Trixies blogg

Jag har snart ätit upp all fish ’n chips som finns i London. Nåja, jag har snart prövat alla former som finns och jag kan konstatera att det finns otaliga varianter av denna brittiska nationalrätt som serverades redan 1860 i London.
Fish and Chips är en rätt som består av fritierad fisk (torsk, kolja, rödspätta) som doppats i batter – en smet av vatten, mjöl, bikarbonat och vinäger. Potatisen eller the chips ska vara stora och tjocka. Tillbehören är mushy peas (torkad märgärta som blötlagts och sedan kokas med salt och socker) och tartarsås (en majonnäsbaserad sås som innehåller inlagd gurka, kapris, lök och persilja). Ibland serveras vanliga gröna ärtor till. Och naturligtvis ska man droppa över lite maltvinäger och salta efter behag.
I jakten efter den bästa Fish ’n Chips i London kan jag faktiskt hålla The Rock and Sole Plaice som klar favorit. Den ligger på 47 Endell Street i Covent Gardenoch det sägs att den öppnade 1871. Här kommer en rapport mitt senaste besök:

Den lilla restaurangen är fullproppad med gäster men snabbt lyckas personal dela på ett bord och jag får sitta bredvid tre amerikanska flickor som omsorgsfullt och lite nervöst läser menyn. Jag väljer varianten med cod (torsk) och ett glas vitt vin. Flickorna undrar om det är det mest traditionella man kan äta och det får jag väl medge. Jag får vänta högst fem minuter innan en stor portion ställs framför. Frityrsmeten eller the batter är frasig och fisken är hel men faller lätt i bitar när jag sätter gaffeln i den. Chipsen är stora som filttofflor men med lagom sälta och det gröna ärtmoset är smaskigt. Jag hoppar över tartarsåsen och droppar över lite vinäger istället. Det smakar fantastiskt men tyvärr orkar jag bara äta upp halva portionen. Killen som dukar av blir bekymrad och undrar om något är fel. Men det var det inte, det är nog den godaste Fish ’n Chips jag någonsin ätit, det är nog bara tidningspappret som saknas.

Bara femton minuter från Piccadilly ligger Highgate med välskötta trädgårdar, stora prydliga hus, lantliga pubar och granne med det stora grönområdet Hampstead Heath. Highgate är en liten, men väldigt fashionabel, del av London med hus som kan kosta 13 miljoner pund och en av Englands mest prestigeladdade skolor. Men först och främst känns Highgate som att komma ut på landet.
Jag tog Northern Line till Archway och fick börja med en promenad till 50 Highgate High Street för att dricka te på High Tea at Highgate. Ett rosa café med grymt goda scones, gott te och en lavendelsockerkaka som jag aldrig kommer att glömma. Rena paradiset för te och sconesfantaster. Satt där en bra stund och lyssnade på trettiotalsjazz och försökte komma på en bra promenad i Highgate.
Började med att gå till den gamla gravplatsen Highgate Cemetery från 1800-talets början. Den tillhör The Magnificent Seven som är benämningen på de sju stora moderna gravplatser som uppfördes under 1800-talet i London. Jag som alltid tänker på The Clash när jag hör det uttrycket! Jag valde den östra gravplatsen och försvinner in i mystiken med gravstenar övertäckta av murgröna.
Karl Marx vilar här under en mastodontsten och grannen i graven bredvid har en katt som vaktar. Ett eldorado för fotografer och spökjägare, tänkte jag när jag travade tillbaka till Highgate centrum Pond Square. Såg mig faktiskt om några gånger.
Jag letade mig vidare till The Flask där det satt gäster på uteserveringen och drack ale. Själv satte jag mig inomhus för att se om jag kunde få en skymt eller känna husspöket. Vem det är som spökar där vet man inte, man tror att det är en kvinna och kanske var hon en av pubens tjänsteflickor som på grund av olycklig kärlek begick självmord. Det sägs att temperaturen sjunker drastiskt när hon är i närheten. Jag sätter mig i ett av alla små prång med en ale och konstaterar att med eller utan spöke så är det en väldigt trevlig pub.
Fortsatte vidare i byn via North Road och kom snart förbi puben The Red Lion and Sun och Highgate School som är från 1500-talet och är en av Englands toppskolor.
Bestämde mig för att fortsätta till Hampstead Heat och promenerade längs Broadlands Road, Bishopswood och Hampstead Lane där jag ganska snart upptäcker en lucka i grönskan och där breder Hampstead Heath ut sig. Vid en av grindarna hittade jag en låda med kartor och tacksamt tog jag en sådan, för Hampstead Heath är stort. Jag vandrade över den londonska heden, beundrade Londons skyline, mötte flera joggare och hälsade på flera hundar som var ute och rastade sina hussar och mattar. Gick rakt över heden och kom fram till East Heath Road och fortsatte längs Well Walk och där hittade jag The Wells en restaurang i ett gammalt vackert georgianskt hus med en trivsam matsal. Åt en suveränt god blini med lax och pratade med grannbordet som bestod av ett par med en borderterrier som på ett mycket naturligt sätt satt med vid bordet. Gick sedan den korta sträckan till Hampstead Heath station och tar mig vidare med Northern Line.

http://www.highgatesociety.com/
http://www.highteaofhighgate.co.uk
http://www.highgate-cemetery.org
http://www.thewellshampstead.co.uk

Här finns en karta:
http://maps.google.se/maps/ms?hl=sv&gl=se&ie=UTF8&oe=UTF8&msa=0&msid=20184879821...

”Two for a fiver!” ”Three for a tenner!” Det är det första jag hör när jag svänger in på Columbia Road. Blomsterförsäljarna försöker överrösta varandra med erbjudande samtidigt är det ett gäng musiker som börjar spela irländsk folkmusik. Musikerna har slagit sig ner på några backar med sina instrument och jag ser att en av killarna faktiskt spelar på en uilleann pipe som är en irländsk säckpipetyp. Något längre fram sjunger en tjej Edit Piaf.
Det är söndagsmarknad på Columbia Road och gatan exploderar i färger och dofter; här trängs försäljare, flanerande turister, gatumusikanter och londonbor som vill köpa blommor. Och här finns allt: snittblommor, vårlökar, palmer, plantor, örtkryddor, perenner, fröer men också trädgårdstillbehör. En söt doft av påskliljor breder ut sig över den magnifika blomsterpaletten och det doftar vår. Marknaden har öppet varje söndag året runt men bara på söndagar. De flesta av försäljarna har haft sina stånd där sedan 70-talet men det finns även de som varit där från 50-talet.
När man började sälja blommor på Columbia Road kan jag inte riktigt få reda på. Vad jag vet är att Columbia Road i början var en stig som användes när man gick med får till slakthuset i Smithfield och att gatan döptes för att hedra baronessan Angela Burdett-Coutts, en filantrop och den rikaste kvinnan i England under mitten av 1800-talet. En kvinna som ägnade mycket tid och pengar på att förbättra East End genom bland annat finansiera den mycket kortlivade Columbia Market 1869. På den tiden var detta en ganska ruffig del av East End med en växande slum och baronessan Burdett-Coutts försökte få torgförsäljarna att sälja mat i en saluhall istället för på gatan. Men det sägs att de föredrog att vara ute och marknaden avvecklades. Att det just är blommor som säljs här kan bero på att de franska kalvinisterna eller hugenotterna som bodde här efterfrågade snittblommor och plantor. Till en början var det en lördagsmarknad men eftersom många av försäljarna var judar så flyttades marknadsdagen till att infalla söndagar efter det att parlamentet stiftat en ny lag som tillät försäljning på helgdag.
När jag så småningom sett mig mätt på primulor och olika sorters narcisser trasslar mig bakom blomsterstånden och ser de små affärerna från den viktorianska tiden (uppförda omkring 1860) som ligger gömda bakom all blomsterprakt.
Jag stannar till framför en leksakshund som håller dörren öppen till Jessie Chorley & Buddugs butik. Det här känns som en förtrollad affär och jag tittar på alla vackra föremål som pryder väggarna: en rosa klänning, örhänge i form av en terrier, hjärta i vitt papp samt en kaffekopp med blommor och guldkant. Buddug berättar att hon kommer från Wales och visar skedar hon gör i trä och metall med en emaljinskription. Det finns en tradition i Wales nämligen att man ger en sked till någon man älskar. Underbara och fantastiskt vackra.
Här finns det gott om spännande så kallade ”independent shops” som L’Orangerie, Marcos and Trump, Milagros eller Supernice bara för att nämna några av de mest spännande butikerna.
Jag tar mig en kopp white coffee på den spanska restaurangen Laxeiro, 93 Columbia Road. Kaffet smakar gudomligt och det är trångt, snart får jag sällskap av en tjej från Hamburg som studerar konst i London. Hon bor i närheten och brukar äta frukost varje söndag på Laxerio eller så blir det hos grannen Campania Gastronomica. Ett annat opretentiöst och mysigt hak där man utan att ruinera sig kan äta en god frukost. Så småningom lämnar jag Columbia Road till jazztoner; en jazzorkester står bredvid några vintagebutiker och spelar så att hjärtat smälter.
För att ta sig till Columbia Road Flower Market kan man ta sig till Liverpool Street, Bethnal Green eller Old Street. Oavsett vilken station man väljer så får man ta en promenad eller chansa på någon av bussarna. Marknaden har öppet söndagar från klockan 8 till 15.

http://columbiaroad.info/

Jag har fått mjuka fötter! Trots att jag vandrat omkring på Londons gator i snart tre dagar så är mina fötter vid prima liv. Hemligheten finns hos Fab Fish på 789 Fulham Road och några hundra fiskar som mjukat upp mina fötter. Metoden heter fisk spa eller fiskpedikyr och går alltså ut på att fiskar ska äta upp förhårdnaderna på fötterna. När jag först hörde talas om detta fenomen såg jag framför mig pirayor som kalasade på mina stackars fötter. Men som vanligt tog nyfikenheten tog överhand och jag beställde en tid på nätet hos Fab Fish för att fräscha upp dem.
Tyvärr tänkte jag inte på hur lång Fulham Road är när jag bestämde mig för en promenad från Sloane Square. Väl framme på Fab Fish, med väldigt trötta fötter, fick jag en ordentlig fottvätt och sedan var det dags att träffa ”Doctor Fish”; ett helt gäng med Kangalfiskar (Garra Rufa Obtusa på latin) från familjen karp. Denna fiskart kommer ursprungligen från Turkiet eller Mellanöstern där de lever i floder. Under de senaste åren har de blivit populära fotvårdsterapeuter, inte minst för att de sägs ha en bra effekt på psoriasishud, och salonger eller spa med ”Doctor Fish” finns lite överallt i London.

Efter tvätten fick jag slå mig ner på en bekväm stol och stoppade ner fötterna i ett eget litet ”akvarium” eller balja med fiskar. Till min lättnad hade de inga tänder, utan de var små beskedliga djur som möjligtvis kittlades. Men de verkade tycka om mina stadströtta fötter och knaprade ivrigt på.
Det kittlade lite grann, det måste medges, men efter en stund glömde jag bort det. Satt istället och pratade med de andra kunderna; en ung tjej som var där med sin mamma tog ett foto med sin iphone för att skicka till sin storebror. Han vågade inte följa med. En annan tjej hade lunchpaus från en affär i närheten och ville se om det här var något för hennes trötta fötter. Alla var vi lika förundrade över dessa små terapeuter.
Fyrtio minuter senare var min lyxiga pedikyr över, 34 pund hade bytt ägare och mina fötter var gladare och piggare än på länge. Men framför allt kunde jag pusta ut; alla fiskarna överlevde!

Fab Fish
789 Fulham Road
SW6 5HD
London

http://www.fabfishandbeauty.com

Jag har träffat kungen av London. En välpolerad femtio plussare, modig som ett lejon och smidig som en panter. Nu är det ingen i medlem i den kungliga familjen jag tänker på utan Cooper. Mini Cooper. Denna fantastiska skapelse som med sina dryga femtio år fortfarande kan trotsa köer, kanter och bussar.

Egentligen hade jag tänkt ta pulsen på den kungliga bröllopsyran i London med en Royal Tour med företaget Small Car Big City. Ville lära mig mer om Prins William och Kate och allt kungligt i London. Istället blev jag helt trollbunden av känslan av att åka runt i London i en Mini Cooper och av en makalös historia om hur två Londonkillar förverkligade drömmen om att arrangera guidade turer i hundkoja.

Företagets vd Robert Welch, iförd kritstreckrandig kostym á la sextiotalet, hämtade upp mig vid The Old Star Pub i närheten av St James’s Park och med Beatles i högtalaren startade vi turen och en otrolig upplevelse ur ett alldeles nytt perspektiv. Vi körde om bussar, snirklade runt på smala gator och trixade oss fram i köerna – detta mitt under den mest trafikintensiva tiden på dagen.

Robert berättade hur han under sin studietid upptäckt vilken uppståndelse han väckte när han körde runt i sin Mini. Folk log och vinkade och då började drömmen ta form: tänk att köra guidade turer i London med en Mini Cooper! Något år senare träffade Robert en kompis som också var ägare till en Mini och tillsammans började de smida planer och renovera bilar från 1960-talet. Exakt femtio år sedan den första Minin rullade ut på Londons gator såg Small Car Big City dagens ljus. Två år senare har företaget nu fem bilar och är en av de mest populära turerna i London enligt Tripadvisor. Och jag håller med; att åka runt i en Mini är makalöst roligt och spännande. Dessutom besitter Robert otroliga kunskaper om precis allt i London: stort och smått. Visste ni till exempel att det Duke Wellingtons näsa sitter inmurad i Admrality Arch? Eller vad säkerheten kommer att kosta under bröllopet? Vilken är Londons äldsta hattaffär?

Jag känner mig numera som monarkistisk förespråkare som svär absolut lydnad till kung/drottning Mini Cooper. Nästa gång ska jag överraska familjen med The Italian Job-turen. Då får man åka omkring iförd en keps och känna sig som Michael Caine!

http://www.smallcarbigcity.com

Ye Olde Mitre är en pub som har allt: en värmande kolbrasa, mysiga små prång, trevlig pratglad personal, ett bra utbud av ale som flera gånger har prisats av CAMRA (Campaign for Real Ale) och en lång tradition sedan 1546. Det känns som om man hamnat i ett annat sekel! Det sägs att Elizabeth I besökte denna pub tillsammans med sin mycket gode vän Sir Christopher Hatton; det skvallrades nog en hel del om hur goda vänner de egentligen var.

Det här är en pub man får leta efter och jag tar mig från Newgate Street till Farringdon Street och sedan via Charterhouse Street till Ely Place. Rent tekniskt har jag nu lämnat London och befinner mig i Cambridgeshire, eftersom denna gata under århundrade tillhört Biskopen av Ely i Cambridgeshire. Enligt en gammal guidebok ska gatan vaktas av speciella väktare men när jag irrar omkring där i jakten på puben så är det gamla grindhuset i gul kalksten obemannad och jag fortsätter in på Ely Place och missar puben först en gång och sedan ytterligare en gång. Till slut hittar jag gränden och fortsätter tills jag hittar puben.

Utanför står ett gäng med herrar och dricker sin lunch och jag letar mig vidare. Puben har många små prång och avsaknaden av elektroniska spel, tv eller allmänt krimskrams känns befriande. Letar man riktigt noga så hittar man en klenod inglasad i ena hörnan av puben. Klenoden är stammen av ett körsbärsträd och enligt sägnen lär Elisabeth dansat runt detta träd.

Jag beställer cider och väljer mellan toasted sandwich och ett skotskt ägg samtidigt som jag småpratar med den trevliga personalen och for reda på att a mitre är en biskopsmössa och att ye är en föråldrad form av the. Cidern är perfekt kyld och de de roastade sandwicharna är utsökta.

Ye Olde Mitre har öppet vardagar 11.00- 21.30.
1 Ely Court
Between Hatton Gardens & Ely Place
London EC1N 6SJ
http://www.pub-explorer.com/gtlondon/pub/yeoldemitrelondonec1n.htm

Redan när jag satt på the tube (som mestadels går overground) från Heathrow såg jag en grön nyans i landskapet som jag inte sett på länge. Grönt gräs, grönt ogräs, skirt gröna buskar, en och annan gul påsklilja samt en doft av jord - jo, våren har kommit till London. Med denna euforiska känsla i kroppen tog jag District Line från Victoria till Kew Gardens för att riktigt insupa våren i denna makalöst fina botaniska trädgård.
För några år sedan besökte jag Kew när det blåste det iskallt och jag tillbringade den mesta tiden i The Palm House nära Victoriaingången. The Palm House stod färdigt 1848 och är förmodligen det vackraste och mest välbevarade victorianska växthuset som finns. Där gick jag omkring och njöt under palmerna medan regnet piskade utanför. Det är en riktig oas även på vintern.

Snödropparna är redan överblommade, likaså har den blå krokusmattan gått över i grönt. Istället är det påskliljorna som tillsammans med blå scilla tagit över stafettpinnen. Och det är vackert mycket vackert.

Orangeriets café är magnifikt och det är underbart att sitta och dricka en kopp te där. Eller värma sig med en soppa och nybakat bröd.

Kew Gardens heter egentligen the Royal Botanic Gardens, Kew och ligger i Richmond. Området är stort och man kan lätt tillbringa en hel dag där. Lättast är det att ta sig dit via District Line och hoppa av vid Kew Gardens och sedan promenerar till Victoria Gaten.

http://www.kew.org/

Jag vet absolut ingenting om hotell i London; jag har inga tips på något billigt boende mitt i smeten eller på bästa sökmotorn för bokning. Jag har inte en susning. Mitt problem är att jag alltid bor på samma B&B när jag är i London. Jag har ingen lust att leta efter billigare eller bättre. Jag är nöjd, faktiskt helnöjd. Hotellet jag menar är Lime Tree Hotel på Ebury Street i Belgravia. Lagom långt från Sloane Square och Victoria Station så att man kan rulla väskan dit. Det är där jag vill sova när jag är i London. Det är där jag vill äta min bacon och mitt stekta ägg på morgonen. Det är där jag kan gnabbas med nattportieren Alan angående Gunners senaste match. Finns det inget ledigt rum så får det vara – då åker jag någon annan gång i stället. Kan faktiskt inte tänka mig något annat boende eftersom det är så perfekt – för mig.
http://www.limetreehotel.co.uk

Jag förbereder mig minutiöst inför London. Jag tror att vilken gammal militär som helst skulle applådera åt min väl genomtänkta plan inför operation London. Jag använder Journey Planner på nätet för att kolla bussar och tunnelbanan; den här gången tänker jag nämligen besöka Highgate. Förra gången jag var i London köpte jag en Street by Street-kartbok (theAA.com) och den är faktiskt en tillgång när man vill se nya områden. Pop-out-kartan (versionen med 6 kartor) från Berlitz fungerar som ett bra komplement och är väldigt behändig att ha i fickan. Dessutom har jag plockat fram och putsat mitt kära Oysterkort som jag tänker fylla på så fort jag landat på Heathrow; det brukar inte vara några köer där och fyller man på med 20 pund så brukar det räcka tre-fyra dagar för både tunnelbana och bussar.

http://enturistilondon.blogspot.com/

Cecconis på 5a Burlington Gardens. Där skulle jag vilja vara just nu med ett glas champagne i handen och njuta av den sobra atmosfären. Cecconis har varit en favorit enda sedan jag lyckades få Chelsea stjärnan Shevchenkos autograf. Han satt vid bordet bredvid mig och drack te med en vän. Det dröjde ett tag innan jag insåg att det var just han - fotbollsstjärnan i Chelsea och inte någon av barnens lärare eller tränare. Sedan frågade jag honom om jag kunde få hans autograf till min son och den fick jag tillsammans med ett glatt leende. Min son blev glad och sedan dess sitter jag alltid och spanar efter van Persie, Wilshere eller Arsjavin när jag är på Cecconis. Man vet aldrig.

När man ändå är på Burlington Gardens kan man passa på att besöka Burlington Arcade, en shoppingarkad från 1819, med många små exklusiva affärer som innehåller allt från kashmir sjalar till manschettknappar. Kanske köpa några syndigt goda maccaroner eller konversera vädret med beadlen som iförd cylinderhatt vaktar arkaden.

En annan favorit är Ralph Lauren i hörnan av gatan och där kan man njuta av den häftiga atmosfären och den avslappnade elegansen. Jag tänker på en korsning av Brideshead revisited och Hamptons. Vill man sedan fortsätta förgylla dagen kan man titta in på Royal Academy of Art för att se någon av utställningarna; Modern British Sculpture, Eileen Cooper eller Jean-Antoine Watteaus teckningar. Sommarutställningen mellan 7 juni - 15 augusti är en årlig tradition sedan 1769!

Det går ett British Midland plan från Kastrup i morgon klockan 07.45 direkt till Heathrow...