Gubbar_pa_drifts blogg

Måndag 10 December 2018 - Dubai
Det var ett alldeles sprillandes nytt plan vi fick sätta oss i. Så nytt att de inte ens hunnit installera wifi. Planets underhållning var tänkt att gå via den, så vi blev helt utan allt att sysselsätta oss med under den sju timmar långa flygningen. När man som jag dessutom aldrig lyckas sova under flygningar så blev det en lång och tråkig pärs. När maten sedan serverades visade det sig att det inte ens fanns någon varm mat, utan man fick köpa sig en macka och något att dricka. Nu är Norwegian ett lågprisbolag, så man kanske inte kan vänta sig något annat, men en varm måltid på en långflygning hade jag förväntat mig.

Nåväl, till slut kom vi fram och vi fick kliva av och passera de kontroller som ska passeras när man anländer till ett nytt land. Vi fick tag i våra väskor direkt och hittade ganska snabbt en bulle av lite flottare modell. Chauffören hade till och med en riktig chaffekepa på sig och vi tänkte att det här kunde bli lite dyrt. Men icke, taxi är billigt härnere. Efter lite letande hittade vår driver till det bokade hotellet. Det var bara förmiddag och incheckningen var klockan 13. Så vi passade på att få oss något i krubban och att utforska de närmaste omgivningarna.

När det sedan var dags för incheckning visade det sig att hotellet var fullbokat och det rum vi skulle ha inte var ledigt. Portiern tog med oss till ett annat bygge i närheten och där fick vi plats. Vi fick till och med ett litet kök förutom våra tre enkelsängar.

Vi bor i stadsdelen Al Murar som är en äldre del med mycket smårestauranger och allehanda butiker. Klart billigt med mat och dryck då här finns en hel del indiska invandrare. Vi ägnade resten av vår första dag åt att vandra runt och insupa atmotsfär. Då och då villade vi bort oss då många av gathörnen såg likadana ut, men vi tog oss fram utan större problem.

Dag två satte vi oss på tunnelbanan och tog oss så långt vi kunde på den gröna linjen. Det finns en röd också. När vi nått ändstationen och konstaterat att vi var i en förort med en massa hyreshus, så äntrade vi en buss och åkte med den till ändstationen. Det slutade med att vi kom till en kinesisk jättegalleria med massvis med affärer. Vi spenderade någon timme med att strosa runt därinne i svalkan och fick oss en kaffe i ett av haken. När vi var nöjda så återvände vi till vår del av staden för lite mat. Dubai är som de flesta andra stater i mellanöstern islamistiskt så att få tag i en öl till käket går inte alls. Man får hålla tillgodo med andra drycker. Det är möjligt att man på de större hotellen, med mycket västerlänningar, kan få tag på något med alkohol att inmundiga, men där vi rör oss så går det inte alls. Mineralvatten funkar lika bra.

På vår tredje dag så tänkte vi oss att vi skulle försöka se några av sevärdheterna här i byn, så vi satte oss i tuben och drog till downtown för att beskåda världen högsta byggnad Burj Khalifa, 828 meter hög. Vi vandrade runt någon timme för att försöka hitta någon bra plats för foton av bygget. Det är inte så lätt hitta en bra plats att få med en så stor byggnad på ett fotografi, men till slut så kände vi oss nöjda. För att komma in i jättebyggnaden, så var vi tvungna att gå genom Dubai Mall. Ytterligare en av dessa enorma gallerior som finns lite överallt i staden. Vi letade oss igenom stället och kollade vad det skulle kosta att åka upp till observationsdäcket. De cirka 1500 pix som priset var, lät lite dyrt för mig, men Rune och Stefan kostade på sig det och belönades med en hänförande utsikt och bra foton.

Vi hade väl tänkt oss att se ytterligare ett par sevärdheter efter tornet, men tiden drar iväg så vi stack hemåt igen för lite käk och vila.

En ny dag att utforska och eft er frukost satte vi oss i en tunnelbanevagn igen för att ta oss till Palm Jumeira som är en samling palmformade konstgjorda öar. Man kommer ut till dem via en monorail som går längst ut med ett par stopp på vägen för den som så önskar. Vi drog längst ut och strosade runt lite. Tyvärr har man ingen åtkomst till de stränder som finns överallt då de alltid är reserverade för de hotell och boenden som finns på öarna. På åter vägen stannade vi till vid en annan av öarna för att se om vi kunde komma ned på beachen där, men lika illa.

Burj Al Arab, som är en mycket berömd segelformad byggnad ligger några kilometer därifrån så när vi kommit tillbaka till fastlandet så satte vi kurs därmot . Vi tänkte väl att vi skulle kunna flagga ned en taxi på vägen, men det slutade med att vi fick ta oss hela vägen dit med hjälp av apostlahästarna.

Väl framme vid Burjen så visade det sig att man inte kommer in om man inte deponerar minst 240 dirhan som man måste göra av med inne på restaungen. Vi hade ingen lust till att betala dessa hutlösa summor utan nöjde oss med att ta någon bild på avstånd. En taxtfärd senare så befann vi oss vid The Emirates mall där vi strosade runt ett tag. Den innehåller bl.a. en alldeles äkta slalombacke med konstsnö. Där fanns också en tunnelbanestation så vi tog och hoppade på ett tåg tillbaka till hemtrakterna.

Jag snarkar och tydligen så har det blivit värre med åren, så mina kamrater bäddade i köket åt mig. Bara att krypa ned och hålla tyst ;-))

Nu har det blivit måndag och även dags att lämna Dubai bakom sig. Trot s en del typiska turistfällor, så har det ändå varit givande. Kan nog tänka mig att spendera någon chartervecka här. Då brukar man ofta hamna på något hotell nära någon strand.

Vi tog oss en taxifärd ut till flygplatsen i Charjah där vi snart ska gå ombord på plan till Colombo i Sri Lanka. Den här konstellationen gubbar mellanlandade faktiskt på samma flyplats för åtta år sedan på väg till Goa. Inte för att vi kände igen oss för det.

/Conny
Onsdag 5 December 2018 - Oslo Airport
Det korta skuttet över till vårt västra grannland tog inte mer än en timme. Det blir inget långt uppehåll här heller utan vi har inte tid för mer än en snabbfika och något lättare att stoppa i magen. Det väntar en nattflygning och frågan är när vi får något att äta. Innan avfärd så hinner vi med en snabbtitt på flygplatsen. Inget speciellt att rapportera om den. Lite mindre än Arlanda, men klart trivsam. Dags att borda vårt Norwegianplan mot Dubai!

/Conny
Onsdag 5 December 2018 - Stockholm Arlanda
Natten före avfärd fick jag skrämselhicka. Strax före två blev jag klarvaken på två sekunder då jag kände att magen var i olag. Fick hasta ned på toaletten och släppa ut ett par liter av en brun sörja. Lite illamående också, men inget kom den vägen utan jag kunde gå upp och lägga mig igen. Två timmar senare var det dags igen för samma procedur och jag tänkte för mig själv hur det här skulle gå. Magsjuk och sätta sig på en lång flygresa är ingen höjdare. Lyckligtvis hände inget mer och under dagen rättade kistan till sig. Så när vår kompis Ove skjutsade in oss till Västerås var jag helt ok igen. Skönt!

Här på Arlanda är allt som vanligt. Medan vi väntar på att vårt plan till Oslo ska gå så hinner vi med varsin Staropramen.

/Conny
Söndag 4 Februari 2018 - Hallstahammar
Det blev inte så lång väntetid i Delhi på hemvägen som på nedvägen. Någon dryg timma bara att vänta. Däremot tog det lite tid på Arlanda att få tag i mitt bagage, så jag fick ta en lite senare flygbuss mot Västerås än vad jag från början trodde. Men så småningom kom jag slutligen hem till snö och blåst. Kändes riktigt ruggigt!

Var in till sjukhuset i Västerås igår lördag och fick mitt ben kollat. Ser riktigt rent och fint ut. De kan sina saker nere i Thailand helt klart.

Nu är det väl bara att jobba på i ytterligare elva månader innan nästa resa. Planerar en lite längre tripp då.

/Conny
Fredag 2 Februari 2018 - Bangkok
Även den här gången så skippade jag Kao San Road och backpackervimlet där. Hittade mig ett litet trevligt hotell i stadsdelen Silom. Mycket centralt placerat med både Lumpiniparken och Sky Bar inom bekvämt gångavstånd. Jag upptäckte, under en av mina promenader också att den Burmesiska ambassaden, där Stefan och jag fixade våra visum häromåret, bara ligger ett fåtal av Daniel Ståhls patenterade diskuskast bort. Inga problem att hitta här heller. Går jag på Silom Road så är det bara att svänga av vid Sri Maha Mariammam Temple, som är hinduistiskt tempel. Jodå, det finns sådana även i Thailand.

Min fot som besvärat mig ett tag, har blivit bättre. Tillräckligt bra i alla fall för att jag utan problem kunde ta mig gående över till Lumpiniparken och vandra runt där i några timmar både onsdag och torsdag. När man går därinne försvinner bruset från den intensiva Bangkoktrafiken nästan helt. Många använder parken för motion. Finns vägar därinne som används av joggare och cyklister som kör varv efter varv. Flera små sjöar finns också och där finns ett stort antal varaner som endera simmar i vattnet eller ligger och solar sig på någon gräsplätt. På onsdagen hade det regnat på morgonen så då såg man inte så många, men på torsdagen visade de upp sig ordentligt.

På mitt hotell träffade jag på en man från Turkiet och en annan från Indien som jag pratade en del med. När jag var på väg hem på onsdag kväll, så mötte jag dem och de frågade om jag skulle följa med ut på stan. Javisst, sade jag och följde med utan att ha en aning om vart vi skulle. Vi hoppade in i en taxi och kosan ställdes till Nana Plaza, som visade sig vara dit synden och glädjeflickorna har tagit vägen numera. Vi gick runt ett tag, men brydde oss aldrig om att gå in i någon av barerna, utan gick vidare till en gata bredvid som indiern var väl bekant med. Satte oss vid ett bord och tog oss några öl. Även här var det gott om flickor som försökte väcka intresset hos oss. Efter ett tag så var det ändå dags att sticka tillbaka till hotellet. Indiern som kände flickorna väl, nästan lite mycket väl kände jag, stannade kvar och turken och jag hoppade in i en bulle. En av flickorna hoppade också in och följde med oss till hotellet. Jag gick in till mig och vad sedan hände frågade jag aldrig om.

Sky Bar ligger heller inte så långt från mitt boende så på torsdag knallade jag och Selim, som turken heter dit och for upp på taket till Bangkoks högsta byggnad. En riktig fin utsikt, runt om över hela staden bjuds man på så vi passade på att kolla ordentligt. Tyvärr öppnar inte stället förrän klockan 18, så det började nästan vara dags för skymning och diset ligger ständigt över staden. Jag tror att det skulle löna sig för dem att öppna lite tidigare så att folk kunde njuta av utsikten tidigare på dagen. Vi hade väl tänkt oss att kunna skölja våra strupar med varsin öl däruppe, men priserna var alldeles för höga. Den enda öl de hade var en italiensk bira och den kostade flera hundra för en flaska. Till och med en läsk gick på en hundrafemtio riksdaler ungefär.

Min fot är som sagt bättre. Värre då med mitt lilla sår på smalbenet. Gick förbi ett sjukhus i Sihanoukville och knallade in där. Men i den språkförbistring som var så verkade det som de för tillfället bara hade kinesiska läkare och då bara behandlade sina landsmän. Här på Silom Road däremot så hittade jag ett sjukhus som tog emot mig. De kollade in benet, gav mig en stelkrampsspruta, rengjorde såret med tillräckligt mycket jod för att räcka till en fallskärmsjägarpluton, lade om det, gav mig en femdagarsranson av antibiotika och beordrade mig att komma tillbaka dagen efter. De hade hunnit bli riktigt infekterat. Nåväl, jag gick dit även dagen efter och fick det rengjort ytterligare en gång och omlagt igen. De ville att jag skulle komma igen dagen efter ytterligare en gång, men då är det resdag för mig så jag får fortsätta behandlingen när jag är hemma.

Men nu är det slutfladdrat härnere i Asien för den här gången. Sitter på Suvarnabhumi och väntar på att jag ska få gå ombord på planet mot Delhi.

/Conny
Onsdag 31 Januari 2018
Vädret härnere kan för tillfället betraktas som ostadigt. Regnperioden ska för länge sedan vara förbi, men det har faktiskt regnat en hel del under min färd. Framför allt i Kambodja. När jag var iväg för att äta så kom där ett riktigt oväder med åska så det dånade ordentligt och ett väldigt ösregn. Snacka om att himlen öppnar sig. Det var länge så ihållande att jag började fundera på hur jag skulle ta mig tillbaka till hotellet. Men det gav sig till slut och jag kunde vada hem igenom vattnet som stundtals var två decimeter högt.

Blev sedan upplockad av min buss ca. halv sju på kvällen. Hämtade upp lite mer folk på olika ställen i staden och drog iväg från byn. Jag trodde att vi skulle åka direkt mot den thailändska gränsen men det visade sig att det var folk på bussen som skulle vidare mot Vietnam och andra ställen. Så vi for först upp till Pnom Penh där vi som skulle till Thailand fick byta buss. Efter någon timmes väntetid så avgick slutligen den bussen via Battangbam, för att till slut komma fram till gränsövergången Poipet- Aranya Prathet. Det är den gränsövergång mellan Kambodja och Thailand som är mest använd och det var långa köer, både att ta sig ur Kambodja och in i Thailand.

Nåja, en och en halv timme senare så satt jag i alla fall i en ny buss iThailand som tog mig den sista, fyra timmar långa, biten fram till Bangkok. Blev avsläppt vid järnvägsstationen och via en snabb tuktuk-färd så var jag ganska snart installerad på mitt hotell. Då hade klockan hunnit bli halv sju igen. Så 24 timmar från hotell till hotell. När jag köpte den här resan så sades det att den skulle ta sexton timmar, men det blev alltså ytterligare åtta.

/Conny
Måndag 29 Januari 2018 - Sihanoukville
Den här staden har verkligen förändrats under de åtta är sedan jag var här senast. Då fanns här lite drygt 150000 innevånare, numera räknar man med att Sihanoukville snart är uppe i en miljon människor. Det byggs för fullt och nya hotell, med kasinon, poppar upp som på radband. Sihanoukville har blivit det nya semestermålet för hordar av kineser och spelgalna som de är så blomstrar kasinoverksamheten. Någon sa häromdagen att det nu finns 43 kasinon i staden och att man passerat Macau som spelstad. Om det nu stämmer?

Allt detta byggande påverkar naturligtvis även oss andra turister som besöker staden. Serendipity beach som var den bästa stranden här är numera uppköpt av ett kinesiskt bolag och all verksamhet där är nedriven. Istället bygger man upp ett nytt lyxhotell och stänger ned stranden för alla andra.

Priser på logi drar iväg ganska ordentligt och enligt en svensk jag pratat med så har en hotellnatt gått upp cirka 10 dollar bara det sista året. Detta då på de lite bättre hotellen med pool.

Occheuteal och Otres beach funkar fortfarande att både bada och bo vid, men även här rivs det och byggs nytt vid bostadsdelarna och det dröjer nog inte många år innan de kinesiska investerarna lägger sina vantar även på de beacherna.

Många backpackers skippar numera staden och drar ut på öarna utanför. Koh Rong är väl den som får de mesta besöken, men även där har ett investeringsbolag köpt rättigheterna att utveckla ön under 99 år. Ännu har det inte börjat byggas och ingen vet när de restauranger och bungalowbyar som nu finns kommer att rivas.

Så har man tänkt sig ett besök här i framtiden får man nog kolla upp det aktuella läget innan man bokar sin resa.

Själv har jag tagit det lugnt här. Mest suttit och pratat med folk om dagarna. Min fot besvärar mig fortfarande en del. Även om den numera är såpass skaplig att jag tog mig en promenad in till staden igår. Den fina marknaden som jag besökte förra gången jag var här är flyttad till något annat ställe och staden är för stor för att jag skulle bry mig om att leta på den nya platsen.

Jag är expert på att stöta emot saker och ting. Oftast är det huvudet som får sig en törn, men för en dryg vecka sedan stötte jag emot något med smalbenet. Så där har jag numera ett sår. Eftersom jag badade en hel del på Rabbit Island så försvann sårskorpan hela tiden. Därför skippar jag badandet här i Sihanoukville i ett försök att få det att läka. Går väl sådär.

Nu är det måndag eftermiddag och om några timmar blir jag upplockad för vidare färd med nattbussen till Bangkok. Så kanske läge att gå och få i sig lite mat.

/Conny
Torsdag 25 Januari 2018 - Kep
Efter att ha spenderat 6 dygn på lilla Rabbit Island ( Koh Tonsay) så är det nu dags att dra vidare ut på nya äventyr.

Kom hit i fredags via dagbuss från Pnom Penh. Avståndet är inte så långt, så det blev inte mer än dryga tre timmar. Mestadels slättland även om man ser en del berg, både i öster och väster. Mycket jordbruksmark naturligtvis, men även en och annan liten stad att passera. Väl framme i Kep så tog jag mig ut till piren och fick omgående tag i en båt ut till min ö.

Ön är som sagt var inte särskilt stor och det mesta av bebyggelsen är koncentrerad till huvudbeachen. Där finns 7 stycken bungalowställen, med tillhörande restauranger. Jag hade bokat in mig på en av dem och det råkade vara vid den som båten lade till. Så det var bara att installera sig direkt. Första natten fick jag hålla tillgodo med en äldre hydda, med huktoalett. Men då jag skulle stanna 6 nätter så fick jag dagen därpå byta upp mig till en nyare och större bungalow med sittoa. Inte för att det spelar mig någon större roll då jag är ganska bekväm även med den gamla varianten. I den nyare hyddan så fanns det också eluttag så man kunde ladda telefon och platta. Upptäckte då jag skulle göra det på kvällen att jag glömt kvar laddkablar och allting i mitt hotellrum i Pnom Penh. Så det har varit en minimal användning av både tablet och telefon de här dagarna och här i Kep kunde jag heller inte hitta nya laddare.

Annars har det varit perfekt här. Visserligen har här regnat en del, men det har mest varit på sena eftermiddagar, kvällar och nätter, så jag har ändå fått en del tid för sol och bad. Jag är lite öm i en fot, så jag har inte promenerat så mycket som jag brukar. Men jag tog mig ändå och knallade iväg till en annan strand där snorklingen skulle vara skaplig. Jodå, jag hittade lite koraller, men inte särskilt färggranna och heller inte så värst mycket fisk. Tyvärr en syn som blir vanligare världen över.

På en sådan här liten ö, finns inte så mycket att göra. Sola, bada, äta, sova och att umgås med andra resenärer. En och annan Angkor ( en av de lokala ölsorterna) slinker naturligtvis ned.

Nu är jag då ändå på väg att lämna. Sitter i Kep och väntar på en buss som ska ta mig till Sihanoukville.

/Conny
Fredag 19 Januari 2018 - Phnom Penh
Så har jag då fått spendera lite tid i den här staden och kunnat kolla in den ordentligt. Kom hit i måndags efter en tio-timmar lång bussresa från Si Phan Don. En stor anledning till den långa tiden är naturligtvis gränsövergången mellan Laos och Kambodja. Tar tid när en hel busslast ska få sina papper genomgångna. Vi behövde dock inte fysiskt vara närvarande vid passkontroll och sådant, det tog bussbolaget hand om. Så jag kunde sätta mig vid en servering och vänta tills allting var klart. Det var dagtid denna resa så man kunde se landskapet vi färdades igenom. Mestadels ganska platt, även om man kunde se lite berg österut.

Nåja, väl här så har jag som vanligt använt mina apostlahästar en hel del och strövat omkring. En dag följde jag strandpromenaden bort dit där de två floderna Ton Le Sap och Mekong går samman. Det blir som en stor insjö. På vägen tillbaka slank jag in på hotell Himawari som har ett eget microbryggeri. Smakade deras Amerikan IPA som var riktigt god.

Igår hoppade jag på en motorcykel och tog mig till fängelse 21, som har bevarats för att man ska kunna se hur Pol Pot-regimen behandlade folket i Kambodja. Skrämmande och riktigt ruskigt hur lågt människor kan sjunka. Fängelset hölls hemligt och där pågick en mycket grym tortyr. När man väl fått ur fångarna deras, oftast påhittade, bekännelser så transporterades man vidare ut till ett annat område (Killing fields) och dödades.

Boenden finns överallt i staden, men 136:e gatan verkar at ha vuxit upp som något slags svar på Bangkoks Kao San Road med massvis av billiga boenden och restauranger. Men här finns också tydliga intryck även av Pat Pong Road. Gott om barer med klasar av lättklädda tjejer som försöker ropa in en när man går förbi. I den här smeten bor jag och det passar bra då det är väldigt centralt.

Men nu har jag sett färdigt av staden och då börjar det bli dags för lite sol och bad på den här trippen. Är på väg ned till staden Kep i den sydöstra delen av landet där jag ska ta mig ut till Rabbit Island som är en liten ö strax norr om den lite mer kända vietnamesiska Phu Kok. På den här ön finns ingen internetuppkoppling och jag tror att man stänger ned elen vid tiotiden på kvällarna. Så det blir lite som att kliva tillbaka 30 år i tiden på de thailändska småöarna.

Vi hörs om någon vecka/Conny
Måndag 15 Januari 2018
Har varit fyra dagar på en liten ö mitt i den forsande Mekongfloden. Mest bara slappat och tagit det lugnt. En dag tog jag mig en tur ut på floden till ett ställe där Irrawaddydelfinerna ibland visar upp sig. Tur hade jag och de dök faktiskt upp medan jag stod på en strand 50 meter från dem. På det avståndet blir det förståss inga bra bilder, även om man lyckas plåta precis när de tumlar upp på vattenytan. Men jag fick med dem när jag tog en filmsnutt. Nästan lite andaktsfullt att stå på en strand och vänta på att de skulle dyka upp.

På den västra sidan av ön så finns Tat Somphamit som är ett riktigt fint vattenfall. Utspritt på en ganska stor yta så man kan inte se hela samtidigt. Dit tog jag mig en cykeltur en dag och strosade omkring ett tag. Lite länge österut från oss, ett par öar bort, så finns Khon Phapheng Falls som i vattenvolym är Asiens största fall. Fallhöjden är inte så spektakulär, men som sagt vattenvolymen är enorm.

Cykel använde jag ytterligare en dag för att utförska min ö samt grannön Don Det. Skumpiga småvägar och rena kostigar ibland, men avstånden är inte så stora så det gör ingenting. Längst söderur från ön så tänkte jag mig följa en kuststig på den östra sidan. Stötte på ett par fallfärdiga broar. Den första kunde jag, väldigt försiktigt, manövrera cykel och mig själv över, men den andra var alldeles för sönderfallen för att jag skulle ens försöka. Så det var bara att återvända samma väg jag kom. När jag cyklat tillbaka en bit såg jag en annan stig som gick i riktning mot huvudstråket. Jag tänkte att jag provar den en bit, men den mynnade ut i intet. Hamnade i ren djungel. Nåja, jag fick vända ytterligare en gång innan jag till slut kom på rätt väg. Ett litet äventyr i sig.

Annars har jag väl inte gjort så värst mycket mer än att ligga i hängmattan med en bok i näven. Nu sitter jag på morgonen och väntar på en båttransport och sedan en buss till Pnom Penh i Kambodja.

/Conny