Torsdag 31 Augusti 2017 - Göteborg
Då var det äntligen dags, ett av mina absoluta favoritämnen, nämligen; kostens betydelse för optimal prestation och välmående. Detta är så viktigt och betydelsefullt att jag kommer återvända till ämnet kontinuerligt. Samt förstås, att ämnet är så pass stort att det inte går att täcka i ett enda inlägg. Sedan tycker jag dessutom att det är extra spännande då det är ett hett ämne där det finns en mängd olika uppfattningar och idéer om vad som faktiskt funkar och är bäst. Ja, det är helt enkelt en djungel där ute. Vad ska man äta egentligen inför ett lopp? Vad ska man äta efteråt? Hur ska man ladda och vad bör man äta till vardags?
Eller så är det inte alls särskilt komplicerat utan faktiskt ett väldigt enkelt ämne utan några större konstigheter. Jag tycker faktiskt att det är så som är fallet, väl medveten om hur många olika så kallade dieter det finns där ute och vad som är mångas vardagskost. Kort och gott, så förespråkar jag en anti-inflammatorisk kost, baserad på fakta, vetenskap, erfarenheter från många erfarna elitidrottare, samt vår genetiska uppbyggnad. Det vill säga, kost vi är gjorda för. Denna kost kan ibland benämnas Paleo, eller Paleolitisk kost.
Det som är speciellt med denna kost är att den baseras i hög grad på fakta och vetenskap samtidigt som den går tvärs emot våra mer traditionella kostvanor. Den är helt enkelt, i viss mån, utifrån vår traditionella uppfattning de senaste 50 åren eller så, något kontroversiell.
Inom denna anti-inflammatoriska Paleo kost finns det åtta koncept. Det är möjligt det finns flera eller andra, men här utgår jag från modellen framtagen av Mark Sisson, som bland annat skrivit the Primal Blueprint. Notera att koncepten berör kost väldigt mycket, men också träning och genernas betydelse. För trots allt så hänger det ihop. I dessa koncept framgår också hur exempelvis knäont kan hänga ihop med vad man stoppar i sig. En del saker som vi tidigare kanske inte ens har kopplat samman. Följer man koncepten och förstår hur de hänger ihop kommer man långsiktigt vinna stora hälsofördelar. Koncepten är:
1. Du kan omprogrammera dina gener,
2. Ledtrådar till optimalt genuttryck står att finna i den mänskliga evolutionen,
3. Din kropp föredrar att bränna fett framför kolhydrater,
4. 80 procent av din kroppskomposition bestämts av hur du äter,
5. Spannmål är helt meningslöst,
6. Mättat fett och kolesterol är inte din fiende,
7. Träning är ineffektivt för viktkontroll,
8. Maximal fitness (styrka och kondition), kan nås genom minimalt med tid och med högintensiva träningspass,
Jag kommer fördjupa mig i koncepten framöver. Men bara här har vi många utmaningar mot konventionell visdom. Exempelvis nummer fem, ”spannmål är helt meningslöst”. Ok, intressant. Många är de ”pastapartyn” som ordnas innan tävlingar och motionslopp där många verkligen trycker i sig så mycket pasta som möjligt för att just kolhydratladda dagen innan ett viktigt lopp. Jag vet, för jag har gjort precis detta. Eller att 80 procent av min kroppskomposition bestäms av vad jag äter? Förr, kunde jag själv gå till gymmet, träna stenhårt under kanske en timme, och därefter äta vad som nu råkade finnas i kylskåpet. Jag kopplade nog aldrig ihop kostens betydelse med min kroppskomposition. Som mest trodde jag att efter träningspass så kunde jag äta precis vad som helst, för allt skulle bara förbrännas.
Och så här fortsätter det. Idag följer jag dessa koncept aktivt och jag känner mig starkare och piggare än någonsin. Samtidigt finns det alltid mer att lära och ta till mig. Bland annat sprang jag Midnattsloppet här i Göteborg förra helgen vilket gick väldigt bra, delvis tack vare koncepten men också på grund av bra träningsrutiner. Även detta kommer jag ta upp framöver.
Men nu är jag nyfiken. Vad tycker ni läsare om detta? Vad säger er ryggmärgsreflex om koncepten? Är de helt fel? Jag kanske är ute och cyklar, eller det kanske finns många därute som redan är helt inne på detta?
Inlägget publiceras också i kortform på Reseguidens diskussionsforum,
Varma hälsningar
/Erik
Ambassadör för Reseguiden
Certifierad Äventyrare
Eller så är det inte alls särskilt komplicerat utan faktiskt ett väldigt enkelt ämne utan några större konstigheter. Jag tycker faktiskt att det är så som är fallet, väl medveten om hur många olika så kallade dieter det finns där ute och vad som är mångas vardagskost. Kort och gott, så förespråkar jag en anti-inflammatorisk kost, baserad på fakta, vetenskap, erfarenheter från många erfarna elitidrottare, samt vår genetiska uppbyggnad. Det vill säga, kost vi är gjorda för. Denna kost kan ibland benämnas Paleo, eller Paleolitisk kost.
Det som är speciellt med denna kost är att den baseras i hög grad på fakta och vetenskap samtidigt som den går tvärs emot våra mer traditionella kostvanor. Den är helt enkelt, i viss mån, utifrån vår traditionella uppfattning de senaste 50 åren eller så, något kontroversiell.
Inom denna anti-inflammatoriska Paleo kost finns det åtta koncept. Det är möjligt det finns flera eller andra, men här utgår jag från modellen framtagen av Mark Sisson, som bland annat skrivit the Primal Blueprint. Notera att koncepten berör kost väldigt mycket, men också träning och genernas betydelse. För trots allt så hänger det ihop. I dessa koncept framgår också hur exempelvis knäont kan hänga ihop med vad man stoppar i sig. En del saker som vi tidigare kanske inte ens har kopplat samman. Följer man koncepten och förstår hur de hänger ihop kommer man långsiktigt vinna stora hälsofördelar. Koncepten är:
1. Du kan omprogrammera dina gener,
2. Ledtrådar till optimalt genuttryck står att finna i den mänskliga evolutionen,
3. Din kropp föredrar att bränna fett framför kolhydrater,
4. 80 procent av din kroppskomposition bestämts av hur du äter,
5. Spannmål är helt meningslöst,
6. Mättat fett och kolesterol är inte din fiende,
7. Träning är ineffektivt för viktkontroll,
8. Maximal fitness (styrka och kondition), kan nås genom minimalt med tid och med högintensiva träningspass,
Jag kommer fördjupa mig i koncepten framöver. Men bara här har vi många utmaningar mot konventionell visdom. Exempelvis nummer fem, ”spannmål är helt meningslöst”. Ok, intressant. Många är de ”pastapartyn” som ordnas innan tävlingar och motionslopp där många verkligen trycker i sig så mycket pasta som möjligt för att just kolhydratladda dagen innan ett viktigt lopp. Jag vet, för jag har gjort precis detta. Eller att 80 procent av min kroppskomposition bestäms av vad jag äter? Förr, kunde jag själv gå till gymmet, träna stenhårt under kanske en timme, och därefter äta vad som nu råkade finnas i kylskåpet. Jag kopplade nog aldrig ihop kostens betydelse med min kroppskomposition. Som mest trodde jag att efter träningspass så kunde jag äta precis vad som helst, för allt skulle bara förbrännas.
Och så här fortsätter det. Idag följer jag dessa koncept aktivt och jag känner mig starkare och piggare än någonsin. Samtidigt finns det alltid mer att lära och ta till mig. Bland annat sprang jag Midnattsloppet här i Göteborg förra helgen vilket gick väldigt bra, delvis tack vare koncepten men också på grund av bra träningsrutiner. Även detta kommer jag ta upp framöver.
Men nu är jag nyfiken. Vad tycker ni läsare om detta? Vad säger er ryggmärgsreflex om koncepten? Är de helt fel? Jag kanske är ute och cyklar, eller det kanske finns många därute som redan är helt inne på detta?
Inlägget publiceras också i kortform på Reseguidens diskussionsforum,
Varma hälsningar
/Erik
Ambassadör för Reseguiden
Certifierad Äventyrare
Torsdag 24 Augusti 2017
Uttrycket ”carpe diem”, alltså fånga dagen på latin, har nog de flesta av oss hört. Jag ska erkänna att länge kände jag mig lite stressad av uttrycket. Här gick jag runt i min tillvaro, jobbade, pluggade, reste en del, och så vips, skulle jag dessutom fånga dagen! Ja hur gör man det egentligen? Vadå fånga dagen? Då, för ett par år sedan la jag nog som mest uttrycket på tankehyllan någonstans och fortsatte med mina dagliga bestyr. Men kanske levde det ändå kvar på något vis. För visst började jag se mig om, resa mer, upptäcka nya länder och platser och fantastiska kulturer. Idag tror jag uttrycket mer är en form av påminnelse till oss alla, att inte ta livet alltför allvarligt. Att ibland lämna den där vanliga bubblan vi befinner oss i. Det kan handla om jobbet som vi har svårt att lämna när vi går hem för dagen, eller den lokala platsen man alltid befinner sig på, eller kanske faktiskt en mental bubbla där man känner sig nere och osäker på tillvaron.
Fånga dagen handlar alltså om att lyfta blicken och få perspektiv på tillvaron. Bli lite mer objektiv till livet självt och inte irra ner sig i det man har framför sig för stunden. Ja, jag drar på här och hävdar till och med att fånga dagen handlar om att hitta glädjen i vardagen och lyfta fram sina passioner. För ofta är det ju först när vi lyfter fram dessa, alltså glädjen och passionen som vi kan börja drömma på riktigt. Jag tror det är i introt till TED-talks, podcast (har du inte börjat lyssna på denna ännu, gör det, ca 1h, fantastiskt inspirerande och givande), där en kvinna säger att det är viktigt att vi har ”omöjliga” drömmar. Vi ska alltså sikta så högt vi bara kan. Vilken är just din dröm? Sedan tar vi ut färdriktningen, huvudmålet, delmålen, därefter tittar vi på vilka verktyg vi ska använda och vilka stoppdatum vi ska använda oss av.
Det jag vill komma till här, handlar om detta första lilla steg. Det absolut första vi gör är kanske inte (oftast i alla fall) att köpa en flygbiljett till något fjärran exotiskt land och åka dit på obestämd tid för att bestiga berg. Istället handlar detta första steg om att börja se sig om här och nu. Vad har jag runtomkring mig? Vad tycker jag om att göra? Är det något särskilt som får en gnista att tändas inom mig? Vi är alla olika och för en del är det förstås de här längre fysiska strapatserna, men för andra kan det vara att börja löpträna för sig själv hemma i det lokala löpspåret, eller kanske att börja spela musik i ett band. Ja, i princip vad som helst. Här menar jag att ett äventyr är något som går utanför vardagen, det ska vara något som är spännande, med element av oförutsägbarhet och varje gång man utför aktiviteten är den i princip unik.
Resa och se nya platser kan självklart vara ett stort äventyr och det är ofta därför många av oss ger oss iväg. Själv, lockas jag av fysiska och mentala utmaningar. De har en tendens att hänga ihop. Det ska vara fysiska strapatser, gärna utomlands. Men även i vardagen söker jag efter äventyret och detta är nästan viktigare. Jag tror vi alla behöver en dos äventyr kontinuerligt för att hålla passionen och intresset igång. Ungefär som den olympiska elden, den ska alltid brinna. När jag är hemma i Göteborg, försöker jag ge mig ut i skog och mark 2-4 gånger i veckan. Men jag gör också annat. Förra veckan gav jag mig av till Liseberg för att prova alla de senaste åkturerna och testa dessa, jag gillar verkligen när berg å dalbanan går upp å ner i rasande fart! Jag provade också för första gången att dansa Bachata på brasilianska föreningen, en dans från (om jag är rätt ute) Dominikanska Republiken. För mig var detta ett äventyr då det helt klart är utanför min komfort zon, men riktigt kul.
Så för att avsluta, vill jag ställa två frågor till dig som läsare,
Vad är ett äventyr för dig?
Vad och hur gör du för att få till ett äventyrligt liv i vardagen?
Fundera på detta, kommentera gärna, vore roligt att läsa ☺
/Erik
Ambassadör för Reseguiden
Certifierad Äventyrare
Fånga dagen handlar alltså om att lyfta blicken och få perspektiv på tillvaron. Bli lite mer objektiv till livet självt och inte irra ner sig i det man har framför sig för stunden. Ja, jag drar på här och hävdar till och med att fånga dagen handlar om att hitta glädjen i vardagen och lyfta fram sina passioner. För ofta är det ju först när vi lyfter fram dessa, alltså glädjen och passionen som vi kan börja drömma på riktigt. Jag tror det är i introt till TED-talks, podcast (har du inte börjat lyssna på denna ännu, gör det, ca 1h, fantastiskt inspirerande och givande), där en kvinna säger att det är viktigt att vi har ”omöjliga” drömmar. Vi ska alltså sikta så högt vi bara kan. Vilken är just din dröm? Sedan tar vi ut färdriktningen, huvudmålet, delmålen, därefter tittar vi på vilka verktyg vi ska använda och vilka stoppdatum vi ska använda oss av.
Det jag vill komma till här, handlar om detta första lilla steg. Det absolut första vi gör är kanske inte (oftast i alla fall) att köpa en flygbiljett till något fjärran exotiskt land och åka dit på obestämd tid för att bestiga berg. Istället handlar detta första steg om att börja se sig om här och nu. Vad har jag runtomkring mig? Vad tycker jag om att göra? Är det något särskilt som får en gnista att tändas inom mig? Vi är alla olika och för en del är det förstås de här längre fysiska strapatserna, men för andra kan det vara att börja löpträna för sig själv hemma i det lokala löpspåret, eller kanske att börja spela musik i ett band. Ja, i princip vad som helst. Här menar jag att ett äventyr är något som går utanför vardagen, det ska vara något som är spännande, med element av oförutsägbarhet och varje gång man utför aktiviteten är den i princip unik.
Resa och se nya platser kan självklart vara ett stort äventyr och det är ofta därför många av oss ger oss iväg. Själv, lockas jag av fysiska och mentala utmaningar. De har en tendens att hänga ihop. Det ska vara fysiska strapatser, gärna utomlands. Men även i vardagen söker jag efter äventyret och detta är nästan viktigare. Jag tror vi alla behöver en dos äventyr kontinuerligt för att hålla passionen och intresset igång. Ungefär som den olympiska elden, den ska alltid brinna. När jag är hemma i Göteborg, försöker jag ge mig ut i skog och mark 2-4 gånger i veckan. Men jag gör också annat. Förra veckan gav jag mig av till Liseberg för att prova alla de senaste åkturerna och testa dessa, jag gillar verkligen när berg å dalbanan går upp å ner i rasande fart! Jag provade också för första gången att dansa Bachata på brasilianska föreningen, en dans från (om jag är rätt ute) Dominikanska Republiken. För mig var detta ett äventyr då det helt klart är utanför min komfort zon, men riktigt kul.
Så för att avsluta, vill jag ställa två frågor till dig som läsare,
Vad är ett äventyr för dig?
Vad och hur gör du för att få till ett äventyrligt liv i vardagen?
Fundera på detta, kommentera gärna, vore roligt att läsa ☺
/Erik
Ambassadör för Reseguiden
Certifierad Äventyrare
Måndag 14 Augusti 2017 - Göteborg
Manpower publicerade i maj en lista över drömyrken. Bland topp-10 fanns jobb som administratör, ekonom och ingenjör, men också det rätt speciella jobbet som äventyrare. Med andra ord, äventyrare är ett av de mest eftertraktade jobben i hela landet. I alla fall bland de 4 793 personer som deltog i undersökningen. Intressant också är att endast fem procent tyckte att deras nuvarande jobb var deras drömjobb. Hela 95 % tycker alltså att något annat därute verkar bättre eller mer spännande än det de redan har.
Men vad gör man egentligen som äventyrare och hur blir man äventyrare?
Min egen historia som äventyrare tog nog fart väldigt tidigt. Redan som liten gav jag och pappa mig ut och cyklade ganska långa sträckor häromkring Göteborg, sommar som vintertid. Vädret spelade sällan någon roll, det var bara att klä på sig ordentligt. Sedan har suget efter fysiska aktiviteter och friluftsliv levt kvar helt enkelt. Därefter har jag på egen hand planerat och utfört olika äventyr. Det som nog får anses vara nollpunkten, startskottet då allt egentligen började på en seriös nivå var när jag på egen hand cyklade till Gibraltar 2010. 5 000 kilometer, rakt ner genom Europa. Tre månader tog resan. En fantastisk upplevelse och en erfarenhet som gav mersmak.
2016, ett antal år senare, blev jag antagen till utbildningen Adventure Academy i Stockholm. Adventure Academy samarbetar med några av landets största företag inom genren, så som Naturkompaniet. Dessutom anordnas föreläsningar inom olika områden så som film och video, klättring och liknande, av några av landets mest kända äventyrare. Bland annat har Fredrik Sträng och Ola Skinnarmo varit involverade.
Under våren 2016 gick jag utbildningen tillsammans med 19 andra kursare och fick efter mitt examinationsäventyr min certifiering. Själva examinationen bestod av att korsa Island på egen hand med mountainbike, över landets högplatå, ett av de största ökenområdena i hela Europa. Även detta en fantastisk upplevelse. Det är inte ofta man får chansen att se några av Europa största och mäktigaste glaciärer, mitt ute i ingenstans, utan en människa i närheten.
Det jag nämnt hittills beskriver alltså vägen för att bli äventyrare, men frågan återstår, hur ser livet som äventyrare ut?
Nyligen läste jag en artikel från framtid.se som ger en hyfsad bild av ”yrket” äventyrare och att det snarare handlar om en livsstil än något annat. Jag håller i stort sett med. Livet som äventyrare kan nog liknas vid livet självt, det har sina upp och nedgångar. Själv startade jag mitt eget företag 2015, 2StrongArms, där hela idén går ut på att engagera och inspirera min omgivning till ett bättre välmående och en mer aktiv fritid och livsstil. Detta gör jag genom att ägna mig åt det jag älskar allra mest, det vill säga resa, delta i olika fysiskt hårda aktiviteter, och lära känna andra kulturer och omgivningar. Det jag vill göra är att förmedla mina upplevelser och erfarenheter till min omgivning och alla de som är intresserade och villiga att lyssna. Detta är min filosofi, vision och ja, hela verksamhetsidén i ett.
Men hur gör jag, och andra äventyrare för att få till detta i verkligheten?
Ibland önskar jag att jag hade haft ett rejält bankkonto, det hade onekligen gjort allting lättare. Det mina dagar ofta ägnas åt är att i första hand lägga tid på företaget. Det är genom företaget jag har kontakter med olika sponsorer och partners. Via företaget anordnar jag också föreläsningar och skriver böcker. Företaget står helt enkelt för inkomster och utgör själva plattformen för nästa äventyr. I andra hand, ägnar jag mig väldigt mycket åt träning, hälsa och vila. Just min äventyrskategori handlar mycket om att delta i längre ultralopp, tävlingar och triathlon. Det är alltså fysiskt och mentalt hårda utmaningar jag siktar på. Utmaningar som verkligen är mödan värt. Jag kommer ihåg när jag sprang Iron-Man Kalmar (3,8km simning, 180km cykel, och 42km löpning), och tänkte helt kristallklart att det är detta jag vill ägna mig åt framöver (ja, kanske resten av livet? snacka om passion!). Det var en så fantastisk upplevelse, och detta innan jag ens hade gått i mål. Jag hade helt enkelt en rejäl runners-high på gång! För det tredje handlar dagarna om att umgås, vara social, ha roligt och bara vara. Vilket inte riktigt är samma sak som ovan, att träna och vila. Att ha roligt och bara ge mig ut och träffa vänner utanför äventyrs- och träningscirkusen är oerhört viktigt. Alla dessa tre element som jag grovt delar upp mina dagar i balanserar varandra, men alla behöver vara med.
Om jag då blir ännu mer konkret och istället ger ett exempel på hur en vecka kan se ut så kanske man får en bättre överblick. Mina dagar kan se ut lite hur som helst och vara väldigt varierande. Förra veckan, på måndagen hade jag ett arbetspass på mitt dagjobb (jajamen, jag har ett ”vanligt” jobb 2-3 dagar i veckan också), därefter ett par timmars jobb med mitt eget företag på stan, följt av ett hårt trailpass vid Änggårdsbergen med klubben, Team Nordic Trail. På tisdagen blev det cykelpendling till dagjobbet i högsta hugg med landsvägshojen, löppass på lunchen istället för mat (ibland fastar jag), några timmars jobb med företaget, sedan cykla hem, där jag jobbade några timmar till. På onsdagen jobbade jag igen på dagjobbet, sedan med mitt företag ett par timmar, därefter provade jag något helt nytt (när gjorde du det senast?) och dansade Bachata på brasilianska föreningen, därefter hem. På torsdagen var det jobb med företaget i princip hela dagen, särskilt social media och med att styra upp den nya hemsidan, därefter 57km tempopass med landsvägshojen ut till havet. Fredagen jobbade jag igen med företaget, sedan Liseberg för lite åkturer och adrenalin, därefter jobb igen och särskilt då med sociala media. Kvällen ägnades åt lugn och vila. Ja, sedan är det lördag och då fortsätter arbetet, denna gång med särskilt fokus på kommande utmaningar och tävlingar för hösten och vintern. På söndagen blev det surfskola ute i Askim.
Med andra ord en väldigt aktiv vecka, med kanske bara en eller max två timmars vila på kvällarna. Kanske ungefär som tillvaron kan se ut för en egenföretagare generellt. Dock på grund av att jag arbetar med just hälsa är jag ytterst noggrann med vad jag äter, hur mycket jag sover och hur jag hanterar stress vilket jag tror är en stor fördel. För mig är äventyr, precis som det nämndes i artikeln, en livsstil i första hand. Jag ser på min verksamhet långsiktigt. Jag kommer inte vara en äventyrare ett år och därefter sluta. Jag kommer arbeta med detta på ett eller annat vis resten av livet. Snacka om att ha tid för att bygga upp verksamheten och verkligen se vart det leder? Här tycker jag verkligen att det är ett privilegium att få ägna mig åt min passion, något som många inte kan, eller gör. Det första hindret för många, även för mig var att verkligen ta reda på vad jag ville med tillvaron. När jag väl hade listat ut det, har resten gått lättare. Även om det varit tufft ibland.
Sedan flera år tillbaka har jag haft devisen,
”Jag lever bara en gång, och det är upp mig själv att leva livet fullt ut. Jag får bara en chans och det är min skyldighet gentemot mig själva att följa min passion.”
Jag hoppas att du har blivit lite klokare på min bakgrund och vad som driver mig. Nu vore det roligt att höra hur du ser på äventyr och vad det betyder för dig? Kommentera gärna! Eller är det kanske något mer ni vill höra om?
Varma hälsningar
/Erik
Ambassadör för Reseguiden
Certifierad Äventyrare
http://www.adventureacademy.se
http://www.icelandbywheels.se
https://via.tt.se/pressmeddelande/svensken-drommer-om-att-bli-projektledare?publ...
Men vad gör man egentligen som äventyrare och hur blir man äventyrare?
Min egen historia som äventyrare tog nog fart väldigt tidigt. Redan som liten gav jag och pappa mig ut och cyklade ganska långa sträckor häromkring Göteborg, sommar som vintertid. Vädret spelade sällan någon roll, det var bara att klä på sig ordentligt. Sedan har suget efter fysiska aktiviteter och friluftsliv levt kvar helt enkelt. Därefter har jag på egen hand planerat och utfört olika äventyr. Det som nog får anses vara nollpunkten, startskottet då allt egentligen började på en seriös nivå var när jag på egen hand cyklade till Gibraltar 2010. 5 000 kilometer, rakt ner genom Europa. Tre månader tog resan. En fantastisk upplevelse och en erfarenhet som gav mersmak.
2016, ett antal år senare, blev jag antagen till utbildningen Adventure Academy i Stockholm. Adventure Academy samarbetar med några av landets största företag inom genren, så som Naturkompaniet. Dessutom anordnas föreläsningar inom olika områden så som film och video, klättring och liknande, av några av landets mest kända äventyrare. Bland annat har Fredrik Sträng och Ola Skinnarmo varit involverade.
Under våren 2016 gick jag utbildningen tillsammans med 19 andra kursare och fick efter mitt examinationsäventyr min certifiering. Själva examinationen bestod av att korsa Island på egen hand med mountainbike, över landets högplatå, ett av de största ökenområdena i hela Europa. Även detta en fantastisk upplevelse. Det är inte ofta man får chansen att se några av Europa största och mäktigaste glaciärer, mitt ute i ingenstans, utan en människa i närheten.
Det jag nämnt hittills beskriver alltså vägen för att bli äventyrare, men frågan återstår, hur ser livet som äventyrare ut?
Nyligen läste jag en artikel från framtid.se som ger en hyfsad bild av ”yrket” äventyrare och att det snarare handlar om en livsstil än något annat. Jag håller i stort sett med. Livet som äventyrare kan nog liknas vid livet självt, det har sina upp och nedgångar. Själv startade jag mitt eget företag 2015, 2StrongArms, där hela idén går ut på att engagera och inspirera min omgivning till ett bättre välmående och en mer aktiv fritid och livsstil. Detta gör jag genom att ägna mig åt det jag älskar allra mest, det vill säga resa, delta i olika fysiskt hårda aktiviteter, och lära känna andra kulturer och omgivningar. Det jag vill göra är att förmedla mina upplevelser och erfarenheter till min omgivning och alla de som är intresserade och villiga att lyssna. Detta är min filosofi, vision och ja, hela verksamhetsidén i ett.
Men hur gör jag, och andra äventyrare för att få till detta i verkligheten?
Ibland önskar jag att jag hade haft ett rejält bankkonto, det hade onekligen gjort allting lättare. Det mina dagar ofta ägnas åt är att i första hand lägga tid på företaget. Det är genom företaget jag har kontakter med olika sponsorer och partners. Via företaget anordnar jag också föreläsningar och skriver böcker. Företaget står helt enkelt för inkomster och utgör själva plattformen för nästa äventyr. I andra hand, ägnar jag mig väldigt mycket åt träning, hälsa och vila. Just min äventyrskategori handlar mycket om att delta i längre ultralopp, tävlingar och triathlon. Det är alltså fysiskt och mentalt hårda utmaningar jag siktar på. Utmaningar som verkligen är mödan värt. Jag kommer ihåg när jag sprang Iron-Man Kalmar (3,8km simning, 180km cykel, och 42km löpning), och tänkte helt kristallklart att det är detta jag vill ägna mig åt framöver (ja, kanske resten av livet? snacka om passion!). Det var en så fantastisk upplevelse, och detta innan jag ens hade gått i mål. Jag hade helt enkelt en rejäl runners-high på gång! För det tredje handlar dagarna om att umgås, vara social, ha roligt och bara vara. Vilket inte riktigt är samma sak som ovan, att träna och vila. Att ha roligt och bara ge mig ut och träffa vänner utanför äventyrs- och träningscirkusen är oerhört viktigt. Alla dessa tre element som jag grovt delar upp mina dagar i balanserar varandra, men alla behöver vara med.
Om jag då blir ännu mer konkret och istället ger ett exempel på hur en vecka kan se ut så kanske man får en bättre överblick. Mina dagar kan se ut lite hur som helst och vara väldigt varierande. Förra veckan, på måndagen hade jag ett arbetspass på mitt dagjobb (jajamen, jag har ett ”vanligt” jobb 2-3 dagar i veckan också), därefter ett par timmars jobb med mitt eget företag på stan, följt av ett hårt trailpass vid Änggårdsbergen med klubben, Team Nordic Trail. På tisdagen blev det cykelpendling till dagjobbet i högsta hugg med landsvägshojen, löppass på lunchen istället för mat (ibland fastar jag), några timmars jobb med företaget, sedan cykla hem, där jag jobbade några timmar till. På onsdagen jobbade jag igen på dagjobbet, sedan med mitt företag ett par timmar, därefter provade jag något helt nytt (när gjorde du det senast?) och dansade Bachata på brasilianska föreningen, därefter hem. På torsdagen var det jobb med företaget i princip hela dagen, särskilt social media och med att styra upp den nya hemsidan, därefter 57km tempopass med landsvägshojen ut till havet. Fredagen jobbade jag igen med företaget, sedan Liseberg för lite åkturer och adrenalin, därefter jobb igen och särskilt då med sociala media. Kvällen ägnades åt lugn och vila. Ja, sedan är det lördag och då fortsätter arbetet, denna gång med särskilt fokus på kommande utmaningar och tävlingar för hösten och vintern. På söndagen blev det surfskola ute i Askim.
Med andra ord en väldigt aktiv vecka, med kanske bara en eller max två timmars vila på kvällarna. Kanske ungefär som tillvaron kan se ut för en egenföretagare generellt. Dock på grund av att jag arbetar med just hälsa är jag ytterst noggrann med vad jag äter, hur mycket jag sover och hur jag hanterar stress vilket jag tror är en stor fördel. För mig är äventyr, precis som det nämndes i artikeln, en livsstil i första hand. Jag ser på min verksamhet långsiktigt. Jag kommer inte vara en äventyrare ett år och därefter sluta. Jag kommer arbeta med detta på ett eller annat vis resten av livet. Snacka om att ha tid för att bygga upp verksamheten och verkligen se vart det leder? Här tycker jag verkligen att det är ett privilegium att få ägna mig åt min passion, något som många inte kan, eller gör. Det första hindret för många, även för mig var att verkligen ta reda på vad jag ville med tillvaron. När jag väl hade listat ut det, har resten gått lättare. Även om det varit tufft ibland.
Sedan flera år tillbaka har jag haft devisen,
”Jag lever bara en gång, och det är upp mig själv att leva livet fullt ut. Jag får bara en chans och det är min skyldighet gentemot mig själva att följa min passion.”
Jag hoppas att du har blivit lite klokare på min bakgrund och vad som driver mig. Nu vore det roligt att höra hur du ser på äventyr och vad det betyder för dig? Kommentera gärna! Eller är det kanske något mer ni vill höra om?
Varma hälsningar
/Erik
Ambassadör för Reseguiden
Certifierad Äventyrare
http://www.adventureacademy.se
http://www.icelandbywheels.se
https://via.tt.se/pressmeddelande/svensken-drommer-om-att-bli-projektledare?publ...
Lördag 29 Juli 2017
Resealbum: Schweiz, Swissalpine och ultralopp
Det var faktiskt ett jäkla race. 78K. Det är nästan två Marathon. 78 000 meter. Det är rejält långt. Inte för inte det kallas ultralopp. Lägg därtill 2 800 höjdmeter också. Det är alltså som att springa uppför Kebnekaise, du kommer till toppen, sen fortsätter du ungefär 700 meter till. Alltså, du springer himla långt, sedan springer du uppför Kebnekaise 1.5 gånger ovanpå det. Vill du göra det ännu lite jobbigare, lägg till en rejäl värme på uppåt 30 grader, kanske mer. Svettigt!
Starten gick 07:00. Väckarklockan började ringa redan 04:45. Men lite förberedelser hade jag ju, så var faktiskt ganska pigg och vaken, även om jag knappt kunde sova. Märkligt. Vi tog bussen in till starten och förberedde det sista. Väntan vid startområdet var som vanligt ängslig, lite nervöst, orolig. Jag vet aldrig hur sånna här lopp faktiskt kommer att gå. Hittills har jag aldrig någonsin brutit ett lopp, men då jag också är tävlingshypokondriker kände jag ju förstås att benen trilskades, knät gjorde ont och säkert bar jag på någon allvarlig sjukdom också. Tufft! Men som alltid, 95% sitter i huvet. Det är ett mindset. Med detta som grund och med min erfarenhet visste jag att hur kroppen kändes spelade mindre roll. Allt skulle högst troligen släppa när jag väl var ute på banan.
Starten gick! Pang! Vi sprang! Jag och Tone, min kompis som hade kört ner hit med minibussen från Stockholm. Första kilometrarna gick genom Davoz. Lite kallt på morgonen. Bra stämning. Kroppen kändes ok. Fortfarande satt hypokondrin i. Rätt som det var hade vi sprungit sju kilometer och befann oss utanför Davoz. Här började vi se stora berg och dalar. De första sju kilometrarna gick så bra att jag släppte hypokondrin helt. Faktum är att jag sprang lite fram och tillbaka, filmade hit å dit. Pratade med Tone och kände mig nästan lite bortskämd med energin. Det var ju väldigt långt kvar, men allt kändes bra. Vi sprang vidare. Det första cirka 40 kilometrarna, alltså ungefär en vanlig marathon gick väldigt fint. Smärtfritt. Bra energi. Drack bara vatten, inget annat. Nedförsbackarna tog jag med storm. Flög fram. Nerför handlar mycket om teknik. Försök inte bromsa, släpp bara, låt gravitationen sköta jobbet. På det viset kan du faktiskt få upp höga hastigheter och i princip vila samtidigt. Vid en längre nedförsbacke, kanske var den tre kilometer lång, avancerade jag kanske 10-20 positioner, kanske mer. Underbart, och en fantastiskt känsla att bara släppa allt och flyga. Hade jag haft vingar hade jag kanske trotsat gravitationen ännu mer.
Vid ungefär 40 kilometersmarkeringen började loppet. Det vill säga, nu blev det jobbigt, på riktigt. Det var varmt, runt 30 grader. I vanliga fall brukar jag prestera ännu bättre i värme, men inte idag. De långa nästan omärkliga uppförsbackarna tog säkert sin tribut. Jag sprang och sprang, sedan gick jag, och gick. Backarna blev brantare. Jag höll en bra fart gåendes, men ändå gick andra om mig. Jag hade där och då svårt att förstå hur det gick till. Jag kunde inte öka farten, men dem gick ju bara om mig. Helt sådär. Bara att finna sig i läget. Till slut började själva berget. Nu befann jag mig på 1000 meters höjd. Tone som visade sig vara en stark bergslöpare försvann där någonstans. Färden fortsatte upp till 2739 meter över havet. Alltså en rak stigning med 1739 meter. Allt i ett enda svep. Uppför! Till slut var det så brant att jag knappt mäktade med. Syrebristen var säkert också där och påverkade. Jag började gå 200 meter, stannade och tog 15 andetag. Jag gick igen 200 meter och stannade återigen för 15 andetag. Men berget tog ju aldrig slut. Här hade jag nog en del nytta av min meditationsträning. Varje gång jag stannade och bara tittade ut över ett helt fantastiskt landskap blev jag hänförd. Wow. Berg. Glaciärer. Dalar. Vilda forsar med nysmält glaciäris. Imponerande. Mina stopp var nog inte helt av ondo. Jag rusade aldrig. Jag njöt av utsikten.
Efter mycket hårt slit som aldrig verkade ta slut befann jag mig på toppen av berget. Tog något att drick och nu åt jag också lite bullar och annat som fanns till handa. Brant nerför. Som jag nämnt, nedförslöpning är jag bra mycket bättre på. Återigen, jag flög fram. Tekniskt svår terräng, men det gick bra. Förutom när jag trampade fel, föll, snurrade runt. Kraschade. Tittade mig om lite snabbt, ställde mig upp och sprang vidare. Lite skavanker får man räkna med. Även här tog jag kanske 10-20 löpare. Vägen blev sedan allt plattare, även om det var en del upp och nerförsbackar. Den värsta delen var gjord.
Sista delen var ungefär 10-20 kilometer lång. Berget var borta. Målet hägrade. Farten var sådär. Nu kände jag hur kroppen hade blivit allt stelare, musklerna värkte. Särskilt i höger skinka, faktiskt. Jag tror att jag helt enkelt har förbättrat min löpteknik så pass mycket att muskler som tidigare aldrig fick vara med, nu vaknar, yrvaket konstaterar det att de alltså får vara med i leken. Sista delen höll jag en helt ok fart. Matade på bara. När det var två kilometer kvar så jag återigen Davoz från en höjd i närheten av staden. Underbart! Kyrkklockorna klämtade välkomnande. Det är nästan så det vankades kungligt besök i staden. Men i min värld så klämtade ju klockorna förstås för mig. Naturligtvis var det för Swissalpine och för att välkomna alla ultralöpare tillbaka. Sista 200 metrarna spurtade jag som vanligt. Tog i det sista jag hade och sprang med ett stort leende i mål. Jag höjde nävarna i skyn, YES! Jag gjorde det! Jag tog ta mig fan i mål på Swissalpine, 78K, 2800 höjdmeter, i Schweiziska alperna. Ett mål jag haft sedan 2013. Det är gjort! En magisk känsla ☺
Varma hälsningar
/Erik
Ambassadör för Reseguiden
Starten gick 07:00. Väckarklockan började ringa redan 04:45. Men lite förberedelser hade jag ju, så var faktiskt ganska pigg och vaken, även om jag knappt kunde sova. Märkligt. Vi tog bussen in till starten och förberedde det sista. Väntan vid startområdet var som vanligt ängslig, lite nervöst, orolig. Jag vet aldrig hur sånna här lopp faktiskt kommer att gå. Hittills har jag aldrig någonsin brutit ett lopp, men då jag också är tävlingshypokondriker kände jag ju förstås att benen trilskades, knät gjorde ont och säkert bar jag på någon allvarlig sjukdom också. Tufft! Men som alltid, 95% sitter i huvet. Det är ett mindset. Med detta som grund och med min erfarenhet visste jag att hur kroppen kändes spelade mindre roll. Allt skulle högst troligen släppa när jag väl var ute på banan.
Starten gick! Pang! Vi sprang! Jag och Tone, min kompis som hade kört ner hit med minibussen från Stockholm. Första kilometrarna gick genom Davoz. Lite kallt på morgonen. Bra stämning. Kroppen kändes ok. Fortfarande satt hypokondrin i. Rätt som det var hade vi sprungit sju kilometer och befann oss utanför Davoz. Här började vi se stora berg och dalar. De första sju kilometrarna gick så bra att jag släppte hypokondrin helt. Faktum är att jag sprang lite fram och tillbaka, filmade hit å dit. Pratade med Tone och kände mig nästan lite bortskämd med energin. Det var ju väldigt långt kvar, men allt kändes bra. Vi sprang vidare. Det första cirka 40 kilometrarna, alltså ungefär en vanlig marathon gick väldigt fint. Smärtfritt. Bra energi. Drack bara vatten, inget annat. Nedförsbackarna tog jag med storm. Flög fram. Nerför handlar mycket om teknik. Försök inte bromsa, släpp bara, låt gravitationen sköta jobbet. På det viset kan du faktiskt få upp höga hastigheter och i princip vila samtidigt. Vid en längre nedförsbacke, kanske var den tre kilometer lång, avancerade jag kanske 10-20 positioner, kanske mer. Underbart, och en fantastiskt känsla att bara släppa allt och flyga. Hade jag haft vingar hade jag kanske trotsat gravitationen ännu mer.
Vid ungefär 40 kilometersmarkeringen började loppet. Det vill säga, nu blev det jobbigt, på riktigt. Det var varmt, runt 30 grader. I vanliga fall brukar jag prestera ännu bättre i värme, men inte idag. De långa nästan omärkliga uppförsbackarna tog säkert sin tribut. Jag sprang och sprang, sedan gick jag, och gick. Backarna blev brantare. Jag höll en bra fart gåendes, men ändå gick andra om mig. Jag hade där och då svårt att förstå hur det gick till. Jag kunde inte öka farten, men dem gick ju bara om mig. Helt sådär. Bara att finna sig i läget. Till slut började själva berget. Nu befann jag mig på 1000 meters höjd. Tone som visade sig vara en stark bergslöpare försvann där någonstans. Färden fortsatte upp till 2739 meter över havet. Alltså en rak stigning med 1739 meter. Allt i ett enda svep. Uppför! Till slut var det så brant att jag knappt mäktade med. Syrebristen var säkert också där och påverkade. Jag började gå 200 meter, stannade och tog 15 andetag. Jag gick igen 200 meter och stannade återigen för 15 andetag. Men berget tog ju aldrig slut. Här hade jag nog en del nytta av min meditationsträning. Varje gång jag stannade och bara tittade ut över ett helt fantastiskt landskap blev jag hänförd. Wow. Berg. Glaciärer. Dalar. Vilda forsar med nysmält glaciäris. Imponerande. Mina stopp var nog inte helt av ondo. Jag rusade aldrig. Jag njöt av utsikten.
Efter mycket hårt slit som aldrig verkade ta slut befann jag mig på toppen av berget. Tog något att drick och nu åt jag också lite bullar och annat som fanns till handa. Brant nerför. Som jag nämnt, nedförslöpning är jag bra mycket bättre på. Återigen, jag flög fram. Tekniskt svår terräng, men det gick bra. Förutom när jag trampade fel, föll, snurrade runt. Kraschade. Tittade mig om lite snabbt, ställde mig upp och sprang vidare. Lite skavanker får man räkna med. Även här tog jag kanske 10-20 löpare. Vägen blev sedan allt plattare, även om det var en del upp och nerförsbackar. Den värsta delen var gjord.
Sista delen var ungefär 10-20 kilometer lång. Berget var borta. Målet hägrade. Farten var sådär. Nu kände jag hur kroppen hade blivit allt stelare, musklerna värkte. Särskilt i höger skinka, faktiskt. Jag tror att jag helt enkelt har förbättrat min löpteknik så pass mycket att muskler som tidigare aldrig fick vara med, nu vaknar, yrvaket konstaterar det att de alltså får vara med i leken. Sista delen höll jag en helt ok fart. Matade på bara. När det var två kilometer kvar så jag återigen Davoz från en höjd i närheten av staden. Underbart! Kyrkklockorna klämtade välkomnande. Det är nästan så det vankades kungligt besök i staden. Men i min värld så klämtade ju klockorna förstås för mig. Naturligtvis var det för Swissalpine och för att välkomna alla ultralöpare tillbaka. Sista 200 metrarna spurtade jag som vanligt. Tog i det sista jag hade och sprang med ett stort leende i mål. Jag höjde nävarna i skyn, YES! Jag gjorde det! Jag tog ta mig fan i mål på Swissalpine, 78K, 2800 höjdmeter, i Schweiziska alperna. Ett mål jag haft sedan 2013. Det är gjort! En magisk känsla ☺
Varma hälsningar
/Erik
Ambassadör för Reseguiden
Torsdag 27 Juli 2017 - Davos
Så var det äntligen dags då, Swissalpine. Jag har siktat på detta race i flera år. Första gången jag var anmäld var nog 2013 redan. Då kom tyvärr annat emellan, bland annat en resa norrut till Kebnekaise, samt att jag inte kände mig helt tränad inför loppet. Ett o-optimalt läge om man säger så. Men nu jäklar, nu händer det!
Först, innan jag går vidare till själva loppet, behöver jag bara beklaga mig lite, kanske kan jag bearbeta min förloppshypokondri på det sättet. Det är nämligen så att innan alla lopp, oavsett distans och typ, så känner jag mig alltid lite vissen, sjuk, skadad eller eländig på något annat sätt. Jag tror faktiskt att det sitter mycket i huvet. Kanske som någon slags bortförklaring ifall det inte skulle gå bra. Ett skydd för egot. Detta kan man nog gräva en hel del i och hitta alla möjliga orsaker till varför det är så om man vill vara psykologisk. Men i slutändan har jag alltid kört loppen och jag genomfört dom. Faktiskt har jag aldrig någon gång brutit ett lopp, även om det varit nära. Sedan finns det tillfällen då jag faktiskt också varit sjuk. Här sitter jag och tror att det sitter i huvet när jag rent fysiskt är sjuk. Tidigare i år åkte jag Vasaloppet. Vansinnigt olyckligt att jag natten till loppet blir magsjuk. Hela natten tillbringade jag i en soffa i en stuga nära Sälen. Ett litet fönster fanns det precis ovanför soffan, så varje gång jag ville kräkas så var det bara att öppna fönstret, sticka ut huvet och köra järnet! På morgonen klockan 5 var jag minst sagt trött. På väg till starten hade jag en hink bredvid i bilen. Men jag körde loppet ändå. Och jag tog mig runt. Ingen rekordtid direkt, men jag kände mig jäkligt stolt att jag fixade det. Summa summarum, kroppen klarar mer än vi tror. En not också, hade det varit feber så hade jag aldrig kört. Även jag har mina gränser.
Men nu är det ju Swissalpine jag ska prata om, inte Vasaloppet. Uppladdningen har varit helt ok. Grundträningen har varit bra. Senaste månaden har jag fått till ungefär 30 mil, cykling och löpning. Ganska mycket mängdträning alltså. Sedan har jag varit i Spanien och Frankrike, fick till bra pass där, särskilt i Spanien då jag körde ungefär 85 kilometer på bara 2-3 dagar. Perioden däremellan har varit ok, inte mer. Det har varit mycket arbete och annat som tagit min uppmärksamhet, så jag tycker mig saknar den specifika träningen just för detta lopp. Samtidigt har jag också erfarenhet från tidigare ultramarathon så rent psykologiskt vet jag på ett ungefär hur det kommer att bli, nog så viktigt.
Så vad har jag med mig? Löparkläder förstås, en löparväst, kamera och mobil. Gärna så lite packning som möjligt. Det finns stationer och depåstopp längs med vägen. Längden är 77 kilometer och det är hela 2800 höjdmeter. Mycket upp och ner alltså. Dessutom kommer jag springa med en mycket god vän som kör ner från Sverige. Det här kommer bli grymt! Följ gärna mina olika sociala medier samt reseguidens olika kanaler för mer info om racet.
Väl mött! Vi ses i Schweiz!
/Erik
Först, innan jag går vidare till själva loppet, behöver jag bara beklaga mig lite, kanske kan jag bearbeta min förloppshypokondri på det sättet. Det är nämligen så att innan alla lopp, oavsett distans och typ, så känner jag mig alltid lite vissen, sjuk, skadad eller eländig på något annat sätt. Jag tror faktiskt att det sitter mycket i huvet. Kanske som någon slags bortförklaring ifall det inte skulle gå bra. Ett skydd för egot. Detta kan man nog gräva en hel del i och hitta alla möjliga orsaker till varför det är så om man vill vara psykologisk. Men i slutändan har jag alltid kört loppen och jag genomfört dom. Faktiskt har jag aldrig någon gång brutit ett lopp, även om det varit nära. Sedan finns det tillfällen då jag faktiskt också varit sjuk. Här sitter jag och tror att det sitter i huvet när jag rent fysiskt är sjuk. Tidigare i år åkte jag Vasaloppet. Vansinnigt olyckligt att jag natten till loppet blir magsjuk. Hela natten tillbringade jag i en soffa i en stuga nära Sälen. Ett litet fönster fanns det precis ovanför soffan, så varje gång jag ville kräkas så var det bara att öppna fönstret, sticka ut huvet och köra järnet! På morgonen klockan 5 var jag minst sagt trött. På väg till starten hade jag en hink bredvid i bilen. Men jag körde loppet ändå. Och jag tog mig runt. Ingen rekordtid direkt, men jag kände mig jäkligt stolt att jag fixade det. Summa summarum, kroppen klarar mer än vi tror. En not också, hade det varit feber så hade jag aldrig kört. Även jag har mina gränser.
Men nu är det ju Swissalpine jag ska prata om, inte Vasaloppet. Uppladdningen har varit helt ok. Grundträningen har varit bra. Senaste månaden har jag fått till ungefär 30 mil, cykling och löpning. Ganska mycket mängdträning alltså. Sedan har jag varit i Spanien och Frankrike, fick till bra pass där, särskilt i Spanien då jag körde ungefär 85 kilometer på bara 2-3 dagar. Perioden däremellan har varit ok, inte mer. Det har varit mycket arbete och annat som tagit min uppmärksamhet, så jag tycker mig saknar den specifika träningen just för detta lopp. Samtidigt har jag också erfarenhet från tidigare ultramarathon så rent psykologiskt vet jag på ett ungefär hur det kommer att bli, nog så viktigt.
Så vad har jag med mig? Löparkläder förstås, en löparväst, kamera och mobil. Gärna så lite packning som möjligt. Det finns stationer och depåstopp längs med vägen. Längden är 77 kilometer och det är hela 2800 höjdmeter. Mycket upp och ner alltså. Dessutom kommer jag springa med en mycket god vän som kör ner från Sverige. Det här kommer bli grymt! Följ gärna mina olika sociala medier samt reseguidens olika kanaler för mer info om racet.
Väl mött! Vi ses i Schweiz!
/Erik
Måndag 10 Juli 2017 - Ortaffa
Resealbum: Aktiv resa - södra Frankrike
Naturligtvis flyger tiden som vanligt. Ena stunden förbereder man sin resa, i andra är man ute på någon löprunda, kanske på ett berg mitt ute i ingenstans, bara för att sedan vara på väg hem igen. Nu har jag varit ute och rest i tre veckor, men det hade på sätt och vis lika gärna kunnat vara tre dagar, eller tre månader. Känslan av att tiden bara försvinner i rasande fart, är alltid där. Men det är klart, när tiden bara går så brukar ju det vara ett tecken på att man haft roligt, det har varit givande helt enkelt.
Lärdomar ja, vad har jag lärt mig egentligen? Jag kom ner till Spanien, körde ganska hårt i bergen första dagarna. Kilometrarna rullade på. Härligt! Vid ett särskilt tillfälle kom jag på mig själv med att bara vara fullkomligt salig av upplevelsen. Därefter följde några dagar av vila. Kroppen behövde avslappning, jag behövde återhämtning. Efter det har jag varvat träning, med vila och andra aktiviteter. Resan blev helt enkelt bredare i sitt utbud. Samtidigt, och detta är viktigt, så prioriterade jag medvetet att spendera extra tid med familjen, alltså min bror som jag är här med, samt mamma och brorsans barn. Mycket tid spenderade jag på egen hand förstås, uppe i bergen, eller ute i skogen. Men däremellan umgicks jag med familjen och gjorde mycket av det där vanliga som hör semestern till, särskilt i Spanien, tapas, vin, sol och bad.
Resan fortsatte förstås. Just nu när detta skrivs sitter jag i en bil, på väg mellan Perpignan och Nice, Frankrike. För första gången provar jag Blablacar. En resetjänst som är helt internetbaserat. Det man gör är att skapa en profil, och söka efter resor mellan olika orter. Om det finns någon förare som kör däremellan, så kan man för en billig penning följa med. Smidigt!
Frankrike har jag tillbringat en vecka i, i en by som heter Ortaffa, nära gränsen till Spanien. Byn är en traditionell, typisk, fransk by. Liten, lugn, allt går i maklig takt. Här har jag mött upp en bra vän jag träffade i Indien senast, Thibault. Första gången träffades vi faktiskt när jag cyklade förbi Ortaffa på väg till Spanien och Gibraltar med cykeln.
I Frankrike har jag gjort lite allt möjligt, för första gången provade jag vindsurfing, riktigt roligt! Här har jag också dykt igen för första gången på nio år (!), samt varit ute och nattfiskat, landsvägscyklat, löptränat, och allmänt njutit av franskt vin och ost. På det hela en aktiv resa minst sagt. Inte konstigt då att jag däremellan varit ruskigt trött. Särskilt när jag gett mig ut och löptränat har tröttheten och stelheten i kroppen verkligen gjort sig påmind. Vid ett tillfälle var jag helt slut och frågade mig själv vad det kunde bero på. Ganska snart insåg jag att vädret och temperaturen kan ha en del att göra med det hela. Klart jag blir sliten när jag ger mig ut i 30 gradig värme, i en kvav hetta. Allt annat vore konstigt.
Nu fortsätter jag hem till Sverige och kommer där följa upp med bilder, film, och lärdomar från resan.
Väl mött och hälsningar från södra Europa,
/Erik
Ambassadör för Reseguiden
Certifierad äventyrare och uthållighetsidrottare
Boken om min resa till Gibraltar, från Göteborg (på engelska), finns som ebok och tryckt. Full titel ”Adventure and Cycle Touring: 5000K to Gibraltar, the story of an adventurous spirit and life on the road” http://amzn.to/2n4VuAH
Ultreia-X hemsida: http://bit.ly/2ohfSPj
Facebook Fan Page: http://bit.ly/2mCs4h1
Amazon: Adventure and Cycle Touring:
Twitter: http://bit.ly/2nzNafo
Instagram: http://bit.ly/2nzz5hW
Lärdomar ja, vad har jag lärt mig egentligen? Jag kom ner till Spanien, körde ganska hårt i bergen första dagarna. Kilometrarna rullade på. Härligt! Vid ett särskilt tillfälle kom jag på mig själv med att bara vara fullkomligt salig av upplevelsen. Därefter följde några dagar av vila. Kroppen behövde avslappning, jag behövde återhämtning. Efter det har jag varvat träning, med vila och andra aktiviteter. Resan blev helt enkelt bredare i sitt utbud. Samtidigt, och detta är viktigt, så prioriterade jag medvetet att spendera extra tid med familjen, alltså min bror som jag är här med, samt mamma och brorsans barn. Mycket tid spenderade jag på egen hand förstås, uppe i bergen, eller ute i skogen. Men däremellan umgicks jag med familjen och gjorde mycket av det där vanliga som hör semestern till, särskilt i Spanien, tapas, vin, sol och bad.
Resan fortsatte förstås. Just nu när detta skrivs sitter jag i en bil, på väg mellan Perpignan och Nice, Frankrike. För första gången provar jag Blablacar. En resetjänst som är helt internetbaserat. Det man gör är att skapa en profil, och söka efter resor mellan olika orter. Om det finns någon förare som kör däremellan, så kan man för en billig penning följa med. Smidigt!
Frankrike har jag tillbringat en vecka i, i en by som heter Ortaffa, nära gränsen till Spanien. Byn är en traditionell, typisk, fransk by. Liten, lugn, allt går i maklig takt. Här har jag mött upp en bra vän jag träffade i Indien senast, Thibault. Första gången träffades vi faktiskt när jag cyklade förbi Ortaffa på väg till Spanien och Gibraltar med cykeln.
I Frankrike har jag gjort lite allt möjligt, för första gången provade jag vindsurfing, riktigt roligt! Här har jag också dykt igen för första gången på nio år (!), samt varit ute och nattfiskat, landsvägscyklat, löptränat, och allmänt njutit av franskt vin och ost. På det hela en aktiv resa minst sagt. Inte konstigt då att jag däremellan varit ruskigt trött. Särskilt när jag gett mig ut och löptränat har tröttheten och stelheten i kroppen verkligen gjort sig påmind. Vid ett tillfälle var jag helt slut och frågade mig själv vad det kunde bero på. Ganska snart insåg jag att vädret och temperaturen kan ha en del att göra med det hela. Klart jag blir sliten när jag ger mig ut i 30 gradig värme, i en kvav hetta. Allt annat vore konstigt.
Nu fortsätter jag hem till Sverige och kommer där följa upp med bilder, film, och lärdomar från resan.
Väl mött och hälsningar från södra Europa,
/Erik
Ambassadör för Reseguiden
Certifierad äventyrare och uthållighetsidrottare
Boken om min resa till Gibraltar, från Göteborg (på engelska), finns som ebok och tryckt. Full titel ”Adventure and Cycle Touring: 5000K to Gibraltar, the story of an adventurous spirit and life on the road” http://amzn.to/2n4VuAH
Ultreia-X hemsida: http://bit.ly/2ohfSPj
Facebook Fan Page: http://bit.ly/2mCs4h1
Amazon: Adventure and Cycle Touring:
Twitter: http://bit.ly/2nzNafo
Instagram: http://bit.ly/2nzz5hW
Lördag 1 Juli 2017 - Spanien
Första veckan i Spanien under min aktiva semester fick jag ihop hela 85 kilometers löpning. Jag får faktiskt gå tillbaka rätt långt i tiden för att hitta samma volym på träningen så det känns riktigt roligt. Det är helt klart ett väldigt bra resultat. Det jag funderar på är vilka lärdomar som kan finnas häri? Helt klart är att träningen och idén om en aktiv semester fick ett tydligt genomslag. Jag gjorde det jag sa att jag skulle, jag följde helt enkelt planen. Samtidigt som jag följde planen kunde jag också lägga mycket annat på hyllan under en period. Med andra ord agerade jag alltså, jag gav mig ut på mina löppass samtidigt som jag rent konkret hade fått en massa tid över. Det kan verka simpelt, men att agera och implementera de idéer vi har kan vara bland det svårast som finns. Hur många gånger har vi inte fått för oss att börja gå på gym regelbundet bara för att gå dit två gånger och aldrig mer?
Sedan, viktigt också, min träningsfilosofi baseras mycket på grundläggande rörelser för att bygga övergripande styrka i kroppen, att bygga en aerobisk bas samt relativt mjuk träning för ben och leder. Allt detta främjar i sin tur långsiktig hälsa såväl som en bra löpform. Med andra ord är mitt tempo ute på löppassen ofta långsamt. Något som många är lite förvånade över. Vänner och bekanta som är intresserade av löpning är ofta lite tveksamma att springa med mig, då man har en idé om att jag kommer att springa riktigt snabbt och att passet blir väldigt hårt. Sanningen är ju precis tvärtom. Mitt tempo är lågt, ofta fungerar det mer än väl att prata under löpningen och pulsen når sällan över 60-70% av maxpuls. Genom denna typ av träning anpassar jag kroppen för allt hårdare och allt längre pass framöver, med betoning på längre. Samtidigt så bränner jag till största delen fett framför kolhydrater vilket i sin tur främjar just uthållighet.
För att då återkoppla till rubriken, träning baserad på intuition och dagsform, så tror jag att det är oerhört viktigt att inte pressa kroppen för mycket när man känner sig sliten, samtidigt som man kan ösa på när kroppen känns bra. Idag hörde jag ett intressant citat, som löd ungefär ”Nästa fysiska prestation, börjar när det förra passet avslutades”. Det är alltså tiden mellan passen som på sätt och vis avgör hur nästa pass blir. Vi behöver vila och återhämtning, vi behöver äta och sova bra. Jag fick till 85 kilometer då jag lyckades få alla dessa moment att stämma under flera dagar. Något som inte alltid är så enkelt. Efter denna första vecka tog jag 1-2 dagar utan träning. Efteråt kände jag återigen för att ge mig ut och känna på kroppen. Uppenbarligen behövde jag mer återhämtning och vila. På detta pass kom jag endast en ynka kilometer. Ingenting större eller allvarligare hade hänt med kroppen. Men dagsformen var inte där, jag kände mig trött och sliten. Jag följde alltså dagsformen och min intuition och avbröt löpningen istället för att trycka på. I slutändan kanske denna enda kilometer var mer betydelsefull än de 85 jag fick till tidigare. Jag lyssnade på kroppen och lät den vila. Genom att lita på min intuition kommer jag säkerligen att kunna springa 85 kilometer igen, när kroppen väl är redo. Ett steg i taget, det är så vi når våra önskade resultat.
Erik Olsson
Ambassadör för Reseguiden
Certifierad Äventyrare
Blogginlägg på Ultreia-X.se:
Facebook Fan Page: http://bit.ly/2mCs4h1
Amazon: Adventure and Cycle Touring: http://amzn.to/2n4VuAH
Twitter: http://bit.ly/2nzNafo
Instagram: http://bit.ly/2nzz5hW
Youtube: http://bit.ly/2pmy760
Sedan, viktigt också, min träningsfilosofi baseras mycket på grundläggande rörelser för att bygga övergripande styrka i kroppen, att bygga en aerobisk bas samt relativt mjuk träning för ben och leder. Allt detta främjar i sin tur långsiktig hälsa såväl som en bra löpform. Med andra ord är mitt tempo ute på löppassen ofta långsamt. Något som många är lite förvånade över. Vänner och bekanta som är intresserade av löpning är ofta lite tveksamma att springa med mig, då man har en idé om att jag kommer att springa riktigt snabbt och att passet blir väldigt hårt. Sanningen är ju precis tvärtom. Mitt tempo är lågt, ofta fungerar det mer än väl att prata under löpningen och pulsen når sällan över 60-70% av maxpuls. Genom denna typ av träning anpassar jag kroppen för allt hårdare och allt längre pass framöver, med betoning på längre. Samtidigt så bränner jag till största delen fett framför kolhydrater vilket i sin tur främjar just uthållighet.
För att då återkoppla till rubriken, träning baserad på intuition och dagsform, så tror jag att det är oerhört viktigt att inte pressa kroppen för mycket när man känner sig sliten, samtidigt som man kan ösa på när kroppen känns bra. Idag hörde jag ett intressant citat, som löd ungefär ”Nästa fysiska prestation, börjar när det förra passet avslutades”. Det är alltså tiden mellan passen som på sätt och vis avgör hur nästa pass blir. Vi behöver vila och återhämtning, vi behöver äta och sova bra. Jag fick till 85 kilometer då jag lyckades få alla dessa moment att stämma under flera dagar. Något som inte alltid är så enkelt. Efter denna första vecka tog jag 1-2 dagar utan träning. Efteråt kände jag återigen för att ge mig ut och känna på kroppen. Uppenbarligen behövde jag mer återhämtning och vila. På detta pass kom jag endast en ynka kilometer. Ingenting större eller allvarligare hade hänt med kroppen. Men dagsformen var inte där, jag kände mig trött och sliten. Jag följde alltså dagsformen och min intuition och avbröt löpningen istället för att trycka på. I slutändan kanske denna enda kilometer var mer betydelsefull än de 85 jag fick till tidigare. Jag lyssnade på kroppen och lät den vila. Genom att lita på min intuition kommer jag säkerligen att kunna springa 85 kilometer igen, när kroppen väl är redo. Ett steg i taget, det är så vi når våra önskade resultat.
Erik Olsson
Ambassadör för Reseguiden
Certifierad Äventyrare
Blogginlägg på Ultreia-X.se:
Facebook Fan Page: http://bit.ly/2mCs4h1
Amazon: Adventure and Cycle Touring: http://amzn.to/2n4VuAH
Twitter: http://bit.ly/2nzNafo
Instagram: http://bit.ly/2nzz5hW
Youtube: http://bit.ly/2pmy760
Onsdag 28 Juni 2017 - Barcelona
Resealbum: Barcelona - Spanien
Då var det dags! Detta hade jag sett fram emot ganska länge. Barcelona är verkligen en fantastisk stad. Jag bodde där en sväng för många år sedan då jag jobbade på IKEA. Innan dess hade jag dessutom studerat spanska i Madrid under ett halvår. Nu var det alltså dags att komma tillbaka, och nu skulle jag för allra första gången göra en stadslöpning. Med mina tidigare erfarenheter och tillsammans med lite tips från Reseguiden siktade jag på att ta mig runt stan och ta in några av de stora sevärdheterna. Allt detta skulle förstås göras löpande, vilket ställer vissa krav eller begränsningar på vad man kan ta med sig. Men med en kamera i högsta hugg, lite löparkläder, en del solkräm och lite pengar för den efterföljande, svalkande ölen, så kunde inget hindra mig från att ha en härlig löpardag!
Med tåget tog jag mig till Barcelona Sants, den stora järnvägsstationen i stan. Detta är en utmärkt start för vilken Barcelonatur som helst. Härifrån kan man med lätthet promenera, eller ta tunnelbanan vart man än vill. Jag fortsatte springa mot Montjuic och Palau Nacional. Ett enormt område som delvis byggdes upp med anledning av världsutställningen 1929. Här sprang jag också mitt allra första marathon, Marathon de Barcelona. Då sprang i barfotaskor och kom ihåg att jag fick en grym träningsvärk dagen efter. Montjuic är en utmärkt plats att ströva omkring i med fantastisk utsikt över Barcelona. Montjuic är ett berg som ligger alldeles nära kusten och Barcelonas hamn. På toppen finns en fästning från 1600-talet. Vill man ha lite historielektioner kan man gott ta en tur inne i fästningen som idag är ett museum. Men samtidigt räcker det gott och väl att bara njuta av utsikten och vara på plats för att känna historiens vingslag.
Vägen ner för berget gick i rasande fart. Jag sprang längs med trapporna och stigarna som gick alldeles bredvid. Det var ganska mycket folk i rörelse, så det blev lite av ett slalompass emellanåt. Jag tror faktiskt inte jag såg någon annan löpare där, knappt någon alls under hela dagen. Löpturen fortsatte mot la Rambla, som är en av Barcelonas mest kända paradgator. Den går från Placa Catalunya, ner till hamnen, förbi Placa de Colón med ett monument över Christoffer Columbus.
Havet är något som alltid fått min uppmärksamhet, och jag dras mer eller mindre alltid till hamnar av alla de slag, eller stränder. Så även nu. Färden gick vidare ut i hamnen, ett område fullt av butiker, folk, uteserveringar och förstås båtar. När jag ger mig ut och springer en längre sträcka, särskilt i städer, försöker jag alltid ta det ganska lugnt och se så mycket som möjligt. Att inte stressa med själva löpningen. Detta är inte ett träningspass, detta är mer av ett upplevelsepass. Vad passar då bättre än att i hamnen sätta mig ner och ta en bit glass och bara njuta av tillvaron. Vilket jag gjorde.
Löpningen fortsatte upp för La Rambla, förbi Placa de Catalunya och mot Sagrada Familia, ett av Barcelonas mest kända landmärken. Katedralen började byggas 1882 och bygget pågår fortfarande. Enligt uppgift ska det mesta stå klart 2026, men en del av exteriören kommer vara klart först runt 2032. Det är några år kvar alltså. Arkitekten Antoni Gaudí, en av Spaniens mest kända arkitekter, om inte en av världens, följde katalansk modernism när hela katedralen ritades. Just denna dag gick jag inte in i katedralen, men jag har varit där tidigare. Byggnaden är verkligen helt enorm, och valvet, utrymmet därinne är imponerande. Helt klart värt ett besök om man är i Barcelona.
Löpningen fortsatte därefter tillbaka till Barcelona Sants, där jag startade dagen. En längre sträcka längs med vackra byggnader, mängder av restauranger med uteserveringar, små grönsaksbutiker, och ett myller av människor. Vattnet började här ta slut och jag fick handla lite mer. Det jag brukar ha med mig är en vätskeblåsa med plats för cirka en liter. Väldigt smidigt när man är ute och springer lite längre. Hela sträckan i Barcelona blev ungefär 23-24 kilometer, i lugnt tempo. Tiden hamnade på runt 4-5 timmar, inklusive olika stopp, bland annat för glass förstås.
Kombinationen av löpning och stadstur är svår att slå. Mitt tips är att ge sig ut på en sådan när man kommer till en ny stad och ganska snabbt och övergripande vill ta in hur den ser ut, få en känsla för den, och rent praktiskt se vart det mesta befinner sig. Man får dessutom bra träning och sätter verkligen igång fettförbränningen och aptiten därefter. Har man fler dagar på plats kan man alltid i lugn och ro besöka olika museer osv och gå mer på djupet senare.
Reseguiden.se har en hel del bra tips och guider om just Barcelona. Jag hämtade en del inspiration därifrån, samtidigt som jag kände till stan en del sedan innan. Det finns dock några sevärdheter jag gärna rekommenderar;
• Sagrada Familia – förstås. Måste ses när man är på plats.
• La Rambla – Väldigt turistigt, men helt klart spektakulärt. Här händer det alltid något. Missa inte de levande statyerna.
• Montjuic – Ge dig upp på toppen av berget. Fantastisk utsikt!
• Barrio Gotico – ”Gamla stan” i Barcelona. Ett myller av små gator och restauranger, butiker. Dessutom gillar jag området skarpt då det är enkelt att komma undan de flesta turister. Det är lite mer äkta här helt enkelt.
• Placa Real – Detta torg kan vara lite svårt att hitta, men ligger längs med La Rambla, ungefär halvvägs. Detta är ett klassiskt spanskt stadstorg, omringat av rustika, äldre byggnader med en fontän mitt i. Här kan du slå dig ner för lite tapas och una ”jarra” de cerveza, alltså en stor halvlitersöl. Vilket var precis vad jag gjorde efter löpdagen.
Löpningen blev också en film, tillgänglig på Youtube, ta en titt!:
https://youtu.be/FfO5qF2L5Io
Väl mött
/Erik
Ambassadör för Reseguiden
Certifierad äventyrare och uthållighetsidrottare
Boken om min resa till Gibraltar, från Göteborg (på engelska), finns som ebok och tryckt. Full titel ”Adventure and Cycle Touring: 5000K to Gibraltar, the story of an adventurous spirit and life on the road” http://amzn.to/2n4VuAH
Ultreia-X hemsida: http://bit.ly/2ohfSPj
Facebook Fan Page: http://bit.ly/2mCs4h1
Amazon: Adventure and Cycle Touring:
Twitter: http://bit.ly/2nzNafo
Instagram: http://bit.ly/2nzz5hW
Med tåget tog jag mig till Barcelona Sants, den stora järnvägsstationen i stan. Detta är en utmärkt start för vilken Barcelonatur som helst. Härifrån kan man med lätthet promenera, eller ta tunnelbanan vart man än vill. Jag fortsatte springa mot Montjuic och Palau Nacional. Ett enormt område som delvis byggdes upp med anledning av världsutställningen 1929. Här sprang jag också mitt allra första marathon, Marathon de Barcelona. Då sprang i barfotaskor och kom ihåg att jag fick en grym träningsvärk dagen efter. Montjuic är en utmärkt plats att ströva omkring i med fantastisk utsikt över Barcelona. Montjuic är ett berg som ligger alldeles nära kusten och Barcelonas hamn. På toppen finns en fästning från 1600-talet. Vill man ha lite historielektioner kan man gott ta en tur inne i fästningen som idag är ett museum. Men samtidigt räcker det gott och väl att bara njuta av utsikten och vara på plats för att känna historiens vingslag.
Vägen ner för berget gick i rasande fart. Jag sprang längs med trapporna och stigarna som gick alldeles bredvid. Det var ganska mycket folk i rörelse, så det blev lite av ett slalompass emellanåt. Jag tror faktiskt inte jag såg någon annan löpare där, knappt någon alls under hela dagen. Löpturen fortsatte mot la Rambla, som är en av Barcelonas mest kända paradgator. Den går från Placa Catalunya, ner till hamnen, förbi Placa de Colón med ett monument över Christoffer Columbus.
Havet är något som alltid fått min uppmärksamhet, och jag dras mer eller mindre alltid till hamnar av alla de slag, eller stränder. Så även nu. Färden gick vidare ut i hamnen, ett område fullt av butiker, folk, uteserveringar och förstås båtar. När jag ger mig ut och springer en längre sträcka, särskilt i städer, försöker jag alltid ta det ganska lugnt och se så mycket som möjligt. Att inte stressa med själva löpningen. Detta är inte ett träningspass, detta är mer av ett upplevelsepass. Vad passar då bättre än att i hamnen sätta mig ner och ta en bit glass och bara njuta av tillvaron. Vilket jag gjorde.
Löpningen fortsatte upp för La Rambla, förbi Placa de Catalunya och mot Sagrada Familia, ett av Barcelonas mest kända landmärken. Katedralen började byggas 1882 och bygget pågår fortfarande. Enligt uppgift ska det mesta stå klart 2026, men en del av exteriören kommer vara klart först runt 2032. Det är några år kvar alltså. Arkitekten Antoni Gaudí, en av Spaniens mest kända arkitekter, om inte en av världens, följde katalansk modernism när hela katedralen ritades. Just denna dag gick jag inte in i katedralen, men jag har varit där tidigare. Byggnaden är verkligen helt enorm, och valvet, utrymmet därinne är imponerande. Helt klart värt ett besök om man är i Barcelona.
Löpningen fortsatte därefter tillbaka till Barcelona Sants, där jag startade dagen. En längre sträcka längs med vackra byggnader, mängder av restauranger med uteserveringar, små grönsaksbutiker, och ett myller av människor. Vattnet började här ta slut och jag fick handla lite mer. Det jag brukar ha med mig är en vätskeblåsa med plats för cirka en liter. Väldigt smidigt när man är ute och springer lite längre. Hela sträckan i Barcelona blev ungefär 23-24 kilometer, i lugnt tempo. Tiden hamnade på runt 4-5 timmar, inklusive olika stopp, bland annat för glass förstås.
Kombinationen av löpning och stadstur är svår att slå. Mitt tips är att ge sig ut på en sådan när man kommer till en ny stad och ganska snabbt och övergripande vill ta in hur den ser ut, få en känsla för den, och rent praktiskt se vart det mesta befinner sig. Man får dessutom bra träning och sätter verkligen igång fettförbränningen och aptiten därefter. Har man fler dagar på plats kan man alltid i lugn och ro besöka olika museer osv och gå mer på djupet senare.
Reseguiden.se har en hel del bra tips och guider om just Barcelona. Jag hämtade en del inspiration därifrån, samtidigt som jag kände till stan en del sedan innan. Det finns dock några sevärdheter jag gärna rekommenderar;
• Sagrada Familia – förstås. Måste ses när man är på plats.
• La Rambla – Väldigt turistigt, men helt klart spektakulärt. Här händer det alltid något. Missa inte de levande statyerna.
• Montjuic – Ge dig upp på toppen av berget. Fantastisk utsikt!
• Barrio Gotico – ”Gamla stan” i Barcelona. Ett myller av små gator och restauranger, butiker. Dessutom gillar jag området skarpt då det är enkelt att komma undan de flesta turister. Det är lite mer äkta här helt enkelt.
• Placa Real – Detta torg kan vara lite svårt att hitta, men ligger längs med La Rambla, ungefär halvvägs. Detta är ett klassiskt spanskt stadstorg, omringat av rustika, äldre byggnader med en fontän mitt i. Här kan du slå dig ner för lite tapas och una ”jarra” de cerveza, alltså en stor halvlitersöl. Vilket var precis vad jag gjorde efter löpdagen.
Löpningen blev också en film, tillgänglig på Youtube, ta en titt!:
https://youtu.be/FfO5qF2L5Io
Väl mött
/Erik
Ambassadör för Reseguiden
Certifierad äventyrare och uthållighetsidrottare
Boken om min resa till Gibraltar, från Göteborg (på engelska), finns som ebok och tryckt. Full titel ”Adventure and Cycle Touring: 5000K to Gibraltar, the story of an adventurous spirit and life on the road” http://amzn.to/2n4VuAH
Ultreia-X hemsida: http://bit.ly/2ohfSPj
Facebook Fan Page: http://bit.ly/2mCs4h1
Amazon: Adventure and Cycle Touring:
Twitter: http://bit.ly/2nzNafo
Instagram: http://bit.ly/2nzz5hW
Fredag 23 Juni 2017 - Spanien
En aktiv semester är något många av oss strävar efter. Att kunna gå upp tidigt på morgonen och i lugn och ro finna lite avslappning och egentid i löparspåret. Kanske försöker vi komma bort ifrån vardagen och stressen där hemma med olika deadlines och ”måsten” som bara tickar på. Samtidigt kan det vara så svårt att faktiskt få till träningen på ett bra sätt när man väl har gett sig iväg på sin resa. Särskilt förstås om man åker med familjen eller vänner som i vanliga fall kanske inte tränar särskilt mycket. Det är så lätt att falla tillbaka och börja göra som alla andra man umgås med. Det finns en teori som säger att vi är genomsnittet av de personer vi umgås med allra mest. Så förstås, att göra saker och ting annorlunda jämfört med dessa personer är inte alltid så himla enkelt. Vi vill vara till lags, till hands och följa gruppen. Med det sagt, så är aktiva semestrar och resor enligt mig, bland det bästa som finns.
Så hur ska det gå till då att faktiskt få till sin aktiva resa?
I första hand är det bra att man på förhand bestämmer sig för vilken typ av semester man vill ha. Vill man ut och resa med familjen och bara umgås, eller kanske hänga med kompisarna och besöka storstäder, eller vill man köra två pass löpning om dagen i en vecka? Kanske funkar det att göra alltihop? Poängen är att man på förhand behöver bestämma ett upplägg och sedan följa detta. När man väl kommit iväg på sin resa är ett bra tips att träna så tidigt på morgonen som möjligt. Ofta är man då uppe tidigare än sitt resesällskap, vilket gör att man kan ge sig iväg och utföra sin träning utan att behöva kompromissa med några andra aktiviteter man tänkt göra tillsammans resten av dagen. Beroende på vilken träning man är ute efter kan man med lätthet få till mellan 30 min upp till 2 timmar innan någon ens märkt att man gett sig av.
Själv befinner jag mig just nu i nordöstra Spanien, nära en by som heter Sant Celoni. Hit har jag åkt med min bror, hans barn och min mamma. Alltså en ganska traditionell familjeresa. Samtidigt har jag själv hela tiden sökt denna aktiva semester då jag behöver mycket löpträning för ett kommande lopp i Schweiziska alperna i slutet av juli. Loppet, Swissalpine är ett 77 kilometer långt ultralopp på 2800 höjdmeter. För detta krävs med andra ord en stor dos träning. För att få till detta på ett bra och effektivt vis har jag delat upp träningen i två pass om dagen. Jag kör ett morgonpass som brukar vara mellan 10-20 kilometer. Helst vill jag komma iväg så tidigt som möjligt för att undvika värmen som brukar hamna på ungefär 30 grader runt 11 tiden och framåt. Efter detta är det vila och umgås med familjen, spela spel, bada, ta det lugnt. På kvällen kör jag pass nummer två, som brukar vara cirka 10 kilometer.
Kombinationen av en aktiv semester med träning och vila samtidigt som man kan umgås med sitt resesällskap mitt på dagen och även efter kvällspasset är ovärderlig och kommer långsiktigt ge en hel del i form av hälsa och träningsresultat. Jag väljer att se semestern som en aktiv träningsresa. Det är ju inte alla dagar precis som man får möjlighet att ge sig iväg till ett varmare klimat, fullt med berg. Klart det ska användas på bästa sätt!
Erik Olsson
Ambassadör för Reseguiden
Certifierad Äventyrare
Blogginlägg på Ultreia-X.se: http://www.ultreiax.se/aktiv-semester/
Facebook Fan Page: http://bit.ly/2mCs4h1
Amazon: Adventure and Cycle Touring: http://amzn.to/2n4VuAH
Twitter: http://bit.ly/2nzNafo
Instagram: http://bit.ly/2nzz5hW
Så hur ska det gå till då att faktiskt få till sin aktiva resa?
I första hand är det bra att man på förhand bestämmer sig för vilken typ av semester man vill ha. Vill man ut och resa med familjen och bara umgås, eller kanske hänga med kompisarna och besöka storstäder, eller vill man köra två pass löpning om dagen i en vecka? Kanske funkar det att göra alltihop? Poängen är att man på förhand behöver bestämma ett upplägg och sedan följa detta. När man väl kommit iväg på sin resa är ett bra tips att träna så tidigt på morgonen som möjligt. Ofta är man då uppe tidigare än sitt resesällskap, vilket gör att man kan ge sig iväg och utföra sin träning utan att behöva kompromissa med några andra aktiviteter man tänkt göra tillsammans resten av dagen. Beroende på vilken träning man är ute efter kan man med lätthet få till mellan 30 min upp till 2 timmar innan någon ens märkt att man gett sig av.
Själv befinner jag mig just nu i nordöstra Spanien, nära en by som heter Sant Celoni. Hit har jag åkt med min bror, hans barn och min mamma. Alltså en ganska traditionell familjeresa. Samtidigt har jag själv hela tiden sökt denna aktiva semester då jag behöver mycket löpträning för ett kommande lopp i Schweiziska alperna i slutet av juli. Loppet, Swissalpine är ett 77 kilometer långt ultralopp på 2800 höjdmeter. För detta krävs med andra ord en stor dos träning. För att få till detta på ett bra och effektivt vis har jag delat upp träningen i två pass om dagen. Jag kör ett morgonpass som brukar vara mellan 10-20 kilometer. Helst vill jag komma iväg så tidigt som möjligt för att undvika värmen som brukar hamna på ungefär 30 grader runt 11 tiden och framåt. Efter detta är det vila och umgås med familjen, spela spel, bada, ta det lugnt. På kvällen kör jag pass nummer två, som brukar vara cirka 10 kilometer.
Kombinationen av en aktiv semester med träning och vila samtidigt som man kan umgås med sitt resesällskap mitt på dagen och även efter kvällspasset är ovärderlig och kommer långsiktigt ge en hel del i form av hälsa och träningsresultat. Jag väljer att se semestern som en aktiv träningsresa. Det är ju inte alla dagar precis som man får möjlighet att ge sig iväg till ett varmare klimat, fullt med berg. Klart det ska användas på bästa sätt!
Erik Olsson
Ambassadör för Reseguiden
Certifierad Äventyrare
Blogginlägg på Ultreia-X.se: http://www.ultreiax.se/aktiv-semester/
Facebook Fan Page: http://bit.ly/2mCs4h1
Amazon: Adventure and Cycle Touring: http://amzn.to/2n4VuAH
Twitter: http://bit.ly/2nzNafo
Instagram: http://bit.ly/2nzz5hW