Hotellet vi bor på i Langkawi har endast tre TV-kanaler, alla dessutom inhemska Malaysiska. Det hade inte gjort något i vanliga fall men då vi har varit krassliga och spenderat mycket tid på hotellet de senaste dagarna blir man smått desperat och tittar på vad som helst som ligger även långt ute i periferin av vad man i vanliga fall hade varit intresserad av.

Ett sådant exempel är den inhemska varianten av Sportspegeln. Först sitter en presentatör och tjattrar i vad som verkar vara en evighet, förmodligen är det inte mer än en eller max två minuter men känns som mycket mer. Sedan visas vad som verkar vara den stora nationalsporten - badminton. Malaysier mot koreaner, malaysier mot kineser, malaysier mot indonesier, you name it. Herrklass, damklass, dubbel, mixed ingen klass är för ointressant.

Pumpandet av de många matcherna varvas med intervjuer av olika slag. Liksom på de vanliga nyheterna står det nästan alltid en 7-8 stenansikten runt om personen som på sin höjd nickar instämmande. Det ser inte ut att vara vanliga fans för de är klädda precis som spelaren. Förmodligen ar det tränaren, massören, materialförvaltaren, psykologen med flera som också vill sola sig i glansen.

Mer badminton, lite prisutdelningar följt av några fler intervjuer med en spelare som har 7-8 personer runt sig.

Sista tio minuterna av halvtimmessändningen och nu börjar det bli klurigt for programledningen. Vad ska dem fylla ut den här programtiden med? Det kryllar nog inte direkt av Malaysiska framgångar på sportfronten.

Visar sig bli lite småklipp av någon rallytävling och en match mellan två malaysiska lag i futsal. Såklart varvat med mycket sändningstid på programledaren som lyckas fylla ut mycket av sändningstiden med sitt snack.

Så var sändningen äntligen slut och jag kan knappt bärga mig tills nästa börjar...