Cecilajjas blogg

Måndag 2 April 2007 - Lake Tekapo

"Mount DOOM" & Köttsår

Nu har jag satt Maria på planet hem igen. Det är otroligt hur fort två veckor går...men vi har hunnit med bra mycket på de här veckorna!! Kan börja med att tala om att vi har kört 350 mil på två veckor vilket i sig låter som om vi bara har suttit i bilen men så är det inte. Efter att adrenalinet hade stabiliserat sig i kropparna åkte vi upp och tog en sväng till norra spetsen av sydön. Vilket var väldigt fint och vi tog en del promenader därikring. Det blåste som fan bara så det blev ingen långvarig vistelse där. Körde tillbaka till Pauline i Nelson för att övernatta där och komma oss iväg till färjan över till Nordön i tid. Hämtade upp en ny bil i Wellington och ställde iväg norrut direkt längs västkusten.

På en liten landsutbuktning står det en vulkan som enligt Maori-sägnen har blivit utstött av de andra vulkanerna i någon sorts tuppfight för en hiskelig massa år sedan, Mount Egmont eller Taranaki som den heter på Maori språk. Vi körde dit tidigt en morgon och jag måste säga att det är något visst med en spetsig vulkan som sticker rätt upp i vädret på ett annars helt flackt land... Vi tog en trampingtur uppåt med ytterligare ett vattenfall i sikte. Upp, upp, upp gick och flåsade en bra bit innan vi insåg att vi hade tagit helt fel stig, inte ett vattenfall i sikte men en utsiktsplats blev slutstationen. Då hade molnen redan hunnit hopa sig över det som det var tänkt att vi skulle se, så det var bara att vända om igen. Men det är fina stigar och vi ska inte klaga. Tog en extratur och såg vattenfallet sen. När vi kände oss nöjda och belåtna satte vi oss sedan i bilen och körde vidare mot de bråkigare vulkanerna, inåt landet och siktade mot Tongariro National Park. Sov där en natt i bilen vid ett vattendrag som visade sig vara isvatten som rann ner från bergen. 4 grader varmt var det när vi vaknade i våra för korta sovsäckar...:) Kanske inte beöver nämna att vi drog därifrån så fort vi kunde.

Vi körde vidare mot Lake Taupo, en sjö tillika samhälle. Sjön i sig är en vulkankrater och är resultatet av det kraftigaste vulkanutbrottet i världens historia på åtminstone 5000 år, sjön är lika stor som Singapore! Rätt fräckt om ni frågar mig!! Där checkade vi in på ett hostel för att dagen efter klättra upp i Mount Ruapehu, en aktiv vulkan som för två veckor sedan har haft ett utbrott. Inte ett sprutande lava-utbrott, men varmvattnet och leran som samlats längst uppe i kratern bestämde sig för att flytta. Det knäckte ena vulkanväggen och en hel del "goffs" pyste ut. På hostelet träffade vi ett par grabbar från Bollnäs, Ola och Thomas, varav den ena hade gått lärarhögskola med Liz Lundmark. (Världen är liten) De frågade om de fick följa med upp på vulkanen med oss för de ville ut och "se lite natur" som de så fint lade fram det. :) Undrar lite vad de har hållt på med hittills...:) Trevliga prickar var de i alla fall!

Sagt och gjort begav vi oss till bergen, vi hade ju inbillat oss att det var Mount Doom från Sagan om ringen som vi skulle upp på men det var det inte. Det var berget som stod precis bredvid som vi skulle upp på. Bekvämt nog går det en korglift upp till 2000 meter och den tog vi förstås upp med. Lite latmask är det allt kvar i kroppen!! Själva vulkanen i sig är 2797 meter högt ändå och det blev en spännande färd upp. I löst grus med mycket lätt vulkansten finns det inte mycket fäste för fötterna kan jag tala om. Ibland blev det ett steg fram och tretton tillbaka så det blev lite växlande molnighet i humöret innan vi var uppe. Höjdskillnaden gjorde sig också påmind och flåset minskade i takt med metrarna upp. Maria och Ola vände en bit från toppen för de tyckte inte riktigt det var värt allt elände. Maria med sin höjdskräck gjorde ett fantastiskt jobb ändå tycker jag! Jag och Thomas fortsatte upp till kratern och det var riktigt fräckt!! Med en extraordinär utsikt mot Mount Doom (Mt. Ngauruhoe) och Emerald Lakes, såg ända bort till Mount Egmont på västkusten. Tänk att jag stått på kanten till an aktiv vulkankrater...bara en sådan sak!! Nervägen brann det lite i brallorna på oss iom att den sista korgliften ner slutade gå klockan fyra. Det hade tagit oss drygt tre timmar att gå upp men vi räknade med att nervägen skulle gå fortare. På snöpartierna åkte vi snålskjuts, lite dumt med facit i hand för jag skrapade upp smalbenet ganska ordentligt när jag tappade balansen och skajtade ner på iskristallerna en bra bit...ajajaj...hoppas det hinner läka innan jag kommer till Sydamerika bara. Tveksamt.

Pallrade oss vidare till Rotorua, ett vulkaniskt område med massor av heta källor och aktiviteter i jorden. Det pyste och bubblade vart man än vände ögonen. Wai-O-Tapu Thermal Wonderland är det stället man kan komma riktigt nära och se vad det handlar om. Ett färgspektrum som på en palett gick vi igenom. Kokande jordkittlar som var knallgula, gröna, röda, svarta osv...det luktade däremot sju och en halv jävul där. Tänk er en blandning av sura ägg, brända fyrverkerier, kloak och bakfyllefisar! Kräkreflexen hindrades enbart av pur faschination. Det är ett litet mirakel att vi kan leva ovanpå våran kära jord med tanke på vad som finns där under... det är två jordplattor som möts under Nya Zeeland, därav den stora aktiviteten just här.

Hade sedan fått svar från en bonde uppe i Northland, två timmar från Nordöns nordligaste punkt. Vi var småsugna på att jobba lite på en fårfarm och de här hade både får, hästar, hundar, kor och grisar. Passade finfint. Tyvärr visade det sig hällregna när vi kom fram, de ville att vi skulle motionera hästarna vilket i sig inte var dumt...men hästarna var inte tränade alls, sprang runt i lervälling och värdfolket var allt annat än sociala...vi stannade där i två nätter innan vi åkte tillbaka söderut till Katie och Campbell. Mototvägen söderut hade till och med översvämmats så det var bara att köra en omväg och ta en flodfärja över. Hade en bra kväll med Katie och Campbell, Maria till och med klippte Campbell mitt i natten...:) Stackars henne, fick inte ens semestra i fred... Körde ner och lämnade tillbaka bilen i Auckland och sedan var det dags för Maria att resa hem...trist men sant.

Nu sitter jag återigen hos Katie och Campbell för att flyga till Chile i morgon (Tisdag) eftermiddag. Vet inte hur det blir med Internettillgänglighet osv dit jag kommer men skulle inte tro att det är så svårt. Ska försöka ta mig till Sucre i Bolivia så snart som möjligt och sätta igång med lite Engelskaundervisning och spanskastudier. :) Hur nu det ska gå... jag kommer att känna mig handikappad utan språk. Man kan ju bara önska dem en trevlig dag så många gånger innan man tas för en idiot... Det kommer verkligen att bli ytterligheternas miljöombyte lämna Nya Zeeland men samtidigt ser jag verkligen fram emot det!!

Ha det gott tills vidare!!
Nyp i hälsenorna,
Cecilia
Dela med andra:    

Kommentarer
Condor säger:
VILKEN TJEJ
Postat 2008-03-24 09:11  Anmäl

Skriv kommentar
Arkivet