På fredagen kom jag äntligen iväg till min gamla under-ett-år-hemstad Saarbrücken. Där hade det inte hänt så mycket och jag kände mig nästan direkt som hemma igen. På kvällen hälsade vi på Coralie och Viktor som bjöd på en god öl. Maten inhandlades hos pasta-nazisten, som han nu kallas. Han var inte så trevlig och blev arg när jag ville ha en öl också. Han hade lite mycket kunder så vi ska nog inte störa honom i framtiden.

På lördag morgon gav vi oss iväg till gränsen mellan Tyskland, Frankrike och Luxemburg. Detta ställe kallas på tyska dreiländereck, på franska frontiére de troi pays (kanske) och på luxemburgiska har jag ingen aning. Där skulle det vandras. Vi började på den tyska sidan och gick sedan över Saar till Luxemburg och Schengen. Värmde upp ordentligt med en stigning då vi följde berget bredvid Saar. Sedan gick vi över till franska sidan, åt en glass, drack en öl och forsatte så småningom tillbaka till Tyskland. Jonas tyckte vi skulle ställa oss med ett ben i varje land men det blev lite problematiskt eftersom gränsen gick mitt i Saar. Vi övergav den idéen.

Det intressanta med att vandra i Tyskland, och mest troligt i Frankrike också, är att man inte använder kartor. Istället så är lederna utmärkta med något tecken, som oftast märker ut många leder samtidigt så att man kan gå lite fel också. Sedan använder man guiden, en bok där det står skrivet: Gå dit, följ vägen, ta trapporna... Vi gjorde fel många gånger och jag vet inte riktigt vart vi varit. Naturen överraskade mig mest. Vi hade närkontakt med tre ugglor under färden samt någon rätt stor okänd fågel som hann gömma sig innan jag han byta objektiv. Dessutom fanns det ugglekräk överallt. Detta i kombination med kärnkraftverk och industrier ger en rätt så skarp kontrast enligt mig. Liknande kände jag också i alperna där de vackra vyerna kantades av kraftledningar.

När vi återvände på kvällen så blaskade vi av oss litegrann innan vi gav oss iväg mot restaurangen jag varit inställd på att besöka senaste året: Zum Stiefel! Där brygger de sitt eget öl, som naturligtvis är särskilt och gott samt erbjuder mycket bra mat till ännu bättre priser i en mysig bryggeriomgivning. Själv åt jag ölmarinerat fläsk med lök och potatissallad. Köttet var nog det bästa fläskkött jag någonsin ätit, tyvärr var kombinationen med potatissalladen inte så bra utan där borde nog kocken tänka om. Ölet var också god såklart även om veteölet hade en knepig bismak som jag inte riktigt minndes och vet inte om jag skulle bli stamkund på det.

Efter restaurangen så blev det ett besök på Mono, där vi en gång hade "schwedische Stammtisch". De hade fortfarande lika goo musik. Där blev det ett klassiskt veteöl samt att jag förlorade biljarden som vanligt. Senare dök Tina och co. samt Elisa upp och anslöt sig till det glada gänget. Vi drog iväg på jakt efter annan fest med den var kass så vi tog en öl till och avrundade kvällen strax efter tolv.