Tips om Sydafrika

Copyright © Bejjan888™ [Personalen går runt och väcker oss en sista gång] vid 06.00 på morgonen. Fast jag och min rumskamrat har varit uppe lite tidigare, speciellt jag som vaknar till gryningsljuset. En sista frukost serveras vid 06.30. Vi noterar att en gäst saknas vid frukosten och Candace berättar att den gästen står över den sista ridturen på grund av skavsår. Mmmja, lite självförvållat om man väljer att rida i stringtrosa 3–4 timmar per dag i en veckas tid… I’m just saying… http://www.reseguiden.se/bilder/540527 Till min förvåning ser jag att Coopers longeras och värms upp till kl. 07.00. Jag hade hoppats att få Budweiser på den sista ridturen. Men jaja, jag ska inte klaga. Inget fel på Coopers, bara det att jag gillar Budweiser mer. Tyvärr är det mulet, men jag kan nog tycka att det var ganska skönt ändå att få slippa solen. http://www.reseguiden.se/bilder/540528 Både Joe och Philip var med som guider och de berättar att målet är en lejonhona med ungar som viltvårdarna spårat och sett en bit bort. Vi taggar nog till lite extra med förhoppning att få se dem. http://www.reseguiden.se/bilder/540529 http://www.reseguiden.se/bilder/540530 http://www.reseguiden.se/bilder/540531 http://www.reseguiden.se/bilder/540532 http://www.reseguiden.se/bilder/540533 Men trots idoga försök att komma lejonhonan nära, så ger både Joe och Philip upp till slut. De ligger och trycker inne i snårig och svåråtkomlig terräng och vi har inte så mycket tid på oss förrän det är dags att återvända till Wait a Little. http://www.reseguiden.se/bilder/540534 http://www.reseguiden.se/bilder/540535 http://www.reseguiden.se/bilder/540536 http://www.reseguiden.se/bilder/540537 Men på väg tillbaka rider vi förbi några ståtliga giraffer som vi lyckas passera på ganska nära håll ändå. Väl tillbaka på Wait a Little och ett sista piskrapp från Joe’s piska, som ändå markerar ridsafarins definitiva slut på något sätt, kommer volontärerna och tar hand om hästarna. Klockan är runt 09.00 och vi har nu två timmar på oss att duscha och förbereda för avfärd. Lunchen serveras kl. 11.00 och består av stekt ägg, bacon, rostat bröd, bönor och sallad. Efter att ha betalat både dricks och för en fin skjorta (med Wait a Little tryck på) skriver jag några rader i gästboken. Efter en hel del kramande och adjö-ande så är vistelsen över. Vi är fyra av totalt sju gäster som ska ha transfer till Eastgate Airport, nära Hoedspruit. Den här gången är det en fin-fin taxi som skjutsar oss. Vi ber om att få stanna till längs vägen för att köpa lokala souvenirer, men det var inget som föll oss i smaken. Vi ska med tre olika flyg som avgår inom en timme från varandra. De två första gästernas flyg är med South African Airlink som avgår kl. 13.30, vilket är tight att hinna med eftersom vi ankommer Eastgate Airport strax efter kl. 13. Som tur är hjälper taxichauffören så att de får gå före i kön och checka in direkt. Så kvar blir jag och en gäst till. Vi ska med olika flyg från olika flygbolag (South African Airlink respektive SemAir), men de avgår med endast 5 minuters mellanrum. Kön till incheckningen ringlar sig lång och vi blir nog stående i drygt 20 minuter innan vi når incheckningsdisken. Eftersom Eastgate Airport är en liten flygplats sker incheckningen manuellt via disk. Det finns några matstället att köpa något att äta, men jag känner mig inte hungrig. Det finns en souvenirshop som jag besöker för att fördriva tiden. Väl där, längst inne i ett hörn får jag syn på en fin trägiraff som passar sig utmärkt som souvenir och jag gör precis av med alla kontanter som jag har av den lokala valutan. Lite nervös om den kommer ta sig hela vägen hem i ett skick eller mosas sönder. Men den får ju åka i handbagaget, så den packas mjukt. Så det är ganska rörigt inne på Eastgate Airport. Många människor som är sittandes. Det går snart upp för mig att flyget som skulle avgå 13.30 är försenat, så alla de sitter här och väntar. Även flyget med SemAir visar sig också vara försenat. Jag blir lite nervös att alla flyg, även mitt, blir försenat… Nog för att jag har 5 timmar till nästa flyg avgår från Johannesburg, men förseningar är aldrig kul. Jag tycker mig höra flightnumret för mitt flyg ropas ut i högtalarna när klockan närmar sig 13.45 och jag går genom säkerhetskontrollen. Det är inte mycket till säkerhetskontroll. I ren stress glömmer jag att ta ut de vätskor jag ändå har packat i handväskan och inser det precis som mina väskor passerar röntgenmaskinen. Jag tvivlar starkt på att en så pass liten flygplats som Eastgate har en ny röntgenmaskin som kan mäta mängden vätska direkt i väskorna utan att läggas separat. Men ingen personal i säkerhetskontrollen reagerar på det och jag får gå vidare. Vänthallen för alla 3 gater är liten och inte alls dimensionerad för att rymma passagerare för 3 flighter samtidigt. Det var ju absolut inte supertydligt om vilken gate som var till vilken flight heller. Endast en liten handskriven lapp fanns vid varje disk. Så summa summarum; min flight skulle avgå sist av de tre. Men eftersom de andra flighterna är försenade så är det mitt flyg som avgår först enligt utsatt tid vid kl. 14.30. Vid boarding råder lite halvkaos inne i gaten. Passagerare som ska till Kapstaden, också med South African Airlink, vars flyg är kraftigt försenat tror att det är deras flygplan som står ute på plattan och försöker gå ut genom gaten. Det gör mig orolig att jag kanske går ombord på fel plan och att jag kommer till Kapstaden istället. http://www.reseguiden.se/bilder/540538 Så efter en nervös väntan i 20 minuter, dörren stängs till kabinen och först när piloten meddelar att det här är flighten till Johannesburg, kan jag slappna av. Planet är en Embraer 190, kallad City-hopper, med säteskonfiguration 2+2, alltså större än det plan som jag anlände Eastgate Airport med. En dryg timme senare landar jag på O.R. Tambo International Airport i Johannesburg. Till min förvåning får vi kliva av via brygga direkt in till terminalen, till skillnad från en vecka sedan då vi bussades från planet till terminalen. Nöjd går jag till bagagebandet och väntar in min väska. Jag behöver checka om väskan eftersom det är två olika bokningar. Men som sagt, jag har drygt 5 timmar på mig så jag är definitivt inte stressad. Inne i O.R. Tambo International Airport i Johannesburg finns det personal som gärna guidar en till rätt gate eller incheckningsdisk, mot dricks såklart. Så man får verkligen säga ifrån om man inte har kontanter att dricksa med eller inte vill ha hjälp helt enkelt, för de är väldigt på. Det är trixigt att hitta till Qatar Airways incheckning. Dels för att jag landade i Terminal B (inrikes) och ska till Terminal A (utrikes) men också för att skyltningen är lite off. När jag ändå hittar till Qatar Airways till slut, så har incheckningsdiskarna inte öppnat än. Eftersom jag är tidig hamnar jag i princip längst fram i kön för online check-in, så när de väl öppnar jag kan snabbt checka in väskan. Jag har ändå drygt 4 timmar att spendera fram till boarding. Som tur är finns det en hel del affärer här på O.R. Tambo International Airport som man kan gå och titta i och fördriva tiden. Priserna är (som vanligt på flygplatser) hutlösa, men jag finner till belåtenhet att den trägiraff som jag köpte som souvenir på Eastgate Airport ändå var billigare där än här på O.R. Tambo International Airport. Passar också på att äta något (en Caesarsallad) innan det är dags för boarding kl. 19.35 lokal tid. Tack och lov är det ingen ”2-stegs-boarding” utan det är upprop gruppvis och sedan går vi på planet direkt. Det är ju återigen en Boeing 787 Dreamliner, så det är många passagerare som ska gå ombord. Men det går smidigt och planet taxar ut kl. 20.25 enligt planerat. Nu väntar en flygning på 8 timmar och 25 minuter och denna flight kan definitivt klassas som en ”red-eye flight”, dvs. den avgår på kvällen/natten och kommer fram på morgonen och passagerare kommer fram till destinationen ofta med röda ögon, trötthet och sömnbrist. Efter någon timme in på flygningen serveras en enklare måltid innan flygvärdinnorna släcker ner kabinen för att vi passagerare lättare ska kunna få några timmars sömn.

Copyright © Bejjan888™ [Samma tidiga morgon] igen. Klockan ringer 05.30 och vi packar det sista i väskorna som vi tar med oss till frukosten kl. 06.00. http://www.reseguiden.se/bilder/540498 http://www.reseguiden.se/bilder/540499 http://www.reseguiden.se/bilder/540500 http://www.reseguiden.se/bilder/540504 Från trädäcket ser vi en fin-fin soluppgång som avslutning på vår vistelse här på Xidulu Private Game Lodge. Som grädden på moset skymtar vi en svart noshörning som försiktigt dricker vatten vid Weavers Nest-dammen, endast en liten bit från en av stugorna. http://www.reseguiden.se/bilder/540501 http://www.reseguiden.se/bilder/540502 http://www.reseguiden.se/bilder/540503 Men när vi försöker smyga oss inpå noshörningen (vi tyckte att vi var ljudlösa i alla fall *haha*) så sprang den fortare än en avlöning. Jaja, vid 06.30 sitter vi på hästryggen igen. Våra väskor blir hämtade och får åka jeep tillbaka till Wait a Little. http://www.reseguiden.se/bilder/540505 http://www.reseguiden.se/bilder/540506 Vi lämnar Xidulu och rundar Weavers Nest-dammen en sista gång. Det är ännu tidig morgon men flodhästarna grymtar och fnyser åt oss när vi passerar, som om de säger hejdå. http://www.reseguiden.se/bilder/540507 http://www.reseguiden.se/bilder/540508 http://www.reseguiden.se/bilder/540509 En ensam skrikfiskörn sitter högt uppe i ett träd och spanar, troligen efter frukost. Joe börjar direkt med att rida till stranden där vi precis såg den svarta noshörningen stå och dricka vatten. http://www.reseguiden.se/bilder/540510 http://www.reseguiden.se/bilder/540511 Han får upp spår direkt men tappar de efter en kort stund. Han är märkbart frustrerad eftersom det är andra dagen i rad som han tappar spår efter djur. http://www.reseguiden.se/bilder/540512 Lite senare hittar Joe ett skallben som han berättar lite om, tror att det var från en hyena. Tyvärr händer det inte särskilt mycket mer spännande under ridturen förrän vi närmar oss entrén till Makalali Game Reserve. http://www.reseguiden.se/bilder/540513 http://www.reseguiden.se/bilder/540514 http://www.reseguiden.se/bilder/540515 http://www.reseguiden.se/bilder/540516 http://www.reseguiden.se/bilder/540517 Här ser vi två leoparder, troligen samma par som för två dagar sedan. Vi kan rida väldigt nära där de ligger och vilar på den platta stenen. http://www.reseguiden.se/bilder/540518 Vi lämnar Makalali Game Reserve, tar oss över vägen och in i Karongwe Private Game Reserve igen. Karongwe ligger mellan fyra floder vilket ger utmärkta habitat för en mängd flora, fauna och fågelliv. Med ett rikt djurliv och en av Afrikas bästa platser att få se den flyktiga leoparden, kan besökare få uppleva BIG FIVE inom ett och samma reservat. Det märks på hästarna att de är på hemmamark igen för deras öron spetsas och de blir lite piggare. Men precis som i grannreservatet, så ser vi inte många djur här idag i Karongwe Private Game Reserve heller. http://www.reseguiden.se/bilder/540519 http://www.reseguiden.se/bilder/540520 Det börjar dessutom mulna på igen. Ridturen avslutas med en galopp längs Makuthswe River och när vi rider upp från den torrlagda flodbädden kommer vi upp på baksidan av Wait a Little igen. Vi möts av Clare, Candace och alla volontärer som tar hand om hästarna. http://www.reseguiden.se/bilder/540521 Lunchen serveras kl. 10.30 och all personal samlas ute på trädäcket och njuter av en tacobuffé med bröd, sallad, riven ost, lök, köttfärs mm. Smakar riktigt gott! Sista lunchen tillsammans och när alla är klara meddelar Candace viktig information till oss om morgondagen och avresa för var och en av oss, då alla inte ska resa hem utan vidare till andra destinationer i Afrika. Nu följer den sedvanliga siestan. Men så värst mycket siesta blir det inte. Alla håller nog på att packa sina resväskor för vidare resa med bil eller flyg. Det är ju alltid lättare att packa för hemresa, för man behöver inte tänka på hur man ska packa om den incheckade väskan skulle kommer bort. Klockan 15.30 är det fika för sista gången och det bjuds på chokladkaka. Två av gästerna som delar tältstuga berättar att någon varit in i deras tält, rotat och stulit grejer, troligen Velvet-apor. De berättar att de hört apor till och från under kvällar och nätter de sovit här på Wait a Little. Men samtidigt, vem lämnar kläder och tillhörigheter framme om man vet att man ska vara borta i 3 nätter och man hört apor utanför? Nog för att tältet går att stänga med dragkedja, men apor är otroligt smarta och kan lätt lära sig öppna ett tält. Själv packade jag ihop allt i stora resväskan med lås på. För man vet aldrig. Även om vi i vår tältstuga bara hade hört och sett fladdermöss. http://www.reseguiden.se/bilder/540522 http://www.reseguiden.se/bilder/540523 http://www.reseguiden.se/bilder/540524 Klockan 16.00 är det dags för en eftermiddagsritt. Jag får Coopers, vilket är förståeligt då jag fått rida Budweiser de 3 senaste dagarna nu. Coopers longeras innan jag får sitta upp. Både Joe och Philip följer med som guider idag, så vi kan räkna med lite mer galopp *Yaay* http://www.reseguiden.se/bilder/540525 Tyvärr ser vi inga djur förutom några Impalas. Kanske för att det var lite halvmulet och lite blåsigt. Det känns som om vi bara rider runt på lite måfå. Lite off road, ibland on road. Galopperna är lite halvkaos och en av de viktigaste reglerna är att inte rida förbi eller bredvid varandra i galopp. Men nu verkar allas omdöme vara helt bortblåsta och det rids förbi och om varandra hejvilt. Det är bara tur att det inte händer något. http://www.reseguiden.se/bilder/540526 Som en trevlig överraskning i slutet av ridturen möter Candace, Clare och några volontärer upp med jeepen. De har med sig snacks och dryck, så alla sitter av hästarna för att ha en liten picknic tillsammans. Det börjar skymma och det är dags att rida tillbaka till Wait a Little. Volontärerna tar hand om hästarna medan vi gäster går tillbaka till våra tältstugor, duschar, packar och gör oss i ordning för en avslutande middag kl. 19.30. Rätterna serveras vid långbordet med en uppvärmande minestronesoppa, pasta med kudu-kött som huvudrätt och efterrätt med mintchoklad. Jag och min rumskamrat går och lägger oss ganska tidigt för vi båda behöver vår skönhetssömn.

Copyright © Bejjan888™ [Av någon anledning] vill Joe börja tidigare idag, då han tror det blir varmt. Här på Xidulu ingår det ingen väckning, så vi ställer mobillarmet till 05.30. Samma kontinentala frukost serveras kl. 06.00 ute på trädäcket. Molnen ligger som ett tjockt täcke uppe på himlen och skymmer solen. Det är lugnt både i och kring Weavers Nest-dammen som är precis intill lodgen, och djuren håller också på att vakna till. http://www.reseguiden.se/bilder/540455 Redan kl. 06.30 är det dags att sitta upp på hästryggen igen. En av gästerna känner sig inte bra och följer inte med, vilket gör att volontären också behöver stanna kvar. Detta för att hästar är flockdjur och att lämna en häst kvar, medan resten försvinner iväg på en ridtur, skapar mycket oro för den som blir ensam. Så det innebär att vi inte har någon volontär som rider sist, som vi ”offrar till lejonen” om vi blir anfallna *haha* http://www.reseguiden.se/bilder/540456 http://www.reseguiden.se/bilder/540457 Ridsafarin börjar med att vi rider runt Weavers Nest-dammen. Men det är inte många djur där, kanske för att det är svalare temperatur och djuren passar på att vandra till andra områden när solen inte ligger och gassar. http://www.reseguiden.se/bilder/540458 http://www.reseguiden.se/bilder/540459 http://www.reseguiden.se/bilder/540460 Vi rider vidare och får syn på två giraffer. Joe berättar att det är två äldre djur. Det är inte så mycket storleken på girafferna som visar hur gamla de är, utan snarare deras färg som avslöjar deras ålder. När giraffer föds är de ljusa till färgen och ju äldre de blir, desto mörkare bruna blir de. Hanar är drygt 1 meter högre än honor och kan bli över 5 meter höga (total höjd, ej mankhöjd) och väger mellan 1–2 ton. Honorna väger in på drygt 1 ton. En kalv är runt 1,8 meter vid födseln och vägen mellan 50–70 kg. En giraff går i en långsam passgång eller galopperar för att förflytta sig snabbare och kan alltså inte trava. På korta distanser kan en giraff uppnå relativt höga hastigheter och den högsta uppmätta hastigheten är 56 km/h. De har svårt att gå i våtmarker och undviker dessa områden helt och kan således inte ta sig över floder. http://www.reseguiden.se/bilder/540461 Efter drygt en timmes ridning tar sig solen fram genom molnen, vilka skingrar sig snabbt, och det blir varmare. http://www.reseguiden.se/bilder/540462 http://www.reseguiden.se/bilder/540463 Mitt i ingenstans passerar vi Makalali Airstrip, en ”flygplats” som knappast kan räknas som flygplats i min mening. Det är en kort start-/landningsbana av tillplattad jord, alltså inte ens asfalterad. Endast små propellerplan kan nyttja platsen och det finns ingen service annat än möjlighet för planen att fylla på bränsle. Så det är ingen kommersiell flygplats med kapacitet för passagerare över huvud taget. http://www.reseguiden.se/bilder/540465 http://www.reseguiden.se/bilder/540466 Här någonstans får Joe upp färska spår efter en leopard. Joe tar upp jakten och vi andra följer efter. Vi följer spåren ett bra tag men efter en stund ger Joe upp eftersom spåren helt plötsligt tar slut. Vi rider ner till Makuthswe River, samma torrlagda flodbädd som går förbi Wait a Little, som bjuder in till galopp. http://www.reseguiden.se/bilder/540467 http://www.reseguiden.se/bilder/540468 http://www.reseguiden.se/bilder/540469 http://www.reseguiden.se/bilder/540470 http://www.reseguiden.se/bilder/540471 Plötsligt gör Joe halt och mitt framför oss står en giraff och tittat storögt på oss. Av dess färg att döma, en äldre giraff. När den slutligen bestämt sig för vilken sida av floden den vill gå upp längs, kan vi rida vidare. Joe måste ha hört, via sin walkie-talkie, att det finns elefanter här längs Makuthswe River. Vi rider en kort bit till innan vi ser flocken. http://www.reseguiden.se/bilder/540472 http://www.reseguiden.se/bilder/540473 Det är en stor flock elefanter, uppskattningsvis runt 30 djur. Om till och med Joe som guidat i många år är imponerad, så är det en stor flock! Elefanterna rör sig sakta uppför sluttningen på motstående sida av Makuthswe River. Vi står hänförda i flera minuter och observerar deras vandring. Bland de idag levande arterna, afrikansk (savann- samt skogselefant) och asiatisk elefant, är den afrikanska savannelefanten den största där hannarna kan nå drygt 3,3 meter i mankhöjd och kan väga kring 10 ton. Skillnader mellan den asiatiska och den afrikanska elefanten är storleken på deras öron (större hos afrikansk elefant), deras ryggform (konvex och rund hos asiatisk elefant, konkav ”sadelrygg” hos afrikansk elefant) samt deras snabel som har ett ”finger” (asiatisk) respektive två ”fingrar” (afrikansk) på snabelspetsen. Den asiatiska elefanten som ”bara” har ett finger på snabelspetsen rullar runt hela snabeln för att fatta tag runt saker, medan den afrikanska använder sina två fingrar för att greppa tag. Enligt Joe tar det ungefär 2 år för en elefant att lära sig använda och kontrollera de 400 muskler som snabeln innehåller. Som kalv, använder de munnen för att dia och inte snabeln. Med tiden lär de sig att använda snabeln för att suga upp vatten, vilket kan vara upp till 10 liter, för att sedan spruta in det i munnen. Solen gassar på och vi har varit ute i drygt 3 timmar redan. http://www.reseguiden.se/bilder/540475 http://www.reseguiden.se/bilder/540476 Men det visar sig att vi inte är långt ifrån Xidulu Private Game Lodge. http://www.reseguiden.se/bilder/540477 När vi passerar Weavers Nest-dammen ligger ett par alligatorer och ”jäser” på stranden men den ena kryper ner i vattnet när vi passerar. http://www.reseguiden.se/bilder/540474 Flodhästarna ligger mitt ute i vattnet och vi ser endast deras nosar och ögon som sticker upp ovanför ytan. http://www.reseguiden.se/bilder/540478 Däremot får vi ny chans att se zebror och fler till antalet den här gången. Zebrorna är tyvärr ganska skygga för oss, även om vi sitter till häst. Joe har redan sagt att vi inte kommer kunna galoppera mitt i en zebrahjord, vilket vi har som önskemål. När vi kommer tillbaka till Xidulu Private Game Lodge tar Joe och volontären hand om våra hästar medan vi gäster kan gå till våra stugor för att duscha och byta om till lunchen. Medan vi varit ute på ridsafari har personalen varit in och städat, bäddat och dragit undan gardinerna. Vid kl. 10.30 serveras lunchen i matsalen. http://www.reseguiden.se/bilder/540479 Det är ingen lunchbuffé som vid Wait a Little, utan Joe serverar oss vid bordet. Det är köttbullar, lök inlindade i bacon, ägg, sallad samt efterrätt. Det är ingen som behöver gå hungrig ifrån bordet i alla fall. Sedan väntar en sedvanlig siesta fram till kl. 15.30. Några passar på att ta sig ett dopp i infinity-poolen, andra vilar i solstolarna. http://www.reseguiden.se/bilder/540480 http://www.reseguiden.se/bilder/540481 http://www.reseguiden.se/bilder/540482 http://www.reseguiden.se/bilder/540483 http://www.reseguiden.se/bilder/540484 Klockan 15.30 serveras det fika som vanligt, och sedan är det dags för Jeepsafari klockan 16.00. Återigen är det Patson som är guide och chaufför. Och gissa om han fick frågor om han har sin ficklampa med sig (som han glömde igår)? Han kommer nog inte göra det misstaget igen *haha* http://www.reseguiden.se/bilder/540485 Ganska på en gång får vi se på en liten bebis-giraff. Som tidigare nämnt, unga giraffer har väldigt ljus päls, vilket den här också har. Patson berättar att den, trots sina drygt 2 meters höjd, inte är mer än 2 veckor gammal. Det är ovanligt att den är så pass lång ifrån sin mamma, säger Patson, och pekar längre bort på mamman som är ungefär 100 meter bort. Giraffungen är ett mycket lätt byte för t.ex. ett lejon på det avståndet då mamman inte hinner fram och kan förvara sin unge vid eventuell attack. Tack och lov börjar det galoppera tillbaka till sin mamma när vi kommer närmare, så den slipper bli lejonmat. http://www.reseguiden.se/bilder/540486 Bara en kort bit därifrån ser vi återigen en gulnäbbstoko (Yellow Billed Hornbill), som ståtligt sitter på ett dött träd och spanar. Patson kör en stund längs vägen genom den torra savannen. http://www.reseguiden.se/bilder/540487 Plötsligt springer en liten flock Hjälmpärlhönor (Helmeted guinea fowl) över vägen. På avstånd ser den ut som vilken hönsfågel som helst, men när vi kommer lite närmare ser vi att de har en gråsvart fjäderdräkt med små vita prickar med ljusblått huvud och röd kam. De är riktigt fina. Patson fortsätter köra längs vägen och stannar vid ett träd. Han pekar och säger ”Do you see the barb wire?”. Ingen hänger riktigt med på vad han menar, solen lyser starkt och det är svårt att se vad han menar. Jag ser först på bilden på mobilen, efteråt, vad det är han menar. Patson berättar att det är ett Marula-träd som man lindat taggtråd runt för att skydda från elefanterna. Marula-träd är Afrikas högsta träd och växer här i Limpopo-provinsen. Ägare med stora Marula-träd växande på sin tomt eller viltreservat känner stolthet då de är ikoniska symboler samt ger boende till en mängd olika arter på savannen. Elefanter gillar att fälla träd till marken för att lättare komma åt löv. De tycker också om att skala av barken för att komma åt kambiumlagret under barken, vilket i sig till slut leder till trädets död. För att komma åt problemet startades ett projekt, Champions Trees Project år 1998, för att skydda stora Marula-träd att förstöras av elefanter. Projektet visar att vanligt hönsnät ger mycket bra skydd mot förstörelse av elefanter, framför allt för träd med större stam än 40 cm i diameter. Smalare träd som skyddas med hönsnät verkar elefanterna i stället dra upp med rötterna. Att skydda Marula-träd från elefanternas åverkan på barken har också positiv effekt gällande bränder, då träd som saknar bark är mycket mer mottagliga för bränder. Så varför man, på trädet på bilden, valt att vira taggtråd runt stammen verkar lite grymmare än ”vanligt” hönsnät, då taggtråden potentiellt skadar elefanten samtidigt som den skyddar. http://www.reseguiden.se/bilder/540488 http://www.reseguiden.se/bilder/540489 http://www.reseguiden.se/bilder/540490 Vi kör vidare och ser en giraff, som till sin mörka färg verkar vara äldre. Kort därefter ännu en giraff, en hane, som verkar vara yngre på grund av ljusare färg. På dessa bilder är första gången som jag kunnat se att de har flera fåglar som sitter på dem och pickar. Troligen är det rödnäbbad oxhackare som är kända för att leva i symbios med större däggdjur i östra Afrika. Man tror att gräsätarna drar nytta av oxhackarens närvaro då fåglarna fungerar som varningsklockor för rovdjur. Oxhackaren lever på fästingar och insekter, ibland till och med öronvax och mjäll som den hittar på värddjuren. Ibland klassificeras fågeln som en parasit, då den orsakar sår och då dricker blod från sitt värddjur. http://www.reseguiden.se/bilder/540491 http://www.reseguiden.se/bilder/540492 Solen börjar gå ner och luften blir markant svalare. Plötsligt stannar Patson jeepen och kliver ur. Han får syn på en död fågel, en hök, på marken. Den ligger precis under en elledning och har troligtvis flugit rakt in och elektrifierats. Det ligger hos landägaren att skydda fåglar mot elledningar. Jag minns inte vad Patson sa om det var böter eller till och med högre straff, om landägaren inte agerar och skyddar fåglarna från elledningar. http://www.reseguiden.se/bilder/540493 http://www.reseguiden.se/bilder/540494 Solnedgången är ett faktum och vi stannar och packar upp vår medhavda picknick med snacks och dryck. Det är ett trevligt inslag under jeepsafarin och man inte behöver fokusera på att leta efter djur. En avslappnad stund och bara prata och snacka lite, vilket man inte ska göra (prata högt) vid observationer av djur. http://www.reseguiden.se/bilder/540495 http://www.reseguiden.se/bilder/540496 Mörkret kryper inpå, så vi samlas i jeepen igen under våra filtar. För det blir snabbt kyligt trots att det är runt +35°C på dagarna. Men vi ser inte till några rovdjur, eller andra djur för den delen heller, vilket är otroligt synd när Patson kom ihåg ficklampan den här gången. Till och med walkie-talkien är helt tyst vilket tyder på att djuren är väldigt svårflirtade idag. Samtidigt börjar man känna… meh… vi har ju fått se BIG FIVE och en massa andra djur redan, så vad gör det? Det är becksvart när vi ankommer Xidulu Private Game Lodge. Endast ljuset från lodgen lyser upp. När vi går tillbaka till våra stugor ser vi att personalen varit där, igen, för andra gången idag och städat, bäddat och dragit undan gardinerna. Lite frustrerande att de städar flera gånger om dagen. http://www.reseguiden.se/bilder/540497 Middagen serveras kl. 19.45 som Joe och Anna (en av kockarna på Wait a Little) förberett och lagat. En soppa, därefter kött och mos samt efterrätt med bl.a. chokladmousse. När vi kommer tillbaka till våra stugor behöver vi packa väskorna för i morgon återvänder till Wait a Little för en sista natt. Lite tråkigt, men home sweet home. Så är det bara. Det enda man inte se fram emot är flygresan på drygt 16 timmar aktiv flygtid.

Copyright © Bejjan888™ [Jag vaknar under natten] och måste gå till utedasset. Tror alla andra ligger och sover medan jag tassar iväg i skenet av den starka ficklampan. Det är inte jättelångt till utedasset, men ändå lite avlägset. Det kan ju stå en buffel eller Nyala alldeles bakom dasset som skrämmer ihjäl en. Men jag överlever både dit och tillbaka. Det är två män som sover över här i Beacon Rock, den ena är en gäst, den andra är Joe. Gästen har redan erkänt att han snarkar medan Joe tvär-vägrar att erkänna det (med glimten i ögat), trots att jag själv gick förbi honom under natten. Som tidigare dagar, vaknar jag till morgonljuset mellan halv sex och sex på morgonen. Några andra gäster är redan uppe och klär på sig. En av gästerna som rider i stringtrosa berättar att hon har världens skavsår mellan skinkorna. Min första tanke är – vem f@n rider i stringtrosa? Och när man vet att man ska rida så många timmar per dag? Men jag erbjuder henne ett skavsårsplåster och hjälper henne få det på plats. Hon tackar å det ödmjukaste och berättar att de inte har motsvarande plåster i USA. Hon får ett extra plåster att byta med, när det som nu sitter på plats ramlar av. Solen är redan en bra bit uppe på himlen vid 06.30, då soluppgången är enligt Candace. Nu verkar ingen av oss jätteintresserad av att se soluppgången, men synd om någon hade velat det och missat den. Volontärerna tillser att hästarna har det bra och ger hö och vatten till dem. Joe är sedan tidigt uppe och fixar med lägerelden och förbereder kaffe och frukost. Vi får bland annat ostsmörgås som grillas över den öppna elden, vilket är bland den godaste smörgåsen som jag ätit. Fast vi är ute i bushen så är det samma strikta rutiner som på Wait a Little Campen. http://www.reseguiden.se/bilder/540374 Vi skyndar att packa ihop väskorna och sitter upp på hästarna till klockan 07.00. Morgonens ridtur går till Makalali Game Reserve där vi ska stanna 2 nätter. Det är verkligen raka spåret, bokstavligt menat. http://www.reseguiden.se/bilder/540372 http://www.reseguiden.se/bilder/540373 http://www.reseguiden.se/bilder/540375 http://www.reseguiden.se/bilder/540376 http://www.reseguiden.se/bilder/540377 http://www.reseguiden.se/bilder/540378 http://www.reseguiden.se/bilder/540379 Joe stannar till vid ett Marula-träd vars blommor precis börjat slå ut. Marula-träden får senare små gula frukter som är ätbara och mycket rika på C-vitamin. Trädet har en lång historia och många användningsområden. Marula-fruktens skal kan kokas och användas som substitut till kaffe. Barken är mjuk och kan användas till att göra rep, som ljusbrun färg, behandling mot tarminflammation och diarré samt profylax mot malaria. Barken ska även innehålla antihistaminer. Oljan från Marula-träd används i hudkosmetika. http://www.reseguiden.se/bilder/540380 http://www.reseguiden.se/bilder/540381 Ju närmare Makalali vi kommer, desto mer moln dyker upp på himlen – och det är fort. Helt plötsligt har den fina soliga morgonen bytts mot mulet grått väder. Men det blir inget regn tack och lov. Och det är faktiskt skönt att få en ridtur utan stekande sol hela tiden. http://www.reseguiden.se/bilder/540382 Vi hinner med några galopper innan vi kommer fram till staketet som omringar Makalali Game Reserve. Makalali Game Reserve är precis som Karongwe Private Game Reserve privatägt naturreservat. Philip som äger Karongwe och ägarna till Makalali har slutit en deal att ha gratis tillgång till varandras reservat. Joe sitter av sin häst och hjälper oss passera ut genom grindarna från Karongwe och fram till Makalali. Vakten till Makalali Game Reserve släpper in oss genom entrén och de som behöver få tillfälle att göra toalettbesök. http://www.reseguiden.se/bilder/540383 http://www.reseguiden.se/bilder/540384 Via sin walkie-talkie får Joe reda på att det finns två geparder alldeles i närheten av entrén. Vi rider en kort stund längs staketet och kommer fram till en safarijeep med gäster som redan står och spanar på geparderna. Det finns som en gyllene regel mellan safariguider här som innebär att alla väntar snällt på sin tur. Så den guide som tar sina gäster till en plats först med vilda djur, har rätten att stanna så länge hen vill utan att andra tränger sig på. Lite Hakuna Matata-style alltså. Så vi stannar bakom jeepen och väntar till dess att de kör iväg. http://www.reseguiden.se/bilder/540385 De två geparderna ligger helt avslappnade framför oss, och vi stannar ungefär 10 meter från dem. Joe berättar att dessa två geparder flyttats hit från ett annat reservat, där de sedan tidigare är vana med hästar och det är därför vi kan rida så nära. Geparden är det snabbaste, nu levande, landdäggdjuret på kort distans. De kan inte dra in sina klor helt vilket gör att de kan greppa marken bättre när de ska accelerera snabbt och springa. En gepard kan sträcka ut sina språng till 2 meter och kan på 3 steg, från stillastående, komma upp i 60 km/h, men de orkar inte hålla den hastigheten särskilt länge. Världsrekordet för en gepard är strax över 100 km/h. http://www.reseguiden.se/bilder/540386 http://www.reseguiden.se/bilder/540387 Vi fortsätter vår tur genom reservatet och vi kommer fram till en liten sjö. Joe rider lite före för att spana och se om det finns några djur att vara vaksam på. Hästarna ökar stegen och verkar ivriga att komma fram. Till vattnet trodde vi gäster. http://www.reseguiden.se/bilder/540388 Men ingen av hästarna vill gå fram till vattnet utan de stannar vid en typ av saltsten (minns inte exakt innehållet) som de är helt tokiga i. De står och slickar och biter på stenarna och kan nog stå här hur länge som helst. http://www.reseguiden.se/bilder/540389 http://www.reseguiden.se/bilder/540390 Plötsligt, från ingenstans, reser sig en flodhäst upp ur vattnet och springer upp för sandbanken och försvinner snabbt. Alla flämtar till och hästarna hoppar till. Till och med Joe blir överraskad och utbrister: ”Shit, I didn’t see that one coming. I almost shit myself!” Och med tanke på att till och med Joe blev överraskad som är tränad att se tecken och spår efter djur, så inser man att allt kan hända trots allt. http://www.reseguiden.se/bilder/540391 http://www.reseguiden.se/bilder/540392 http://www.reseguiden.se/bilder/540393 När vi lyckas slita hästarna från ”saltstenarna” rider vi vidare mot lodgen. Träd och buskar här i Makalali Game Reserve har kommit lite längre än i Karongwe och deras blommor börjar slå ut. Även om Joe kallar sig för fågelnörd, så kan han en hel del växter och träd. Vi passerar fler blommande Marula-träd och ett Wisteria-träd med några av sina blåa blommor. http://www.reseguiden.se/bilder/540394 Joe stannar också till vid ett Raisin-träd, eller Grewia flava, som är naturligt förekommande här i Sydafrika. Trädets gulbruna bär används bland annat till alkoholhaltiga drycker och kallas därför även för brandy bush. http://www.reseguiden.se/bilder/540395 http://www.reseguiden.se/bilder/540396 http://www.reseguiden.se/bilder/540397 Vi ser flera vårtsvin och som en bonus passerar vi flera giraffer som står precis intill en liten flock zebror. Vi stannar en stund och observerar dem och det är ett fantastiskt fototillfälle såklart. http://www.reseguiden.se/bilder/540398 http://www.reseguiden.se/bilder/540399 http://www.reseguiden.se/bilder/540400 http://www.reseguiden.se/bilder/540401 Strax därpå börjar vi skymta Xidulu lodgen och den intilliggande sjön. http://www.reseguiden.se/bilder/540402 Vi fortsätter runt den lilla sjön och genom grinden och in till Xidulu Private Game Lodge. Här finns ett stall med anslutande hage för hästarna att vila i. Candace och några volontärer väntar på oss och tar hand om hästarna. http://www.reseguiden.se/bilder/540403 Xidulu är en exklusiv lyx-lodge som byggdes 2012, intill dammen Weavers Nest (den lilla sjön). Det finns 6 lyxiga sviter varav 4 är till för oss gäster. Joe och ett par av volontärerna bor i de andra sviterna. Hela Xidulu Private Game Lodge är uppbokat bara för oss från Wait a Little. Till och med kökspersonalen från Wait a Little följer med och lagar all vår mat i det öppna köket. http://www.reseguiden.se/bilder/540404 http://www.reseguiden.se/bilder/540405 http://www.reseguiden.se/bilder/540406 http://www.reseguiden.se/bilder/540407 http://www.reseguiden.se/bilder/540408 http://www.reseguiden.se/bilder/540409 http://www.reseguiden.se/bilder/540411 Huvudbyggnaden omfattar det öppna köket, en matsal, en bar som vetter ut mot trädäcket med plats för öppen eld på kvällarna. http://www.reseguiden.se/bilder/540410 En infinity-pool som sträcker sig ut mot Weavers Nest-dammen där flodhästarna huserar. http://www.reseguiden.se/bilder/540412 http://www.reseguiden.se/bilder/540413 http://www.reseguiden.se/bilder/540414 Vi blir stående en stund och fascineras av flodhästarnas beteende och läten. Har ni hört hur en flodhäst låter? Det är ett märkligt ljud. Som grisar på steroider ungefär *haha* Candace visar oss till våra rum och våra väskor har redan burits ut till våra stugor. Vi går längs en lång upphöjd träspång som går från huvudbyggnaden och till 3 av stugorna. Det är lyxiga stugor med högt i tak och stora panoramafönster som blickar ut över Weavers Nest-dammen. http://www.reseguiden.se/bilder/540415 http://www.reseguiden.se/bilder/540416 http://www.reseguiden.se/bilder/540417 http://www.reseguiden.se/bilder/540418 http://www.reseguiden.se/bilder/540419 I anslutning till sovrummet finns ett badkar. http://www.reseguiden.se/bilder/540420 http://www.reseguiden.se/bilder/540421 En dusch inomhus... http://www.reseguiden.se/bilder/540422 Via en anslutande glasdörr finns en utomhusdusch med en s.k. regndusch. Den måste ju definitivt provas! Candace och en av volontärerna har tagit med en lättare lunch som serveras vid kl. 11.00 i matsalen intill det öppna köket. Och som rutinen varit tidigare, väntar nu en siesta fram till fika vid halv fyra. Stugorna här är lerhus och har även air-condition. Det är svalt i stugorna så siestan blir väldigt behaglig. När jag ligger och vilar på sängen och plötsligt öppnar ögonen ser jag flera djur bara meter utanför våran träaltan. Jag smyger upp för att hinna få några foton innan de springer iväg. http://www.reseguiden.se/bilder/540425 http://www.reseguiden.se/bilder/540423 http://www.reseguiden.se/bilder/540424 http://www.reseguiden.se/bilder/540426 http://www.reseguiden.se/bilder/540427 http://www.reseguiden.se/bilder/540428 Närmast är ett vårtsvin och Nyalas. En liten bit bort går två zebras och betar. På eftermiddagen kommer solen fram och jag passar på att gå via träspången till huvudbyggnaden och spana på flodhästarna. http://www.reseguiden.se/bilder/540429 http://www.reseguiden.se/bilder/540430 http://www.reseguiden.se/bilder/540431 http://www.reseguiden.se/bilder/540433 http://www.reseguiden.se/bilder/540434 http://www.reseguiden.se/bilder/540435 http://www.reseguiden.se/bilder/540432 http://www.reseguiden.se/bilder/540436 Såhär mitt på dagen ligger de stilla halvvägs uppe på strandkanten och gör inte så mycket. Trots detta så tillbringar de drygt 16 timmar i/under vatten. Flodhästar kan hålla andan under vattnet i 5 minuter utan att gå upp till ytan. På nätterna så flyter de upp till ytan i sömnen och andas för att sedan sjunka ner igen. Det är ganska fascinerande. http://www.reseguiden.se/bilder/540437 Klockan 15.30 är det som vanlig fika. Men istället för ridning kl. 16.00 är det jeepsafari, eller Game Drive på engelska. Vår guide är Patson, lokal guide i Makalali Game Reserve och jobbar på Xidulu. Vi kliver på en stor Jeep med plats för upp till 13 passagerare, samt en förare och en person i den s.k. ”bitch seat”. De brukar skämtsamt säga att den som inte sköter sig får sitta i ”bitch seat”, vilket är en liten stol allra längst fram till vänster på motorhuven. http://www.reseguiden.se/bilder/540438 Ganska direkt får vi syn på ett par giraffer som inte verkar alltför brydda om att vi passerar i jeepen. http://www.reseguiden.se/bilder/540439 Strax därpå ser vi en fågel med stor gul näbb. Patson berättar att det är en gulnäbbstoko (Yellow Billed Hornbill). Den karaktäristiska stora gula näbben har gett fågeln smeknamnet ”den flygande bananen”. Näbben kan uppta så mycket som 1/6 av fågelns kroppslängd. http://www.reseguiden.se/bilder/540440 http://www.reseguiden.se/bilder/540441 Lite längre fram ser vi några hjortdjur (impalas?) innan Patson kör ner mot en torrlagd flodbädd för att observera några elefanter. http://www.reseguiden.se/bilder/540442 Det är åtminstone två vuxna djur och en unge. Det är framför allt elefantungen som visar sig för oss i jeepen. Under några minuter ser vi den magnifika elefantungen vandra sakta framför oss. När elefanterna rör sig från oss och vi inte längre ser dem, kör Patson vidare. http://www.reseguiden.se/bilder/540443 Vi skymtar några bufflar inne i bushen. Återigen, en jeep får inte lämna vägarna mer än några meter, så om djuren inte är nära vägen kan det vara svårt att se dem. Efter en stunds körande stannar Patson och pekar till vänster. http://www.reseguiden.se/bilder/540444 ”Black rhinos”, säger han. Alltså svart noshörning. Långt borta, säkert en 50–60 meter från oss, står två svarta noshörningar och lyssnar efter oss. Som tidigare nämnt, noshörningar ser väldigt dåligt på långt håll och ser oss inte. Patson måste ha meddelat via radion vad vi såg, för strax därpå vimlar det av andra jeepar. Men vid det laget är noshörningarna på väg in i buskarna och syns knappt. http://www.reseguiden.se/bilder/540445 http://www.reseguiden.se/bilder/540446 http://www.reseguiden.se/bilder/540447 Solen går ner under horisonten och Patson kör oss drygt 500 meter innan han stannar för en stunds fika. En volontär är med oss som hjälper till att duka upp för dryck och snacks. http://www.reseguiden.se/bilder/540448 När vi samlas i jeepen igen börjar mörkret krypa inpå. Patson inser att han glömt (!) att packa ficklampan, så vi har bara strålkastarna från jeepen att spana med. Rookie mistake! Som tur är kan Patson köra till ett ställe där en annan jeep redan finns och spanar på lejon. En äldre giraff har dött av ålder och lejonen äter av kroppen som legat här i flera dagar. Det är många lejon både vuxna och ungar som tar sig till giraffen för att få sig en måltid. http://www.reseguiden.se/bilder/540449 http://www.reseguiden.se/bilder/540450 http://www.reseguiden.se/bilder/540451 http://www.reseguiden.se/bilder/540452 http://www.reseguiden.se/bilder/540453 Lejonen passerar nära jeeparna, en del bara 2 meter ifrån. De verkar inte bry sig ett dugg om vare sig ljus som riktas mot dem eller jeeparna. Såhär efteråt inser man ju att de lätt skulle kunna hoppa upp i jeepen och gå till attack. Eftersom Patson inte har sin ficklampa med sig och den andra jeepen kör iväg, har Patson inte så mycket val annat än att köra tillbaka till Xidulu Private Game Lodge. När vi kommer tillbaka har kökspersonalen och Joe lagat middag. http://www.reseguiden.se/bilder/540454 En trerätters middag serveras i matsalen intill köket. Joe hjälper till att servera de olika rätterna. Soppa, köttgryta och något indiskt bröd (Chapati tror jag) och efterrätt med jordgubbar och grädde. Efter en natt på Beacon Rock, en lång förmiddagstur på hästryggen och en jeepsafari på eftermiddagen/kvällen somnade man ganska ovaggad på kvällen. Natten är sval och behaglig tack vare att stugorna är av lera.