Trixies blogg

Klockan 19.00. Tar mig med taxi ned till Pionirski park och parlamentet; det har börjat skymma och värmen har lagt sig. Kvällen känns som sammet och jag sneddar över Trg Nikole Pasica via Terazije till Trg Republike - stadens mittpunkt enligt alla guideböcker. På vägen försöker jag ta ut pengar men mitt kort fungerar inte. Svär inombords när jag kommer på att jag stängt av kortet för utlandsköp. Går in på turistinformationen för att fråga var det finns växlingskontor och samtidigt får jag reda på att det inte är lagligt att betala med Euro. Får en karta och går sedan till den eleganta restaurangen Ruski Car på Obilicev Venac och sätter mig på deras uteservering. Beställer in ett glas serbiskt rosévin; det är rubinrött och glittrar lite i skenet av stearinljuset. Väldigt gott.

Bekymrar mig över att jag bara har 500 dinarer som jag fått i växel av taxichauffören när jag betalt i Euro. Spotlights lyser upp träden och de har börjat gulna av det varit en väldigt torr sommar. Ruski Car är pampigt med vacker inredning - ett skönt ställe att sitta och titta på flanörer.

Lite senare sneddar jag Trg Republike igen och där i en fontän håller en Golden Retriver på att svalka sig. Det är faktiskt så man blir lite avundsjuk. Letar mig vidare till Skadarlija i Stari Grad (gamla stan) för att äta middag och eftersom klockan är strax över åtta så är jag tidigt ute. Jag frågar en liten tant som sitter i ett gathörn och säljer vackra blomsterbuketter - hon kan ingen engelska men pekar dit jag ska gå. Skadarlija är en vacker stadsdel med smala kullerstensbelagda gator, tidigare hemvist för romer och är stadens bohemkvarter eller Belgrads svar på Montmartre. Jag hittar Skadarska, gatan med många restauranger och väljer efter ett tag Dva Jelena.

En restaurang som med anor från 1800-talets mitt och vars namn betyder De två hjortarna och jag läser i menyn att historiens namn syftar på en historia om en jägare som kom hit med två hjortar och bagarhustrun Petronija tillagade dem i bakugnen och allt sedan dess har restaurangen hetat Dva Jelena och varit en samlingspunkt för konstnärer, hantverkare, statstjänstemän och - naturligtvis - turister sedan dess.

Sätter mig på deras terrass och frågar den unge servitören vad han kan rekommendera:
- Du måste prova Karadordeva snicla - den är damernas favorit.
Karadordeva är mera känd i Sverige som Karadorde eller Svarte George och ledde den serbiska revolutionen 1804-13 och anses som grundaren av det moderna Serbien. I början av 1800-talet ledde han ett uppror mot det ottomanska riket och intog Belgrad 1806.
Jag beställer in ett glas vitt serbiskt vin och en god sallad toppad med ost och är lite nyfiken på huvudrätten.
- Varför är det damernas favorit?
Servitören tittar förvånat på mig, blir röd om kinderna och jag viftar bort frågan för att inte göra honom besvärad.
- Ni förstår, att det är en rullad schnitzel ostfylld och damerna tycker om den...på grund av formen.
När jag får in rätten säger servitören lättad:
- Det är lite pinsamt att förklara men i det här landet älskar alla damer den här rätten och på internationella kvinnodagen den 8 mars säljer vi säkert minst hundra sådana här.
Jag förstår precis.

Kostnader:
taxiresa cirka 30 kronor
ett glas rosé 35 kronor
en tomatsallad toppad med ost 25 kronor
Svarte Georges Schnitzel 80 kronor

Klockan 17.30. Jag tar en taxi från Nikola Tesla flygplatsen för att så snabbt som möjligt kunna slita Belgrads gator. Chauffören är pratglad och vi diskuterar handboll, basket och Serbiens goda form i volleyboll EM och naturligtvis pratar vi om Partizan Belgrade och deras ärkerival Red Star Belgrade. Är Röda stjärnan verkligen populärare än Partizan? En biljett till ett sådant s k veciti derbi är hett eftertraktat.

Jag anländer till Vila Marija – en stor pistagegrön villa - som ligger i ett vanligt bostadsområde. Det känns inte som om jag checkar in på ett hotell utan snarare att jag hälsar på några avlägsna släktingar. Hotellvärden Igor visar runt och det känns som jag hittat rätt bland alla hotell på webben. Sätter mig en stund i skuggan på terassen för att se om jag har några meddelande - det är lugnt och skönt omkring mig och det enda som hörs är en hund som skäller.

Rummet kostar omkring 550 kronor per natt med frukost.
Vila Marija
Debraska 12
http://www.vilamarija.rs

Från Malmö till Belgrad
Klockan 15.00. Vi är en brokig skara resenärer som åker med Wizzair till Belgrad denna regniga och småkyliga onsdag i september. Redan i kön på Sturup kändes förväntningarna; familjen med tre barn som ska hälsa på sin kusiner, partygänget i tidiga tjugoårsåldern som ska vaka in Belgrad, familjen med åtta väskor som ska flytta tillbaka också jag som för första gången ska besöka Belgrad. Staden som jag en gång hade en biljett till men ett krig kom emellan och först nu tjugo år senare ska besöka.

När vi landar börjar alla applådera, först känns det töntigt men sedan blir jag varm om hjärtat - det finns en längtan och en förväntan i applåden. Solen skiner och det är 35 grader varmt.

Pris cirka 600 kronor t/r med Wizzair från Malmö/Sturup till Nikola Tesla/Surcin flygplats i Belgrad.
Tid: cirka 2 timmar

Jag träffar fotoguiden Charlie utanför Royal Exchange Building. Min kameraväska är tung och jag är full av förväntan; jag har nämligen anmält mig till en London Photography Mystery Tour med företaget Hairy Goat* och ska få se City of Londo utifrån ett kameraperspektiv. Vi är åtta personer som ska vandra runt i tre timmar; förutom jag är det guiden Charlie från Wales och tre par från USA, Canada och Australien. Charlie är en erfaren fotograf och efter en kort introduktion och en koll att allas kameror fungerar så beger vi oss.

City of London är en egen stad inom Storlondon och mest känt som Storbritanniens Wall Street. Att det är Londons kommersiella centrum går inte att ta miste på för här trängs institutioner som Bank Exchange, med börsen och Royal Exchange och överallt ser man kostymklädda herrar i rörelse. En slående kontrast är de gamla viktorianska byggnader som står sida vid sida med blänkande glaskonstruktioner som Lloyd's och the Gherkin eller 30 St Mary Axe.

De kändaste attraktionerna i City är Towern, Old Bailey och Sankt Paul’s Cathedral men det är inte dit vi letar oss utan till Leadenhall Market, Church of St Michael, St Dunstan-in-the-east Garden med flera. Nya platser som jag inte ens kände till tidigare och inte mina medfotografer heller.

Vi vandrar genom gränder, tittar in på bakgårdar, stöter på spännande pubar, kikar in i kyrkor som inte står med i guideboken och ser nya vinklar. Charlie pekar och visar och jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tro att det finns så många roliga och fascinerande detaljer att lägga märke till. Charlie inspirerar mig till nya fotoidéer och 500 foton senare har jag upplevt en alldeles ny sida av London.

Företaget heter Hairy Goat och är nummer fyra på Tripadvisor och priset är 35 pund för tre timmars vandring. För mer information: http://www.hairygoat.net

• Hairy Goat kommer från uttryckte "running around like a Hairy Goat” och med detta menas “something that is busy running around everywhere and is quite fast”.

Jag har länge velat lära mig att laga indisk mat och speciellt att få göra min egen curry och var i världen utanför Indien kan man lära sig det om inte i London. Efter en del jämförelse mellan olika kurser i London så valde jag kursen South Indian Curry Paste hos Jamie Olivers Recipease nära Clapham Junction i Battersea. Kursen kostar 40 pund och varar i två timmar.

Jamie Olivers Recipease ligger på 48-50 St Johns Road och är ett rosa köksparadis. Här kan man titta på roliga köksprylar, bläddra i kokböcker eller ta en god cappuccino i den öppna och härliga miljön. Snabbt får jag kontakt med Annegret de Waal som ska leda kursen och inom kort har jag låst in min väska, fått ett förkläde, tvättat händerna och har ett glas rosévin i handen. Vi är sex personer som ska lära oss att laga curry och vi får varsin arbetsplats där alla ingredienser och redskap redan står framdukade. Annegret visar och vi elever kämpar på för allt vad vi är värda. Mortlarna kommer fram och vi börjar stöta ihop vitlök, ingefära och chili i en stor mortel samtidigt puttrar senapsfrön i olja. Vi ska röra ihop en curry, fritera bahij, göra en currygryta med räkor och lemon pickle. Det går snabbt, enkelt och är väldigt roligt. Annegret vakar över oss och uppmuntrar hela tiden. Hon berättar om alla råvaror och hur man behandlar dem bäst.

- Vet ni hur man skalar ingefära på bästa och snabbaste sättet? undrar Annegret.
Tveksam tystnad.
- Med sked!
Och tänk det går mycket lättare än med en potatisskalare. Efter två timmar är det dags att äta upp allt man tillagat och vi elever som kommer från Nordirland, Skottland, Irland, Nya Zealand, Sverige och London sätter oss tillsammans och njuter av den otroligt goda måltiden. Alla är vi positivt överraskade över att vi lyckats åstadkomma allt det goda och vi skämtar glatt. Jag är grymt imponerad över att jag lyckats fritiera bhajis som smakar så otroligt gott. Räkcurrygrytan är också fantastisk. Tar några foton med mobilen och skickar hem till en förvånad familj. När jag lämnar Recipease med alla resterna omsorgsfullt nedpackade i en papperskasse vet jag med bestämdhet att jag ska hit igen.

Vill du gå på en rolig matlagningskurs så ska du absolut titta på:
http://www.jamieoliver.com/recipease/index.html

För några veckor sedan bestämde jag mig för att verkligen se hur Londons finaste privata trädgårdar ser ut och med gula boken eller The Yellow Book från The National Gardens Scheme i högsta hugg och en ordentlig tidsplan från Journey Planner besökte jag fyra trädgårdar en alldeles vanlig söndag i London.

Jag börjar med Eccleston Square som ligger nära Victoria Station och är en privat trädgård men som mer liknar en park och är stor som ett helt kvarter med sina över 12 000 kvadratmeter. I vanliga fall är denna park låst och enbart 270 hushåll har nyckel till detta paradis med bersåer, växthus, spännande rabatter och små slingrande stigar. En lång kö till ingången ringlar längs gatan och en amerikansk man berättar att han väntat i flera år för att få se den här trädgården. Han har gått förbi där flera gånger men den har alltid varit låst. Väl inne inser jag att detta måste vara ett paradis för alla som har nyckel. Vackra rosor har fått klättra upp i träd och vid en första anblick ser det som rosenträd. En familj sitter vid ett av borden och äter sin lunch medan vi besökare promenerar förbi.

Jag tar mig vidare med buss till Brixton Water Lane där två trädgårdar bredvid varandra har öppet. Jag köper en dubbelbiljett och börjar i nummer 62 med massor av vackra krukor och ett fantastiskt växthus. En vacker mur omgärdar trädgården och rabatterna prunkar av blommor i milda färgnyanser. Plantor säljs och jag får stoppa mig flera gånger; trots allt så är det ganska svårt att flyga med plantor. Det är ganska många besökare allt från släktingar, grannar, vänner och trädgårdsentusiaster som jag. Känner mig välkommen.

I trädgården bredvid känns det som om man kommer till en sommarfest hos en familj. Tygvimplar vajar mellan träden och ett bord som dignar av olika bakverk står centralt på gräsmattan. Barn från båda husen berättar vilka slags kakor som finns och vem som bakat vad. Jag väljer en vallmokaka och en sponge cake d v s sockerkaka med grädde och sylt. Slår mig ner på gräsmattan och bara njuter av härlig trädgård och trevliga människor.

Promenerar i tjugo minuter till Half Moon Lane och där hittar jag ingången till trädgården genom garaget. Där innanför gömmer sig en väldigt väldesignad och flott trädgård. Husets katt har tröttnat på alla besökare och dragit sig undan i en rabatt och bildar tillsammans med den omgivande grönskan ett vackert stilleben. Får idéer för hur man skulle kunna odla fikonträd och ser en väldigt fin pergola med vindruvor.

Klockan är fem och jag inser att jag inte kommer att hinna med de två andra på min lista. Jag har helt enkelt haft för trevligt.

För alla trädgårdsentusiaster finns det en bibel – The Yellow Book som i början av varje år ges ut av The National Gardens Scheme. I denna publikation med 744 sidor finns det 3700 privata trädgårdar i England och Wales som har öppet för besök. Boken kostar 10 pund och man kan beställa den från http://www.ngs.org.uk Boken har olika avsnitt och man kan se vilka trädgårdar som finns i ett område, leta efter en speciell trädgård eller se vilka trädgårdar som har öppet vid ett speciellt datum. Varje besök kostar 3-4 pund och pengarna går till välgörenhet.

Överallt i centrala London syns de - de blå cyklarna eller Boris Bikes (efter borgmästaren Boris Johnson). Vid mitt senaste besök var jag bara tvungen att prova och det blev ett spännande äventyr. Den största utmaningen var att tänka vänstertrafik; en annan komplikation var att Barclays cyklar bara har handbroms. Annars var det smidigt och lätt och en timmes cykelhyra kostade mig bara två pund. Ett pund i anslutningsavgift och ett pund för en timmes cykelfärd.

Så här gör man:
1. Leta upp en Barclays dockningsstation med den blå logotypen med texten Cycle Hire. Det finns över trehundra stationer med 5000 cyklar i zon ett. Här finns en pdf med karta över dockningsstationer:
http://www.tfl.gov.uk/assets/downloads/roadusers/Cycle_Hire_docking_stations_map...

2. Dra ditt bankkort i terminalen (dvs stolpen med kartor, information och en kortterminal) och köp tillträde för ett pund. När man godkänt avtalet så får man en fyrsiffrig kod.

3. Med denna fyrsiffriga kod kan man nu plocka ut en cykel. Kolla först att cykeln är ok och slå sedan in koden på den pyttelilla sifferterminalen som finns till vänster om varje cykels dockningsstation. Kan vara lite bökigt men efter ett tag så går det.

4. Cykla iväg och tänk på att det är VÄNSTERTRAFIK!

5. När man cyklat klart så letar man upp en dockningsstation och ser till att docka den ordentligt, en liten lampa ska lysa som indikation på att cykeln är lämnad. Om dockningsstationen är full så finns det en karta där man kan se var nästa station finns.

Vad kostar det?
För att få tillgång till cyklarna så betalar man ett pund per dygn och sedan kostar det beroende på hur lång tid man använder den. De första 30 minuterna är gratis och sedan kostar det till exempel ett pund för en timme eller sex pund för två timmar. När man inte använder cykeln så är det viktigt att ställa den i dockningsstationen annars fortsätter man att betala och ett dygn kostar 50 pund!

Besök hemsidan för Barclays Cycle Hire för mer information och deras Cycle Journey Planner:
http://www.tfl.gov.uk/roadusers/cycling/14808.aspx

Och ett litet tips: undvik Regent Street

Vi möttes av ett varmt regn när vi landade på Dohas flygplats i Qatar halv tolv på kvällen. En buss hämtade och körde oss alla passagerare som åkt med Qatar airways till transithallen. Alla var vi lika förundrade över att det regnade i detta land som borde vara ett av det torrare i världen. Flygplatsen där vi skulle tillbringa drygt en timme andades av förhoppningar och av fotbolls VM 2022. Flygplatsen kommer att byggas ut på alla hörn och kanter och redan nu kunde man se hur den kommer att se ut med hjälp av affischer. Vi hittade till nästa plan och blir imponerade över luftfuktaren i planet; en dimma sprutades ut från panelen ovanför oss. Ordning och reda verkade råda på Qatar Airways och råkade man sova när middagen serveras klockan två på natten så blev man väckt. Vänligt men bestämt. Klockan sju på morgonen landade vi på Colombos flygplats Bandaranaike International Airport i Sri Lanka.

Jag sitter just nu på Dohas flygplats i Qatar på väg hem efter fjorton härliga dagar i Sri Lanka och på Kuerdu (Maldiverna). Sri Lanka överraskade mig verkligen och så här i efterhand hade jag nog kunnat tänka mig enbart att spendera alla dagar där. Vi besökte bland annat ett hinduiskt tempel (under nyårsafton 14/4), ett buddhistiskt munkkloster, teplantage, ädelstensgruvschakt och risfält. Hann också med att träffa jätteekorren, varaner, elefanter, fladdermöss, mungos osv. Det enda problemet var nog att jag hann lägga ut något under tiden men resedagboken ska bara renskrivas.

En riktig pärla är kvarterspuben The Harp som ligger mitt emellan Trafalgar Square och Covent Garden. Hit brukar jag gå efter några timmar på Charing Cross Road eller Covent Garden och trängas med stamkunder, teaterfolk och andra turister. Den här traditionella puben är otroligt populär på grund av sitt breda sortiment av ale och är den första puben i London som någonsin vunnit det prestigefyllda priset The National Pub of the Year. Ett pris som varje år utses av CAMRA (Campaign for Real Ale). Jag är inte någon större expert på ale men tycker det är roligt att kunna smaka ale från lokala bryggerier som Sambrooks Wandle från Battersea, Twickenham Ale eller andra oberoende lokala bryggerier.

En av anledningarna till att jag gärna slinker in här är det stora utbudet av cider och perries (päroncider) och möjligheten att få provsmaka. Här finns många spännande sorter till exempel Orchard Pie, Millwhites eller mixed Scrumpy och nästan varje gång kan man få en cider man aldrig smakat tidigare. Dessutom är personalen gullig och förklarar och berättar om de olika sorterna.

Det brukar vara trångt och ryggsäcken får man ha i handen. Stämningen brukar vara härlig med mycket snack och skratt. Ingen tv i någon hörna eller bakgrundsmusik - vilket är befriande. En rolig grej är att man kan gå rakt igenom puben och hamna på en liten bakgård. Man kan också gå upp en trappa och se om där finns plats. Maten som serveras är korv i baguette och den lär vara god, jag har dock aldrig provat den.

http://www.harpcoventgarden.com
47 Chandos Place, Covent garden
Tunnelbana: Charing Cross, Leicester Square eller Covent Garden

http://maps.google.com/maps?f=q&source=s_q&hl=sv&geocode=&q=the+harp&aq=&sll=51....