person med detta. Angela blev märkbart irriterad och var tvungen att ge sig ut och leta. Hon var nog borta en kvart åtminstone innan hon kom tillbaka med den andra personen. Under den tiden hann vi andra äta en god soppa till förrätt och få in huvudrätten. Det var gott, gott, gott. Under min tid i Nya Zeeland och Australien så var det inte mycket potatis som man hade ätit. Det var ju mest strips som serverades till. Men på den här restaurangen fick vi kokt potatis. Efter en utsökt efterrätt hade vi en halvtimme på oss att se oss omkring i staden Leura. Det var mysiga gränder, vackra hus och allt kändes så ”old days”.

Vi fortsatte västerut och nu var det inte långt kvar till De Tre Systrarna.
För att komma till det unika pittoreska området Blue Mountains kan man köra bil eller ta tåget från Sydney till Katoomba. Katoomba är en stad nära Greater Blue Mountains Area som fått sitt namn från Kedumba River vars vattenfall forsar ner i den närliggande dalen Jamison Valley. Kedumba, eller Katta-toon-bah, är en aboriginsk term för ”shining falling water” eller ”water tumbling over hill”. Katoombas huvudnäring idag är turismen, som ökat explosionsartat efter att området blev klassat som ett naturarv. Vid Katoomba ligger Echo Point Lookout med utsikt mot ”Three sisters rock” och fina vyer av Blue Mountains.

Blue Mountains ingår i ett större naturområde kallat Greater Blue Mountains Area som omfattar mer än 1 miljon hektar i västra New South Wales i Australien. Greater Blue Mountains Area innefattar sju olika nationalparker och togs upp på UNESCO’s världsarvslista som ett naturarv år 2000. Trots sitt namn innehåller området inga berg utan består av en sandstensplatå med en högsta höjd på 1300 m.ö.h. med djupa raviner som genererat unik flora och fauna. Namnet Blue Mountains kommer från det naturfenomen som förekommer i området när temperaturen stiger och essentiella oljor från olika arter av Eukalyptus avdunstar och skingras i luften. Detta resulterar i att ett synligt blått spektrum av solljus reflekteras (mer än andra spektra) och det mänskliga ögat uppfattar därför landskapet som blåaktigt.

Så sent som 1994 gjordes en vetenskaplig sensationell upptäckt av ett barrträd, Wollemitallen, som tidigare enbart varit känt som fossil från Jura- och Kritaperioderna. Wollemitallen upptäcktes i Wollemi Nationalpark i Blue Mountains och är, trots sitt namn, inte en riktig tall utan tillhör familjen araukariaväxter. Med anor från dinosaurietiden har denna ”levande” fossil trotsat klimatets påfrestningar och några fåtal exemplar har lyckats överleva i avlägsna, otillgängliga och djupa raviner. Dess exakta växtplats har dock hållits hemlig då Wollemitallen endast förekommer i vilt tillstånd i några hundra exemplar. Sticklingar av Wollemitallen finns att se i flertalet botaniska trädgårdar, som till exempel Blue Mountains Botanic Garden.
Greater Blue Mountains Area är också ett utmärkt område för att studera mångfalden av olika Eukalyptusarter. Hela 91 arter av Eukalyptus växer här, varav 12 av dessa anses bara existera i Greater Blue Mountains Area. Området hyser också flertalet unika djurarter. Många utrotningshotade samt ovanliga arter som koalan och lövgrodan Litoria aurea håller till här. En tredjedel av Australiens alla fågelarter vistas i området och vissa fågelarter har största delen av sin globala population här just i Greater Blue Mountains Area.

Vi körde uppför Cliff Drive till Echo Point. Här gick vi av bussen och fick 30 minuter på oss att titta på utsikten. Visst var det vackert, men jag vet inte om det var värt den långa bussresan ”bara” för detta? Kanske hade man kunnat förgylla resan med att ta tåget? Göra en övernattningsresa och hunnit med andra grejer? För det finns inte bara De Tre Systrarna att se här.

Efter en hel dag med bussresande var man trött både i knopp och kropp. Och ändå hade man inte gjort något. Bara suttit stilla. Nu hade vi flera timmars bussresa kvar innan vi var tillbaka vid hotellet. Jag tror inte det var någon på bussen som lyckades hålla sig vaken hela vägen tillbaka.

Vi hann dock med ett stopp vid Sydney Olympia Park, där de Olympiska Sommarspelen ägde rum år 2000. Idag används arenan till andra evenemang, som idag när vi var där var det någon form av motorsporttävling. En konsert med rockmusik hölls utanför.

När vi kom tillbaka till hotellet, var vi några stycken som samlades för att gå ner till Darling Harbour och äta middag tillsammans. Det blev samma italienska restaurang som för någon dag sedan, och denna gång kände jag att det var dags för känguru.

En känguruhamburgare fick det bli. Det var inte så stor skillnad mot annat kött, om du frågar mig. Visst, det var lite annorlunda smak, men inget sensationellt.
Fredag 9 November 2018 - Sydney
Copyright © Bejjan888™

Vi började dagen med en guidad busstur. Vi samlades i hotellreceptionen kl. 08.00 och mötte upp vår guide Angela. Hon var från England och pratade med sin brittisk-engelska, som var helt klart enklare att förstå än australiensiskan. Angela hade med sig busschauffören Brian som tillsammans skulle ta oss runt i Sydney och alla sevärdheter. När klockan slagit åtta hade inte alla dykt upp. Till slut gick Michael iväg till hotellreceptionen och ringde till rummet där personen bodde. Det visade sig att en av dom som kom till Sydney igår kväll, hade försovit sig. Så vi övriga fick vackert sitta och vänta i bussen tills personen dök upp.

Vi började med ett besök i the Rocks, ett historiskt område i Sydney där hus började byggas redan 1788. England fick stora problem med att skicka iväg brottslingar under tidigt 1780-tal, när England förlorade många amerikanska kolonier. Problemet med överfulla fängelser växte, ficktjuvar, förfalskare, småtjuvar fyllde fängelserna, och istället för att utdöma dödsstraff fattades år 1788 ett beslut om att skeppa iväg fångar till Australien.
Så, som engelsk koloni, utsågs alltså Australien som en straffkoloni. Mellan 1789 och 1868 hade totalt 160 000 fångar (män och kvinnor) förts till Australien för att sona sina straff. De första fångarna som anlände behandlades som djur och fick leva i sina kläder som de hade när de kom till landet. 40 år senare började regeringen dela ut kläder två gånger om året. Fångarna fick arbeta med att röja land, bygga vägar och forma sandsten (som Sydney idag är uppbyggd på) för att kunna bygga på.

När straffen var avtjänade fick de bo i kalla enkla stenhus i the Rocks och börja bygga upp sina liv igen. Idag är Australien en konstitutionell monarki med Drottning Elizabeth av England som statsöverhuvud, och det är endast några få rättsliga band som håller samman England och Australien.

Här, i the Rocks, finns många pubar och en del hus har bara målade fönster på väggarna, eftersom det förr var skatt på att ha fönster. Det är härifrån som uttrycket ”Daylight Robbery” kommer från.

Vi fortsatte vår sightseeing genom Sydney och snurrade runt med vår fullstora buss. Vi passerade många roliga, fina och konstiga konstverk.

Bland annat en klocka, en skulptur för blinda och en gigantisk tändsticksskulptur (”Life and Death”). Runtom i Sydney ser man ofta vackra snidade balkongräcken och trappräcken. Dessa skeppades hit med skepp som ballast under 1700- och 1800-talen. Man fick nästan en liten känsla av att man var i New Orleans ibland.

Sydneys huvudgata George Street är över 3 km lång. År 2014 togs beslutet att bygga en spårväg som skulle gå längs George Street. När vi var i Sydney var det trafikkaos, avstängda gator, halvfärdiga spår och ingen trevlig gata att gå längs med alls. Bygget har försenats gång på gång, gamla ledningar och rör under gatan som man inte känt till, säkerheten har ifrågasatts och en stämningsansökan från byggfirman fördröjer byggnationen. Spårvägen är långt ifrån klar och har redan dragit långt över budgeten. En annan gata är Oxford Street, som blivit känd som ”Gay Street”. Första helgen i mars varje år anordnas en Gay Pride Parade längs gatan.

Vi lämnade de centrala delarna av Sydney och åkte till Jacob’s Ladder Lookout. Här fick vi en vacker utsikt mot havet och inloppet till Sydney.

Vi fortsatte sedan söderut till Bondi Beach, en av mer än 70 stränder i Sydney. Ska jag vara ärlig så var det lite av en besvikelse. Jag hade förväntat mig så mycket mer. Och framför allt att det skulle vara större än vad det var. Åtminstone en skylt som man kunde fota som ett ”been there – done that” ögonblick. Men inte ens det. Det fanns ett par souvenirshoppar, men bara med kläder som det stod typ Bondi Beach på, och några caféer. Nej, så jag förstår inte varför alla tycker att Bondi Beach ska vara så speciell? Den andra kända stranden i Sydney är Manly Beach. Vad jag förstått så är australiensarna antingen en Bondi-person eller Manly-person. Antingen eller.
För drygt 10 år sedan introducerades en kampanj för att öka medvetande om hudcancer. Australiensarna kom på uttrycket ”Slip- Slop-Slap”, i ett led att skydda sig mot solen. ”Slip on a shirt, Slop on the 50+ sunscreen, Slap on a hat.” Och visst märktes det att folk var medvetna och skyddade sig från solen. Till och med jag passade in i solhatt och heltäckande kläder.

Runtom i Sydney finns ett flertal statyer och minnesmärken för Australiens deltagande i Första Världskriget. Det skulle till och med bli en minneshögtid nu på söndag, den 11/11, klockan 11.00 för att fira att det är 100 år sedan Första Världskriget slutade.

Vid 12.30 hade vi en bokad lunchkryssning i Sydneys hamn. Vi tillbringade cirka 2 timmar på en större båt, där vi serverades en lunchbuffé, som var helt fantastisk. Kött, fisk, kyckling, potatis, sallader i alla dess slag, såser och gud vet allt och det var bara att gå och hämta mer om man inte blev mätt. Och som om det inte var nog, bjöds det på flera sorters kakor till efterrätt. Man åt och åt och till slut var man så mätt att man inte visste var man skulle ta vägen.

Under kryssningens gång passerade vi välkända landmärken som Harbour Bridge och Operahuset. Om ni planerar att besöka Sydney någon gång, rekommenderar jag en båttur i hamnen. Man får många bra bilder ”från vattnet” av både staden, broar och Operahuset.

När vi klev iland igen, skulle vi i gemensam trupp (på 30 personer) ta oss till Operahuset för en guidad tur. Angela och Michael var nervösa att vi skulle tappa någon längs vägen. För det skulle vara mycket folk, så det var viktigt att hålla ihop gruppen. Inte stanna och köpa något, eller titta på något gatuartist. Utan full marsch till Operahuset, var det som gällde.

Väl framme vid Sydney Opera House, fick vi lämna in alla större väskor i en bevakad garderob, utan kostnad. Endast små väskor var tillåtna. Sedan träffade vi vår guide Elin som delade ut hörlurar och mottagare till alla i gruppen så vi kunde höra vad hon sa i sin mikrofon. Sedan började vi en cirka 1 timmes lång rundtur i en av UNESCOs världsarv. Alltså, jag måste bara nämna några ord om vår supertrevliga guide Erin, från New York. Vilken tjej! Så underbar och hon bara utstrålade glädje! Tänk om man bara hade ett uns av den energi som hon hade… hon var helt fantastisk!

Precis som Eiffeltornet i Paris eller Frihetsgudinnan i New York så är Operahuset i Sydney ett lika stort måste. Som ett av Australiens mest kända landmärken invigdes Operahuset den 20 oktober 1973, av drottning Elizabeth av England, en skapelse av den danske arkitekten Jørn Utzon. Bygget av Operahuset började redan 1956 och var på den tiden ett gigantiskt projekt som kostade massor av pengar och drog till slut ut på tiden. År 1967 bytte New South Wales regering och de ville att operahuset skulle byggas klart så fort som möjligt. Utzon sade då upp sig som projektledare och lämnade landet. Han återvände aldrig till Australien för att se sitt verk klart och tackade nej till alla inbjudningar. Till slut, år 1999 tackade Utzon ja till att komma till Australien för att se på Operahuset. Men Utzon kunde inte genomföra resan på grund av sjukdom, men hans son åkte i hans ställe.

Ute på sin udde i närheten av Sydney Harbor Bridge, med sina välvda betongskal täckta med klinkerplattor påminner designen om segel och snäckskal. Operahusets arkitektur var viktig, då Utzon ville att hamnen skulle reflekteras i de olika glasytorna på huset.

Erin visade oss flera ställen där man faktiskt såg reflektionerna som Utzon var så mån om! Operahuset är det yngsta att någonsin tas upp på UNESCOs World Heritage List, och är en av endast två någonsin som listats medan skaparen/arkitekten fortfarande varit i livet.

På håll ser klinkerplattorna ut att vara vita, men vid en närmare titt kan man se ett fint rutmönster i vita och matt gula klinkers. Som svensk kan det vara värt att ta en extra nära titt på kakelplattorna utanpå Operahuset då det står ”Made in Sweden” på vissa av dem. Detta tack vare Utzon som insisterade på att använda kakelplattor från Höganäs. Visste du att klinkerplattorna är självrengörande? Jo, det är de faktiskt. Allt regnvatten rinner av Operahuset och ingen behöver göra rent klinkerfasaden. Däremot byts klinkerplattorna ut efter hand, och fortfarande beställs klinkerplattorna från Höganäs i Sverige. Man undrar ju vad som kommer att hända om/när Höganäs lägger ner sin verksamhet?

Jag blev lite överraskad att Operahuset var så intressant. Jag gillar inte att gå på opera och tänkte att den här rundvandringen skulle bli tråkig. Men även om man inte gillar opera kanske man är intresserad av historia eller att fotografera. Har man ett sinne för fotografi är detta ett himmelrike. Det fanns så många vinklar, vrår och motiv att ta foton av, och det gick att få mycket intressanta bilder.

Det är inte alltid som man, under en guidad tur, har möjligheten att gå in i en av alla de salar som Operahuset består av. Vi hade tur att få gå in i två av dessa.

Efter den guidade turen var vi fria att göra vad vi ville. De som ville gå tillbaka till hotellet kunde göra det, men det var en rejäl bit att gå. De som ville åka med bussen tillbaka till hotellet fick göra det. Jag åkte med bussen tillbaka till hotellet och klockan var runt 18.00.

Jag och några till från gruppen gick ner till Chinatown och åt middag tillsammans.
Torsdag 8 November 2018 - Sydney
Copyright © Bejjan888™

Efter ett par intensiva dagar i Cairns var det nu dags att flyga till Sydney. Vi kunde sova ut, äta frukost och packa väskorna i lugn och ro. Transfern till Cairns Airport avgick 09.30 från hotellet. Vi var på flygplatsen i god tid innan avgång kl. 11.30. Virgin Australia var bolaget som flög oss från Cairns till Sydney, vilket tog drygt 3 timmar. Planet, ett Boeing 737, har fram till 2018 producerats och levererats i över 4800 exemplar är en av de vanligaste flygplansmodellerna i världen.

Självklart hade jag valt fönsterplats och vädret var strålande. Efter start flög vi ut över havet och Stora Barriärrevet. De blåa och turkosa färgerna var vackra att se från ovan. Tro det eller ej, men Stora Barriärrevet kan till och med ses från rymden. Nu lämnade vi det soliga tropiska Queensland och flög söderut till Sydney i New South Wales, med ett väder som kan liknas med svensk sommar. Och trots att vi flög i princip rakt söderut så bytte vi tidszon och fick ställa fram klockan en timme.

Vi landade vid 15.30-tiden på Kingsford Smith International Airport som är Sydneys största flygplats och är världens äldsta flygplats som fortfarande används för kommersiell flygtrafik.
Sydney är Australiens både äldsta och största stad med över 5 miljoner invånare men är trots detta inte landets huvudstad, som många kanske tror. Sydneys fantastiska läge, mellan den naturliga hamnen Sydney Harbor i öst och Blue Mountains i väst, bidrar till ett behagligt subtropiskt klimat året om. Staden ett rikt utbud av sport och kultur och en av Sydneys mest kända och välfotograferade landmärke är dess operahus. Som hamnstad med en kuststräcka på 90 kilometer har Sydney många inbjudande sandstränder, som Bondi Beach och Manly Beach, som boostar stadens blomstrande turistnäring.

När alla hämtat ut sina väskor gick vi till vår transfer för att ta oss till hotellet. Med närhet till Oxford Street och Hyde Park, fanns vi vårat sista hotell för denna resa, Travelodge Hotel Sydney. Med stora rymliga modernt stylade rum kändes det som en bra avslutning på en lång resa.

Under kvällen skulle ytterligare personer ansluta till gruppen för att sedan, när jag reser hem till Sverige, fortsätta resa till Söderhavsöarna. Från att ha varit 18 personer så skulle gruppen nu bli runt 30 personer. De nya var på väg hit till Sydney från Sverige och Michael från researrangören skulle möta upp dem på flygplatsen. En del av oss som nu varit på resande fot ett tag, samlades i receptionen och gick gemensamt för att äta middag nere i Darling Harbour.

Darling Harbour är ett område vid hamnen i Sydney som uppkallats efter generallöjtnant Ralph Darling som var guvernör i New South Wales mellan 1825 till 1830. Darling Harbour är ett rekreation- och gångstråk i västra utkanten av Sydneys centrum. Vi hittade en trevlig italiensk restaurang och valde att slå oss ner inomhus. Vi kände redan, fast klockan var bara 18.30, att det var på väg att bli kyligt och efter att precis ha varit i varma Alice Springs och Cairns kändes det otroligt kallt.
Onsdag 7 November 2018 - Cairns
Copyright © Bejjan888™

Idag satte vi nordlig kurs längs Queenslands kust och målet var Daintree Rainforest, en av världens äldsta regnskogar. Det var en heldagstur och vi skulle inte komma tillbaka till hotellet förrän till kvällen, så jag packade ner lite snacks i väskan. Vi samlades i hotellreceptionen vid sju på morgonen och väntade in vår buss. När bussen dök upp, tänkte vi nog alla… vad är det där?

Det såg ut som en hybrid mellan en liten buss, lastbil och en Land Rover… en gigantisk fyrkantig skolåda helt enkelt. Peter, vår guide och busschaufför, hoppade ut ur bussen och förklarade att detta var vår buss för dagen. Eftersom vägarna norr om Cairns inte alls håller samma standard och är bitvis smala och branta, så skulle vi inte kunna åka en ”vanlig” bekväm buss. Bussen som Peter körde var en specialdesignad Izuzu-buss som endast tillverkats åt företaget han jobbade för, för en nätt liten summa på AUD$400 000 (ca 3 miljoner SEK) per buss.

Första sträckan längs Savannah Way var helt okej. Rak, fin bred motorväg. Vi stannade till lite snabbt vid ett fält för att se på vilda Wallabies. Tyvärr kunde vi bara se dem på långt avstånd. Solen klättrade ju allt högre upp på himlen och eftersom Wallabies inte kan svettas och därmed riskerar att överhettas, så är de i skuggan för att undvika den varma solen mitt på dagarna.

Därefter åkte vi längs Captain Cook Highway norrut mot Port Douglas och Mossman. Än så länge var vägen bra. Att sitta i den ”fyrkantiga skolådan” (bussen) kändes lite överflödigt eftersom vägen hittills varit helt okej. Men, men. Det var en bra AC och lädersätena var sköna, så det kändes dumt att klaga.

Efter ett tag dök det helt plötsligt upp en mycket smalspårig järnväg på vänster sida om vägen. Peter berättade att det var så kallade sockerrörståg som järnvägen var till för. Tyvärr var det inte skördesäsong för sockerrör när vi var där, men googlar man på ”sugar cane trains cairns” kan man se hur själva tågen ser ut.

Sockerrör är en viktig inkomst för Australien och under 1930-talet man var väldigt angelägna om att bekämpa den skalbagge (Dermolepida albohirtum) som orsakade skador och sjukdomar i sockerrörsplantage. Man beslutade att importera Sockerrörspaddan som man hoppades skulle äta upp skalbaggarnas larver. Problemet är bara att skalbaggarna har ett starkt yttre skal och deras ägg och larver ofta begravs under jord, så Sockerrörspaddans närvaro hade föga effekt. Istället har paddan lavinartat spridit sig och invaderat hela nordöstra Australien och påverkat både växt- och djurliv. Hos en del arter, såsom vissa varaner och ormar, har populationen minskat kraftigt. Sedan paddan introducerades, har paddan utvecklats i vissa områden av landet och fått längre ben, för att kunna förflytta sig snabbare och längre. Detta har i sin tur lett till att paddan utvecklat artros. Sockerrörspaddan är giftig för både djur och människor och är därför svår att bekämpa. Djuren i Australien har inte kunnat adaptera till paddans toxin och man tror att inom ungefär 10 års tid så kommer alla krokodiler och sköldpaddor i Australiens sötvatten, leva sida vid sida med Sockerröspaddan. Idag producerar Australien 5 miljoner ton råsocker om året och den sjukdomsalstrande skalbaggen är fortfarande ett problem.

Efter drygt två timmars bussresa stannade vi vid Mossman Gorge. Mossman Gorge ligger i den södra änden av Daintree National Park med natursköna under och är en del av Wet Tropics World Heritage Area. Branta bergskedjor, uråldrig regnskog och kristallklart vatten är bara en del av vad man kan uppleva här.

Från parkeringen kunde vi se ett vackert knallrött träd, eller ja, dess löv var knallröda. Passande nog, hette det Flame Tree.

Vi började med att fika. Kaffe/te och lite fikabröd. Därefter samlades vi runt en lägereld och genomgick en rökritual av en man ur den lokala befolkningen Kuku Yalanji. Kuku Yalanji har bott i området i tusentals år och som besökare får man en spirituell och kulturell upplevelse. Rökritualen är för att rensa bort onda tankar och själar och att vi som grupp ska gå in i deras skog gemensamt som en, och inte som en grupp. En transferbuss tog oss sedan uppför och in i regnskogen. Turen tog inte mer än fem minuter, men man uppskattade ändå att slippa gå, då det var rejält brant och den fuktiga värmen ute gjorde sitt.

Framme vid Baral Marrjanga, började vi gå längs en upphöjd gångväg. Med vår Guide Peter i spetsen, i sina khaki-shorts och kängor, kändes det snarare som om man var på en safari. Det var fuktigt och varmt trots att solen gömde sig bakom molnen titt som tätt. Gångvägen kantades av bland annat av världens största ormbunke, King Fern, med stora gröna blad.

Allting var så grönt. Trädens blad, de slingrande växterna, mossorna och buskagen. Peter berättade att här, högst uppe i bergen, lever den giftigaste spindeln i hela Australien; Sydney Funnel Web Spider. Dess gift är två gånger så starkt som cyanid och död kan inträffa redan efter 2 timmar. Barn redan inom 15 minuter. Ett motgift togs fram 1981 och sedan dess har ingen dött från bett från Sydney Funnel Web Spider. Men som tur är, är spindeln mest aktiv på nätterna då den dagliga värmen skulle torka ut spindeln, vilket kändes skönt att veta!

Daintree Rainforest namngavs efter Richard Daintree, en australiensk geolog och fotograf under 1800-talet. Området omfattar Daintree National Park, delar av State Forest och en del privatägda marker. Hela 30% av Australiens grodor, reptiler och pungdjur, 20% av alla fågelarter, 65% av alla fladdermöss- och fjärilsarter finns i Daintree Rainforest, ett artrikt område som upptar endast 0,1% av Australiens totala landmassa.
Regnskogens ekosystem är ett av de mest komplexa systemen i världen med många endemiska och unika växtarter. Här finns 12 av världens 19 primitiva blommande växtfamiljer och ett av de äldsta och distinkta träden är det så kallade Idiot Fruit Tree, Idiospermum australianse. Trädet existerar bara här i Daintree Rainforest och växer helst tillsammans i grupper om 10-100 träd.

Namnet Idiot Fruit Tree har uppkommit från dess latinska namn Idiospermum australianse och existerar bara här i Daintree Rainforest. Trädet växer i grupper om 10-100 träd tillsammans. Den äldsta kända fossilen av träden är 120 miljoner år gammal. Kärt barn har många namn, likaså Idiot Fruit Tree som ofta kallas för Green Dinosaur, Idiot Tree eller Ribbonwood.
Idiot Fruit Tree har haft en ”skakig” historia med flera tillfällen när man trott att trädet helt dött ut, bland annat på grund av skogsavverkning för sockerplantage. Men under 1970-talet fann man återigen tecken på att trädet existerade när en boskapsuppfödare vaknade upp en morgon och påträffade ett par av sina kor döda. Han trodde att hans kor blivit förgiftade och lät obducera sina döda kor. Veterinären fynd i magsäcken var Idiospermum-frön, stora som knytnävar, som svalts hela och var näst intill intakta. Nyfikenheten över frönas kapacitet att döda en hel ko, genom att först orsaka spasm och därefter paralysera nerverna, sände han prover från fröna till Queensland Herbarium. Prover visade att fröna var så pass giftiga att de flesta djur inte kan äta dem utan att bli kraftigt förgiftade. De innehåller det kemiska ämnet Idiospermuline som påverkar signalerna mellan nervcellerna och orsakar anfall. I små doser kan Idiospermuline användas för att rädda liv.

Lite här och där såg vi ändå stora högar av bruna, till synes, hopkrattade löv. Peter berättade att lövhögarna skapas av den australiensiska buskhönan. Det är hanen som samlar dessa löv i högar upp till 4 x 2 meter i yta och 1 meter höga. Ett flertal honor kommer sedan och lägger ägg i hanens bo. Äggen kan bli upp till 9 x 5 cm och ungarna är flygfärdiga inom några timmar efter att de kläckts. Efter en stund fick vi syn på en buskhöna som kom spatserande genom skogen. En relativt stor svart fågel med röd och gul hals och huvud.

När vi nått Manjal Dimbi Lookout fanns en liten sandstrand där man kunde bada i Mossman River.

Buskhönan, som av naturen är lite tjuvaktig av sig, hittade en liten påse, som någon lämnat utan uppsikt och tog snabbt med sig den springandes därifrån. På vägen tillbaka får en annan guide (alltså inte vår guide Peter) syn på någonting intressant på ett träd längs gångvägen. Alla flockades runt trädet och började ta kort. På håll syntes det ingenting. Vad var det dom tog kort på??

Till slut kom jag närmare trädet och fick berättat att det satt en ödla på trädstammen. Jag tittade och tittade… Öööhm, vart då? Tänkte jag. Jag såg ingenting! Tillslut, när guiden pekade så såg jag den. Det var en Northern Leaf-Tailed Gecko, eller Forest Dragon kallad. Den var riktigt bra kamouflerad mot trädstammen alltså. Kan du se den?

Vi åkte tillbaka ner till besökscentret med transferbussen och efter en kortare paus, samlades vi vid den ”fyrkantiga skolåda” (bussen) och åkte vidare norrut längs Mossman Daintree Road.
Nu fick vår terrängutrustade buss ”bekänna färg”. Vägen var betydligt sämre nu med tvära kurvor och branta partier. Asfalten var heller inte av bästa kvalitet och trots bra stötdämpning i bussen så kändes det som om man kanske skulle behöva uppsöka kiropraktor efter denna bussfärd. Ryggen tog definitivt stryk. Man kan inte låta bli att undra varför de inte underhåller dessa vägar bättre, om det nu är sådana populära vägar att åka för turister? Det var otroligt vacker att åka längs sandstränderna på ena sidan och den gröna och frodiga regnskogen på den andra.

Vi svängde av och fortsatte längs Cape Tribulation Road. Kort därpå kom vi fram till Daintree River där det inte ens fanns en bro. All trafik över floden skedde med en så kallad kabelfärja. Att ersätta färjan med en bro har diskuterats och trots att kabelfärjans avgifter genererat över AUD$4 miljoner (25 miljoner SEK), har förslaget röstats ner av den lokala fullmäktige.

Färjan tog inte mer än 5 minuter, och vi kunde fortsätta till Alexandra Range Lookout. Härifrån fick vi en fantastisk vy ut över regnskogens frodiga gröna trädkronor. Vackert och rofyllt. Vi samlades vid bussen igen och åkte en dryg halvtimme till Noah Creek, där vår lunch väntade. Ett litet ställe, som jag inte tror många skulle ha vetat om att det fanns, om man åkte förbi. Inte direkt skyltat och det kändes som om det var privat och kanske mest anordnat för de guidade turerna. Grillat kött, korv, sallad, smörgås och vatten eller saft. En fruktsallad fanns som efterrätt. Det var varmt och fuktigt och jag var inte direkt hungrig. Mest törstig.
Man drog sig för att gå in i bussen igen med tanke på att den stått i solen under lunchen. Men, den effektiva AC:n gjorde att det blev snabbt svalt och skönt inne i bussen igen.

Sista stoppet för dagen, trodde jag i alla fall, var Cape Tribulation. Cape Tribulation är en udde i norra Queensland, inom Daintree National Park. Platsen namngavs av den brittiska navigatören och upptäcktsresanden James Cook i juni år 1770, när hans skepp Endeavour gick på grund ibland korallreven utanför udden. I Cooks anteckningar kan man läsa; ”the north point was named Cape Tribulation because here begun all our troubles”.

En gångväg ledde genom regnskogen ner till en sandstrand. Längs gångvägen fanns varningsskyltar om att både krokodiler och maneter fanns i vattnet här. Till och med en flaska med vinäger fanns tillgänglig om någon ändå skulle välja att bada och bränna sig på en manet. Peter, vår guide, berättade att det finns Box Jellyfish här vars tentakler kan bli upp till 3 meter långa. Så man hinner oftast bränna sig på tentaklerna innan men hinner se själva maneten. Bränner man sig ska vinägern hällas på brännsåret inom 10 minuter. Brännsåret orsakas av ett gift som ”äter upp” skinnet. Giftet går sedan vidare via nerverna och når tillslut hjärtat och leder till döden. För äldre personer och barn, kan denna process leda till döden så snabbt som inom 2 minuter.

Vi gick ner till stranden och det fläktade knappt någonting från havet, utan solen gassade på rätt så rejält. Jag, tillsammans med några från gruppen, gick längs stranden och mangrove fram till en liten stig. Stigen ledde oss upp till en vacker utkiksplats över udden, stranden och havet.

Efter att vi samlats vid bussen igen, vände vi tillbaka söderut. Vi stannade till längs vägen och gick kortare små gångvägar i regnskogen. Men nu kändes det som om det var mest pina. Vi var nu på väg tillbaka mot Cairns och man var trött och det var varmt och fuktigt ute. Att gå av och på den ”fyrkantiga skolådan” var nu bara besvärligt. Man ville bara sitta inne i bussen med den svala AC:n. Men vi gjorde ett kort stopp vid en glassaffär, Daintree Ice Cream Company, där vi inte hade mycket tid på oss. Det var snabbt ut ur bussen för att köpa glass och sedan in i bussen igen. Men det var så välbehövligt med en svalkande glass. Äta fick vi göra under bussresan. Vi hade en tid att passa.

När vi kom tillbaka till Daintree River och där kabelfärjan fanns, skulle vi åka på krokodilsafari på floden kl. 15.30. Så ut ur bussen igen, i värmeböljan. Som tur var, fanns det tak på den lilla flodbåten. Men det var extremt varmt ändå. Det var vindstilla och den enda gången som det fläktade var när flodbåten åkte.

Båtturen var en timme lång och vi fick se fyra mindre krokodiler. Den största var ungefär en meter lång och runt tre år. Den entusiastiska krokodilguiden påstod att det hade simmat en krokodilhanne på fyra meter uppströms, bara dagen innan. Jag kan varken säga bu eller bä om detta, men det kunde ju bara vara snack för att få oss intresserade och verkligen sitta och kika efter krokodiler under båtturen. Krokodilsafarin avslutades med fika i ett litet hus på andra sidan floden. Ägarna där, hade en gullig liten fransk bulldog som väldigt gärna också ville ha fika. Under tiden hade vår guide Peter tagit bussen med kabelfärjan över till den sidan och väntade på oss där.

Nu var det raka vägen tillbaka till Cairns igen, utan fler stopp längs vägen, trodde vi. Men vi hann med ett sista stopp vid Rex Lookout. Klockan var strax före sex och solen hade börjat gå ner bakom de höga bergstopparna. Efter en lång dag med mycket sittande i den ”fyrkantiga skolådan” (bussen), var man trött och slut. Ryggen kändes krokig efter de dåliga vägarna och man var bara så trött. En middag i den Libanesiske restaurangen på hotellet, sedan var det dags för sängen.
Tisdag 6 November 2018 - Great Barrier Reef
Copyright © Bejjan888™

Idag var det dagen med stort D. Ännu en sak på min Australienlista skulle bockas av – nämligen snorkling vid Stora Barriärrevet. Vi var tvungna att hänga på låset till frukosten vid 06.30 för att hinna med busstransfern kl. 07.25 till hamnen. Michael hade sagt till oss att vi absolut inte fick vara sena, för busstransfern skulle inte vänta utan åka ifrån den som inte var på plats. Men, vid ett annat hotell stannade transfern i säkert 10 minuter och inväntade fyra passagerare som var sena, så… ja ja.

När vi kom fram till hamnen gick vi ner till vår båt Ocean Spirit, som skulle ta oss ut till Michaelmas Cay. Detta rev ligger 43 km nordöst om Cairns och är cirka 350 meter långt och 50 meter brett. Ocean Spirit var en stor katamaran och det tog ungefär 1 timme och 30 minuter att ta oss ut till Michaelmas Cay.

Under tiden var det full aktivitet på båten, det var fika, säkerhetsinstruktioner, utprovning av snorkelutrustning och föreläsningar. Även fast jag tagit åksjuketabletter så blev jag väldigt illamående. Och det var jag inte ensam om.

Stora Barriärrevet är världens största korallrevssystem och består av mer än 2900 olika rev och 900 öar. Revet sträcker sig cirka 2600 kilometer längs delstaten Queenslands nordöstra kust och kan till och med ses från rymden. Stora Barriärrevet består av miljarder små organismer, så kallade korallpolyper, och är den största strukturen som någonsin byggts av levande organismer. 1981 utsågs området till ett världsarv och stora delar av revet är skyddat för att förhindra skador från turism och överfiske. I området bidrar enbart turismen med 3 miljarder AUD om året i ekonomiska intäkter.
Man uppskattar att revet började byggas upp för cirka 18 miljoner år sedan och att de levande korallerna som utgör det översta lagret är runt 8000 år gamla. Havsnivån har varierat genom åren vilket har hjälp till att skapa atoller. Den första europeiska upptäcktsresanden som såg Stora Barriärrevet var James Cook när han gick på grund här med HMB Endeavour i juni 1770.

När vi kom fram till Michaelmas Cay började vi med en kort tur i en semi-ubåt… eller vad man nu ska kalla det… glasbottenbåt, kanske? Men det såg verkligen ut som en ubåt och när vi klev ner i den var sidorna i glas, så vi kunde se ut på korallreven och eventuella fiskar utanför båten. Båten åkte dock aldrig helt under vattnet som en ubåt gör.

Turen tog ungefär 20 minuter, men det var ganska grumligt och man såg inte så jättetydligt. Och det hjälpte ju inte att jag fortfarande mådde illa heller.

Efter den lilla turen med ”ubåten”, serverades det lunchbuffé. Illamåendet hade börjat avta nu och jag tror det blev ännu bättre efter lite mat i magen.
Sedan var det äntligen dags för snorkling. Det fanns små utrymmen ombord på katamaranen som man kunde byta om i. Så på med kroppsstrumpan (lycradräkten) som var ett utomordentligt skydd mot eventuella maneter men också mot den starka solen. Packade ner snorkel och simfötter och hoppade på den lilla båten som gick skytteltrafik fram och tillbaka från själva ön.

Med simfötterna och snorkeln på och med mobilen i högsta hugg gick jag ner till det varma, nästan glasklara vattnet. Till mobilen hade jag köpt en vattentät plastficka så jag kunde använda mobilen och filma och ta kort med under själva snorklingen. Jag är så glad att jag tänkte på och köpte en sådan i förväg, för man vet aldrig om man kommer tillbaka hit igen.

Så här kommer lite bilder från snorklingen…

Det var fridfullt att snorkla runt i vattnet. Men man fick vara observant så man inte simmade utanför bojarna, eller in i den ”kanal” som båten som gick skytteltrafik använde sig av. Det fanns även livvakter som satt på vattenskotrar ute på vattnet som höll koll på oss. Fiskar med vackra färger och koraller och andra exotiska djur såsom rockor och sköldpaddor kunde man se här. En proffsfotograf var med på båtturen och hon hade dykarutrustning och en ”värstingkamera” som hon fotade med under vattnet. Naturligtvis kunde man låta henne ta foton, som man sedan fick köpa. Jag hade inte tänkt göra detta över huvud taget, men helt plötsligt såg jag henne framför mig och tänkte att det kanske är lika bra att få några bra bilder under vattnet i alla fall. Men de bilderna kommer inte publiceras här.

Jag fortsatte sedan snorkla och tiden måste ha gått fort, för helt plötsligt kände jag hur det blev folktomt kring mig. Var det redan dags att åka tillbaka? Jag kikade upp och såg att det inte var många kvar som simmade runt. Så det var nog dags att börja dra sig mot stranden och tiden för snorkling började gå mot sitt slut. Jag hade nog legat i vattnet och snorklat ett par timmar i alla fall och minneskortet i mobilen började bli fullt av bilder och filmer också.

Så fort jag kom tillbaka till katamaranen ville jag bara av med kroppsstrumpan (lycradräkten) så fort som möjligt. Den var blöt och sand hade tagit sig in under dräkten. När de räknat in att alla var ombord på båten igen, kunde vi börja åka tillbaka mot Cairns. Det serverades en kakbuffé med andra sötsaker och ett glas bubbel. Nu kunde de som ville köpa de där bilderna som proffsfotografen tagit av oss under snorklingen. Jag köpte tre bilder som jag fick med mig på en USB-sticka.
På väg tillbaka in till Cairns blev jag inte åksjuk över huvud taget. Lite konstigt, men jag kanske var så trött efter snorklingen att hjärnan inte orkade registrera att jag åkte båt.

Senare på kvällen var vi ett litet gäng som var ute och åt på den trevliga restaurangen Cock & Bull igen. Denna gången beställde jag en Caesar Sallad och beställde kyckling till… men det blev snarare kyckling med sallad till ;) Men jag kämpade på med min sallad och lyckades äta upp allt på tallriken, trots den gigantiska portionen. Efter en lång dag ute till havs med en hel del snorkling, och så mat på det, gjorde att man somnade ganska ovaggade när man gick och la sig.
Måndag 5 November 2018 - Cairns
Copyright © Bejjan888™

Efter ett par dagar, stillasittande, i en buss var det skönt med en ledig dag. Inga tider att passa, bara ta det lugnt i sin egen takt.

Cairns läge i norra delen av Norra Queensland ger staden ett tropiskt monsunklimat med regnperiod från november till maj med häftiga monsunregn. Under denna period är det inte ovanligt att det bildas cykloner i området. Cairns har ett varmt och fuktigt klimat, till skillnad från Alice Springs och Ayers Rock som har varmt och torrt klimat. Så även fast solen inte sken ute, blev man snabbt fuktig och varm fast man knappt gjorde någonting.

Cairns, hamnstaden med en idag blomstrande turism och sockerindustri, har mycket att tacka för sitt läge och klimat. Direkt närhet till havet har bidragit till stark exportindustri och dess geografiska läge med närhet till många populära turistmål för långväga turister, såsom Stora Barriärrevet. Stora Barriärrevet är ett av världens sju underverk. Redan 1770 ritade James Cook in den framtida platsen för Cairns på kartan, då vid namn Trinity Bay. Först hundra år senare började man fundera över Trinity Bays potential som hamn. År 1876 grundades staden Cairns i all hast, i huvudsak på grund av den guldåder som upptäckts vid tidpunkten. Idag är staden omgiven av frodiga skogar och miltals av vita sandstränder med turkost havsvatten med omfattande marint liv.

För att undvika den varmaste delen av dagen försökte jag komma iväg tidigt på förmiddagen. Tittade man på kartan så var Cairns gator i stort sett ordnat i ett enda rutmönster. Så det var relativt enkelt att hitta. Vårat hotell låg ganska nära strandpromenaden, så jag gick längs den i riktning mot den konstgjorda lagunen. Det kan tyckas ingivande att ta ett dopp i det turkosa havsvattnet som följer strandpromenaden, men gör INTE det.

Dagtid går det knappt att bada på grund av ebb, men på kvällen när det är flod och havsvattnet når stranden, simmar det även saltvattenkrokodiler omkring i det turkosa vattnet. Bara för några år sedan var det en person som ändå trotsade alla varningsskyltar och tog sig ett kvällsdopp. Personen blev attackerad av en krokodil och avled. Så vad ni än gör – bada inte i havet när ni är i Cairns!

Däremot går det alldeles utmärkt att bada i den konstgjorda lagunen som ligger i staden. Den är öppen i stort sett hela dagarna utom på onsdagsförmiddagen, då lagunen görs rent och saltvattnet byts ut. Det finns grundare del för de yngre besökarna och en lite djupare del för de äldre. Lagunen är bemannad med badvakter under öppettiderna. När jag nådde fram till lagunen var det riktigt mulet och ett par regndroppar kom ner. Men det var varmt regn, så det gjorde ingenting. Och trots detta och att det var måndag, så var lagunen välbesökt.

Maskvipa.

Billabongduva.

Internationellt sett är Cairns en stad med stort utbud av restauranger, konst, kultur och butiker. Regionen har även en stark aboriginsk kultur som varat i ungefär 40 000 år och enklast att få ta del av denna kultur är att besöka en av de många lokala parkerna och kulturcentra som finns. Från lagunen gick jag längs Shield Street i riktning mot Cairns Central Shopping. På en av sidogatorna (Grafton Street) såg jag en affär med svensk flagg.

På skylten stod det Café Fika, Swedish Shop Cairns Australia. Det var ju svårt att bara gå förbi, så jag gick för att undersöka saken lite närmre. Mycket riktigt, när jag kom fram fanns det typiskt svenska varor såsom Kungsörnens snabbmakaroner, Marabou Chokladkaka, Lingonsylt, lösgodis mm, mm. Jag var ju bara tvungen att gå in! Det visade sig ganska snabbt att tjejen i kassan var också var från Sverige. Så vi kom i samspråk, på svenska såklart. Jag var ju bara tvungen att fråga om de hade Ostbågar, men tyvärr var de slut och de skulle få nästa leverans veckan därpå – så typiskt! Just där och då, i det varma vädret, hade jag jättesug efter de salta Ostbågarna. Men efter en snabb kik på deras meny började det kurra rejält i magen efter både köttbullar, våfflor, godis och en massa annat. Men det var fortfarande inte riktigt lunchtid ännu, så jag tog en meny och sa att jag skulle återkomma lite senare.

Jag fortsatte längs Shield Street och kom fram till Cairns Central Shopping, ett stort shoppingcenter med allt från klädaffärer, frisörer, restauranger och biograf. Hela två våningar, fulla med affärer, och det var rea överallt. Och eftersom de var på väg mot sommar var det bikinis, klänningar, kjolar och flip-flops in absurdum. Inne i shoppingcentret var det rejält svalt och skönt. Jag gick runt och kikade och fastnade tillslut för en tunika i linne i koboltblå. Det liksom talade till mig – köp mig. Den var jättefin och passade perfekt att ha i det varma klimatet här i Cairns. Jag var nog inne i shoppingcentret i en timme innan jag kände att det var dags att gå tillbaka till den svenska affären för lunch. Det fick bli köttbullar, potatismos, brunsås och lingonsylt. Även om det var pulvermos, så smakade det jättegott eftersom jag nu levt på restaurangmat i drygt 3 veckor med mycket kött och strips… så var pulvermoset rena himmelriket där och då.

Nu var solen i princip så högt upp på himlen som den bara kunde och det var supervarmt ute. Nu ville jag bara tillbaka till hotellet och ligga på sängen och ta det lugnt. Det kändes som en evighet innan jag kom tillbaka och den tropiska värmen gjorde mig galen.

På kvällen var vi flera som samlades i receptionen och gick till den restaurang som Michael, representanten från researrangören, rekommenderade. Någon gata från hotellet låg Cock & Bull, en restaurang med mysig miljö, med en pub och två kök. Vilket kök man fick gå fram till och beställa vid berodde på vad du valde från menyn. En heads up, om ni besöker denna restaurang är att portionerna är gigantiska! Är man ett sällskap, så dela gärna en tallrik på två personer (om man vill ha samma mat). Personalen var vana vid att man delade, så det var inget konstigt. Även om portionerna var gigantiska, var inte priserna särskilt mycket dyrare än på en vanlig restaurang. På menyn fanns nog det mesta, allt från glutenfria rätter, sallader till spaghetti och köttfärssås, lasagne och grillat kött.

Jag och en till från gruppen, beställde in en ”Death by Chocolate”, en dessert som bestod av chokladglass, kladdkaka och grädde. Eftersom priset inte skiljde sig från andra desserter tänkte vi inte mer på det. Men när vi hämtat desserten till vårat bord insåg vi hur stor den egentligen var. Och trots att vi var två som delade, så orkade vi inte äta upp allt. Speciellt inte efter de gigantiska huvudrätterna som vi just ätit. Men efter lite googlande så var denna efterrätt Cock & Bulls signatur och var känd för att den var så enormt stor och att ingen orkat äta upp den själv. Hotellet låg bara nåt kvarter längre bort och det var knappt man orkade gå, efter all mat och glass.
Söndag 4 November 2018 - Ayers Rock
Copyright © Bejjan888™

Även om det var solnedgången man hade hoppats få se kvällen innan, var det idag dags att gå upp i tid för att hinna med bussen kl. 04.55 för att se soluppgången vid Ayers Rock. Motvilligt tog man sig upp och man hade inte hunnit sova många timmar. Men det var nog bra att vi ändå hade soluppgången inbokad, för solen lyste fint på Uluru ändå – om än ingen blodröd färg.

Nu såg vi tydligt stratolinjerna på Uluru, som var lodräta eftersom berget ramlat 90°.

När solen börjat vandra allt högre upp på himmelen åkte vi tillbaka till Ayers Rock Resort och åt frukost. I frukostlokalen var det svinkallt och de hade AC:n i full gång. Nu hade vi lite tid för att packa våra väskor inför flygresan till Cairns senare idag.

Först hade vi en sista guidade tur med Chop vid foten av Uluru, vid Mutitjulu Waterhole. Via Kuniya Walk gick vi i den gassande solen mot vattenhålet. Nu var det riktigt varmt. Det var ingen vind och solens gassade strålar var näst intill outhärdliga. Det finns en kulturell historia om hur Kuniya, en kvinnlig orm, och Liru, en manlig orm, skapade Uluru. Tyvärr minns jag inte hela historien, så detta blir bara en kort sammanfattning av vad Chop berättade.

Ser du det lilla skärsåret till höger, till vänster det dödande hugget, och sedan det avhuggna huvudet på marken?

Kuniya försökte döda Liru med en pinne, det första hugget skadade honom bara så han blödde lite grann. Det andra hugget dödade honom och därefter högg Kuniya av huvudet på honom. Bergssidorna längs Kuniya Walk, berättar denna historia genom ormlika stenformationer, färger och hål i berget.

Ser du ormhuvudet?

Och när Chop berättade om Kuniya och Liru så såg man precis hur berget berättade historien. Det hade man inte vetat eller förstått om man som vanlig turist bara besökt platsen själv.

Efter att ha fyllt min vattenflaska med vatten igen, var det näst intill en befrielse att komma in i bussen med den grymt effektiva AC:n. Nu körde Chop oss till Maruku Arts & Craft Coop. Maruku betyder ”belonging to black” och drivs och ägs av Anangu (aboriginer från centrala och västra öknen i Australien). Maruku Arts samlar och säljer konstverk från konstnärer runtom i Anangu landet för att bevara kulturen stark och levande. Det var totalt fotoförbud här inne och man måste respektera att man heller inte fotografera aboriginer. Enligt aboriginernas tro så får inte själen ro om man finns med på ett foto efter att man dör. Det är speciell målarteknik de använder sig av, nästan som en form av punktmålning. Tyvärr var de väldigt dyra, runt AUD$200 för en målning på 40 x 40 cm. Men det kan det kanske vara värt, då pengarna går till aboriginerna själva.

På vägen tillbaka, stannade vi till vid det enda stället som man kan klättra upp på Uluru. Idag var det dock stängt, eftersom det regnade igår och berget blir väldigt halt. Det är flera personer som dött i sina försök att bestiga Uluru, så för att förhindra detta samt av respekt för aboriginernas religiösa tro så kommer denna vandringsled att stängas den 26 oktober 2019. Aboriginerna har aldrig gillat att man kunnat bestiga deras heliga berg Uluru. Så med detta i åtanke, så hade jag nog inte ens försökt klättra upp på berget, oavsett om leden varit öppen eller inte.

Här kunde man också se så kallade pot holes som bildats av stenar som virvlar runt vid kraftiga skyfall. De svarta ränderna är spår efter regnvattnets väg nedför berget.

Nu lämnade vi Uluru-Kata Tjuta National Park och åkte in till Ayers Rock Resort igen och hade någon timme på oss att gå runt på egen hand. Den otroliga värmen gjorde att man höll sig inne i butiker med bra AC och kollade runt, än man var ute i stekande solen. En bumerang som målats av aboriginer med en lapp som intygade detta, fick det bli. Jag hoppas bara att pengarna gick till aboriginerna också.

Vi samlades vid bussen igen och Chop skjutsade oss till Ayers Rock Airport, eller Connellan Airport även kallad. Vi skulle flyga med Qantas och vi ställde oss i kön till incheckningen. Vi väääntade och väääntade på att incheckningen skulle öppna. Jag tror vi stod där och väntade i över en timme. Ayers Rock Airport var knappast en stor flygplats. Efter säkerhetskontrollen var det en vänthall, en souvenirshop och typ en gate.
Flyget från avgick 14.35. Vi flög med en Boeing 717, det minsta planet som vi flög med under hela resan. Säteskonfigurationen var 2+3 och runt 100 passagerare fick plats på planet. Efter 2 timmar och 30 minuter landade vi på Cairns International Airport vid 17.30, lokal tid. Vi hade nu bytt tidszon och skruvade fram klockan 30 minuter. En buss väntade på oss och tog oss till vårat hotell.

Mitt bland tropiska trädgårdar i centrala Cairns hittade vi vårat hotell Bay Village Tropical Retreat. Hotellet omgärdade en vacker tropisk trädgård med en pool. Alla rum hade svala klinkergolv, naturliga färger och ytor på textilier och både AC och takfläktar för bästa komfort.
För de som ville, hade vi samling i receptionen för att gå till hotellets balinesiska restaurang och äta middag.