Gubbar_pa_drifts blogg

Måndag 20 Maj 2019 - Gurgaon
Här i österland händer inte mycket. Binu bad mig ta foton på registreringsbevis och lite annat och sända till honom. Då han inte har någon email lättillgängligt fick jag sända till Maria (colombianskan) istället. Hon är om möjligt sämre än mig på datorer, så det tog några dagar innan hon fick fram dokumenten. Men idag ska Binu i alla fall knalla iväg till registreringskontoret och försöka fixa ett NoC. Själv håller jag på att skicka iväg lite mail till olika myndigheter och instanser för att se om jag ändå på något sätt kan få min båge att gå igenom en registreringsbesiktning hemma. Samt om det går att skicka iväg den någonstans efter vägen. Ännu så länge inga svar, men jag borde få besked inom de närmaste dagarna.

Jag försöker också få tag i fraktfirmor. För oavsett vad som händer med "Bullen", så behöver jag skicka iväg en del saker som jag inte längre har någon nytta av. Nu när jag inte längre har något indiskt simkort så är det inte så lätt att hitta till de här firmorna. Oftast finns de heller inte på den platsen som google maps pekar ut. Ringa till dem kostar för mycket och oftast hör jag i alla fall inte vad de säger. Jag hade portiern på mitt boende att ringa upp en av dem för att få tag i en mailadress, men enligt honom så skulle de komma hit. Vilket de naturligtvis inte gjorde.

Så nu inväntar jag de uppgifter och besked jag kan få de närmaste dagarna så får vi se vad som händer.

/Conny
Tisdag 14 Maj 2019 - Gurgaon
Jag läste någonstans igår kväll att det dog 150000 människor i trafiken varje år här i Indien. Det gör det till det land i världen där det dör mest människor i trafiken. Kanske inte så konstigt då man bara redovisade bruttotal och då kommer alltid folkrika länder i topp på sådana listor.

Det må vara hur det är med det, men jag har inte sett så många tecken på olyckor förrän igår. Då såg jag först en fullständigt mosad motorcykel som låg mitt i vägen. En stor folksamling stod i en ring vid sidan av vägen och det är väl bara att hoppas att det hade gått bra för den som låg i mitten på den samlingen. Av bågen att döma så var det nog inte så stora chanser till det dock. Bara någon kilometer längre bort så låg det en lastbil på sidan i diket. Jag tyckte först inte att det såg färskt ut, men det samlades mer och mer folk så förmodligen hade det nyss skett.

Idag så åkte jag iväg med "Bullen" för att ge den en tredje service. Byte av olja och filter och en välbehövlig tvättning. Nu är den som ny igen. Medan hojen fick sin behandling så passade jag på att klippa och raka mig. Kostade inte ens en svensk tia! Passade också på att knalla in på ett försäljningställe för Royal Enfield för att höra om möjligheterna att sälja min cykel. De handlar inte alls med begagnade maskiner och dessutom så talade försäljaren om för mig att eftersom den är registrerad i Kerala får jag bara sälja den där nere i södern. Det finns dock en liten öppning. Om registreringskontoret därnere skriver ut en NOC (No Objections Certificate) och sänder till mig så kan det gå att få den såld här uppe. Annars måste jag åka hela vägen ned till Kerala igen och det har jag ingen lust till. Så nu försöker jag få tag i Binu igen. Stackarn.......han tröttnar väl snart på mig.

/Conny
Måndag 13 Maj 2019 - Gurgaon
Som rubriken antyder så är det nu slut på den här motorcykelturen genom Indien och Nepal. När jag tittade till på mätarställningen i morse så insåg jag att jag körde närmare 60 mil igår. De här avståndsupplysningarna man får på google maps stämmer inte alltid så bra. Dagens förväntade 17 mil blev istället 25. Bra väg, men jag tog det lugnt då jag inte hade någon brådska. Det blev tidig eftermiddag då jag rullade in i Gurgaon och letade mig fram till samma hotell jag bodde på förra gången.

Med dagens sträcka så har jag nu kommit upp i dryga 700 mil körda i stundtals kaotiska trafiksituationer för en som är van vid västerländsk välordnad trafik. Men man får helt enkelt ta seden dit man kommer och anpassa sig till det rådande läget. Eftersom alla häromkring verkar tycka att det är ok att köra mot trafikriktningen så gör väl jag likadant då jag behöver för att smidigast ta mig dit jag behöver.

Trots att det krånglat en del, med mage och framför allt med att jag ej kunde ta mig vidare upp igenom Kina, så har jag ändå fått vara med om 700 spännande mil. Allt från tjusiga palmbeströdda flodstränder i söder, till storslagna vyer från bergen i centrala Indien, vidare upp till Himalyas utlöpare vid Darjeling och i Nepal. De här två länderna bjuder på mångfacetterade landskap. Så trots att jag har fått ge upp min drömresa, så är jag ändå nöjd med de här månaderna.

Under den här tiden sedan jag bestämde mig för att lämna Katmandu, så har jag naturligtvis funderat kring hur jag ska göra med motorcykeln. De två sentimentala gossarna i mig, nostalgikern och romantikern, tycker att jag ska behålla den och skicka den till Europa, medan den kanske något mer analytiska schackspelaren säger åt mig att sälja den.

Det är så här att jag ej kan vara helt säker på att någonsin få motorcykeln inregistrerad i Sverige. Kraven skärps varje år på import av fordon och det är snårigt att läsa informationen på transportstyrelsens sidor. Men desto mer jag läser på, så blir jag mer och mer tveksam till att jag skulle få den igenom en typbesiktning. Det ska finnas en särskild kod, som min maskin inte har. Hade jag lyckats med min resa och tagit mig hela vägen till Sverige hade jag gladeligen tagit en sådan käftsmäll och ändå varit nöjd med ett sådant äventyr, men att nu dra på mig ytterligare kostnader för att skeppa bågen vidare under de premisserna väljer jag till slut bort. I morgon ska jag köra den till service nr tre och sedan ska jag försöka sälja den. Det känns vemodigt, men det är det smartaste att göra ändå. Sedan får man hoppas att den går att sälja och att jag kan få ett vettigt pris. Hojen har ändå bara rullat i 700 mil.

/Conny
Söndag 12 Maj 2019 - Agra
Var uppe och tog en tidig frukost i morse, i hopp om att komma iväg tidigt. Jag hade dock lämnat en t-shirt till hotellet för torkning och ingen av morgonpersonalen visste något om den. Det slutade med att de fick ringa upp managern för att få klarhet i situationen.

Nåväl, jag kom ändå iväg vid niotiden och då det var bra väg i princip hela vägen till Lucknow så gick de tjugio milen i ett huj. I den staden strulade det dock lite grann. Förra gången jag passerade så körde jag rakt igenom, med hjälp av google maps, men nu när jag kom från andra hållet så ankom jag en annan väg och valde att ta en ringväg runt om staden. Det blev inget bra! När jag inte har något indiskt simkort i telefonen så är heller inte google maps helt tillförlitligt och då de flesta vägskyltar är på hindu så tog det ett himla tag innan jag hade tråcklat mig runt den stora universitetsstaden.

Men sedan gick det undan. Jag kom återigen ut på Agra-Lucknow Expressway, utan kor den här gången, och där kunde jag hålla en riktigt hög marschfart. Så innan dagen gick över i kväll hade jag installerat mig på ett hotell i centrala Agra efter att ha kört dryga 50 mil.

I morgon har jag inte mer än cirka 17 mil att avverka innan jag är tillbaka i Gurgaon. Det varett bra ställe att bo på förra gången, så det fungerar säkert igen. Jag väntar nog med att göra nästa service på hojen där.

/Conny
Lördag 11 Maj 2019
Jag somnade till slut i hettan uppe i Nepal. Men jag var tvungen att lägga en frottehandduk uppe på kudden, annars hade den blivit genomblöt av svett.

Fredag morgon tog jag mig så de återstående milen fram till Lumbini. Där finns resterna av templet där drottning Mayadevi enligt legenden födde sin son Siddharta Gautama, som senare blev Buddha och grundade buddismen. Själva tempeltesterna är det inte mycket kvar av, men man har byggt en byggnad över och runtom dem.

Vägen dit och sedan tillbaka mot gränsövergången vid Sonauli var bedrövlig. Man håller på att bredda vägen, men under tiden så är det bara sten, grus och damm. Jag kom dock fram till gränsen till slut och den passeringen gick ganska smidigt. Att avstånden här i Indien är långa fick jag ett nytt belägg för när jag sedan såg den första avståndsskylten till New Delhi. Det är 90 mil från gränsen till huvudstaden. Så när jag framåt eftermiddagen nådde staden Basti så letade jag på ett hotell. När det nu är så varmt, 42-43 grader för närvarande, så lyxade jag till det och tog in på ett flottare ställe med aircondition. Det kan vara skönt att få sova ordentligt. Jag bestämde mig också för att stanna två nätter i ett försök att bespara kropp och mage från hettan.

Mitt indiska simkort för telefonen fungerar inte längre. Så jag var iväg idag och försökte fixa ett nytt. Som vanligt så ställer den indiska byråkratin till det. Jag måste ha en garant här i delstaten Uttar Pradesh för att få ett simkort. Det duger inte längre med Binu, han bor ju i Kerala. Jag känner ingen här och min hotellmanager kunde inte hjälpa mig. Så inget simkort. Jag får försöka klara mig utan.

Hoppar på knarren i morgon och drar vidare västerut. Får se hur långt jag kommer, det är dags för nästa service på bågen.

/Conny
Torsdag 9 Maj 2019 - Butwāl
När jag vaknade i morse hade jag fått mail från min Burmesiske kontakt. Han talade om att gränsövergången från Myanmar till Kina numera är stängd. Han erbjöd sig dock att hjälpa mig fram till den Thailändska gränsen. Det är ingen hjälp för mig då jag heller inte kommer in i Thailand på motorcykeln utan särskilda tillstånd. De som utfärdar dem svara heller aldrig på mina mail. Så den vägen var redan körd oavsett om jag skulle kunna ta mig in i Kina sedan.

Efter frukost och utcheckning så hoppade jag upp på sadeln och manövrerade mig ut från Katmandu. Det tog en himla tid faktiskt. Var mycket besvärligare än då jag ankom. Mycket beroende på usla vägar och mycket trafik. Den väg jag tog är densamma som Stefan och jag åkte buss med till Pokhara 2012. Strax innan man kommer ut ur staden så går det uppför ett tag. Inte så mycket, men ändå. Därefter kommer man till en ny dal som ligger långt under Katmnadu i höjd, så det är en riktigt brant nedstigning. Jag kommer ihåg från bussturen att jag tänkte att här skulle jag inte vilja köra. Men det var faktiskt inga större svårigheter. Man får ta det sakta och lugnt. Högerfoten på bromsen och lågväxel i för att motorbromsa.

Den här vägen hette 2012 Lonely Planet Highway och var då riktigt dålig. Den är fortfarande inte bra, men ändå betydligt bättre än vad jag kommer ihåg den som. Några mil före Pokhara så lämnade jag den och körde söderöver mot Chitwans naturreservat. När man kommer fram dit så börjar också slättlandet. Jag fortsatte västerut förbi några städer och tänkte att jag skulle ta mig till Lumbini, men värmen och de många timmarna på bågen gjorde att jag gav upp för dagen i en liten stad som heter Bardaghat. Den är så liten att den inte ens finns med bland reseguidens städer runt om i världen, men ett litet kyffe till hotell har de och några små restauranger som serverade momo och andra inhemska rätter. Momo är samma sak som kinesisk dumpling. I Sverige har vi kroppkakor, men själva skalet där är gjort av potatis, medan kineser och nepaleser använder en deg.

Jag var ganska slut när jag väl kom in på mitt hotellrum. Så efter en dusch så lade jag mig för att vila ett tag. Det är dock så varmt så att jag, trots att fläkten går för fullt, började eftersvettas tämligen omgående. Jag undrar jag hur den här natten blir. Sömnlös i Bardaghat?

/Conny
Tisdag 7 Maj 2019 - Katmandu
Jag vet sedan gammalt hur illa ställt det är med kösystemet i de här trakterna. Även om du står längst fram så kommer alltid någon bakom och börjar bluddra med den du ska handla av. Det är likadant på det kinesiska konsulatet här i staden. Kom dit i tid för öppning 09.45, men då var det redan fullt med folk inne på konsulatet. Jag frågade vakten hur jag skulle gå och han sa åt mig att gå till lucka 2. Men där stod att det gällde Hongkong och Macau och dit skulle jag inte. Så jag gick tillbaka och då gav han mig en nummerlapp. Fick sedan vänta nästan tre timmar innan det äntligen blev min tur. Hamnade naturligtvis i lucka 2! Damen där var inte till mycket hjälp. När jag frågade om jag behövde någon CDP för att ta mig in i landet så hade hon ingen aning om vad det var. Vad jag ändå kunde få fram från henne, under tiden som andra försökte avbryta för att ställa egna frågor, var att jag bara kunde få visum för en månad. Det är för litet för det stora landet, även om jag bara skulle köra raka vägen igenom. Hon talade också om att jag behövde upprätta en precis färdplan, med förbokade hotell och hålla mig till den. Något som naturligtvis är helt omöjligt för mig, då jag ej vet om avstånd, vägförhållanden och hur trafiken är. Man kan säkert hitta på något, men det kändes väldigt osäkert. Förutom dessa krav som hon ställde så var damen ifråga ingen hjälp överhuvudtaget och då folk hela tiden försökte avbryta så tröttnade jag till slut. Sade helt enkelt till en dam som var där och försökte sticka in lite papper att jag egentligen inte var klar, men då hon tydligen var viktigare än mig så fick hon väl fortsätta. Inte vet jag om hon förstod vinken, men jag gick.

Annars så hade jag kunnat fått ett visum på bara fyra arbetsdagar och inte till särskilt hög kostnad heller. 4000 rupies lite drygt.

Min nya kontakt i i Myanmar tror jag inte heller ger något. Det är likadant där att man måste fixa visum och tillstånd från något han kallar goverment travel and information center. Även här vill man ha en färdplan. Nu är Myanmar betydligt mindre än Kina och jag skulle nog kunna åka igenom på 2-3 dagar, så en färdplan här skulle man kunna slänga ihop. Men sedan är jag ändå inte säker på att bli insläppt i Kina. Han är dessutom väldigt tveksam själv på om han kan vara någon hjälp för mig.

Nu börjar det dessutom närma sig den årstid då monsunsäsongen kan sätta igång i princip hela Asien och det är ingen bra tid att vara här. Hade jag varit här en månad tidigare så hade jag haft lite mer tid på mig att undersöka saker och ting. Men som det nu är så inser jag att jag nog egentligen inte har något annat val än att återvända till Indien och kanske kunna få bågen skickad någonstans.

Så på torsdag börjar jag sätta kurs mot Indien och Delhi igen. Ikväll dränker jag sorgerna med den whiskey jag har kvar.

/Conny
Måndag 6 Maj 2019 - Katmandu
Det är inte så mycket kor här i Nepal. Inte alls som i Indien där de finns nästan överallt. Däremot använder man bufflar. Som dragdjur och i lantbruket. De används också som mat. Har provat på korv gjord på buffel och det smakar riktigt bra. Däremot kan jag inte rekommendera köttet som det är då det har en tendens att bli rätt segt. Eller, väldigt segt uppriktigt sagt.

Har varit lite produktiv idag. Jag ramlade bort till trakterna kring Durbar Square igen och kollade in världsarvet. Kineserna håller på att sponsra en upprustning av den viktigaste byggnaden där som håller på att rasa samman i ena hörnet. Här är många jordbävningar och att de här gamla byggnaderna, som egentligen mest består av tegel och ingen betong, fortfarande står kvar är förvånansvärt. Men man ser att många av dem stöttas upp med stöttor runt om hela utsidan. När man är runt lite i staden så ser man många byggnader som nog inte har så många år kvar om inget särskilt händer med dem. Det är bara fyra år sedan den senaste stora bävningen inträffade då dryga 2500 människor förolyckades. En knapp vecka sedan, då jag låg och drog mig före frukost så märkte jag att hela huset helt plötsligt skakade till. Det höll på ett tiotal sekunder innan det slutligen slutade. Det fungerade ändå som en påminnelse att det rätt var det är kommer ett stort skalv igen.

Nog om detta. Inte så långt ifrån Durbar Square ligger det svenska generalkonsulatet. Eftersom jag hade tid på mig så knallade jag upp där och passade att rösta i EU-valet. Det är väl lika bra, så att mitt parti inte blir utan röster. Konsuln däruppe blev glad att det kom någon. Han var tvungen att läsa på lite då jag var först där att rösta.

Jag har också varit iväg på indiska konsulatet och fått mitt nya visum. De var lite luriga den här gången i.o.m. att det är mitt andra visum på kort tid. Jag får sex månader, men bara 90 dagar åt gången. Efter de första 90 så måste jag ut innan jag får fortsätta med 90 igen. Nå, det spelar ingen roll. Har ändå inte tänkt stanna länge. Monsunsäsongen är på gång. Bara några dagar sedan drabbades staten Orissa av en av de värsta cykloner man varit med om.

Jag håller även på att undersöker Myanmarspåret, om jag kan komma in den vägen till Kina. Jag har äntligen fått en kontakt i Burma som kanske kan hjälpa mig, så i morgon ska jag upp till kineserna igen och se hur lång tid det tar att få ett visum till fastlandskina och om jag kan komma in där utan CDP. Jag ber er läsare att hålla alla tummar som finns;-))

/Conny
Fredag 3 Maj 2019 - Katmandu
När jag igår intog en liten lättlunch på en av mina favoritrestauranger, så såg jag i skyltfönstret på en resebyrå mittemot att de hade resor till Myanmar. Så när jag ätit färdigt så gick jag in och förklarade att jag ville åka igenom Myanmar på min motorcykel till Kina. Jag fick till svar att det är möjligt. Jag får först skaffa visum till Kina och sedan hade de kontakter i landet som kunde eskortera mig från gräns till gräns. Det kostar naturligtvis en slant, men det är betydligt billigare än genom Tibet och kommer jag väl in i fastlandskina så borde det sedan inte vara något problem.

Så idag så började jag dagen med ett besök på den indiska ambassaden för att lämna in mitt pass. Det ska jag förhoppningsvis få tillbaka med ett nytt visum på måndag. Jag tog mig sedan till fots över till den kinesiska beskickningen, men där var det stängt då det är någon helgdag i Kina. Jag får kolla med dem nästa vecka istället. Behöver veta om de släpper in mig utan CDP? Men det trodde resebyrån jag var in på igår.

Jag vågar inte tro någonting ännu, men skulle det här fungera så är jag nästan tillbaka på ursprungsplanerna. Jag lyckades aldrig få någon kontakt med någon av alla byråer jag hade adresser till inne i Myanmar, så de planerna hade jag gett upp för länge sedan.

På tisdag vet jag förhoppningsvis mer/Conny
Torsdag 2 Maj 2019 - Katmandu
Jag hade som sagt bokat upp mig på skärmflyg igår. Skulle bli hämtad klockan sju, men de ringde och ändrade så jag fick sovmorgon till 8.40. Vi drog då vidare till ett annat hotell där vi plockade upp en australienska med pakistanska rötter. Sedan var det en timmes färd till kontoret för skärmflygningen, där vi fick fylla i lite papper och vänta på piloterna som var iväg på dagens första flygning. De anlände efter ett tag med två flickor som varit väldigt rädda i början. Men det hade gått över så fort de kommit upp i luften.

Någon timme senare så for vi iväg i en fullproppad jeep. Sex personer inne i fordonet och ytterligare två på taket. Vägen de normalt använder är för tillfället avstängd så vi fick ta en omväg på en väg som stundtals bara var som ett traktorspår på bergssidan. Vi kom till slut ändå fram till vår startpunkt, som låg högt över den mäktiga dalen som Katmandu ligger i. 2100 meters höjd över havet startade vi från. Tyvärr var det lite disigt så den där perfekta utsikten bjöds vi aldrig på. Det var dessutom lite blåsigt så vi fick vänta många timmar innan piloterna ansåg att det var säkert nog att starta.

Jag var först iväg och när man startar så gäller det att rusa för fullt nedför sluttningen och inte sluta springa förrän vi var luftburna. Jag märkte när jag skållade iväg att sidvinden fortfarande var stark och drog oss sidledes, men efter ett tag så upptäckte jag att jag helt plötsligt satt i den sele jag var fastspänd i och att vi svävade iväg högt uppe i luften. Jag var också utrustad med en aktionkamera på en selfiepinne som spelade in både en film från eventet, samt tog en massa stillbilder samtidigt. Det dis som jag tidigare upplevt hade samtidigt försvunnit så bilderna blev nog skapliga. Har inte hunnit kolla dem ännu.

Det var en härlig upplevelse att sväva runt uppe i det blå. I början var vi riktigt högt upp, kanske en 5-6 hundra meter över land, men sedan passerade vi några bergsryggar och då var vi betydligt närmare. Efter en 20 minuter eller så var det dags att landa på ett fält. Blev tillsagd att hålla benen rakt upp framför mig, vilket gjorde att vi landade sittande på ändan. Nu sitter man i en sele, ungefär som en stor bilbarnstol, så det blev lite skumpigt men utan risk.

En massa småpojkar lekte på fältet och de kom fram för att prata fotboll, som tydligen var deras stora intresse. Ett par av grabbarna, som säkert inte var mer än 8-9 år snackade riktigt bra engelska och vi diskuterade fotboll ett bra tag. Vi var nog överens om att Messi är den bästa spelaren just nu. Jag blev förvånad över att en av grabbarna tyckte att Pele var den största genom tiderna. Han kan knappast ha sett mycket av honom, men jag får nog ändå ge honom rätt i sak.

Aussiebruden landade en stund efter mig och även det ekipaget landade på ändan. Det såg lite roligt ut!

Ok, sedan var det bara att vänta på att vår transport skulle komma och plocka upp oss för vidare färd tillbaka till kontoret. Där fick vi alla stillbilderna och filmen inlagda i våra telefoner. Min Samsung tog inte emot filmen riktigt, så jag fick den inspelad på en DVD.

Färd tillbaka till staden sedan och klockan hade blivit sena eftermiddagen innan jag var tillbaka till hotellet.

/Conny