Cecilajjas blogg

Moving on...

..vad trött jag blir... jag hade skrivit hur mycket som helst och sedan bröts linan innan jag var klar att posta upp dagboksinlägget. Då får det bara bli en snabb summering istället, sorry..

Vivian (övervintrad hippiekvinna på 57) höll oss vakna sista netten med att gråta och ropa på sin mammy, mommy med en gäll, gnällig röst.

Vi träffade också på en Dominatrix-kvinna som med vassa föremål gjorde diverse känsliga kroppsdelar illa med att få dem att se ut som blommor. Detta var, enligt henne, fullt normalt, det faktum att män ville betala henne pengar för det. Vi andra som försökte säga motsatsen, att det var långt ifrån normalt, var bara naiva och trångsynta. Jaha. Såg ut som en fågelskrämma gjorde hon också! :)

Dawn och jag åkte upp till Perth för att hon skulle möta upp med sn man, Steve. Vi hade beslutat att jag skulle följa med dem ut på Rottnest Island, jag hade tänkt mig dit ändå och Steve ville absolut träffa mig innan vi åkte åt skilda håll så det passade ju bra. Innan vi åkte dit ville han också se vart Dawn hade hållit hus under dessa veckor så de hyrde en bil och vi åkte tillbaka till Bunbury ett par dagar senare. Till centrets stora överraskning...så det blev en sista simtur för oss. Igen! Till Phil, marinbiologens stora glädje. En kalasdag blev det dessutom med många nyfikna delfiner med kalvar runtomkring oss.

Onsdagen tog vi färjan över till Rottnest, omkretsen på ön är ungefär 50 km, inga bilar på ön utan det är cykel som gäller. Eller lokalbussen, en buss som plockar upp och släpper av en vart man vill, gratis. Vi hyrde cyklar och cyklade omkring bland alla korallvikar och fyrar som fanns på ön. Vi bodde i Kingstown Barracks, en gammal militäranläggning som hade blivit omgjord till ett vandrarhem. Vi hade ett ganska flashigt rum...se bild :) Jag förväntar mig att bli kallad det för all framtid, tack! På Rottnest har de ett djur jag inte visste fanns...Quokka. Det är någon sorts mutering mellan en stor råtta och en känguruwannabee...ungefär 60cm lång och 60 cm hö, med en påse på magen för di små. Sociala rackare är de också, kommer ut i skymningen. Söta små kräk minsann!!

Helgen som har gått nu har jag bara slappat och njutit av att vara själv, Dawn och Steven åkte norrut i lördags och vi möter troligen upp både i Sydney och på Nya Zeeland för att säga hej i alla fall. Det har varit skitkul att lärt känna Dawn och alla andra i Bunbury, men det här blir ett litet sommarlov i fred så att säga...

Om några minuter reser jag iväg till Rockingham för att bo i en värdfamilj, det ska bli intressant att se hur det är, lite variation mot vandrarhemmen i alla fall. Jag ska vänta med att dykcertifiera mig, antingen till jag kommer över till öst eller ända till Sydamerika, dels för att det är billigare, dels för att det är skållandes hett uppe i norr, där jag hade tänkt mig göra det. 40-50 grader varmt är lite för mycket för mig just nu...och redan här nere är det mycket maneter i vattnet...

Wäll, Wäll, ska dunka in ett par bilder nu innan tiden tar slut!!
Happy 1:a advent och julmys lite å mina vägnar också!!!

Nyp i julskinkorna,
Cecilia

Det har väl inte hänt så värst mycket sedan sist men lite matnyttigt har det ändå blivit. Förra veckan travade lugnt på som vanligt, sånär som på en liten Karaokekväll med Grön Curry som Satomi bjöd på, riktigt delikat var det. Lite freesbeespelande på stranden i bästa Extremsportsanda, extremt med tanke på att det är hårda vindar som blåser vilket gör det hela mer intressant...så pass intressant att Dawn spelade sönder sin vadmuskel och har lite svårigheter med att gå.

Vi var på en roadtrip med en kvinna, Mary, som jobbar på Delfincentret. Det är en sådan kvinna som menar riktigt väl men om du ger henne lillfingret sväljer hon hela handen...i alla fall tog hon oss (mig, Satomi, Dawn och danska Rie) ner till ett ställe som heter Busselton. Där har de en riktigt lång boardwalk av trä som går rakt ut i havet. 2 km ut sträcker den sig och längst ut har de ett undervattensobservatorium med koraller och roliga fiskar. Efter vi hade varit dit åkte vi till en vingård och fick provsmaka massa viner, turen gick vidare och vi hamnade på ett ställe som heter Gnomesville. En underlig plats där människor från hela världen ställer dit små tomtar i keramik, plast och alla möjliga material, med tillhörande poem...sedan åkte vi vidare till ett ställe som heter Ferguson Farmstay, en otroligt vacker plats där de gör eget vin, tar hand om djur och ordnar olika tillställningar. Jag frågade dem om de ville ha hjälp med gården i en vecka eller så efter jag är klar på delfincentret och de var de inte alls främmande inför. Dagen var riktigt lyckad men vi kom hem rätt sent.

Vi hade tänkt göra en långhelg med trädtoppspromenader och andra "fysiska" sysslor men det slutade med att vi åkte ner till Margaret River och gjorde en bushtucker-tur på floden, riktigt roligt var det och vi fick prova på massor av Bush-mat. Malda bönor, Emu, Käguru, Bushtomater, Bushpeppar, larvröra (jag tordes inte), bark, någon sorts inlagd blomma osv osv...det enda störde denna kanot-tur var att vi hamnade i samma kanot som en idiot och hans stackars fru...han var övertygad att han visste precis vad han gjorde och tog på sig att sitta längst bak och "styra", hans metod visade sig snart vara riktigt irriterande, det blev mer som en slalomtävling uppför floden. Jag och Dawn satt och skrek "styyyyr" och försökte kompensera upp hans bristande styrkunskaper med att paddla vilt åt motsatta hållet. Frun i sin tur: Styr du älskling...?! Han hade dessutom pa sig en t-shirt som sa: " I am a slow learner"...jag hade god lust att kasta honom överbord innan dagen var över. Nåväl...hade det inte varit för hans mästrande besserwisserfasoner hade det ju inte varit något att orda om. I alla fall, vi gjorde en del stopp efter floden, för mat, grottor osv. det var intressant i sig för floden var så låg att i stället för strand var det kvick-lera att kliva upp på....svart lera utan botten... :) Tappade nästan bort mina flip-lops (som för övrigt kallas Thongs här, vilket jag tyckte var helt hysteriskt, för mina tankar till underkläder...). Turledaren Brock skjutsade oss till bussstationen efter turen var avklarad, den stackaren är definitivt i fel bransch...vi frågade om han ville ta en öl med oss innan bussen gick, då kröp det fram att han ligger smått sömnlös på nätterna och tänker på alla människor han möter och som han aldrig kommer att möta igen...och deppar en stund över det...

Vi har haft en Hostel-middag också, en hel del människor har begett sig härifrån nu, bl.a ett par som ska ta över ett Backpackershostel nere i Albany. Synd på ett riktigt trevligt par. Alla som var instresserade fick laga till en rätt till middagen och sedan var det gående bord! Det blev en intressant blandning vill jag lova!

Jag har åkt på en redig förkylning dessutom, är faktiskt smått förvånad att den inte kommit tidigare...brukar bli fort efter klimatombyte.. men det ska väl inte behöva räcka så länge hoppas jag. Jag ber om ursäkt om jag låter lite tjatig ibland och upprepar saker jag redan har skrivit...saker har en förmåga att flyta ihop och jag inte riktigt vet om jag hade tänkt skriva något ellerom jag redan har gjort det...fortsätt skriv in här eller på min e-mail, det är riktigt roligt att få tecken på liv från er!!! Nu ska jag försöka ladda upp lite bilder, men det tar en hiskelig tid att ladda upp...

Ha det fantastiskt i snön, jag vill åka slalom....

Cecilia

Efter en mycket angenäm premiär ute på simturerna med närkontakt med delfinerna, tog jag och Dawn en turistsväng ner till Dunsborough igen. Vi tyckte att det kunde behövas att komma härifrån ett par dagar eftersom en hel del galenpannor har passerat revy på Wander Inn... En tandlös kvinna på 32 år, Tammy, har bott i samma rum som oss sedan vi kom hit, hon har en minst sagt brokig bakgrund med droger, misshandel osv. Hon hade klättrat upp i ett utsiktstorn här bredvid och ville inte vara med i spelet mer, som tur var så hann hon inte hoppa och hon är nu i tryggt förvar. Sedan har vi fått agera psykologer till en övervintrad FlowerPowerkvinna på 57 år...listan kan göras lång.

Nåväl, vi tog bussen ner till Dunsbourough torsdag eftermiddag och landade på Beachouse Hostel, samma ställe som sist, beläget direkt på stranden. Provade för första gången att äta grillad känguru! Mums var det! Mört och saftigt men be mig inte att förklara smaken... Fredag morgon frågade Dave (han ser ut som Freddie Krueger, bild kommer snart... :), en som jobbar på vandrarhemmet om vi ville följa med till stranden och testa att surfa. Naturligtvis ville vi det, nio stycken var som åkte iväg till Yallingup Beach. Jag klarade nåstan av att stå upp på andra försöket vilket jag tyckte var rätt kasst egentligen, men tydligen hade jag hamnat i vad de kallar "The Zone", vilket inte är ett bra ställe för en nybörjare...vågorna kom från två olika håll vilket komplicerar det hela lite. Men jag ska absolut testa igen!! Utanför Zonen hoppas jag.

Efter det att stranden var avklarad körde vi till en annan strand där det inte blåste lika mycket. De har ett häftigt fenomen här som jag tycker alla länder borde anamma, de har dessa grillplatser ÖVERALLT, ett stativ med en stor grillyta, gasol och grillverktyg, man behöver bara trycka på en knapp så brinner det för fulla muggar och dessutom år de vara i fred från sabotage. Mycket trevligt. Till en sådan begav vi oss och åt middag på stranden. Underhållning bestod av två Bobtailödlor varav den ena ville göra "det där fina" och den andra ville inte alls. Tack och lov eller tyvärr (?!)...fick vi inte se den stora finalen, de kröp in i en skogsdunge lagom till våran avfärd. På kvällen åkte vi in till centrumet och tog ett par öl på en bar. Upptäckte att det finns "Drive-through-systembolag" här, en kille tar beställningar via bilrutan, ungefär som på McDonalds... :) Affärside' till Anitra kanske?!

Lördagen gick åt till att låna mountainbikes och upptäcka omgivningarna på egen hand. Vi blev övertygade av en äldre kvinna att ta en vandringsled efter stranden till en Fantastisk strand som heter Meelup Beach. I teorin låter det ljuvligt, med facit i hand vet man alltid bättre...leden var ungfär en dyg halvmeter bred med stora stenar...det blev mer av ett cykeltriathlon än en behaglig cykeltur. Hoppa av cykeln, hoppa på cykeln, hoppa av och bär cykeln, ställ dig bakom cykeln och styr den framför dig...parera för flugor och håll utkik efter läskiga djur. 33 grader varmt och den hetaste dagen hittills. Såg två sjukt giftiga ormar, en Dugite och en Western Tiger Snake. När vi till slut kom fram till denna fantastiska strand visade det sig att den var identisk med alla andra stränder vi passerat på leden... men en erfarenhet rikare i alla fall!!

Söndagen var vi ner i en grotta, den största turistgrottan i Australien hävdas det, Ngilgi Cave. Längst ner på botten i denna grotta, 47 meter, finns det en stor sal som tydligen används till bröllop och musikinspelninga. Vi testade akustiken därnere med lite Bohemian Rhapsody till andras för-tjusning/skräckelse?! :) Bussen gick sedan hem till en middagsDate med en flock Sydkoreaner, de ville absolut bjuda oss på deras matkultur, billigt är både gott och delikat!! Vem är jag att tacka nej till ett sådant erbjudande! Vi stod för drickat och lite underhållning...lite på pickalurven blev vi allt och Satomi, en trevlig Japanska som jobbar och bor med oss, trodde hon hade drömt när hon följande dag berättade att det hade förekommit sång i hennes öron på natten...det var lite MP3 i öronen i bästa norsk Karaokeanda från mig och Dawn lite väl sent...men en mycket trevlig helg är summeringen!

Hoppas allt är bra med er, se till att uppdatera mig med fräsiga saker som händer därhemma!!

Kram å sånt på er allahoppa!!
Cecilia

Så...låt se här nu...inte har det hänt värst mycket egentligen sedan sist...vardagen har etablerat sig här som den gör på de flesta ställen gissar jag. Mest beror det väl på att jag kommer att vara på samma ställe ett bra tag. Fyra veckor till räknas inte som ett bra tag i de flesta situationer, men för mig har det helt plötsligt blivit det... :)

Jag glömde bort tidigare att berätta att jag varit på The Bull and Barrel Festival, en festival som visar upp djur och är mer eller mindre en marknad där folk vill att du ska spendera dina pengar mer eller mindre! Såg en del rara djur och får-rakningar där iofs, bl.a Alpackor som är så söta!!! Det var helt o.k gissar jag men en hel del människor har målat upp det till att vara helt fantastiskt så det var väl lite för höga förväntningar helt enkelt... Med det sagt, gick jag och Dawn med på att hjälpa till på en ännu större festival, The Brunswick Show! Tydligen den största showen i Western Australia. Vi skulle stå i "The Lamb Van" och servera all sorts lammkött från en lång husvagn med öppning...det var stekhett ute och luften stod still...med facit i hand så säger jag ALDRIG MER!!! I tolv timmar stod fem tjejer + en kocka i denna J...a vagn och människorna tycktes aldrig ta slut. 12 timar tog det innan vi fick sluta, då hade vi missat hela showen, fått en liten smak på fyrverkerierna, värmeutslag och onda fötter...

I övrigt så har det ännu inte gått en dag utan att vi har fått besök av våra trogna delfiner! Sammanlagt är det ungefär 15 delfiner sm kommer in till oss i Koombana Bay, alldeles intill oss kommer dem, ironiskt nog så är volontärerna inte tillåtna att ta med sig kameran ut i vattnet och ta kort men jag ska se till att kringgå det lite. En av delfinerna har en kalv som är åtta månader gammal, Rocket heter han och mamman heter Nicky. Det beror på ärren på Dorso-fenan man kan avgöra vem det är. Rocket är helt hysterisk, man kan fort tro att han går på något olagligt ämne, men hans frigörelse från mamman är underhållande på ett roligt sätt, hoppar och snurrar och har sig. I morgon är det dags för att starta upp med simturerna. Det ska bli sååååå häftigt!!! Vi åker ut i tre timmar med båt och snorklar runt delfinerna och lotsar de 8 turister som får följa med runt i vattnet. Det kommer att gå ut två turer per dag och tack vare att det är början av säsongen så är delinerna riktigt intresserade av oss sägs det! Vi är dessutom bara fem korttidsvolontärer på centret nu och 39 ortsbor, så chansen för oss att komma ut på båten varje dag är stoooor!!! Centret har vunnit pris för att vara det mest framgångsrika Volontärprogrammet i landet så i morgon kommer TV att vara där när den officiella prisutdelningen kommer att ske....verkar bli en riktig linslus av mig helt plötsligt...

Nu finns det i alla fall lite bilder att se och beskåda för den som vill...jag vet inte om ni får mail om fotoalbumet eller inte...

Ha det varmt och skönt i vintern nu!! Jag menar klä er ordentligt och njut av det, jag saknar faktiskt snön...

Puss & Kram,
Cecilia

Sitter just nu på ett Backpackerhostel en bit från Bunbury, jag och Dawn ville se något annat när vi till slut fick helg. Till slut säger jag egentligen pga att den första träningsveckan har varit smått bisarr på många olika sätt och vis. För att vara diplomatiskt, kan man säga att Australienarna inte är direkt ambitiösa när det kommer till att arbeta...det pratas mycket om hur, när och vilken strategi man borde använda i arbetet, men inget direkt genomförande. I och med att vi fortfarande var Trainees, i färd med att lära oss hur det bör gå till, var det bara att snällt sitta och lyssna istället för att komma till skott. I Fredags var det som att slå på en strömbrytare...då räknades vi helt plötsligt som en i gänget, i och med att vi fick våra röda tröjor och namnskyltar på oss. De började som genom ett trollslag att kalla oss "Vollies"...Då började vi få göra rätt för oss! Jag har börjat tro att det har passerat en hel del idioter här, det är nämligen en hel del överinformation om självklarheter...

Vi har haft tur med delfinerna, de kommer troget in till oss, riktigt gemytligt. De hävdar här att de kommer in bara för att träffa oss och att de 250 gram fisk de får vid varje besök bara är ett sätt för centret att tacka för titten så att säga, många andra ställen ger delfinerna hela dagsbehovet om det skulle behövas (8-15 kg). Min personliga teori lutar mer åt att delfinerna kunde inte bry sig mindre om anledningarna bakom fisken de får, får de ingen fisk slutar det nog helt sonika att komma. Jag längar till första veckan i November, då kommer vi att vara ansvariga för 3-timmars simturer med delfinerna...med lite tur så blir det två svängar/dag!!! Glömde nästan tala om att jag har, oavsiktligt och påtvingat, varit med i ett tidningsreportage i den största tidningen i Western Australia. Centret har vunnit ett stort pris och de kom för att täcka storyn. Den nionde November skulle det publiceras. :)

Jag och Dawn har varit iväg till ett ställe som heter Big Swamp, där fick vi bekanta oss lite med the Roo's, Kängururs. De är verkligen ena lustiga kreatur, kan nog tro att jag kommer att vara leds dem efter en kort stund, men än så länge är de riktigt underhållande! Bilder kommer. Lite andra typiska djur som Kokaburra, Wallabys, och en hel HOP med fåglar...varav två av dem kunde prata, det var helt hysteriskt!!! "G'dday mate", "fancy a scratch", "How's it going" var lite av vad han sa, sedan stod vi och diskuterade vad mer han kunde tänkas säga, sa bye bye till fågeln och vände oss om för att gå då den sa "bye bye mate" :)

Huvudanledningen till att vi har åkt iväg till detta ställe är att vi har bokat in oss på en båt som tar oss ut att se Knölvalar, den femte största valen i världen. Jag funderar på att åka en gång till lite senare, då kommer visst blåvalarna att passera här också!! Vi fick i alla fall se ett gäng valar, det är svårt att riktigt förstå hur stora och mäktiga de egentligen är...tyvärr så är zoomen och orken på min kamera inte direkt av världsklass, men jag fick till någon bild där jag förhoppningsvis kan se att det är en val i alla fall...om inte annat så vet jag det själv...det räcker!! :)

Nu vill Linda bjuda på nybakad kaka...bäst att göra som husfrun säger!!

Frys inte ihjäl där hemma i kylan, har hört att snön har etablerat sig...det har faktiskt varit rätt kallt här med, sju grader gick det ner till häromnatten men nu har det börjat arta sig.

Nyp i skinkan,
Cecilia

Efter några dagars inaktivitet ska jag försöka att summera lite. Reste från Perth i torsdags, en kvinna som sov i mitt rum skjutsade mig till tågstationen vänligt nog. Lilla ryggan är inte allt för rolig att bära med sig längre sträckor. Hon hann dela med sig av sin livs historia innan vi tog farväl, det verkar vara ett typiskt Aussie-beteende faktiskt. 41 år gammal, frånskild, två barn, lever i sin bil (ny fin bil med DVD/kamerabackspegel), hennes 21-åriga pojkvän har just dött och hennes ex-make var droghandlare...Efter hon bjudit mig på lunch och pratat klart hade jag fått hennes telefonnummer och tyckte att jag skulle komma och bo med henne i några dagar.

På tåget satt jag bredvid en 12-årig kavat liten kille som med stolthet berättade att han hade minsann kraschat skallen 9 gånger. En av gångerna så pass illa att de var tvugna att limma ihop skallen på honom. Han berättade också att läkaren som förlöste honom hade varit tvungen att ta i för han hade fastnat, slet loss en bit av hans skalp så där växte det inget hår. Jag kom i alla fall till slut fram till vandrarhemmet Wander Inn i Bunbury. Värdfolket här är jättetrevliga, Barry och Linda. De har just kommit hit från Nya Zeeland för 9 veckor sedan. De har kontrakt på två år att sköta det här stället. Men det är en hel del märkliga människor här från alla de möjliga delar av landet. Det jag upplever konstigast är att lokalbefolkningen bor här också av olika anledningar. I och för sig är det ett billigt hem men ändå... Linda tror att det är fullmånen som gjort att det har varit mycket underligt folk just den här helgen....eller som hon säger minst en gång per dag: "Just another ordinary day in the life of the Inn". Jag skulle vilja påstå att det kan ha något att göra med alla droger som verkar cirkulera friskt...hörde till och med att föräldrar säljer sina barns ADD-piller....fruktansvärt..

Fredag gick jag ner till delfincentret och presenterade mig, Volontärkoordinatorn Bill är en pensionär som har arbetat där som volontär sedan centret öppnades 1989. Riktigt trevlig och framförallt verkar han vara en livs levande uppslagsbok när det kommer till det marina livet. Jag kommer nog att lära mig hur mycket som helst av honom!! Det visade sig också att en tjej från Belgien, Christine, som bodde med mig arbetade där också, henne har jag upptäckt Bunbury med under helgen som gått, tillsammans med en 36-årig tjej från England, Dawn, som ska börja samtidigt som mig på centret. Hon ska, som jag, vara där i sex veckor.

Lördagkvällar är det tydligen BBQ-afton på vandrarhemmet. Linda och Barry organiserar och lagar mat till alla som anmält sig för endast 8 dollar (50:-). Jisses vad gott det var!! BBQ är verkligen så populärt som det sägs vara här, överallt ute i parker, promenadstigar och allmänna platser står det fasta gasolgrillsbänkar, helt osaboterade. Fantastiskt! I allmänhet är det verkligen rent och fint överallt hittills.

Idag Söndag har jag, Dawn och Chris gått omkring och haft oss i 7 timmar. Mest gått faktiskt. På stranden, upp i ett utsiktstorn, på stranden, i ett träsk (Mangrove) och sett vilda papegojor, ödlor, krabbor, kräftor och lite de å sånt. Har fotat en del och det kommer snart att laddas upp lite bilder, jag lovar! Ikväll blir det att bara ta det lugnt och skönt och ladda inför första arbetsdagen i morgon.

Ha det gott allihopa and more to come..

Resan hit gick bättre än förväntat. Kenneth (kusin) och Lotta skjutsade mig till Arlanda och efter en "Deet var nära ögat" med plånboken var jag på väg. Jag hamnade bredvid en 55-årig, flygrädd, sjukpensionerad finlandssvensk på flyget till Bangkok. Han skulle resa runt i norra Thailand i två månader på egen hand. Jag tyckte det var strongt av honom, jag blev lite orolig för honom när han trodde att "male or female" i blanketten han skulle fylla i förr immigrationen, stod för något som hade att göra med e-post...hoppas att det går bra för honom.

Väl framme i Perth delade jag en taxi med en tysk till det här vandrarhemmet, man kan lätt tro att jag har hamnat i Tokyotown...många Japaner är det. Men trevliga sådana, jag följde med ett gäng brudar ut och åt igår kväll.

Jag har köpt mig en mobiltelefon nu, jag har skickat numret via mail till de jag tycker borde ha det. Om det inte har kommit fram till er kan det bero på att jag fick tillbaka en del av mailen men det var svårt att se vilka det var frågan om, det går utmärkt att skicka sms till mig, kostar bara 1.50 per meddelande. Tack Jenny :) Ni får väl höra ihop med varandra om ni inte har numret till mig, alternativt skriva och fråga. Idag ska jag bege mig till Bunbury, jag har velat landa lite innan jag beger mig dit, känna av landet lite. Det brukar kunna ta mig några dagar innan jag förstår vart jag är riktigt...bespara mig syrliga kommentarer tack :)

Vädret här är riktigt behagligt, tydligen är det nu man ska komma hit. Inte för varmt fast sommaren är här! Mycket bra tajming helt enkelt!! Längre norrut börjar det visst regna som tusan, kanske lika bra att lämna det därhän . Det är gott om ställen som bara måste ses och man blir väl sjuk om man ska försöka sig på allt.

Nu ska jag packa ihop mig i lilla ryggan och bege mig till tåget, två timmar ska det ta att åka till Bunbury, det såg ju så nära ut på kartan....:)

Puss i ljumskarna,
Cecilia

00:16

Ryggsäck är köpt, packad och hänglåsad. Lite av den packning jag hade med mig från Norsjö har jag lyckats sprida ut över diverse delar av landet redan, insåg att jag inte riktigt behövde ha dem med mig, jag ber om ursäkt för det alla drabbade...och jag som hävdar att jag är så duktig på att packa. Men det är jag egentligen, det är bara ryggsäcken som inte förstår bättre. Ändå har jag köpt en herrmodell som rymmer 70 liter...som om det beror på vilket kön man är hur mycket packning man vill ha med sig. Jag blev rådd att köpa en på 55 liter med tanke på min storlek och det faktum att jag är en kvinna. Hmmph. :)

I morgon, eller rättare sagt senare idag, ska jag göra en insats som stylist innan jag ska inta "Den Sista Måltiden" med min kusin och hans sambo. Funderar på att ge mig av till Arlanda så att jag är där ett par timmar innan planet går klockan 20:40. Jag kommer fram till Helsingfors klockan 20:40 också vilket kan tyckas lite komiskt, men jag lär väl leka med den svenska tideräkningen till dess att jag kommer fram till Perth. Hoppas bara att jag hamnar brevid någon småtrevlig typ på planet...alternativt en som håller tyst helt och hållet iofs...

Jaja, det blir nock bra med det, nu ska jag, mot mina gamla vanor, gå och lägga mig. Jag brukar vara uppe och packa halva natten för att kunna sova ordentligt på planet, men jag tänkte testa något nytt nu...

Söv så sött så skrivs vi!
Cecilia

Tufftufftufff...

Ja go vänner, nu är den stora dagen här. Klockan är nio på kvällen den andra oktober och jag sitter på tåget ner mot Gävle. Jag ska ner och hälsa på tjocka släkten i några dagar, sedan blir det ett par dagar i Stockholm, för att på måndag, den nionde oktober, flyga iväg. Det är det magiska datumet. Kanske inte helt utan ödets ironi att det är min födelsedag, men framför allt: efter sex månaders ovisshet, åker jag iväg på vad som känns vara mitt livs resa. Med ett stort R.

Jag har fortfarande vissa svårigheter att förstå att det verkligen är på riktigt. Att jag rodde hem det. Med hjälp från många håll och kanter ska nog tilläggas. Allt från att jobbet beviljade mig friåret (ska det tolkas som om de är glada att bli av med mig…?!) skämt åsido, till att till och med Försäkringskassan som alla talar så ”varmt” om, har inte varit annat än 100 % tillmötesgående. Många andra ryms däremellan, jag är djupt tacksam! Har fått stor hjälp med ett annat I-lands problem, det är inte längre möjligt att stoppa ner de färdigknäppta fotografierna i väskan och stoppa i en ny rulle. Datafiler och digitalfoton har en tendens att försvinna i byxfickan… heder å tack för den hjälpen!

Som de flesta av er redan vet är min första "riktiga" destination Perth, på Australiens västkust. Eller rättare sagt, Bunbury, 10 mil norr om Perth. Där ska jag, om allt går enligt planen, bo på ett vandrarhem för Backpackers och jobba som volontär på Dolphin Discovery Center i Koombana Bay. Det är ett ”forskningscenter” där vilda delfiner studeras. Jag tycker det låter lite negativt med ordet forskning, det för åtminstone mina tankar till skalpeller och djurrättsaktivister, men syftet är att öka förståelsen mellan människan och dessa däggdjur som är så fantastiska. Jag ska dels assistera marinbiologerna där, men också fungera som en länk mellan turisterna som besöker centret, personalen som jobbar där och delfinerna. Jag ser väldigt mycket fram emot detta ställe, jag har skickat in en CV till dem och de välkomnar mig dit. Enda haken är att de vill ha en liten icke-formell intervju med mig när jag kommer dit, för de vill inte köpa grisen i säcken, baserat bara på vad jag har sagt till dem. Det är väl där det kan brista, men jag får väl försöka föra mig fint… hur nu det ska gå :)

Jag ska inte tråka ut er mer nu, annars skenar jag väl iväg och berättar om knepiga människor på tåg och dylikt, tror inte att en sådan detaljrikedom är riktigt nödvändig..

Ha det nu jättebra därhemma allihop och sköt om er!!

Kram,
Cecilia, Snart i Österfärnebo, Sverige

Jag, Bea och Lasse landade på flygplatsen i Surat Thani. Hela Buns tjocka släkt kom för hämta oss där. Förutom Marlene som var hemma med Anton. Bun, Marlene och lille Anton hade redan varit där två veckor. Byn vi skulle till hette Bana och var en timmes bilfärd in mot skogen. När vi kom fram satt vi och surrade en bra bit in på natten och det kändes helt fantastiskt att vara framme. Varmt, trevligt inne i Thailands obygd. Buns mamma, pappa och tre bröder med familjer i ett hus som stod på fyra stolpar för att undvika djur, regn och lera. Det stod ett kylskåp i ett hörn, men det agerade skohylla...

Kvällen före bröllopet rådde det en kaosartad stämning, dels upptäckted det att Marlenes traditionella Thai-klänning som hon skulle ha vid ceremonin var för smal över ryggen. Klänningen hade kommit på eftermiddagen efter att ha varit hos en skräddare för att bli perfekt. Klockan var väl elva på kvällen när Marlene hade en minut över att prova den på. Tack och lov finns det alltid en faster, kusinsvåger eller granne som har vissa kunskaper om alla tänkbara läror så till slut fick det fason på eländet. Dels så hade Buns mamma stukat foten och hon, jag och Buns pappa satte oss på en motorcykel och drog iväg in i djungeln - där skulle nämligen områdets helbrägdagörare finnas och veta råd. Det var ytterligare en bisarr situation, jag förstod inte varför de prompt ville att jag skulle med, men jag är ju inte den som är den utan följde glatt med. Vi kom fram till något jag bäst kan förklara som mitt ute i ingenting, där var det överraskande nog köbildning vid en liten bungalow. Under tiden mamma väntade på att bli behandlad passade pappa på att visa mig runt i gummiplantaget och i "gummiverkstan" som fanns utanför. land annat försökte han få mig att testa att tugga på ett blad, men jag tordes inte. När jag sedan visade mamma bladet så fick sig pappan en åthutning av rang. Av kroppspråket att döma var det inte riktigt rumsrena blad jag blivit bjuden på - antagligen hade det någon drog-liknande effekt på folk och fä. Han är en riktig skojjare, Buns pappa visade det sig om och om igen.

Vigselceremonin var klockan åtta morgonen efter. Det innebar att klockan fyra var det tänkt att vi skulle åka in för att få Marlene sminkad. Klockan halv sex när tuppen gal som värst blev vi väckta och då blev det bråttom! På håliga vägar tog vi oss med bröllopskläder och allt in till närmsta centrum på motorcykeln. Det var på håret att vi tog oss tillbaka till munkarna i tid men det gick. Det var en väldigt speciell upplevelse att vara delaktig i ceremonin. Vi fick välsigna vatten, plaska vattnet på brudparet med hjälp av palmblad och hedra munkarna. Tre timmar satt de och mässade. På kvällen kom det ungefär 500 gäster för att delta i festligheterna. I Thailand fungerar det som så att alla tar med sig lite mat så att ingen familj behöver stå för hela kalaset själva. Det spelar inge roll om man är släkt, vänner eller bara nyfikna på tillställninge - alla kommer som bara har möjlighet. Till och med den kommunala chefen var där, mest på grund av att det är lite ovanligt att en västerlänning gifter sig med en thailändare. Han hade till och med ordnat dit en karaokeanläggning och jag fick sjunga "Yesterday" tre gånger innan han var nöjd. Jag sjöng även "Let it be me" till brudparet, jag var kvällens kändis :)

Efter att ha varit en vecka i Bana åkte vi ut tillsammans till Koh Samui för en veckas strandliv innan det var dags att åka hem igen. Nästa gång Familjen Churat reser till Thailand ska jag definitivt följa med!