Micke73s blogg

Onsdag 20 Februari 2002 - Sydafrika
Resealbum: Södra Afrika

Stefan Storsnark

Resan i södra Afrika skulle vara i ca en månads tid. Först var tio dagar i vackra Kapstaden inplanerat och efter det en treveckorstur med lastbil genom Sydafrika, Namibia, Botwana, Zambia och Zimbabwe. Tiden i Kapstaden skulle jag tillbringa på ett hostel med ett gäng backpackers och under lastbilsturen skulle jag umgås med ett annat gäng backpackers i en halvtrång lastbil. Det skulle dock visa sig att backpackers och backpackers inte alltid är samma sak…

Efter mina tio dagar i Kapstaden hade det så blivit dags för nästa del av resan, lastbilsresan. Förväntningarna var på helspänn inför att få veta vilka personer som man skulle resa med de närmaste tre veckorna på denna socialkompakta resa. Till en början verkade det bra med en, efter första intrycket, skön blandning av folk. Jämn fördelning av män och kvinnor, nationaliteterna väl spridda och även en bra fördelning åldersmässigt. Tror att den yngsta var runt 25 år och den äldsta runt 60 år vilket passade mig som handen i handsken efter tio partyintensiva dagar med festsugna 20-25 åringar. Det kan helt klart vara kul det också men som sagt inte i den utsträckningen som det nu var. Skön omväxling då med personer som verkligen vill uppleva naturen. Helt plötsligt var jag istället förvandlad från den store partybromsen till den store partyprissen då jag faktiskt drack en flaska öl lite då och då.

En reflektion på detta hände vid ett par tillfällen under resan, närmare bestämt de gånger vi hade rullat in på en camping mitt ute i ingenstans och bara känt av lugnet där under kanske en timmes tid. Helt plötsligt dundrade det in två stora rosa bussar ur vilka det vällde ut högljudda festande personer, mestadels svenskar, och stället förvandlades med ens från en lugn oas ut på den afrikanska landsbygden fullt av exotiska intryck till mer eller mindre en Hultsfredsfestival i Afrikaformat. Inget ont om det senare men var sak har sin plats och tid kan man tycka.

Tillbaka till första kvällen på resan. Vi skulle slå tält och guiden hade samlat gruppen för att gå igenom hur vi skulle göra och berättade sedan att det var upp till oss själva att para ihop oss men att vi sedan skulle hålla våra tältkonstellationer för resten av resan. Jag hade redan sett ut några potentiella tältkamrater; Hugo en tysk som inte gjorde mycket väsen av sig på grund av en ytterst knagglig engelska men ändå verkade lugn att ha att göra med eller Brian en rolig amerikan som konstant hade roliga historier att berätta. I sällskapet fanns även en 40-årig svensk som hette Stefan, men han var jag inte alls sugen på att dela tält med. Tycker att när man är ute och reser ska man försöka ta del av nya intryck så mycket som möjligt och då kändes en svensk som mer eller mindre var stöpt i samma format som mig, bara ett decennium äldre, inte så spännande. När guiden pratat klart och det var dags för sammanparningen såg jag i ögonvrån att Stefan gick direkt mot mig. Jag försökte glida undan direkt i riktning mot Hugo eller Brian men hann inte så långt innan han sög in mig och sade något i stil med ”Ja, vi som är svenskar bor väl ihop?!.” Detta gjorde mig ännu mindre sugen på att dela tält med honom, varför ska vi dela tält bara för att vi är svenskar? För min del tänker jag precis tvärtom, att det är just därför som vi INTE ska dela tält.

I alla fall, under tiden jag stod där och försökte snacka bort att vi skulle dela tält hann de andra para ihop sig och jag var nu fast med det tråkigaste av alla val. Nåja, tänkte jag efter det fullbordade faktumet, kanske ingen större skada skedd ändå? Stefan kanske visar sig vara en riktigt rolig prick och det kanske blir tre toppenveckor tillsammans? Redan några minuter senare började de positiva tankarna dock att skingras igen. Stefan visade sig inte vara särskilt initiativrik utan istället fann jag mig ståendes ensam med att försöka få upp tältet. Lite senare började det komma frågor om lite allt möjligt som han var orolig för eller bara funderingar kring. Ett antal ”Det är lugnt!” och ett antal ”Det är nog inga problem!” senare utspritt över ett antal dagar så var det dock lugnt på den fronten igen.

Nåja,återigen tillbaka till den första kvällen. Efter många om och men under dagen var det så äntligen dags att krypa ner i sovsäcken och låta John Blund hälla sin sömnsand i mina ögon. Hade nog inte mer än hunnit sluta ögonlocken innan världens decibelorkan i form av snarkningar kom forsandes fram mot mig. Neeeeeej, jag hade fått en riktig timmersågare bredvid mig…*aaarghh*. Har själv aldrig haft några större problem att somna oavsett obekvämlighet, oljud omkring mig eller liknande saker men med den här killen från ett annat snarkuniversum var det något helt annat. Mina öron hade inte fladdrat särskilt många minuter av oljudet innan jag hade kommit på hans rättmätiga smeknamn – Stefan Storsnark!

Redan kvällen efter när vi skulle sätta upp tält så såg jag att alla andra bara väntade på att Stefan och jag (eller rättare sagt jag eftersom Stefan inte gjorde många knop) skulle sätta upp vårt tält. När vi väl gjort det satte de andra upp sina tält så långt bort från vårt som det bara var möjligt. En av australiensarna kom efteråt fram till mig och sa i smyg att det inte var mig de hade något emot, bara Stefans snarkningar. Kände mig som en allvarligt sårad soldat i strid som offrade sig för sina kamrater ”bara lämna mig här, för mig är hoppet ute, rädda er själva”.

Resten av resan skulle visa sig bli en stark utmanare till den sömnlösaste treveckorsperioden i mitt liv. Samtidigt, med eller utan sömn, skulle den även visa sig bli en av de allra bästa!
Dela med andra:    

Skriv kommentar
Arkivet
Visa alla

Senaste inläggen

Öluffning i södra Kroatien
9 år sedan
Stefan Storsnark
9 år sedan
Klockan med förbannelsen
11 år sedan
Att handla på kopiemarknader!
12 år sedan
Air Asia
12 år sedan