Vi har nu svinbråttom till Koh Phangan för att inte missa nyår eller våran boendebokning sa vi bestämmer oss för att ta en speedboat över som visar sig vara den värsta ideen ever.
Det tog max 20 min, men hela vägen var jag livrädd for att ramla över och dö. Båten åkte sjukt snabbt och höll på att ramla flera gånger. Vi hade flytväst och jag insåg i efterhand att jag var överdrivet orolig med tanke pa att vi kom fram så säkert.

Nar vi väl landat pa ön och tror att det värsta är över ska vi lite snabbt leta efter varan bungalow for att fira in det nya året. Vi letar i ca en timma efter både boende och taxi. Till slut far vi hjalp till en taxi. Jag var då övertygad att det skulle ta max 5 minuter så när taxichaffören kör oss rakt ut i skogen i 40 minuter tills det var helt svart, inga turister och ingen mottagning pa telefonen (vilket inte hade hjälpt eftersom vi inte visste vilka vi skulle ringa) så började vi planera en mordplan för att överleva. Jag har nog aldrig vart så övertygad om att jag skulle dö som då. De där 40-50minuterna kändes som en evighet, men tillslut
stannar chaffören rakt ute i djungeln med en endaste skylt där det står: Why not bungalows? och en pil rakt ut i djungeln där det är beckvart. Idag nar vi hittar hade vi aldrig tillåtit det men då var vi sa glada att vi levde att vi sprang ur taxin och tackade gud för att vi klarat oss. Jag hade alltså varit överdrivet nojig igen.

Efter det insåg vi att vi var ensamma i en djungel utan ljus och mottagning på luren. Vi började folja skylten in i djungeln. Ca en timma senare var vi framme. Vi vart plötsligt väldigt tacksamma att vi blivit av med väskorna och skulle få fram dom hela vägen tilll vårat boende dagen efter istället för att vi skulle behövt bära dom i djungeln i en timma utan någon aning om hur man gick.

Men istället for att ge upp då och sova så bestämde vi oss for att åka tillbaka till stan trots att vi inte hade alla våra grejer så vi skippa både dusch och fina kläder och levde som äkta backpackers och hade ett grymt bra nyår.