Eklintefelts blogg

Måndag 10 Mars 2008 - Curacao
Det är den tionde mars och våren liknar mest en grådisig novemberdag idag... Vad gör man då? Om man inte har lust att gå ut och bli blöt i regnet och inte känner för att städa lägenheten som man borde och heller inte vill laga mat trots att hungern har krupit sig på. Jo, man drömmer sig bort. Jag sluter ögonen och reser i sinnet. Det fungerar....

...Planet tar precis mark och studsar till både en och två gånger innan man hör hur bromsmotorerna slår igång och kroppen pressas lite framåt i flygstolen. Det har varit en lång flygresa så att få komma ut och andas frisk luft blir härligt. Och att sträcka på benen ordentligt. Så fort vi kliver ur planet slår den tropiska värmen på Curaçao emot oss. Vi njuter och tänker på våra stackars vänner hemma i Sverige som har en rå, kall och lång senhöst och vinter framför sig. Själva har vi fått ett andningshål mitt i den tyngsta perioden på året. När vi kommer hem om en vecka; solbrända, glada, utvilade och en ny erfarenhet rikare i bagaget så är det bara en vecka kvar till första advent och då är det mysigt att få falla in i julstämningen.

Vi läste på innan vi for hemifrån så nu vet vi att Curaçao är en av fem öar i Nederländska Antillerna (en så kallad autonom provins) i Västindien. Just Curaçao är i storlek cirka en tredjedel av Öland och till invånarantalet att jämföra med Sveriges femte största stad Linköping. För er som sitter inne med sådan information så vet ni att det betyder att ön vi landat på är ca 450 km2 stor och har ett invånarantal som närmar sig 140'000. Vi brydde oss inte om att plugga någon nederländska (som annars är det officiela språket) utan nöjde oss med att veta att man klarar sig bra med engelskan. Dessutom kan vi säkerligen knaggla oss fram på spanska här och var också.

Willemstad är huvudstaden för ögruppen och det är också hit vår shuttle tar oss, till vårt hotell, Lion Dive & Beach Resort. Det ligger kanonfint beläget, alldeles intill vattnet. Som de sollängtande, men ack så trötta, turister vi är väljer vi att tillbringa första dagen vid poolen. Då kan man lösa lite korsord, sola, vila i skuggan, lapa på en kall coca-cola och sova lite om vartannat för att ladda batterierna för resten av veckan... So be it.

En vecka går fort så vi har i förväg bestämt att vi ska ut och dyka redan andra dagen. Vi har hört att dykningen ska vara extraordinär här och vill försäkra oss om att inte missa något. Via hotellet har vi fått reda på att det finns en bra PADI-certifierad dykfirma som heter Ocean Encounters Diving så vi bestämmer oss för att åka ut med dem. Vi är båda redan Advanced Divers och har gjort en del dyk i Stora Barriärrevet utanför Australiens östkust. Men det vi får se här är i minst samma klass. Vi får se mängder med fiskar, sköldpaddor, sjöhästar (det är första gången jag ser det!!) och muränor. Dessutom tar de oss med på ett vrakdyk som känns som hämtat ur en tecknad film. Det står upprätt, väl bevarat på botten, ordentligt rostigt, och med en del elger och koraller växande därpå. När jag simmar fram och tittar in blir jag nästan förvånad när jag inte ser en stor bläckfisk sittandes därinne på en hög med guldpengar och en stor, gammal skattkista i trä...

Havet är härligt. Dykningen var fantastisk och tredje och fjärde dagen latade vi oss bara på stranden. Underbar, vit, finkornig sand som värmer under fötterna. Inga problem att få dagarna att flyta förbi. Eftersom vi smort in oss väl med solkräm slipper vi känslan av att sova inrullade i sandpapper på natten för att man bränt sig röda som en kokt kräfta. Tror nog det är första gången jag undgått det. En härlig känsla att se huden sakta gå från blekt, vintervit till fräscht sommarbrun. Femte dagen har vi en ny utflykt på agendan. I resan ingick nämligen att simma med vilda delfiner. Så vi blir medtagna ut på havet och guiderna har kontakt med andra båtar så de snabbt kan lokalisera var delfinstimmen rör sig någonstans. Vi är snart där. Spända av förväntan drar vi på oss cyklopen och hoppa i så försiktigt vi kan, rädda att skrämma delfinerna som studsar omkring runt båten. Men de verkar inte alls brydda av att vi kommer i vattnet utan fortsätter simma omkring runt oss, om än precis på lagom avstånd för att man inte ska lyckas klappa dem. Men jag njuter av att bara se dem, hur de rör sig graciöst i det kristallblå vattnet. Och ljudet när de går upp till ytan och andas är underbart. Jag älskar det; upp över ytan, en liten pust och sedan ner igen... Det här var verkligen något utaöver det vanliga!

Sista dagen bestämmer vi oss för att låta huden få vila lite från solbadande och tar oss in till Willemstad som är beläget endast fem minuter från vårt hotell. Med sin arkitektur från kolonialtiden är det med på Unescos Världsarvslista. Det är kul att promenera omkring där och bara se på folket. Det är en liten del turister och en stor del locals. Vi promenerar genom ett turiststråk som vi dock håller sedan oss undan för att komma närmre det mer genuina. Med en glass i handen slår vi oss ner på gatan, lutandes mot en husvägg för att se på förbipasserande. Och det tar inte många minuter förrän vi får sällskap. Hernando heter mannen som sätter sig just intill oss. Han frågar vad vi heter och vad vi gör här och vi berättar om resan och hur vi vann den på en tävling som reseguiden anordnade. Han nickade, men vi misstänkte att han inte visste vad reseguiden var trots att vi även berättade om dess internationella version, orbville, för han sade inget vidare om det utan bytte samtalsämne. Snart ropade en kvinna från ett fönster intill. Vi förstod att det ar lunch och skulle just till att säga hejdå när mannen bad oss följa med. Hux flux sitter vi inne i ett litet kök hos en liten familj på mor, far och fyra barn i Willemstad och äter polenta. Vi tittar på varandra, ler och tänker båda för oss själva att det här var ju bara för mycket! Tack Reseguiden!

Alldeles för snabbt har tiden runnit förbi och vi sitter på flyget hem igen och missar film efter film för att vi hellre pratar om vad vi har sett och upplevt den senaste veckan!

...Det är fortfarande den tionde mars och grått ute. Men det hindrade inte mig från att få besöka Curaçao för en liten stund. Det var en härlig vistelse som jag verkligen rekommenderar. Jag önskar er alla lycka till i tävlingen och till den av oss alla som vinner resan säger jag ett STORT GRATTIS! Njut av Västindien och låt alla på Reseguiden få dela din semester i ord och bilder!
Onsdag 5 Mars 2008 - Norge
Nära & Billigt, men åh så Bra!

Vill du ut och resa?
Har du dåligt med pengar?

Om svaret på första frågan är ja, och andra detsamma så har jag svaret på den tredje frågan för dig…
För jag känner igen mig i situationen, har varit där förr, är där i sommar och kommer troligtvis hamna där fler gånger framöver. Det jag har kunnat välja på är att bara skita i allt och stanna hemma och läsa en god bok i hängmattan, vilket inte alls är att förakta. Men jag har alltid varit personen som vill hitta på saker, jag blir rastlös efter en kvart i hängmattan. Så jag har istället valt att leta reda på guldkornen som passar plånboken.

Fjällvandring i Norge
I miljövännernas tidsepok, vad kan passa bättre än att upptäcka vår vackra natur. Och den mest storslagna finns närmre än du kan ana. För att använda ett gammalt talesätt; gå inte över ån efter vatten.
Jag ämnar ta dig med till Joutenheimen, och för att vara mer exakt, Besseggen. Där finns en fjällvandring som slår det mesta. Storslagna berg och djupa dalar. Till Norge är det inte många, långa mil. Det behöver inte bli några förorenande flygresor och det behöver inte kosta skjortan. Med bil, buss eller tåg tar du dig till grannlandet i väster för en nätt, liten slant. Det är egentligen det enda som kostar på den här resan. Och är ni några stycken i bilen behöver det inte vara särskilt dyrt det heller.
Själv föredrar jag att starta resan hemifrån tidigt på morgonen och göra den i ett streck så man kommer fram och kan vandra iväg redan samma kväll. Har man bara fått sig en lunch och en fika under resans gång så har man krafterna att börja sin vandring då. Man behöver inte gå långt första kvällen, men det är bara skönt att känna att man är på väg. Och eftersom jag föredrar vandringen sommartid så är det ljust länge vilket gör att det inte är några problem med att se vart man sätter fötterna. Hotellet bär du på ryggen i form av ett tält och äventyret ligger nu för dina fötter.
Dag två vaknar du alltså upp i norska vildmarken och värmer dig en kopp kaffe (alternativt varm choklad) över en lite eld. Är du inte mycket för att göra upp elda så har du med dig ett lätthanterligt trangiakök vilket fungerar utmärkt det med. En god frukost senare, inget slår känslan av att sitta ute och äta i det fria, är du på väg igen. Ha en kamera med dig i packningen för det är fler än en gång du kommer dra efter andan och tänka att det här var det vackraste jag har sett! Som Linné uttryckte sig när han såg en vacker blomma: ”Jag såg Gud på ryggen och hisnade”. Balansera över bergskammen i Besseggen och skåda ner på en blå sjö på din ena sida och en grön sjö på den andra. Andas frisk luft. Drick vatten direkt ur porlande bäckar. Berätta historier kring kvällsbrasan när ni grillar korv och marshmallows. Njut av tystnade och lugnet. Samla krafter. Vackrare är så här blir det inte. I sommar åker jag dit igen, kanske att vi ses på en topp någonstans. Jag har grön jacka på mig. Säg gärna hej!

Att tänka på:
- Ha bekväma skor. Det är A och O.
- Packa det du behöver, inget annat. En tung väska är en tråkig väska.
- Planera i förväg, men var inte rädd att ändra schemat efter hand.
- Ha ett regnskydd till väskan och gärna lätta regnkläder.
- Ta med mycket god mat, godis och lite tilltugg. Det är fantastiskt att äta ute.

Andra alternativ på samma tema:

- SKAGEN. Med snabbfärjan är du över i Danmark på en dryg timme och med den vanliga färjan någon timme till. Kostnaden för en bil med fem personer kan du få för under tusenlappen. Bor gör du bra på något av alla Bed&Breakfast som finns. Men boka i tid, det finns en anledning till att det snabbt blir fullt.

- RÖRÖ. Efter bröllopet hade hustrun och jag inga mängder med pengar, men klart är att man vill komma iväg en liten stund och vara för sig själva. Det löste vi med en resas som kostade 40 kr/person tur och retur. Eftersom vi bor i Göteborg var det bara att åka med Västtrafik ute till Rörö som ligger i Göteborgs norra skärgård. Ett hus hade vi ordnat med, så vi fick fem fantastiska dagar. Där finns ett underbart naturreservat att strosa omkring på, men med den värmen som var då låg man helst på klipporna hela dagen, lapade sol och badade. En bättre bröllopsresa kunde vi inte fått. Fast det är klart, jag kan ju inte lova att vädret blir lika bra som då. Men Rörö är fint även när det blåser och regnar, vistelsen blir endast något annorlunda då.

- BORNHOLM. Strax sydväst om vårt avlånga lands sydligaste spets ligger denna charmanta lilla ö som tillhör Danmark. Med en yta på 588 kvadratkilometer är det en prefekt ö för familjens cykelsemester. Där finns fina bad, mycket olika boenden (hotell, camping, B&B), mysiga små byar och gott om god glass. Perfekt för sommaresemestern.


- GOTLAND. Ännu en ö att landa på. Jag tycker nästan att det borde ingå i den svenska läroplanen att varje skolklass ska resa till Gotland. En fantastisk ö som har mycket att erbjuda, både vad gäller natur, kultur och historia. Visby med ringmuren är fantastiskt bara det. Sen har du de årliga tornerspelen, där finns raukarna och lummelundagrottorna. Underbara havsbad och många olika boendevarianter. Men här gäller också devisen; boka i tid, det finns en anledning till att det blir fullt.
Fredag 28 September 2007 - Syrien
Resealbum: Syrien
Mar Musa, Öknens pärla

Hösten var lååång... det kändes som en evighet innan det var dags. En resa i tiden, i historien, i kulturen och i religionen. Fantastiskt, Fascinerande och (Fr)omvälvande. Det blev en resa att minnas.

I slutet av oktober, när dagarna kommit till det stadie att man knappt längre minns hur det var att se dagsljus andra timmar än från fönstret på kontoret, lyfte flyget från Arlanda. Syria Air. Många frågande, fundersamma blickar vändes mot den grupp på 16 människor som steg på planet. Alla av tydligt nordiskt ursprung... Vad skulle de till Syrien att göra? Dit reser väl ingen på semester? Nej, tyvärr är det inte särskilt många som gör det. Och det drabbar mest dem själva (förutom att Syrien förstås skulle må bra rent ekonomiskt av lite mer turism). För kommer man aldrig dit har man verkligen missat en skatt.

Vi klev av flyget i Aleppo i nordvästra Syrien och blev upphämtade med en förbokad buss som tog oss till hotellet. Det var alltså en gruppresa vi var iväg på. Den ordnades av karavanen (läs mer på http://www.karavanen.se) i samarbete med pilgrim (http://www.tidskriftenpilgrim.nu). Nu väntade 10 dagar i kristendomens vagga med mängder med intryck och upplevelser. Allt utöver det vanliga.

Främsta anledningen till att komma till Aleppo var att få besöka Symeon Stylitens pelare som finns vid Symeonklippan endast någon timme utanför staden. I en gammal ruin står den och ropar ut berättelsen om ett helgon som gått före. Berättelsen om Symeon skulle jag inte kunna göra rättvisa på några få rader här, men den finns nedtecknad i sin helhet så om du får tid så läs den. Allra helst när du står vid hans pelare. Solen gassade så vi sökte oss till skuggan från ruinen och lät oss följa med i historien som vår reseledare delgav oss.

Från Aleppo reste vi rakt söderut längs landets enda stora väg. Vi var på väg mot resans huvudmål, Mar Musa, eller Mose Etiopierns kloster som det också kallas. Öknens Pärla som vi kom att kalla det. Där skulle vi tillbringa fem nätter. Det ligger mitt ute i öknen, öster om den stora vägen ungefär mittemellan Aleppo och Damaskus. När vi sitter där och tittar ut genom bussfönstren blir vi snart varse att bebyggelsen tar slut. Istället öppnar sig väldiga ökenlandskap med sanddyner och stora berg. Vi åker vidare ut i öknen. Vägen är asfalterad, så det känns iallafall inte som att man ska villa bort sig där i öknen, men hade det inte varit för det hade det nog varit lätt gjort. Så småningom stannar bussen. Vi är tydligen så långt fram vi kan komma. Men var är klostret? frågar vi. Guiden pekar upp emellan två bergtoppar. Först ser jag inget. Sen tittar jag noga och lyckas urskilja en, nej två eler till och med tre stora byggnader inklämda där mellan två berg. Det är klostret. Byggt helt i sten hämtat från trakterna därikring. Vi får gå upp den sista biten. Det är varmt.

Väl uppe i kolstret blir vi väl mottagna av en yngre man, han visar sig vara novis (han är där på prov, men har ännu inte avgett sitt klosterlöfte. Novis är man ofta i minst sju år, många gånger längre. Att bli broder, eller syster (det var ett kloster för buda män och kvinnor) är inget man beslutar över en natt). Ha inte bråttom. Det tycks vara ett motto här ute. Vi frågar var de andra i kommuniteten är någonstans och får veta att de är på begravning ute i öknen. De ska komma tillbaka sent ikväll. Vi blir inkvarterade i små, enkla rum som är som grottor med murade väggar utåt. Vi får nu leva med i klosterlivet här i fem nätter och det är en fantastisk tid. Vi blir väl omhändertagna och bjuds på mat och husrum till ett pris du själv bestämmer. Det finns ett rekommenderat pris, men det är lågt i jämförelse med vad helpension kan kosta på andra ställen, så många väljer att betala mer för att stödja klostret och hjälpa andra som eventuellt inte har råd att betala fullt pris.
Under våra dagar på klostret får vi möjlighet att vid tre tillfällen ensamma som grupp sitta ner med fader Paolo. Det var han som grundade det kloster som finns på platsen idag för nära 30 år sedan. Då kom han dit ut ensam. Då fanns endast en byggnad, den hade stått där sedan 200-talet e.Kr. då den fungerade som ett romerskt vakttorn. Vi fick veta att nedanför bergets fot, dit man såg från klostret (där vi kom med bussen) gick den stora handelssträckan som kallades Sidenvägen. Vakttornet hade så småningom tagits ur bruk och det blev ett kloster här på medeltiden som så småningom också dött ut.... till nu alltså. Klostrets inriktning och längtan var ekumenik (samhörighet mellan olika kristna grupper) och samförstånd mellan kristna och muslimer. Därför hade de bevarat en vägg tom, fri från ikonmålningarm i klosterkapellet. Den som vette mot Mecka. I hänsyn för alla de muslimer som besökte klostret och ville be mot Mecka. Det fanns en stor kärlek på klostret som inte går att beskriva utan måste upplevas. Andra saker som utmärkte sig under dagarna i klostret var morgnarna, jag klättrade upp i bergen varje morgon och tittade ut över ökenlandskapet och fick se solen stiga upp i öster (det håll som klostret var riktat mot). Att få hjälpa till att plocka oliver var ytterligare en ny erfarenhet.

Efter de härliga dagarna på klostret for vi vidare söderut och stannade en natt i Ma'alula innan vi for till slutdestiantionen Damaskus. Där myllrade det av liv och rörelse. Och du vill inte vara i det moderna Damskus utan tillbringa din tid i gamla stan, den har alltså varit där i 4000 år. Det är otroligt och häftigt. Och där finns marknader och turistaffärer och restauranger och billiga "gatukök". Allting är för övrigt billigt. En trerätters middag, med massa mat (orkar du äta upp maten är jag imponerad och då tycker de själva att de har misslyckat för då har du inte fått tillräckligt).
Sen är ett måste när du är här att åtminstone en dag besöka ett Hamam. Det är ett slags bad som är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Bastu, stekhet ångbastu, dusch, bara sitta och skölja vatten över sig och en massage och så skrubbning av två stora karlar. Det var något utöver det vanliga. Jag kan egentligen inte beskriva det här heller, det närmsta skulle väl vara att det känns som att bli överkörd av en lastbil, men på ett bra sätt. Du måste gå!

Alltför fort hade vår resa nåt sitt slut och vi fick packa för att resa hem. Med mig hade jag. förutom några obetydliga souvenirer, mängder med nya minnen och erfarenheter. Och upplevelser jag inte fått höra om från andra och därför längtar att få dela med mig av.

Topp-5-lista, att se och göra i Syrien.
1. Stanna några nätter (minst tre för att hinna landa lite) på Mar Musa klostret.
2. Besök ett Hamam
3. Hör berättelsen om Symeon, pelarhelgonet, vid Symeonklippan
4. Strosa omkring i gamla stan i Damaskus. (Kan vara lätt att villa bort sig, men ha Raka Gatan som utgångspunkt. Och räds inte att fråga om hjälp. Aldrig förr har jag mött ett så trevligt folk. En tjej i vår grupp (28 år) formulerade sig så här: "Jag har inte känt mig orolig någon gång, någonstans oavsett vilken tid på dygnet det varit och trots att jag gått själv i stan). Det säger mycket om syriernas gästvänlighet och inställning till oss turister.
5. Besök The Valley of Tekla i Ma'alula

Nu fick jag inte med att du ska äta ute mycket och våga pröva nya saker. Det finns mängder med fina restauranger på smågator där du trodde att ingenting låg. Bakom en liten dörr öppnar sig en stor salong. Fråga, fråga, fråga. Våga fråga! Alla kan inte engelska men de som jobbar i butikerna och på marknadsstånde kan.

Några sista tips.
Besök en vaccinationsmottagning innan du reser och ta dukoral (mot magsjuka och diarré). Det gjorde jag och led inte av den nya matkulturen och bakteriefloran över huvudtaget. Några av de andra i gruppen hade missat det och hade några dagar som var mindre bra på grund av detta. Det kan även vara så att du behöver någon ytterligare vaccination (jag hade några redan innan så jag vet inte exakt, men det vet de på vaccinationsmottagningen. Gå dit i god tid före resan).

Du måste ha visum för att få komma in i landet. Hör med ambassaden innan du reser. Snopet att få vända på flygplatsen.

Du får heller inte ha någon stämpel i ditt pass som säger att du har varit i Israel. Då får du inte komma in i landet.

Oj, det blev mycket. Och ändå har jag bara fått med en bråkdel. Fråga gärna om du vill veta mer. Jag vet långt ifrån allt, men lite mer än många andra iallafall.
Måndag 18 Juni 2007 - Kalifornien
"California here we come, right back where we started from. California. CALIFORNIA!!". Musiken dunkade ut från de nervevade bilrutorna på vår nyss uthämtade hyrbil. Vi hade flugit via London med endast en timmes bytestid (skönt, jag älskar när det timar bra och slippa gå och strosa på en flygplats i timmar...) och landade på LAX (Los Angeles International Airport) strax efter lunchtid (CA-time). Hyrbilen var redan bokad och klar, det hade vi gjort via nätet av ett bolag som heter Holidayautos (http://www.holidayautos.se). Det rekommenderas verkligen. Det var bra priser och man fick god service och hjälp med frågor. Dessutom stod det ett bra tips på deras hemsida som jag vidarebedordrar här. De försäkringar ni får genom hyran av oss är fullt tillräckliga, så när ni ska hämta ut bilen, tacka då nej till alla de extra försäkringar som de erbjuder er. Det kommer de att göra. Men i 99% av fallen är dessa helt onödiga.
Eftersom vi inte hade hyrt bil utomlands förut så var det precis vad vi behövde veta, för exakt så gick det till. Vi tackade vänligt men bestämt nej till fler försäkringar. Sen frågade han om vi inte ville hyra en större modell på bilen...vi avböjde det också. Vi hade valt en minibil (vilket i amerikanska mått mätt betyder en normalstor svensk bil). Han blev smått irriterad över att han inte kunde tjäna några extra pengar på oss, vi log, tackade för bilnyckeln och gav oss iväg. Det visade sig att minibilarna var slut (vilket han med all säkerhet visste) så vi fick utan extra kostnad ta en mellanstor bil. En bra start på resan! Och till vår roadtrip som härmed startade hade vi med oss gott om musik och till det passade som ni ovan sett introlåten till den amerikanska seriesuccén O.C. klockrent. Med tanke på att det dessutom var där vi skulle bo och utgå ifrån.
Ett par timmar senare, knappt, var vi i Newport Beach, strax söder om Los Angeles. Ett kanonfint område!
Elin, min fru, var au pair där för några år sedan och vi har fortfarande bra kontakt med familjen. Så de tog emot oss. Och vi som hade tänkt stanna där några nätter förstod snart att de hade gjort iordning sitt gästrum för att vi skulle kunna bo där i tre veckor, hela tiden medan vi var där! Klockrent! Vi tackade så mycket och tog emot. Det betydde mer pengar över i semesterkassan och det var ju strålande för oss. Så istället för att vräka pengar på boende kunde vi ha spenderbyxorna på oss när vi gick i affärer och hittade på andra roliga saker. Så där har ni ytterligare ett tips: Försök att bo hos folk ni känner eller har kontakt med på något sätt. Resan blir billigare och roligare. På så sätt kommer man ju mycket närmre kulturen där man är. Och iv fick vara med dem och fira en riktigt amerikansk 4th of July! En parad genom stan och människor klädda i blått, vitt och rött! En riktigt sång-, dans- och jubelföreställning.
Förutom Newport beach där vi tillbringade stor del av vår tid så använde vi vår hyrbil och tog oss runt Californien. Upp och hälsade på några vänner i supermysiga San Francisco som känns mycket mer som en svensk stad, med citykärna, än till exempel Los Angeles som är en rätt tråkig stad. Dessutom var det kanonväde rnär vi var där så vi fick se stadens skyline i solnedgången från andra sidan Golden Gate-bron. Det var riktigt vackert! Och San Franciscobor som själva var där och tittade var helt förvånade över hur vackert det var för det brukade så ofta vara dimmigt. Tur för oss...vi trodde att det alltid var så bra väder där!
Får du möjlighet så åk gärna ut till Alcatraz, fängelseön (men boka i tid), för det var en upplevelse det också.
Man brukar ju tala om att resan är målet och det får man säga att det stämde till stor del på vår trip runt Californien. Åtminstone på tillbakavägen, söderut igen. Upp hade vi bara blåst på på 8 timmar från Newport via den stora motorvägen. Men hem igen slingrade vi längs de branta klipporna vid havet på higway 1. En mäktig upplevelse att se havet slå in mot bergen och solen sjunka ner i Oceanen. Vi njöt varje dag. Hemresan gjorde vi på fyra dagar med många stopp och några favoriter:

- Carmel. En kanoncharmig liten stad med en god glasseria och en fin, stor strand i en lång sluttning ner mot det kalla havet. För kallt var det. Men jag badade ändå. Kan vara bra att veta att det är stor skillnad på värme mellan San Francisco och New Port Beach. Ju längre söderut du kommer desto varmare blir det. Logiskt, men inte alltid självklart. Man tänker gära, USA, Californien, varmt och härligt. Inte säkert dock.
- Santa Barbara. Kanonmysig stad, och vill du äta lunch så ta dig till the Beach Pit. Jättegod lunchrestaurang till en billig peng som ligger placerad på stranden. Slå dig ner och gräv ner fötterna i den varma sanden och uppleve en riktigt god burrito.
- Santa Monica. Supermysig "svensk" stadskärna med en promenadgata lik ströget eller avenyn fast mer som i en mindre stad... Charmigt.

Överskattade platser:

- Venice Beach. (Turiststråk längs stranden med massa krafsaffärer och fullpackat med folk)
- Malibu (Fina hus, men inget ställe att hänga på)
- Hollywood (sunkigt men kan vara kul att ha sett the Walk of Fame)

Efter denna härliga tur njöt vi på plats i Newport någon vecka och så drog vi iväg på en lite längre tur till. Vi for till Hermits Rest, en utsiktspunkt vid Grand Canyon. Och det var häftigt! Folk har snackat så mycket om det så jag trodde helt klart att det skulle vara sämre än vad man väntade sig. Hur tufft kan det vara med en lite bergsdal egentligen? Jo sjuuuukt tufft kan jag tala om! Vi satt och dinglade med benen på bergskanten och såg kondorerna cirkla i både soluppgång och solnedgång och det är nog ett av de starkaste minnen från USA-resan. Åk dit!
Sen stoppade vi förbi Las Vegas, men det var mer för att kunna säga, been there, done that. Det var egentligen inte mycket att ha. Tyckte inte vi iallafall. Storslagna byggnader och folk i alla åldrar från de allra minsta barnen till gammelfarfar.... skum känsla tyckte vi och stannade bara kort och åt middag och spelade bort en dollar på en enarmad bandit...

Men resan är ett minne för livet och verkligen att rekommendera!! Så åk! Tänk inte: en annan gång.... Tänk: Nu!
Måndag 20 Januari 2003
Samoa – Sexiga Söderhavet

Jag syftar inte på människorna, inte på staden och inte på maten men på friheten. Friheten från omvärlden. Från alla krav och måsten. Den är minst sagt sexig. Den är vacker, skön och den lockar mig.

Det var i januari 2003 som jag och min bästa kompis, Marcus, landade på ön som vi inte visste någonting om. Vi var ute på en sån där resa runt vårt klot som har blivit en del av varje ungdoms utbildning idag. Det är märkliga tider vi lever i. Backa tillbaka tiden 50 år, det är inte länge, det var då dina föräldrar, eller kanske du själv var ung. Att resa till andra sidan jorden för att ta igen sig, tanken existerade inte. Backa ytterligare 50 år och höskullen på ladan dög fint. Men tiderna förändras. På gott och ont. Om Samoa har jag bara gott att säga!
När vi hade planerat vår resa bestämde vi oss för Fiji. Det hade man hört talas om. Det var fullbokat och vår resebokare på STA Travel föreslog Samoa, vi såg bägge ut som frågetecken men nickade jakande till svar båda två. Det är ju mer spännande att resa någonstans som ingen annan har berättat om, en ny plats. På flygplanet var vi de enda vita och när vi vilsna tittade oss runt på flyplatsen strax efter landning kom det fram flera människor och hörde efter vart vi skulle. Vi ryckte på axlarna och sade att det visste vi inte. Bara in till stan och sova, klockan var mitt i natten. Vi fick hjälp att boka en taxi och några turistpriser blev det inte tal om. Här tar man han om sina gäster. Vi checkade in, lade oss på var sin säng och somnade.
Tidigt nästa morgon gol tuppen och förkunnade att det var morgon. Bara att lyda order tänkte vi och gick ut på stan för att se vart vi hamnat. Värmen slog mot oss och det dammade från smutsiga gator där bilar kom körande lite som de ville. På en skylt stod det att det var förbjudet att röka marijuana och köra bil… Då så, tryggt tänkte vi och log. Apia är som ett Bangkok i miniformat. Kvavt, smutsigt, rörelse och vänliga människor som gör allt i sitt tempo. Det sista blev vi snart varse. Vi gick till turistinformationen som just skulle stänga för dagen, en vardag, klockan var 11.00. Vi plockade upp en broschyr de hade och pekade på några bungalows som verkade prisvärda (det mesta är helt okej priser på). De ringde några samtal och berättade sen för oss att vi kunde gå till busscentralen och ta nummer 4. Den skull gå klockan 13.00. Vi tog en glass innan vi gick och satte oss att vänta. Det var bara en halvtimme kvar. Bussar kom och gick… och klockan gick den med. Småbarn smög och tittade på oss och försökte leka så nära som möjligt för att få se om det var sant… Två vita pojkar med långt ljust hår… konstigt. När bussen var en timme sen så frågade vi några, den kommer nog snart fick vi till svar. Manjana Manjana är ett uttryck som passar våra samoanska vänner. Men de fick rätt, bussen kom (en färggrann sak med träsitser) och den blev överfull. Men de satte sig i knät på varandra och stod upp för att vi skulle få plats. Och bad att få ta hand om vår packning så vi slapp ha den i knät. Vi tackade, men kände att det var lite väl. De var ju redan övarlastade själva. Under vårt säte skyfflade någon in en säck… vi tittade.. ett tryne stack ut, det var en död gris. Ny kultur sade vi till varandra och försökte tänka på något annat. Bussen rullade iväg och äntligen skulle vi komma fram…
Fem minuter senare stannade bussen och alla gick av. Det var kioskstopp så folk handlade in de sista varorna innan de skulle hem. Vi bara skrattade.
Tre timmar senare var vi framme på andra sidan ön. Fao Fao Beach Fales ligger på sydvästra delen av Upolu, en av de två öarna. (Savaii, den andra skulle vi till senare). Här blev vi väl mottagna av familjen som ägde Falesarna (Bungalows) som stod på stranden bara meter från det turkosafärgade havet. Här tillbringade vi två veckor med att läsa, bada, äta, läsa, bada, spela yatzy, sova, bada och gå till kyrkan. Vi hann med ett par av deras ”spectacular places”…så kallade turistattraktioner. Jag hade inte gråtit floder om jag hade missat dem allihopa. Det är inte därför man åker till Samoa. Det är lugnet, stranden, havet och människorna. Och så deras lördagsfester, Fia Fia-night! De har dansuppvisning enligt gammal samoansk tradition och alla i familjen var med och dansade. Och familjen var inte den svenska familjen utan det var mor- och farföräldrar, mamma o pappa med deras syskon och så alla barn och barnbarn… Så det va rett galet stort gäng som både tillsammans i ett hus med tak, men utan väggar. Det är en helt annan livsstil och mentalitet. Man tar dagen som den kommer. Man lever ett lugnt liv med familjen och grannarna i byn. Kanske gör man ett eller annat ärende in till stan för att byta till sig några varor. Man lever annars av det man brukar på sin lilla åkerplätt. Fiskjakten var spännande att se. En grupp unga pojkar gick ut i vattnet med vässade träspjut. De startade i en stor cirkel och gick sedan inåt samtidigt som de slog med spjuten i vattnet. Fiskarna skrämdes mot mitten och var snart ett lätt, nåja för den erfarne i alla fall, byte då den spetsades på spjutet.
På söndagarna klär de sig i vitt och går till kyrkan. Landet är ungt i den kristna tron men Gudstjänsterna var levande med fantastisk sång. Hela församlingen sjöng med och sjöng i stämmor. Det var underbart att bara sitta och lyssna även om man inte förstod någonting.

Efter två veckor i stillheten tackade vi för oss och lämnade Fao Fao för att se Savaii. Där bodde vi i en liknande bungalow på stranden. Satt i skuggan under att bananträd på dagarna, läste en bok och när magen knorrade sträckte man armen ovanför huvudet och tog sig en banan! Jag njöt i stora drag. Här var det fler turister. Vi var kanske tolv-femton stycken under hela veckan. På Upolu hade vi varit själva i en veckan och sedan hade två olika par bytit av varandra under den andra veckan.
Det starkaste minnet jag tar med mig från Savaii var den gamla lavatunneln. För många år sedan hade det varit ett kraftigt vulkanutbrott på ön och det hade bildats en underjordisk lavatunnel som var en kilometer lång. Och tunnel är kanske fel beskrivning eftersom man inte kom ut någonstans utan kom till en återvändsgränd efter en kilometer. Så bättre beskrivning är att säga en kilometerlång långsmal grotta. Vi var fem stycken som ville besöka den och med oss fick vi två ”guider”. Ingen av dem kunde engelska, och tyvärr hade de inte ficklampor till oss alla. Jag fick gå utan. Den ene följde med oss in, den andre satt på vakt utanför och rökte på. Tryggt! Det var becksvart i grottan så ficklampor var nödvändigt. Vi trevade oss fram. Snart kom vi till en liten sjö som bröt av vägen. Guiden visade med kroppsspråk att vi fick simma över. Det var kanske tjugo meter till andra sidan. Det var spännande och lite otäckt. Vi klättrade ner i sjön och skulle just till att simma över då vakten försökte säga något som vi inte förstod. Han pekade på mig och hoppade i just bredvid och tog tag om mig,,,, han kunde inte simma. Jag fick simma över med honom sprattlandes kring mig. En lite otäck upplevelse, men det hela gick bra. Vi nådde andra sidan och fortsatte vidare. Snart kom ännu en sjö, men lite kortare den här gången, kanske sju-åtta meter. Guiden tog sats… och hoppade. Vi stod en meter ovanför ytan så han kom nästan ända fram och sprattlade sig fram de sista två metrarna…det hade han gjort förr… Vi hoppade inte utan simmade lugnt över… När vi kom till tredje sjön och var 500 meter in i grottan bestämde vi att vända. Tillbakavägen gick bra den med. När vi kom upp ur det meterstora hålet i marken var vår vakt borta. Vi väntade en stund. Femton minuter senare kom han gående, fortfarande rökandes något som vi inte röker här hemma… var han hade varit fick vi inte veta. Nåja, vi hade fått en upplevelse för livet och var välbehållna åter.
Det var äventyr nog för oss. De sista dagarna ägnade vi åt att njuta av den vackra, sköna och lockande friheten. Sen lämnade vi Söderhavet och det sexiga Samoa för den här gången. Utvilade, glada och med ett leende på läpparna.
Onsdag 13 November 2002 - Cairns
Stora Barriärrevet hade alltid varit min Stora dröm. Så när vi bestämde oss för en jordenruntresa med Australien som huvuddestination så var dykning en självklar punkt på listan att bocka av. Hur bra det skulle bli hade jag aldrig kunnat föreställa mig i förväg…

Hösten 2001 började vi planera för nästa hösts stora resa. Och vi ville inte behöva ta dykcertifikatet när vi redan var där nere, då skulle det vara avklarat redan. Det var svårt att veta hur pass säkra de dykfirmorna var och så vidare… vi hade inte några kompisar som gjort den här resan före oss. Därför bestämde vi oss för att ta dykcertet hemma i Sverige, vi bokade in oss på en kurs i Linköping och fick göra våra avslutande dyk för att bli godkända i Vättern den 13 december 2001. Torrdräkt var nödvändigt i det isande kalla vattnet, sikten var några få meter och allt vi såg var en kräfta och en massa grus och sten. Det här kunde bara bli bättre.

Väl på plats i Cairns Australien, ganska exakt ett år efter att vi tagit vårt certifikat, bestämde vi oss för att ta nästa steg i dykningen och avancera från Open Water Divers till Advanced. Vi ögnade igenom några olika broschyrer och valde en som kostade mer än de billigaste, men ändå inte så mycket som de dyra. Är man där vill man ändå veta att man får kvalitet. De billigaste båtarna går inte särskilt långt ut på revet utan stannar tidigt, vilket innebär mycket turister och många, tyvärr, förstörda gråa rev. Reefencounter hette båten som tog med oss ut på det stora blå, ut mot mina drömmars mål. Fyra dagar och tre nätter med full pension och fem-sex dyk stod på agendan. Båten vi bodde på låg ute på revet hela tiden och en mindre båt tog oss dit och tillbaka på fyra-fem timmar. Det blev några fantastiska dagar med underbar personal på båten. Dykinstruktörerna Andy och Matt var lugna och trygga i vattnet. Och lite galnar, men samtidigt fantastiskt duktiga var de yngre DiveMasters som var med på båten; Mick, Pete, Ash, Dave och Tom. Riktiga Aussienamn hela bunten. Och riktiga Aussiekillar med långt solblekt hår, vältränade kroppar och den grymt sköna dialekten. Och så självklart toasts med vegemite till frukost. (Ni som har smakat det vet hur vidrigt det är!).

Vid första dyket vid gjorde fick jag se mitt favoritdjur över alla andra – hajen. Det var en whitetip reefshark och jag hade förväntat mig at jag skulle bli rädd första gången, men hjärtat började slå snabbar och jag simmade efter den. Så vacker, så graciösa rörelser, jag låg där, tjugo meter under havsytan på Stora Barriärrevet och simmade intill en haj. Det var inte sant. Tid och rum försvinner. Det är bar du, där och då. Den som aldrig dyker missar en hel värld. Det finns en hektisk, rörig och tidsbunden värld ovan ytan. Och så finns det en lugn, stilla värld fri från allt vad tid och stress heter – den under ytan.

Det var med vemod vi vaknade upp sista dagen i visshet om att vi skulle behöva lämna revet redan. Så frågan om vi inte ville stanna kvar på båten som värdar åt gästerna som kom ut hit kom som en skänk från ovan. Vi jublade! De ville ha oss kvar. Vår närmaste ledare blev den underbare Grant, kock på båten. Vi hjälpte till med maten, bäddade sängar och svabbade däck någon gång emellanåt. I utbyte mot vår fyra timmars arbetsdag fick vi gratis boende på båten, mat och fria dyk. Tre veckor blev vi kvar på båten och gjorde över femtio dyk på fantastiska platser. Vi fick se färgglada rev, Clownfiskar (Nemo), Revhajar, Bronzewhalers, Napoleon Wrasse (se bild), Barracudas, Seaturtles, you name it. Allt! Det var sjuuukt! Som en dröm! Dessutom fick vi vara med och uppleva den årliga Coral Spawningen. En natt om året så sprider korallerna ut sin säd och det skiner upp hela havet i små lysande korn. Ash tog oss med ner i det mörka havet.
- ”What’s up Ash”.
- ”C’mon! Just about goin’ for a nightdive mate!”

Missa inte:
- Vraket utanför Townsville. Det bästa dyk jag gjort, alla kategorier. Otroligt vackert och mängder med olika arter att se!
Söndag 15 September 2002 - Sydney
SYDNEY – The Dream Down Under

Har du inte varit där? Åk dit! Har du varit där? Åk igen! Staden jag pratar om är staden du aldrig glömmer – Sydney. Drömmarnas stad!

Jag var där i en månad 2002 och har sedan dess alltid längtat tillbaka. Staden blev snabbt som ett kärt hem och när jag tänker på det är det inte i termer av att ”jag längtar dit igen”, utan snarare säger tanken ”Jag längtar hem till Sydney”. För det är så det är med riktigt bra platser. De etsar sig fast, man känner sig fri och bekväm och varmt välkommen. Allt det här är ingredienser i den kulinariska måltiden Sydney erbjuder. Plus mycket, mycket mer!

Packa vandringsryggsäcken lätt och ta flyget från Arlanda via Bangkok. Där tillbringar du några dagar och spenderar lite pengar på kläder – något som knappast kommer märkas i plånboken. Sedan flyger du vidare till Sydney där du landar på Kingford Smith International Airport, belägen i Mascot, en förort till vår stad.

Det bor ca 4 miljoner invånare i staden (näst intill halva Sverige!!) och trots det känns det inte packat och stressigt någon gång någonstans. Staden påminner mig om vårt svenska London, Göteborg – som en stor småstad. Där finns allt du kan tänka dig: Shopping, stränder, surfing, restauranger, caféer, parker och vänliga människor. Det är enkelt att ta sig runt med kollektivtrafiken, antingen du tar buss, tunnelbana eller monorail. Vill du hellre åka taxi så vinkar du in en som kör dig för en överkomlig summa. Priserna är överlag snarlika de svenska, endast något lägre. Och lite pengar kan vara bra att ha med sig för det finns garanterat mycket att göra. I alla prisklasser. Jag är egentligen bara en rookie på staden och ändå vågar jag säga att jag har några tips som du aldrig kommer att glömma. Så spana in två olika topp 5.

Sevärdheter
1. Operahuset (se bild)
2. Det mysiga kvarteret Darling Harbour
3. Blue Mountains
4. Harbour Bridge
5. Spatsera genom Hyde Park och titta när några spelar jätte-schack
Nöjen
1. Surfing på Bondi beach
2. Govindas (Restaurang och bio med liggsoffor i ett!!)
3. En god bok och fåtöljerna på Gloria Jean’s coffee
4. Shoppinggatan Oxford street
5. Upplev surfkulturen på Manly beach

Vill du känna historiens vingslag och fantisera om vad som hände på de här platserna för 4000 år sedan bör du kanske åka till Damaskus istället. För Sydneys historia är inte så särdeles gammal. År 1770 landsteg upptäcktsresaren James Cook på Australien, endast några kilometer söder om Sydney. Landet hamnade under brittiska flaggan och fungerade länge som en straffkoloni. Så småningom upphörde detta och sakta utvecklades staden till vad vi har idag.

Så hjärtligt välkomna hem! För att bäst bekanta sig med en stad bör man ge den en chans, ger du lillfingret till Sydney så lär du bli av med hela handen.
Fredag 7 April 2000 - Chamonix
Chamonix – ”Det känns som vi är i en film”

Ett nytt decennium var här, ett nytt sekel, ja till och med ett nytt millennium! Året var 2000 och det här skulle bli en fantastisk vår. Först Sälen med vännerna, sedan Egypten med familjen och bara ett par veckor senare var det dags för kompisresa igen, den här gången till Chamonix. Förväntningarna var högt satta

Vi åkte buss ner och ockuperade de fyra säten längst fram på bussens övervåning. De trettiosex timmarna som resan tog, fördrev vi med att spela Chicago, ett kortspel. Det var stora priser i potten. Vinnaren skulle bli bjuden av de andra tre på middag väl framme i den lilla alpbyn. Jag vill minnas att det var jag som vann, men det kan hända att de andra minns annorlunda. Fast vad spelar det för roll när det är jag som skriver…

Vi bodde på hotell Orion mitt i stan. Ett lägenhetshotell som var perfekt att ha som bas. Tiden man tillbringade där var mellan 17-19 när man kommit hem från backen och lallade runt i sitt underställ en stund tills duschen blev ledig. Och så från 23-07 då man sov, det behövs för att orka med långa dagar i backen.

Jag hade inte varit i alperna tidigare men gjorde en underbar ny erfarenhet. På en dag hemma i våra svenska fjäll hinner du oräkneligt antal åk och det känns som att du tillbringar 85% av tiden åt liftköer och liftåkande. Härnere kunde du räkna antalet turer i lift på ena handens fingrar. Ett åk kunde ta upp emot en timme. Skillnaden var enorm och inga ord passar bättre än Ingemar Stenmarks klassiska: ”De e bar å åk!”

En annan ny erfarenhet var dimman. Första halvan av veckan var det snöigt, och emellanåt dimmigt. En dimman kom snabbt och var obehagligt tät. Ingen av oss visste om det så när den första dagen kom blev vi nästan lite skärrade. Plötsligt såg vi inte varandra och det var knappt att man kunde se handen framför sig, och då överdriver jag inte. Jag var till och med osäker på vilket som var upp och ner i backen. Vi fick ropa på varandra för att kunna hålla ihop och rörde oss långsamt neråt. Det hela gick bra och snart lättade det igen. Bäst är nog egentligen att slå sig ner och invänta att dimman lättar.

Nåja, med dimman och molnen kom även snö. I mängder. De låga molnen och den täta dimman gjorde dock att de inte ville öppna upp liften som gick ända upp till toppen. Förrän vår nästsista åkdag. De skulle öppna upp liften dit klockan tio och det ville vi inte missa så vi kom en timme i förväg…. Det skulle vi inte gjort. Snarare två eller tre timmar innan. Köerna ringlade sig långa när vi kom. Allt skulle vara uppåkt innan vi hann komma upp till toppen, om vi ens skulle få plats upp den här dagen. Det gick vi inte med på. Så när liftvakten vände ryggen till smet vi snabbt förbi! In i första liften! Nu väntade något som jag aldrig hade kunnat drömma om. Solen sken från en klarblå himmel och snön låg orörd över hela berget. Det vajade gulsvarta flaggor (näst högsta lavinfaran) och sades att för er egen säkerhet bör ni åka där det är pistat… ”eller hur?!” sade vi i ungdomlig entusiasm och kastade oss ut i lössnön! Det var det bästa åk jag någonsin gjort och någonsin kommer att göra. Det kan jag säga med säkerhet. Och jag ångrar det inte en sekund. Men skulle jag få chansen idag, åtta år senare, till ett åk med samma förutsättningar hade jag nog tänkt efter både en och två gånger innan jag gav mig ut i pudret. Laviner är inte att leka med och hörde mullret från grannberget av snömassor som rasade. Men det hade vi inte tid att tänka på. Vi surfade fram på våra brädor jublandes och jag hörde mig själv skrika högt: ”Det här är ju inte sant! Det känns som vi är i en film”. Och det var precis så det kändes. Som alla skid- och snowboardfilmer man sett med sagolik åkning som bara tillhör få förunnade. Nu var vi de få! Och vi älskade det. Åket tog resten av dagen och det var inte utan att man var slut i kroppen när man kom ner. Varje gång man ramlade skulle man gräva sig fram ur meterdjupa snömassor. Overkligt och Underbart! Ett åk jag aldrig kommer att glömma.

Sista dagen var vi helt slut i kropparna så vi hoppade åkningen och åkte upp till Aguil du Midi, den högst bergstopp som det finns kabinlift till. Det var kanonväder och vi satt i bar överkropp och skidbyxor på toppen av berget och stekte i solen. Är det 3800 eller 4800 meters höjd? Minns inte, men högt är det i alla fall. Och det blev jag varse på ett oväntat sätt. När vi skulle ner igen tävlade vi uppför backen till kabinen. Tävlingsmänniska som jag är bet jag ihop och tog i allt jag kunde. Vann gjorde jag och satt mig nöjd däruppe och väntade in de andra. Bara att när kabinen sen kom och vi reste oss upp för att gå in föll jag som en kägla… svimmade av på grund av syrebrist som jag måste fått av att ha tagit ut mig så på den höga nivån…. Det hela gcik bra och när jag kvicknade till satt jag på en pall i kabinbanan på väg ner igen.

Vi tog mark så småningom, men jag undrar om jag nånsin kommer att landa helt från den resan. Chamonix var allt jag drömt om och lite till!

Saker att göra:
1. Åk, åk, åk….
2. Ta kabinen upp till Aguil du Midi. Finns det möjlighet och plats ska du boka in dig på en tur med en guide nerför berget ända där uppifrån. Där får du inte åka på egen hand.
3. Testa om du kan hålla händerna bakom ryggen, luta dig över fontänkanten mitt på torget och dricka vattnet ut strålen. Lycka till!

Saker att ta med:
1. Lavinsändare
2. Proviant i backen
3. En hyfsat vältränad kropp så att du orkar de långa dagarna.