Torsdag 21 Augusti 2014 - Santiago
Resealbum: Chile - kontrasternas land
Copyright © Bejjan888™
Tog tunnelbanan efter rush hour ner till centrum och Plaza de Armas. Det var betydligt mer folk på stan idag än tidigare i veckan när jag var här. Det var även märkbart många fler poliser ute på stan. Hundförare och piketstyrkor syntes i varje gatuhörn. Jag fick dock reda på (några dagar senare) att folk demonstrerade – minns dock inte mot vad. Det var rätt kyligt i luften idag och det blåste med också. Men vad gör det när man ändå springer in och ut ur butiker? ;)
Så självklart blev det en del shopping idag med, eftersom det med svenska ögon sett är grymt billigt att shoppa kläder här i Chile. Hittade bland annat en snygg soft-shell jacka och ett par vinterstövlar (utan klack)… Visst är det helt klart en fördel att kunna spanska om man reser till ett spansktalande land som Chile. Man behöver väl inte kunna språket flytande men basic-grejer som att kunna beställa mat och handla varor/kläder är ett plus. Jag är inte särskilt duktig på spanska men klarade mig ändå med min ”spanglish”. Visst finns det expediter som kan hjälpligt med engelska, men majoriteten kan (vill) inte prata engelska. Men det är då som man som turist sätts på prov och även fast det blev tokigt med språkförbistring ibland så var det aldrig någon som blev upprörd eller arg för att jag inte förstod vad de sa.
En sak jag har märkt vad det gäller det modet här är att alla kvinnor i Chile verkar ha en stark önskan av att bära skor med klack. Och i varje skoaffär fanns det i princip bara skor med klackar… och då snackar vi inte 5 cm-klackar utan 10 cm och högre! Visserligen är den chilenska kvinnans medellängd ganska kort med svenska ögon sett, men istället för att vara stolta över det kompenserar de sin längd med enorma klackar. De flesta jag såg hade inga problem att gå runt med sina 15 cm-klackar, men det fanns även de kvinnor som uppenbarligen inte kunde gå i dessa men bar sådana skor ändå… Jag hoppas bara att de gör det av egen fri vilja, för det ser allt annat än bekvämt ut.
Passade även på att gå tillbaka till Barrio París-Londres, ett kvarter med kullerstensgator och hus som påminner starkt om London under tidigt 1900-tal. Typiska engelska hus och vackra gatlyktor längs gränderna gjorde att man tog sig tillbaka ett århundrade i tiden. Dessutom stod alla körsbärsträden i kvarteret i blom.
När jag ändå var i närheten av Cerro Santa Lucía, ville jag gå tillbaka dit och den här gången gå ända upp till toppen. Idag var det definitivt inte lika varmt som det var förra gången jag var på Cerro Santa Lucía, så idag skulle det gå mycket bättre att orka ta sig uppför alla 69 meter upp till utkiksplatsen med 360°-vy. Sagt och gjort. Ståendes där på toppen och blickar ut över staden inser man hur mycket smogg det finns i luften. En grå tjock dimma ligger som ett lock över staden med avgaser och andra föroreningar som stannar kvar i luften inklämt mellan Chilean Coastal Mountain Range och Anderna. Det var märkbart många fler poliser ute på stan idag. Hundförare och piketstyrkor syntes i varje gathörn. Jag fick reda på (några dagar senare) att folk demonstrerade - minns dock inte mot vad.
Tog tunnelbanan efter rush hour ner till centrum och Plaza de Armas. Det var betydligt mer folk på stan idag än tidigare i veckan när jag var här. Det var även märkbart många fler poliser ute på stan. Hundförare och piketstyrkor syntes i varje gatuhörn. Jag fick dock reda på (några dagar senare) att folk demonstrerade – minns dock inte mot vad. Det var rätt kyligt i luften idag och det blåste med också. Men vad gör det när man ändå springer in och ut ur butiker? ;)
En sak jag har märkt vad det gäller det modet här är att alla kvinnor i Chile verkar ha en stark önskan av att bära skor med klack. Och i varje skoaffär fanns det i princip bara skor med klackar… och då snackar vi inte 5 cm-klackar utan 10 cm och högre! Visserligen är den chilenska kvinnans medellängd ganska kort med svenska ögon sett, men istället för att vara stolta över det kompenserar de sin längd med enorma klackar. De flesta jag såg hade inga problem att gå runt med sina 15 cm-klackar, men det fanns även de kvinnor som uppenbarligen inte kunde gå i dessa men bar sådana skor ändå… Jag hoppas bara att de gör det av egen fri vilja, för det ser allt annat än bekvämt ut.
Onsdag 20 Augusti 2014 - Santiago
Resealbum: Chile - kontrasternas land
Copyright © Bejjan888™
Upp i tid för att åka kl. 08.30 till Valle Nevado. Vid den här tiden är det fortfarande rush hour i Santiago – om än i slutet av morgonens rusningstrafik. När vi äntligen kom ut ur stadstrafiken kom vi in på en smalare och slingrig väg som ledde upp i bergen. Vägen kantades av kaktusar (!) som på vintern täcks av snö… men i och med det varma vädret senaste tiden så fanns det ingen snö här nu. Det var framför allt två typer av kaktusar som växte här; Prickly Pear Cactus var den ena och den andra sorten påminde ganska mycket om Saguarokaktusar. Inte nog med att vägen ibland nästan slog knut på sig själv ibland, vi skulle ta oss från 520 meter över havet och upp till 3000 m.ö.h.
Min vän Michelangelo som regelbundet åker till Valle Nevado under vintrarna berättade att vi snart skulle komma fram till en poliskontroll där polisen slumpmässigt kontrollerar om passagerarna har med snökedjor till sina bilar. Men idag hade inte Michelangelo tagit med några snökedjor, dels för att det var en hyrbil vi färdades i, men också för det varma vädret och att det knappast skulle vara någon snö längs vägen nu. Dessutom hade han inte blivit stoppad av polisen på evigheter här, utan han har bara fått passera. Oftast har polisen suttit i sitt bås och gjort allt annat än att stoppa och kontrollera passerande bilar. Så efter en stund längs den smala slingrande vägen kom vi fram till kontrollstationen. Men idag hade polisen bestämt sig för att kontrollera just vår bil. Japp, vad är oddsen liksom? Så det var bara att vända om, för trots bristen på snö så var vi ju ändå skyldiga att visa upp att snökedjorna var med… och det hade vi ju inte. Lite besvikna och halvvägs till skidresorten var det inte mycket att göra åt. Och även om de hyrde ut snökedjor i en affär längre ner så var de inte tillräckligt bra. Och åka hem till lägenheten och hämta snökedjorna och åka tillbaka skulle ta för lång tid och tiden kvar till att åka skidor skulle bli alldeles för kort.
Nåja, då var det bara att göra upp andra planer för dagen. När vi kom tillbaka till Santiago stannade vi till vid Alto Las Condes, ett shoppingcenter med 3 våningar. Påminde en del om Costanera Center vad gäller klädmodet, mycket sportkläder och märkeskläder. Kändes lite knasigt att gå runt i skidkläderna men min kompis menade på att chilenarna skulle se oss som coola, eftersom utförsåkning är en sport som endast en ytterst liten del av den chilenska befolkningen har råd med. Lyckades hitta två fina toppar som jag köpte.
Och eftersom vi hade hyrbilen hela dagen (och dumt att inte utnyttja den då) så åkte vi upp på Cerro San Cristóbal (San Cristóbal Hill) och ända upp till parkeringen vid Virgin Mary-statyn. Från parkering får man gå uppför en stund för att ta sig till själva statyn. Som för så många andra turister var detta en av mina topp-10 att se här i Santiago. Kanske inte just själva statyn i sig utan för den fantastiska panoramavyn över Santiago som man inte kan få någon annan stans. Jag blev dock lite besviken över Virgin Mary-statyn då jag fått för mig att den skulle vara så mycket större än vad den var i verkligheten. Men jag kan nog ha jämfört Virgin Mary med statyn Cristo Redentor (Christ the Redeemer) som blickar ut över Rio de Janeiro…
San Cristóbal Hill reser sig cirka 350 meter högre än kringliggande Santiago. Man kan ta sig upp för berget genom att vandra, köra bil eller cykla eller ta rälshissen. Men jag vill bara passa på att nämna att det stryker omkring bra många gatuhundar här, vilket kan vara värt att nämna om man planerar att gå eller cykla upp. Från flera utkiksplatser från San Cristóbal Hill kan man lätt orientera sig och peka ut viktiga landmärken för personer som inte känner till Santiago såsom Anderna och Cordillera de la Costa. Ett tips är att om man besöker Santiago under vintern får man bäst utsikt från San Cristóbal Hill efter att det regnat eftersom luften då rensats från smogg (som annars ligger som ett lock över staden). Under sommaren har man dock bra utsikt varje dag för det mesta. Många menar på att solnedgången är spektakulär att se härifrån toppen av San Cristóbal Hill.
Och ni som trodde jag fått nog av shopping för idag… nej, nej. En vända till Costanera Center igen på eftermiddagen. Dock blev det inga inköp förutom mat och lite Frozen Yoghurt till efterrätt. Blev mäkta imponerade av tjejen som jobbade där vid Frozen yoghurt-stället för hon pratade riktigt bra engelska!
Upp i tid för att åka kl. 08.30 till Valle Nevado. Vid den här tiden är det fortfarande rush hour i Santiago – om än i slutet av morgonens rusningstrafik. När vi äntligen kom ut ur stadstrafiken kom vi in på en smalare och slingrig väg som ledde upp i bergen. Vägen kantades av kaktusar (!) som på vintern täcks av snö… men i och med det varma vädret senaste tiden så fanns det ingen snö här nu. Det var framför allt två typer av kaktusar som växte här; Prickly Pear Cactus var den ena och den andra sorten påminde ganska mycket om Saguarokaktusar. Inte nog med att vägen ibland nästan slog knut på sig själv ibland, vi skulle ta oss från 520 meter över havet och upp till 3000 m.ö.h.
Min vän Michelangelo som regelbundet åker till Valle Nevado under vintrarna berättade att vi snart skulle komma fram till en poliskontroll där polisen slumpmässigt kontrollerar om passagerarna har med snökedjor till sina bilar. Men idag hade inte Michelangelo tagit med några snökedjor, dels för att det var en hyrbil vi färdades i, men också för det varma vädret och att det knappast skulle vara någon snö längs vägen nu. Dessutom hade han inte blivit stoppad av polisen på evigheter här, utan han har bara fått passera. Oftast har polisen suttit i sitt bås och gjort allt annat än att stoppa och kontrollera passerande bilar. Så efter en stund längs den smala slingrande vägen kom vi fram till kontrollstationen. Men idag hade polisen bestämt sig för att kontrollera just vår bil. Japp, vad är oddsen liksom? Så det var bara att vända om, för trots bristen på snö så var vi ju ändå skyldiga att visa upp att snökedjorna var med… och det hade vi ju inte. Lite besvikna och halvvägs till skidresorten var det inte mycket att göra åt. Och även om de hyrde ut snökedjor i en affär längre ner så var de inte tillräckligt bra. Och åka hem till lägenheten och hämta snökedjorna och åka tillbaka skulle ta för lång tid och tiden kvar till att åka skidor skulle bli alldeles för kort.
Nåja, då var det bara att göra upp andra planer för dagen. När vi kom tillbaka till Santiago stannade vi till vid Alto Las Condes, ett shoppingcenter med 3 våningar. Påminde en del om Costanera Center vad gäller klädmodet, mycket sportkläder och märkeskläder. Kändes lite knasigt att gå runt i skidkläderna men min kompis menade på att chilenarna skulle se oss som coola, eftersom utförsåkning är en sport som endast en ytterst liten del av den chilenska befolkningen har råd med. Lyckades hitta två fina toppar som jag köpte.
Tisdag 19 Augusti 2014 - Santiago
Resealbum: Chile - kontrasternas land
Copyright © Bejjan888™
Vaknade upp till en betydligt kyligare dag i Santiago. Molnen dröjde sig kvar så att bergen runtom (inklusive Anderna) inte syntes. Så med andra ord, en perfekt dag för shopping! Fick tipset av min vän Michelangelo att gå till Costanera Center och fick vägbeskrivning dit. Jag tror det tog 10 minuter att gå dit från lägenheten, inte mer än 15 minuter i alla fall. Costanera Center är ett affärs- och handelskomplex i kommunen Providencia, Santiago. Komplexet består av flera byggnader; en galleria, Gran Torre Santiago (den högsta byggnaden i Syd- och Latinamerika med sina 300 meter), två hotellbyggnader samt en kontorsbyggnad.
Shoppinggallerian i Costanera Center har 6 våningar. Och när jag ändå pratar om våningar ska jag passa på att nämna att alla entréplan heter 1 här i Chile. Så om du åker hiss och vill till entrén ska du alltså trycka på 1:an i hissen. Så ska du till 6:e våningen blir det alltså 7:an i hissen du ska trycka på o.s.v. Som sagt, 6 våningar med affärer och åter affärer… och så den översta våningen med restauranger och ovan dessa biografer med filmer som visas varje dag. Jag har fått fram att gallerian omfattar 308 affärer under ett och samma tak… så Kupolen och NK, ni kan slänga er i väggen! Costanera Center är överlägset det bästa shoppingcentret jag varit på. Och den som gillar att shoppa hittar definitivt något här – det finns något för ALLA! Även om shoppingcentra kan vara tråkiga måste jag säga att Costanera Center var ljust, luftigt och allt annat än trångt. Trots att Santiago är en mångmiljonstad är det inget som märks av här inne i shoppingcentret. Något jag lade märke till var alla vakter överallt. Inte bara inne i butikerna utan utanför också. I början kändes det lite obehagligt att vara iakttagen i princip överallt, men man vande sig och då kändes det tryggt att veta att de fanns där.
Men man ska definitivt inte vara astmatiker eller känslig för starka dofter om man vill shoppa här i Costanera Center. I princip alla affärer har doftspridare i varje utrymme och alla affärer hade olika doft. För det mesta hade jag inget emot dofterna från affär till affär… men doften inne på Armani Exchange blev för mycket för mig. En mycket stark doft av kokos fick mig nästan att kräkas, så den affären gick jag inte in i igen.
Som sagt, massor av affärer med allt från smycken och elektronikgrejer till kläder och skor. Rena himmelriket för en shop-aholic. Märkesbutiker såsom H&M, Adidas, Banana Republic, GAP, Calvin Klein, Crocs, Zara, Ripleys mm, mm, mm. Och den här årstiden verkade det vara rea överallt och som jag tidigare nämnt är det billigt att köpa kläder här jämfört med Sverige. Så billiga kläder + rea = Riktiga Kap! Haha, hade jag vetat om detta hade jag inte packat min bagageväska full med kläder hemifrån… jag hade behövt det utrymmet i väskan för alla kläder jag shoppade istället.
Mitt i shoppande fick jag lov att göra ett break för att äta. Det är förvånansvärt att chilenarna inte kan mer engelska än de gör. Speciellt i en storstad som Santiago och man jobbar inom handel och restaurang. Men med min knaggliga spanska och hjälp av bakomvarande kunder i kön lyckades jag ändå beställa maten jag ville ha. Det är ju helt klart en fördel att kunna spanska i ett spansktalande land, men man behöver inte vara proffs på språket… till och med jag klarade mig och jag är definitivt inte något språkgeni. Jag kände mig lite fånig när jag gick tillbaka till lägenheten och bar på fullt med shoppingkassar. Men ändå så himla nöjd med alla kap jag gjort under dagen. Problemet var bara om jag skulle få hem allt till Sverige utan att behöva betala för övervikt på flyget? Senare under kvällen fick jag prova ut slalompjäxor, skidor och stavar som jag skulle få låna av min vän inför morgondagens skidåkning i Valle Nevado.
Vaknade upp till en betydligt kyligare dag i Santiago. Molnen dröjde sig kvar så att bergen runtom (inklusive Anderna) inte syntes. Så med andra ord, en perfekt dag för shopping! Fick tipset av min vän Michelangelo att gå till Costanera Center och fick vägbeskrivning dit. Jag tror det tog 10 minuter att gå dit från lägenheten, inte mer än 15 minuter i alla fall. Costanera Center är ett affärs- och handelskomplex i kommunen Providencia, Santiago. Komplexet består av flera byggnader; en galleria, Gran Torre Santiago (den högsta byggnaden i Syd- och Latinamerika med sina 300 meter), två hotellbyggnader samt en kontorsbyggnad.
Men man ska definitivt inte vara astmatiker eller känslig för starka dofter om man vill shoppa här i Costanera Center. I princip alla affärer har doftspridare i varje utrymme och alla affärer hade olika doft. För det mesta hade jag inget emot dofterna från affär till affär… men doften inne på Armani Exchange blev för mycket för mig. En mycket stark doft av kokos fick mig nästan att kräkas, så den affären gick jag inte in i igen.
Som sagt, massor av affärer med allt från smycken och elektronikgrejer till kläder och skor. Rena himmelriket för en shop-aholic. Märkesbutiker såsom H&M, Adidas, Banana Republic, GAP, Calvin Klein, Crocs, Zara, Ripleys mm, mm, mm. Och den här årstiden verkade det vara rea överallt och som jag tidigare nämnt är det billigt att köpa kläder här jämfört med Sverige. Så billiga kläder + rea = Riktiga Kap! Haha, hade jag vetat om detta hade jag inte packat min bagageväska full med kläder hemifrån… jag hade behövt det utrymmet i väskan för alla kläder jag shoppade istället.
Måndag 18 Augusti 2014 - Santiago
Resealbum: Chile - kontrasternas land
Copyright © Bejjan888™
Vaknade till och från under natten (det är ju ändå en -6 timmars tidsskillnad jämfört med Sverige så här års). Men kände mig ändå relativt pigg när jag klev upp till soluppgången över bergen. Solens tappra försök att skina genom all smogg gav resultat tillslut. Rush hour var redan i full gång och sägs vara vardagar mellan 7-9 på morgonen och 18-20 på kvällen. Och den tunga trafiken i de centrala delarna av Santiago Metropolitan Region är en bidragande orsak till den smogg som lägger sig som ett lock över staden under vinterhalvåret. Smoggen består av hög koncentration av luftföroreningar såsom sot, svaveldioxid och dimma. Främst under vinterhalvåret bidrar Humboldtströmmen till att stänga in smoggen mellan Chiles Coastal Range Mountains och Anderna vilket gör luften så dålig att Anderna inte kan skådas från de centrala delarna av Santiago. Till de negativa effekterna hör förstås hälsoproblem såsom huvudvärk, illamående, kardiovaskulära sjukdomar och astma, även allvarligare former som lungcancer måste nämnas. Och inte nog med all smogg, många chilenare röker också. Går man ute på stan får man nästan räkna med att hamna bakom någon som röker. Det är tillåtet att röka ute på alla restauranger här i Chile, men inte inomhus. Så vill man ha en rökfri restaurangmiljö bör man sitta vid ett bord inomhus.
Idag var planen att träffa min nya chilenska vän som erbjudit sig att guida runt mig i centrum under sin lunchrast. Men för att ta mig ner till centrum behövde jag ta tunnelbanan från Tobalaba, via Baquedano, till Plaza de Armas. Tunnelbanan i Santiago är en av världens renaste och säkraste tunnelbanor och jag är beredd att hålla med. Jag kände mig säker som turist att ta mig runt och det var rent och snyggt (till skillnad från Stockholms tunnelbana) och det var välskyltat så att till och med jag kunde ta mig från A till B (med ett byte mitt i) utan att virra bort mig totalt. Priserna för tunnelbanan skiljer sig något mellan rush hour och övrig tid. En enkelbiljett under rush hour kostar 690 CLP (ca. 9 SEK) och övrig tid kostar enkelbiljetten 630 CLP (ca. 7 SEK). Ska man åka mycket tunnelbana tjänar man på att köpa ett tunnelbanekort.
Som turist skulle jag inte rekommendera att ta lokalbussarna. Biljetterna kan för det första inte betalas kontant på bussen, för det andra så behöver man verkligen veta vilken buss som går dit man ska (oftast bara en siffra och inget namn på destinationen på bussarna) och för det tredje så kan du glömma någon form av tidtabell för den håller i alla fall inte på grund av all trafik.
I centrum finns väl markerade gågator utan biltrafik med mängder av affärer. Eftersom jag var lite tidig hade jag en timme på mig att bekanta mig med gator och affärer. Paseo Estado, Paseo Ahumada, Paseo Puente och 21 de Mayo är gågator utan biltrafik som alla utgår från Plaza de Armas. Plaza de Armas är ett torg och räknas som Santiagos hjärta och själ. Med andra ord den mittpunkt som Santiagos ursprungliga stadsplan (som ett rutnät) utformades efter. Plaza de Armas var tyvärr avstängt när jag var där på grund av ombyggnation av den underliggande tunnelbanan. Utmärkande för affärerna längs gågatorna tycks vara skoaffärer. Skoaffär efter skoaffär avlöste varandra och det var rea överallt! Ett himmelrike för en shop-aholic alltså. Och precis som med maten på restauranger är kläder och skor betydligt billigare här i Chile än här i Sverige.
Jag passade på att äta något innan det var dags att träffa min vän. Temperaturen för dagen var inte mindre än +30°C och strålande solsken, rena sommartemperaturen ju trots att det ska vara vinter här nu. Så det var mycket varmt ute vilket gjorde att man inte var sådär jättehungrig. Men ändå är man ju tvungen att äta för att orka göra något. Så min vän och jag träffades utanför Metropolitan Cathedral of Santiago som finns vid Plaza de Armas. Vi kryssade fram längs gatorna och min kompis berättade en massa fakta om Chile, Santiago och chilenare. Tyvärr kommer jag inte ihåg allt men det var väldigt intressant att ta del av. Vi kom fram till Museo Bellas Artes, ett konstmuseum som dessvärre såg väldigt stängt och igenbommat ut. Vi fortsatte till Cerro Santa Lucía (Santa Lucia Hill) som är ett litet berg (69 meter högt) i centrala Santiago. Berget är en återstod av en 15 miljoner år gammal vulkan, men som numera utgör en grönskande park dekorerad med blommor, trappor och fontäner. Högst upp finns en populär utkiksplats med en 360°-vy över Santiago Metropolitan Region. Berget hette från början Huelén, men fick sitt nuvarande namn Cerro Santa Lucía då berget erövrades av den spanske erövraren Pedro de Valdivia på luciadagen den 13 december 1541. Pedro de Valdivia hade grundat Santiago den 12 februari samma år och blev Chiles första kungliga guvernör.
Tack vare den extrema värmen varken orkade eller ville vi gå alla trappor upp till utkiksplatsen allra högst upp på Cerro Santa Luciá. Men vi fick en bra utsikt från där vi gick. Vid turistinformationen som finns här på berget var vi in och bad om en karta över Downtown som jag kunde ha nytta av resten av veckan. Från Cerro Santa Lucía gick vi längs Avenida Libertador Bernardo O’Higgins, gick en vända i Barrio París-Londres med smala mysiga kullerstensgränder (väl värt ett besök), passerade Biblioteca Nacional, Universidad de Chile och fram till Palacio de La Moneda (La Moneda Palace).
Palacio de La Moneda (eller endast La Moneda) är sätet för landets president. La Moneda upptar ett helt kvarter i centrala Santiago i området känt som Civic District. Här skiljdes vi åt, eftersom min vän var tvungen att återvända till jobbet. Jag passade på att gå tillbaka samma väg som vi just gått för att lära mig orientera i staden. Och stolt som en tupp blev jag när jag lyckades hitta hela vägen tillbaka via Cerro Lucía Hill till Plaza de Armas – utan att titta på kartan! Klockan var drygt fyra på eftermiddagen och det varma vädret hade gjort att man var lagom varm och svettig så shopping var det inte att tänka på. Nej, utan jag tog tunnelbanan tillbaka till Tobalaba och gick hem till lägenheten. Under den korta promenaden tillbaka till lägenheten reflekterade jag över trottoarernas kvalitet här i Santiago. De är väldigt ojämna, ibland är det hål i trottoaren och ibland sticker det upp en platta (om trottoaren är plattlagd). Jag vet inte hur många gånger jag lyckades snubbla eller trampa snett, men jag lärde mig ganska snabbt att både lyfta ordentligt på fötterna och se mig för.
Väl tillbaka i lägenheten värmde jag på maten i doggy-bagen som jag tog med hem från igår. Sen skådade jag mörkrets intåg från balkongen och gatlamporna tändes upp en efter en. När solen gått ner blev det genast kyligt och rått ute. Efter rush hour tycker jag ändå att det var mycket trafik. Men vad kan man vänta sig i en storstadsregion med 6 miljoner invånare? Rent generellt är det ett högre tempo i trafiken än vad jag är van vid. De kör inte som dårar men näst intill och de använder tutan rätt mycket, men de respekterar de gående och jag kände mig säker som gångtrafikant när jag passerade över en väg – bilarna stannade.
Vaknade till och från under natten (det är ju ändå en -6 timmars tidsskillnad jämfört med Sverige så här års). Men kände mig ändå relativt pigg när jag klev upp till soluppgången över bergen. Solens tappra försök att skina genom all smogg gav resultat tillslut. Rush hour var redan i full gång och sägs vara vardagar mellan 7-9 på morgonen och 18-20 på kvällen. Och den tunga trafiken i de centrala delarna av Santiago Metropolitan Region är en bidragande orsak till den smogg som lägger sig som ett lock över staden under vinterhalvåret. Smoggen består av hög koncentration av luftföroreningar såsom sot, svaveldioxid och dimma. Främst under vinterhalvåret bidrar Humboldtströmmen till att stänga in smoggen mellan Chiles Coastal Range Mountains och Anderna vilket gör luften så dålig att Anderna inte kan skådas från de centrala delarna av Santiago. Till de negativa effekterna hör förstås hälsoproblem såsom huvudvärk, illamående, kardiovaskulära sjukdomar och astma, även allvarligare former som lungcancer måste nämnas. Och inte nog med all smogg, många chilenare röker också. Går man ute på stan får man nästan räkna med att hamna bakom någon som röker. Det är tillåtet att röka ute på alla restauranger här i Chile, men inte inomhus. Så vill man ha en rökfri restaurangmiljö bör man sitta vid ett bord inomhus.
Idag var planen att träffa min nya chilenska vän som erbjudit sig att guida runt mig i centrum under sin lunchrast. Men för att ta mig ner till centrum behövde jag ta tunnelbanan från Tobalaba, via Baquedano, till Plaza de Armas. Tunnelbanan i Santiago är en av världens renaste och säkraste tunnelbanor och jag är beredd att hålla med. Jag kände mig säker som turist att ta mig runt och det var rent och snyggt (till skillnad från Stockholms tunnelbana) och det var välskyltat så att till och med jag kunde ta mig från A till B (med ett byte mitt i) utan att virra bort mig totalt. Priserna för tunnelbanan skiljer sig något mellan rush hour och övrig tid. En enkelbiljett under rush hour kostar 690 CLP (ca. 9 SEK) och övrig tid kostar enkelbiljetten 630 CLP (ca. 7 SEK). Ska man åka mycket tunnelbana tjänar man på att köpa ett tunnelbanekort.
Som turist skulle jag inte rekommendera att ta lokalbussarna. Biljetterna kan för det första inte betalas kontant på bussen, för det andra så behöver man verkligen veta vilken buss som går dit man ska (oftast bara en siffra och inget namn på destinationen på bussarna) och för det tredje så kan du glömma någon form av tidtabell för den håller i alla fall inte på grund av all trafik.
I centrum finns väl markerade gågator utan biltrafik med mängder av affärer. Eftersom jag var lite tidig hade jag en timme på mig att bekanta mig med gator och affärer. Paseo Estado, Paseo Ahumada, Paseo Puente och 21 de Mayo är gågator utan biltrafik som alla utgår från Plaza de Armas. Plaza de Armas är ett torg och räknas som Santiagos hjärta och själ. Med andra ord den mittpunkt som Santiagos ursprungliga stadsplan (som ett rutnät) utformades efter. Plaza de Armas var tyvärr avstängt när jag var där på grund av ombyggnation av den underliggande tunnelbanan. Utmärkande för affärerna längs gågatorna tycks vara skoaffärer. Skoaffär efter skoaffär avlöste varandra och det var rea överallt! Ett himmelrike för en shop-aholic alltså. Och precis som med maten på restauranger är kläder och skor betydligt billigare här i Chile än här i Sverige.
Tack vare den extrema värmen varken orkade eller ville vi gå alla trappor upp till utkiksplatsen allra högst upp på Cerro Santa Luciá. Men vi fick en bra utsikt från där vi gick. Vid turistinformationen som finns här på berget var vi in och bad om en karta över Downtown som jag kunde ha nytta av resten av veckan. Från Cerro Santa Lucía gick vi längs Avenida Libertador Bernardo O’Higgins, gick en vända i Barrio París-Londres med smala mysiga kullerstensgränder (väl värt ett besök), passerade Biblioteca Nacional, Universidad de Chile och fram till Palacio de La Moneda (La Moneda Palace).
Söndag 17 Augusti 2014 - Santiago
Resealbum: Chile - kontrasternas land
Copyright © Bejjan888™
Försökte få lite sömn på planet men det var ganska stökigt och livat. Och efter någon timme i luften började de servera mat också. I och för sig så var det nog ganska välbehövligt med lite mat. Kyckling, ris och grönsaker med sallad och en liten efterrätt. Dessutom fick man riktiga bestick i metall, inte några fjuttiga plastbestick här inte… tummen upp LAN! Sedan när personalen hämtat in alla matbrickor igen så släckte de äntligen ner ljuset i planet så man kunde försöka sova. Men det är alltid svårt att sova bra när man flyger. Kändes som om tiden masade sig fram, men när personalen började servera frukost så visste man ju att nu var det inte långt kvar. Omelett, skinka, frukt, juice, yoghurt och bröd. Skaplig frukost måste jag säga. Med en ganska rejäl huvudvärk – hade inte lyckats sova många timmar under flygningen över Atlanten – kunde jag ändå skåda en vacker soluppgång under inflygningen till Santiago Arturo Merino Benítez International Airport.
Planet landade vid 7-tiden på morgonen lokal tid i Chile, 30 minuter tidigare än beräknat (07.30), och trött som satan klev jag av planet och kom på att jag inte fyllt i turistkortet som vi fick under flygningen. Så jag stannade till och fyllde i alla uppgifter såsom passnummer och adresser jag skulle vistas på under min semester. Sen gick jag och hämtade väskan på bagagebandet och ställde mig sedan i den långa kö som hunnit bildats vid gränspolisen. SUCK! Men egentligen gjorde det ju ingenting att det var kö eftersom planet landat tidigare än beräknat och min vän Michelangelo (som skulle hämta mig) hade troligtvis inte dykt upp än heller. Det tog säkert en kvart innan jag fick komma till båset och få pass och turistkort stämplat… sedan var jag ÄNTLIGEN på chilensk mark :)
Jag och Michelangelo hade bestämt en mötesplats där vi skulle träffas men eftersom jag landat tidigare så hade han troligtvis inte kommit än. Jag kikade runt och kunde inte se honom. Jag gick ut utanför ankomstterminalen för att se om han stod utanför, men inte där heller. Så jag gick in igen och fick då höra en välbekant röst som ropade mitt namn. När jag lyckats lokalisera varifrån rösten kom såg jag att det var min kompis. Äntligen! Det var 9 månader sedan sist, så det var liksom lite dags att ses igen. Han var lite orolig att jag fått stå och vänta på honom men jag hade ju varit fast i kön till gränspolisen… så max 1 minut hade jag väntat vid vår bestämda mötesplats. Så det var en bra timing tycker jag ;)
Vi lastade in min bagageväska och ryggsäck i bilen och det var skönt att få sätta sig i en bil för en gångs skull. Jag minns inte hur lång bilresan tog från flygplatsen och hem till min kompis. Jag var ju så himla trött samtidigt som jag hade fullt upp med att orientera mig i den - för mig - nya staden och hantera alla nya intryck. Det var varmt. En bra bit över +20°C. Säkert upp över +25°C, vilket är ovanligt då Chile har omvänd årstid jämfört med Sverige. D.v.s. att de har vinter när vi har sommar och tvärtom. Santiago har milt Medelhavsklimat med relativt varma och heta somrar (november – mars) med temperaturer på ibland över +30°C medan vintrarna (juni – augusti) har ökad luftfuktighet och milda temperaturer på kring +12°C (som lägst strax över +0°C). I mer höglänta områden, såsom uppe i Anderna, förekommer snöfall under vintermånaderna. Det är väldigt ovanligt men det kan falla snö även i storstadsregionen Santiago, men då endast under någon timme och snön smälter bort lika snabbt igen.
Det som i folkmun kommit att kallas för "staden" Santiago omfattar ett mycket vidare område än den centrala kommunen Santiago, som namnet egentligen hänvisar till. Kommunen Santiago är en del av Provinsen Santiago, som omfattar totalt 32 kommuner. Provinsen Santiago är i sin tur en subenhet till Santiago Metropolitan Region som täcker helt eller delvis 37 kommuner. Så det är alltså detta urbaniserade storstadsområde, även kallat Greater Santiago (Gran Santiago), med 6 miljoner invånare som de flesta refererar till idag när de talar om Santiago.
Väl hemma hos min vän (där jag även skulle bo de första 8 dagarna) blev det äntligen en välförtjänt dusch och byte av kläder till följt av ett litet desperat försök att se någorlunda okej ut, efter så pass lång resa. Jag kände mig något halvdöd och huvudvärken hade jag motat bort med huvudvärkstabletter. Så, sen bar det iväg för att få tag i något att äta, typ brunch. Om jag minns rätt så var på Parque Arauco och åt brunch. Det är ett stort shoppingcenter med lite finare märken som Dolce Gabbana, Armani, Adidas, Banana Republic m.fl. Nu stannade vi inte för någon shopping utan fortsatte hem igen för en power nap. Jag hade verkligen behov av att sova eftersom jag var hur trött som helst, men det gick ändå inte. Många nya intryck och ljud gjorde att det var svårt att bara ligga still och blunda. Lägenheten låg nästan högst upp i huset så det var en skaplig vy över kommunen Providencia med Anderna som tornar upp en bit bort. I Providencia bor mestadels människor tillhörande övre medelklass samt överklass och området har många höghus med lägenheter och all handel i kommunen står för en viktig del av den totala handeln i Santiago.
Efter att vi vilat klart och vi väntade på att få tillgång till bilen så fick jag träffa Michelangelos föräldrar. Deras lägenhet ligger ännu högre upp i ett annat hus och utsikten från deras balkong var enastående. Fantastisk panoramavy! När bilen blev tillgänglig åkte vi till Costanera Center och matbutiken Jumbo. Eller ja, det fanns ju inte bara mat där utan andra grejer också. Man skulle kunna jämföra Jumbo med vår svenska kedja ICA Maxi. Där mötte vi upp en chilensk vän till Michelangelo och numera även min vän. Väl inne på Jumbo köpte jag bröd, smör och pålägg mm till frukost att ha för några dagar framöver. Vi åkte tillbaka till lägenheten och lämnade av matkassarna hemma och sedan åkte vi tre tillsammans till Bellavista för middag. För som jag har förstått går man allt som oftast ut och äter på någon restaurant i Santiago än lagar mat och äter hemma. Detta eftersom det helt enkelt är så billigt att äta mat ute på restauranger (jämfört med Sverige).
Bellavista är känt som Santiagos bohemiska kvarter med nya populära restauranger, butiker och avantgarde gallerier. Närheten till tunnelbanan gör Bellavista populärt och på kvällarna strömmar människor hit för att känna pulsen på kvarterets många diskotek och barer. På helgerna har man hantverksmarknad i området och här kan man hitta hantverk gjort från Lapis Lazuli, en mineralsten som hittas mestadels i Chile och Afghanistan. Jag beställde Cazuela de Vacuno, en typ av köttsoppa med en massa grönsaker och potatis i. Och det var ju ingen liten portion jag fick. Så det blev en doggy-bag att ta med hem. På hemvägen körde Michelangelo en vända med bilen Downtown och guidade lite. Tyvärr hade blivit mörkt och det var svårt att se, men det var ändå snällt gjort. Kom hem till lägenheten ganska sent och jag kom nog inte i säng förrän efter midnatt.
Försökte få lite sömn på planet men det var ganska stökigt och livat. Och efter någon timme i luften började de servera mat också. I och för sig så var det nog ganska välbehövligt med lite mat. Kyckling, ris och grönsaker med sallad och en liten efterrätt. Dessutom fick man riktiga bestick i metall, inte några fjuttiga plastbestick här inte… tummen upp LAN! Sedan när personalen hämtat in alla matbrickor igen så släckte de äntligen ner ljuset i planet så man kunde försöka sova. Men det är alltid svårt att sova bra när man flyger. Kändes som om tiden masade sig fram, men när personalen började servera frukost så visste man ju att nu var det inte långt kvar. Omelett, skinka, frukt, juice, yoghurt och bröd. Skaplig frukost måste jag säga. Med en ganska rejäl huvudvärk – hade inte lyckats sova många timmar under flygningen över Atlanten – kunde jag ändå skåda en vacker soluppgång under inflygningen till Santiago Arturo Merino Benítez International Airport.
Planet landade vid 7-tiden på morgonen lokal tid i Chile, 30 minuter tidigare än beräknat (07.30), och trött som satan klev jag av planet och kom på att jag inte fyllt i turistkortet som vi fick under flygningen. Så jag stannade till och fyllde i alla uppgifter såsom passnummer och adresser jag skulle vistas på under min semester. Sen gick jag och hämtade väskan på bagagebandet och ställde mig sedan i den långa kö som hunnit bildats vid gränspolisen. SUCK! Men egentligen gjorde det ju ingenting att det var kö eftersom planet landat tidigare än beräknat och min vän Michelangelo (som skulle hämta mig) hade troligtvis inte dykt upp än heller. Det tog säkert en kvart innan jag fick komma till båset och få pass och turistkort stämplat… sedan var jag ÄNTLIGEN på chilensk mark :)
Jag och Michelangelo hade bestämt en mötesplats där vi skulle träffas men eftersom jag landat tidigare så hade han troligtvis inte kommit än. Jag kikade runt och kunde inte se honom. Jag gick ut utanför ankomstterminalen för att se om han stod utanför, men inte där heller. Så jag gick in igen och fick då höra en välbekant röst som ropade mitt namn. När jag lyckats lokalisera varifrån rösten kom såg jag att det var min kompis. Äntligen! Det var 9 månader sedan sist, så det var liksom lite dags att ses igen. Han var lite orolig att jag fått stå och vänta på honom men jag hade ju varit fast i kön till gränspolisen… så max 1 minut hade jag väntat vid vår bestämda mötesplats. Så det var en bra timing tycker jag ;)
Det som i folkmun kommit att kallas för "staden" Santiago omfattar ett mycket vidare område än den centrala kommunen Santiago, som namnet egentligen hänvisar till. Kommunen Santiago är en del av Provinsen Santiago, som omfattar totalt 32 kommuner. Provinsen Santiago är i sin tur en subenhet till Santiago Metropolitan Region som täcker helt eller delvis 37 kommuner. Så det är alltså detta urbaniserade storstadsområde, även kallat Greater Santiago (Gran Santiago), med 6 miljoner invånare som de flesta refererar till idag när de talar om Santiago.
Lördag 16 Augusti 2014 - Madrid
Resealbum: Chile - kontrasternas land
Copyright © Bejjan888™
Inför den här resan planerade jag att ta bilen tur och retur till Stockholm Arlanda Airport för att undvika någon form av försening eller att missa första flyget. SJ har ju fått allt annat än bra kritik i media här i Sverige den senaste tiden och statistik visar att 1 av 4 tåg är försenade eller går inte alls. Så jag tog det säkra före det osäkra den här gången. Men trots att jag gick upp extra tidigt för att hinna packa klart allt innan avresa så kom jag i tidsnöd. Typiskt! Jag som hade en transfer att passa från långtidsparkeringen och till terminal 5 på Arlanda. På nåt vänster så lyckades jag köra in lite tid, checka in och parkera bilen samt gå på transferbussen till precis kl. 11.00. Puh!
Väl på Arlanda satt jag mig och chillade lite. Åt upp min medhavda smörgås, drack upp yoghurten och bara tog in atmosfären. Äntligen semester! Spännande och förväntansfullt samtidigt som det skulle bli roligt att åter få träffa min italienska vän i Santiago. Checkade in via SAS-automaterna, printade ut ett boardingkort och en tagg till bagageväskan. Vid Bagage self-drop var det en kort kö, som tur var. Men uppenbarligen förstår inte folk att det finns en max-vikt på bagaget som är 23 kilo vid internationella flyg (annars får man betala för övervikt). Personerna före mig försökte checka in väskor på över 27 kg! Och det är ju klart att det inte går. Då måste de gå via disk och betala extra… När jag checkat in väskan och passerat säkerhetskontrollen var det bara en halvtimme kvar innan boardingen började kl. 13.00.
Planet var fullsatt när de ropade ut "Boarding completed" i högtalarna. Besättningen var svensk förutom en man som uppenbarligen var dansk (mer om detta strax). Klockan var 13.35 när planet började taxa ut (enligt tidtabell) och flygvärdinnan ropade ut i högtalarna att säkerhetsgenomgången skulle ske på engelska, spanska och ett skandinaviskt språk… ja, precis. Jag reagerade lika mycket som troligtvis du gör… vad då skandinaviskt språk?!? Det torde väl ändå vara svenska då planet går mellan Stockholm och Madrid? Men icke. Den engelska versionen genomfördes av en av flygvärdinnorna. Sedan var det dags för den spanska… åh herre gud! Någon som hört en dansk försöka prata spanska?!? Haha, jag höll på att skratta ihjäl mig! Det lät skitroligt! Första tanken var… WTF!? Vad är det där för språk? Jag fick verkligen anstränga mig för att höra vad han sa. Och det skandinaviska språket var danska – inte svenska! Jag kan slå vad om att det inte fanns en enda dansk ombord! Så himla opraktiskt – SAS!
Tack vare gynnsamma vindar landade planet vid 17-tiden, en halvtimme före utsatt tid (17:35) på Adolfo Suárez Madrid-Barajas Airport. Planet snurrade runt i 10 minuter på flygplatsen innan det slutligen stannade vid gaten. Jag gick av planet och tog mig till bagagebandet där min väska skulle komma och min väska var en av de första ut. Tack för det ;) Sen var det liksom dags att försöka ta sig från Terminal 2 och till Terminal 4-S varifrån mitt nästa flyg direkt till Santiago de Chile skulle avgå. Madrid-Barajas flygplats räknas som världens största flygplats (i terminalyta räknat) och jag som aldrig varit på Madrid-Barajas Airport förut hade givetvis sett till att jag hade gott om tid att orientera och transportera mig mellan terminalerna. Madrid-Barajas flygplats är Spaniens viktigaste och har av alla de europeiska flygplatserna det största antalet direktflygningar till Latinamerika. Ett tips till er som någon gång planerar att resa till Sydamerika. Madrid-Barajas består av fyra terminaler; T1, T2, T3 samt T4. Den senast byggda Terminalen T4 ligger mer än 2 kilometer från terminalerna 1, 2, och 3 och passagerarna transporteras med gratisbussar däremellan. Till Terminal 4 finns dessutom en satellitbyggnad känd som T4-S. För att ta sig mellan T4 och T4-S måste passagerarna ta ett underjordiskt elektroniskt tåg (utan förare).
Och det var alltså till T4-S jag skulle… så efter att ha frågat vid informationsdisken om hur jag tar mig till T4 (först och främst) snurrade jag ut från flygplatsen och hittade på busshållplatsen efter några minuter. Värmen slog emot mig och det var nästan olidligt varmt och fuktigt utanför terminalen. Men redan efter några minuter kom bussen och jag släpade ombord bagageväskan. Det tog cirka 10 minuter innan bussen stannade vid Terminal 4. Jag gick in och letade på en check-in disk vid LAN Airlines. Checkade in väskan och fick mitt boardingkort. Japp, och så var det bara att ta sig till det underjordiska tåget då. Jag hade fått tydliga instruktioner av mannen vid incheckningen, så det kändes tryggt. Men det tog en bra stund att ta sig dit. De underjordiska tågen avgår med bara några minuters mellanrum så man behöver inte vara orolig om man precis missat ett. Några minuter senare var jag så äntligen framme vid Terminal 4-S. Nu var jag så himla trött och hungrig att jag stannade vid första bästa ställe, vilket råkade vara Burger King (inte världens bästa men en hamburgare mättar ju i alla fall). Efter att ha stillat hungern kopplade jag upp mobilen på flygplatsens WiFi och hade nu några timmar att fördriva innan flyget till Santiago de Chile skulle avgå. Gick till gaten några minuter innan boarding som började kl. 22.55. Såg till min förtjusning att det var ett DreamLiner-plan som LAN använder till denna flygning. Den modellen gillar jag skarpt då det är både rymligt och luftigt även i ekonomiklass! Så fort jag bordat planet och satt mig ner på min plats kände jag tröttheten slog till. Nu hade man ju BARA varit uppe i 18 timmar… Planet taxade ut och lyfte planenligt vid kl. 23.55. Restiden var beräknad till 13 timmar och 45 minuter.
Inför den här resan planerade jag att ta bilen tur och retur till Stockholm Arlanda Airport för att undvika någon form av försening eller att missa första flyget. SJ har ju fått allt annat än bra kritik i media här i Sverige den senaste tiden och statistik visar att 1 av 4 tåg är försenade eller går inte alls. Så jag tog det säkra före det osäkra den här gången. Men trots att jag gick upp extra tidigt för att hinna packa klart allt innan avresa så kom jag i tidsnöd. Typiskt! Jag som hade en transfer att passa från långtidsparkeringen och till terminal 5 på Arlanda. På nåt vänster så lyckades jag köra in lite tid, checka in och parkera bilen samt gå på transferbussen till precis kl. 11.00. Puh!
Väl på Arlanda satt jag mig och chillade lite. Åt upp min medhavda smörgås, drack upp yoghurten och bara tog in atmosfären. Äntligen semester! Spännande och förväntansfullt samtidigt som det skulle bli roligt att åter få träffa min italienska vän i Santiago. Checkade in via SAS-automaterna, printade ut ett boardingkort och en tagg till bagageväskan. Vid Bagage self-drop var det en kort kö, som tur var. Men uppenbarligen förstår inte folk att det finns en max-vikt på bagaget som är 23 kilo vid internationella flyg (annars får man betala för övervikt). Personerna före mig försökte checka in väskor på över 27 kg! Och det är ju klart att det inte går. Då måste de gå via disk och betala extra… När jag checkat in väskan och passerat säkerhetskontrollen var det bara en halvtimme kvar innan boardingen började kl. 13.00.
Planet var fullsatt när de ropade ut "Boarding completed" i högtalarna. Besättningen var svensk förutom en man som uppenbarligen var dansk (mer om detta strax). Klockan var 13.35 när planet började taxa ut (enligt tidtabell) och flygvärdinnan ropade ut i högtalarna att säkerhetsgenomgången skulle ske på engelska, spanska och ett skandinaviskt språk… ja, precis. Jag reagerade lika mycket som troligtvis du gör… vad då skandinaviskt språk?!? Det torde väl ändå vara svenska då planet går mellan Stockholm och Madrid? Men icke. Den engelska versionen genomfördes av en av flygvärdinnorna. Sedan var det dags för den spanska… åh herre gud! Någon som hört en dansk försöka prata spanska?!? Haha, jag höll på att skratta ihjäl mig! Det lät skitroligt! Första tanken var… WTF!? Vad är det där för språk? Jag fick verkligen anstränga mig för att höra vad han sa. Och det skandinaviska språket var danska – inte svenska! Jag kan slå vad om att det inte fanns en enda dansk ombord! Så himla opraktiskt – SAS!
Tack vare gynnsamma vindar landade planet vid 17-tiden, en halvtimme före utsatt tid (17:35) på Adolfo Suárez Madrid-Barajas Airport. Planet snurrade runt i 10 minuter på flygplatsen innan det slutligen stannade vid gaten. Jag gick av planet och tog mig till bagagebandet där min väska skulle komma och min väska var en av de första ut. Tack för det ;) Sen var det liksom dags att försöka ta sig från Terminal 2 och till Terminal 4-S varifrån mitt nästa flyg direkt till Santiago de Chile skulle avgå. Madrid-Barajas flygplats räknas som världens största flygplats (i terminalyta räknat) och jag som aldrig varit på Madrid-Barajas Airport förut hade givetvis sett till att jag hade gott om tid att orientera och transportera mig mellan terminalerna. Madrid-Barajas flygplats är Spaniens viktigaste och har av alla de europeiska flygplatserna det största antalet direktflygningar till Latinamerika. Ett tips till er som någon gång planerar att resa till Sydamerika. Madrid-Barajas består av fyra terminaler; T1, T2, T3 samt T4. Den senast byggda Terminalen T4 ligger mer än 2 kilometer från terminalerna 1, 2, och 3 och passagerarna transporteras med gratisbussar däremellan. Till Terminal 4 finns dessutom en satellitbyggnad känd som T4-S. För att ta sig mellan T4 och T4-S måste passagerarna ta ett underjordiskt elektroniskt tåg (utan förare).
Lördag 17 Maj 2014 - Bad Gastein
Resealbum: Tillbaka till Bad Gastein
Copyright © Bejjan888™
Upp tidigt och packa i ordning allt innan frukosten som börjar redan 06.15 idag. Vi checkade ut innan vi gick ner till frukosten och det kändes lite stressigt att veta att det var samling kl 07.00 vid Bahnhof och att bussen avgick kl 07.10. Men vi hann med god marginal upp till bussen och såg till att våra väskor kom med. Det man ska tänka på är att man går på RÄTT buss (!) eftersom en del inte väljer att flyga utan åker buss till och från Bad Gastein. Sedan väntade flygturen tillbaka till Stockholm Arlanda, och därefter tåg hem till Dalarna.
Sammanfattningsvis: Återigen en fantastisk vecka i Bad Gastein. Min andra semester här i samma by och jag blev lika hänförd och förstummad av omgivningarna som första gången jag var här. Lite otur med vädret men det är sånt man får ta… jag kommer definitivt att åka tillbaka igen. Det finns fortfarande många vandringsleder som jag inte har gått. Fint boende, supertrevlig personal och framför allt god mat. Trots all god mat hade jag gått ner hela två kilo när jag kom hem ;)
Upp tidigt och packa i ordning allt innan frukosten som börjar redan 06.15 idag. Vi checkade ut innan vi gick ner till frukosten och det kändes lite stressigt att veta att det var samling kl 07.00 vid Bahnhof och att bussen avgick kl 07.10. Men vi hann med god marginal upp till bussen och såg till att våra väskor kom med. Det man ska tänka på är att man går på RÄTT buss (!) eftersom en del inte väljer att flyga utan åker buss till och från Bad Gastein. Sedan väntade flygturen tillbaka till Stockholm Arlanda, och därefter tåg hem till Dalarna.
Sammanfattningsvis: Återigen en fantastisk vecka i Bad Gastein. Min andra semester här i samma by och jag blev lika hänförd och förstummad av omgivningarna som första gången jag var här. Lite otur med vädret men det är sånt man får ta… jag kommer definitivt att åka tillbaka igen. Det finns fortfarande många vandringsleder som jag inte har gått. Fint boende, supertrevlig personal och framför allt god mat. Trots all god mat hade jag gått ner hela två kilo när jag kom hem ;)
Fredag 16 Maj 2014 - Sankt Wolfgang im Salzkammergut
Resealbum: Tillbaka till Bad Gastein
Copyright © Bejjan888™
Då turen till Grossglockner ställts in hade vi valt att byta till utflykten till Salzkammergut istället. Bussen avgick kl 08.30 från Bahnhof och det tog runt 2 tim innan vi nådde Bad Ischl. Området Salzkammergut är känt för sina saltgruvor (Salzkammergut = Saltkammargods) och ligger öster om Salzburg. Bad Ischl beskrevs av Kaiser Franz Joseph som "Paradiset på jorden". Han och hans fru, prinsessan Sofia, bodde i Kaiservillan i Bad Ischl under somrarna. Franz Joseph hade en hemlig väg till sin älskarinna från Kaiservillan och det sägs vara därför som han kallade Bad Ischl för just ”Paradiset på jorden”. Bad Ischl är även en känd bad- och kurort och har därför förärats att heta just "Bad". Man vet att prinsessan Sofia gjorde en behandling (tog ett bad) i staden för att behandla sin infertilitet. Två år efter sin behandling fick Sofia sitt första barn.
Vi stannade i Bad Ischl i två timmar. Under tiden hann vi besöka caféet Zauner med sitt berömda kakbord som är 14 meter långt! Caféet låg i ett mycket vackert hus och man förväntade sig en lika fin insida när man klev in genom dörren. Men lite besviken tittade jag mig omkring och det berömda kakbordet var inte så imponerande som jag föreställt mig. Men vi köpte en varsin bakelse och fortsatte sedan genom stadens centrum. Jag passade på att köpa en fin jacka med österrikisk stil. Så fin! Dyr – men det var den värd!
Återigen på bussen åkte vi ungefär 30 minuter till innan vi kom till Sankt Wolfgang. Staden fick sitt namn efter en biskop (som sedermera helgonförklarades) som grundade staden. Den berömda operan "Vita Hästen" utspelar sig just här på värdshuset med samma namn. Nu är jag inte något fan av opera, men… been there, done that ;) Gick förbi en klädaffär där i Sankt Wolfgang och fick syn på en superfin rock i skyltfönstret. Jag fick den där känslan "den måste jag bara ha – kosta vad det kosta vill". Sagt och gjort, även rocken var dyr… men hur snygg var den inte då?!
Från Sankt Wolfgang tog vi båten över sjön till Sankt Gilgen. Hade det varit fint väder (och inte regn som vi hade hela dagen) ska utsikten kring den här sjön vara fantastisk. Men nu var det grått och trist så man kunde inte se så mycket. Båtturen tog 45 minuter och i Sankt Gilgen hoppade vi på bussen igen för färd åter till Bad Gastein. Färden skulle ta cirka 1 tim och 50 min och reseledaren tyckte det var lämpligt att spela upp en cd med operan Vita hästen… Jag tror säkert att alla äldre på bussen och alla operafantaster tyckte det var en utmärkt idé att låta operamusiken strömma ut ur högtalarna i hela bussen… men det är inget som faller mig i smaken. Och trots att jag hade med mig min mp3-spelare och hade hög volym så kunde jag höra operamusiken igenom den musik jag försökte lyssna på.
Trött efter en lång dag i buss och på båt kom vi till hotellet och bytte om för middagen. Sista middagen för den här veckan. Det kändes lite vemodigt. I princip alla åt vid samma tidpunkt idag, så servitörerna hade fullt sjå på att hinna med. Kvällens middagsmeny: salladsbuffé, pumpasoppa, varmrätt (rostbiff), ostbuffé och dessert (chokladbanan, vaniljglass, rostad mandel och hjortronsylt). Kvällen ägnades sedan åt till att packa så mycket som möjligt inför avfärden imorgon bitti.
Då turen till Grossglockner ställts in hade vi valt att byta till utflykten till Salzkammergut istället. Bussen avgick kl 08.30 från Bahnhof och det tog runt 2 tim innan vi nådde Bad Ischl. Området Salzkammergut är känt för sina saltgruvor (Salzkammergut = Saltkammargods) och ligger öster om Salzburg. Bad Ischl beskrevs av Kaiser Franz Joseph som "Paradiset på jorden". Han och hans fru, prinsessan Sofia, bodde i Kaiservillan i Bad Ischl under somrarna. Franz Joseph hade en hemlig väg till sin älskarinna från Kaiservillan och det sägs vara därför som han kallade Bad Ischl för just ”Paradiset på jorden”. Bad Ischl är även en känd bad- och kurort och har därför förärats att heta just "Bad". Man vet att prinsessan Sofia gjorde en behandling (tog ett bad) i staden för att behandla sin infertilitet. Två år efter sin behandling fick Sofia sitt första barn.
Från Sankt Wolfgang tog vi båten över sjön till Sankt Gilgen. Hade det varit fint väder (och inte regn som vi hade hela dagen) ska utsikten kring den här sjön vara fantastisk. Men nu var det grått och trist så man kunde inte se så mycket. Båtturen tog 45 minuter och i Sankt Gilgen hoppade vi på bussen igen för färd åter till Bad Gastein. Färden skulle ta cirka 1 tim och 50 min och reseledaren tyckte det var lämpligt att spela upp en cd med operan Vita hästen… Jag tror säkert att alla äldre på bussen och alla operafantaster tyckte det var en utmärkt idé att låta operamusiken strömma ut ur högtalarna i hela bussen… men det är inget som faller mig i smaken. Och trots att jag hade med mig min mp3-spelare och hade hög volym så kunde jag höra operamusiken igenom den musik jag försökte lyssna på.
Trött efter en lång dag i buss och på båt kom vi till hotellet och bytte om för middagen. Sista middagen för den här veckan. Det kändes lite vemodigt. I princip alla åt vid samma tidpunkt idag, så servitörerna hade fullt sjå på att hinna med. Kvällens middagsmeny: salladsbuffé, pumpasoppa, varmrätt (rostbiff), ostbuffé och dessert (chokladbanan, vaniljglass, rostad mandel och hjortronsylt). Kvällen ägnades sedan åt till att packa så mycket som möjligt inför avfärden imorgon bitti.
Torsdag 15 Maj 2014 - Werfen
Resealbum: Tillbaka till Bad Gastein
Copyright © Bejjan888™
Idag hade vi bokat in oss på en tur till Hohen Werfen (borgen från filmen Örnnästet). Bussen gick först kl 09.30 så vi fick sovmorgon och åt frukost lite senare idag. Bussfärden tog cirka 50 min. Under resan berättade reseledaren lite historia om borgen. Hohen Werfen byggdes på 1000-talet och skyddade dalen från angrepp av andra världsmakter. Den skyddade även timmer- och salttransporter på floden Salzach som passerar alldeles intill. Under 1930-talet tjänade borgen som fängelse med bland annat en tortyrkammare. Efter andra världskriget fungerade borgen som en polishögskola fram till 1987, varför det finns både el och vatten indraget i borgen. Som så många säkert redan vet så var Hohen Werfen även inspelningsplatsen för filmen Örnnästet (med Richard Burton och Clint Eastwood i huvudrollerna).
Vårat besök började med en falkoneringsshow. Falkonerare visade upp olika fåglar och vi fick bland annat se slagfalk, vithövdad havsörn (USA:s nationalfågel), kungsörn och gåsgam. Efteråt hade vi en guidad tur runt i borgen. Alla fick en varsin mp3-spelare som man fick trycka på för att lyssna. Engelska, tyska och danska (!) var några av språken att välja på.
Vi gick runt med en guide till bland annat klocktornet, vapenkammaren och tortyrkammaren. Det var lite skräckinjagande att se alla redskap de använde till tortyr… man skulle inte vilja bli utsatt för de där hemska sakerna –hu då! Vi fick sedan tid för lunch på restaurangen inne i borgen. Mätta och belåtna tog vi oss ner till bussen för färd åter mot Bad Gastein igen. På hemvägen berättade vår reseledare att utflykten till Grossglockner (som flyttades fram till i morgon fredag) var inställd på grund av dåligt väder igen! Men vi som hade bokat skulle få välja om vi ville ha pengarna tillbaka eller åka på en utflykt till Salzkammergut istället. Vi funderade ett tag och bestämde oss för att byta och åka till Salzkammergut.
Idag var det österrikisk bondbuffé på Restaurang Ritz på Hotell Salzburger Hof. Jag tog med mobilen ifall det skulle bli tillfälle för att ta lite bilder. Stämningen var mysig nere i restaurangen och till och med servitörerna hade bytt kläder till Lederhosen och servitriserna hade vackra klänningar! Meny med österrikiskt tema: salladsbuffé, varmrätt nr 1 (buffé), varmrätt nr 2 (kött), ostbuffé och tillslut desserter i mängder! Det bjöds på österrikiska specialiteter till desserten och det fanns så mycket att välja på! Och gott, gott, gott var det!
Onsdag 14 Maj 2014 - Bad Hofgastein
Resealbum: Tillbaka till Bad Gastein
Copyright © Bejjan888™
Frukost lite senare idag eftersom vi inte hade planerat någon lång vandring idag. Det var få personer nere och åt frukost då de troligen passat på att åka till Venedig över dagen...
Vi gick via Kaiser-Wilhelm-Promenade och Martin-Lodinger-Höhenweg mot Bad Hofgastein. Sista biten vandrade vi på Gasteiner Höhenweg där vandringsstigen går genom grottorna vid Gadaunerer Schlucht. Vägen var vacker, lummig och sträckte sig längs Gamskarkogels bergssida.
Vi passerade grönskande ängar med bland annat prästkragar, blåklockor och klöver i full blom och betande kor alldeles intill stigen. Det tog cirka 3 timmar att ta sig till Bad Hofgastein, men då stannade vi givetvis lite då och då och tog en massa foton, samt åt lite matsäck vi ett tillfälle. Eftersom vi var i byn igår så kände vi till vart vi skulle gå för att hitta något att äta. Vi beslutade oss för att äta på ett café som hade varma smörgåsar. Vi slog till med efterrätt, varsina glassar.
Jag passade på att ta en Coupe Dänemark igen… så gott! Och vilken stor portion vi fick… vi kunde nästan ha delat på en, så mycket var det!
Mätta och belåtna gick vi till Busbahnhof för att ta bussen hem till Bad Gastein. Vi hade lite flyt och bussen kom efter bara någon minut. När vi kom fram till hotellet hade vi lite tid över… och eftersom de flesta med största sannolikhet hade åkt på dagsutflykten till Venedig så skulle det nog vara lite folk i spat/poolen idag. Så vi chansade och bytte om till baddräkt och tog hissen ner till poolen. Och mycket riktigt. Det var inte många själar där inte. Vi hoppade ner i bubbelpoolen och bubblade ett bra tag och njöt av den fina utsikten. Stora panoramafönster gjorde att man såg de härliga alptopparna som tornade upp sig långt där borta. Vi simmade även lite i poolen bredvid innan vi duschade och gjorde oss i ordning inför middag.
Menyn för kvällen: salladsbuffé, minestronesoppa, varmrätt (fisk med skaldjur och morotspuré), ostbuffé samt dessert (tiramisu).
Mätta och belåtna gick vi till Busbahnhof för att ta bussen hem till Bad Gastein. Vi hade lite flyt och bussen kom efter bara någon minut. När vi kom fram till hotellet hade vi lite tid över… och eftersom de flesta med största sannolikhet hade åkt på dagsutflykten till Venedig så skulle det nog vara lite folk i spat/poolen idag. Så vi chansade och bytte om till baddräkt och tog hissen ner till poolen. Och mycket riktigt. Det var inte många själar där inte. Vi hoppade ner i bubbelpoolen och bubblade ett bra tag och njöt av den fina utsikten. Stora panoramafönster gjorde att man såg de härliga alptopparna som tornade upp sig långt där borta. Vi simmade även lite i poolen bredvid innan vi duschade och gjorde oss i ordning inför middag.
Menyn för kvällen: salladsbuffé, minestronesoppa, varmrätt (fisk med skaldjur och morotspuré), ostbuffé samt dessert (tiramisu).