Då vi lämnar Helsingfors på fredagseftermiddagen vi 17.30 har det fina vädret försvunnit. Ett dis som hinner bli grå moln har lagt sig över den finska huvudstaden. Vi har haft en fantastisk tur som fick solsken och lagom varmt för att turista, ca 16 – 17 grader.

Fartyget lägger ut helt enligt tidtabellen och vi går till första dukningen i buffématsalen för att denna kväll äta av smörgåsbordet. Vi stod i valet och kvalet då vi vid bokningen bestämde oss för detta alternativ, men vi blev glatt överraskade av kvalitén på smörgåsbordet denna gång.

Vi fann raskt vårt bord och gick för att hämta det vi ville dricka till maten. Fatöl ingick i priset så det blev Lapinkulta till denna middag också.

Vi startade med att hämta av de sillsorter som fanns och till det också några sorters lax och rom av olika slag. Sedan fick inget mer plats på denna förrättstallrik.

Då vi återkom till vårt bord hade också våra bordsgrannar för kvällen kommit. Det var ”ett äldre par”, åtminstone äldre än vi, finlandssvenskar från Helsingfors. De skulle på motsvarande kryssning som vi till Stockholm för att besöka en antikmässa i Solnahallen innan det bar hem igen.

Det visade sig snart att de var mycket måna om det finlandssvenska. De började, som de brukade göra då de träffade nya människor, att förhöra oss om vad vi visste om Finlands historia och förhållande till Sverige i synnerhet. Lyckligtvis är jag historieintresserad och har ett gott minne så jag räddade kvällen. Jag drog först det som ligger närmast bakåt i tiden, slaget om Finland. Tali – Ihantala, 1944. Då de egentligen var mer intresserade av vad jag visste om tidigare händelser drog jag det jag visste om kriget 1809, då Sverige förlorade Finland.

Jag sa att jag visste att Finland varit svenskt längre tid än vad Skåne varit svenskt. Det gav pluspoäng. Jag rabblade upp generalerna Sandels och von Döbeln samt nämnde slaget vid Virta bro. Nationalskalden Johan Ludvig Runeberg och hans Fänrik Stål sägner. Om nu inte det hade räckt för att godkänna oss som middagsgrannar hade jag nog kunnat deklamera Sven Duva också. Ni vet han som inte hade, som man säger ”alla hästar hemma” men som lyckades i slaget ändå. ”Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott”.

Så småningom hade jag lyckats få i mig sill, lax och rom mellan mina excesser med 1809-års krig och var därmed befriad att gå och ta reda på vad som fanns att få, av kallskuret och sedan därefter av varmrätter.

Först blev det lite rökta skinkor, rostbiff med aningen potatissallad och pickels. Lite god lammkorv provade jag också.

Som varmrätt fanns bl. a. en bra Janssons frestelse, varm rostbiff som trancherades i den mängd man ville ha. Till den en bearnessås och en vinsås samt en riktigt bra potatisgratäng.

Dessutom kunde man om man så önskade få helstekt fläskkött av något slag.

Det blev inte lätt att äta allt detta medan det var varmt för damen vid vårt bord åt inte så mycket men talade desto mer. Det kändes som om hon krävde att man satt still och lyssnade på utläggningar om svenskheten i Finland och nedrustningen av skolundervisningen i svenska och den finska historia som har koppling till Sverige. Att äta och lyssna på och kommentera ett ”föredrag” samtidigt är ju inte artigt förstod jag.

Nåväl slutligen hade vi tagit oss fram till dessert som för min del blev hallonsorbet och vaniljglass samt en crêpes med äpplechutneyfyllning. Till detta kaffe och därefter var det tid att tacka för sällskapet, säga god natt och önska trevlig vistelse i Stockholm.

Efter all maten vilade vi en stund i hytten innan vi gick en ny runda på fartyget och tittade efter om det var något att se eller lyssna på. Utbudet var exakt detsamma som kvällen innan så vi drog oss snart tillbaka till vår hytt. Lyssnade en stund på våra ljudböcker och gjorde sedan tidig kväll. En dags turistande sätter sina spår.

Då vi vaknade lördag morgon var vi redan långt in i Furusundsleden. Regndiset hängde över skärgården så att det även för mig, som hävdar att jag är rospigg, fick det svårt med orienteringen.

Då vi passerade Siaröfortet på Kyrkogårdsön och strax därefter färja till Ljusterö rådde dock ingen tvekan om var vi befann oss.

Vi gick upp och åt en ny stadig sjöfrukost, dock inte lika stadig som dagen innan. Nu skulle vi ju bara hem. Vi behövde bara energi för promenaden från Vikingterminalen till hemmet på Söder.

Innan det var dags för den hade vi dock att se fram mot att observera hur skärgårdens öar gled förbi på väg in mot ett regndisigt Stockholm. Efter att ha passerat den gamla försvarsanläggningen med byggnaderna som kalls ostkupan och smörasken, det före detta amfibieregementet på Rindö och Waxholm. Skymtade vi snart Stora Höggarns oljecisterner och därefter Lidingö. Strax var vi åter vid Fjäderholmarna och sedan var det bara att lägga till vid Tegelvikshamnen igen.

Diset hade inte lättat. Vi konstaterade att staden hade visat sig från en betydligt fördelaktigare sida då vi for än då vi kom tillbaka. Något regn fick vi dock inte på oss heller under promenaden hem. Väderrapporten på TV på lördagskvällen visade att det nog skulle bli regn både i Stockholm och Helsingfors de närmsta dagarna. Vi hade prickat in denna resa med mycket bra väderförhållanden.