Hej fran kina!

Naja. Dags att skriva ett inlagg men vet inte riktigt var jag ska borja. Kan val till en borjan saga att starten i volontararbetet har varit riktigt, riktigt jobbig. Och det ar att uttrycka sig milt. Hade inte malat upp rosenroda bilder om hur det skulle vara att jobba med barn med "speciella behov" har men riktigt sahar illa hade jag inte trott att det skulle vara.

Orienteringen hade vi i sondags. Med mej har jag 2 kinesiska flickor fran Shanghai, som bada bor i USA och en sot tos (med kinesiskt ursprung) fran Melbourne. Vi har lite olika ursprung men alla ar har for att jobba med handikappade barn. Sa, vi blev satta i ett problemprojekt som ar i akut behov av extra hander och framforallt larare/folk med erfarenhet. Jag tror barnen inte ar fran sa rika foraldrar, for jag vet att organisationen vi volontararbetar for har "battre" projekt ocksa. Men inga av dem ar statsfinansierade utan fungerar pa privat basis.

Boendet/skolan/institutionen (kalla det vad du vill) som jag jobbar for har ca 40 barn/ungdomar i aldern 10-15 ar. Manga ser yngre ut an vad de ar. Men aven enstaka mycket aldre personer finns i den gruppen. Vissa barn har handikapp som ar mycket grava, andra kan prata och en handfull har gatt forsta aren av lagstadiet i normal skola. Alla barnen bor pa institutionen. En del aker hem till veckosluten (ca 5pers) medan andra (de flesta) aldrig aker hem och ser sina foraldrar endast enstaka ganger per ar nar dom kommer in och betalar for barnens underhall. Idag pa eftermiddagen kom en pappa till en av dom yngre pojkarna och den kramgoa' pojken hade inte sett sin far pa flera manader. Han blev helt stalld och trodde sig antligen fa aka hem men pappan stannade i ca 10 minuter och gick. Hela gruppen var efter det i uppror med barn som ville hem till sina foraldrar. Ett annat barn samlar allt han gor, om det sa ar ett pennstreck pa ett papper, i sina fickor for att ge till sin mamma. Som han aldrig ser. Hjartskarande.

Personalmangden ar obefintlig och igar da vi borjade hade de inte ens nagon struktur och inget innehall i det som gjordes under dagen. 20 pers (40 pers ar delade i 2 grupper...) med barn som mar daligt, inte har nagon struktur pa tillvaron, inte forstar vad som hander, vad som ska handa eller ens har ett satt att uttrycka sig pa kan jag beratta leder till en hel, en HEL massa oonskat beteende. Och ni kan tanka er hur pedagogiskt de problemen atgardas. Fruktansvart. Magen vander sig ut och in. Personliga hygienen ska vi inte ens ga in pa. Sa efter lunchpausen igar fick jag tvinga mej sjalv tillbaka dit. Jattejobbigt. Tur att man har folk som peppar en pa hemmaplan!
Flickan fran australien kom inte tillbaka efter lunchen idag. Och da var idag lite battre an igar. For tills idag fick vi ordinarie personalen att grava fram en tidigare anvand tidtabell med aktiviteter for de tva separata grupperna... sen att innehallet under dagarna fortfarande ar otroligt bristfalligt och grupperna alldeles for stora, sa funkar det liiiiiiiite battre.. och dom slar pa sig sjalv och varandra lite mindre... Bussigt.

Efter igar funderade jag starkt pa att byta projekt bums. Too much ar bara too much. Men efter idag har jag lovat mej sjalv att vanta till pa fredag med att bestamma mej om jag klarar av en vecka till. Forhallandena ar nast intill katastrofala (eller barnen har ju tak over huvudet, far tillrackligt med mat, har rena klader sa lange dom nu halls rena och annars det kinesiska sattet att uppfostra barn pa kan jag pa nagot satt acceptera) men barnen ar alldeles ljuvliga! En liten pojke som jag trodde var autistisk har borjat soka ogonkontakt och kommer och staller sig brevid mej for han har redan lart sig att han far sig en kram da. Och alla de andra har sa mycket potential, som dom visar nar man smaa stunder gor nagot som ar pa deras niva och inte bara fordriver tiden..... Jag onskar jag kunde videofilma som skrackexempel till larare som inte hurrar over allt tjat over att anvanda bilder och struktur i vara skolor eller till vara beslutsfattare som drar ner pa personal och personliga assistenter och okar gruppstorleken.
Men. Nog om det. Blir ju jattelangt, traumatiskt inlagg det har :) Men. Elama on.

Utover det ar Xi'an fantastiskt roligt! Mina rumskompisar, eller lagenhetskompisar, ar roliga manniskor. Jag har borjat hitta runt i "var kvarter".. eller langre an sa till och med, for vi gar till och fran jobbet och det tar 40 min och vi hinner laaaaaaangt pa den tiden. "Mamman" i vart volontarhus tycker vi ska ta bussen for vi e sa svettiga da vi kommer hem :) Far se hur vi gor i fortsattningen. Maten ar underbar, trots att min mage protesterar nagot. Vi ater "street food" som lunch och det ar supergott! Igar kvall at vi "hot pot", dar man sitter runt ett bord och tillreder sin mat sjalv. Man tillreder aven sin "dippsas" sjalv. Servitrisen kastade ett oga pa min dipp-kopp och kom med en ny. Den levde tydligen inte alls upp till forvantningarna ;) Min kinesiska har under tva dagar akut forbattrats med uttryck som bl.a. "NEJ", "JA", "KOM", "BRA" "MYCKET BRA" "SITT NER" "vand sida" och sen raknar jag lysande fran 1-10 och kan handtecknen till dem ocksa (som kineserna sjalva anvander i vardagen).... not bad.

Puss o kram pa er alla. Roligare inlagg nasta gang. Forhoppningsvis :)