På tal om att minnas... Jag glömde ju helt bort att berätta för er om den koreanska mannen och hans vapendragare som vi sprang på titt som tätt. Det hela började verka som en komedi efter ett tag... tänk "Sällskapsresan - the real story". Tyvärr så gör sig inte den här historien speciellt kul i skrift bara, men vi får se. Jag skulle helst ha använt mig av armar för att riktigt illustrera hur det begav sig...

Vårt första möte med radarparet var på vår snorkeltur som jag berättat om tidigare. De som skulle med "vår" Dhow stod och väntade på stranden så att alla var samlade innan vi gick ombord. En lång och spenslig,asiatisk herre med glasögon tillsammans med en man till stod en bit närmare vattnet och tog kort med sin kamera som var uppmonterat på ett stativ. Vi tänkte inte så mycket mer på det förrän det visade sig att de skulle också med på båten. De två, plus: en systemkamera med ett ofantligt stort objektiv, ett stativ modell större, en normalstor videokamera, en mindre sortens videokamera och två stora väskor till det. Den långe spenslige tog på sig en flytväst innan vi gick ombord. Inget galet än så länge, trots att vi tyckte att det var smått överambitiöst att ta med så mycket redskap till dokumentationen. Under båtresan filmade han en hel del, bland annat satt han och filmade vattenskummet som blir längst bak där motorn går, i säkert tio minuter. Jag fick för mig att han inte var speciellt fokuserad på att hålla kameran rak och stilla utan körde ett lite mer "modernt sätt" att filma. Snabb zoomning och vinklade bilder... Enda incidenten som inträffade på väg till revet för dagen var när han erbjöd sig att fotografera ett par som följde med. Det slutade nästan med att både mannen och parets kamera flög överbord i hans jakt på den perfekta fotovinkeln. Han snubblade till och ramlade nästan överbord.

När vi sedan kom fram till revet stannade han ombord och fotograferade vilt ovanför vattnet. Jag antar att han har en hel del festliga kort på när våra vita ryggar och skinkor pluppar upp och ner vid ytan. Hans vapendragare var som en trollkarlsassistent, en sån där som förväntas säga "hepp" titt som tätt, sprang runt och bar väskor och stativet. Kaptenen på båten hade nog fått i uppdrag av mannen att filma lite under vattenytan åt honom för kaptenen kom ner med en undervattenskamera efter en stund. Tyvärr var revet inte speciellt spännande p.g.a. korallblekning och det var inte så gott om fisk så han klev snart upp igen. Efter ett tag hittade jag en blåprickig stingrocka, så jag frågade honom om han ville att jag skulle filma den lite åt honom. Han svarade inte alls på frågan utan gick omedelbart igång med att intervjua mig om -vad det var jag såg därnere - hur många fiskar finns det därnere - och hur känns det?! Jag försöker omformulera mig flera gånger, trodde att han inte förstått vad jag ville, men han skottade bara ur sig fler frågor till mig. Till slut tröttnade jag på honom och tänkte - skit i det då - och fortsatte med mitt. När det sedan blev dags att åka och äta lunch och kaptenen ropat upp oss ur vattnet, DÅ tycker koreanen att det är ett bra tillfälle att hoppa i plurret med sin undervattenskamera! Iförd flyväst, mask i pannan, snorkeln hängandes på trekvart men utan fenor. Han drev iväg rätt bra mot revet och vi såg att han kämpade på bra men inte kunde simma. Det lustigaste av allt var att han hade undervattenskameran med sig, men han kämpade som ett djur för att hålla den ifrån vattenytan. Ena armen stod rakt upp så att kameran inte skulle bli blöt. :) Efter ett tag hoppade kaptenen i och tog tag i honom, samtidigt som repet kastades ut och vi vinschade in honom med gemensamma krafter.

Det hela klarnade när vi även mötte honom på Kryddturen då han faktiskt presenterade sig och berättade att han höll på med en koreansk film för att marknadsföra Zanzibar och "var det ok att filma oss under vår lunch". Sedan stötte vi på honom i Stonetown också där den stackars vapendragaren släpade omkring på all utrustning medan den andre glassade runt och filmade/fotade.

Det skulle vara otroligt underhållande att få se den färdiga filmen, men det kan jag nog bara se mig i stjärnorna efter...