Micke73s blogg

Söndag 25 Oktober 2009
Resealbum: Kina
Förr i tiden när jag var ute i vida värlen och reste och kom till ett ställe där det fanns bra marknader att shoppa på så brukade jag ofta bege mig dit för att hitta några bra fynd. Ibland även flera gånger under en och samma resa. Det kunde vara DVDer med nya filmer på för en tia stycket, billiga Ralph Lauren tröjor eller kanske en och annan North Face jacka att använda till vintern. Försökte allt som oftast att få tag på kopior som liknade originalet och såg ut att vara någorlunda i närheten kvalitetsmässigt…och såklart skulle de kosta en bråkdel av vad originalet kostade.

Efter ett antal köptillfällen började jag fundera på hur mycket jag egentligen tjänade på mina inköp. Trots idogt detaljkollande att sakerna skulle ha bra kvalitet visade det sig ändå alltid vara några saker som gick sönder relativt snabbt. Ibland köpte man nya saker nästa gång man var iväg och av dessa gick naturligtvis ytterligare några saker sönder. DVDer saknade ibland textning men värst var ändå de DVDer där man sett nästan en hel film och som ca 10-15m före slutet visade sig bli helt pixliga för att ganska snabbt därefter stänga av sig själv. Frustrerande och en sak som är mycket svår att kolla på plats. Tröjor som såg väldigt snygga ut kunde bli helt noppiga efter endast ett tiotal tvättar medan ryggsäckar ofta gick sönder efter ett varierande antal månader.

Kvaliteten, eller kanske rättare sagt avsaknaden av densamma, till trots är det inte det som är det största argumentet till att jag slutade att handla kopior - och även med starkast möjliga ord rekommenderar alla andra att göra detsamma. Man kan trots att allt argumentera att många av varorna är så pass billiga att det i vissa fall kan vara värt den sämre kvaliteten. De stora argumenten mot att köpa kopior är istället:

1. Olagligt
Varumärkesintrång, designintrång, rättigheter för distribution av film med mera med mera. Listan kan göras lång på de lagbrott som counterfeitföretagen står för. Som köpare gynnar man alltså olaglig verksamhet genom att köpa kopior.

2. Gynnande av kriminella krafter
Personerna bakom de här företagen är ofta kriminellt belastade och även i andra sammanhang än just den enskilda fabriken. Pengarna som tjänas in investeras vidare i annan kriminalitet, exempelvis ännu fler fabriker som producerar ännu mer förkastliga kopior. Det är inte helt ovanligt att maffian är inblandade i de här sammanhangen. Ett av lockelserna är att det finns mycket pengar att tjäna samtidigt som straffen är klart lägre än för till exempel knarkhandel.

3. Oetiskt
En av anledningarna till att counterfeitföretagen tjänar så pass mycket pengar som dem gör är att alla kostnader hålls nere på en så låg nivå som det bara är möjligt. Arbetsförhållandena är ofta miserabla och lönerna uselt låga. Tas ingen hänsyn till de anställda så tas än mindre hänsyn till miljöaspekter. I många fall tas ingen hänsyn till arbetarnas ålder och i vissa fall ses det till och med som fördelaktigare ju yngre de är eftersom barn är lättare att påverka.
Såg en dokumentär för ett tag sedan där en journalist berättade att han hade gått förbi en fabrik med produktion av diverse kopievaror och hört barnsånger spelas. ”Vad bra” tänkte han, ”här har dem en liten avdelning där arbetarnas barn kan vara medan de vuxna jobbar”. Strax därefter upptäckte han att musiken inte kom från en dagisavdelning utan direkt från produktionen beståendes av unga arbetare varav många av dessa barn.

På många ställen på nätet, på resesajter, reseforum med mera kan man, framförallt när man ska resa till Kina, hitta en massa tips om vilka marknader man ska bege sig till, marknader som till stor del eller endast består av kopior. Reseguiden har haft sådana artiklar och jag har även stött på dem i stora tidningar såsom Aftonbladet med flera och det förekommer säkert på många fler ställen än så. Anser att det är riktigt dåligt av dessa siter och tidningar att underlätta och uppmuntra till kriminella och oetiska gärningar såsom att köpa olagliga kopior. Vad månne då bli nästa steg? Rekommendationer var man kan råna någon och tjäna sig en extra hacka eller kanske tips på var man kan köpa en prostituerad för kvällen eller var man lättast får tag på knark? Varför bara begränsa sig till att uppmuntra en sorts olaglig och oetisk handling?

De pengarna som västerlänningarna ger till säljarna när de köper sina kopior är således olagliga pengar som bidrar till ökat barnarbete, sämre förhållanden för många arbetare och som grädde på moset till stor del hamnar i kriminella personers händer.

Alltså tänk er för både en och två gånger innan du beger dig till en copy market var det än må vara i världen!
Torsdag 22 Januari 2009 - Lund
Efter en skön semester i Singapore och Malaysia var det så dags att börja jobba igen. De 30-35 graderna som den sydasiatiska termometern med lätthet glidit upp till den senaste månaden var nu utbytt mot en klen svensk termometer som får kämpa för varje ynka grad över nollan.

Brukar för det mesta cykla till jobbet, dels för att hålla mig i form och dels för att dra mitt strå till miljöstacken (något man inte direkt gör när man åker flyg i tolv timmar till andra sidan jorden). Problemet är dock att motivera sig när det regnar, är halka eller liknande. En dryg halvtimmes kämpande i kyla och väta kan lätt väljas bort om man tänker på att man kan komma till jobbet på max tio minuter sittandes i en varm bil.

I vilket fall, första dagen tillbaka till jobbet, så vann den vitklädda Mickeängeln på ena axeln över den den rödklädda Mickedjäveln med horn och treudd på andra axeln så jag plockade fram cykeln för att återigen trampa iväg till mitt 9 till 5 jobb.

När jag kom fram till den första typiskt öppna skånska fältet så tog vinden fart rejält. De en eller två plusgraderna var plötsligt, på grund av vindfaktorn, förvandlade till ett mycket större antal minusgrader. Vinden den blåste på oförtrutet alltmedan kroppstemperaturen sjönk och ökade frysfaktorn successivt. Det ena fältet avlöste det andra och vindhastigheten verkade om möjligt öka ännu mer och letade sig lättare och lättare in genom märg och ben.

Den rödklädde på ena axeln blev alltmer högljudd medan den vitkädde började krypa ihop då han började inse vad han var orsak till. Tankarna gick allt oftare tillbaka till de sköna stränderna på Langkawi där solen gassade så skönt från tidigt morgon till lagom sen kväll för att sedan i långsam mak glida ner under horisonten i ett magiskt ljusspel.

Langkawi, du må vara ett halvt jordklot bort men hos en kämpande, frysande cyklist på den skånska slätten är du bara en snabb tanke bort!
Tisdag 20 Januari 2009 - Singapore
Juldagen brukar ju betyda lugn och vila för de flesta men för oss innebar det istället att dagen ägnades åt packning. Annandagen var det så dags att borda Singapore Airlines för en halvdygnsresa sittandes i ett trångt säte. Måste dock säga att bolaget likt, Thai Ariways, har en riktigt bra service som många andra bolag kunde lära sig av.

Singapore visade sig bli en positiv överraskning. Singapore Zoo är nog Asiens bästa zoo med relativt bra utrymmen för många av djuren samt mycket information om beskyddande av djur och natur via skyltar och diverse shower.

Bra restauranger och affärer finns det också i mängder var man än kommer och transportsystemet fungerar utmärkt om man skulle behöva ta sig längre sträckor än promenadavstånd. Dock använde vi oss själva mestadels av apostlahästarna.

Raffles Hotel var ett måste liksom att beställa en Singapore Sling inne på Long Bar på just nämnda hotell. Måste vara världens tråkigaste ställe att vara bartender på. Det enda man får höra dagarna i ända är "One Singapore Sling, please"

Little India är en charmiga stadsdel värd minst en halvdag, gärna en hel. Coola tempel och smågator som faktiskt känns mer som indisk småstad än Singapore med bilar, vagnar med mera ståendes i en kaotisk röra lite varstans. Vi provade diverse spännande indiska rätter i en av många restauranger. Fick in en massa småskålar med diverse mat, visade sig vara ca en tredjedel smaklösa rätter, en tredjedel goda rätter och en tredjedel alldeles för starka rätter. Efter smakprov av varje skål blev det till att välja och vraka bland rätterna.

Sentosa island är en ö som är fullspäckad med diverse attraktioner som skyride, linbana till fastlandet, go-cart, akvarium, utställningar, shower etc. Där spenderade vi en dag men tyvärr var det precis i Singaporeanska semestertider så det var massivt med köer precis överallt. Då det kinesiska folket har ett massivt köträngningsbehov djupt rotat i folksjälen och Singapore till 70% består av kineser så fick vi här uppleva den klart största kulturkrocken under resan. När man står i kö med en kines bakom har man konstant ett tryck mot sin rygg eller ryggsäck. Varför lämna en decimeters mellanrum till framförvarande när man kan stå kloss intill? Skulle man dessutom någon gång lämna en lucka kan man räkna med att den bakom snabbt slinker förbi utan några betänkligheter vem som egentligen ställde sig i kön först. Vid ett tillfälle utbrast jag till den som knuffade på bakifrån "Could you PLEASE stop pushing us!" men inte heller detta hjälpte, hon förstod nog helt enkelt inte varför man inte skulle knuffas.

Nyårsafton var inte mycket att skriva hem om. Med en 2½ åring med sig är det svårt att ta sig iväg på för stora utflykter under senkvällen/natten och då fyrverkerierna uteslutande sker i hamnområdet såg vi sålunda inte ett enda litet fyrverkeri, inte ens från vårt hotelltak.

Nyårsdagen var det så dags att åka vidare till Kuala Lumpur. Vi stannade i två dagar men sett i backspegeln skulle vi definitivt ha hoppat över det här mellanstoppet. Petronas Towers är en imponerande byggnad men förutom det var det svårt att hitta någonting som var bättre än vad man kan hitta i Singapore. Lägg till det att det är extremt svårframkomligt med barnvagn precis överallt på grund av dåligt byggda trottoarer. Barnfamiljer håll er undan!

Langkawi var vårt långstopp på resan. Tidigt på morgonen åkte vi ifrån hotellet med förhoppning att vara framme på vår solö lagom till lunch. Fast då hade vi inte räknat med Air Asia, försening, försening och åter försening och så var den dagen till ända innan vi först framåt kvällskvisten kunde checka in på vårt hotell.

Vi hade planerat att vara på Langkawi i tolv dagar och tur var väl det då vi spenderade fem av dagarna liggandes sjuka på hotellrummet. Hade vi bara planerat en vecka hade vi i stort sett bara åkt dit för att ligga i en säng på ett hotell och sedan åka tillbaka igen. Nu hade vi trots allt fem dagar till i slutet för sol och bad och en och annan utflykt på ön.

Vi bodde på Aseana Resort i Cenang, ett helt OK hotell med helt OK frukost och helt OK rum. Poolen är riktigt bra, enligt uppgift ska den vara 150m lång (dock är det i praktiken ett antal sammanhängande pooler men det kan ju kvitta). Vattenrutschbana finns det också så om man inte tvunget måst ha sand under fötterna kan man lätt tillbringa många timmar av semestern här.

Några minuters promenad bort ligger Pantai Tengah, en hyfsat fin strand som är relativt lugn. De flesta turister tillbringar sin strandtid på Pantai Cenang, en strand som ligger precis norr om Tengahstranden och är knökfull med restauranger, hotell och kiosker som försöker kränga saker till turister. På Pantai Cenang hittade vi vår favoritrestaurang under resan, La Playa, en spansk restaurang med fina lokaler och än ännu finare utsikt, särskilt under solnedgången.

En av dagarna åkte vi till Oriental Village. Först passade vi på att göra en elefantridning och efter det fick Simon även mata elefanten. Inga problem för pappas modige påg :-)

I byn finns också en linbana som leder upp till toppen av det närliggande 700m höga berget. I början av dagen var linbanan avstängd för att det blåste för mycket men när vi nästan hade bestämt oss för att åka tillbaka till hotellet så öppnade de upp igen. Var själv lite tveksam till om vi skulle åka när vindhastigheten nätt och jämnt var under det tillåtna men var man nu på plats fick man ju åka upp till toppen. När vi sedan åkte iväg dröjde det inte länge innan hytten började gunga betänkligt. Tittade upp och tänkte att om det blåser så mycket här nere, hur mycket blåser det då inte där uppe. Som tur är kom mina farhågor på skam då vinden snarare avtog än tilltog när vi kom högre upp :-). Väl uppe var utsikten magnifik och väl värd en gungig färd upp.

Sista tre dagarna spenderade vi återigen i Singapore. Blev ett besök till Singapore Zoo igen under första dagen. Andra dagen åkte vi ut till Sentosa Island för att se båtarna i Volvo Ocean Race lämna hamnen. Det är en riktigt cool tävling det och kul att få ha sett båtarna på nära håll. Ett tips till alla er som bor i närheten av Göteborg och Stockkholm då båtarna kommer att komma dit framåt vårkanten. Sista dagen tog vi det halvlugnt med en liten promenad till det närliggande området runt hotellet på förmiddagen och en taxitur till Hard Rock Café på eftermiddagen där vi även fick oss en titt på den kända shoppinggatan Orchard Road.

Kvällen tillbringades sedan på Changiflygplatsen. En högklassig flygplats med gratis internet, lekplats för barn, bra restauranger och allmänt modernt och fräscht. När sedan Singapore Airlines planet lyfte mot Kastrup strax efter ett på natten tog det inte många minuter innan man hade somnat i det halvobekväma sätet nöjd med minnen och intrycken efter en bra och varierande semester!
Måndag 12 Januari 2009 - Langkawi
Hotellet vi bor på i Langkawi har endast tre TV-kanaler, alla dessutom inhemska Malaysiska. Det hade inte gjort något i vanliga fall men då vi har varit krassliga och spenderat mycket tid på hotellet de senaste dagarna blir man smått desperat och tittar på vad som helst som ligger även långt ute i periferin av vad man i vanliga fall hade varit intresserad av.

Ett sådant exempel är den inhemska varianten av Sportspegeln. Först sitter en presentatör och tjattrar i vad som verkar vara en evighet, förmodligen är det inte mer än en eller max två minuter men känns som mycket mer. Sedan visas vad som verkar vara den stora nationalsporten - badminton. Malaysier mot koreaner, malaysier mot kineser, malaysier mot indonesier, you name it. Herrklass, damklass, dubbel, mixed ingen klass är för ointressant.

Pumpandet av de många matcherna varvas med intervjuer av olika slag. Liksom på de vanliga nyheterna står det nästan alltid en 7-8 stenansikten runt om personen som på sin höjd nickar instämmande. Det ser inte ut att vara vanliga fans för de är klädda precis som spelaren. Förmodligen ar det tränaren, massören, materialförvaltaren, psykologen med flera som också vill sola sig i glansen.

Mer badminton, lite prisutdelningar följt av några fler intervjuer med en spelare som har 7-8 personer runt sig.

Sista tio minuterna av halvtimmessändningen och nu börjar det bli klurigt for programledningen. Vad ska dem fylla ut den här programtiden med? Det kryllar nog inte direkt av Malaysiska framgångar på sportfronten.

Visar sig bli lite småklipp av någon rallytävling och en match mellan två malaysiska lag i futsal. Såklart varvat med mycket sändningstid på programledaren som lyckas fylla ut mycket av sändningstiden med sitt snack.

Så var sändningen äntligen slut och jag kan knappt bärga mig tills nästa börjar...
Söndag 4 Januari 2009 - Kuala Lumpur
Den här semestern ville vi dela upp mellan att se en cool stad (Singapore) under en veckas tid och sedan en solig ö med coola stränder de återstående två veckorna. Flygbiljetten till Singapore var redan fixad med hjälp av lite bonuspoäng så nu återstod bara att hitta en bra ö och ett bra transportsätt dit.

Lite undersökande av Malaysia via internet och böcker berättade att de bättre öarna på östkusten var delvis nedstängda under december-januari månad så då fick det bli västkusten. Där kom vi fram till att Penang och Langkawi verkade vara de bästa öarna från flera perspektiv. Nackdelen då vara att de är belägna långt uppe i nordväst vilket skulle ta närmare ett dygn med tåg eller buss - inte ett alternativ när man har en sprallig 2½ åring som inte vill sitta still många minuter i taget.

Fick alltså bli flyg och via en sökmotor visade sig Air Asia ha de billigaste priserna. Vissa nackdelar var det i och för sig; ingen mat ingår, man får inte några säten tilldelade sig vilket innebär att alla stressar sig fram i kön för att komma på först, incheckat bagage kostar extra, man åker från en mindre spektakulär flygplats och vi kunde inte åka direktflyg från Singapore. Fast trots allt var Air Asia billigaste så det fick bli en bokning genom dem.

Efter våra dagar i Kuala Lumpur var det så dags att flyga till Langkawi. Vi gick upp tidigt på morgonen och åkte till den hastigt uppfiffade lagerlokalen LCCT (Low Cost Carrier Terminal). På plats några timmar innan boarding började vi se fram en riktigt skön del av vår semester. Förhoppningsvis skulle vi vara där till lunchtid och kunna njuta hela eftermiddagen av sol och bad.

En knapp halvtimme innan boarding gick ett meddelande ut i högtalarna att det inkommande planet var försenat och därmed också vårt plan till Langkawi. 1½ timmes extra dryg väntan...*suck*. 1½ timme senare var vi varse att den väntan inte var tillräcklig, fortfarande ingen ny tillstymmelse till att vi skulle få gå på planet. Gaten däremot ändrades friskt fram och tillbaka så att vi fick flänga som galningar fram och tillbaka på flygplatsen. Ytterligare en halvtimme senare var det så äntligen dags att gå på planet. Tio minuters trängning i kön och sedan släpptes vi ut den långa promenaden mot flygplanet.

Väl på planet märkte vi att det redan var väldigt varmt. Luftkonditioneringen fungerade av någon anledning inte men alla passagerarna släpptes på utan pardon. Dörren stängdes och det kändes mer och mer som om man satt i en bastu.

Efter ungefär en kvart började desperat småbarnsföräldrar att gå fram till flygvärdinnan och fråga när de skulle lyfta alternativt om de kunde öppna dörren och få in svalka. Efter ytterligare fem minuter började fler och fler att trycka på och kräva att dörren öppnades men fick bara till svar att det inte var tillåtet ur säkerhetssynpunkt. Ytterligare tio minuter passerade och svetten forsade nu från alla passagerarna. Samtidigt började luften kännas svårare och svårare att andas.

Nu stod ett stort gäng längst fram och klagade högljutt i panik. Piloten tog äntligen till orda och berättade att motorn var sönder och skulle repareras. Tog sin tid att få koll på...*suck*

Till slut öppnades så äntligen dörren och alla fullkomligt slängde sig ur planet...aaaaah, frisk luft...äntligen!
Alla kunde nu gå tillbaka till vänthallen och planet var nu 2½ timme försenat. Fast nu hade vi återigen svalka och kunde andas ordentligt.

Ytterligare 1½ timme senare blev vi ånyo utschaktade i det varma planet. Förhoppningen var att vi skulle rulla ut strax efter att alla gått ombord på grund av paniken vid senaste påstigningen. Tyvärr tog det dock ytterligare en halvtimme innan metallfrågeln började rulla bakåt. Stora delar av planet utbrast då i en spontant applåd, en väldigt hånfull sådan.

4½ timme för sent lämnade vi Kuala Lumpur bakom oss och kunde äntligen se fram emot at få komma fram till vår destination.

På vägen hem var vi oroliga att det skulle upprepas igen. När vi som bäst satt och väntade ropade en röst upp ur högtalarna att ett inkommande plan var försenat vilket skulle orsaka förseningar i sin tur på ett utgående plan. Några sekunder senare var lättnaden stor när vi förstod att det var planet till Phuket som skulle bli försenat och inte Singaporeplanet...pheew!

Dock kunde vi inte låta bli att känna sympati för de stackarna några rader bort som nu hade många långa timmars extra väntan framför sig.
Söndag 19 Oktober 2008 - Copacabana
Resealbum: Sydamerika
Efter La Paz bar det av till Titicacasjön, närmare bestämt en liten by vid namn Copacabana. Det är en by utan särskilt mycket av vanliga bekvämligheter. Till exempel använde hostlet vi bodde på vattnet som regnade ner under natten till dusch, toalettspolning med mera. En bit in på förmiddagen var detta vattnet slut med följd att det inte gick att duscha och inte heller spola toaletten…*suck*

Förutom att ta en båtutflykt till solön ute i Titicacasjön finns här inte så jättemycket att göra. Detta föranledde att vi försökte improvisera lite för att komma lite närmare den lokala kulturen. Vi letade upp en fiskare och frågade om vi kunde följa med hans båt när han skulle fiska dagen efter. Fiskaren svarade att det gick bra, dock ville han ha lite pengar i förskott plus att vi var tvungna att gå upp tidigt för att följa med ut på morgonen.

Sagt och gjort, kl.05.00 dagen efter stod vi vid Titicacasjöns strand och väntade på fiskaren. Minuterna tickade dock iväg och blev till både en kvart, en halvtimme och en timme. En dryg timme senare gav vi upp och insåg att han inte skulle dyka upp. Besvikna begav vi oss därifrån men nu ville vi såklart ha tag på mannen som hade lurat oss.

Några timmars detektivarbete senare hittade vi fiskaren och tryckte upp honom mot väggen. Han bedyrade att han hade för avsikt att komma men något hade hänt bla bla bla. Vi pressade honom och fick honom att gå med på samma deal fast dagen efter. Nu kryddade vi också dealen med ett förslag att vi kanske kunde tänka oss att betala lite mer om fisketuren var lyckad.

Återigen var det alltså dags att väcka tuppen, upp tidigt och iväg till stranden. Vi stod där och väntade ett tag men denna gången dök faktiskt fiskaren upp, sugen på att kanske kunna plocka åt sig mer pengar. Vi gick iväg till en liten båtförankringsplats som inte riktigt förtjänar benämningen kaj och började gå mot en båt vi trodde var byns fiskebåt. Fiskaren ropade då på oss och pekade mot en annan båt. Det visade sig då att den här fiskarens båt var en vanlig liten eka...*suck*

I vilket fall hoppade vi i och hoppades få se en bra fångst. Fiskaren rodde ut en bit men inte alls dit vi trodde. Vi såg framför oss ett stort nät långt ute i sjön men nu fann vi oss själva istället bara en sisådär tjugo eller kanske trettio meter ut i sjön. Nätet drogs upp och i det fanns endast minifiskar som knappt hade passat som akvariefiskar och än mindre som en av de många fiskar som serveras på restauranger runt om i byn.

Min polare frågade desperat på sin minst sagt knaggliga spanska, ”Mas grande?” och menade då såklart om fler och större fiskar skulle plockas upp. ”Si, si” sade fiskare och lugnade oss i några minuter. När han strax efter började ro tillbaka mot land blev vi desto mer skeptiska igen och när båten nådde land visste vi att vår utlovade flertimmarstur med den stora båten till det stora nätet innehållandes de stora fiskarna var nu totalt bortblåst.

Ilskna över att ha blivit lurade hoppade vi iland varpå fiskaren kommer fram till oss och säger att han vill ha mer betalt. Av alla lurendrejande, fifflande, giriga, gringoblåsande sydamerikaner var detta nog ett av tillfällen som tog priset. Han hade totallurat oss men var inte nöjd med det utan ville till på köpet försöka plocka oss på mer pengar?! Vi gav honom en rejäl utskällning och gav oss sedan därifrån.

Ännu en gång hade vi lärt oss den hårda vägen i Sydamerika. Håll i dina pengar och gör det tills du vet exakt vad du får!
Söndag 14 September 2008 - Puno
Resealbum: Sydamerika
En av våra många resor mellan plats A och B i Sydamerika var tågresan mellan Puno och Cuzco i Peru. Vi hamnade i en vagn med andra backpackers och stämningen var hög när tåget, som brukligt, lite lagom försenat tuffade iväg från Punos tågstation.

Efter ett tag kom det in ett band som hette Tupay och började lira klassisk andisk musik som el condor pasa och många liknande väldigt stämningshöjande låtar. Efter sitt framträdande ville de kränga ett kassettband med några av deras bästa låtar på. Jag diggade den musiken stenhårt så jag ville köpa ett exemplar men jag och min polare hade bara en större sedel kvar i plånboken. Musikbandsperuanen sade att det var inget problem han skulle gå till en bandmedlem och hämta växel och komma tillbaka.

Vad som fick oss att släppa ifrån oss vår sista sedel till en girig främling på denna ohederliga kontinent kan jag inte förstå än idag. Tror dock att det var för att vi tyckte att han ändå var fast på tåget och att vi snabbt skulle kunna söka upp honom och plocka tillbaka vår sedel.

Vi släppte dock tanken för ett ögonblick och lät oss återigen uppslukas av den goda stämningen i vagnen. Tiden flöt på och rätt som det var stod tåget stilla på perongen och vi hade helt glömt bort det pengatörstande musikbandet. Vi tog en snabb tur genom tåget men panflöjtslirarna var vid det laget långt borta och deras lurendrejeri hade lyckats.

Väl tillbaka började vi fundera igenom situationen. Vi var nu utan pengar på en tågresa som skulle vara många, många timmar än. Vi hade strax innan beställt in lite mat och öl som vi ännu inte hade betalat vilket nu kunde visa sig vara ett problem. När vi påtalade situationen för servitören tog han snabbt tillbaka ölen som vi inte hunnit börja på. Efter att vi gång på gång berättat att vi inte hade några pengar kvar tillkallade han sin chef. Denne visade dock ingen samarbetsvilja utan sade bara till sin stackars underhuggare att pengarna skulle in oavsett.

Vi var nu desperata och provade först att ge saker i utbyte till servitören, sedan fortsatte vi med att försöka sälja saker till våra medbackpackers. Nya, färska clementiner till priser billigare än vi själva betalat, men ingen nappade. Grejen var att det var inte många kronor det handlade om det vara bara det att de skulle fram, tack för inget ni backpackers.

Till slut lyckades vi skaka fram en halvfin kulspetspenna som servitören efter lite övertalning accepterade att ta emot som betalning. Vi var nu skuldfria och hade även en påse clementiner vi kunde äta när hungern gjorde sig alltför påmind. Många timmar senare rullade vi in på Cuzco station och några av resans bästa veckor låg nu framför oss i inkaindianernas huvudstad.
Söndag 14 September 2008
Resealbum: Västeuropa
En sommar för sex år sedan var jag, min bäste polare och hans tjej ute på en bilresa genom Europa. Planen var att först besöka vår en god vän på hans bröllop, sedan spendera 3-4 dagar i Schweiz och/eller Österrike och sedan njuta av många sköna dagar på rivieran. En helskön semester på 2-3 veckor beroende på hur bra semestern fortlöpte.

Första debaclet kom redan vid vårt första stopp. Vår polare tysken skulle gifta sig i sin hemstad Lörrach vid gränsen mot Schweiz. Han hade bokat hotell till oss och eftersom vi lärt känna varandra på backpackerresa i Sydamerika där vi alla vände och vred på varje krona så hade vi tagit för givet att han skulle boka ett någorlunda prisöverkomligt hotell vilket också var vår plan. När vi kommit dit och checkat in på hotellet frågade någon av oss hur mycket det skulle kosta per natt. Det visade sig var alldeles för mycket för vad vi budgeterat per natt och en stor del av den tänkta semesterkassan försvann utan att vi egentligen fått något för det.

Efter ett intressant bröllop bar det vidare till Schweiz. Regnet stod som spön i backen under hela dagen så då beslöt vi att åka vidare direkt till Liechtenstein. Bättre att strosa omkring och se saker när det inte öser ner. Vi sov över i Vaduz och dagen efter skulle vi se slottet med flera attraktioner. Såklart så öste det ned även denna dag så vi åkte vidare redan på eftermiddagen.

Innsbruck var nästa stopp och på vägen dit regnade det mest hela tiden och så även när vi kommit fram. Vi stannade i två dagar och under de här två dagarna så regnade det mest. Efter Innsbruck åkte vi till en glaciär Jochdohle som nog var huvudpunkten på resan. Coolt med glaciär och för en gångs skull regnadet det inte..tjohooo. Dock brände den lilla solen som tittade igenom rejält vilket visade sig dagen därpå.

Vi åkte vidare via Brenner passet till Italien. En tidig middag i Bologna, dock så regnade det så vi tyckte att vi lika bra kunde åka vidare till Gardasjön där vädret säkert var bättre. Kom fram väldigt sent och hade svårt att få hotellrum. Här började gnisslet rejält mellan oss tre i resesällskapet. Jag och min polare var vana vid att ta det väldigt lättjesamt medan min polare flickvän helst hade velat ha bokade hotellnätter längs hela rutten. När vi så fick problem blev det en del tråkigt gnäll under många av milen längs regniga vägar. Missyttringar som inte direkt avtog i takt med att resan fortlöpte.

Sent omsider hittade vi dock ett hotell. Mindes en resa jag gjorde till Gardasjön med min mor när jag var runt åtta år gammal. Solen sken under hela veckan jag var där och förhoppningen var stor att den skulle göra så även den här gången. Dock, när vi vaknade duggade det och molnen som låg tunga och grå över sjön gav inte förhoppning om någon sol den dagen.

Nu var vi desperata och ville ha sol till nästan varje pris. Flickvännen var trött på att bara åka bil mil efter mil efter mil. Dock efter att hon tjurat till sig att stanna två dagar i Innsbruck som blev rejält tråkiga dagar hade vi pågar nu trumf på hand och spelade ut detta för ytterligare en dags sträckkörning, denna gången för att nå Italienska rivieran.

Vid slutet av dagen hade vi, via några vilsekörande timmar i Genua, så nått rivieran men även här regnade det *suck*. Under de närmaste dagarna körde vi västerut, från den italienska till den franska rivieran. Molnen låg tunga och grå och jag tror inte solen tittade fram en enda gång. Under tiden fick vi rapporter hemifrån där temperaturen låg runt 25-28 grader och solen sken konstant. Den här sommaren var det verkligen upp- och nervända världen på Europavädret.

När vi till slut kom till Monaco hade vi sedan länge, i ett av många tjafsiga argument, beslutat att i stort sett sträckköra hela vägen hem till Sverige. Vi var hjärtligt trötta på både att sitta i bil eller att kura ihop under var sitt paraply. Dååå kom solen fram under några sköna timmar….tjohoooo. Dessa timmar blev den andra höjdpunkten under våra dryga två veckor ute på de europeiska vägarna denna regniga sommar.

Två regniga dagar sedan var vi återigen hemma i soliga Sverige, vis av skadan att aldrig ge oss på en liknande resa igen. Vi är fortfarande vänner allihopa efter denna enerverande resa men när vi ser i backspegeln på den här regniga sommarresan kallar vi den alltid vid samma väldigt signifikativa namn – Hell on wheels!
Söndag 7 September 2008 - Lörrach
Resealbum: Västeuropa
Under min resa i Sydamerika blev jag väldigt bra kompis med en lirare från Tyskland. Vi höll kontakten och hälsade även på varandra någon gång varje år, antingen i Sverige eller hos honom i Tyskland. Efter några år var det dags för honom att gifta sig och vi var bjudna. Kul att få träffa honom igen och dessutom få se hur ett tyskt bröllop går till. Vi var nyfikna på om det var några större skillnader från bröllop i Sverige.

På själva bröllopsdagen skulle akten börja 14.00, det var i alla fall den tiden vi hade på våra inbjudningskort. Vi var där i god tid och stod och väntade på när det skulle dra igång. Vid den nämnda tiden (är det sagt en tid och man är i Tyskland så hålls den tiden) steg bröllopsparet ut ur det vi trodde var kyrkan. Paret hade precis genomgått ceremonin och var nu gifta och det var tydligen ingenting som gästerna skulle få ta del av.

I vilket fall stod vi och minglade och det bjöds på sekt (tyska motsvarigheten till champagne). Klockan tickade iväg förbi tre och glasen fylldes när så önskades men i övrigt verkade det inte hända så mycket. Magen började knorra missnöjt. Efter ytterligare en timme när ett tillstånd som närmast kan beskrivas som ”vrålhungrig” hade infunnit sig dukades det fram tårtor i kolossala mängder och sorter.

Kändes såklart konstigt att börja trycka i sig diverse feta bakelser och tårtor bara för att stilla hungern men valmöjligheterna var inte så många så vi började skjutsa in mängder med tomma kalorier i våra tomma magar. Drickan som bjöds på var såklart sekt så den fortsatte vi dricka i brist på andra drycker. Dessutom försökte vi desperat hålla fast vid feststämningen som sakta för sakta dog undan när inget nytt hände.

En av ljusglimtarna i början var två gitarrister som sjöng diverse välkända låtar framförallt guantanamera. Problemet var dock att låtarna gick på repeat ungefär en gång i halvtimmen så efter några timmar började en del av låtarna att bli mer och mer irriterande. Drömde mig bort några gånger; i tankarna gick jag fram till gitarristerna, tog deras gitarrer, använde mig av något som närmast kan liknas vid en yxhuggarsving vilket snabbt och lätt förpassade gitarrerna till stränginstrumentens sälla jaktmarker. Denna tanke gjorde att jag log lite lätt tills jag återigen fördes tillbaka till den krassa verkligheten.

Ett par timmar senare när ingen ville ha fler bakelser eller tårtor plockades dessa bort. Klockan var nu runt fem och förhoppningen var att det snart var dags för huvudrätten.

Ytterligare en timme passerade och vi var återigen vrålhungriga. Folk hade nu slutat dricka och i brist på stolar (det var fortfarande utomhus) börjat sätta sig ner på stenar och liknande för att vila sina, av allt stående, utslitna ryggar.

Ytterligare en timme senare började vi allvarligt fundera på att traska ner till byns McDonalds och ta en tidig kväll i säng. Klocka var nu sju…*suck*

Klockan åtta bjöds alla in till bords. Vi hoppade in på våra platser och väntade andäktigt. Efter ytterligare cirka en halvtimme kom förrätten in, gåsleverpaté! Fastän jag kunde ätit nästan vad som helst i det läget fick jag inte i mig mer än två tuggor, så vedervärdigt var det.

Fortsatt väntan på huvudrätten alltså, runt halvtiotiden kom huvudrätten in och man kan inte direkt säga att det var läge för att stilfullt ta en tugga, varva med lite konversation med bordsdamen och sedan ta en lätt liten tugga igen. Tror nog det lät snarare som *tjopp slufs tjorp smask mums* eller något i den stilen.

Till slut, med något vid detta laget så ovant som mätta magar, kunde vi så börja njuta av bröllopet igen och till slut blev det faktiskt en ganska kul kväll. De åtta första timmarna sitter dock fastgjutna i minnesbanken på det negativa kontot. Kommer jag någonsin till ett tyskt bröllop igen så vet jag i alla fall en svensk som kommer att komma dit proppmätt!
Fredag 22 Augusti 2008 - Peking
Resealbum: Kina
Visst är Kina fantastiskt?

• Byggarna som kämpat med att bygga upp den fina stadion Fågelboet sparkades ut ur staden under OS. Ersättning under den tiden => 0kr.
• Två 70-åriga tanter fick ett års fängelse/omutbildningsperiod för att de demonstrerat mot regimen.
• De 36 personerna som skulle vara från Kinas alla olika minoriteter och som höll den kinesiska flaggan under invigningen visade sig alla vara (från den härskande majoritetsklassen) han-kineser
• Tai-Chi dansarna som var med på invigningen var inlåsta under hela året innan OS började för att träna upp sig till perfektion. Förhållandena var miserabla och ersättningen såklart noll och inget.
• Flickan som sjöng vackert ansågs inte vacker nog och istället kallades en "sötare" tjej in för att mima.
• En kinesisk tyngdlyfterska fick inte reda på att hennes mor var allvarligt sjuk och senare dog två månader innan OS. Det kunde tydligen störa henns uppladdning mot OS-guld. Guldet fick hon men hon fick aldrig ta farväl eller gå på sin mors begravning.
• Sist men inte minst, demonstrationerna i Tibet innan OS som brutalt slogs ner!

Hurra, vem känner för att åka till Kina och gynna landet som ligger bakom allt detta?!

Sida:123Nästa