Onsdag 14 Maj 2003 - Mallorca
Resealbum: Spännande utflykt på Mallorca.
Vi hade helpension på vårt hotell och på utvägen från matsalen på morgonen, sa vi till hovmästaren, att vi hade beställt en lunchbox till vår utflykt. Han hämtade den och det visade sig vara en rejält tilltagen kartong fylld med bröd, frukt, pålägg och vatten.
Så kom bussen, som skulle föra oss ut på den mallorcinska landsbygden. Det var bara vi två, som skulle följa med bussen från vårt hotell. Guiden berättade att vår chaufför hette Juan och guiden själv hette Tony. Bussen satte igång en runda runt Palma Nova och hämtade upp ännu fler resenärer. Sen tog färden fart in till Palma stad.
Katredalen la Seu i Palma
Ungefär vid la Seu hämtade vi upp en ensam resenär, som senare skulle visa sig vara fransman och vid IKEA hämtade vi upp ytterligare resenärer. Det skulle ha varit 17 personer, men det var 18 stycken. Guiden var lite konfunderad över detta och undrade vad som hade hänt. Guiden Tony var mycket duktig. Han talade både spanska, engelska och tyska. Till en början frågade han den ende fransmannen, om han förstod engelska och det gjorde han. Så bra, sa Tony, då behöver jag inte guida på franska också. Tala kunde han i alla fall. B. sa, att han nog andades med gälar, för han tycktes inte hämta andan en enda gång.
Bussen gick först till en stad, som hette Inca. Inca är berömt för sina läderfabriker, där det tillverkas skor, väskor och kläder bland annat. Staden i sig var ingenting trevligt att se. En gång i veckan på torsdagar brukar man ha en stor marknad där.
Vi blev emellertid avsatta vid en så kallad läderfabriksförsäljning. Dit kom vi klockan 10,20 och skulle åka därifrån klockan 11. Affären hette Buades. Det var en värdelös fabriksförsäljning efter våra mått mätt. Jag såg heller inte en enda från vår buss, som inhandlade någonting där. Det fanns visserligen några få par skor och några vackra mockaskjortor, som kunde väcka lite intresse, men vi nöjde oss med cappuccino i kafeterian. Det var en ung flicka, som serverade. När B. skulle betala sa hon att det kostade 60€. Han hade redan sett, att det skulle bli 0,60€ och hade redan lagt upp summan, men hon envisades med att säga 60€. B. var på väg att bli arg på henne, men så förstod vi båda två, att hon skämtade. Vi hade ju tidigare märkt att kyparna vid poolen vid vårt hotell försökte sno pengar från sina kunder, som ju oftast var engelsmän. De hade nog inte så stor koll på Eurons växlingskurs mot pundet, så de var nog rätt så lättlurade. Undras om tjejen här försökte på allvar eller om det enbart var på skoj.
Ja, så gick bussen vidare mot la Calobra, där vi skulle åka båt till Soller. Vägen dit gick över Tramontana, Mallorcas stora bergskedja, den som går utefter den västra kusten.
Halsbrytande kurvor och ruskiga stup.
Från Inca åkte vi över Selva, Caimari förbi klostret i Lluc. Första biten såg man hur man för många hundra år sedan hade börjat bygga upp terrasser för att kunna odla vinrankor. Vägen var nästan som en berg och dalbana av det värsta slag man kan tänka sig. En sån fantastisk utsikt det var över dalarna långt nere, när vi var uppe i bergen. Vägen svängde i tvära kurvor hit och dit. En kurva vid Sa Moleta var i 360 graders vinkel. Det var en italienare, som hade ansvaret för bygget av vägen. Han gillade inte att behöva spränga i berget. En morgon, när han stod och knöt sin slips kom han på hur man skulle göra. Framåt gick det inte att gå vidare, men bakåt. Han lät vägen gå ett varv omkring sig själv, utan stödpelare och bara med en bro under vilken Nusse Sa Corbata, ”slipsknuten” avslutade sin 360 graders kurva. Det var upp till 200 meter höga klippor på båda sidor. Vägarna byggdes från ostsidan av ön upp genom berget, från början för att smugglarna skulle kunna leverera sina varor. Smugglingen var riklig och mycket lönande på den tiden. Guiden visade oss att man, om det fanns tillräcklig fantasi hos åskådaren, kunde se formationer i bergssluttningarna, som påminde om till exempel en liten elefant eller en stor elefant. Det fanns andra djur också som man kunde fantisera fram om man ville. Guiden sa också vid flera tillfällen, ”Om ni tycker att det här partiet av vägen var otäckt så vänta bara i 10 minuter så får ni se.” Han brukade säga, ”Blunda nu om ni tycker att det är otäckt”. Han garanterade dock att hjulen på bussen höll sig på vägen och inte utanför. Tony sa också, ”Se på mig, jag lever ju och jag brukar åka den här vägen åtskilliga gånger om året”. Det var 132 kurvor vi åkte igenom.
Så småningom kom vi till det ställe som hette la Calobra. Tony sa, att det inte var någon stad och inte någon by, bara fem dyra restauranger, som var samlade vid en liten hamn. Där sattes vi av för att äta lunch. Det var bara att ta med sig sin lunchbox in på någon av restaurangerna. Går det bra? sa B. Jovisst! Köp bara något att dricka. Det gjorde vi och åt vår medhavda mat, som smakade alldeles utmärkt. Den bestod av två sorters korv, två skivor torkad skinka var, en tomat till oss var, två paket Crême de fois, en leverpastej, varsitt paket hasselnötscrème, varsin fralla och fyra rostebröd. Det fanns två kakor, två apelsiner, två äpplen, två flaskor vatten. Vi köpte två flaskor öl 33 cl. Det kostade 4 €. Alldeles efter att vi hade satt oss vid den ena restaurangen, kom det en hel hop folk till med sina lunchboxar. Det hade kommit flera bussar strax efter oss.
Bilder från la Calobra
När vi hade ätit gick vi en passage, som gick in genom ett par grottgångar. B. stannade efter den första tunneln, för han fick ont i sitt knä. Jag fortsatte själv och kom så småningom till en öppning med marken täckt av rundslipade stenar stora som ägg. Det var en smal öppning genom berget ut till havet utanför.
Badstranden i la Calobra.
Så gick jag åter till B. och vi fortsatte tillbaka ut genom den första tunneln och satte oss vid en servering och drack lite öl. Så småningom skulle vi gå ombord på en katamaran för vidare befordran till Porto Soller. Det var bara tio stycken från vår buss, som inte skulle med båten, utan skulle åka tillbaka samma väg och sen skulle resa till Porto Soller för att hämta upp oss andra. När vi kom fram till landgångsbryggan var det massor av folk, som redan stod i kö. Det blev trängsel minsann, men vi lyckade få rätt bra platser långt fram.
La Calobra från båten som gick till Porto Soller.
När katamaranen sen skulle gå ut till sjöss, började det att gunga och kränga. Nästan alla började skratta och skrika precis som om man åkte berg och dalbana. Vi skrattade minsann inte, för det kändes inte så bra. Vi hade dock inte mer än hunnit en bit utanför hamnen och ut i öppen sjö, så avtog krängningarna och resan gick jättebra.
Ja, så kom vi fram till Porto Soller ordentligt försenade, för båten hade varit sen redan vid ankomsten till la Calobra.
Porto Soller visade sig inte från sin vackraste sida, för det var mulet. Vid kajen stod vår guide Tony och väntade på oss. Vi fick följa med honom nästan i språngmarsch till en bussparkering en 7-8 minuters gång från hamnen. Alla hann inte med ordentligt, fransmannen till exempel, som kom tillsammans med en annan grupp. En gammal dam som gick med käpp hade stor svårighet att hinna med sällskapet. På vägen till P-platsen fick vi syn på den berömda spårvägen och två vagnar. Spårvagnarna var inköpta från San Fransisco en gång i tiden.
Den gamla spårvagnen från San Fransisco i Porto Soller.
Så gick vi ombord på bussen och den körde oss till Soller en bit upp bland bergen.
Där blev vi avställda vid en P-plats igen och fick småspringa cirka 8 minuter igen till stationen, där vi skulle ta tåget till Palma. Tåget var byggt i trä och med fina träpaneler. Det sades att tåget byggdes 1912 och det tror vi på. Färden gick upp genom bördiga dalar, där man odlade apelsiner och citroner i stor skala.
B. på tåget över la Tramuntana. Det gick genom 12 tunnlar.
Apelsinodlingar.
En fransk kille, som satt framför mig i tåget, sträckte ut ena handen och försökte plocka apelsiner och citroner från tåget genom det öppna fönstret. När han inte lyckades med det, började han luta sig ut med huvudet utanför. Då kunde jag inte hålla mig utan sa till på bruten franska skulle jag tro: ”C´est dangereus de partir avec la tête.” Jag ville minsann inte få hans blodiga huvud i mitt knä. Hans tjej begrep i alla fall vad jag menade och sa till honom så han drog in huvudet för gott. Tåget gick genom 12 tunnlar på vägen. Den längsta av dem var 2856 meter.
Framme efter tågresan.
Vi kom till en station utanför Palma och där stod bussarna på rad och hämtade in oss. Vår buss gick in till Palma igen för att lämna av de passagerare vi hade hämtat upp på förmiddagen, sen fortsatte den till la Seu igen och lämnade av den ensamme fransmannen. Så var det hemkomst vid 6 ungefär.
Om du vill kan du även gå in på http://www.123minsida.se/gillaochbert/12744540 Där har jag en förminskad upplaga av den här resan, men den är rätt rolig, tycker jag.
Så kom bussen, som skulle föra oss ut på den mallorcinska landsbygden. Det var bara vi två, som skulle följa med bussen från vårt hotell. Guiden berättade att vår chaufför hette Juan och guiden själv hette Tony. Bussen satte igång en runda runt Palma Nova och hämtade upp ännu fler resenärer. Sen tog färden fart in till Palma stad.
Ungefär vid la Seu hämtade vi upp en ensam resenär, som senare skulle visa sig vara fransman och vid IKEA hämtade vi upp ytterligare resenärer. Det skulle ha varit 17 personer, men det var 18 stycken. Guiden var lite konfunderad över detta och undrade vad som hade hänt. Guiden Tony var mycket duktig. Han talade både spanska, engelska och tyska. Till en början frågade han den ende fransmannen, om han förstod engelska och det gjorde han. Så bra, sa Tony, då behöver jag inte guida på franska också. Tala kunde han i alla fall. B. sa, att han nog andades med gälar, för han tycktes inte hämta andan en enda gång.
Bussen gick först till en stad, som hette Inca. Inca är berömt för sina läderfabriker, där det tillverkas skor, väskor och kläder bland annat. Staden i sig var ingenting trevligt att se. En gång i veckan på torsdagar brukar man ha en stor marknad där.
Vi blev emellertid avsatta vid en så kallad läderfabriksförsäljning. Dit kom vi klockan 10,20 och skulle åka därifrån klockan 11. Affären hette Buades. Det var en värdelös fabriksförsäljning efter våra mått mätt. Jag såg heller inte en enda från vår buss, som inhandlade någonting där. Det fanns visserligen några få par skor och några vackra mockaskjortor, som kunde väcka lite intresse, men vi nöjde oss med cappuccino i kafeterian. Det var en ung flicka, som serverade. När B. skulle betala sa hon att det kostade 60€. Han hade redan sett, att det skulle bli 0,60€ och hade redan lagt upp summan, men hon envisades med att säga 60€. B. var på väg att bli arg på henne, men så förstod vi båda två, att hon skämtade. Vi hade ju tidigare märkt att kyparna vid poolen vid vårt hotell försökte sno pengar från sina kunder, som ju oftast var engelsmän. De hade nog inte så stor koll på Eurons växlingskurs mot pundet, så de var nog rätt så lättlurade. Undras om tjejen här försökte på allvar eller om det enbart var på skoj.
Ja, så gick bussen vidare mot la Calobra, där vi skulle åka båt till Soller. Vägen dit gick över Tramontana, Mallorcas stora bergskedja, den som går utefter den västra kusten.
Från Inca åkte vi över Selva, Caimari förbi klostret i Lluc. Första biten såg man hur man för många hundra år sedan hade börjat bygga upp terrasser för att kunna odla vinrankor. Vägen var nästan som en berg och dalbana av det värsta slag man kan tänka sig. En sån fantastisk utsikt det var över dalarna långt nere, när vi var uppe i bergen. Vägen svängde i tvära kurvor hit och dit. En kurva vid Sa Moleta var i 360 graders vinkel. Det var en italienare, som hade ansvaret för bygget av vägen. Han gillade inte att behöva spränga i berget. En morgon, när han stod och knöt sin slips kom han på hur man skulle göra. Framåt gick det inte att gå vidare, men bakåt. Han lät vägen gå ett varv omkring sig själv, utan stödpelare och bara med en bro under vilken Nusse Sa Corbata, ”slipsknuten” avslutade sin 360 graders kurva. Det var upp till 200 meter höga klippor på båda sidor. Vägarna byggdes från ostsidan av ön upp genom berget, från början för att smugglarna skulle kunna leverera sina varor. Smugglingen var riklig och mycket lönande på den tiden. Guiden visade oss att man, om det fanns tillräcklig fantasi hos åskådaren, kunde se formationer i bergssluttningarna, som påminde om till exempel en liten elefant eller en stor elefant. Det fanns andra djur också som man kunde fantisera fram om man ville. Guiden sa också vid flera tillfällen, ”Om ni tycker att det här partiet av vägen var otäckt så vänta bara i 10 minuter så får ni se.” Han brukade säga, ”Blunda nu om ni tycker att det är otäckt”. Han garanterade dock att hjulen på bussen höll sig på vägen och inte utanför. Tony sa också, ”Se på mig, jag lever ju och jag brukar åka den här vägen åtskilliga gånger om året”. Det var 132 kurvor vi åkte igenom.
Så småningom kom vi till det ställe som hette la Calobra. Tony sa, att det inte var någon stad och inte någon by, bara fem dyra restauranger, som var samlade vid en liten hamn. Där sattes vi av för att äta lunch. Det var bara att ta med sig sin lunchbox in på någon av restaurangerna. Går det bra? sa B. Jovisst! Köp bara något att dricka. Det gjorde vi och åt vår medhavda mat, som smakade alldeles utmärkt. Den bestod av två sorters korv, två skivor torkad skinka var, en tomat till oss var, två paket Crême de fois, en leverpastej, varsitt paket hasselnötscrème, varsin fralla och fyra rostebröd. Det fanns två kakor, två apelsiner, två äpplen, två flaskor vatten. Vi köpte två flaskor öl 33 cl. Det kostade 4 €. Alldeles efter att vi hade satt oss vid den ena restaurangen, kom det en hel hop folk till med sina lunchboxar. Det hade kommit flera bussar strax efter oss.
När vi hade ätit gick vi en passage, som gick in genom ett par grottgångar. B. stannade efter den första tunneln, för han fick ont i sitt knä. Jag fortsatte själv och kom så småningom till en öppning med marken täckt av rundslipade stenar stora som ägg. Det var en smal öppning genom berget ut till havet utanför.
Så gick jag åter till B. och vi fortsatte tillbaka ut genom den första tunneln och satte oss vid en servering och drack lite öl. Så småningom skulle vi gå ombord på en katamaran för vidare befordran till Porto Soller. Det var bara tio stycken från vår buss, som inte skulle med båten, utan skulle åka tillbaka samma väg och sen skulle resa till Porto Soller för att hämta upp oss andra. När vi kom fram till landgångsbryggan var det massor av folk, som redan stod i kö. Det blev trängsel minsann, men vi lyckade få rätt bra platser långt fram.
När katamaranen sen skulle gå ut till sjöss, började det att gunga och kränga. Nästan alla började skratta och skrika precis som om man åkte berg och dalbana. Vi skrattade minsann inte, för det kändes inte så bra. Vi hade dock inte mer än hunnit en bit utanför hamnen och ut i öppen sjö, så avtog krängningarna och resan gick jättebra.
Ja, så kom vi fram till Porto Soller ordentligt försenade, för båten hade varit sen redan vid ankomsten till la Calobra.
Porto Soller visade sig inte från sin vackraste sida, för det var mulet. Vid kajen stod vår guide Tony och väntade på oss. Vi fick följa med honom nästan i språngmarsch till en bussparkering en 7-8 minuters gång från hamnen. Alla hann inte med ordentligt, fransmannen till exempel, som kom tillsammans med en annan grupp. En gammal dam som gick med käpp hade stor svårighet att hinna med sällskapet. På vägen till P-platsen fick vi syn på den berömda spårvägen och två vagnar. Spårvagnarna var inköpta från San Fransisco en gång i tiden.
Så gick vi ombord på bussen och den körde oss till Soller en bit upp bland bergen.
Där blev vi avställda vid en P-plats igen och fick småspringa cirka 8 minuter igen till stationen, där vi skulle ta tåget till Palma. Tåget var byggt i trä och med fina träpaneler. Det sades att tåget byggdes 1912 och det tror vi på. Färden gick upp genom bördiga dalar, där man odlade apelsiner och citroner i stor skala.
En fransk kille, som satt framför mig i tåget, sträckte ut ena handen och försökte plocka apelsiner och citroner från tåget genom det öppna fönstret. När han inte lyckades med det, började han luta sig ut med huvudet utanför. Då kunde jag inte hålla mig utan sa till på bruten franska skulle jag tro: ”C´est dangereus de partir avec la tête.” Jag ville minsann inte få hans blodiga huvud i mitt knä. Hans tjej begrep i alla fall vad jag menade och sa till honom så han drog in huvudet för gott. Tåget gick genom 12 tunnlar på vägen. Den längsta av dem var 2856 meter.
Vi kom till en station utanför Palma och där stod bussarna på rad och hämtade in oss. Vår buss gick in till Palma igen för att lämna av de passagerare vi hade hämtat upp på förmiddagen, sen fortsatte den till la Seu igen och lämnade av den ensamme fransmannen. Så var det hemkomst vid 6 ungefär.
Om du vill kan du även gå in på http://www.123minsida.se/gillaochbert/12744540 Där har jag en förminskad upplaga av den här resan, men den är rätt rolig, tycker jag.
Söndag 7 Juni 1998 - Alanya
Resealbum: Resa till Pamukkale i Turkiet
Vi blev rekommenderade att köpa utflykten till Pamukkale av ett lokalt reseföretag. Det skulle bli mycket billigare, än att köpa av reseföretagen. Resan kostade ca. 440 svenska kronor hos Pacho Tours. Då inkluderades middag dag 1 och frukost dag 2 och övernattning för oss båda. Fritidsresor ville ha 575:-/person för ungefär samma sak dvs. ungefär tre gånger så mycket. OBS Detta var 1998. Du har väl läst bloggen om Pamukkale?
Vi fick en stadsrundtur hos Pacho Tours alldeles gratis, för att vi köpte en båttur också efter Pamukkaleresan. Klockan halv 10 blev vi hämtade till båtturen. Vi åkte förbi klippan mot borgen och ner i hamnen.
Vi tog plats på övre däck. Vi hade en ”engelsktalande” guide, som berättade lite för oss. Det första vi åkte förbi var rundbågar uppbyggda i klippan. Det var ett mycket gammalt skeppsvarv, berättade han. Sen visade han på ”Kärleksgrottan”. Den gick igenom hela klippan och mynnade ut på andra sidan berget. Den kallades för Kärleksgrottan, därför att Marcus Antonius skulle ha haft Kleopatra med sig där. 
En del av passagerarna hoppade i plurret, simmade in och klättrade upp på berget ungefär 15 meter och gick sen genom grottan och kom ut på andra sidan berget. Där blev de tvungna att dyka från 40 meters höjd ner i vattnet och simma ut till båten igen. Vår guide, Denniz skulle naturligtvis utmärka sig och hoppade ner i vattnet ännu högre ifrån. Det var tidvis mycket lågt till taket i grottan. Man hade fått gå dubbelvikt på sina ställen och dessutom var man barfota, eftersom vi inte fick ha skor på oss ombord. Vi låg på soldäcket hela dagen och badade från båten 4 gånger. Det fanns en liten kille i 12årsåldern med ombord. Han var mycket pigg och käck. Han hjälpte till med det mesta ombord och var väldigt duktig. Ibland dansade han till den turkiska musiken. 
Den ”engelsktalande” guiden, Denniz hade stora luckor mellan tänderna i fram. Han talade mycket dålig engelska dessutom. Lunchen ombord serverades på nedre däck. Den var mycket god och bestod av grillade kycklingbitar med pasta. Efter lunchen kom det en båt ut till oss och en magdansös kom ombord och dansade för oss.
Så kom nästa utflykt, stadsrundturen, som vi ju hade fått gratis. Först körde vi till Damlatasgrottan, som upptäcktes av en tillfällighet 1948. I grottan är det 98 % luftfuktighet och det utsöndras en del radioaktivitet. Luften sägs vara nyttig för nerv- och astmasjuka att inandas. Grottan såg nästan ut som en kyrka inuti. Det gick en brant trappa ner i grottan och det gick mängder av folk ner och upp.
Efter grottan körde bussen och förde oss på slingriga vägar upp på bergets topp till borgen. Där fick vi se lämningarna av en bysantinsk kyrka, som senare använts som moské.
Det fanns tre murar i borgen, den yttre första, sen den andra längre in och så den tredje längst in. Vid ingången till borgen stod det en hel del kvinnor, som ville sälja broderade dukar. Borgen användes naturligtvis, som försvar mot anfallande fiender. Man kunde till exempel hälla över fienden med varm olja om den kom för nära. Från en av plattformarna i den yttre muren runt borgen brukade man avrätta misshagliga fångar genom att knuffa ut dem över kanten. Först hade de fått chansen, att överleva med att, om man kunde kasta en sten ända ut i havet, skulle man få leva. Det var aldrig någon, som lyckades med den bedriften, för det var för långt ut till havet. 
Sedan blev det nerfart på en svindlande väg med en otroligt vacker utsikt över stan och havsbukten. När vi hade kommit ner till hamnen fick vi en drickapaus. Sedan fördes vi till en stor juveleraraffär, där det naturligtvis förväntades att alla skulle handla.
Vi körde utefter fortsättningen av Atatürk Cadessi efter monumentet och ut mot östra stranden. Så småningom svängde vi av till vänster upp mot bergen. Där stannade vi efter en inte så lång färd vid en restaurang. Två bröder ägde marken runtomkring. Den ene hade tagit hand om jordbruket och den andre hade varit i Tyskland och tjänat pengar. När han kom igen startade han en restaurang och dit brukade många människor åka. Han med restaurangen hade byggt upp den i turkisk stil. Det fanns några öppna hyddor på stolpar, där man fick sitta på kuddar på golvet runt ett lågt bord på turkiskt vis, när man åt. Så hade man långbord och stolar efter floden, som flöt intill.
Man hade byggt upp en damm med säckar runt, så familjens barn kunde bada och ha roligt i dammen. Familjens collie gick runt och skällde när barnen badade för att hålla koll på dem, när han blev orolig. Nedanför fördämningen hade man satt upp långbord och bänkar ute i vattnet, så om man ville, kunde man bli serverad sin mat där ute. Maten ja. Alla fick ihåligt sesambröd och en tallrik full med turkiska smårätter. Vi beställde varmrätt till också. Hela lunchen kostade ca. 240:-. Sen blev det hemfärd.
Det här var några tips till eventuella resenärer till Alanya. Pamukkaleturen kan man även få från många andra ställen i Turkiet. Trevlig resa.
Vi fick en stadsrundtur hos Pacho Tours alldeles gratis, för att vi köpte en båttur också efter Pamukkaleresan. Klockan halv 10 blev vi hämtade till båtturen. Vi åkte förbi klippan mot borgen och ner i hamnen.
Så kom nästa utflykt, stadsrundturen, som vi ju hade fått gratis. Först körde vi till Damlatasgrottan, som upptäcktes av en tillfällighet 1948. I grottan är det 98 % luftfuktighet och det utsöndras en del radioaktivitet. Luften sägs vara nyttig för nerv- och astmasjuka att inandas. Grottan såg nästan ut som en kyrka inuti. Det gick en brant trappa ner i grottan och det gick mängder av folk ner och upp.
Efter grottan körde bussen och förde oss på slingriga vägar upp på bergets topp till borgen. Där fick vi se lämningarna av en bysantinsk kyrka, som senare använts som moské.
Vi körde utefter fortsättningen av Atatürk Cadessi efter monumentet och ut mot östra stranden. Så småningom svängde vi av till vänster upp mot bergen. Där stannade vi efter en inte så lång färd vid en restaurang. Två bröder ägde marken runtomkring. Den ene hade tagit hand om jordbruket och den andre hade varit i Tyskland och tjänat pengar. När han kom igen startade han en restaurang och dit brukade många människor åka. Han med restaurangen hade byggt upp den i turkisk stil. Det fanns några öppna hyddor på stolpar, där man fick sitta på kuddar på golvet runt ett lågt bord på turkiskt vis, när man åt. Så hade man långbord och stolar efter floden, som flöt intill.
Det här var några tips till eventuella resenärer till Alanya. Pamukkaleturen kan man även få från många andra ställen i Turkiet. Trevlig resa.
Augusti 1997 - Visby
År 1991 fick jag i min hand ett par dagböcker, som hade skrivits av en 14-årig pojke. Han bodde i Visby och föddes år 1833 den 6 juni. Den läsningen gav mig inspiration till att resa till Visby. Han beskrev sitt och familjens liv. Hans far var Kunglig Befallningsman (någon slags kronofogde i södra Gotlands rote, som det hette då). Familjen var stor. Gustaf Lindström, som pappa hette hade elva barn. Calle, som min sagesman hette, var den tredje i barnaskaran. Han skrev helt fantastiskt i sin dagbok, som han hade fått i 14-årspresent år 1847. Jag kände mig tvungen att åka till Gotland och Visby, för att forska närmare i saken. Pappan, Gustaf Lindström, blev min farfars farfar.
Sagt och gjort 1996, -97, -98 och –99 reste jag till Visby. Alla resorna företog jag under vecka 32, då det är Medeltidsveckan där. Men de första gångerna satt jag på Landsarkivet under dagarna och forskade. Jag kom också i kontakt med avlägsna släktingar, som jag inte ens visste, att de fanns. De bjöd hem mig till sig och där visade det sig, att de satt på en riktig skatt. De hade en hel kista full med gamla brev, skrivelser, foton och dagböcker. Dagböckerna hade Calles äldre bror Gustaf skrivit. Gustaf blev sedermera professor vid Naturhistoriska Museet i Stockholm. Kan ni tänka er? Jag fick låna med mig hem dagböckerna och en massa privata brev. Vi kände ju inte varandra tidigare, men de litade på mig. Det var bland annat orsaken till, att jag företog 3 resor till, för att kunna lämna tillbaka dokumenten.
Jag hade aldrig tidigare varit i Visby, men visste ju, att släkten kom därifrån, så det kändes naturligt för mig att resa dit. Det finns ett företag i Skara, som anordnar bussresor dit, så det var enkelt att följa med dem. Husrum ingick också i priset och frukost och middag. Nästan varje dag anordnades utflykter runt Gotland, men jag följde inte med någon av dem och åt middagen ute för det mesta. Dessutom hyrde jag bil, så jag kunde åka runt själv.
Särskilt min syster sa, när hon såg Visby; ”Hur kan man resa utomlands, när det är så vackert här”? Vi var också på utflykt, till det ställe längre söderut, Fardhem, dit familjen flyttade 1850. Då hade han ägt huset i Visby sen 1831. Kronofogden Gustaf Lindströms och hans hustru Catarina, född Chasseur, ligger båda begravna på kyrkogården i Fardhem
Familjen Lindströms grav
Familjen Lindström bodde från början i det, som numer kallas för Engeströmska huset. Det påstås att det kallades så efter tidigare innehavare, men jag kan inte hitta någon annan ägare än den, som ägde huset, när jag var där. Det var doktor Ingvar Engeström och han hustru Eva-Britt keramiker, som ägde det vid det tillfället. Jag kom i kontakt med dem också och blev inbjuden att bese huset. Det var verkligen spännande. Det ligger mittemot S.t Drottens kyrkoruin och byggdes som två magasin vid sidan om varandra på 12- och 1300-talen. Kortändarna vette då mot gatan. Sedermera byggdes de två husen ihop och fick då fasaden mot kyrkoruinen.
Första anblicken
Själva Engeströmska huset St. Drottensgatan 10
Första gången jag var i Visby reste jag ensam, andra gången hade jag äran att ha min lillasyster med och tredje och fjärde gångerna var min man med. Alla gångerna fick vi komma och hälsa på där. Huset var under renovering och var fortfarande inte helt färdigt, när vi var där sista gången. Men oj, vad fina bilder jag tog därifrån. Murarna i huset är nästan meterbreda. Så fina fönstersmygar det finns!
Tjocka väggar
Fler tjocka väggar
Tavla broderad av en drottning eller en prinsessa. Jag kommer inte ihåg vem det var.
Tjusig hörna
Vi fick komma in genom ett plank, som vette ur mot gatan och blev guidade av Ingvar Engeström. Jag gick runt och fotograferade rummen på alla våningarna och hela tiden undrade jag så, i vilket rum de olika barnen bodde. Man hade ju pigor också. Jag hade ju läst i dagböckerna av både Calle och Gustaf, men där står det inget om, var deras rum låg. Huset renoverades i samarbete med museet och Byggnadshyttan på Gotland. Man tog upp den stilen som var på 1600-talet, eftersom huset var i sin blomning då, om man kan säga så. Ingvar hade verkligen bemödat sig om, att skaffa möbler i lämplig stil.
Här skulle man kunna sova, när sängen är färdig
Möbler
Ett kuriosum kan nämnas. Det är nämligen så att Gustaf den tredjes mördare, Ankarström, bodde i huset ett tag på slutet av 1700-talet. Det beskrivs i boken Puktörnet, som Pelle Sollerman har skrivit. Huset ägdes då av Lars Schwan, f d postinspektör. Han hade det mellan 1791 och 1792 enligt den ägarförteckning jag har skrivit ut. Boken är intressant att läsa, inte bara för att Ankarström bodde där, utan för hans vistelse på Gotland över huvud taget. Det sägs också, att det spökade i huset och att det var fängelse i källaren. Där var det lågt i tak minsann. Calle gjorde också en förtjusande beskrivning om hur man firade jul i familjen. Den följer här:
Att här omtala alla de bestyr och tillagningar som gjordes till denna afton är kanske öfverflödigt, emedan hvar och en säkerligen vet huru det vid en sådan fest allt förhåller sig. Jag vill blott nämna i några få ord att jag sprang en och samma gata upp och ned gissa ett tjog gånger, om icke mer. Middagen åts klockan 1, som bestod af s.k. Myla, bröd doppadt i flott, samt Öl i stället för Soppa. Slutligen anlände eftermiddagen. Det ståtliga granträdet upbars på salsgolfvet. Man frambar, äpplen, kaka, russin, mandel, fikon och konfekt m.m. i all öfverflöd, hvilket allt skulle pryda Julgranen el Juleträdet. Sak samma. Alla barn 11 till antalet voro vi församlade för att pryda och smycka det, så grannt vi kunde. Pappa var äfven uppe och hjelpte till. De andra med: Mormor, Mamma, tvenne Morbröder och Gustaf voro nere och väntade på det glada budskapet som förkunna skulle att det var i ordning. Pappa satte på granen och jag jemte de öfriga syskonen trädde på och räckte fram. Detta arbete varade något länge. Slutligen sattes vax-ljusen; men tändes ej. Ändtligen upkom de andra otvannämnde och "då" först tändes ljusen. Äfven tjänstefolket upkallades att se detta allt. Då togo vi ring kring det grannt utsirade trädet och alla barnen såväl de minsta, som största dansade med gladt och lustigt mod. Undantagandes Gustaf, han är i alla fall intet barn, varicke med i svängen. När vi dansade till vaxljusen brunnit nära slutet släckte vi dem. Derpå drucko vi thé.
Men slutligen det bästa: Tvenne sirligt utstyrda Julegubbar kommo indansandes och bockandes för oss. Derpå Juleklappar. Hvar och en hade brottom med sitt. En öppnade, en gladde sig åt sin Juleklapp, tog emot, en tackade för den etc. etc. Så inkastades den ena efter den andra. Slutligen efter en lång pause, inkom den ena bockande sig, tackande för denna quäll, önskade en "Fröjdefull jul" m.m. De förklädda Gubbarna voro tvenne af våra pigor. Nu när ändtligen de voro inkastade alla, var hvar och en sysselsatt med att betrakta hvarandras Juleklappar, samt med att tacka de goda Föräldrarna och Syskonen för allt godt de erhållit. Slutligen då allt betraktande och beundrande var slut skulle man ner och äta Julegröten. Efter slutade skålar och efter slutad måltid, gick jag upp på kammaren, satt der en stund och betraktade mina Jule-klappar. Jag fick i Contanter 2 Riksdaler Banco, en minnesbok el Album kalladt, Bokmärke, Penntorkare, Stålpennestift, Taflor m.m. Slutligen nöjd med denna gladeste dag på året, gick jag till sängs och sof en rolig sömn, trött af allt godt njutet denna dag, tills jag uppvaknade den andra morgonen.
Ovanstående skrev Ingvar in på sin hemsida och det lästes upp på julaftnarna sade han till mig. Han hade fått det per mejl av mig.
Tidig julklapp
Detta om detta. Jag har faktiskt tanken att blogga om själva resan också, men det blir för mycket att läsa på en gång. så det blir inte mer idag.
Sagt och gjort 1996, -97, -98 och –99 reste jag till Visby. Alla resorna företog jag under vecka 32, då det är Medeltidsveckan där. Men de första gångerna satt jag på Landsarkivet under dagarna och forskade. Jag kom också i kontakt med avlägsna släktingar, som jag inte ens visste, att de fanns. De bjöd hem mig till sig och där visade det sig, att de satt på en riktig skatt. De hade en hel kista full med gamla brev, skrivelser, foton och dagböcker. Dagböckerna hade Calles äldre bror Gustaf skrivit. Gustaf blev sedermera professor vid Naturhistoriska Museet i Stockholm. Kan ni tänka er? Jag fick låna med mig hem dagböckerna och en massa privata brev. Vi kände ju inte varandra tidigare, men de litade på mig. Det var bland annat orsaken till, att jag företog 3 resor till, för att kunna lämna tillbaka dokumenten.
Jag hade aldrig tidigare varit i Visby, men visste ju, att släkten kom därifrån, så det kändes naturligt för mig att resa dit. Det finns ett företag i Skara, som anordnar bussresor dit, så det var enkelt att följa med dem. Husrum ingick också i priset och frukost och middag. Nästan varje dag anordnades utflykter runt Gotland, men jag följde inte med någon av dem och åt middagen ute för det mesta. Dessutom hyrde jag bil, så jag kunde åka runt själv.
Särskilt min syster sa, när hon såg Visby; ”Hur kan man resa utomlands, när det är så vackert här”? Vi var också på utflykt, till det ställe längre söderut, Fardhem, dit familjen flyttade 1850. Då hade han ägt huset i Visby sen 1831. Kronofogden Gustaf Lindströms och hans hustru Catarina, född Chasseur, ligger båda begravna på kyrkogården i Fardhem
Familjen Lindström bodde från början i det, som numer kallas för Engeströmska huset. Det påstås att det kallades så efter tidigare innehavare, men jag kan inte hitta någon annan ägare än den, som ägde huset, när jag var där. Det var doktor Ingvar Engeström och han hustru Eva-Britt keramiker, som ägde det vid det tillfället. Jag kom i kontakt med dem också och blev inbjuden att bese huset. Det var verkligen spännande. Det ligger mittemot S.t Drottens kyrkoruin och byggdes som två magasin vid sidan om varandra på 12- och 1300-talen. Kortändarna vette då mot gatan. Sedermera byggdes de två husen ihop och fick då fasaden mot kyrkoruinen.
Första gången jag var i Visby reste jag ensam, andra gången hade jag äran att ha min lillasyster med och tredje och fjärde gångerna var min man med. Alla gångerna fick vi komma och hälsa på där. Huset var under renovering och var fortfarande inte helt färdigt, när vi var där sista gången. Men oj, vad fina bilder jag tog därifrån. Murarna i huset är nästan meterbreda. Så fina fönstersmygar det finns!
Vi fick komma in genom ett plank, som vette ur mot gatan och blev guidade av Ingvar Engeström. Jag gick runt och fotograferade rummen på alla våningarna och hela tiden undrade jag så, i vilket rum de olika barnen bodde. Man hade ju pigor också. Jag hade ju läst i dagböckerna av både Calle och Gustaf, men där står det inget om, var deras rum låg. Huset renoverades i samarbete med museet och Byggnadshyttan på Gotland. Man tog upp den stilen som var på 1600-talet, eftersom huset var i sin blomning då, om man kan säga så. Ingvar hade verkligen bemödat sig om, att skaffa möbler i lämplig stil.
Ett kuriosum kan nämnas. Det är nämligen så att Gustaf den tredjes mördare, Ankarström, bodde i huset ett tag på slutet av 1700-talet. Det beskrivs i boken Puktörnet, som Pelle Sollerman har skrivit. Huset ägdes då av Lars Schwan, f d postinspektör. Han hade det mellan 1791 och 1792 enligt den ägarförteckning jag har skrivit ut. Boken är intressant att läsa, inte bara för att Ankarström bodde där, utan för hans vistelse på Gotland över huvud taget. Det sägs också, att det spökade i huset och att det var fängelse i källaren. Där var det lågt i tak minsann. Calle gjorde också en förtjusande beskrivning om hur man firade jul i familjen. Den följer här:
Att här omtala alla de bestyr och tillagningar som gjordes till denna afton är kanske öfverflödigt, emedan hvar och en säkerligen vet huru det vid en sådan fest allt förhåller sig. Jag vill blott nämna i några få ord att jag sprang en och samma gata upp och ned gissa ett tjog gånger, om icke mer. Middagen åts klockan 1, som bestod af s.k. Myla, bröd doppadt i flott, samt Öl i stället för Soppa. Slutligen anlände eftermiddagen. Det ståtliga granträdet upbars på salsgolfvet. Man frambar, äpplen, kaka, russin, mandel, fikon och konfekt m.m. i all öfverflöd, hvilket allt skulle pryda Julgranen el Juleträdet. Sak samma. Alla barn 11 till antalet voro vi församlade för att pryda och smycka det, så grannt vi kunde. Pappa var äfven uppe och hjelpte till. De andra med: Mormor, Mamma, tvenne Morbröder och Gustaf voro nere och väntade på det glada budskapet som förkunna skulle att det var i ordning. Pappa satte på granen och jag jemte de öfriga syskonen trädde på och räckte fram. Detta arbete varade något länge. Slutligen sattes vax-ljusen; men tändes ej. Ändtligen upkom de andra otvannämnde och "då" först tändes ljusen. Äfven tjänstefolket upkallades att se detta allt. Då togo vi ring kring det grannt utsirade trädet och alla barnen såväl de minsta, som största dansade med gladt och lustigt mod. Undantagandes Gustaf, han är i alla fall intet barn, varicke med i svängen. När vi dansade till vaxljusen brunnit nära slutet släckte vi dem. Derpå drucko vi thé.
Men slutligen det bästa: Tvenne sirligt utstyrda Julegubbar kommo indansandes och bockandes för oss. Derpå Juleklappar. Hvar och en hade brottom med sitt. En öppnade, en gladde sig åt sin Juleklapp, tog emot, en tackade för den etc. etc. Så inkastades den ena efter den andra. Slutligen efter en lång pause, inkom den ena bockande sig, tackande för denna quäll, önskade en "Fröjdefull jul" m.m. De förklädda Gubbarna voro tvenne af våra pigor. Nu när ändtligen de voro inkastade alla, var hvar och en sysselsatt med att betrakta hvarandras Juleklappar, samt med att tacka de goda Föräldrarna och Syskonen för allt godt de erhållit. Slutligen då allt betraktande och beundrande var slut skulle man ner och äta Julegröten. Efter slutade skålar och efter slutad måltid, gick jag upp på kammaren, satt der en stund och betraktade mina Jule-klappar. Jag fick i Contanter 2 Riksdaler Banco, en minnesbok el Album kalladt, Bokmärke, Penntorkare, Stålpennestift, Taflor m.m. Slutligen nöjd med denna gladeste dag på året, gick jag till sängs och sof en rolig sömn, trött af allt godt njutet denna dag, tills jag uppvaknade den andra morgonen.
Ovanstående skrev Ingvar in på sin hemsida och det lästes upp på julaftnarna sade han till mig. Han hade fått det per mejl av mig.
Detta om detta. Jag har faktiskt tanken att blogga om själva resan också, men det blir för mycket att läsa på en gång. så det blir inte mer idag.
Augusti 1996 - Visby
Resealbum: Min resa till Visby
Ja, nu tänkte jag fortsätta min skildring av mina resor till Gotland och Visby. Första gången jag reste dit var jag ensam på väg. Det går bussresor dit från Skara och över Helsingborg – Landskrona – Lund – Blekinge – Småland upp till Oskarshamn. (Lite olika för varje gång, beroende på var man ska hämta gästerna) Från Oskarshamn får man åka färja till Visby. Där hämtas resenärerna med nya bussar och ”bussas” ut till de olika destinationerna i Visby. Eftersom jag var på väg att studera min släkt på Landsarkivet i Visby, lyckades jag få boende innanför murarna. (Alla fyra gångerna förresten).
Jag fick bo i Travegränd, som ligger mittemot Visby glashytta. Därifrån var det bara en backe upp, Valvgränd hette den, till mitt mål, St. Drottensgatan 10, där min släkt bodde på 1800-talet. Gissa om jag var nyfiken! Jag hade kontakt med den dåvarande ägaren (han har sålt det nu) och fått tillåtelse att se huset. Se min blogg Min nostalgiska resa till 1800-talet. Jag skulle inte träffa honom förrän efter några dagar.
Glashyttan
Första kvällen tillbragtes med middag, som ingick i priset på resan. Den serverades i en skolmatsal och smakade inte så dumt alls. Men i fortsättningen gick jag för mig själv och följde inte med alla utflykter som ingick heller. På morgnarna hämtade buss strax utanför Norderport och vi åkte med till matsalen igen och intog en alldeles fantastisk frukostbuffé. Det fanns allt man kunde önska sig. Så det blev min (och senare vår) melodi på morgnarna att följa med bussen dit. Sen reste resten av sällskapet ut på olika utflykter runt Gotland. Vilka det var kan jag inte riktigt säga. Men man fick se de mest kända ställena på ön i alla fall. Utflykterna ingick i priset, liksom frukostarna och middagarna.
Efter frukosten gick jag in till stan innanför murarna igen och gick på Landsarkivet och tittade bland papper, som de redan hade skaffat fram till mig. Det var en avlägsen släkting till mig, som hade lämnat in och låtit kopiera massor av papper där. Jag fick läsa massor. Där satt jag några timmar, tills det var dags till något innanför västen.
Så småningom gick jag runt i stan och försökte orientera mig. Jag gick tillbaka till St. Drottensgatan och vid sidan om släktens hus låg Kapitelshuset, som var öppet. Där fanns en gammaldags klosterträdgård och en servering ner i en källare där det satt ”munkar” och sjöng madrigaler tror jag det var. Det var mycket intressant.
Madrigalsång av munkar
Sen gick jag upp och såg på Domkyrkan. Kärt barn har ju många namn sägs det. Kyrkan kallas också för Sankt Mariakyrkan. Förr i tiden sa man Tyska kyrkan eftersom den byggdes av tyskar under Hansatiden.
Domkyrkan
Det finns ju en hel del kyrkoruiner i Visby. En del namn som jag kommer ihåg nu är: St. Hans, St. Per, St. Drotten, St. Lars och St. Carin. Det fanns nog några till. Visby kallas ju för rosornas och ruinernas stad. Det är faktiskt inte utan orsak. Den mest fotograferade gatan i stan är utan tvekan Fiskaregränd med sina låga hus och massvis med rosor.
Fiskaregränd
På kvällen såg jag en fantastiskt fin Solnedgång, när jag var ute och gick.
Solnedgång
Sen var det dags för att beskriva stan. Runtomkring går ju den kända ringmuren, som är tre kilometer lång och har flera torn utefter hela sträckan. Det mest kända tornet är väl Kruttornet, som ligger nere vid Almedalen. Almedalen är en stor park, kan man väl säga. Förr var det hamn. Man kallade det för Gamla Hamn. Almedalen är ju känt för att politikerna talar till folket under en veckas tid. Som kuriosum, kan jag berätta, att min Farfar Carl Robert Lindström, ritade det Nya Badhuset, som det kallades då. Det ligger alldeles intill Almedalen. Numera hör det till studentkåren och användes till kårhus till studenterna. Om du vill se den historien kan du gå in på http://mainweb.hgo.se/extranet/rindi.nsf sen trycker du på knappen Om studentkåren och Historia.
Nya Badhuset
Så finns det en del torn med portar, som går ut genom muren. Nämnas kan bland annat Norderport i norr, Österport och Söderport.
En hel del kända byggnader finns också. Om du går från hamnen och går förbi Donners Plats ligger på hörnet av torget och Strandgatan, Burmeisterska Huset. Det är byggt i knuttimring år 1652. Jag såg på en av målningarna att den var gjord 1661. Det finns korsvirke i övre delen av gavlarna. Det var en rik tysk köpman, Burmeister, som byggde det och använde det först och främst till försäljning i en bod och som lager. I dag är de övre våningarna inredda till museum. Väggar och tak är målade av den kände målaren Hans Bartsch. Gotlands turistförening och Gotlands hemslöjd huserade i huset, när jag var där.
Foton från Burmeisterska huset
Följer du sen Strandgatan finner du Gotlands Fornsal på höger sida. Det är Visbys museum. Gå vidare och där ligger Liljehornska huset och Gamla Apoteket.
Liljehornska huset
Gamla Apoteket.
Clematiskällaren ligger sen på höger sida också. När jag var i Visby första gången gick jag dit en kväll och åt. Alla var klädda i medeltida dräkter och plötsligt sprutade en servitör eld över lokalen. Han var eldslukare. En av servitriserna gjorde detsamma.
En riddare stod i dörren intill ett uppstoppat vildsvin
Det finns en krog som heter Lindgården, där jag var och åt också. Det var av nostalgiska skäl, för en gammal släkting hade den som krog på 1800-talet.
Så finns ju alla ruinkyrkorna som jag har berättat om. Det går inte att visa alla.
Det var ju Medeltidsveckor, de gånger jag var där. Då klädde sig alla i medeltida kläder och det var mycket trevligt att se. Man höll Medeltida marknader lite varstans.
Gycklare
Riddare vid muren
Borgare
Vid Donners plats hade man lögning, där vem som helst fick bada.
Nu orkar du nog inte med mer, men jag har mycket flera bilder och egentligen mycket mer att berätta. Det rör sig om fyra resor till Visby, som jag har gjort. Dessutom härstammar min släkt härifrån. Det skulle jag kunna berätta mycket om. Jag hoppas i alla fall, att du blir nyfiken på Visby. Resten av Gotland har jag inte beskrivit här, för jag var mest hela tiden i Visby. Men jag hyrde faktiskt bil också och besåg delar av ön.
Jag har även lagt in in en "blogg", som skrevs 1847 av min släkting den 14-årige gossen Carl Silvius Lindström
Jag fick bo i Travegränd, som ligger mittemot Visby glashytta. Därifrån var det bara en backe upp, Valvgränd hette den, till mitt mål, St. Drottensgatan 10, där min släkt bodde på 1800-talet. Gissa om jag var nyfiken! Jag hade kontakt med den dåvarande ägaren (han har sålt det nu) och fått tillåtelse att se huset. Se min blogg Min nostalgiska resa till 1800-talet. Jag skulle inte träffa honom förrän efter några dagar.
Första kvällen tillbragtes med middag, som ingick i priset på resan. Den serverades i en skolmatsal och smakade inte så dumt alls. Men i fortsättningen gick jag för mig själv och följde inte med alla utflykter som ingick heller. På morgnarna hämtade buss strax utanför Norderport och vi åkte med till matsalen igen och intog en alldeles fantastisk frukostbuffé. Det fanns allt man kunde önska sig. Så det blev min (och senare vår) melodi på morgnarna att följa med bussen dit. Sen reste resten av sällskapet ut på olika utflykter runt Gotland. Vilka det var kan jag inte riktigt säga. Men man fick se de mest kända ställena på ön i alla fall. Utflykterna ingick i priset, liksom frukostarna och middagarna.
Efter frukosten gick jag in till stan innanför murarna igen och gick på Landsarkivet och tittade bland papper, som de redan hade skaffat fram till mig. Det var en avlägsen släkting till mig, som hade lämnat in och låtit kopiera massor av papper där. Jag fick läsa massor. Där satt jag några timmar, tills det var dags till något innanför västen.
Så småningom gick jag runt i stan och försökte orientera mig. Jag gick tillbaka till St. Drottensgatan och vid sidan om släktens hus låg Kapitelshuset, som var öppet. Där fanns en gammaldags klosterträdgård och en servering ner i en källare där det satt ”munkar” och sjöng madrigaler tror jag det var. Det var mycket intressant.
Sen gick jag upp och såg på Domkyrkan. Kärt barn har ju många namn sägs det. Kyrkan kallas också för Sankt Mariakyrkan. Förr i tiden sa man Tyska kyrkan eftersom den byggdes av tyskar under Hansatiden.
Det finns ju en hel del kyrkoruiner i Visby. En del namn som jag kommer ihåg nu är: St. Hans, St. Per, St. Drotten, St. Lars och St. Carin. Det fanns nog några till. Visby kallas ju för rosornas och ruinernas stad. Det är faktiskt inte utan orsak. Den mest fotograferade gatan i stan är utan tvekan Fiskaregränd med sina låga hus och massvis med rosor.
På kvällen såg jag en fantastiskt fin Solnedgång, när jag var ute och gick.
Sen var det dags för att beskriva stan. Runtomkring går ju den kända ringmuren, som är tre kilometer lång och har flera torn utefter hela sträckan. Det mest kända tornet är väl Kruttornet, som ligger nere vid Almedalen. Almedalen är en stor park, kan man väl säga. Förr var det hamn. Man kallade det för Gamla Hamn. Almedalen är ju känt för att politikerna talar till folket under en veckas tid. Som kuriosum, kan jag berätta, att min Farfar Carl Robert Lindström, ritade det Nya Badhuset, som det kallades då. Det ligger alldeles intill Almedalen. Numera hör det till studentkåren och användes till kårhus till studenterna. Om du vill se den historien kan du gå in på http://mainweb.hgo.se/extranet/rindi.nsf sen trycker du på knappen Om studentkåren och Historia.
Så finns det en del torn med portar, som går ut genom muren. Nämnas kan bland annat Norderport i norr, Österport och Söderport.
En hel del kända byggnader finns också. Om du går från hamnen och går förbi Donners Plats ligger på hörnet av torget och Strandgatan, Burmeisterska Huset. Det är byggt i knuttimring år 1652. Jag såg på en av målningarna att den var gjord 1661. Det finns korsvirke i övre delen av gavlarna. Det var en rik tysk köpman, Burmeister, som byggde det och använde det först och främst till försäljning i en bod och som lager. I dag är de övre våningarna inredda till museum. Väggar och tak är målade av den kände målaren Hans Bartsch. Gotlands turistförening och Gotlands hemslöjd huserade i huset, när jag var där.
Följer du sen Strandgatan finner du Gotlands Fornsal på höger sida. Det är Visbys museum. Gå vidare och där ligger Liljehornska huset och Gamla Apoteket.
Clematiskällaren ligger sen på höger sida också. När jag var i Visby första gången gick jag dit en kväll och åt. Alla var klädda i medeltida dräkter och plötsligt sprutade en servitör eld över lokalen. Han var eldslukare. En av servitriserna gjorde detsamma.
En riddare stod i dörren intill ett uppstoppat vildsvin
Så finns ju alla ruinkyrkorna som jag har berättat om. Det går inte att visa alla.
Det var ju Medeltidsveckor, de gånger jag var där. Då klädde sig alla i medeltida kläder och det var mycket trevligt att se. Man höll Medeltida marknader lite varstans.
Nu orkar du nog inte med mer, men jag har mycket flera bilder och egentligen mycket mer att berätta. Det rör sig om fyra resor till Visby, som jag har gjort. Dessutom härstammar min släkt härifrån. Det skulle jag kunna berätta mycket om. Jag hoppas i alla fall, att du blir nyfiken på Visby. Resten av Gotland har jag inte beskrivit här, för jag var mest hela tiden i Visby. Men jag hyrde faktiskt bil också och besåg delar av ön.
Jag har även lagt in in en "blogg", som skrevs 1847 av min släkting den 14-årige gossen Carl Silvius Lindström
Januari 1976 - Puerto de la Cruz
Jag har tidigare skrivit en blogg om min och min mans resa till Puerto de la Cruz på Tenerife. Nu har jag även gjort ett inlägg i min Reseblogg. Den har adressen: http://gilla-gilla.blogspot.com Den är lite mera ingående om vad vi gjorde den gången med flera bilder. Så titta gärna in där.
Januari 1976
År 1976 företog jag och min dåvarande man en resa till Tenerife för andra gången. På den tiden skrev jag inte dagböcker om våra resor, utan minnena är sporadiska med hjälp av gamla gulnade foton. Dessa har jag scannat och resultatet är därför inte 100%. Men några var faktiskt så pass bra, att jag försöker mig på att publicera dem här.
Det jag minns mest av, är vår utflykt till Teide, som är Spaniens högsta berg med sina 3718 meter över havet. Teide är också världens tredje största vulkan. Teide ligger i Parque Nacional de las Cañadas, som med sina 13571 hektar blev till naturskyddsområde 1954.
Vi hyrde en taxi för en utflykt, som tog hela dagen. Först och främst var ju målet för utflykten Teide. Vår chaufför kom ursprungligen från Argentina, men han hjälpte oss att komma rätt.
Vägen upp till las Cañadas är smal och går genom skogar av tät pinjeskog. Vid sidan om vägen finns det en stenformation, som kallas för la Margarita. Den ser ut som en blomma utmejslad i berget. Tyvärr var bilden av den inte bra, så jag avstår att visa den.
Själva las Cañadas är som en stor slätt, men är faktiskt rester av den gamla vulkankratern. Om ni har sett filmen Apornas Planet, är den faktiskt inspelad till stor del där uppe. Växtligheten består av torrt lågt gräs och ibland den speciella Teide-ginsten, som blommar med vit-rosa blommor. Det finns en speciell Teide-viol också. Buskage var det inte så gott av, men några låga , mest vassa, buskar fanns det lite här och var.
Numera är det inte tillåtet för vemsomhelst att komma ända upp till toppen på Teide, utan man får ansöka om tillstånd. Men man kan fortfarande ta linbanan, el Teléferico rätt högt upp vid bra väder utan för mycket vind. Detta var alltså 1976 vi var där och då gick det fortfarande att klättra upp till högsta toppen.
Här sitter jag lite nedanför toppen. Den sista biten var svårast att kliva upp för. Det fanns inga stigar, men vi såg unga spanjorskor, som kom klättrandes med höga klackar på sina platåskor. Lite lustigt såg det allt ut.
Det här en av topparna på Teide, som kunde ses från den absoluta toppen.
Här står jag alltså 3718 meter över havets yta och håller mig i ett, som ni kan se, kors. Det markerade den absoluta höjden.
Det luktade svavel och det är just det jag har en klump av i handen. Den var het. Svavlet kom bubblande upp från ”underjorden” (alltså högt uppe på berget)
Min man i snön alldeles intill svavelgångarna.
Så här ser linbanan, El Teléferico, ut, när den närmar sig högsta stationen för att hämta ner folk.
Det syns att man få åka lång väg ner igen.
Sen tog vi en annan väg hem till Puerto de la Cruz och den var backig och slingrig och gick uppe mellan molnen.
Gilla
Det jag minns mest av, är vår utflykt till Teide, som är Spaniens högsta berg med sina 3718 meter över havet. Teide är också världens tredje största vulkan. Teide ligger i Parque Nacional de las Cañadas, som med sina 13571 hektar blev till naturskyddsområde 1954.
Vi hyrde en taxi för en utflykt, som tog hela dagen. Först och främst var ju målet för utflykten Teide. Vår chaufför kom ursprungligen från Argentina, men han hjälpte oss att komma rätt.
Vägen upp till las Cañadas är smal och går genom skogar av tät pinjeskog. Vid sidan om vägen finns det en stenformation, som kallas för la Margarita. Den ser ut som en blomma utmejslad i berget. Tyvärr var bilden av den inte bra, så jag avstår att visa den.
Själva las Cañadas är som en stor slätt, men är faktiskt rester av den gamla vulkankratern. Om ni har sett filmen Apornas Planet, är den faktiskt inspelad till stor del där uppe. Växtligheten består av torrt lågt gräs och ibland den speciella Teide-ginsten, som blommar med vit-rosa blommor. Det finns en speciell Teide-viol också. Buskage var det inte så gott av, men några låga , mest vassa, buskar fanns det lite här och var.
Numera är det inte tillåtet för vemsomhelst att komma ända upp till toppen på Teide, utan man får ansöka om tillstånd. Men man kan fortfarande ta linbanan, el Teléferico rätt högt upp vid bra väder utan för mycket vind. Detta var alltså 1976 vi var där och då gick det fortfarande att klättra upp till högsta toppen.
Sen tog vi en annan väg hem till Puerto de la Cruz och den var backig och slingrig och gick uppe mellan molnen.
Gilla
Januari 1972 - Benalmádena Costa
Det enklaste sättet att se våra utflykter är helt enkelt att klicka på den här adressen : http://gilla-gilla.blogspot.com/2011/03/en-resa-bakat-i-tiden.html#comments Där berättar jag om den här resan till Torremolinos i början på 1970-talet. Jag har ju en reseblogg också och där skriver jag om mina resor.
Januari 1972
Vår allra första Charterresa.
Resan gick till Torremolinos på Solkusten. Det var år 1971, om jag inte minns fel. Vi, det var min man, jag och yngste sonen, som då var elva år. Då åkte man med propellerplan, som bullrade väldigt. På den tiden var man också så oskuldsfull, att man lät nyfikna passagerare komma in i cockpit och titta på alla konstiga grejor, som fanns där. Jag vet det, för det fick både sonen och jag göra.
Sonen i cockpiten med kaptenen.
Vi kom till Torremolinos på Nyårsafton eller Nyårsdagen. (Minnet är inte vad det borde). Men jag kommer ihåg, att våra vänner konstnären Åke och hans fru Ritva kom till vårt hotell med sin dotter Pia. Hon var då tio år.
Barnen fick vara kvar på hotellet och vi vuxna gick ut på kvällen till ett ställe, där Åke sa, att det inte var riktigt så turistinriktat. Det var föreställning med typisk spansk musik och dans. Vi kom nog rätt sent, så man var på väg att packa ihop. Men, vi satt längst fram i lokalen och då stannade man ett tag till. Min man råkade nysa och då tog sångaren upp en sång. Åke berättade, att han sjöng om min man och hans nysning. Vi begrep ingenting på den tiden. För min del har spanskan blivit lite bättre. Min man, mina barns far lever inte längre.
Vi fick bra guidning genom våra vänner, så vi promenerade upp till Mijas från Benalmadena Pueblo, som låg ovanför Benalmadena Costa. Det var en bra lång väg men mycket trevlig. Det var berg och bergsvägar. Vid sidan om gick det getter och betade, som barnen fick klappa om.
Lasse och Pia kramar om en get på väg till Mijas.
I Mijas köpte vi en sån där spansk solspegel. Den har sonen fått överta, eftersom han var med på den resan. Åke hade en butik i Benalmadena Pueblo, som hette Los Suecos. Där hade han sina konstverk i både batik och emalj. Vi var i Torremolinos tre gånger, min man och jag. Sonen var med de två. Första gången vi var där, såg jag i hans butik ett par: Riddaren och Jungfrun gjord i trä och emalj. Det blev inte något köp av, men året efter fanns den kvar och då hjälpte inga förmaningar. Den inköptes. Jag har den fortfarande på bästa plats på väggen.
Riddaren och Jungfrun. Jag har faktiskt visat den tidigare här.
En sak, som jag kommer ihåg från någon av de första resorna, är att det bodde romer i grottor, som låg på väg ner mot stranden där vi badade. (Inte speciellt mycket, för det var ju vinter.) När vi gick förbi, kom det småbarn springande, för de såg att min man tog bild på deras hem och ville att vi skulle fotografera dem. Jovisst kunde vi det. Vi tog ett foto av två småpojkar och sonen. Det var bara det, att de skulle ha betalt. Jovisst, vi var alldeles nyblivna turister och blåögda. Visst fick de nån liten peng och de blev glada.
Så här bodde romerna nedanför vårt hotell La Cascada.
Vi var också en vända in i Malaga och tittade på en tjurfäktningsarena och åt tapas i en bar. Jag förvånades att man kastade räkskal och annat rakt ner på golvet. Men barpersonalen gick ut med jämna mellanrum och sopade golvet rent.
Det här är tjurfäktningsarenan i Malaga.
Sista gången, när vi var nere där igen, åkte vi buss till Marbella och gick runt där. Det såg mycket trevligt ut. Men, eftersom min man gillade att titta på båtar, var vi nere i småbåtshamnen. Där såg vi en man, som stod och målade tavlor. Det har jag också foto på.
Berest konstnär.
Lustigt nog träffade vi på denne man på Tenerife i Puerto de la Cruz, när han stod där och målade. Ännu lustigare är, att jag och B. också har träffat honom där ännu senare.
En resa vi också företog var, att åka till Ceuta i Spanska Marocco med Spies. Det blev buss till en hamn ( kanske det var Algeciras) bortom Marbella och färja över Gibraltar Sund förbi Gibraltarklippan.
Väl i land hade vi en kvinnlig guide med och när vi kom precis utanför en stadsmur, ville hon, att just jag skulle hålla en lång orm på axlarna. Gissa om jag ville! NEJ!!!!! Hon fick hålla den själv.
Den här ormen vill guiden att jag skulle hålla. Resultatet visas här.
Så åkte vi ett tag och så småningom fick vi möjlighet att rida på kameler. Det gjorde vi i alla fall.
Gilla på kamel i Ceuta.
I stan, som vi var i, gick vi bland marknadsgatorna och tittade storögda. Vi blev tillsagda att följa guiden, för det var risk att vi skulle tappa bort oss annars. Faktiskt inhandlade vi ett överkast till äldste sonens säng. Det användes i många år innan det skattade åt förgängelsen. Vi drack te i ett vackert hus, med många utsirningar och målningar. Vi var förstås storögda som bara den.
En dag var vi iväg på en bussutflykt till ??? och Alhambra. Alhambra var ju från den tiden då morerna härskade i Spanien. Det var mycket vackert. Vi hade guiden med oss, men det var tvång, att man hade en spansk guide också. Det var nog få som begrep honom. Han sa förresten inte så mycket. Så var lagarna under Francoregimen. Jag tror inte att det är så nuförtiden.
En av alla bilder från Alhambra.
Efter det att vi hade besett Alhambra var vi i en romsk grotta, där vi fick se typiska spanska danser. Det var flera flickor, som dansade så fint. I taket på grottan hängde det kopparpannor.
Dansuppvisning för turisterna.
Ja, det blev första, andra och tredje charterresan, för det var ju så många år sen, så jag har blandat ihop dem lite. Men jag hoppas att du ursäktar.
En del av bilderna har fortfarande en "vit" ram. De har jag scannat innan jag kom underfund med hur jag skulle beskära dem.
Extra bilder sen jag skrev det här inlägget. Kanske Samba 10 känner igen sina eventuella arbetskamrater.
Resan gick till Torremolinos på Solkusten. Det var år 1971, om jag inte minns fel. Vi, det var min man, jag och yngste sonen, som då var elva år. Då åkte man med propellerplan, som bullrade väldigt. På den tiden var man också så oskuldsfull, att man lät nyfikna passagerare komma in i cockpit och titta på alla konstiga grejor, som fanns där. Jag vet det, för det fick både sonen och jag göra.
Vi kom till Torremolinos på Nyårsafton eller Nyårsdagen. (Minnet är inte vad det borde). Men jag kommer ihåg, att våra vänner konstnären Åke och hans fru Ritva kom till vårt hotell med sin dotter Pia. Hon var då tio år.
Barnen fick vara kvar på hotellet och vi vuxna gick ut på kvällen till ett ställe, där Åke sa, att det inte var riktigt så turistinriktat. Det var föreställning med typisk spansk musik och dans. Vi kom nog rätt sent, så man var på väg att packa ihop. Men, vi satt längst fram i lokalen och då stannade man ett tag till. Min man råkade nysa och då tog sångaren upp en sång. Åke berättade, att han sjöng om min man och hans nysning. Vi begrep ingenting på den tiden. För min del har spanskan blivit lite bättre. Min man, mina barns far lever inte längre.
Vi fick bra guidning genom våra vänner, så vi promenerade upp till Mijas från Benalmadena Pueblo, som låg ovanför Benalmadena Costa. Det var en bra lång väg men mycket trevlig. Det var berg och bergsvägar. Vid sidan om gick det getter och betade, som barnen fick klappa om.
I Mijas köpte vi en sån där spansk solspegel. Den har sonen fått överta, eftersom han var med på den resan. Åke hade en butik i Benalmadena Pueblo, som hette Los Suecos. Där hade han sina konstverk i både batik och emalj. Vi var i Torremolinos tre gånger, min man och jag. Sonen var med de två. Första gången vi var där, såg jag i hans butik ett par: Riddaren och Jungfrun gjord i trä och emalj. Det blev inte något köp av, men året efter fanns den kvar och då hjälpte inga förmaningar. Den inköptes. Jag har den fortfarande på bästa plats på väggen.
En sak, som jag kommer ihåg från någon av de första resorna, är att det bodde romer i grottor, som låg på väg ner mot stranden där vi badade. (Inte speciellt mycket, för det var ju vinter.) När vi gick förbi, kom det småbarn springande, för de såg att min man tog bild på deras hem och ville att vi skulle fotografera dem. Jovisst kunde vi det. Vi tog ett foto av två småpojkar och sonen. Det var bara det, att de skulle ha betalt. Jovisst, vi var alldeles nyblivna turister och blåögda. Visst fick de nån liten peng och de blev glada.
Vi var också en vända in i Malaga och tittade på en tjurfäktningsarena och åt tapas i en bar. Jag förvånades att man kastade räkskal och annat rakt ner på golvet. Men barpersonalen gick ut med jämna mellanrum och sopade golvet rent.
Sista gången, när vi var nere där igen, åkte vi buss till Marbella och gick runt där. Det såg mycket trevligt ut. Men, eftersom min man gillade att titta på båtar, var vi nere i småbåtshamnen. Där såg vi en man, som stod och målade tavlor. Det har jag också foto på.
Lustigt nog träffade vi på denne man på Tenerife i Puerto de la Cruz, när han stod där och målade. Ännu lustigare är, att jag och B. också har träffat honom där ännu senare.
En resa vi också företog var, att åka till Ceuta i Spanska Marocco med Spies. Det blev buss till en hamn ( kanske det var Algeciras) bortom Marbella och färja över Gibraltar Sund förbi Gibraltarklippan.
Väl i land hade vi en kvinnlig guide med och när vi kom precis utanför en stadsmur, ville hon, att just jag skulle hålla en lång orm på axlarna. Gissa om jag ville! NEJ!!!!! Hon fick hålla den själv.
Så åkte vi ett tag och så småningom fick vi möjlighet att rida på kameler. Det gjorde vi i alla fall.
I stan, som vi var i, gick vi bland marknadsgatorna och tittade storögda. Vi blev tillsagda att följa guiden, för det var risk att vi skulle tappa bort oss annars. Faktiskt inhandlade vi ett överkast till äldste sonens säng. Det användes i många år innan det skattade åt förgängelsen. Vi drack te i ett vackert hus, med många utsirningar och målningar. Vi var förstås storögda som bara den.
En dag var vi iväg på en bussutflykt till ??? och Alhambra. Alhambra var ju från den tiden då morerna härskade i Spanien. Det var mycket vackert. Vi hade guiden med oss, men det var tvång, att man hade en spansk guide också. Det var nog få som begrep honom. Han sa förresten inte så mycket. Så var lagarna under Francoregimen. Jag tror inte att det är så nuförtiden.
Efter det att vi hade besett Alhambra var vi i en romsk grotta, där vi fick se typiska spanska danser. Det var flera flickor, som dansade så fint. I taket på grottan hängde det kopparpannor.
Ja, det blev första, andra och tredje charterresan, för det var ju så många år sen, så jag har blandat ihop dem lite. Men jag hoppas att du ursäktar.
En del av bilderna har fortfarande en "vit" ram. De har jag scannat innan jag kom underfund med hur jag skulle beskära dem.
1949 - Arboga
Resealbum: Skolresor
Min första utlandsresa var till Oslo. Jag var med i ungdomsorkestern i Arboga. där vi bodde då och vi var på en liten turné, med uppträdanden tillsammans med ungdomskören. (där var jag också med). Vi reste med buss, först till Musikhögskolan i Arvika, tror jag det var. Då fick vi höra dem uppträda och så höll vi vår "konsert". Så gick resan vidare till Oslo, där vi inkvarterades i en gymnastiksal. Konsert förstås, men var det var kommer jag inte ihåg. Vi kom naturligtvis ut på sightseeing också. Så vi fick se Viegelandsparken och Holmenkollen bland annat.
För att vara snäll köpte jag med mig en flaska Coca-cola till min pappa, som hade varit till sjöss som ung. Jag trodde att det var någon slags sprit. Han skulle vara chevaleresk och gav mig den i stället. DET VAR INTE GOTT! Jag tycker det fortfarande.
En annan resa jag gjorde var med skolan igen till Danmark. Arboga hade Aebeltoft på Jylland som vänort, så vi blev med på en resa dit. Vi reste från Göteborg med färja till Fredrikshavn. I Aebeltoft bodde jag i en familj och fick uppleva dagliga rutiner hos dem. De lärde mig att säga "Rödgröd med flöde". Jag kan säga det rätt än i dag.
Det var ett tivoli på gång också. Det var en söt pojke, som bjöd mig på en tur i en slänggunga. Oj vad jag var mallig att någon ville bjuda mig. Jag var även och såg min första barnförbjudna film, Gilda, där. Det var en av flickorna, vars far var ägare till en biograf, som ordnade in oss. Den filmen glömmer jag aldrig. Har sett den någon gång sen dess också. Efter fjorton dagar fick jag med mig min danska vänninna hem. Men inte till Arboga, för mina föräldrar hade köpt ett gammalt soldattorp utanför Skövde, då hon fick följa med dit. Vi två gjorde bland annat en cykelutflykt till Varnhems kloster.
De här två resorna gjorde jag i vilken ordning????????? Kommer inte ihåg. Jag brukar säga, att när det är nåt jag för tillfället har glömt: "Det var ju mer än tio minuter sen. "
Min första charterresa gjorde jag i sällskap med min man och min yngste son till Solkusten och Torremolinos på tidigt 70-tal. Men se det är en annan sak.
Gilla
För att vara snäll köpte jag med mig en flaska Coca-cola till min pappa, som hade varit till sjöss som ung. Jag trodde att det var någon slags sprit. Han skulle vara chevaleresk och gav mig den i stället. DET VAR INTE GOTT! Jag tycker det fortfarande.
En annan resa jag gjorde var med skolan igen till Danmark. Arboga hade Aebeltoft på Jylland som vänort, så vi blev med på en resa dit. Vi reste från Göteborg med färja till Fredrikshavn. I Aebeltoft bodde jag i en familj och fick uppleva dagliga rutiner hos dem. De lärde mig att säga "Rödgröd med flöde". Jag kan säga det rätt än i dag.
Det var ett tivoli på gång också. Det var en söt pojke, som bjöd mig på en tur i en slänggunga. Oj vad jag var mallig att någon ville bjuda mig. Jag var även och såg min första barnförbjudna film, Gilda, där. Det var en av flickorna, vars far var ägare till en biograf, som ordnade in oss. Den filmen glömmer jag aldrig. Har sett den någon gång sen dess också. Efter fjorton dagar fick jag med mig min danska vänninna hem. Men inte till Arboga, för mina föräldrar hade köpt ett gammalt soldattorp utanför Skövde, då hon fick följa med dit. Vi två gjorde bland annat en cykelutflykt till Varnhems kloster.
De här två resorna gjorde jag i vilken ordning????????? Kommer inte ihåg. Jag brukar säga, att när det är nåt jag för tillfället har glömt: "Det var ju mer än tio minuter sen. "
Min första charterresa gjorde jag i sällskap med min man och min yngste son till Solkusten och Torremolinos på tidigt 70-tal. Men se det är en annan sak.
Gilla
Söndag 25 Oktober 1908 - Stockholm
Den 25.
Ja sedan vi till Tivoli erhållit biljetter tågade vi oförtrutet in i halfmörkret, åstadkommet genom en mängd couleurta lampor. Folkmassan hvimlade fram och tillbaka i de breda sandade gångarne. Stora hus med glasväggar woro uppförda hvilka voro ämnade till danssalonger. I en af dem stod Schnotveineger med sin viol och stämde upp en hvirflande vals. Sedan väl en quart spelat utan att någon person tog i chancen, kommo slutligen 3ne par herrar framvalsande.
Men rätt som det var började regn. Vi skyndade oss tillbaka, fingo fatt på en omnibus redan förut fylld med pigor och gesäller. Hemkomna hvilade vi oss tryggt ut efter dagens mödor. Den 23 sedan vi druckit kaffe herrarne rakat sig genom en upphakad barberare, vi skrifvit våra namn å den bok, i hvilken på värdshusen resande skrifva in dem gick jag upp till Lindéns som bodde straxt bredvid, der jag naturligtvis väl emottogs. Jag följde med honom ned öfver Riddarholmen. Kyrkan är mest lagd af tegelsten. Sen efter flera timmars väntan på de herrar tillskärare anlände dessa slutligen.
KL. 11 vi foro ombord och en visitation börjades. Jag som låtit försegla mina saker med Visby tullkammares sigill, för det de skulle slippa att brytas här i Stockholm, men de djeflarne gjorde mycket väsende och förde slutligen det förseglade kofferten upp på tullhuset, en inspector anlände. Han ref bort sigillet och visiterade. Det felade litet att brefven som jag medförde blifvit upptäckta. Detta upptog hela förmiddagen. På eftermiddagen var jag omkring på åtskilliga ställen hos Leja och köpte en kikare uppe och sökte Wullfen som jag ej träffade, jag gick mig och mycket vilse på middagen i den irreguliera stan.
Aftonen och natten tillbragte jag hos Lindéns. I går den 24 gick jag tidigt på morgonen till Häradshöfding Wullf, som erbjudit mig att bo hos honom. Han emottog mig väl och bad mig välkommen. Jag gick och sände till honom min nattsäck. Sedan på förmiddagen hade jag bestyr med att skaffa i land alla mina effecter mot middagstiden träffade jag Häradshöfding Wahlgren som varit af den godheten att skaffa mig en biljet till rikssalen der Konungen skulle sluta Riksdagen.
Följaktligen begofvo oss Jacob Svensson och jag med stor skyndsamhet dit med de gula biljetterna till hjelp sluppo vi genom alla vakter af garderna och landsortsregementerna. Vi gingo uppför den stora breda stentrappan till Rikssalen. Framför dören till denna stod en Löjtnant vid Lifgardet på vakt med en 5 à 6 man. Inkomna i salen emottog en vaktmästare biljetterna, vi gingo upp på en nästan öfverfylld läktare. Salen var höjd genom tvänne våningar. Vidsträcktheten var inskränkt genom de många läktarne så att endast en smal gång var lemnad för processionen. Läktarne voro klädde med blått kläde på hvilka voro fästade gula kronor. Väggarne voro sirade med basreliefer och byster som föreställde Segern, Rättvisan etc.
Midt emot Hufvudingången stod silfvertronen, öfver hvilken bredde sig en tronhimmel, blå med Riksvapnet förgylldt. På sidan om thronen stodo fyra mindre throner, för Prinsarne. Länge fick man vänta innan ständerna kommo. Derefter intog Corps Diplomatique sin plats på en läktare till höger om thronen. Der såg man Danska beskickningen i röda frackar, Franska envoyén i simpel frack, med en mängd andra bestjernade herrar. Trängseln på läktaren var stor och när alla i nyfikenhet uppreste sig när Konungen kom var det odrägligt. Så mycket jag kunde se hade han en röd purpurmantel fodrad med hermeliner, kronan på hufvudet, spiran i hand. Endast 3 prinsar sutto. Rundt omkring ett lysande följe.
Acten börjades med Landtmarskalkens tal, som var ohörbart endast då han här och der med pathos utropte en fras. Dito Herr Erkebiskopens, som lät som om han läst upp en syndabekännelse i Kyrkan. Borgareståndets taleman hade godt talföre och hade jag riktigt fått sammanhanget skulle jag kunnat hört det hela. Bonden talte något otydligare. Nu framträdde ett Statsråd som sades vara Fåhraeus till venstra sidan af thronen och läste sig hes på det långa Riksdagsbeslutet. Konungen hostade några gånger, sen detta var slutadt hela samlingen reste sig upp och Konungen började sitt afskedstal till ständerna. Hwartenda ord Konungen talade hördes. Hans stämma var för öfrigt skorrande och len. Sedan Konungen slutat sitt tal, kysste talemännen Konungens hand. Jag skyndade bort derfrån att ej blifva trampad i sönder. Kungliga familjen sov för närvarande på Haga i vilket Konungen skall vara alldeles förtjust. Prins Gustaf är opasslig af en skada i foten.
På eftermiddagen i går företogs diverse spring i Antiquitets Bokhandeln etc. På aftonen gick jag hit hem till Häradshöfd Wullf, och skref bref hem! Klädde oss herefter då han ledsagade mig till Lagman Sundin som då han engång var på Gottland varit bjuden hos min far, emedan de bägge äro Calmare-boar. Mannen är storvext, godt vackert ansigte. Han emottog mig vänligt. Medan han och Wullfen gingo in i Lagmannens rum och arbetade, satt jag och hörde på hvad Lagmanskan också en hygglig fru satt och talade med tvenne herrar slägt i huset, vist mycket tråkigt, men hvad göra? Maten kom in mycket tarfligt och borgerligt kl. 8. Vi åto, pratade en stund och begåfvo oss derfrån kl 10. Jag, om ej nöjd med min afton, åtminstone nöjd med att blifva så cordialiter emottagen.
I dag på morgonen steg jag upp temligen tidigt ¾ 7 skref i denna bok läste Allehanda. Det är märkligt hvilket ökadt intresse tidningarne vinna här i Stockholm. Fraccatus gick jag med till Lindéns kl ½ 9 derifrån till Landshöfdingen att söka honom men träffade honom ej oaktadt jag väntade en hel timma under vexlande samtal med Adjutanten ad interion Löjtn Lindvall. Jag träffade honom ej förr än kl. närmare 12. Gubben var mycket mager och klen ty han har varit sjuk. När jag skulle gå tog han mig i handen lemnade med detsamma (pro dolor!) 20 dgs men säkert med varmare hjerta än den saten till Biskop. Han var nästan rörd när han tog afsked af mig, kysste mig två gånger och skade ofta handen på mig.
Jag gick åtföljd af min moster och syster Hanna till Wetenskaps akademins museum långt upp i norra änden af staden vid Drottninggatan. Biljetter köptes i andra våningen i 3 woro de första salarne. Första rummet upptogs af insekter, kräftdjur, coraller sjöstjernor, snäckor. Här såg man fjärilar stor som en hand, skiftande i de alldra behagligaste färger. Dagsländor väl 3, 4 tum långa. Krabbor stora som en katt, spindlar stora som ordentliga knytnäfven. Snäckor af alla möjliga slag. Koraller i vägskåp. I nästa rum hade fiskar och amfibier sin plats. Här har äfven (hela?) paleoloiska samlingen. Hufvudet af en ödla, tänder af mamuth diverse cranier. Ormar af många slag Boa. Under glas kupor stodo aftrycken af fötterna som äro funna i Hannover om detta var aftryck eller original vet jag ej. Rummet nästintill innehade de ”foglars brokiga skara”.
I ett rum på sidan var den ethmografiska samlingen, samt der bredvid preparater af en mängd djur till och med däggdjur och foglar. Ormar och andra amfibier funnos till oerhörd mängd. Vid sidan om första rummet, man kom in i stodo uppställda i ett glasskåp en mängd trilobiter, de vakraste exemplar man kan tänka sig. Det öfriga förvarades i skåp långs med väggarne stängt för dödlige oinvigde. I de närgränsande rummen vidtog Svenska samlingen, fullkomlig. Intressant var att de lefvande snäckor man i Halland samlat många hundrade fot ofvan vattenytan.
Uti husets förstuga stodo skeletter af en giraff och wahlross. En flodhäst stod der och gren otäckt. Dito en dromedar. På quällen var jag efter åtskilliga visiter hos Bonnér på Bazaren fick ej der Kosmos von Humboldt, men Munchigon Geologie won Europäischen Rüssland, samt L´Insurrection de Juin en Paris. Här lågo böckerna, de aldra gentilaste utländska verk i den behagligaste oordning huller om buller, så att den som ville rätt väl kunde stjäla (!).
Alla Bokhållarne här voro nästan alla tyska judar med en af hvilka jag underhöll en rätt animerad conversation. Jag slog honom på fingrarne med ett falskt pris han ville påpracka mig. Bland spekulanterna gick der och en herre, som ville slå sig in med Tysken men kunde ej få fram mer än Es ist hübsch hvilket han tidt och ofta upprepade interfolierande svenska svordomar.
Den 26.
Jag tillbringar nästan endast nätterna och morgonstunderne här hos Lagmannen. Han är mycket rättfram, mere torr och alfvarsam hvilket ej synnerligen slår an på en yngling, utan nedtrycker hans själ. Så med mig, men intrycken deraf utplånas snart genom dagens vexlande företeelser.
Alla Herrar her i Stockholm gå med hattar, se i allmänhet mycket bättre ut än fruntimren af hvilka jag ej sett någon riktigt vacker. Gatorna på staden äro smala och sumpiga, husen höga merändels ej under 5 våningar, så att sällan en solens stråle tränger ned i gatan. På Norrmalm der jag bor äro stadens tvenne förnämsta gator, Drottninggatan och Regeringsgatan vid hvilken jag bor, belägna. Trottoirer äro på de flesta förnämsta gatorna. Ingen af Stockholms kyrkor är utmärkt i architektoniskt afseende, men Riddarholmskyrkan mycket i historiskt afseende.
Den 27
I går på förmiddagen var jag på Wittenskaps Akademinens hus der jag lemnade bref till Professor Boheman. Han är temligen gammal, vackert åldrigt ansikte, är stor entomolog och har nyligen utgifvit ett stort verk ”Insecta Cafrea” Han var på Gottland i fjor sommras der min far gjort hans bekantskap. Emedan jag medhade petrificater till Professor Lovén presenterade han mig för en lång herre af ungt gladt utseende. Denna var Professorn, som blef mycket glad häröfver och bad mig komma tillbaka idag f.m.
På middagen voro moster, syster och jag på Muséet i Kongl Slottet. Två de första rummen vi kommo i hade väggarne alldeles beklädda med taflor i förgylda ramar. En stor tafla föreställande en jagt der hundar sönderslita en stackars hjort var mästerlig. Ett porträtt af en dalkulla som stod på en staflett var utmärkt för den liflighet som visade sig i dragen. En artist stod och arbetade vid sin staflett. Gamle Intendenten med fruntimmers rösten von Röök gick mycket artig omkring. På väggarne vid trapporna som leda till stenmuseum woro upphängt taflor. En bland dem Appollo och en mig okänd Gudinna väckte min uppmärksamhet för de gudomligt sköna anletsdragen och formerna. I stenmuseum stå de förnämsta alstren i en hög hvälfd sal med mosaik inlagdt golf. I en ändan Niobe (gips) med bedjande blickar. Midt emot Fogelbergs Odin. Midtsalen Sergels utmärkta Amor och Psyche det gudomligaste i blickar, formar, ställning man vill se. Vid Odins sida slumrar den vackre Endymion och vid sidan hänger porträttet af Sångarkungen som hemförde denna utmärkta antik. Det är ej ett enskildt porträtt af Konungen utan en hel tafla som föreställer Gustafs sammanträffande med Påfven.
Hastigt gingo vi förbi de egyptiska konstsakerna ty moster mådde illa och hem. Jag är tvungen att förnya besöket derstädes. På aftonen hade Häradshöfding Wullf bjudit mig på Kongl Theatern att se Italienska Operasällskapet spela Il Barbière de Sevilla. Jag föreställer mig att till inredningen eller rättare platsernas fördelning, det är någon likhet med Romarnes Circus. Theatersalongen är nemligen rund på ena sidan, samt der som scenen är, rak. Närmast scenen är orchesterns plats. Bakom orchestern är en mängd med bänkar för åskådare. Men längs med väggarne äro uppförde fem logerader, den ena öfver den andra, så att den sista är rätt upp i taket. De äro alla mycket prydligt utsirade. På första logeraden midt emot scenen är Kungl. Familjens loge, i hvilken stodo stolar med blått öfverdrag. Midt i det hvälfda taket hängde en präktig ljuskrona som under akterna drogs upp.
Orchestern började ouverturen hvilken jag vara det vackraste stycket af hela pjesen. Ty för resten fann jag ej något originellt i några af sångarne som sjöngos med undantag af ett par. Personerna voro utmärkt väl kostymerade hade de aldra ledigaste och behagligaste rörelser, samt tycktes i allmänhet vara publikens synnerliga gunstlingar. Ibland var sången riktigt vämjelig (för mig) den bestod i ett slags halande oafhälligt krystande från den ena tonen till den andra. Sällan talade de utan mest under ett slags messande accompagnerade af ett välljudande fortepiano. Docktorn var alldeles utmärkt och man måste vilkorligen dra på skrattmusklerna när han spelte.
Mot slutet af första akten hela Kungliga familjen med undantag af prins Gustaf. Enkedrottningen var liten och tjock. Josephina en lång smal dam, och den stackars prinsessan satt der så tyst och alfvarsam.Konungen till venster om sin mor, klädd i generalstabsuniform, är mycket lik sina porträtter. Kronprinsen bredvid Konungen var högvext, med skägg al agricole. De öfriga prinsarne stodo i bakgrunden att jag ej kunde se dem.Konungen och prinsarne. Jag till och med damerne applauderade rätt bra ibland. När förtjusningsfebern tog publiken att applaudera uppstod ett alldra förfärligaste buller, som knappt förr stillades, än actörerna trädde fram och bugade sig.
Jag gick i dag på förmiddagen till Wittenskaps Akademins Hus för att der träffa Professor Lovén som skulle se igenom mina petrificater. När jag kom satt han sysselsatt med att ordna krabbor och kräftor. Wi togo ihop med lådorna mycket tyckte Professorn om, och fick det till samlingen. Denna var ej så alldeles i ordning som den borde, dock voro snäckorna och trilobiterna väl ordnade. Jag fick mycket vackra trilobiter, af Proffessor Dalman sjelf samlar. Från Skånska Lias formationen fanns intet. Professorn höll mycket intressanta tal för mig om de ännu i Ishafvet lefvande snäckor af hvilka man längs med Sveriges vestra kust flera 100 fot öfver hafsytan funnit skal. Han förklarade att detta beviste det Sverige vid den tiden då dessa djur lefde i hafvet, hade ett klimat som liknade det som finnes i de norra polartrakterna.
Prof. Sundwall, den utmärkte zoologen var uppe en gång. Han är lång, mager, har ljusrött knollrigt hår, kort näsa, ser beskedlig ut. Prof Boheman satt och arbetade med sina insecter.
Prof. Lovén hade Munrchisons Silurian System med sig, ett präktigt arbete. Ända till kl 3 satt jag der på muséet. Efter åtskilliga äfventyr fick jag slutligen middag på Reisens Källare. Aftonen tillbragte jag hos mina släktingar sedan jag varit i ett par boklådor att höra efter Hisingers arbeten, och nu sitter jag sömning och trött kl ¾ 11 och väntar på Häradshöfdingen att jag må kunna göra mitt bedärfruiss?. Men nu hör jag hans steg i trapporna, derför slut nu.
Den 28.
I dag var jag på förmiddagen hos Professor Lovén. Det var intressant att se hans eleganta bokförråd af mest naturhistoriska böcker af dem en hel mängd geologiska. Han viste mig Murchissons werk Geology of Russia af hvilket jag nyligen köpte tyska öfversättningen. Det var skänkt till Konungen och han skänkte det till Akademien. Bandet var alldeles utmärkt vackert och plancherna anses för de skönaste Geologiska som utkommit. Professorn visade mig derefter samlingen af eneriniter och förklarade mig mycket tydligen och väl eneriniternas natur. Sen föreviste han mig de stora ammoniternas natur och dylikt. Han kom fram med ett hvitt staffligt ämne i ett glaskärl och frågade mig hvad jag trodde det var. Jag sade att det förmodligen var bergmjöl. Och så var det ock. Han tog och lade några mjölkorn på en slipad skifva af en kvadrattum och satte den under ett mikroscop. När jag nu såg dit såg jag i stället genomskinliga skal af ungefär denna längd och utseende. Med flera så att kiseljorden eller bergmjölet ej består af annat än infusionsdjurs ryggtäckning. Professorn hade den godheten att gifva mig till skänks några af sina arbeten, om moluscerna och om trilobiterna. Spring i boklådor på e.m.
Den 29. Söndag
I dag tillbragte jag förmiddagen hos Lindéns. Mot kl.1 följde mig morbror till Storkyrkan, der presten just kom från predikstolen när vi inkommo. Kyrkan är mycket mörk med rundhvälfda fönster. Utmärkt är Ehrenstrahls stora tafla Yttersta domen. Eget är att medan presten på predikstolen talar gudliga ord stå och betrakta fetande quinnoformer. Vid altaret var en upphöjd grafplats öfver en Kung, som låg uthuggen der med sin hustru. Litet wid sidan om Ehrenstrahls tafla är en grafsten utan inskrift, men en lapp är påklistrad med ordet: Bondeståndet. Jaså, jag kan förstå. Bondeståndet begrofs här vid Riksdagens afblåsande.
Tyska Kyrkan var liten, mörk, med målning på läktarne. Här predikas på tyska men gudstjensten var redan slutad. Denna församling är den rikaste som finnes i Stockholm.
Wi gingo senare en promenad öfver Norrbro der oaktadt det ruskiga vädret en stor mängd menniskor stod och såg ned i Strömmen, men hvad de sågo på viste fan. Längre fram mot Klara kyrka låg Akademiens för de fria konsternas hus. På yttre väggarne voro medaljonger af Ehrenstrahl, Sergel, Tessin, m.fl. Svenskar samt af Ponsin?, Claude Lorrain etc.
Till middagen var jag hos Professor Boheman, som bebor en präktig våning, håller betjent m.m. och har en älskvärd familj. Han skänkte mig ett exemplar af Dahlmans Paleader?, det samma som denne skänkte åt den nyligen afledne entomologen Commerce Rådet Schönherr.
Hemma hos Lindéns träffade jag på aftonen en Student Schröder Wermlänning, mycket beskedlig, tycke af Appellöf. Morbror Lind bjöd honom, Hjelm och mig på Casino en baltillställning af Davidsson. Wid inträdet emottog en vaktmästare våra utanplagg i stället för hvilka vi erhöllo en lapp med ett nummer på. Wi tågade upp en trappa klädd med kläder i genom flera rum till ett der en slags carusell var uppställd. Alla herrarna gingo der med hattarne på sig.
Hvilken mängd physionomier! Der såg man Rikssalslejonets grandpappa som kastade omkring sig blickar ”som liksom beherrskade en werld”, här en man som gick med den djupsinnigast blick, den mest rynkade panna liksom diger af stora tankar, och hvem hvar han? Jo ett alldeles utrumladt bête. Der åker gentilt i carusellen en ung man med ett behagligt utseende med de elegantaste mustascher och är om hvardagen helt simpelt en sotaregesäll. I en annan stor sal var en slags liten theater, på hvilken två vackra barn en gosse och en flicka dansade att par diverse vackra danser. Med glupande blickar slukade herrarne den stackars flickans former, ohyggligt läto de stormande bifallsropen. En orchester tog derpå plats på theatern och spelade upp vacker dansmusik. Damerna samt och synnerligen voro af misstänkt qualité. Med de aldra elegantaste tös ändar. Dansarne gingo hvirflande kring, damerna lutade till herrarnes bröst. Omkring kl. 10 gingo vi upp till Hôtel de Suede der jag åt den delikataste beefsteak, jag i min tid ätit, drack brorskål med Schröder.
Den 30.
I dag var jag uppe i Wittenskaps Akademien och tog afsked med Professorene Lovén och Boheman af hvilka jag har mycket att tacka för isynnerhet den förre för hans många gåfvor af böcker och intressanta samtal. Han lofvade mig till wintern Hisingers Lathea.
Till middagen var jag hos Lagman Sundin, hvilken som vanligt var gästfri och god. Föröfrigt inpackning och nedsändning af saker till Upsala ångfartyget.
Ja sedan vi till Tivoli erhållit biljetter tågade vi oförtrutet in i halfmörkret, åstadkommet genom en mängd couleurta lampor. Folkmassan hvimlade fram och tillbaka i de breda sandade gångarne. Stora hus med glasväggar woro uppförda hvilka voro ämnade till danssalonger. I en af dem stod Schnotveineger med sin viol och stämde upp en hvirflande vals. Sedan väl en quart spelat utan att någon person tog i chancen, kommo slutligen 3ne par herrar framvalsande.
Men rätt som det var började regn. Vi skyndade oss tillbaka, fingo fatt på en omnibus redan förut fylld med pigor och gesäller. Hemkomna hvilade vi oss tryggt ut efter dagens mödor. Den 23 sedan vi druckit kaffe herrarne rakat sig genom en upphakad barberare, vi skrifvit våra namn å den bok, i hvilken på värdshusen resande skrifva in dem gick jag upp till Lindéns som bodde straxt bredvid, der jag naturligtvis väl emottogs. Jag följde med honom ned öfver Riddarholmen. Kyrkan är mest lagd af tegelsten. Sen efter flera timmars väntan på de herrar tillskärare anlände dessa slutligen.
KL. 11 vi foro ombord och en visitation börjades. Jag som låtit försegla mina saker med Visby tullkammares sigill, för det de skulle slippa att brytas här i Stockholm, men de djeflarne gjorde mycket väsende och förde slutligen det förseglade kofferten upp på tullhuset, en inspector anlände. Han ref bort sigillet och visiterade. Det felade litet att brefven som jag medförde blifvit upptäckta. Detta upptog hela förmiddagen. På eftermiddagen var jag omkring på åtskilliga ställen hos Leja och köpte en kikare uppe och sökte Wullfen som jag ej träffade, jag gick mig och mycket vilse på middagen i den irreguliera stan.
Aftonen och natten tillbragte jag hos Lindéns. I går den 24 gick jag tidigt på morgonen till Häradshöfding Wullf, som erbjudit mig att bo hos honom. Han emottog mig väl och bad mig välkommen. Jag gick och sände till honom min nattsäck. Sedan på förmiddagen hade jag bestyr med att skaffa i land alla mina effecter mot middagstiden träffade jag Häradshöfding Wahlgren som varit af den godheten att skaffa mig en biljet till rikssalen der Konungen skulle sluta Riksdagen.
Följaktligen begofvo oss Jacob Svensson och jag med stor skyndsamhet dit med de gula biljetterna till hjelp sluppo vi genom alla vakter af garderna och landsortsregementerna. Vi gingo uppför den stora breda stentrappan till Rikssalen. Framför dören till denna stod en Löjtnant vid Lifgardet på vakt med en 5 à 6 man. Inkomna i salen emottog en vaktmästare biljetterna, vi gingo upp på en nästan öfverfylld läktare. Salen var höjd genom tvänne våningar. Vidsträcktheten var inskränkt genom de många läktarne så att endast en smal gång var lemnad för processionen. Läktarne voro klädde med blått kläde på hvilka voro fästade gula kronor. Väggarne voro sirade med basreliefer och byster som föreställde Segern, Rättvisan etc.
Midt emot Hufvudingången stod silfvertronen, öfver hvilken bredde sig en tronhimmel, blå med Riksvapnet förgylldt. På sidan om thronen stodo fyra mindre throner, för Prinsarne. Länge fick man vänta innan ständerna kommo. Derefter intog Corps Diplomatique sin plats på en läktare till höger om thronen. Der såg man Danska beskickningen i röda frackar, Franska envoyén i simpel frack, med en mängd andra bestjernade herrar. Trängseln på läktaren var stor och när alla i nyfikenhet uppreste sig när Konungen kom var det odrägligt. Så mycket jag kunde se hade han en röd purpurmantel fodrad med hermeliner, kronan på hufvudet, spiran i hand. Endast 3 prinsar sutto. Rundt omkring ett lysande följe.
Acten börjades med Landtmarskalkens tal, som var ohörbart endast då han här och der med pathos utropte en fras. Dito Herr Erkebiskopens, som lät som om han läst upp en syndabekännelse i Kyrkan. Borgareståndets taleman hade godt talföre och hade jag riktigt fått sammanhanget skulle jag kunnat hört det hela. Bonden talte något otydligare. Nu framträdde ett Statsråd som sades vara Fåhraeus till venstra sidan af thronen och läste sig hes på det långa Riksdagsbeslutet. Konungen hostade några gånger, sen detta var slutadt hela samlingen reste sig upp och Konungen började sitt afskedstal till ständerna. Hwartenda ord Konungen talade hördes. Hans stämma var för öfrigt skorrande och len. Sedan Konungen slutat sitt tal, kysste talemännen Konungens hand. Jag skyndade bort derfrån att ej blifva trampad i sönder. Kungliga familjen sov för närvarande på Haga i vilket Konungen skall vara alldeles förtjust. Prins Gustaf är opasslig af en skada i foten.
På eftermiddagen i går företogs diverse spring i Antiquitets Bokhandeln etc. På aftonen gick jag hit hem till Häradshöfd Wullf, och skref bref hem! Klädde oss herefter då han ledsagade mig till Lagman Sundin som då han engång var på Gottland varit bjuden hos min far, emedan de bägge äro Calmare-boar. Mannen är storvext, godt vackert ansigte. Han emottog mig vänligt. Medan han och Wullfen gingo in i Lagmannens rum och arbetade, satt jag och hörde på hvad Lagmanskan också en hygglig fru satt och talade med tvenne herrar slägt i huset, vist mycket tråkigt, men hvad göra? Maten kom in mycket tarfligt och borgerligt kl. 8. Vi åto, pratade en stund och begåfvo oss derfrån kl 10. Jag, om ej nöjd med min afton, åtminstone nöjd med att blifva så cordialiter emottagen.
I dag på morgonen steg jag upp temligen tidigt ¾ 7 skref i denna bok läste Allehanda. Det är märkligt hvilket ökadt intresse tidningarne vinna här i Stockholm. Fraccatus gick jag med till Lindéns kl ½ 9 derifrån till Landshöfdingen att söka honom men träffade honom ej oaktadt jag väntade en hel timma under vexlande samtal med Adjutanten ad interion Löjtn Lindvall. Jag träffade honom ej förr än kl. närmare 12. Gubben var mycket mager och klen ty han har varit sjuk. När jag skulle gå tog han mig i handen lemnade med detsamma (pro dolor!) 20 dgs men säkert med varmare hjerta än den saten till Biskop. Han var nästan rörd när han tog afsked af mig, kysste mig två gånger och skade ofta handen på mig.
Jag gick åtföljd af min moster och syster Hanna till Wetenskaps akademins museum långt upp i norra änden af staden vid Drottninggatan. Biljetter köptes i andra våningen i 3 woro de första salarne. Första rummet upptogs af insekter, kräftdjur, coraller sjöstjernor, snäckor. Här såg man fjärilar stor som en hand, skiftande i de alldra behagligaste färger. Dagsländor väl 3, 4 tum långa. Krabbor stora som en katt, spindlar stora som ordentliga knytnäfven. Snäckor af alla möjliga slag. Koraller i vägskåp. I nästa rum hade fiskar och amfibier sin plats. Här har äfven (hela?) paleoloiska samlingen. Hufvudet af en ödla, tänder af mamuth diverse cranier. Ormar af många slag Boa. Under glas kupor stodo aftrycken af fötterna som äro funna i Hannover om detta var aftryck eller original vet jag ej. Rummet nästintill innehade de ”foglars brokiga skara”.
I ett rum på sidan var den ethmografiska samlingen, samt der bredvid preparater af en mängd djur till och med däggdjur och foglar. Ormar och andra amfibier funnos till oerhörd mängd. Vid sidan om första rummet, man kom in i stodo uppställda i ett glasskåp en mängd trilobiter, de vakraste exemplar man kan tänka sig. Det öfriga förvarades i skåp långs med väggarne stängt för dödlige oinvigde. I de närgränsande rummen vidtog Svenska samlingen, fullkomlig. Intressant var att de lefvande snäckor man i Halland samlat många hundrade fot ofvan vattenytan.
Uti husets förstuga stodo skeletter af en giraff och wahlross. En flodhäst stod der och gren otäckt. Dito en dromedar. På quällen var jag efter åtskilliga visiter hos Bonnér på Bazaren fick ej der Kosmos von Humboldt, men Munchigon Geologie won Europäischen Rüssland, samt L´Insurrection de Juin en Paris. Här lågo böckerna, de aldra gentilaste utländska verk i den behagligaste oordning huller om buller, så att den som ville rätt väl kunde stjäla (!).
Alla Bokhållarne här voro nästan alla tyska judar med en af hvilka jag underhöll en rätt animerad conversation. Jag slog honom på fingrarne med ett falskt pris han ville påpracka mig. Bland spekulanterna gick der och en herre, som ville slå sig in med Tysken men kunde ej få fram mer än Es ist hübsch hvilket han tidt och ofta upprepade interfolierande svenska svordomar.
Den 26.
Jag tillbringar nästan endast nätterna och morgonstunderne här hos Lagmannen. Han är mycket rättfram, mere torr och alfvarsam hvilket ej synnerligen slår an på en yngling, utan nedtrycker hans själ. Så med mig, men intrycken deraf utplånas snart genom dagens vexlande företeelser.
Alla Herrar her i Stockholm gå med hattar, se i allmänhet mycket bättre ut än fruntimren af hvilka jag ej sett någon riktigt vacker. Gatorna på staden äro smala och sumpiga, husen höga merändels ej under 5 våningar, så att sällan en solens stråle tränger ned i gatan. På Norrmalm der jag bor äro stadens tvenne förnämsta gator, Drottninggatan och Regeringsgatan vid hvilken jag bor, belägna. Trottoirer äro på de flesta förnämsta gatorna. Ingen af Stockholms kyrkor är utmärkt i architektoniskt afseende, men Riddarholmskyrkan mycket i historiskt afseende.
Den 27
I går på förmiddagen var jag på Wittenskaps Akademinens hus der jag lemnade bref till Professor Boheman. Han är temligen gammal, vackert åldrigt ansikte, är stor entomolog och har nyligen utgifvit ett stort verk ”Insecta Cafrea” Han var på Gottland i fjor sommras der min far gjort hans bekantskap. Emedan jag medhade petrificater till Professor Lovén presenterade han mig för en lång herre af ungt gladt utseende. Denna var Professorn, som blef mycket glad häröfver och bad mig komma tillbaka idag f.m.
På middagen voro moster, syster och jag på Muséet i Kongl Slottet. Två de första rummen vi kommo i hade väggarne alldeles beklädda med taflor i förgylda ramar. En stor tafla föreställande en jagt der hundar sönderslita en stackars hjort var mästerlig. Ett porträtt af en dalkulla som stod på en staflett var utmärkt för den liflighet som visade sig i dragen. En artist stod och arbetade vid sin staflett. Gamle Intendenten med fruntimmers rösten von Röök gick mycket artig omkring. På väggarne vid trapporna som leda till stenmuseum woro upphängt taflor. En bland dem Appollo och en mig okänd Gudinna väckte min uppmärksamhet för de gudomligt sköna anletsdragen och formerna. I stenmuseum stå de förnämsta alstren i en hög hvälfd sal med mosaik inlagdt golf. I en ändan Niobe (gips) med bedjande blickar. Midt emot Fogelbergs Odin. Midtsalen Sergels utmärkta Amor och Psyche det gudomligaste i blickar, formar, ställning man vill se. Vid Odins sida slumrar den vackre Endymion och vid sidan hänger porträttet af Sångarkungen som hemförde denna utmärkta antik. Det är ej ett enskildt porträtt af Konungen utan en hel tafla som föreställer Gustafs sammanträffande med Påfven.
Hastigt gingo vi förbi de egyptiska konstsakerna ty moster mådde illa och hem. Jag är tvungen att förnya besöket derstädes. På aftonen hade Häradshöfding Wullf bjudit mig på Kongl Theatern att se Italienska Operasällskapet spela Il Barbière de Sevilla. Jag föreställer mig att till inredningen eller rättare platsernas fördelning, det är någon likhet med Romarnes Circus. Theatersalongen är nemligen rund på ena sidan, samt der som scenen är, rak. Närmast scenen är orchesterns plats. Bakom orchestern är en mängd med bänkar för åskådare. Men längs med väggarne äro uppförde fem logerader, den ena öfver den andra, så att den sista är rätt upp i taket. De äro alla mycket prydligt utsirade. På första logeraden midt emot scenen är Kungl. Familjens loge, i hvilken stodo stolar med blått öfverdrag. Midt i det hvälfda taket hängde en präktig ljuskrona som under akterna drogs upp.
Orchestern började ouverturen hvilken jag vara det vackraste stycket af hela pjesen. Ty för resten fann jag ej något originellt i några af sångarne som sjöngos med undantag af ett par. Personerna voro utmärkt väl kostymerade hade de aldra ledigaste och behagligaste rörelser, samt tycktes i allmänhet vara publikens synnerliga gunstlingar. Ibland var sången riktigt vämjelig (för mig) den bestod i ett slags halande oafhälligt krystande från den ena tonen till den andra. Sällan talade de utan mest under ett slags messande accompagnerade af ett välljudande fortepiano. Docktorn var alldeles utmärkt och man måste vilkorligen dra på skrattmusklerna när han spelte.
Mot slutet af första akten hela Kungliga familjen med undantag af prins Gustaf. Enkedrottningen var liten och tjock. Josephina en lång smal dam, och den stackars prinsessan satt der så tyst och alfvarsam.Konungen till venster om sin mor, klädd i generalstabsuniform, är mycket lik sina porträtter. Kronprinsen bredvid Konungen var högvext, med skägg al agricole. De öfriga prinsarne stodo i bakgrunden att jag ej kunde se dem.Konungen och prinsarne. Jag till och med damerne applauderade rätt bra ibland. När förtjusningsfebern tog publiken att applaudera uppstod ett alldra förfärligaste buller, som knappt förr stillades, än actörerna trädde fram och bugade sig.
Jag gick i dag på förmiddagen till Wittenskaps Akademins Hus för att der träffa Professor Lovén som skulle se igenom mina petrificater. När jag kom satt han sysselsatt med att ordna krabbor och kräftor. Wi togo ihop med lådorna mycket tyckte Professorn om, och fick det till samlingen. Denna var ej så alldeles i ordning som den borde, dock voro snäckorna och trilobiterna väl ordnade. Jag fick mycket vackra trilobiter, af Proffessor Dalman sjelf samlar. Från Skånska Lias formationen fanns intet. Professorn höll mycket intressanta tal för mig om de ännu i Ishafvet lefvande snäckor af hvilka man längs med Sveriges vestra kust flera 100 fot öfver hafsytan funnit skal. Han förklarade att detta beviste det Sverige vid den tiden då dessa djur lefde i hafvet, hade ett klimat som liknade det som finnes i de norra polartrakterna.
Prof. Sundwall, den utmärkte zoologen var uppe en gång. Han är lång, mager, har ljusrött knollrigt hår, kort näsa, ser beskedlig ut. Prof Boheman satt och arbetade med sina insecter.
Prof. Lovén hade Munrchisons Silurian System med sig, ett präktigt arbete. Ända till kl 3 satt jag der på muséet. Efter åtskilliga äfventyr fick jag slutligen middag på Reisens Källare. Aftonen tillbragte jag hos mina släktingar sedan jag varit i ett par boklådor att höra efter Hisingers arbeten, och nu sitter jag sömning och trött kl ¾ 11 och väntar på Häradshöfdingen att jag må kunna göra mitt bedärfruiss?. Men nu hör jag hans steg i trapporna, derför slut nu.
Den 28.
I dag var jag på förmiddagen hos Professor Lovén. Det var intressant att se hans eleganta bokförråd af mest naturhistoriska böcker af dem en hel mängd geologiska. Han viste mig Murchissons werk Geology of Russia af hvilket jag nyligen köpte tyska öfversättningen. Det var skänkt till Konungen och han skänkte det till Akademien. Bandet var alldeles utmärkt vackert och plancherna anses för de skönaste Geologiska som utkommit. Professorn visade mig derefter samlingen af eneriniter och förklarade mig mycket tydligen och väl eneriniternas natur. Sen föreviste han mig de stora ammoniternas natur och dylikt. Han kom fram med ett hvitt staffligt ämne i ett glaskärl och frågade mig hvad jag trodde det var. Jag sade att det förmodligen var bergmjöl. Och så var det ock. Han tog och lade några mjölkorn på en slipad skifva af en kvadrattum och satte den under ett mikroscop. När jag nu såg dit såg jag i stället genomskinliga skal af ungefär denna längd och utseende. Med flera så att kiseljorden eller bergmjölet ej består af annat än infusionsdjurs ryggtäckning. Professorn hade den godheten att gifva mig till skänks några af sina arbeten, om moluscerna och om trilobiterna. Spring i boklådor på e.m.
Den 29. Söndag
I dag tillbragte jag förmiddagen hos Lindéns. Mot kl.1 följde mig morbror till Storkyrkan, der presten just kom från predikstolen när vi inkommo. Kyrkan är mycket mörk med rundhvälfda fönster. Utmärkt är Ehrenstrahls stora tafla Yttersta domen. Eget är att medan presten på predikstolen talar gudliga ord stå och betrakta fetande quinnoformer. Vid altaret var en upphöjd grafplats öfver en Kung, som låg uthuggen der med sin hustru. Litet wid sidan om Ehrenstrahls tafla är en grafsten utan inskrift, men en lapp är påklistrad med ordet: Bondeståndet. Jaså, jag kan förstå. Bondeståndet begrofs här vid Riksdagens afblåsande.
Tyska Kyrkan var liten, mörk, med målning på läktarne. Här predikas på tyska men gudstjensten var redan slutad. Denna församling är den rikaste som finnes i Stockholm.
Wi gingo senare en promenad öfver Norrbro der oaktadt det ruskiga vädret en stor mängd menniskor stod och såg ned i Strömmen, men hvad de sågo på viste fan. Längre fram mot Klara kyrka låg Akademiens för de fria konsternas hus. På yttre väggarne voro medaljonger af Ehrenstrahl, Sergel, Tessin, m.fl. Svenskar samt af Ponsin?, Claude Lorrain etc.
Till middagen var jag hos Professor Boheman, som bebor en präktig våning, håller betjent m.m. och har en älskvärd familj. Han skänkte mig ett exemplar af Dahlmans Paleader?, det samma som denne skänkte åt den nyligen afledne entomologen Commerce Rådet Schönherr.
Hemma hos Lindéns träffade jag på aftonen en Student Schröder Wermlänning, mycket beskedlig, tycke af Appellöf. Morbror Lind bjöd honom, Hjelm och mig på Casino en baltillställning af Davidsson. Wid inträdet emottog en vaktmästare våra utanplagg i stället för hvilka vi erhöllo en lapp med ett nummer på. Wi tågade upp en trappa klädd med kläder i genom flera rum till ett der en slags carusell var uppställd. Alla herrarna gingo der med hattarne på sig.
Hvilken mängd physionomier! Der såg man Rikssalslejonets grandpappa som kastade omkring sig blickar ”som liksom beherrskade en werld”, här en man som gick med den djupsinnigast blick, den mest rynkade panna liksom diger af stora tankar, och hvem hvar han? Jo ett alldeles utrumladt bête. Der åker gentilt i carusellen en ung man med ett behagligt utseende med de elegantaste mustascher och är om hvardagen helt simpelt en sotaregesäll. I en annan stor sal var en slags liten theater, på hvilken två vackra barn en gosse och en flicka dansade att par diverse vackra danser. Med glupande blickar slukade herrarne den stackars flickans former, ohyggligt läto de stormande bifallsropen. En orchester tog derpå plats på theatern och spelade upp vacker dansmusik. Damerna samt och synnerligen voro af misstänkt qualité. Med de aldra elegantaste tös ändar. Dansarne gingo hvirflande kring, damerna lutade till herrarnes bröst. Omkring kl. 10 gingo vi upp till Hôtel de Suede der jag åt den delikataste beefsteak, jag i min tid ätit, drack brorskål med Schröder.
Den 30.
I dag var jag uppe i Wittenskaps Akademien och tog afsked med Professorene Lovén och Boheman af hvilka jag har mycket att tacka för isynnerhet den förre för hans många gåfvor af böcker och intressanta samtal. Han lofvade mig till wintern Hisingers Lathea.
Till middagen var jag hos Lagman Sundin, hvilken som vanligt var gästfri och god. Föröfrigt inpackning och nedsändning af saker till Upsala ångfartyget.