- Vi måste packa solskyddkräm, säger jag, en ”blek”(ing) som bränner mig allt för lätt.
- Ja!! Och sårtvätt, salva, myggmedel, vätskeersättning, C-vitamin, Ginseng, plåster… Och så måste jag ha rakhyvlar och en ny necessär och ett sådant där strapband som man spänner runt väskan. Hur mycket packning ska du ha med?
- Fyra kortärmade och två par byxor, ett gäng underkläder och en keps!

Han leder mig upp för trappan…

- Detta är vad jag har än så länge, vad tror du?

Någon vecka tidigare…

Sprutorna är tagna, Niklas nya backpackerväska är inhandlad. I miniapoteket ligger plåster till förbannelse. Vem vet när olyckan är framme och de kommer väl till pass. Som om det inte finns att köpa under resans gång. Alltid redo som en nykläckt scout skulle skrika i höga skyn. Jag känner mig som en idiot när vi försöker tränga ner två necessärer i en väska som uppenbarligen inte är byggd för dem. Vi har inte setts på ett tag. 14 mil skiljer oss åt. Nu är jag på besök för att fixa det sista.

När jag kommer tillbaka hem är jag nojjig. Gör jag rätt som reser iväg? Är det vad jag vill, alltså egentligen? Det är första gången Niklas åker långväga iväg, själv har jag sett mig stående i både USA och Afrika samt på trista semesterställen som Grekland, Spanien och Portugal. Vart och ett av dem ändå med sin personliga prägel och charm. Men nu, fyra länder på två månader och desto mer städer. Hur förändrar det ens psyke och fysik, hur kommer jag att vara när jag kommer hem igen och hur kommer jag att vara när vi är iväg. Nej Emelie, sluta upp med dessa tankar, dags att leva!!

Mamma är nervös men liksom mig förväntansfull. Hon unnar mig varje sekund av resan och ber mig att ta tillvara på allt så att jag inte ångrar mig. Själv önskar hon att hon varit mer som mig när hon var yngre, att hon vågat ta till sig nya äventyr och utmaningar. Nu sitter hon ensam hemma med ett 29 årigt äktenskap som briserat och ser tillbaka på allt hon missat. Jag känner sympati utan att verka för ”tragisk” och nedlåtande?
”Pappa” har jag inte hört yppa ett enda ord om resan. Varken till mig via oförstående sms eller till min bror. Normalt skulle han kasta skit på det och säga att jag väljer bort ett normalt liv med familj och jobb för att leva i drömmarna och bara resa. Men så är det ju också sådan jag är, göra det nu och inte ha någon ånger än att sitta där sedan med barn och man och ångra att jag inte gjorde det. Jo resan kommer att bli bra, ett startskott för framtiden. Två månader utan mamma, utan mina underbara brorsdöttrar och utan Bosco och Bella, mina familjemedlemmar. Klarar jag hela resan? Upp till bevis!

Dan före D’Day!

Jag kommer till Niklas på eftermiddagen. Pär har skjutsat mig. När jag sa hejdå till mamma knöt det sig i magen. Först nu förstår jag att det är över två månader tills vi ses igen. Bosco och Bella satt i fönstret när jag åkte. Visste dom?
Pär stannar bara tillräckligt länge för att påpeka all sin vishet om resor. Den kunskap han bär på trots att han aldrig satt sin fot i länderna är förundransvärd. Konstigt bara att inget av det han säger stämmer… På övervåningen har Niklas hängt upp rader med kläder. Cirka 10 tröjor och nästan lika många byxor. På det lilla bordet ligger tre storförpackningar med rakhyvlar. Hm… Inget är packat.
- Du måste hjälpa mig, säger han
Vi börjar sortera ut grejer och jag tror det blir ganska uppenbart för honom att han inte behöver hälften av sakerna han lagt fram. Materiella ting som man lika gärna kan köpa för en billig peng någon annanstans. Och rakhyvlarna, en brilliant idé, ta med rakmaskinen istället. Den tar mindre plats och är minst lika smidig att använda. Några timmar senare är vi färdigpackade. Då har till och med jag sorterat ut lite av mina grejer och lagt i en plastpåse som ska följa med mig hem om två månader igen. Det är kontrollcheck av pass och biljetter, pengar, allt det där viktiga. Till slut tröttnar man och låter det vara. Med de två P:na och B:et har jag allt (Pass, Pengar, Biljett) och äntligen kan jag koppla av. Ingen återvändo, snart åker vi!