Hannaconaccas blogg

Tisdag 18 November 2008 - Sabah

Welcome to the jungle

Bussen skumpar fram genom Sabahs landsbygd, passande nog till tonerna av "Welcome to the jungle." Vi passerar stora palmodlingar, rangliga skjul som fungerar som bostäder och i vissa fall aven som kiosker och marknadsstånd. Utanför spatserar hönsen omkring och tvätten hänger i rader.
Skumpandet är sövande, och jag slumrar till ett tag. Vaknar av att någon drar mig i håret. Gärningsmannen: en fyraårig pojke som med storögd fascination betraktar mig. Precis som alla barnen i byarna, som springer efter oss, skrattar och ropar "hello hello". Några utvecklar det till "hello ringit" - en raffinerad tiggarmetod.... Vid bussen står en liten pojke som närmast blänger på oss. Med smutsiga barfotafötter och iklädd en träningsoverallsjacka så stor att den närmast liknar en långrock betraktar han mig med lätt skeptisk blick. Verkar tänka: "Kan man verkligen se ut sådar?"

Några dagar senare:
Min guide Manzo vänder sig mot mig i den lilla båten. Vi har precis släppt av resten av gruppen och ska åka tillbaks till hotellet.
I två timmar har vi sakta glidit fram på den bruna Kinabatangan, Sabahs längsta flod. Vi har fått se både långnäsapor och makaker svinga sig mellan träden och dra upp lerkrabbor till middag, vi har sett otaliga exotiska faglar i alla färger, en liten krokodil och höjdpunkten: vilda orangutanger - en mamma med sitt lilla ostyriga barn. Höjdpunkten dittills. Något jag skulle behöva omvärdera bara minuter senare. "We're not going back now. Hanna, I've got a surprise for you." Manzo blinkar med ena ögat, kaptenen flinar och snart kör vi med full fart uppåt floden. När vi saktar in inser jag vad som nu blivit turens, ja kanske hela resans, höjdpunkt. På den gräsbevuxna flodbanken vandrar en elefanthjord omkring. 25-30 elefanter i alla åldrar, från skrynkliga gammelfarfar till lillan, som trycker sig tätt mot sin mor och med viss tvekan i rörelserna försöker härma sina större familjemedlemmar när de river, sliter och tuggar i sig gräs, dricker, svalkar sig med en jorddusch och trumpetar.
"Som en scen ur Babar", tänker jag där jag sitter med ögon som antagligen tindrar lika mycket som på barn som får besök av tomten.
Bakom mig hör jag Manzo upprepa... "This is a dream, this is a dream." Förra året såg de elefanterna en enda gång under hela året. De har aldrig förut varit så många. Så nära.

Pulau Sipadan:
Nere på 15 m under havet är tystnaden kompakt. Det enda jag hör är mina egna andetag, som ökar i hastighet i takt med att antalet hajar som hopats under mig blir fler och fler.
"This is the shark parking lot" skrattade kapten Chang sekunderna innan vi hoppade i det ofattbart kristallklara vattnet utanför Sipadan, en ö med så mycket Robinsonkänsla att man nästan väntar sig att Anders Lundin ska dyka upp bakom en trädstam, eller att Zubeyde ska ligga och sola i strandkanten.
En grupp som precis varit ute återvänder ivrigt uppfyllda av historier om hammarhajen de just sett. När jag ser den 25:e hajen inom loppet av en halvtimme, däribland en leopardhaj, och hör ledmotivet till hajen som ett mantra i huvudet, är jag benägen att hålla med kapten Chang. Kanske tom brista ut i den glädjedans han utförde när han fick se leopardhajen....
Hajarna som lojt simmar omkring under mig, stimmen av enorma papegojfiskar, och korallerna som verkar ha fått hela färgskalan av målarfarg utspillda över sig får mig att tvivla på att "Hitta Nemo" är tecknad. Den kunde lika gärna ha filmats utanför Sipadan. Jag förväntar mig faktiskt att jättesköldpaddan som simmar förbi alldeles intill mig ska öppna sin näbbliknande mun och säga "Hey dude". Tittar upp mot ytan, där solens strålar gett sköldpaddans kompis en gloria, där den liksom svävar fram i vattnet. Ön har rankats som ett av toppställena i världen att dyka på, och det är absolut sanning, för stora barriärrevet, där vi tog våra dykarcertifikat, framstår som en grumlig bassäng i jämförelse.

Vi låter männen fran skogen - orangutangerna - avsluta det äventyr som var Borneo. På Sepilok rehabiliteringscenter får vi se våra orangea släktingar kalasa på bananer och svinga sig i linor framför åskadarna. Det sägs att innan skogen började skövlas för att ge plats åt palmodlingar, var det möjligt för en orangutang att svinga sig från ena änden av Borneo till den andra, utan att stöta i marken. Visst har säkert mycket forändrats, men ändå känns det som jag under min tid på Borneo fått uppleva något äkta - jag har fått vara Djungel-George för en vecka, och varit med om något som jag kommer minnas riktigt länge...
Dela med andra:    

Skriv kommentar
Arkivet