Dag 13 på Skopelos

Dagen efter Hans frieri till mig vaknar jag upp strax före soluppgången. Så tidigt brukar jag aldrig vakna. Känner mig dessutom utvilad och kliver upp.
När jag öppnar vår balkongdörr upptäcker jag solen som precis håller på att gå upp.
Fram med kameran.

Vi går ner till vår husfru som ordnat frukosten.
Hon frågar hur vi mår och vi replikerar direkt att IDAG är vi mycket lyckliga.
-”Åh”, säger hon. ”För att jag kommit ihåg att köpa yoghurt till er idag”, säger hon stolt. ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag glömde det igår”,säger hon vidare.
Jag ler mot henne och berättar om Hans frieri föregående kväll och tillägger sedan att ”man kan bli mycket lycklig av yoghurt också”.
Så skrattar vi allihop och hon kramas och lyckönskar. Hon säger att hon skäms över sin yoghurt-fråga men jag bedyrar att ”hon kunde ju inte veta”.

Så beger vi oss iväg på Skopelos vägar igen. Lite krokigt är det på sina ställen. Skyltar finns och jag undrar åt vilket håll det svänger egentligen???

Vi har bestämt oss för att ta oss till stranden Ekatopenintari. Den stranden ligger bortanför Hovolo och innebär en hel del klättring. Vad vi inte förstått är att det också innebär lite vadande med packning i strandkanten. Djupt dessutom!

Vi parkerar vid Elios och vandrar över Hovolo. Framme vid berget tvekar vi lite men litar på våra Teva-sandalers bra grepp och börjar vår klättring. Med parosoll och våra väskor!
Väl upp är utsikten bedårande och vi börjar vår vandring nu på högre höjd och med vattnet nedanför och en mycket smal stig. Läskigt!

Sen ska vi ta oss ner på nästa strand. Vi blickar framåt och ser flera strandremsor och flera uddar som ska passeras och vi blir lite tveksamma vilken strand som heter Ekatopenintari.
Jag måste stanna och ta en bild innan jag klättrar ner för blänket i vattnet är så vackert så där 7 meter från ovan.
Ner kommer man ju alltid. På ett eller annat sätt, eller hur?
Det går bra för oss att ta oss ner. Inga skrapsår.
Vi måste nu vada i flera etapper och vi lyfter våra väskor högt och är lite rädda för att plurra med tanke på kameran och våra plånböcker.
Även vadandet går bra.
Nu stannar vi upp och vänder oss om. Till vänster kan ni se var vi klättrade ner och sen har vi vadat runt området som på bilden ligger i skugga.
Vackert är det!
Vi är dessutom ensamma.
Nu väntar en ny udde att ta sig runt.
Vi märker att det inte går att klättra upp och ner via udden. Där är alldeles för brant.
Vi måste välja en väg mot skogen och ta hjälp av trädens rötter att hålla oss i.
Nu börjar jag bli nervös och säger till Hans. ”Vi ska ju ta oss tillbaka också” och han medger att han känner samma oro. Det är lös sand där vi klättrar och vi ramlar båda två, flera gånger om.
Inne i skogen är det lite snårigt men när vi kikar fram ser vi stranden.
Titta!
Det är en riktig paradisstrand och där är vi alldeles ensamma!
Vi vänder oss återigen om och tar ett foto.
Nu ser ni vilken skog vi klättrat upp och igenom i för att nå hit.
Det blir verkligen min strandfavorit.
Enbart mina fotavtryck finns i strandkanten när jag vandrat upp lite för att ta bilden.

Vi har det gott på stranden länge. Vi njuter av matsäcken och lugn och ro tills det kommer dagseglare som lägger sig på redden utanför vår strand och badar. Nu förstår vi att detta är fantastiska ställen att ta sig till vattenvägen!. Snart nog är det ganska många båtar utanför stranden och en del simmar in till stranden och tillbaka till båten.
I mitt huvud börjar tankar komma upp att be någon om lift tillbaka till Elios så att vi slipper klättringen men jag slår det ur hågen. Vad är det för mesande!
Har vi tagit oss hit ska vi väl ta oss tillbaka.
Oron över det vill inte riktigt försvinna så vi tar oss tillbaka tidigare än beräknat enbart för att stilla oron.
Tur är väl det för nu har vattnet stigit. Vi vadar och nu når vattnet till midjan på sina ställen!

På sista berget strax före Hovolo ser det ut så här!
Då kämpar jag inte längre. Jag noterar att inga strandgäster finns nedanför berget och kastar sedan väska och parasoll! Jag tänker inte bära på en enda grej när jag ska hasa mig ner här!

Sen kan vi pusta ut! Även om vi blev lite oroliga så blev det en bra dag.

Vi bestämmer oss för att ta en annan väg tillbaka till Skopelos stad.
Vi åker över ön på en lite mindre trafikerad väg. Den är asfalterad och bra.
Vi åker genom lummiga passager och jag njuter.
Så händer nåt som får mig att skrika för full hals!
Jag fäster blicken neråt höger sida i precis samma ögonblick som vi kör förbi en stor orm som ligger i vägkanten. Jag skriker okontrollerat för full hals samtidigt som jag drar upp min högerfot så att vi nästan välter med motorcykeln.
”Vad är det?”, säger Hasse.
”En orm”, skriker jag tillbaka. ”Stanna!”
Varför jag säger ”Stanna” är för mig oförklarligt då jag ju i min rädsla borde vilja komma bort från stället fortast möjligt. Jag förstår att jag skrikit ”Stanna” just för att Hasse INTE sett ormen och han kommer inte att tro mig om han inte SER den!
Jag måste visa honom.
Sakta drar vi oss lite tillbaka och jag måste zooma fullt för att få en bild av ormen som just bestämt sig för att ta sig över vägen.
Som ni ser tar den upp halva vägbana så den VAR STOR!
Dessutom blev den lite skrämd när vi kom förbi den eftersom den låg trängd mot cementkanten vid vägen just där.

Fy tusan!! Jag som inbillat mig att det inte fanns ormar i Grekland!

Nu är jag så rädd så att jag inte vill sätta ner fötterna någonstans!
Vi åker vidare raka vägen till Skopelos stad. Vi stannar bara till lite vid Agios Konstantinos beach

På kvällen sitter vi länge med vårt värdpar + sonen i familjen och pratar.
Vi diskuterar giftiga ormar och jag får veta att den stora svarta inte är den giftigaste utan att de mindre arterna kan vara mer giftiga. Man bör ta sig till läkare fortast kvickt om man blir biten!
Jag får veta att det inte är någon fara vid stränderna. Där brukar inte finnas någon orm.
Jag berättar om dagens klättring i skogen och att jag absolut inte kommer vandra i skogen något mer.
Fast, det är ju som hemma och överallt annars. Oftast är ju ormarna mer rädda för oss människor än tvärtom.
Tyvärr råkar jag (som är så himla rädd) ofta på dem. Konstigt!

Husfrun berättar för maken om morgonens roliga händelse med yoghurtfrågan. Hon skäms återigen och ber mig att inte berätta det för mina vänner. Händelsen är ju rolig, tycker jag.
Vi skrattar gott åt den!
Vårt värdpar berättar att deras hotel är lite av ett ”lucky hotel”. Många av gästerna har berättat och frierier eller graviditeter efter att besökt deras hotel. Jag skrattar och säger att det senare dvs graviditeter får vi verkligen hoppas på att den inte gäller oss.

Vidare pratar vi om Sverige och vår husvärd är mycket intresserad när vi berättar om vår bergvärme och hur det fungerar. Efter många trevliga diskussioner och flera Ouzu senare går vi och lägger oss. Aldrig förr har vi bott på något så trevligt ställe som på Thea Home på Skopelos.