Firepipers blogg

När jag anlände i Frankrike i början av juni så blev jag hjärtligt mottagen av Celine och hennes kamrater. Under tiden så bodde jag i hennes och hennes brors lägenhet och hennes kompisar såg till att jag inte hade tråkigt och att jag lärde mig så mycket franske det var möjligt utan att studera. Nu när jag ger mig iväg från Lorraine mot Bretagne så passade jag på att sista helgen tacka dem ordentligt och samtigt göra något som jag pratat om hela sommaren, bjuda på en svensk middag!

Vi satte igång sökningarna efter de ingredienser som krävs, som bekant inte är så lätt jämt. När vi hittat det vi kunde gav vi oss av mot ikea och inhandlade där sill, bröd, snaps, chips och köttbullar (ja jag fuskade). Palt gjorde jag kvällen före och på fredagkväll så stod det på menyn: Chips (aperitif, något som vi svenskar inte är så bra på), sill och potatis (och snaps) , palt, köttbullar och potatis och slutligen kaffe och kanelbullar (som vi gjort själva!).

Alla var så klart på bra humör och maten blev bra trots att jag blev påmind och fransk tideräkning då gästerna kom två timmar sent...

... är en av de saker jag länge velat prova på. Denna "mytomspunna" rätt som enligt rykten smakar som kyckling och som fransmännen smaskar i sig som smågodis.

Nu var det även dags för mig. Jag hade då sådan tur att jag inte bara fick smaka utan även äran att tillaga denna franska delikatess. Jag och Laurène lagade tillsammans kvällsmaten utifrån en massa tips vi fått av folk som vet hur de ska tillredas. Och vi gjorde så de blev bra, på vårt sätt.

Grodlår är en tämligen tilltänkt rätt. De är nämligen så fiffiga att man sparat lite av ryggraden och på så sätt har något att hålla i när man äter. Smaken, gott, som det mesta kött. Mättnadden är dock anpassad efter franska magar. Mycket arbete, lite mat. Bild kommer så småningom...

Fredag började tidigt. Efter två sena nätter gick jag isäng tidigt på torsdagkväll och vaknade vid sextiden. Nåväl tänkte jag, inte ska jag ligga och dra mig en fin dag som denna. Det är nämligen så att efter 3 veckor med dåligt väder så började sommaren visa sin glada sida. Jag tog mig lite frukost och framåt åtta-tiden så jag jag mig ut och sprang. Perfekt temperatur, solsken, helt lungt så man kunde spegla sig i kanalen (vattnet har dock inte släppt sina bruna färg). Efter turen så gav jag mig iväg ut på stan för att leta efter specialiteter som jag skulle bjuda på på kvällen. Palt samt svensk dricka stod på menyn. Under dagen kunde jag konstatera följande:
- Annat mjöl än vetemjöl köper man i hälsokost- och ekologiska butiker.
- Det ända lingon som existerar i Frankrike är det som står i svensk-franska lexikon. Fransmännen vet inte vad det är.
- Akvavit/snaps kostar lika mycket i Frankrike som i Sverige och de står gömda i ett hörn i delikatessbutiker.
- Sirap existerar heller inte. Översättningen i ordboken är menlös. Däremot finns jättemånga sortes smaksatt socker, som kallas sirop sirå.

Som alternativ till lingonsylt blev det rödvinbärsgele, det var det minst söta jag hittade. Och sirapen sket sig helt.

På kvällen var det då dags att laga palt. Nu tog fredagen den trettonde i med hårdhandskarna. Palten blev nämligen inte så jättebra, för lite salt och troligtvis för lite mjöl. Den var nämligen lite klistrig. Andra omgången lite bättre men inte ens nära vad det borde vara. Fred klämde i sig tre och en halv (de var inte små) och Özlem konstaterade att hon inte tyckte om det.

Jag bjöd då inte på akvavit på kvällen för vi hade ändå ingen sill. Däremot gjorde jag vargtass (tranbär istället för lingon). Det var ingen favorit det heller så jag försökte introducera dom i den klassiska svenska höger-vänster. Det fixade de inte heller. Det enda jag kan konstatera med detta är att den svenska mat- och dryckeskulturen inte riktigt går hem i Frankrike och att de flesta fransmän nog skulle rynka pannan åt en svensk midsommar.

Tilllägg: "Maple sirup" kan användes som substitut till sirap.

Var iväg och handlade häromdagen och när jag skulle till att betala så blev det lite förvirrat. Jag fick nämligen välja vilken valuta jag skulle betala i. Antingen 230 SEK eller 24€. Jag valde €, så för vi se om det är banken eller affären som är bäst på att stjäla pengar. Jag vet ju att nordea tar 1,5% i avgift redan, men vad tar affären?

Är det det som kallas Tobin-skatt? Ett sätt att vara solidarisk mot banken...

...tänker jag inte göra, men däremot har min svärfar gjort det. Efter han sålt den förra så har han nu en ny och jag blev indragen i förvärvet. Han som han köpte bilen av behövde åka och köpa ny bil också, i närheten av Mulhouse. Så då körde vi ner honom, eller han körde då bilen som svärfar sedan köpte då han köpte ny bil på plats. Nu blev det krångligt... hursomhelst så var vi till Mulhouse och köpte bil och åkte sedan tillbaka mot Colmar för att äta där.

Dock babblade jag så mycket att vi missade Colmar och blev tvungen att vända tillbaka. Väl i Colmar så åt vi lunch på en rastaurang där. Jag tog någon typ av grishöft. Det var underbart gott men hade kunnat serveras med något lyxigare än pommes frites. I Colmar så hittade jag massvis med vackra hus som jag förevigade på minneskortet. Förhoppningsvis blev bilderna bra, ska lägga upp dom så snart jag kommer hem.

Efter lite äventyr i Colmar bar det iväg till en liten by utanför Strassbourg där vi besökte en trähusargentur. Efter detta började det riktiga äventyret. Som vanligt så förlitade vi oss på GPS-en, vilket vi vid detta lag borde veta att man inte ska göra. Den är nämligen dum i huvet ibland. Först så skulle den ha in oss i byn, riktning Strassbourg. Sedan så kraschade den (windows-ruta: ERROR!) och sedan så skulle den ha oss att svänga höger, trots att man inte fick. Vi kan också konstatera att den ibland ljuger om hastighetbegränsningarna.

På fredagen kom jag äntligen iväg till min gamla under-ett-år-hemstad Saarbrücken. Där hade det inte hänt så mycket och jag kände mig nästan direkt som hemma igen. På kvällen hälsade vi på Coralie och Viktor som bjöd på en god öl. Maten inhandlades hos pasta-nazisten, som han nu kallas. Han var inte så trevlig och blev arg när jag ville ha en öl också. Han hade lite mycket kunder så vi ska nog inte störa honom i framtiden.

På lördag morgon gav vi oss iväg till gränsen mellan Tyskland, Frankrike och Luxemburg. Detta ställe kallas på tyska dreiländereck, på franska frontiére de troi pays (kanske) och på luxemburgiska har jag ingen aning. Där skulle det vandras. Vi började på den tyska sidan och gick sedan över Saar till Luxemburg och Schengen. Värmde upp ordentligt med en stigning då vi följde berget bredvid Saar. Sedan gick vi över till franska sidan, åt en glass, drack en öl och forsatte så småningom tillbaka till Tyskland. Jonas tyckte vi skulle ställa oss med ett ben i varje land men det blev lite problematiskt eftersom gränsen gick mitt i Saar. Vi övergav den idéen.

Det intressanta med att vandra i Tyskland, och mest troligt i Frankrike också, är att man inte använder kartor. Istället så är lederna utmärkta med något tecken, som oftast märker ut många leder samtidigt så att man kan gå lite fel också. Sedan använder man guiden, en bok där det står skrivet: Gå dit, följ vägen, ta trapporna... Vi gjorde fel många gånger och jag vet inte riktigt vart vi varit. Naturen överraskade mig mest. Vi hade närkontakt med tre ugglor under färden samt någon rätt stor okänd fågel som hann gömma sig innan jag han byta objektiv. Dessutom fanns det ugglekräk överallt. Detta i kombination med kärnkraftverk och industrier ger en rätt så skarp kontrast enligt mig. Liknande kände jag också i alperna där de vackra vyerna kantades av kraftledningar.

När vi återvände på kvällen så blaskade vi av oss litegrann innan vi gav oss iväg mot restaurangen jag varit inställd på att besöka senaste året: Zum Stiefel! Där brygger de sitt eget öl, som naturligtvis är särskilt och gott samt erbjuder mycket bra mat till ännu bättre priser i en mysig bryggeriomgivning. Själv åt jag ölmarinerat fläsk med lök och potatissallad. Köttet var nog det bästa fläskkött jag någonsin ätit, tyvärr var kombinationen med potatissalladen inte så bra utan där borde nog kocken tänka om. Ölet var också god såklart även om veteölet hade en knepig bismak som jag inte riktigt minndes och vet inte om jag skulle bli stamkund på det.

Efter restaurangen så blev det ett besök på Mono, där vi en gång hade "schwedische Stammtisch". De hade fortfarande lika goo musik. Där blev det ett klassiskt veteöl samt att jag förlorade biljarden som vanligt. Senare dök Tina och co. samt Elisa upp och anslöt sig till det glada gänget. Vi drog iväg på jakt efter annan fest med den var kass så vi tog en öl till och avrundade kvällen strax efter tolv.

Fördjupade min bekantskap med den franska byråkratin idag. Lyckades utan problem, väl förberedd, ta mig igenom processen att öppna ett franskt bankkonto. Detta för att sedan ta mig iväg till försäkringskassan för att lösa de återbetalningsproblem som uppstått iom. mina läkarbesök. Jag tyckte jag var väl förberedd, men ajaj, jag kunde inte mitt svenska postnummer i huvudet. Så det sket sig, jag får gå dit imorgon igen och hoppas på bättre framgång. Med postnummer.

Det franska bankväsendet har löst sina problem med konkurrens på ett mycket smidigt sätt. Genom att helt enkelt inte skylta med sina priser. Hade man orkat hade man naturligtvis kunnat beställa tid på alla banker för att kunna gå dit och fråga vad allting kostar och sedan bestämma sig, men det orkar så klart inte jag. Istället så tog det som fanns på första bästa ställe. Så kommer den banken lyckligt ta 30 kronor av mig varje månad för att de får låna mina pengar. Mycket snällt.

Fred firade sin födelsedag något i efterskott men det gjorde väl ingenting. Han hade bjudit in 10 till 50 personer sade han till mig. Jag misstänker att min franska gjorde ett fel där, han sade nog 15 men babelfishen skickade vidare fel värde. Nåväl, några fler än 15 var vi faktiskt och alla var på strålande humör. Dock inte hon som inte fick pussa sin pojke som hon tror att hennes bästis snott, eller nåt. Jag vet inte riktigt, intriger hänger jag inte med i så bra än. Alla har en tendens att prata så fort så snart det är skvaller som är temat.

Om man bjuder in till fest i frankrike så tar gästerna i allmänhet inte med sin något att dricka. Det innebär att man får se till att dricka och snacks finns så att alla gäster blir nöjda och glada. Som dum svensk hade jag ju inte fattat detta utan tog med mig ett 6-pack öl. Dumt, men jag tror jag är förlåten. Fred hade laddat med vitt vin, röd och vit martini, en massa olika sortes groggvirke, lite likörer och öl. Synd bara att medelfransson är så kass på att blanda drinkar.

Efter festen så drog vi iväg till La Place. Ett uteställe med drag under galoscherna. Där dansade vi oss ordentligt svettiga. Jag tror att det är där de gömt sommarvädret som inte visat sig de senaste två veckorna.

Nu börjar jag få lite rätsida på mina besök hos läkarväsendet meddels det europeiska sjukförsäkringskortet. Innan jag skulle hämta upp mina provresultat så var det ingen som reagerat, men iom. att jag skulle betala det blev det stopp. Detta eftersom det helt enkelt kostade massvis med pengar. Nu visade det sig att personalen på laboratoriet var mycket tillmötesgående och erbjöd sig att reda upp denna härva och hjälpa mig, jag behövde inte ens betala min räkning utan de litade på mig att jag skulle komma tillbaka. Vad de gjorde var att de ringde någon som visste och tog reda på vad som behövde göras, sedan ringde de mig och berättade.

Nåväl, så här tycks det funka. Där det kostar väldigt mycket så använder fransmännen sitt "carte vital" för att slippa betala hela summan och vänta på ersättning från försäkringskassan (vilket är det normala sättet i Frankrike). Själv skulle jag ha betalat summan på en gång egentligen. Vad gäller oss svenskar så betalar man alltså och ser glad ut, sedan traskar man iväg till CPAM (Caisse primaire d'assurance maladie). Där går man till de som har hand om utrikes-strul och lämnar in sina bevis från läkare, apotek osv. samt legitimation, studentkort om man har det, det europeiska kortet. Sedan var det bara utbetalningsproblemet. Antingen så visar man upp sitt registreringsbevis i Frankrike (vilket jag inte har eftersom jag egentligen inte bor någonstans) och ett bevis på bankkonto. ELLER så ska man ha med sig ett "officiellt" dokument från banken att man har ett konto i Sverige inkl. kontonummer BIC/IBAN.

Sedan får man tillbaka mellan 50-75 procent av de kostnader man har haft, från Franska försäkringssystemet. Efter detta går man så vidare och skickar in sina dokument (efter man fått pengar från Frankrike) till svenska försäkringskassan för att de ska ta sin del också. Så långt har jag då inte kommit eftersom jag inte löst problemen i Frankrike än.

Vet inte riktigt om detta inlägg är passande här, men i mitt fall så är skype något som är starkt associerat med resande och att ringa.

För att ladda sitt "skypeout" använder man sitt visakort. Något som jag aldrig haft problem med förut, kortet alltså. Nu råkar det vara så att det inte funkade för mig, utan jag fick ett mail DIREKT från skype som sa att det avbrutits för det blivit nåt fel. Så jag provade igen, samma sak.

Nu var det då så fiffigt att när det blir så så drar skype pengarna från ditt konto, eller rättare sagt "reserverar" dom. Sedan, enligt deras uppgifter, så tar det 7-10 arbetsdagar att få tillbaka pengarna igen. Gör du ett fel så lånar alltså skype dina pengar i två veckor!