Dags att lämna Kambodja för gott. Minnena vi bär med oss är många och bra. Kambodja är ett fantastiskt land med underbara människor, härlig natur och mångsidig kultur. Så länge, ett av de bästa ställena vi besökt, enligt mig då. Niklas är som den där entusiasten som ständigt vill återvända till Thailand, för honom är det just detta land som kommit honom närmast hjärtat även om han även fallit hårt för både Kambodja och Vietnam. Jag tror att det är på grund av historien som Kambodja knipit åt sig första plats för mig än så länge. Blir jag berörd så betyder det något och att uppleva både Tuol Sleng och Killing Fields var resans historiechock långt över allt annat vi upplevt.
Vi stiger upp i god tid för att komma med vår buss till Bangkok. Då den inte dyker upp på utsatt tid 7.25 så står vi otåligt och ”trampar vatten” på samma ställe fram till en timme senare när den dyker upp. Bussen är risig både till utsidan och insidan och utan hänsyn för att våra väskor kan innehålla ömtåliga saker så kastas de in i bussen via ett öppet fönster. Vi känner på oss redan innan vi hoppar in att detta kommer bli en resa från helvetet. I fem timmar skumpar vi fram tills vi kommer till gränsen Poipet, den gräns dit vi egentligen skulle åkt när vi skulle till Kambodja. Människor i massor köar för att korsa gränsen och stora lastbilar med galler skeppar människor fram och tillbaka. Människosmuggling, ja det är i alla fall vår tanke. I över två timmar väntar vi i hetta och trängsel innan vi kommer på bussen som nu ska ta oss vidare mot Bangkok. Denna buss är aningen bättre men långt ifrån bra. Vi vet med oss att en enda krock med denna skulle innebära en förödelse, jag tror ingen skulle gå levande ifrån en olycka med ett fordon i detta skick. Efter en halvtimme på bussen stannar vi på en rastplats för lite mat. Jag och Niklas köper oss en varsin glass och istället för att koppla av vid ett av borden så går jag runt på området och kollar in en liten valp som diar sin mamma. Varenda gång jag ser en hund eller katt så kan jag inte annat än önska dem ett bättre liv, ett liv där de får den kärlek och omvårdnad de behöver. Jag hoppas innerligt att människor tids nog ska inse värdet av dessa varelser och behandla dem så som de borde bli behandlade.

Halv nio på kvällen är vi så äntligen framme i Bangkok. Det har varit en sammanlagd resa på nära 12 timmar och kroppen är praktiskt taget slut. Vi har inget boende utstakat och vet inte med oss vart vi ska hitta ett, ens vilket håll vi ska satsa på. Vi bestämmer oss för att följa en skara med andra ungdomar som högljutt pratar på om att det är Khao San Road som gäller. Vi har bara hört talas om denna gata som ska vara tillhåll för alla backpackers men vi har ännu inte upplevt den och vet inte vad vi har att vänta. Bangkok föll oss inte allt för väl i smaken första gången vi var här och våra förhoppningar är inte stora denna gång heller.
Khao San Road visar sig vara som vilken livlig marknad som helst. Stånd med kläder, mat, accessoarer och mycket annat trängs längs med gatan. Barer spelar hög musik och gatuartister roar än mindre roade människor. Överallt ser vi skyltar som erbjuder boende och vi börjar direkt vårt letande. Var och vartannat boende är fullt och ju mer vi söker utan att finna desto mer frustrerade blir vi. Till slut hittar vi till Budget Guesthouse och för 300 Baht så tar vi det. Vi får tillgång till ett rum med en fläkt och två sängar, toaletten delas med resten av boendet. Trots detta är det oerhört fräscht och det enda som Niklas ska komma att klaga över är värmen som inte ens fläkten tycks råda bot på.
Vi tar en kort paus på rummet och sträcker ut oss på sängarna. När klockan närmar sig elva så beger vi oss ut för att på nära håll kolla in gatan som alla snackar om. I ett matstånd köper vi nudlar och vårrullar och vidare spanar vi in alla snygga tröjor och haremsbyxor som jag bara måste ha. Innan vi återvänder till rummet ringer jag hem. Det blir andra samtalet sedan resans början och jag känner mig alltid lika sentimental och glad på samma gång när jag hör mammas röst. För 20 Baht i timmen är det värt några extra minuter i luren och även Niklas slår en signal hem för att höra sig för om vad som pågår. Jag saknar Sverige men resan är bara i börjans skede och än har vi mycket att uppleva innan vi beger oss hemåt igen.