Bejjan888s blogg

Tisdag 23 Oktober 2018 - Wellington

Cook-sundet och Windy Wellington

Copyright © Bejjan888™

State Highway 6 går från Nelson, via Havelock, till Picton och ringlar sig fram genom det nyzeeländska landskapet. Havelock är en liten kuststad med en population omkring 500 invånare. Stadens huvudnäring är grönmusslor, även kallad kuku eller kutai på maori.

Väl framme i Picton klev vi av bussen och gick ombord på färjan som skulle ta oss till Wellington på Nordön. Cook-sund-färjorna är en av de vackraste färjeturerna i världen och rankas som en av Nya Zeelands ”must-do”. Många väljer dock, på grund av tidsbrist, att ta ett av de många billiga flyg som även trafikerar sträckan, men går då miste om den natursköna resan över Cook-sundet (Cook Strait). Den norrgående färjan till Wellington började i den charmiga hamnstaden Picton.

Innan färjan ens lämnat hamnen, kunde man se in i Queen Charlotte-sundet med sin otroligt vackra natur, likt fjordlandskap. Om ni någon gång tar färjan från Picton, börja med att gå ut på däck för att få den bästa utsikten när färjan väl lämnar hamnen.

Det började med en fantastisk resa genom Queen Charlotte-sundet och det skyddade vattenområdet var vackert naturskönt omgivet av Marlborough-bergen. Det tog en timme för färjan att ta sig genom sundet och vattnet var mycket lugnt och området är därför mycket populärt bland seglare.

Efter en skarp 90°-sväng runt Dieffenbach Point började resan genom Tory-kanalen. I Tory-kanalen finns ett tiotal tidvattenturbiner som producerar runt 1.2 MW vardera, men projektet är fortfarande på experimentstadiet och väldigt kostsamt. Företaget Energy Pacifica menar att tidvattnet i kanalen har en kraft på 3,6 meter per sekund och genererar bra med elektricitet. I kanalen kunde man även se laxodlingar, som på ytan såg ut som stora kvadratiska plattformar. Tory-kanalen var relativt kort och snart nådde vi slutet av kanalen. Beroende på vilken färja man är på, bör man stå på höger sida av båten, alternativt i fören, för att se den lugna naturen omvandlas till det dramatiska vattnet i Cook-sundet.

Utgången till Cook-sundet var i princip osynligt när färjan tog sig genom Tory-sundet och man inbillade sig att färjan åkte mot en återvändsgränd.

Men plötsligt fanns utgången där, om än väldigt smal, och det krävdes ytterligare en 90°-sväng av färjan innan vi var ute på Cook-sundet. Färjan vi åkte med gjorde det möjligt att stå framme i fören men man kunde inte stå länge ute på däck förrän det började blåsa så pass mycket att man fick lov gå in. Det var kraftig sjögång hela tiden vi befann oss i Cook-sundet och tack och lov så hade jag tagit åksjuketabletter…

En dag med bra väder är en eftermiddag eller tidig kväll att föredra när man ska ta färjan över. Att se solen gå ner över Marlborough-bergen är oslagbart. Chansen att få se delfiner, sälar, pingviner och albatrosser är också stor. Är det mer hårt väder påverkas färjan mest precis utanför Wellingtons hamn. Intressant fakta är att elen till Nordön, går i en stor kabel under vattnet i Cook-sundet.

Ingången till Wellingtons hamn var markerad med två fyrar, en övre och en undre. Den övre fyren byggdes år 1859, men oron över låg dimma och mist gjorde att en nedre fyr upprättades 1906 och den är än idag i bruk. Trots att vi snart var inne i bukten vid Wellingtons hamn, blåste det fortfarande kraftigt. Men jag hade gett mig tusan på att få foton på dessa två fyrar och trotsade väder och vind. Men fy så det blåste. När det blåser alltför mycket går inte färjorna över huvud taget, ibland inte på flera dagar. Som vi åkte allt längre in mot Wellingtons hamn, tornade Rimutaka-bergen upp sig på höger sida.

Wellington är Nya Zeelands huvudstad sedan 1865 och har två namn på maori; Te Whanganui-a-Tara vilket syftar på Wellingtons hamn och betyder ”Taras stora hamn”, Pōneke som inte används i dagligt tal längre då det tros vara en transkription av Wellingtons gamla smeknamn ”Port Nicholson”. Staden Wellington fick sitt namn efter Arthur Wellesley Wellington, den första hertigen av Wellington (stad i brittiska Somerset) och segraren av slaget vid Waterloo.

På grund av sitt geografiska läge vid Cook-sundet omges Wellington av Roaring Forties (haven mellan 40°S och 50°S) där det råder ihärdiga västvindar, ibland stormar. Vindhastigheten i staden är i genomsnitt 27 km/h och räknas som världens blåsigaste stad, varvid smeknamnet ”Windy Wellington” uppstått. Wellington är också den mest sydliga samt mest avlägsna huvudstaden i världen. Wellington har periodvis drabbats hårt av seismisk aktivitet (jordbävningar och landsförskjutningar) över tid, och en av de större förskjutningarna ”Wellington Fault”, går genom stadens centrum. Varför man en gång i tiden (år 1844 – 1845) började bygga staden på mark som rests upp från en jordbävning, kan man ju fråga sig… och om krisen skulle komma, eller rättare sagt NÄR den kommer, för man vet att det kommer fler jordbävningar i framtiden… så finns det bara två bilvägar ut ur Wellington, alternativt får man ta båt. Det finns planer på att bygga en 3:e väg ut ur staden genom en tunnel genom bergen… men hur säkert är det på en skala?

Här på Nya Zeeland är befolkningen uppfödda med att vara beredda på katastrofer såsom orkaner, vulkaner och jordbävningar. Man har förråd av mat och förnödenheter för att klara sig i minst 8 dagar, i fall att vägarna blir avstängda vid katastrofer eller olyckor. Många sover med skorna intill sängen och en väska ”to-grab-and-go” ifall en jordbävning eller vulkanutbrott skulle inträffa mitt i natten och man måste fly. Man skulle kunna tro att husen här i ”Windy Wellington” är isolerade för att kunna hålla värmen när det blåser så mycket. Men nej, husen är oisolerade och fönstren är av en-glas. Till och med hotellet vi senare checkade in på, hade endast en-glas-fönster.

Nya Zeelands politiska centrum ligger i Wellington och omfattar parlamentet och huvudkontor för alla departement och ministerier. Staden har även omtalats som Nya Zeelands kulturella centrum med bland annat Kungliga nyzeeländska baletten, Nya Zeelands symfoniorkester och inte minst för sin filmindustri i världsklass (Lord of the Rings, King Kong, the Last Samurai och Avatar).

På något sätt lyckades vår guide, Angelika, samla ihop oss alla igen efter den ca 3,5 timmar långa färjeturen och få alla samlade i bussen igen innan färjan nått hamnen. Vi kunde därefter köra av färjan och köra in mot Wellingtons centrum. Trots att guiden bott och guidat på Nya Zeeland i över 15 år, så tyckte hon fortfarande att det var svårt att köra i Wellington, eftersom det är så många enkelriktade gator här. Och som om inte det var nog, fanns det rödljus i varenda korsning. Wellington är en kompakt stad med många som pendlar in och ut ur staden varje dag. Just som vi var där pågick en bussförarstrejk, och biltrafiken var mer extrem än vanligt. Här i staden blir det sällan under +0°C under vinterhalvåret. Sommartemperaturen ligger på runt +18°C och under vintern runt +6°C.

Vi började med en kortare guidning av Wellington. Inte långt från vårat hotell låg Old Saint Paul’s, en gammal kyrka från 1866 som är helt byggd i trä. Vi stannade till en kort stund och fick tid att gå in i kyrkan. Många vackra gamla målade glasfönster fanns i kyrkan och för att medlemmarna inte ska frysa på de kalla träbänkarna under vintern så gick det varmvattenrör under träbänkarna. Kyrkan var i drygt hundra år, fram till 1964, en församlingskyrka. 1967 beslutade den nyzeeländska staten att köpa kyrkan och renovera den och är numera en historiskt viktig plats och ger glädje till många viktiga livshändelser såsom dop, bröllop och begravningar.

Sedan körde vi vidare i bussen till den botaniska trädgården. Det var ganska gråmulet och småkyligt, varför man inte direkt var intresserad av att botanisera bland blommor och träd.
Likt Dunedin, så var Wellington full med backar. Precis som San Francisco. Så man såg definitivt inte många cyklister här i staden.

På vår väg ut till Mount Victoria, körde vi förbi Parlamentshuset. Högst upp på huset sitter en flaggstång, där man varje dag hissar den nyzeeländska flaggan. Det finurliga är att de hissar olika stora flaggor varje dag, beroende på hur mycket det blåser eller det förväntas att blåsa i Wellington. Så blåser det kraftigt, hissas en mycket liten flagga… är det en lugn och nästan vindstilla dag, hissas en gigantisk flagga. På det viset så får invånarna en idé om hur vädret blir varje dag.

Guiden körde uppför Mount Victoria och det verkade som om vägen aldrig skulle ta slut. Tvära kurvor och branta backar gjorde att man började tveka för om bussen skulle orka ända upp… och mitt i backen börjar vi möta hurtiga löpare som självklart fick ordentligt med träning i alla backar. Tillslut nådde vi vårt mål, Mount Victoria Lookout.

Vi hade nu kommit 196 meter över havet och här uppe hade vi en 360° vy över Wellington och dess omgivning. Trots att det var gråmulet och småkyligt var det vackert. Jag kan bara föreställa mig hur fantastiskt det skulle vara att stå här vid en soluppgång eller solnedgång.

Här slutade vår guidning av Wellington och nu styrde vi kosan mot centrum och vårat hotell. Längs den livliga gatan Cuba Street, hittade vi vårat hotell Quality Hotel Wellington. Hotellet är en del av ett större hotellkomplex, CQ Wellington, med konferenscenter, spa, restaurang, bar mm och andra hotell. Quality Hotel Wellington erbjuder några av de största hotellrummen i staden och håller hög komfort och klass på sina rum. Rummet var utrustat med ett litet kök och ett chict badrum. En smart finess som hotellet hade på alla rum var att om man behövde gå upp på toaletten mitt i natten, så behövde man inte tända någon lampa. Så fort du satte ner fötterna nedanför sängen kände en sensor av detta och tände en lampa längs golvet. Plus i kanten där! Cuba Street får väl ändå anses vara Wellingtons pulsåder. Här finns restauranger, barer och diverse småhandelsaffärer och gatan leder ner till hamnen. Några i gruppen samlades framåt kvällen för en middag tillsammans.

KUL FAKTA: På nyzeeländska teckenspråket tecknas Wellington genom att hålla upp pek-, lång- och ringfinger på en och samma hand med handflatan framåt för att forma ett W. För sedan handen sakta från sida till sida två gånger.
Dela med andra:    

Skriv kommentar
Arkivet
Visa alla

Senaste inläggen

Hemresa
50 veckor sedan
Historia, blommor och ruiner...
50 veckor sedan
Rauk'n'Roll
50 veckor sedan
Lummelunda och Pippi
50 veckor sedan
En magisk gryningsritt
50 veckor sedan