Hängmattor. Jag har alltid älskat dem. Förknippat dem med avkoppling, njutning, fina stunder, vackert väder. Som de flesta antar jag. Nu skriver jag av mig om något läskigt som hände nyss, ensam i vår bungalow. Jag är ju lite sjuk och var snabb att hänga upp vår hängmatta vid strandkanten medan barnen lekte med en nyfunnen kompis en bit bort och L-M och Nille utforskade stranden i närheten. Satte mig i hängmattan, uppmärksam på hur mina knutar skulle hålla. Det verkade gå fint. Lutade mig tillbaka, på tvären så att säga. Knak. Sekunden efter sitter jag på marken och känner att det gör ont på axeln. Chockad. Det ena trädet har gått av vid roten och fallit på min axel och överarm! Jag känner mig snabbt säker på att det inte är så farligt. Det gör inte SÅ ont och jag kan röra armen men tanken på att det hade kunnat vara Nille som fick trädet över sig paralyserar och skrämmer mig till vanvett. Jag vet att det inte har hänt och inget talar för att det kommer hända men känner mig lite som att det har hänt. Jag blottar min dumhet här och ser framför mig hur ni läsare vill teleportera er till Thailand och rädda barnen från dessa oansvariga föräldrar. Saken är att igår sa en man till oss att man ska vara försiktig här för träd kan falla utan förvarning. Samtidigt ligger han också där i en hängmatta... Allt känns farligt.

Mina stora barn och jag pratade om det som hänt. Perran tröstar mig och säger "men mamma, du har ju fyra barn och har aldrig tappat någon av oss". Som så många gånger förr när det har hänt hemskheter så ska jag tänka på det som en varning. Aldrig mer ska vi hänga hängmattan på minsta osäkra ställe. Men vi kommer ju fortsätta vara på stranden? Någonstans måste gränsen gå för hur säkra vi kan vara. Vi har ju bestämt oss för att åka hit och det är farligare än hemma, på en massa sätt. Hemma rev föreningen en fin lekplats på gården för att den inte uppfyllde vissa säkerhetskrav. Samtidigt är kanske det allra farligaste att tro att inga faror finns.

Jag är ju så känslig för blod. Det går inte att påverka enkelt med tankarna. Jag känner mig illamående och nära att svimma när jag tänker på såret, måste tvätta det och så. Det som faktiskt hjälper är att våga titta och se att nu är det en ytlig reva på max 15 cm, inte alls den blodiga rygg som jag föreställde mig först. Ett par i närheten kom fram och kollade hur det gått och sedan sköljde jag såret i vattnet innan jag gick hem och tillslut vågade använda sårtvätt. Nu ligger jag här och väntar på att inte känna mig svimfärdig längre och försöka hantera mina skuldkänslor över vad som kunnat hända om ett barn låg i hängmattan...