Återigen nalkas dagen med strålande solsken. Vi är uppe med tuppen och redo för ännu en dag på våra vespor. Tanken är att bege oss ut på tur i Mangroveträsken.
Vad vi finner fascinerande med denna ö är att den erbjuder lugn och ro varje dag, hela ön andas en avkopplande stämning och känsla och för att vara en plats med 11 000 invånare så ser vi inte många utav dem. Religionen domineras av islam medan minoriteten är hinduer, sikher, krista, buddister och konfucianer. Undrar för den delen hur många som är som mig, ren ateist utan tro på någonting som ej är mig bevisat. Till skillnad från tidigare platser som vi besökt så blev Langkawi 1986 en skattefri zon och det var först då som öarna upptäcktes på allvar av turisterna. Självklart finns det en historia innan detta, men på det stora hela har Langkawi fört en ganska sömnig tillvaro som en isolerad glesbygdsprovins i de olika sultanat eller federal som ön har tillhört genom århundradena. Ön sägs dock vara förhäxad och har förekommit i den mytologiska litteraturen som den plats där bland annat Garuda, den mytologiska fågel som tillhörde guden Vishnu bodde.

För att återgå till dagens utflyktsmål så är det som skrivet Mangroveträsken som står på agendan. När vi sitter på våra vespor redo att insupa dagens äventyr så är det Gerhard som får ta täten. Att lägga mig först vore ett misstag som jag inte tror att någon av oss vill göra. Jag och kartor går bara inte ihop. Halvvägs mot målet stannar vi till på en strand för en kort paus med ett avslappnande dopp. Det är då jag inser att jag glömt min kamera. Panik… Att ge sig ut på äventyr för att se saker och att helt glömma kameran är bland det värsta som kan hända. Det är alltid då som det dyker upp motiv som man bara måste fånga på bild och det är bara då man inser att man inte kan göra det. Niklas har sin lilla kompaktkamera med sig och vi bestämmer oss för att denna får duga för dagen. Jag kan ändå inte sluta gräma mig över att gå en hel dag utan kameran vid min sida. Såklart kommer vi också att se saker som bara min kamera kan fånga på nära håll men det är något jag nu lärt mig att leva med.

Vi kommer fram till utgångspunkten för Mangroveturen men inser när priserna flyger i höjden att vi ska försöka hitta något billigare istället. Därmed kör vi vidare mot Tanjung Rhu, en av de bästa stränderna på ön som ligger ganska isolerad på norra sidan av Langkawi. Här slår vi oss ner på restaurangen och tar oss en bit mat för att samtala över alternativ. Alternativ som handlar om alltifrån att värva mer människor till turen eller att inte göra den alls. Dock är det ingen som nappar på att bege sig ut i träsken tillsammans med oss och nedslående börjar vi inse att vi kanske missar chansen att se detta som alla talar om. Snart får vi dock ett bra erbjudande och efter en timme på stranden så hämtas vi upp av en båt som ska ta med oss på turen för 160 Ringit. Båtturen ska ta oss till världens äldsta mangroveträsk. Dessa våtmarker bjuder på dramatisk natur där kalkstensklippor reser sig tvärbrant ur havet. Det första vi gör är att bege oss på Eagle Feeding där vi i båten kastar ut kycklingbitar till örnarna som svävar ovanför oss. Det kan aldrig jämföras med att simma med delfiner eller klappa tigrar men även detta har sin charm och är ett vågat kapitel på vår resa.
Båten tar oss sedan in på kanaler snåriga av regnskog där ljuset bara sipprar in. När vår båt sakta glider in mot en liten ö får vi syn på små varelser som rusar runt i sanden. Blåa, röda, sandfärgade, skimrande i solljuset fäktas små krabbor med klor större än kropparna medan andra gräver bo och karvar ut tak ur sanden. Runt omkring oss där vi sedan glider fram möts vi av apor, uttrar och andra djur som vi normalt inte skulle se hemma i Sverige. Vår kapten på båten är noga med att ta med oss på allt som finns att visa. Han kör oss genom Crocodile Cave, en fantastiskt vacker grotta där krokodiler sägs leva, något vi inte ser skymten av denna dag, vidare åker vi till en fiskfarm där vi får klappa stingrockor och mata spottande fiskar. Jag som inte direkt gillar fiskar finner ändå hela utflykten till fiskfarmen som både rolig och upplevelserik. Niklas och Gerhard i sin tur har så roligt. Jag tror nog att det som vi alla sett fram emot är besöket i Bat Cave, fladdermusgrottan. Ingen av oss vet riktigt vad vi har att vänta oss och när båten lägger till invid en stor mörk grotta och vi ges en ficklampa så är jag nog den första som vill vända om och gå därifrån, åtminstone stanna kvar i båten. Men skam den som ger upp innan man upplevt och i samlad trupp med Gerhard i täten så går vi in i grottan. Det är mörkt och tyst och till en början ser vi ingenting förrän Gerhard tänder ficklampan och lyser upp i taket. Där hänger de i hundratal, ja kanske rent av tusental, sovande fladdermöss. Gerhard sveper med lampan genom grottan och det syns bara fler och fler. Min tanke är vad som sker om de alla vaknar till liv och bestämmer sig för att attackera. Kan man dö av fladdermöss? Är de inte vampyrer eller så nära släkt med de som man kan komma? Är de redo att livnära sig på vårt blod och lemlästa oss. Typiskt nog glömde jag vitlöken på boendet. Jag tror att anledningen till att vi går och skrattar oss igenom tunneln mot utgången är för att vi alla, någonstans inom oss är rädda för vad som kan ske om det går snett här inne. Just därför är det extra skönt att återigen vara tillbaka i båten och någorlunda säker från blodtörstande fladdermöss.

Då vi ska ta oss tillbaka till stranden så får vi bestämma om det ska ske via de trånga lugna kanalerna eller en fartfylld tur på det öppna havet. Jag är varm av den stekheta solen och vill gärna ha lite fart och fläkt så utan att egentligen lyssna på vare sig Gerhard eller Niklas så bestämmer jag att vi tar den snabba vägen tillbaka och gissa om det går snabbt. Vår kapten är inte lugn för fem öre och han gasar på så att Gerhard faller omkull i båten, själv sitter jag i fören och får hålla fast mig för att inte ramla ur båten när vi möter vågorna. Trots faran av vad som kan ske om något skulle hända så inser jag att detta är det roligaste under hela dagen. Detta är äventyr på hög nivå och till och med Niklas tycks gilla det. När vi är framme på stranden tackar vi för en trevlig tur och slänger på oss badkläderna. Nu ska det badas.

Lite längre bort kan vi se ett gäng människor praktiskt taget gå på vattnet. De befinner sig långt ute till havs med vatten bara till fötterna. Detta måste vi utforska. Det visar sig vara en väg av sand i havet som leder ut mot en liten ö. Går man på den hela vägen så har man vatten inte längre än upp till knäna, viker man av så faller man ner i desto mer vatten. Niklas och Gerhard tar sig hela vägen ut, själv vänder jag om halvvägs och roar mig med att plaska runt i vattnet istället.
På väg tillbaka hem igen så stannar vi till på ett hak för att äta lite. Jag beställer vegetariskt men får kött, tydligen så tror de att kyckling är vegetariskt. Mår mest illa av tanken på att äta detta då vi sett mer av djurhållningen än jag velat. Kycklingar som trängs i fulla burar på trånga lastbilsflak, för mig är det vegetariskt som gäller. Jag får ny mat men inte heller denna visar sig vara god. Ingen av oss äter upp utan istället beger vi oss tillbaka till bögarna, lämnar tillbaka vesporna och tar det lugnt resterande tid av kvällen. Niklas och Gerhard går till barberaren och jag går till ett internetcafé för att prata lite med människor via msn.

På kvällen ösregnar det och det är så skönt. Jag är måttligt trött på solen och att se himlen öppna sig är en befrielse, ett hallelujiamoment. Äntligen!