Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Upp tidigt som tusan, för att hinna med transfern som avgick 05.10 från vårat Hostel på Times Square. En mörkröd van stannade till utanför receptionen på Hostelet och hämtade oss. Transfern snurrade runt på New Yorks gator och hämtade upp runt 10 personer till som också hade bokat samma resa. Sedan satte vi kurs mot JFK’s Int’l Airport. Vi hämtade ut våra boarding pass, passerade säkerhetskontrollen och väntade vid gaten. Planet lyfte kl. 08.08 och landade vid 09.28 i Buffalo på Buffalo Niagara Int’l Airport. Vi mötte upp våran guide Eduardo (ursprungligen från Peru). Han följde oss till sin buss som vi skulle ha under dagen och delade ut namnbrickor (med Eduardos namn på) och telefonnummer ifall vi skulle komma bort. Eduardo berättade att det händer, dock inte ofta, men att folk kommer bort. Att de inte lyssnat på instruktioner eller råkat komma med någon annans guidade grupp. Det tog en drygt en timme med buss innan vi kom fram till Niagarafallen.

Fakta om Niagarafallen...
Fallen upptäcktes på 1600-talet av upptäcktsresanden Louis Hennepin och består av de tre vattenfall som bildas av Niagarafloden på gränsen mellan USA och Kanada. Fallen ligger vid tvillingstäderna Niagara Falls, New York och Niagara Falls, Ontario. Fallen formades när glaciärerna gick tillbaka under den sista istiden och vatten från den nyligen uppstådda Great Lakes formade en väg genom Niagara Escarpment och ut till Atlanten. Vattnets klara gröna färg är en biprodukt av den upplösning av salter och ”stenmjöl”, som beräknas till 60 ton/minut. Den totala erosionen är ungefär 30 cm per år och enligt de beräkningar som gjorts så kommer Niagarafloden ha underminerats och fallen upphört om 50 000 år.
De vattenfall som ingår i Niagarafallen är American Falls, Horseshoe Falls (även känt som Canadian Falls) och Bridal Veil Falls. Niagarafallen har en fallhöjd på ca 54 meter och är totalt 1203 meter brett, och är alltså långt från världens högsta vattenfall. Men fallen är breda och har under sommaren en mycket hög vattengenomströmning med ca 2800m3/sekund. På nätterna sänker man genomströmningen till hälften och på vinter-halvåret vid låg turism ligger flödet konstant på hälften, d.v.s. 1400m3/sekund. 50–75% av floden rinner inte genom fallen utan leds om genom turbiner och förser närliggande områden i USA och Kanada med elektricitet. Miljontals turister och besökare kommer varje år för att beskåda vattenfallen, särskilt under sommarperioden.
Horseshoe Falls (även känt som Canadian Falls) ligger i Kanada. Fallet är 53 meter högt och 790 meter brett. I oktober 1829 blev Sam Patch den första att överleva ett fall nedför Horseshoe Falls. Han startade därmed en lång tradition av äventyrslystna personer som försökt sig på att åka över fallet. Numera är det dock förbjudet att utan särskilt tillstånd försöka sig på ett sådant våghalsigt försök. American Falls ligger i USA och har en bredd på 320 meter. Dess fallhöjd varierar mellan 21–30 meter på grund av rullstensblock vid basen av fallet. Bridal Veil Falls ligger även det i USA.
Från den amerikanska sidan kan American Falls ses från gångvägen längs Prospect Point Park, vilket också har ett observatorietorn och en båthamn för Maid of the Mist (båten som tar turisterna fram till fallen). Goat Island, som separerar American Falls från Canadian Horseshoe Falls erbjuder fler åskådarplatser för fallen och är tillgänglig genom en bro över American Falls. Från Goat Island kan man nå Cave of the Winds genom en hiss och leder besökarna till en punkt under Bridal Veil Falls. På den kanadensiska sidan har man också ett observationstorn (Skylon Tower) där man får en fin utsikt över Niagarafallen och utsikt i motsatt riktning så långt som till Toronto. På kanadensiska sidan finns även underjordiska gångar som leder till observatorierum som ger en intrycket av att vara inne i det fallande vattnet.

Vi började med att åka en båttur med Maid of the Mist, som vattenvägen tog oss ända fram till de forsande fallen. Vi stod på båten i våra blåa regnskydd (som man får) och vattnet forsade bredvid. Dimmvatten var det gott om och trots regnskydd så blev man blöt och fuktig överallt. Båtturen tog ca 15 minuter och efteråt vi fick en halvtimme på oss att gå runt och fotografera. Efter samlingen åkte vi över gränsen och över på kanadensiska sidan av Niagara Falls. Vi åt sedan en välbehövlig lunch och jag tror nog att det inte fanns någon som inte var hungrig. Det var tur att det var lunchbuffé så det var bara att äta tills man storknade. Och efterrätterna var delikata! Mycket goda. Efter lunchen samlades vi och satte oss på bussen igen. Paltkoman var nära. Men man hade liksom inte tid till det riktigt.

För vi stannade till typ överallt på den kanadensiska sidan och fotade. Horseshoe Falls, Whirlpool och något vattenkraftverk utefter Niagara River. Nu var det eftermiddag och man började känna av att man gått upp tidigt på morgonen. Men vi hade den amerikanska sidan kvar av Niagarafallen. Så vi korsade gränsen in i USA igen och åkte till Goat Island, den ö som separerar Bridal Veil Falls och American Falls. Vi fick en timme på oss att gå runt och titta och fotografera. Nu var vi alla väldigt trötta och hoppades att det här var det sista stoppet. Men det var ett litet stopp till. Sen lovade Eduardo att det var sista stoppet och att vi nu var på väg till flygplatsen igen.

Vi kom till Buffalo Niagara Int’l Airport vid 19-tiden och vårat plan skulle gå kl. 20.46 till New York. Flyget avgick i tid och vi landade på JFK Int’l Airport vid 22-tiden. Sen irrade vi runt på flygplatsen innan vi hittade tillbaka till transfern för att till slut komma till Times Square och vårat Hostel. Vi kom tillbaka vid 23-tiden och vi somnade ganska ovaggade den kvällen.

Copyright © Bejjan888™

Vi gick upp lite tidigare för att vara nere till frukosten redan vid 07.00. På nyheterna var Government Shutdown i fokus hela tiden och ett evinnerligt prat om Obama Care och huruvida presidenten skulle ge vika för Republikanerna eller inte. Timmen senare gick vi iväg till ”tuben” (tunnelbanan) och tog oss ner till South Ferry för att se om vi kunde ta oss ut till Frihetsgudinnan eller inte. Vi kom till Battery Park vid 08.30 och vi gick ner till färjan som var förtöjd inne i hamnen. Det var faktiskt några passagerare som stod och köade så vi ställde oss där vi också. Ganska snart kom det en personal och berättade att båten inte var statlig utan drevs av ett privat företag och att vi i alla fall skulle få en åktur på färjan även fast Liberty Island var stängd. ”We’ll take it!” sa vi till varandra eftersom vi hade betalat för biljetterna i förväg.

Så vi klev ombord på båten och ganska snart fylldes den med turister som hoppades få se Frihetsgudinnan på nära avstånd, även om vi nu inte skulle få gå av på själva Liberty Island. Båten la ut från hamnen började båten gå norrut längs Hudson River och vi fick se Manhattans skyline. Solen sken och i princip helt molnfritt gjorde att byggnaderna kändes oändligt höga. Mäktigt att se. Sedan vände båten tillbaka mot Liberty Island och Frihetsgudinnan. Båten åkte sakta förbi så vi skulle hinna ta kort, så närmare än så kom vi inte. Man kunde se kravallstaket och avspärrningar i hamnen på Liberty Island. Sen gjorde de en liten extra tur in på East River och båten åkte in under Brooklyn Bridge innan den vände tillbaka till hamnen. Så vi fick lite valuta för pengarna, även om vi inte kunde gå iland och gå upp i kronan på Frihetsgudinnan (som vi betalat för).

Fakta om Frihetsgudinnan...
Statyn var en gåva från den franska regeringen till Amerikas 100-årsfirande av självständigheten. Statyn designades av Frédéric-Auguste Bartholdi, en ung fransk skulptör, som strävade efter att bygga en lika stor staty som kolossen Helios som en gång stod på grekiska ön Rhodos. Statyn är hämtad från gudinnan Libertas i den romerska mytologin, med en strålande krona, iklädd fotsid dräkt och slaveriets kedjor vid fötterna. Frihetsgudinnans ansikte sägs vara format efter hans egen mamma Charlotte och kroppen sägs vara designad efter prostituerad. Kronan har sju pikar vilket symboliserar de Sju haven och de Sju världsdelarna över vilket friheten skulle spridas. I vänster hand håller hon tavla med inskriften ”July IV MDCCLXXVI” (4:e juli 1776), vilket är dagen då USA grundlades och de engelska kolonierna i Nordamerika förklarade sig oavhängiga från. I hennes högra hand håller hon i facklan som symboliserar upplysning (Enlightenment).
Statyn väger 225 ton, är 46,5 meter hög och tillsammans med sockeln (27 m.) når den en höjd på 93 meter. Inuti finns en trappa som man kan gå upp alla de 354 trappstegen till kronan. Statyn tillverkades i Frankrike och skickades över till USA i 214 delar. Det tog nio år att färdigställa statyn och under sex av dessa år ställde man ut facklan till beskådan i Madison Square Park för att få upp intresset samt finansiera konstruktionen av piedestalen, som amerikanarna fick betala själva. 1884 var Statue of Liberty klar och rest på Liberty Island. 1986, 100 år efter statyn var klar, byttes facklan ut mot en ny, men originalet finns till beskådan i monumentets museum.

Nöjda klev vi av båten och började gå norrut för att ta oss till Charging Bull. Charging Bull är en 3,2 ton tung bronsskulptur som står i Bowling Green Park nära Wall Street, Manhattan, New York. Med sin höjd på 3,4 m och nära 5 m lång symboliserar skulpturen en aggressiv finansiell optimism och framgång då den lutar sig bakåt på sina höfter och med sitt huvud sänkt redo att anfalla. Skulpturen är populär turistattraktion, vilket vi fick erfara. När vi kom dit var det flera busslaster med asiater som i tur och ordning skulle fotografera sig med skulpturen. Efter några minuter gav vi upp och insåg att vi skulle bli stående här hela dagen om vi ville få ett foto ensamma med Charging Bull. Så vi fortsatte längs Wall Street ner mot East River och satte kurs mot Brooklyn Bridge istället. När vi kom upp på bron var temperaturen nära +27 °C och solen gassade högt uppe på himlen. Vinden var i princip obefintlig så vi stannade var och varannan meter för att dricka vatten och vila i skuggan (där det fanns).

Fakta om Brooklyn Bridge...
Brooklyn Bridge byggdes mellan 1869-1883 och sammanlänkade New York och den då självständiga staden Brooklyn. Brooklyn grundades av holländska bosättare under 1600-talet och var i slutet av 1880-talet en av landets största städer. 15 år efter att bron invigdes röstade Brooklyns invånare igenom ett förslag som innebar att Brooklyn blev en stadsdel i New York. Bron är idag ett av New Yorks mest kända och storslagna landmärken. Det var när den tyska immigranten John Roebling tog färjan över East River och båten fastnade i isen, som idén föddes till Brooklyn Bridge. John Roebling dog efter att ha krossat sin fot och fick stelkramp och fick aldrig se sitt livsverk stå klart. Hans son Washington Roebling tog då över projektet. Men när bron invigdes den 24:e maj 1883 låg sonen Washington på sin dödsbädd, svårt sjuk i dykarsjuka efter pelararbetet han gjorde på bron. Far och son Roebling hade inte bara skapat en bro som såg otroligt stark ut, dess konstruktion visade sig vara precis lika stark. Ett nätverk av kablar varav de allra starkaste har en diameter på 28 cm är ankrade i marken för att förhindra att bron kollapsar. Även om de fyra starkaste kablarna skulle gå sönder kommer de andra kablarna räcka till för att stödja bron. Roebling hävdade till och med att bron skulle klara sig hur bra som helst, utan några kablar. För att motbevisa folkets skepticism lät man en karavan med cirkusdjur – inklusive en elefanthjord på 21 djur – passera bron år 1884.
Med sin längd på 1,8 km och ett spann på 486 m mellan tornen var Brooklyn Bridge världens största hängbro när den stod klar. Det mest märkvärdiga med bron är ändå de två stenmurstornen som majoriteten av kablarna är fästa vid. De två stora gotiska valven når en höjd på 84 meter. Roebling hävdade också att de minnesvärda tornen skulle göra bron till ett historiskt monument. Och så blev det. Brooklyn Bridge blev officiellt ett historiskt monument år 1964. Under åren har bron trafikerats av både hästar, spårvagnar och tunnelbanetåg, men idag finns endast sex filer för biltrafik och ett övre plan för gångtrafikanter och cyklister. Den upphöjda gångvägen ger besökarna inte bara ett tillfälle att ta sig över East River utan att störas av trafiken på våningen under, utan ger en mycket fin vy av de gotiska tornen och Manhattans skyline.

Så vi gick lite drygt halva bron innan vi kände att det var dags att vända tillbaka. Inte för att vi inte ville, utan att vi hade tid inbokad för Ground Zero eller 9/11 Memorial och inte skulle hinna annars. Efter lite virr varr runt på gatorna i Lower Manhattan (bra skyltat dock!) kom vi så äntligen fram till entrén. Kön ringlade sig lång och ni som planerar att besöka Ground Zero måste räkna med 45-60 minuter i kö, speciellt under turistmånaderna. Det var ett himla säkerhetspådrag för att få komma in, likt säkerhetskontrollen på en flygplats. Vakter kontrollerade väskorna (vatten var självklart tillåtet att ta med in) och sedan gick man igenom metalldetektorer innan man äntligen kom in i själva 9/11 Memorial.

Fakta om 9/11 Memorial eller Ground Zero i folkmun kallat...
9/11 Memorial är minnesplatsen för terroristattackerna mot World Trade Center den 11:e september 2001. Monumentet, som döptes till ”Reflecting Absence”, symboliserar platsen för de två tvillingtornen genom två kvadratiska nedsänkta bassänger med ständigt forsande vattenfall. Ground Zero invigdes lagom till 10 årsdagen av attacken. Namnen på alla offer från 9/11 2001 samt terrorbombningen 1993 finns inskrivna på bronspanelen runt bassängerna. På platsen finns även 400 planterade träd och ett underjordiskt museum (ännu ej klart vid vårat besök) som visar kvarstoder från tvillingtornen efter terroristattacken. Ett av alla träd som planterades vid Monumentet är känt som ”Survival Tree”. Trädet, som planterades under 1970-talet, blev svårt skadat och bränt men räddades från bråten av World Trade Center i oktober 2001. N.Y.C. Parks Department tog hand om trädet och planterades åter ut på Memorial Plaza i december 2010. Monumentet Reflecting Absence byggdes på exakt samma ställe som de två tvillingtornen stod. Storleken på bassängerna och hur de är placerade till varandra är identisk med hur tornen en gång var. Längs kanterna rinner vattenfall som kan symboliseras med hur tornen imploderade efter attackerna.
Återuppbyggnaden av World Trade Center planeras vara klart 2020 och ska bestå av 5 skyskrapor. Ingen av dessa kommer bli högre än de två tvillingtornen. Den största av byggnaderna, ”One World Trade Center” eller ”Freedom Tower”, kommer med sina 102 våningar och 541 meter bli New Yorks högsta byggnad. Höjden är symbolisk då 541 m (1776 ft) ska stå för det år då USA grundades, d.v.s. år 1776. Freedom Tower ska bli den stabilaste skyskrapan i världen och kostnaden beräknas bli 20 miljarder SEK. Jag minns exakt vad jag gjorde den där tisdagen, den 11 september 2001. Klockan var strax efter 17.00 svensk tid som nyheterna nådde Sverige och hela världen höll andan. Det var ingen actionfilm, det var ju på riktigt. Det är svårt att förstå vad New York-borna gick igenom den dagen.

Vi kom till den södra bassängen först och det som slog mig var det öronbedövande bruset från vattenfallen. Bruset utestängde Lower Manhattans hektiska stadsliv och gav besökarna fokus på monumentet. Bassängernas djup var till synes bottenlösa och hur länge man än stod där och såg ner i djupet kunde man inte se botten. Mystiken kring bassängerna skulle kunna liknas med konsekvenserna av terroristernas handlingar – lika djupt och bottenlöst. Jag kände mig väldigt liten när jag stod där och blickade ner i bassängerna och insåg hur skört livet ändå är. Jag är ingen religiös person men kände ändå hur min syn på livet ändrades av mitt besök här. Drygt en månad innan hade filmen World Trade Center från 2006 med Nicholas Cage i huvudrollen visats på TV. Så med filmen färsk i minnet (med autentiska bilder och sekvenser från attackerna) kunde jag inget annat än att hedra offren med en tyst minut under mitt besök.

Efter besöket kände jag mig ganska tom i skallen och värmen gjorde det inte bättre. Så en välbehövlig lunch på en närliggande restaurang innan vi tog tuben tillbaka till hotellet för lite siesta. När vi vaknade till liv igen kände vi att det var dags för en Frozen Yoghurt. Brain freeze! Men det gjorde ingenting eftersom det var så himla varmt idag. Jag hade googlat fram en godisbutik i närheten av Central Park som hette Dylan’s Candy Bar. Det är Dylan Lauren (Ralph Laurens dotter) som äger affären! Så det kändes som ett obligatoriskt besök när jag ändå var i New York. Vi knallade iväg till 60th Street och 3rd Avenue och gick in. Rena himmelriket för godisälskare. Det var två våningar med enbart godis och ett tredje översta plan med ett café. Det var i och för sig inte billigt godis, men lite lösgodis köpte jag. På vägen hem till Hostelet gick vi förbi New York & Company på 5th Avenue och hittade ett par byxor med 50% rea. Jag slog till direkt. Sedan var vi tvungna att köpa frukost att äta i morgon bitti, eftersom vi har en transfer från Hostelet kl. 05.10 för vår resa till Niagarafallen i morgon.

Copyright © Bejjan888™

Frukost vid 08.00. TV:n i matsalen var påslagen och på nyheterna pratade man om United States Federal Government Shutdown. Som turister och icke insatt i det amerikanska politiska systemet så tog det ett tag innan man förstod vad det handlade om. Kort och gott handlade det om oenigheter om budgeten mellan Demokrater och Republikaner och att USA lånat sitt maxbelopp av andra länder. Men det som amerikanska nyheterna la mest fokus på var den så kallade ”Obama Care”, en lag som innebär att 15% av USAs invånare (som annars stått helt oförsäkrade) omfattas av Obama Health Care Law. Republikanerna ville häva Obama Care för att underlätta den redan hårt ansträngda ekonomin, men när Demokraterna inte gick med på det så satte Republikanerna käppar i hjulet för Obama och tvingade staten till Federal Government Shutdown.

Varken jag eller min reskompis visste vad detta skulle innebära för oss som turister, men enligt New York Times så hade t.ex. Frihetsgudinnan stängts… och vi som hade bokat biljetter för att se just Frihetsgudinnan i morgon! Så vi höll tummarna för att det skulle bli en kortvarig grej (men nu i efterhand så vet vi ju att Government Shutdown pågick i drygt 2 veckor). Men denna dag hade vi planerat in en heldag i Central Park. Vi gick längs Broadway till Central Parks sydvästra hörn. Från början hade vi tänkt hyra cykel och cykla runt, men eftersom man bara får cykla på de större vägarna i Central Park, så var det ingen idé. Det är ju längs de mindre gångvägarna som allt intressant finns. Så ni som planerar att besöka Central Park – hyr ingen cykel. Gå istället. Det är det värt!

Fakta om Central Park...
Central Park är en 3,4 km2 stor rektangulär park (4 x 0,8km) på Manhattan i New York. År 1853 beslutades att grönområdet skulle uppföras. Men innan man kunde påbörja projektet var man tvungen att ”rensa” arean från dess invånare. De flesta bodde i små byar såsom Seneca Village, Harsenville och Piggery District och var antingen fattiga vita, fria afroamerikaner eller boende med engelskt eller irländskt ursprung. Man räknar med att ca 1600 boende fanns i området och byarna jämnades med marken för att ge plats åt Central Park. Parken invigdes redan 1857. Den var då inte lika stor som idag och låg i New Yorks norra utkanter och det kom att dröja flera decennier innan den blivit en oas omringad av skyskrapor. År 1858 utlystes en tävling om utformandet och utbyggandet av Central Park som vanns av landskapsdesignern Frederick Law Olmsted och arkitekten Calvert Vaux.
Konstruktionen påbörjades samma år, fortsatte under American Civil War och slutfördes 1873. Parken har miljontals besökare varje år och blev ett National Historic Landmark 1962. Central Park innehåller flera naturliga sjöar men även anlagda dammar. Skogen verkar naturlig, men är till största delen anlagd och man planterade ca 4 miljoner träd i parken. Parken har omfattande vandringsleder som blivit motionsslingor för New Yorks befolkning. Central Park inhyser även ridvägar, 2 st. skridskorinkar och Central Park Zoo. Möjlighet att hyra cykel eller båtar för turer på en av parkens sjöar eller vattendrag är några av aktiviteterna man kan göra i Central Park. Strawberry Fields är minnesplatsen till John Lennons ära, efter att han mördats utanför sitt hem i the Dakota Building vid Central Park den 8 december 1980. Mitt över gatan från hans hem ligger alltså minnesplatsen Imagine i Strawberry Fields. Varje år samlas fans från hela världen för att delta i minnesstunden.

Vi gick in i Central Park från Columbus Circle i det sydvästra hörnet av parken och gick österut och passerade Gapstowe Bridge och Inscope Arch på vägen mot statyn Dancing Goat. En lekfull bronsstaty i anslutning till Central Park Zoo. Vi passerade Central Park Zoo och stannade till vid den berömda statyn Balto. Ett porträtt av slädhunden Balto, en Sibirisk Husky, som var ledarhunden i sitt spann som transporterade difterimotgift i Alaska i början av 1900-talet då difterin härjade som värst. Bedriften har gett upphov till en slädhundstävling i Alaska som anordnas varje år. Både Dancing Goat och Balto skulpterades av Frederick George Richard Roth, en berömd skulptör som flertalet gånger prisats och ärats för sin konstnärliga ådra.

Sedan vandrade vi vidare mot Literary Walk, kanske det mest kända stråket i hela parken. En lång allé som kantas av stora lönnar, även kallat the Mall, som nog de flesta sett på bilder när hösten förvandlar alla löv till ett hav av rött, gult och orange. Denna dag var det runt +25 °C och strålande sol och hösten verkade alltför avlägsen. Synd, för vi hade hoppats på lite vackra höstfärger när vi var här. Vi kikade på Eagle and Pray Statue, som står alldeles bredvid the Mall. Statyn skapades av Christophe Fratin och är (vad man vet) den äldsta statyn som står i någon av New York Citys parker.
Via Navy Terrace gick vi till statyn Alice in Wonderland. Denna imponerande skulptur skapades av Jose de Creeft. Författaren och filantropen George Delacorte överlät skulpturen som en hyllning av sin framlidna fru Margarita och som en gåva till alla barn i New York City. Statyn är en populär staty bland både barn och vuxna som man får klättra på. Vi vandrade västerut och letade på Charles B Stover Bench som är en stor bänk i granit. Den är så utformad att om man viskar i ena änden av bänken så kan personen i andra änden höra. Jag och min reskompis provade att viska åt varandra och det fungerade! Sedan gick vi till Romeo och Juliet-statyn men jag måste säga att den var inte särskilt imponerade, med tanke på statyerna som vi sett hittills. Nu hade klockan blivit mycket och våra magar kurrade rejält. Vi lämnade Central Park för en bit mat och satte oss i Theodore Roosevelt Park och chillade en stund. Solen gassade på rejält nu och det var varmt till och med i skuggan.

Åter till Central Park och spatserade över Oak Bridge. Vyn från bron känns igen och är välkänt motiv världen runt. Så Oak Bridge med vy ut över the Lake är ett måste i Central Park! När vi vandrade längs kanten av the Lake såg vi en liten byggnad nere vid vattenbrynet. En stig ledde ner så vi gick ner och kikade. Inne i den lilla byggnaden höll en tjej på att duka för en romantisk lunch/middag och hade skapat ett hjärta med rosenblad. Tjejen berättade att hon höll på att ordna inför ett frieri. Åh, så romantiskt! Hon frågade även oss om det räckte med rosenblad eller om hon skulle strö ut mer. ”All over the place!” svarade vi i kör.

Vi satte sedan kurs mot Strawberry Fields och John Lennons minnesplats Imagine. Vi vilade en stund på bänkarna som fanns runt om och lyssnade på en gatumusikant som satt och spelade på sin gitarr. Sedan en snabb titt på statyn the Falconer, en elegant och välgjord staty av George Blackall Simonds. Därefter gick vi tillbaka till the Mall och satte oss i skuggan av de stora lönnarna och bara satt där. Vi satt upp emot en timme och bara vilade, njöt av vädret och var i nuet.

När vi var klara med parken tog vi 6th Avenue söderut tillbaka mot vårat Hostel. Det är otroligt vad många gift shops och souvenirshoppar det finns i New York. Överallt! Och egentligen säljer de samma saker allihop. I början var man in i varenda affär, men sen insåg man att det var slöseri med tid eftersom det var samma saker hela tiden. När vi kom till Times Square hittade vi på ett ställe som sålde Frozen Yoghurt. Vi var bara tvungna att stanna till och köpa! Värmen och sötsuget gjorde det oemotståndligt. Och det var sååååå gott! Efter lite mat så tog vi en Power Nap på rummet innan vi gick ut på kvällen för lite shopping. En del kläder blev det. Måste ju se till att fylla upp den inhandlade resväskan innan man åker hem ;) Innan vi la oss för kvällen googlade vi som galningar för att få klarhet i om Statue of Liberty var stängt i morgon. Och allt tydde på att så var fallet. Men vi kom överens om att vi skulle åka ner till Battery Park (där färjan utgår från) och se vad som gällde.

Copyright © Bejjan888™

Frukosten på hostelet serverades dagligen mellan kl. 7-10 och bestod av rostat bröd, yoghurt, flingor, mjölk, frukt och kaffe. Efter frukost gav vi oss iväg mot Rockefeller Center och Top of the Rock Observation Deck. Vi hade redan bokat biljetterna online och hade tid mellan 10.00 och 10.15.

Fakta om Rockefeller Center...
Rockefeller Center, från början känt som Radio City, är ett komplex av byggnader som tog form i mitten av Stora Depressionen. Från början bestod komplexet av 14 byggnader varav 70 våningar och 256 m höga GE Building som högst. Det är världens största privatägda byggnadskomplex – en stad i staden utsedd till National Historic Landmark. Området där Rockefeller Center ligger var från början tänkt bli den nya platsen för Metropolitan Opera. Då ägdes området av Columbia University och John D. Rockefeller fick hyra området för Metropolitan Operas ställe. Komplexets design skapades av arkitekten Benjamin Wistar Morris. Han influerades av Grand Central Terminal-komplexet och inkluderade ett trädgårdslandskap, operahus, höga kontorsbyggnader, affärer och terrasser. Byggnaderna länkades samman med en rad broar och gångvägar. Men börsraset 1929 gjorde att Metropolitan Opera övergav projektet och Rockefeller tog fram nya planer på att låta komplexet inrymma radio- och televisionsbolag. Så föddes Radio City. En av de första byggnaderna som stod klart var RCA Building, numera GE Building, som fungerar som huvudkontor till Radio Corporation of America (RCA). Det designades av Raymond Hood.
Observationsdäcket högst upp på Rockefeller Centers GE Building, även kallat ”Top of the Rock”, ger besökarna en panoramavy över Central Park och Empire State Building. En separat entré vid 50th Street leder till hissarna. Inuti hissen projiceras viktiga historiska händelser på det transparenta taket. Det finns totalt tre våningar som är öppna för allmänheten, inklusive takterrassen. Den första är på 67:e våningen och är helt täkt, observationsdäcket på 69:e våningen har glasrutor medan 70:e våningen är helt öppen och erbjuder besökarna en 360°-vy.
Lower Plaza är en nedsänkt torgplats med fin utsikt mot Prometheus Statue och GE Building. Det är här, på Lower Plaza, som man varje år sedan 1933 har den berömda årliga Christmas Lightning Ceremony. Ett enormt träd reses bakom Prometheus Statue med tusentals julljus och markerar New Yorks början av julfirandet och torgplatsen förvandlas till en stor skridskobana. Prometheus Statue är den mest berömda konsten vid Rockefeller Center och är i guldfärgat brons. Statyn skapades 1934 av skulptören Paul Manship och svävar över en fontän på Lower Plaza. Prometheus återlämnar den stulna elden till mänskligheten. Statyn omges av ett band som visar zodiakens tecken.

Vi besökte alla de tre våningarna som var öppna för allmänheten. Vädret visade sig från sin bästa sida med strålande sol och enstaka moln på himlen. Temperaturen låg på dryga +22°C men vinden uppe på takterrasserna svalkade rätt skönt. När vi var på väg ut ur Rockefeller Center snurrade vi till det rejält, men hittade till slut ut på Lower Plaza och kikade på Prometheus Statue. Vi vandrade sedan söderut och passerade en märkesaffär som hade 90% rea, som skulle upphöra. Vi kikade runt och insåg snabbt att det var här som vi skulle köpa oss en varsin resväska till för att fylla med allt vi tänkt shoppa i New York – kläder, skor mm. Så vipps hade vi köpt oss ett par resväskor. Nöjda gick vi tillbaka till Hostelet och lämnade av väskorna och satte sedan kurs mot Empire State Building.

Fakta om Empire State Building...
Empire State Building tog 1 år och 45 dagar att bygga och tog år 1931 över titeln som världens högsta byggnad från Chrysler Building. Empire State Building behöll titeln i 41 år, fram tills World Trade Centers norra torn var färdigbyggt 1972. Empire State Building har idag sändare för de flesta TV-stationerna i New York på sin mast. Empire State Building designades av Gregory Johnson och hans arkitekturkontor Shreve, Lamb och Harmon som skapade alla ritningar inom två veckor p.g.a. tidigare konstruktioner för Reynolds Building i North Carolina och Carew Tower i Ohio.
Empire State Building har 102 våningar toppas av en 68 meter hög mast och byggnaden har en total höjd på 449 meter. Masten designades för att vara en förtöjningsmast med en landgång för styrbara luftskepp. En hiss skulle transportera passagerarna mellan 86:e och 102:a våningen. Men efter ett fåtal försök ansågs detta som svårt och farligt på grund av de uppvindar som byggnaden skapar. Byggnaden är designad med Art Deco-stil och har utsetts till ett av de sju underverken i modern tid. Empire State Building utsågs 1986 till National Historic Landmark.
Empire State Building har ett observationsdäck på 86:e våningen som är öppet för allmänheten och är väldigt populärt bland besökare. Härifrån får besökarna en 360°-vy över New York. Det finns 16 våningar till och en utkiksplats på 102:a våningen, vilket man kan få besöka mot en extra avgift.
Genom åren har mer än 30 personer tagit sitt liv genom att hoppa från toppen av byggnaden, det första skedde innan byggnaden var klar då en byggnadsarbetare fått sparken. 1947 satte man upp ett staket runt observatoriedäcket, efter att fem personer försökt att hoppa inom loppet av tre veckor. Det mest kända självmordet torde vara 23-åriga Evelyn McHale som hoppade från 86:e våningen och landade på en United Nations limousin. Fotografstudenten Robert Wiles tog ett foto av hennes väl intakta kropp endast några minuter efter hennes död. Fotografiet publicerades i maj 1947 i tidningen Life Magazine och har ofta kallats "The most beautiful suicide". För att ta sig upp till 86:e våningen tar man en av de 73 art deco-hissarna som har en hastighet på 427 meter per minut. Så totalt tar det 45 sekunder att åka upp de 320 metrarna till den 86:e våningen. Vid klart väder kan man, från 102:a våningen, se så långt som upp till 13 mil.

Expressbiljetterna gjorde att vi snabbt tog oss förbi alla köer och upp till 86:e våningen. Redan här från 86:e våningen såg det 70 våningar höga Rockefeller Center väldigt litet ut. Bara timmen innan (när vi var uppe på Top of the Rock) kändes det bra högt, men inte nu längre. Vi hade köpt till entré till 102:a våningen (jag menar, varför inte göra allt när man ändå är på plats liksom) och man kände sig bra liten där uppe! Men utsikten var enastående och i det klara vädret såg vi milsvida omkring. Manhattan, Central Park, Hudson River, East River, Flat Iron Building och Brooklyn Bridge var bara några av sevärdheterna vi kunde se härifrån. När vi kommit ”ner på jorden” igen gick vi söderut till Flat Iron Building.

Fakta om Flat Iron Building...
Flat Iron Building kallades ursprungligen för The Fuller Building eftersom det var namnet på företaget som uppförde byggnaden. The Fuller Company huserade på 19:e våningen. Men på grund av sin likhet till ett strykjärn har byggnaden i folkmun kommit att kallas för Flat Iron Building. 1966 blev byggnaden ett av New Yorks Landmarks och upptogs på National Register of Historic Places 1979 och ett National Historic Landmark 1989. Med sina 22 våningar är byggnaden 87 meter hög och var en av de högsta byggnaderna i New York när den uppfördes år 1902. Byggnaden står på en triangulär tomtyta och för att nyttja den extremt dyra tomtmarken på Manhattan maximalt, ritade arkitekten Daniel Burnham helt enkelt så att huskroppen precis gick utefter tomtgränsen mot trottoaren. Fönstren i "point offices" har fönster mot norr och har en vacker utsikt mot Empire State Building.

Vi gick sedan tillbaka norrut via 5th Avenue och besökte bl.a. Forever 21, GAP, Macy’s (med sina trärulltrappor) och Aerosol. Jag kan verkligen rekommendera Aerosol. En skobutik med supersköna skor och i just den här butiken var personalen väldigt kundinriktade och servade oss som om vi vore kändisar. Så ett par skor (som passade mina breda nordiska fötter) blev det som var suuuuupersköna att gå i. Vi stannade till vid en italiensk restaurang och käkade innan vi gick vidare till FN’s Högkvarter nere vid East River. Så efter en lång dag ute på New Yorks gator och inhandlat ett lager med dricksvatten gick vi tillbaka till Hostelet för att vila fötterna inför morgondagens pass i Central Park.

Copyright © Bejjan888™

Upp och packar ihop väskorna för att hinna med frukost som började serveras kl. 06.30. Vår taxi till Rapid City Regional Airport hämtade oss kl. 06.45. Planet skulle lyfta kl. 07.45 och killen som bokade vår taxi dagen innan sa att vi skulle ha gott om tid på oss att hinna genom säkerhetskontroll och allt. Men när vi kom fram till flygplatsen och checkade in våra väskor sa dem att vi var tvungna att skynda oss. Så vi halvsprang genom säkerhetskontrollen och fram till gaten (som låg typ 30 meter från säkerhetskontrollen) allt för att inse att passagerarna där satt lugnt och stilla vid gaten och väntade. Det var ju typiskt att personalen vid incheckningen skulle jaga upp oss för det här?! Vi hade gott om tid att gå på restrooms och köpa vatten. Vi hann lugna ner oss innan det blev dags att borda planet. Planet till Denver var ett litet jetplan med 1+2 säten. Snudd på klaustrofobiskt. Men det tog knappa timmen att flyga ner till Denver så det gick ändå relativt bra. På Denver International Airport hade vi drygt två timmar på oss för att hinna äta mat och sträcka på benen. Vi hittade ett asiatiskt ställe med wok-meny. Fried rice med kyckling beställde jag. Väldigt gott.

Planet mot New York och Newark Liberty Int’l Airport avgick kl. 11.13. Tack och lov var det ett normalstort plan med generöst utrymme för benen. Skönt eftersom vi skulle flyga i fyra timmar till innan vi når vårat slutmål för dagen. Skärmen framför mig verkade inte fungera (eller så var det bara jag som inte fattade hur den fungerade ;P ), men jag hade med mig mp3-spelaren som jag lyssnade på istället.

När planet flög in över New York satt jag så jag såg Manhattan och Frihetsgudinnan. Vackert och mäktigt på samma gång! Klockan var 17 lokal tid när vi klev av planet och hämtade våra incheckade väskor. Vi lyckades hitta en buss in mot New York City som tog kreditkort (jag hade fortfarande inte hunnit ta ut några kontanter) och vi gick på och skulle betala. Men då sa killen med biljetterna att deras kortmaskin hade gått sönder. Men det var väl typiskt! Så vi gick av bussen och fick lov att gå in på flygplatsen och köpa bussbiljetter över disk. Trötta och hungriga gick vi ut till busshållplatsen och det kändes som evigheter innan nästa buss kom.

Turen in till New York City tog ca. 40 minuter och vi hoppade av vid Bryant Park. Vårat boende, Equity Point Hostel @ Times Square, låg endast två kvarter bort. Vi korsade både Broadway och 7th Avenue på vägen och mitt på 41st Street mellan 7th och 8th Avenue hittade vi skylten med Equity Point Hostel. Receptionen var modernt och estetiskt inredd. En kortvuxen kvinna stack upp huvudet ovanför receptionsdisken och välkomnade oss med ett stort leende. Hon hade en konstig brytning på engelskan så ibland var det svårt att förstå vad hon sa. Men tillslut hade jag betalat min del i boendet och fått ut rumsnyckel. En hiss tog oss upp till tredje våningen och vårat rum låg längst bort i korridoren med fönster in mot bakgården. Ganska skönt så man kunde öppna fönstret utan att höra en massa biltrafik. Det var en lättnad att äntligen vara framme, kunna ställa ifrån sig bagageväskan och bara lägga sig ner och veta att man inte har något att stressa iväg till. Vi gick ut för att äta något. Vi vandrade längs New Yorks gator och kom till slut fram till ett ställe med vegetarisk sandwich som fick duga för kvällen.

När vi ätit klart hade mörkret börjat smyga sig på och gatorna började lysas upp av gigantiska neonskyltar med stora monitorer. Vi hade kommit fram till Times Square!! Reklam och information överöste nästan trafikkaoset på gatorna. Times Square var bitvis avstängt för biltrafik (på grund av vägarbeten) så biltrafiken runtom själva Times Square var kaosartad. Och därtill tusentals människor som försöker ta sig fram. New York City Polisens närvaro i princip vartenda gathörn gjorde att man kände sig säker på gatan ändå. Men som svensk måste jag erkänna att polisens närvaro i New York gjorde mig lite nervös i början. För hemma i Sverige ser man knappt polisen och gör man det så har det hänt något.

Vi insöp ljudet, ljuset, dofterna och livet på Times Square under några minuter och bara var. Nu var vi här! Och det var varmt, fast klockan var åtta på kvällen. Invånarna pratade om att det var Indian Summer nu i New York.

Vi vandrade mot Bryant Park och satte oss där en stund. Söder om oss såg vi Empire State Building torna upp sig upplyst av lampor mot den stjärnklara himlen. Vi gick sedan lite österut, passerade Grand Central och hade Chrysler Building rakt framför oss med sin Art-Deco-stil och välkända arkitektur. Toppspiran lystes upp i kvällsmörkret och vi fick nästan nypa oss själva för att påminna oss om att vi faktiskt var i New York! Alldeles bredvid vårat Hostel låg Madame Tussauds och en av Parsons New School of Design’s byggnader (känt från TV3s realityserie Project Runway). Vid tio på kvällen gick vi tillbaka till vårat rum på Hostelet, fullmatade med nya intryck, information och en längtan att upptäcka mer!

Copyright © Bejjan888™

Så var det dags att lämna ranchen. Efter en stillsam frukost och den slutliga packningen av väskor och bagage blev det kramkalas och alla sa adjö. Det nygifta paret från England åkte vidare mot Yellowstone, tyskarna åkte iväg utan något större väsen och jag och min reskompis satte oss i transferbilen för skjuts in till Rapid City. Vi skulle ha startat vår resa vid 9-tiden men kom iväg lite sent.
Vi hade nämligen förbokat en rundtur till Mount Rushmore och skulle bli hämtade på Rapid City Regional Airport klockan 12.00. Men som tur var så kom vi fram till flygplatsen endast fem minuter för sent. Vi sa adjö till Doerte och Sonja som skjutsat oss hela vägen från ranchen och gick till bilen med vår guide Russ. Russ hade med sig en fransman som också skulle med på turen. Turen började med en liten tur genom själva Rapid City centrum. Rapid City är den näst största staden i delstaten South Dakota, men ska jag vara ärlig så tycker jag inte att staden var så särskilt stor. Längs huvudgatan står statyer av alla amerikanska presidenter och i en av Rapid City’s parker finns en bit av Berlinmuren, som vi åkte förbi och tittade på. Russ berättade att de flesta amerikanska städerna är byggda i rutmönster utefter den järnväg som går (eller har gått) igenom staden, och så även Rapid City. Gatorna i Rapid City var förvånansvärt strikt ordnade i ett tydligt rutmönster att det inte gick att undvika. Från Rapid City kan man se Black Hills långt borta i horisonten. Black Hills ser verkligen svart ut på håll på grund av tallarna (Ponderosa Pine Trees) som växer på bergsmassivet. Tallarnas barr är långa och platta vilket gör att de absorberar solljuset och ger intrycket av att bergen är svarta.

Efter en hel del snurrande längs smala skogsvägar kom vi fram till Mount Rushmore. Det var en hel del folk där även fast det snart var oktober. Jag kan bara tänka mig hur det ser ut under de värsta turistmånaderna med tusentals turister. Vi stannade dock för att äta lunch först i restaurangen vid Borglum Court. Sedan började vi gå längs Presidential Trail som är en liten gångväg som leder fram till det berömda Mount Rushmore.

Fakta om Mount Rushmore...
Mount Rushmore National Memorial skapades till minnet av de första 150 åren i USA:s historia genom ett 5 km2 stort område i Keystone, South Dakota. Mt Rushmore är mest känt för de 18 meter höga granitmonumenten av de amerikanska presidenterna George Washington, Thomas Jefferson, Theodore Roosevelt och Abraham Lincoln. Monumenten skapades av den dansk-amerikanska skulptören Gutzon Borglum och hans son Lincoln Borglum tillsammans med 400 medarbetare. Arbetet påbörjades 1927 på initiativ av president Calvin Coolidge och avslutades tidigare än planerat år 1941 på grund av dålig finansiering då landets finanser gick åt för upprustningen inför intåget i andra världskriget. Graniten som monumenten skulpterades ur är mycket hård och erosionen uppskattas vara 2,5 cm på 10 000 år. Med andra ord kommer det att ta 7,2 miljoner år innan skulpturerna helt har förlorat formen av människoansikten. När man ”skulpterade” ansiktena så sprängde man bort 90% av graniten och endast 10% borrades eller hamrades bort för hand! Det kan man kalla precisionsarbete med dynamit!
Den första idén var att skapa skulpturerna i Black Hills, men idén ratades av Gutzon Borglum på grund av den dåliga kvalitén av graniten och starka protester från miljöaktivister och Native Americans. Man nöjde sig sedan med Mount Rushmore vilket även hade fördelen av att det pekade mot sydöst för maximal solexponering. Doane Robinson, som kom på själva idén med monumenten, ville avbilda westernhjältar såsom Lewis and Clark, Red Cloud och Buffalo Bill Cody, men blev nedröstad av Borglum som bestämde att det skulle ha mer nationellt fokus. Arbetet påbörjades i oktober 1927 och det var då tänkte att skulpturerna skulle avbildas från huvudet och ner till midjan. Gutzon Borglum avled dock i mars 1941 av embolier och när hans son Lincoln tog över arbetet fick projektet avslutas redan i oktober samma år, på grund av nerskärningar i budgeten. I en kanjon bakom de skulpterade ansiktena finns en kammare 21 meter in i berget med ett källarvalv som innehåller 16 porslinpaneler. Panelerna innehåller texten av Declaration of Independence and Constitution, de 4 presidenternas biografier och Borglums egna biografi samt USA:s historia.
Under en 10-årsperiod byggdes besökscentrum med förnödenheter för besökare, gångvägar och museum. För att underhålla minnesplatsen krävs att bergsklättrare övervakar och täcker sprickor årligen. På grund av den begränsade budgeten kan inte skulpturerna tvättas regelbundet för att ta bort lav.
Bland Native Americans är Mt Rushmore ett kontroversiellt ämne då USA tog området från Lakota-stammen efter Great Sioux-kriget 1876. Åtta år tidigare hade området skänkts till Lakota-stammen för all framtid. År 1971 ockuperades monumenten av medlemmar ur American Indian Movement som döpte det till Mount Crazy Horse. Man planterade en bönepelare som en symbolisk slöja över monumentets ansikten och skulle vara kvar till dess att området återbördats till dess rättmätige ägare. Men monumenten provocerar kontroverser. Vissa påstår att monumenten handlar om rasistisk överlägsenhet eftersom de fyra presidenterna som Borglum valde, var aktiva under perioden då USA intog indianernas marker. Gutzon Borglum själv bidrar till kontroverser då han var medlem i Ku Klux Klan.

Så när vi var nästa klara får min reskompis plötsligt syn på en Mountain Goat en bit från vägen vi gick på. Tyvärr var den ganska långt bort, så det var svårt att få bra foton på geten. Men nu har jag sett en Mountain Goat IRL! Så efter någon timme, ett besök i gift shopen samt att ha fotograferat ansiktena från alla håll och kanter, kände vi oss ganska klara. Vi samlades vid bilen och Russ körde runt oss på flera olika ställen i området, bl.a. Needle Eye, som man troligen inte skulle hittat till som turist.

På ett ställe där vi stannade till fanns det hur många jordekorrar som helst. Ni vet, sådana där söta små ekorrar som Piff och Puff. De var sååå söööta ;) Det var riktigt svårt att få bra foton på de små rackarna. De var så snabba, att om man lyckades få kameran att fokusera på en jordekorre så hann den flytta på sig innan man hunnit fotografera den. Efter ett tag stannade vi till vid en sjö, där man hade spelat in en känd film (minns inte titeln på filmen). Och just den här dagen som vi stannade till så var det ett bröllop vid stranden. Vi skojade och sa att vi skulle ”crash the wedding”.

Innan vi återvände till Rapid City stannade Russ till utanför Crazy Horse Memorial. Vi hade inte bokat någon tur till Crazy Horse men Russ valde ändå att köra förbi så vi fick fotografera. Crazy Horse Memorial är ett projekt som startade i juni 1948 och pågår än idag. Man tillverkar en stor staty av Crazy Horse (en indianledare för Lakota-stammen "Oglala") som huggs ut i granit i berget Black Hills. Monumentet ska bli större än Mount Rushmore och om det blir färdigt ska det bli det största i världen med sin 195 meters bredd och en höjd på 172 meter. Vi kom aldrig så pass nära att vi fick någon bra uppfattning om hur stort monumentet egentligen var.

Under färden tillbaka till Rapid City var vi så trötta. Turen vi bokat var egentligen på 5 timmar, men med lite extra turer hit och dit så var vi uppe i 6 1/2 timme. Vi checkade in på Ramada Inn i Rapid City vid 18.30. Det första som slog emot en när man klev innanför dörrarna till hotellet var klor! Det luktade simhall. Och mycket riktigt, när vi kom fram till receptionen låg det en inomhuspool alldeles bredvid. Barnen simmade och lekte i poolen och föräldrarna satt uppe bredvid. Det kändes väldigt konstigt att man stod där med bagageväskorna och skulle checka in, fullt påklädd medan barn och vuxna satt i badkläder bara några meter ifrån. I receptionen fick vi tips om att gå till restaurangen Alfredo’s för att äta mat eftersom hotellet hade 10% rabatt där. Så bra! Tänkte vi och letade oss fram till restaurangen. Men stället var inte sådär jättebra. Maten var halvdan, personalen service var usel och tjejen i kassan hade problem med att dra av 10% rabatt för oss. Hon hade ett kort som hon skulle dra i kassaapparaten men det verkade inte fungera. Efter några minuter så gav vi upp och sa till att vi struntade i rabatten – bara vi fick betala och gå därifrån! Men då krånglade mitt kreditkort istället. Så jag kunde inte betala för min mat. Så typiskt! Och inga kontanter hade jag just då heller. Så min reskompis lånade ut pengar till mig så vi kunde gå därifrån. Herregud vilket krångel! Och det var ju inte bara en grej som inte fungerade…
Väl tillbaka till hotellet kontrollerade vi att vår flygtaxi skulle komma vid 06.45 i morgon och skjutsa oss till Rapid City Regional Airport för resan mot New York!

Copyright © Bejjan888™

Vaknade och tyckte mig uppleva att det var något ljusare än vanligt utanför fönstret. Jag kisade med ögonen och drog försiktigt undan gardinen och såg till min förvåning ett 5 cm vitt snötäcke på marken. De fjäderlätta snöflingorna dalade lätt ner från himlen. Hmm, nu blev det genast lite klurigare att klä sig. Väderprognosen för Hulett de senaste veckorna hade varit runt +20°C och sol, så varken jag eller min reskompis var förberedda på någon snö – klädmässigt. Men lager efter lager klädde vi på oss för att inte frysa. Typiskt att det skulle bli snö sista riddagen på ranchen. Jag skulle dessutom få rida min favorithäst Chocolate en sista gång… så vad skulle jag göra?

Vid frukosten kl. 07.30 frågade Lance, vår wrangler, ”Are you gonna ride today?” och tittade på oss som om vi var från yttre rymden. ”Of course!” svarade vi och skrattade. Lance skakade på huvudet och sa nåt i stil med; ”You guys are crazy!” Lite raskt svarade jag tillbaka; ”So what? We’re Scandinavians!” Jag menar, lite snö har väl ingen dött av ;) För er som läser detta, ska jag bara tillägga att Lance kommer från Florida och åker tillbaka till Florida när vintersäsongen härjar i Wyoming. Så för Lance var detta hur kallt som helst.

Hästarna hade heller inte varit särskilt glada att gå tillbaka in från hagen till ranchen på morgonen. De hade heller inte hunnit få någon vinterpäls och stod och frös. Chocolate ville då definitivt inte bli tagen i hagen och gick undan hela tiden. Men efter lite trixande så fick jag ta på henne grimman. Så en snabb rykt och fort på med sadel och träns och upp i sadeln. Vi vallade tillbaka en ko och hennes kalv tillbaka till resten av hjorden. Och det var lättare sagt än gjort. Marken under snön hade ju inte hunnit frysa, så det var bara lera under snön. Till detta ska tilläggas att ingen av ranchens hästar hade några skor. När vi vände tillbaka till ranchen kände man hur stelfrusna fingrar och tår man hade. Och när vi kom fram till ranchen så regnade det. Så blöta och frusna tog vi hand om hästarna och skyndade att släppa ut dem i hagen. Sen skyndade vi oss in i värmen och jag tror nog att alla duschade sig varm efter vårat lilla äventyr. Till lunch blev det pizza, helt OK efter en blöt och kall förmiddag i sadeln. Det var fyra olika pizzor med diverse fyllningar, skinka, tonfisk, oliver mm.

På eftermiddagen vid 13.30 var det dags för shooting. Vädret ville inte ge med sig så det kom ner någon form av snöblandat regn på eftermiddagen med. Men vi skulle få stå i dörröppningen på ladan (under tak) och skjuta. Lance hade bjudit in en annan cowboy som kom med en hel arsenal med olika skjutvapen. En .22:a, en halvautomatisk .22:a, en 30.30 och ett hagelgevär är vad jag kommer ihåg. Dessutom hade han med sig en pistol och vi fick dessutom prova Lance’s egna pistol om vi ville. Jag provade den halvautomatiska .22:an och sedan var det bra för min del. Det berodde till största delen på att de tyska killarna var lite ”all over the place” och hanterade inte vapnen på ett säkert sätt riktigt. Så det kändes liksom bäst att hålla sig ur vägen.

Vid 17.45 åkte vi alla gäster med personalen och ranchägarna in till Hulett för att äta middag ute på restaurang och sedan en vända på puben. Personligen hade jag kunnat hoppa över barrundan… för i USA får man fortfarande röka inomhus på barer och restauranger. Och gissa om kläderna stank rök på kvällen när vi kom tillbaka till ranchen?! På kvällen besökte vi även konstnären Bob Coronato som hade sin ateljé längre ner på gatan. En kort mörkhårig medelålders man tog emot oss med ett leende trots att det var en fredagskväll. Han berättade om sina verk med entusiasm och om du frågar mig så var han riktigt duktig. Bob använde sig av en tryckmetod för sina verk, men gjorde även oljemålningar. Motiven var såklart hästar, cowboys och indianer. Han är ganska känd inom cowboykretsarna i västra USA och anlitas flitigt av både tidningar, annonsörer och andra kunder. Vi kom tillbaka till ranchen och kom i säng vid 23-tiden.

Copyright © Bejjan888™

Jag och min reskompis var vakna en stund innan väckarklockan ringde, eftersom de tyska tjejerna (som hade sitt rum ovan för vårat) varit uppe och gått under natten och golvet/taket knarrade hela tiden. Det var faktiskt lite jobbigt. Frukost klockan 07.30 för att sedan ge oss iväg på hästarna klockan 09.00. Dagens häst var Jack. En liten engelsk fullblodsvalack. Fux till färgen med fåtal vita tecken.

Idag skulle vi ta hem boskapen (126 stycken till antalet) till ranchen för att kolla deras hälsa och ge dem de årliga sprutorna (minns inte vad de innehöll). Vi fick nu samarbeta på hög nivå för att få boskapen samlad och åt det håll som vi ville. Både vi ryttare och hästar (hästarna var så pass skickliga att de kunde ”tänka” och hjälpa oss ryttare) fick vara vaksamma på utbrytare som ville sticka iväg och gå åt ett annat håll. När vi var tillbaka på ranchen var det dags för lunch. Det serverades bara en massa left overs.

Efter lunch var det dags för Nick att ge sprutor och kolla igenom kalvarna. Eftersom vi var så många gäster nu, så fick de flesta stå och titta på. Det var bäst att låta de som var vana att sköta det här. När man ändå jobbade med boskapen så passade de på att urskilja två kor som smitit från grannen och in till ranchens boskap.

Det gick snabbt och smidigt och när alla fått sina sprutor fick vi driva tillbaka alla djur ut i hagen igen. Klockan var 17.30 när vi kom tillbaka till ranchen igen. En härlig kött-, svamp- och potatisgryta med äppelpaj till efterrätt. Mums!

Copyright © Bejjan888™

Frukost vid 07.30. Idag fick vi nygräddade våfflor! Mums! Idag skulle jag rida Chocolate igen. På förmiddagen var det dags för fencing igen. Vi delade upp oss för att ta ner två olika staket. Jag och min reskompis fick rida med Lance, wranglern, och vi tog ner ett staket som gick nerför en brant backe. Vi fick knyta fast stolparna på westernsadlarna på våra hästar medan Lance rullade ihop tråden. Sedan red vi iväg till andra sidan av ägorna och satte upp staketet. Det tog lång tid och på slutet blev det ganska kallt. Men det kan ha berott på att klockan var långt efter lunchdags och vi var alla hungriga.

Vi kom tillbaka till ranchen och åt lunch vid 14.15, då var man ganska hungrig kan jag lova. Vid 16.15 så gav vi oss ut på en liten ridtur igen. Den här gången turades vi om att leda gruppen. Lance gav oss helt ”fria tyglar” att rida vart vi ville. Vi var tillbaka på ranchen vid 19.00 för middag. Det var en kött-, morots- och potatisgryta. Kvällen inbjöd till ett par partier biljard. Senare på kvällen kom det två tyska tjejer till ranchen. Förhoppningsvis skulle de vara mer sociala än de tre tyska männen som inte kunde ett ord engelska.

Copyright © Bejjan888™

Det gick relativt lätt att ta sig upp till frukosten kl. 07.30. Det är konstigt att kroppen kan ställa om dygnet så snabbt ändå. Efter några enklare smörgåsar och yoghurt var det dags att gå ut till hästarna. Min häst för dagen var Newt, en liten quartervalack med en glänsande fuxfärg och vita tecken.

Förmiddagen ägnades åt fencing. Och det precis som det låter... staket. Vi red iväg till ett staket som vi tog ner och packade på vår packhäst Poncho som vi hade med oss. Jag kan inte förstå varför man inte köper lite fler stolpar och mer tråd, så man slipper ta ner och flytta staketen hela tiden? Så det kändes som om anledningen var att vi gäster skulle ha nåt att göra, typ.

Med oss, på väg mot ranchen, drev vi totalt 11 djur (både tjurar, kor och kalvar) som vi skulle ha till team penning på eftermiddagen. Det var en brokig liten skara med djur i alla dess färger. Men den som stod ut allra mest var nog "the beefalo", en korsning mellan ko och Buffalo. "The beefalo" hade långa horn, stor som en Buffalo i kroppen och var randig som en tiger i färgen. Riktigt häftigt att se.

Vid 12.00 var det lunch. Tacos med kött, ost, salsa och paprika samt left overs från tidigare i veckan. Vi samlades vid hästarna igen klockan 14.15 och gjorde oss i ordning för team penning. Vi blev uppdelade i olika lag och vi skulle sedan på tid skilja ut en bestämd ko och driva den till en fålla. För varje gång som vi tävlade ökade Lance på antalet kor vi skulle skilja ut och driva till fållan. I början var det ganska enkelt. Men ju fler kor desto svårare blev det.

Min häst Newt var verkligen expert på team penning. Om inte kon flyttade på sig när vi red mot den och vi kom för nära så kunde Newt nafsa till kon på ryggen för att få den att flytta på sig. Och de sista gångerna fick vi jävlas med motståndarlaget genom att blockera fållan och skrämma iväg kon/kalven/tjuren som de skulle skilja ut. Vi avslutade banridningen med Hair Pin Race. Lance, vår wrangler, sa att han aldrig kört den grenen med några gäster förut och han var lite nervös hur det skulle gå. Hair Pin Race går ut på att man så fort som möjligt ska ta sig bort till en tunna, runda den och sedan tillbaka så fort det bara går och klappa handen med nästa man/kvinna på tur i laget. Vi delades in i två lag, vi valde att köra killarna mot tjejerna. Vi fick en testomgång för att känna på hur vi skulle göra. Sedan var det på blodigt allvar - tjejerna mot killarna! Efter två omgångar stod det 1-1, så allt avgjordes i en tredje och sista omgång! Tyvärr vann killarna sista omgången men det var ruskigt nära att vi tjejer tog hem det.

När alla återhämtat sig från racet så drev vi tillbaka de 11 djuren till hagen. Middag kl. 19.00. Kyckling, makaroner, gurksallad och bröd.