Erikcjolssons blogg

Lördag 29 Juli 2017

Epilogen och genomgången – Schweiz

Det var faktiskt ett jäkla race. 78K. Det är nästan två Marathon. 78 000 meter. Det är rejält långt. Inte för inte det kallas ultralopp. Lägg därtill 2 800 höjdmeter också. Det är alltså som att springa uppför Kebnekaise, du kommer till toppen, sen fortsätter du ungefär 700 meter till. Alltså, du springer himla långt, sedan springer du uppför Kebnekaise 1.5 gånger ovanpå det. Vill du göra det ännu lite jobbigare, lägg till en rejäl värme på uppåt 30 grader, kanske mer. Svettigt!

Starten gick 07:00. Väckarklockan började ringa redan 04:45. Men lite förberedelser hade jag ju, så var faktiskt ganska pigg och vaken, även om jag knappt kunde sova. Märkligt. Vi tog bussen in till starten och förberedde det sista. Väntan vid startområdet var som vanligt ängslig, lite nervöst, orolig. Jag vet aldrig hur sånna här lopp faktiskt kommer att gå. Hittills har jag aldrig någonsin brutit ett lopp, men då jag också är tävlingshypokondriker kände jag ju förstås att benen trilskades, knät gjorde ont och säkert bar jag på någon allvarlig sjukdom också. Tufft! Men som alltid, 95% sitter i huvet. Det är ett mindset. Med detta som grund och med min erfarenhet visste jag att hur kroppen kändes spelade mindre roll. Allt skulle högst troligen släppa när jag väl var ute på banan.

Starten gick! Pang! Vi sprang! Jag och Tone, min kompis som hade kört ner hit med minibussen från Stockholm. Första kilometrarna gick genom Davoz. Lite kallt på morgonen. Bra stämning. Kroppen kändes ok. Fortfarande satt hypokondrin i. Rätt som det var hade vi sprungit sju kilometer och befann oss utanför Davoz. Här började vi se stora berg och dalar. De första sju kilometrarna gick så bra att jag släppte hypokondrin helt. Faktum är att jag sprang lite fram och tillbaka, filmade hit å dit. Pratade med Tone och kände mig nästan lite bortskämd med energin. Det var ju väldigt långt kvar, men allt kändes bra. Vi sprang vidare. Det första cirka 40 kilometrarna, alltså ungefär en vanlig marathon gick väldigt fint. Smärtfritt. Bra energi. Drack bara vatten, inget annat. Nedförsbackarna tog jag med storm. Flög fram. Nerför handlar mycket om teknik. Försök inte bromsa, släpp bara, låt gravitationen sköta jobbet. På det viset kan du faktiskt få upp höga hastigheter och i princip vila samtidigt. Vid en längre nedförsbacke, kanske var den tre kilometer lång, avancerade jag kanske 10-20 positioner, kanske mer. Underbart, och en fantastiskt känsla att bara släppa allt och flyga. Hade jag haft vingar hade jag kanske trotsat gravitationen ännu mer.

Vid ungefär 40 kilometersmarkeringen började loppet. Det vill säga, nu blev det jobbigt, på riktigt. Det var varmt, runt 30 grader. I vanliga fall brukar jag prestera ännu bättre i värme, men inte idag. De långa nästan omärkliga uppförsbackarna tog säkert sin tribut. Jag sprang och sprang, sedan gick jag, och gick. Backarna blev brantare. Jag höll en bra fart gåendes, men ändå gick andra om mig. Jag hade där och då svårt att förstå hur det gick till. Jag kunde inte öka farten, men dem gick ju bara om mig. Helt sådär. Bara att finna sig i läget. Till slut började själva berget. Nu befann jag mig på 1000 meters höjd. Tone som visade sig vara en stark bergslöpare försvann där någonstans. Färden fortsatte upp till 2739 meter över havet. Alltså en rak stigning med 1739 meter. Allt i ett enda svep. Uppför! Till slut var det så brant att jag knappt mäktade med. Syrebristen var säkert också där och påverkade. Jag började gå 200 meter, stannade och tog 15 andetag. Jag gick igen 200 meter och stannade återigen för 15 andetag. Men berget tog ju aldrig slut. Här hade jag nog en del nytta av min meditationsträning. Varje gång jag stannade och bara tittade ut över ett helt fantastiskt landskap blev jag hänförd. Wow. Berg. Glaciärer. Dalar. Vilda forsar med nysmält glaciäris. Imponerande. Mina stopp var nog inte helt av ondo. Jag rusade aldrig. Jag njöt av utsikten.

Efter mycket hårt slit som aldrig verkade ta slut befann jag mig på toppen av berget. Tog något att drick och nu åt jag också lite bullar och annat som fanns till handa. Brant nerför. Som jag nämnt, nedförslöpning är jag bra mycket bättre på. Återigen, jag flög fram. Tekniskt svår terräng, men det gick bra. Förutom när jag trampade fel, föll, snurrade runt. Kraschade. Tittade mig om lite snabbt, ställde mig upp och sprang vidare. Lite skavanker får man räkna med. Även här tog jag kanske 10-20 löpare. Vägen blev sedan allt plattare, även om det var en del upp och nerförsbackar. Den värsta delen var gjord.

Sista delen var ungefär 10-20 kilometer lång. Berget var borta. Målet hägrade. Farten var sådär. Nu kände jag hur kroppen hade blivit allt stelare, musklerna värkte. Särskilt i höger skinka, faktiskt. Jag tror att jag helt enkelt har förbättrat min löpteknik så pass mycket att muskler som tidigare aldrig fick vara med, nu vaknar, yrvaket konstaterar det att de alltså får vara med i leken. Sista delen höll jag en helt ok fart. Matade på bara. När det var två kilometer kvar så jag återigen Davoz från en höjd i närheten av staden. Underbart! Kyrkklockorna klämtade välkomnande. Det är nästan så det vankades kungligt besök i staden. Men i min värld så klämtade ju klockorna förstås för mig. Naturligtvis var det för Swissalpine och för att välkomna alla ultralöpare tillbaka. Sista 200 metrarna spurtade jag som vanligt. Tog i det sista jag hade och sprang med ett stort leende i mål. Jag höjde nävarna i skyn, YES! Jag gjorde det! Jag tog ta mig fan i mål på Swissalpine, 78K, 2800 höjdmeter, i Schweiziska alperna. Ett mål jag haft sedan 2013. Det är gjort! En magisk känsla ☺

Varma hälsningar
/Erik
Ambassadör för Reseguiden
Dela med andra:    

Skriv kommentar
Arkivet