Mli83s blogg

Klockan nio är det dags att lämna Pine. Vi är ute ur vår bungalow i god tid för att hinna med första bussen in till city. Här vill vi inte stanna längre än nödvändigt. Jag kan knappt röra mina armar på grund av brännskadan och jag börjar allvarligt bli orolig över hur illa bränd jag är. Niklas tycker inte heller han att det ser bra ut och det gör mig inte mindre rädd.
När vi sitter och skumpar fram på vägen på väg mot vårt mål Ao Nang så andas jag frihet. Bort från bushen och mot människorna, det riktiga Thailand. Ao Nang visar sig vara helt underbart. En strandpromenad leder en mellan butiker som säljer alltifrån kläder och skor till cdskivor och krims krams. Det är dags att leta boende och då solen letat sig fram är det inte direkt skönt att bära tunga lass med backpackerväskan och leta i varje vrå efter något ställe att faktiskt kunna sova på. Niklas blir mer och mer irriterad av att alla boenden antingen är fulla eller för dyra. Det är nog då vi bestämmer oss för att lägga lite extra på boendet här på Ao Nang, just för att kompensera mot den helvetesnatt vi nyss genomlidit.
Efter en timmes letande hittar vi till Panan Guesthouse, ca 200 meter från stranden. Det kostar oss 800 Baht men vi får ett rum med havsutsikt, stort badrum och TV. Det är bara så värt det.

Ao Nang är en strand som befinner sig i Krabiregionen. Då många sätter detta som en negativ aspekt så är hela Ao Nang mer eller mindre byggd för turismen. Detta är höjdpunken för Niklas som får vara med likasinnade människor och känna sig hemma igen. Jag ska erkänna att även jag gillar Ao Nang, det jag inte gillar till trots alla svenskar vi möter är hur varenda livsmedelsbutik har löpsedlar från Aftonbladet, Se & Hör och andra svenska tidningar. Är man på semester så ska man lägga detta bakom sig och inte koncentrera sig på vad som sker hemma. Kanske är det inte stranden som lockar turisterna utan den vackra omgivningen och öarna. Ao Nang själv är en vacker plats omgiven av grönska som är häpnadsväckande, säkert inte bara för oss utan för många andra som kommer hit. Samtidigt som många andra ställen i Thailand ser uttorkade ut med natur som är i ständigt behov av vatten så står grönskan sig otroligt fin här. Inte heller ser vi mycket lösspringande djur och detta till min stora lättnad.

När vi talade om Krabi hemma så tänkte vi oss ett enda stort ställe. Det vi inte visste var att Krabi är en provins och innefattar bland annat Krabi stad, turistorterna Ao Nang, Railey Beach, Phi Phi-öarna och ön Ko Lanta. Tsunamin 2004 drabbade ön Phi Phi Don allra värst medan Phi Phi Leh klarade sig helt utan skador, en ö som inte har något boende för turister. Om man jämför Krabi med Stockholm kan man säga att delar av Djurgården blev förstört av tsunamin, men bara Djurgårdskanalen, resten är intakt. Vi märker inte av så mycket av tragedin men vi får veta en kväll att allt vi ser bakom oss där vi sitter på strandpromenaden är återuppbyggt. Butiker och andra småhus spolades bort i tsunamin. Först då inser man förödelsen.
Hela provinsen Krabi är känd för sin vackra natur, kalkstensberg och de vackra öarna runt om. Vi har redan för länge sedan pratat om att snorkla och vi bokade även biljetter för snorkling av researrangören vi stötte på under gårdagen. Jag vet inte hur det kommer att gå med mina armar och min fiskrädsla men jag är redo att prova. Då Niklas varken velat köra moppe eller vattenscoter så är detta något som han verkligen ser fram emot att göra.

Vi stannar på vårt nya boende ett tag. Själv lägger jag mig i sängen och läser ut en bok jag hittat och fastnat för. Köpt på Koh Samui och utläst två dagar senare. När vi känner att vi fått den vila vi behövt är det dags att kolla oss omkring i området. Vi går gata upp och gata ner, tittar in i små butiker, spanar på möjliga objekt att köpa med oss hem. I ett apotek köper jag ett spray som ska lindra brännskador. Jag har fruktansvärt ont och Niklas får hjälpa mig att ta av mig tröjan och sätta på den. Blåsorna har vi lindat med bandage och baddat med iskallt vatten, det ser inte bra ut.
På kvällen går vi och äter, ett vanligt förekommande fenomen är att vi allt som oftast glömmer bort att äta då vi gör så mycket annat istället. Det blir ofta sena middagar men de är minst lika goda för det och vi somnar alltid lika gott därefter. Ao Nang i våra hjärtan!

8.30 denna soliga morgon lämnar vi Koh Samui. Jag har bränt mig på armarna och har riktigt ont. Trots solskyddsfaktor 50 så når solens strålar mig och små blåsor har uppkommit. Bussen tar oss mot båten som vidare ska skeppa oss mot fastlandet där vi återigen ska sätta oss på en buss och åka mot Krabi. Till skillnad från tidigare båtar vi åkt med så är denna stor, en riktig färja med både två och tre däck. Vi går runt rätt mycket och kollar in folk. Det är alltid roligt att titta på folk och föreställa sig deras historia, deras ursprung. Uppe på däck blickar vi ut över havet och får se en delfin som hoppar i vattnet, dessa underbara djur, nu i frihet, ett helt hav som sitt eget lilla paradis. Det är annat än dem vi simmade med. Båtturen tar en och en halv timme och ytterligare fyra timmar med buss väntar innan vi når Krabi. Vi är inte så hemma med vad Krabi har att erbjuda och vi vet inte mycket om det förutom att det är en av platserna som tsunamin slog hårt emot. Än så länge har vi inte märkt av denna förödelse och människorna verkar inte prata högt om det.

Efter fyra timmar i bussen så stannar vi på en busstation i ingenstans. Vi har ingen aning om vart vi ska ta oss, hur vi ska ta oss fram eller åt vilket håll vi ska vända oss för att hitta hjälp. Som tur är hittar hjälpen oss när en researrangör kommer fram och frågar oss om våra planer. Hon tipsar oss om ett lugnt ställe lite utanför som kostar 300 Baht och vi tycker orden lugnt och utanför låter som en slående kombination till det priset varvid vi bestämmer oss för att satsa på det. En liten buss tar oss sedan mot Pine Bungalow och ju längre vi åker desto längre ifrån civilisationen hamnar vi. Vi ser Krabi försvinna bakom oss, underbara strandpromenad, butiker och människor för att vi ska hamna i buschen, i ett avskilt samhälle med små bungalower. Visst att vi har havet precis vid våra fötter och visst att det är lugnt och mysigt men detta är inget för oss. Vår bungalow har en säng som är full med dessa röda myror som vi tycks se hela tiden. Toaletten ligger precis invid sängarna och endast ett duschdraperi skiljer det från sovplatsen och utanför får vi ducka i dörren för att inte stöta ihop med gigantiska spindlar som hänger ner från trädgrenarna.
Detta må vara en plats för rekreation och lugn men vi bestämmer oss redan vid ankomst att vi ska lämna det. Tyvärr går det inga mer bussar till Krabi city så vi får stanna en natt och det är ett helvete på jorden. Min brännskada gör sig inte väl med att sova ibland en massa myror och annan ohyra och jag vill bara hem.

37 dagar till hemfärd, lite mer än 5 veckor. Än har vi mycket kvar på resan. Idag är sista dagen på Koh Samui innan vi packar väskorna och beger oss mot Krabi. Därför går dagen i lugnets tecken. Det blir bara till att slappna av och njuta. Koh Samui har gett oss många intryck och minnen, många bättre än andra. Det första vi gör idag är att bege oss mot ”Grandmother & Grandfather” (Hin Ta & Hin Yai) två stenformationer som av havet formats till att se ut som en snoppe och en kissefia. Vi kan urskilja snoppe men inte det kvinnliga könsorganet hur mycket vi än vänder och vrider på oss. Strunt samma, jag fick se det jag ville, Niklas fick se det han inte ville, hahaha. Vi har inte utforskat ön så mycket runt havet förutom med vattenscoter så vi bestämmer oss för att gå en sväng. Vi rör oss mot en avskild strand som är full med krabbor. I vatten till knäna vadar vi fram till en sluten liten vik där vi slår oss ner och kopplar av en aning. Detta är lugnet personifierat och vi njuter. Via en stig ska man kunna ta sig tillbaka och vi bestämmer oss för att försöka. Jag ligger i täten medan Niklas halkar efter. Försiktigare person får man leta efter. Vid en lite brantare bergssluttning har ett rep satts fast för att man ska kunna hålla i sig när man tar sig ner. Jag är nere på två röda och väntar tålmodigt in Niklas som frustande kommer inom synhåll. Han är svettig och irriterad av terrängen och vill nog allra helst ligga och guppa i havet istället för att vara ute på ”djungelexpedition” När jag säger åt honom att ta tag i repet och gå ner så sätter han sig med baken mot berget och som en liten bebis som nyss lärt sig ta sig fram på rumpan så hasar han sig ner i slowmotion. Han ser ut som en hund med bajs i baken och trots min irritation över hans försiktighet så ser det oerhört roligt ut. En timme och tre kvart senare är han nere 
Tillbaka på stranden letar vi upp bästa pris för vattenscoteruthyrning och beger oss än en gång ut på havet. Niklas har släppt greppet aningen om min midja och tjoar där han sitter där bak. Jag styr mot Chaweng och långt ute på havet får vi motorstopp. Vi hämtas in och får byta vattenscoter till en annan. Under en timme njuter vi sedan av att göra vågsvall och i full fart möta dem så att vattnet slår omkring oss. Jag älskar det och även Niklas ser ut som ett barn på julafton.

Jag har hittat en fin klänningsdesign till mamma och bestämmer mig för att låta sy upp den. Det blir hos en annan än Romey och jag väljer ett tyg i satin och ljusblått. Skräddaren är trevlig, en indier som skojar och får oss alla på gott humör. Då det är bråttom med klänningen så kommer han hem med den till vår bungalow under kvällen i släptåg med både fru och barn som vill se mitt uttryck när jag ser det färdiga resultatet. Jag är nöjd och det tror jag även att mamma kommer att bli. 2000 Baht för hela tjolabaletten, långt under vad det skulle kosta att få något uppsytt här hemma. I Thailand kan man verkligen leva.

På kvällen bokar vi vår biljett till Krabi, jag vill egentligen inte lämna Koh Samui men vi har ett plan att passa längre fram i kalendern och innan dess vill vi hinna med det som vi radat upp på måste-se-innan-vi-åker-hem-listan. Vi avslutar kvällen med bananpannkaka och massvis med juice från 7eleven butiken.

Idag äter vi frukost vilket är ovanligt för att vara vi. Vi hittar till ett ställe längre ner på gatan där vi stoppar i oss en varsin toast med ost och tomat och till detta en färskpressad juice. Niklas är mer en frukostmänniska än jag men det roliga med Niklas är att det jag inte gör vill inte han heller göra trots att jag flertalet gånger sagt åt honom att jag gärna följer med på frukost även om jag inte äter något. Idag behövs dock energin då dagen ska spenderas på det stora räddningscentret.
Vi tar en taxi till centret varifrån vi ska utgå med deras bil mot det stora räddningscentret. När vi kommer dit luktar det unket och vi förstår inte vad det är förrän vi ser en stor bur utanför med en hund i. Hunden är av en stor ras och längs med hans ben synliggörs ett stort blödande köttsår. Jag blir illamående. I hundens ögon kan jag se rädslan och smärtan. Han vågar inte riktigt möta oss med blicken, nästan som om den skäms för att inte ha kunnat försvara sig mot den eller de som gjort detta mot honom. Jag frågar Brigitte vad som kommer att hända med hunden och den ska med oss för att få vård. I värsta fall kan benet komma att amputeras men i första hand ska det försöka räddas. Det känns bra att veta att det inte kan bli värre för hunden i alla fall och när vi skumpar iväg i bilen så ser jag lite hopp i hundens ögon. Det är jag och Niklas och fyra killar som åker mot centret. Vi har ingen aning om hur långt det är dit, ej heller vart det är och hur det ser ut. Vi kommer att få en chock… När vi parkerar bilen möts vi av skällande hundar som kommer springande emot oss i en inhägnad. Centret breder ut sig framför oss och det visar sig vara mycket större än något vi kunnat föreställa oss. Det sägs att det är lika stort som två fotbollsplaner men jag tycker det ser ut att vara närmare fyra. Här finns katthus, hundgårdar, valphus, sjukrum, återhämtningsrum och mycket annat. Katthuset huserar upp till 100 katter och det är också där jag gör mitt första stopp. Vi spenderar närmre en och en halv timme bland kattungar, ungkatter, gamla katter, skadade katter, friska katter, raskatter och andra katter. Alla lika keliga och välkomnande. Vi byter vatten till dem, skakar av filtar åt dem och gör det behagligt för dem. Här har de det bra. Ett eget hus att skydda sig ifrån väder och vind samt en hel rastgård med träd, buskar och annat skoj att busa i. Precis som de ska ha det. Vidare beger vi oss mot valphuset där vi möts av massor av valpar, den yngsta bara tre dagar gammal och resterande mellan två och tre månader gamla. Bedårande och helt underbara. På gården springer hundar omkring och leker, några vilar sig under träden medan andra nöjt slickar i sig av det rinnande vattnet från en öppen kran. Här finns blinda hundar, trebenta hundar, hundar utan päls, såriga hundar men alla med en gemensam nämnare, de är lika glada. Jag vill börja gråta, inte av sorg utan av glädje över att de räddats och tagits om hand. Jag blir stolt över att människor med empati och kärlek mot våra mest underbara vänner ger upp sina liv för att rädda deras. Det är hjältar det.

I sjukrummet har en katt kommit in. Den är riktigt skadad och ligger nedsövd på operationsbordet. Kroppen består av ytliga sår och jag vet med mig att det inte kommer att bli lätt för den om den överlever. Tyvärr gör den inte det utan dör på operationsbordet. På ett sätt kan jag känna att det var bäst så men samtidigt hade jag önskat att den kunnat få en ny chans, en chans att se att det finns människor som bryr sig, som tar omhand och som verkligen gör allt i sin makt att ge den ett liv den förtjänar. Det hela är blandade känslor men jag försöker tänka på alla djur som faktiskt räddas och då känns det genast bättre. Timmar passerar och vi besöker avslutningsvis återhämtningsrummet där katter återhämtas efter operation, kastrering och annan behandling. Jag hittar min favorit i en liten spinkig kattflicka som med ens jag sätter i min famn börjar spinna. Ge mig, ge mig…

Det har varit en mycket givande dag och jag är glad att vi gjort det vi gjort. Niklas är även han berörd av besöket och den hjälp vi kunnat ge och kanske har jag fått honom att tänka efter lite mer i den förmågan att han i framtiden väljer att skaffa sig ett husdjur. Ett husdjur som berikar våra liv på mer än ett plan och som älskar oss villkorslöst, ja kanske mer än någon människa någonsin kommer att göra. Glad alla hjärtans dag!

Lite fler bilder från räddningscentret

Koh Samui är ett paradis för oss människor men för djuren är det inte det. Vi har redan innan vi åkt bestämt oss för vissa saker att göra, se och uppleva. En av dessa är att besöka ett räddningscenter för djur som råkar vara beläget på ön. Kanske är det lite därför som vi också valde att åka till just Koh Samui. Jag vet inte riktigt hur intresserad Niklas är utav det men han ställer upp på att följa med just för att det betyder så mycket för mig.
Utöver de ca 50 000 människor som bor på Koh Samui så finns här också hundratals hemlösa gatuhundar som dagligen kämpar för sina liv, tiggande mat som ofta och allt vanligare är förgiftad. Många av gatuhundarna lever i små grupper och stannar inom sitt revirområde. Detta revir försvaras av hela gruppen och för nya hundar kan det vara väldigt svårt att bli välkommen in.
Fram till april 1999 hade ön ingen veterinär och att bota skadade djur var omöjligt. Oräkneliga sjuka och skadade katter och hundar dog dagligen och ignorerades av alla där de låg vid vägkanten. Till och med små sår kunde vara dödliga då det i tropikerna finns massvis med flugor och andra insekter som lägger ägg i såren vilket resulterar i att mask och andra skadedjur äter sig djupare och djupare in i djuren.

Vi stiger upp lite efter nio efter en god natts sömn. Vår enda rumskamrat denna natt var en ödla som gjorde konstiga läten ifrån sig på toaletten. De är rätt söta att titta på men jag skulle då inte vilja ha någon på mig. Lite längre uppåt gatan där vi bor handlar vi sex paket hundmat och två paket kattmat. Vi vet med oss att vi behöver mer än detta och bestämmer oss för att leta upp djuraffären vi fått tips om som ligger några hundra meter bort. Jag har fått eksem mellan benen av värmen och att gå har blivit ett problem, trots detta härdar jag ut för att i bästa mån komma fram till djuraffären och köpa med oss ytterligare lite småsaker för vårt besök på räddningscentret. Jag är förväntansfull men även nervös. Tanken på synen vi ska komma att se skär in i mig och jag är rädd att jag kommer att gå därifrån mer deprimerad än hoppfull över det arbete jag ser dem utföra. Att hitta till djuraffären visar sig vara rätt svårt, vi går som i cirklar och hamnar på ställen vi inte tidigare sett. Med ens verkar ön mycket större till ytan än vad vi fått sagt för oss att den är. Där den grönskande vegetationen möter livlig trafik ser vi en bil där människor utmed vägkanten lastar in små burar på flaket. I en av burarna sitter några katter, i en annan två hundar. Vi ser att det står ”Dogs & Cats Rescue Samui” på bilen och inser att det är till detta ställe vi senare ska bege oss. Vi bestämmer oss för att gå fram och presentera oss. När vi närmar oss ser vi hur en liten vit hund hoppar ut genom rutan i bilen och springer iväg. Tre killar springer efter och jag känner mig skyldig, måtte den komma tillbaka. Vi presenterar oss och berättar att vi ska komma på besök under dagen och de ger oss adressen, en fot är inne, nu ska båda fötterna leda oss till djuraffären som sägs ligga bara några hundra meter bort. Vi hittar den snart och köper med oss lite tuggben och schampo, förhoppningen är att det ska komma väl till pass för våra fyrbenta vänner på centret. På väg tillbaka till vårt boende inser vi att vi gått en himla omväg för att komma till djuraffären då det räcker med att vi svänger runt hörnet från butiken för att vi ska vara framme vid vårt boende igen. Nåväl, vi fick lite motion i alla fall.
Hundar får valpar två gånger per år, det är inte ovanligt att en kull består av tio valpar. Om bara fem av de tio valparna överlever betyder detta att det tillkommer 10.000 nya valpar per år av 1000 honhundar. Innan räddningscentret startade i april 1999 så försökte regeringen förminska antalet gatuhundar genom att massförgifta dem. Detta fungerade för en kort tid men för människorna som besökte ön som turister så förstördes deras semester. Till och med hundar med ägare fick två kullar per år. Människorna visste inte hur de skulle klara av valparna utan tog dem med till tempel. Där matades hundarna av munkarna med ris och annan överbliven mat men om de blev för många så förgiftade regeringen även dessa. Då majoriteten av människorna i Thailand är väldigt fattiga och den enda veterinären befann sig i staden så kom det aldrig på fråga att resa dit med sina djur. Den normala lönen för en arbetande i Thailand är ca 5 euro per dag och att kastrera sitt djur kostar runt 30 euro. Då räddningscentret började hjälpa hundarna på Koh Samui så fanns där inte något utbrett kattproblem då hundarna äter katterna, sorgligt men sant. Då arbetet med att rädda hundarna fortskred så minskade antalet hundar medan kattantalet ökade. Som ett resultat av detta blev de tvungna att även ta tag i katterna och började kastrera och se efter även dem.

Sommaren 1997 lärde Brigitte Gomm känna Danny van Urk från Holland. De träffades på stranden där hon behandlade några hundar. Danny bodde på ön och hade i många år försökt hjälpa djuren där. Hon gav dem p-piller, behandlade mask och tog hand om skador i den förmåga hon kunde. Sorgligt nog fanns det inte mycket att göra för djuren med de största skadorna då det inte fanns någon veterinär att tillgå på ön. Brigitte och hennes man blev väldigt glada över att se att det fanns andra människor som levde för djuren och gjorde allt för att hjälpa dem och minska deras lidande och de bestämde sig för att hjälpa Danny förverkliga hennes dröm om en veterinär på ön. Tack vare hjälpen från många djurvänner som inte kunde stå ut med misären av djuren på Koh Samui så startades ”The Dog Rescue Center Samui” i april 1999 och öppnade en liten klinik i slutet på Chaweng Road.
Det är också till slutet av Chaweng Road som taxin tar oss. I våra påsar har vi all den mat och de tillbehör som vi köpt med oss. Jag kramar hårt min kamera där jag sitter i baksätet och spejar ut över landskapet som breder ut sig framför oss. Taxin svänger in på en liten grusplan och genast kan vi höra ljudet av hundar som skäller. När vi hoppar ut ur taxin ryggar Niklas lite tillbaka. Han är inte van vid djur som jag är och jag förstår om han är försiktig och håller sig lite i bakgrunden. Enda felet är att hundar och andra djur känner rädsla och oftast är det dessa människor de vill komma nära. Vi möts utanför grinden av en kvinna som jobbar som volontär för centret. Brigitte och hennes man är inte hemma. Hundarna som är ute på gården vill hälsa och jag känner hur hjärtat slår några extra slag när jag ser skadade men omhändertagna hundar som breder ut sig i skuggan från solen. Här ute är det bara stora hundar och många av dem skäller glatt medan de viftar på svansen. Inte någonstans hörs ett morrande, någon som säger åt oss att försvinna. Jag tror de känner på sig att vi är goda människor och de flesta gör väl lite extra ansatser att komma oss nära i förhoppning att erbjudas ett tryggt och säkert boende i det land där vi kommer ifrån. Inne i huset möts vi av en salig blandning av småhundar och katter. Överallt breder sig katter ut, på hyllor, på bord, på stolar och på golv, någon har lagt sig i en kruka, en annan ligger i fönsterkarmen och solar sig. I soffan har en hund och en katt lagt sig tätt intill varandra och håller nätt och jämnt om varandra. Så fort de ser oss rusar de emot oss, vill hälsa. Jag sätter mig genast på golvet och börjar kela. Jag blir rörd av välkomnandet och ledsen över deras situation. Där och då vill jag bara ta med dem alla hem och ge dem allt de förtjänar och mycket mer. Trots det de råkat ut för, människor som slagit dem, förgiftat dem, skurit dem och på andra sätt velat ta död på dem så är deras kärlek till oss svår att ta till sig. Inga aggressioner gentemot människan, bara viljan att vara nära oss och älska oss. Djur har den mest förlåtande gåvan på jorden.
Jag kelar med katter som bara är skinn och ben, hundar vars ögon klibbat ihop eller de vars nos de fått virad med ståltråd. Jag gosar med djur som de alla bär på en historia som jag inte ens kan föreställa mig och jag bestämmer mig, den dag jag bor i hus och har plats så åker jag till Thailand och hämtar hem en hund. Här finns hundar med karaktär, hundar som behöver oss, det är bättre än de hundar för tusentals kronor som avlas sönder och enbart är ”hundar” för att de är en ras.

När Brigitte och hennes man kommer så pratar vi länge om historien bakom centret, hur de känner för det och vad deras framtidsplaner är. De tar även emot de saker vi köpt med oss och tackar vänligt. Det vi inte vet när vi befinner oss där bland alla dessa hundar och katter är att det inte är allt. Detta är det lilla centret och också Brigitte och hennes mans hem, det riktiga centret, det stora centret ligger längre bort och vi blir frågade om vi vill åka dit under morgondagen, något jag såklart tackar ja till. Så efter flera timmar på centret så beger vi oss tillbaka till vår bungalow. Där stannar vi inte allt för länge utan beger oss ner till stranden och strosar omkring, tankarna yr i huvudet och jag vill göra så mycket mer än det vi gjort.

På kvällen går vi ut och äter på en italiensk restaurang. Det blir mozzarella bruschetta och det är så gott. Maten här i Thailand är ljuvlig även om vi inte äter äkta genuin thailändsk mat varje dag. Vi avslutar med en bananpannkaka som alla andra kvällar och detta är himmelriket på jorden. Den söta bananen och chokladsåsen och så den krispiga pannkakan. Vid hemkomst blir det att göra egna, ja försöka i alla fall.
När kvällen lider mot sitt slut så går vi och snackar med vår vän Romey igen. Han är så trevlig och ödmjuk. Medan andra försöker få oss att sy upp kläder och annat så är Romey varken framfusig eller ivrig att få något sålt till oss. Han vill ärligt och rakt veta allt om oss, inga gömda agendor, inga måsten, bara äkta vänskap och kärlek från honom till oss.
Efter samtalet korsar vi gatan och sätter oss på ett internetcafé där jag även ringer hem och får prata med brorsbarnen. Det är en sådan glädje att höra deras röster men sorgen ligger i att det är ytterligare en månad och några dagar innan jag får se dem. Min saknad är med dem alla, brorsbarn som mamma, som vänner som djur. Jag försöker att inte tänka så mycket på det utan njuter istället av att dagen gått som den gått trots att det varit fredagen den 13e. Slutet gott allting gott.

Klockan 06.00 är vi framme vid Sea Tran, båten som ska ta oss mot Koh Samui, en ö belägen vid östkusten av Thailand inte så långt ifrån staden Surat Thani på fastlandet. Vi får vänta ytterligare en timme innan vi får hoppa på. Tröttheten infinner sig och jag somnar med huvudet på bordet, inte den mest ultimata sovställningen men vad gör man inte. Jag är otroligt stolt över mig själv att jag lyckats besegra min sjösjuka och ännu inte har spytt rakt ut, all cred till mig.
Klockan tolv är vi framme på Koh Samui, en ö på cirka 247 kvadratkilometer och med omkring 50 000 människor. Redan första blicken gör att detta ställe känns mycket bättre än Koh Samet. Det är vackert, riktigt vackert. Vi tar en taxi till Lamai, en av de mest berömda stränderna på Koh Samui, ca 5 km lång. En resa som drar av 400 Baht från vår resekassa. Till en början tänker vi gå men vi inser efter sådär tio minuter i taxin att vi är glada att vi valde att åka istället. Vi färdas på Samui Ring Road eller kort och gått på ringvägen. 2009 anlades denna väg med asfalt vilket har gjort den betydligt mer trafiksäker. Överallt möts vi av turistande människor som hyrt vespor och nu far fram på vägarna som om de är ensamma om dem. Vår taxichaufför berättar att det årligen skadas flera tusen turister på vespor just för att de inte känner till sina egna begränsningar. Jag har försökt få Niklas att hyra en vespa med mig men han slingrar sig hela tiden och vill inte. Om det är av rädsla och okunskap eller om han faktiskt bara inte vill vet jag inte.

Att leta boende har blivit en del av charmen med hela backpackergrejen. Man vet aldrig vart man ska hamna och ibland hamnar man på ställen man inte vill hamna på men som man ändå känner går an bara för att ha något, som stället i Phnom Penh eller Koh Samet. Här på Koh Samui så hittar vi ett riktigt mysigt boende. Ett mysigt bungalowsamhälle vid namn Weekender Bungalow för 250 Baht. Omringat av ren grönska och havet bara några hundra meter bort. Rummet är lagom stort med en dubbelsäng, myggnät och en fläkt. Vi har en riktig toalett till skillnad från dessa hål i golven som man annars gjort sina behov i (på vissa ställen) och vår altan har två stolar där vi kan sitta och fundera, filosofera och bara vara. Vi stannar inte länge på rummet. Niklas som är en badmänniska vill se havet och jag följer med. Gissa om min glädje när jag ser skylten med vattenscoteruthyrning. Jag älskar att köra vattenscoter och jag bara måste göra detta. Niklas vill inte köra någon egen men väljer att klamra sig fast bakom mig, det går an. Jag vill inget hellre än att dela denna upplevelse med honom. Vi betalar 1000 Baht för en halvtimme vilket i sig är ganska mycket men det är så värt det. När tiden är slut får vi hämtas in då vi inte hör visselpipan som ljuder och ber oss komma tillbaka. Jag vill ut igen och mer turer ska det bli.

Koh Samui är ett rätt lugnt ställe. Just där vi bor är det inte allt för mycket turister vilket jag tycker om. Till min förvåning känns till och med Niklas ganska avslappnad. Han tycks växa för varje dag som går och jag tror att han kommer att komma hem som en fullfjädrad tuffing efter allt vi är med om. På kvällen vandrar vi runt området och kollar in folk. Vi slår oss ner och äter middag på en restaurang och vi fastnar hos en skräddare vid namn Romey som vi samtalar med under en lång tid. Han är bedårande söt vilket i dagens samhälle måste betyda att han är gay. Jag ser ju hur han tittar in Niklas magmuskler under den svettiga t-shirten.
Höjdpunkten för Niklas kommer när han bestämmer sig för lite massage hos en kvinna som är rätt så frispråkig av sig. Hon är inte sen med att poängtera att Niklas måste gå ner i vikt och göra si och göra så för att leva ett långt lyckligt liv, allt medan hon pressar hans punkter på fötterna som sätter både den ena och den andra kroppsdelen i rörelse. Och efter att ha fått ta del av hennes historia om att hon är 54 år, hennes pappa är död och att hon har en mamma och dotter i Bangkok så anser vi att vi gjort kvällen och går nöjt till sängs. Koh Samui är ett ställe att stanna på.

Trots att vi fallit för Bangkok så bestämmer vi oss för att lämna det. Det finns så mycket mer vill se och uppleva innan flyget tar oss hem igen.
Vi börjar dagen med att packa undan lite grejer som vi inte längre behöver asa med oss under resan utan istället bestämmer oss för att skicka hem. Jag har en hel del som tynger min väska så det mesta ryker. Byxor och tröjor som jag köpt under resans gång får åka hem liksom andra småsaker som jag egentligen inte alls behöver. Jag är dock för stolt för att slänga dem och väljer att skicka hem skitsakerna istället. Postkontoret ligger inte allt för långt borta så det går snabbt att komma dit, packa alla saker i stora lådor och få dem iväg skickade. Sammanlagt kostade det mig 800 kr att skicka hem sakerna men hellre det än att komma hem med en krökt rygg och men för livet. Niklas skickar lite smågrejer men inte alls så mycket som jag, trots detta tycker jag att det är han som samlat på sig mer än någon annan.
Vi återvänder sedan till Khao San Road där vi bokar bussbiljett mot Koh Samui för kvällen. Det betyder att vi har hela dagen på oss att bara strosa runt och vara de där backpackersmänniskorna som vi alltid drömt om att vara. In i dimman och bara lulla runt utan mening och utan mål. På ett internetcafé gör vi lite backup på våra bilder. Vi inser att vi inte vill råka ut för fler missöden med våra minneskort med rädsla för att förlora allt som vi kan titta tillbaka på och minnas om sådär tio år.

Senare på kvällen slår vi oss ner på en liten restaurang. Vi beställer en varsin smörgås och kollar på tv som visar en bra serie efter en annan. Vi sitter där länge, en timme blir två… När en kille likt en mc-snubbe slår sig ner bredvid så tittar Niklas på mig och frågar om det är okej eller om vi ska gå. Då tittar mannen på oss och säger; ”ursäkta, varför skulle ni gå?” Niklas inser att han gjort bort sig men jag räddar situationen och till slut pratar vi med killen som visar sig heta Nobel i efternamn. Han bor i Phuket och har så gjort sedan sex år tillbaka. Nu sitter han här på restaurangen med sin fru sedan tre år tillbaka. Hon ser ung ut, yngre än mig och jag kan inte låta bli att tänka på hur hon blivit hans fru och varför. Vi pratar om allt och inget och han visar sig vara jättetrevlig. De beställer mat och dricka och jag får smaka på äkta genuin thailändsk mat. Med ens inser jag hur Niklas kände det i Vietnam när jag lurade i honom en röd chili, denna mat är het och mina ögon tåras. Jag älskar stark mat men detta är extremt. Här sitter jag och gråter ögonen ur mig medan hans fru äter på utan problem. Jag antar att man blir härdad efter ett tag.
När det närmar sig avfärd för oss säger vi hejdå till Nobel och återvänder till resebyrån där vi bokat vår biljett. Där blir vi upphämtade av en kille som tar oss mot bussarna. Unga backpackers som ska göra samma resa som oss trängs och vi får vänta en timme på att bussen ska dyka upp. Bussen som är i mycket bra skick är välkomnande för våra kroppar. Det är en dubbeldäckare som erbjuder bra fotplats och goda sovmöjligheter. Detta blir en bra resa…

Sovmorgon… Alla säger att man måste vara uppe med tuppen när man reser just för att ta vara på varje minut som man ser sig stående i ett annat land men inte vi. Idag tog vi sovmorgon och var inte uppe förrän klockan nio. Vårt första mål för dagen blir att försöka återställa och rädda ett av kamerans minneskort som på något sätt kraschat och gjort oss galna av oro över att förlora alla bilder som är på det. Vi får höra talas om ett ställe som har datasupport på Patnip Plaza och vi tar genast taxi dit. Patnip Plaza är liksom MBK ett stort varuhus på fem våningar men till skillnad från MBK så är det mest elektronik som trängs här. Alltså ett perfekt ställe för att få sina bilder räddade. Vi lämnar in kortet och ombeds komma tillbaka och hämta det om några timmar.
Istället för att hänga kvar på Patnip Plaza så beger vi oss till Chinatown som till skillnad från det Chinatown i New York inte erbjuder alls något speciellt. Inte heller här stannar vi speciellt länge utan istället beger vi oss till MBK, favoritstället att hänga på om man vill fynda. Våning efter våning avverkas och prutningen är inte längre några småsummor utan nu når vi högre höjder. Niklas som svettats ner de flesta av sina kläder är ute efter nya. Vi kan tvätta men vi är alldeles för bekväma för det. Enklare att slänga de skitiga kläderna och köpa nya. Han hittar lite byxor och annat smått. Själv är jag mest inne på att köpa en ny mp3spelare och här finns det att välja på minsann. Jag faller för en blänkande silverfärgad mp3, en fejkad iPod med 4gb och touchskärm och jag bara måste ha den. Efter mycket munhuggande och prutning så får jag ner den från 800 till 400 Baht och jag lyckas också tigga till mig ett par hörlurar. Kunde inte vara mer nöjd med köpet.
Innan vi beger oss mot Patnip Plaza så stannar vi till på The Pizza Company på MBK och tar oss en varsin pizza, det är oerhört gott.

Väl tillbaka på Patnip Plaza så är våra förväntningar över att de lyckats inte speciellt höga. Till vår glädjande förvåning så har de lyckats och alla bilder är återställda till det rimliga priset av 100 kr. Det skulle vara värt så mycket mer men det är bara att tacka och ta emot att vi inte förlorat våra bilder från tigertemplet eller mötet med delfinerna.

Tillbaka på boendet för lite vila inser jag att mp3:n inte fungerar. Det är något med den som gör att jag inte kommer in i själva menyn och det blir till att åka tillbaka och få den bytt. Det svåra i detta är inte att sätta sig i en taxi och åka till MBK, det svåra är att hitta ståndet där mp3:n köptes, detta då hundratals stånd ser exakt likadana ut. Niklas är dock ganska säker på vart vi köpt den och med hans hjälp kan vi lokalisera oss tillbaka och få den utbytt. Nu funkar den precis som den ska.

Kvällen spenderar vi på Khao San Road.Vi har gått från att avsky Bangkok till att älska Bangkok. Jag bryr mig inte så mycket om att det är turister i överflöd på gatan som sjuder av liv, här finns så mycket mer. Jag handlar lite tröjor, vi avnjuter färskpressade fruktdrinkar och för varje andetag insuper vi atmosfären av ett underbart ställe där vi kan stanna ytterligare dagar. Detta är vårt andra av tredje besök i Bangkok som vi första besöket sa att vi aldrig mera skulle besöka. Saker kan förändras och så även vi.

Dags att lämna Kambodja för gott. Minnena vi bär med oss är många och bra. Kambodja är ett fantastiskt land med underbara människor, härlig natur och mångsidig kultur. Så länge, ett av de bästa ställena vi besökt, enligt mig då. Niklas är som den där entusiasten som ständigt vill återvända till Thailand, för honom är det just detta land som kommit honom närmast hjärtat även om han även fallit hårt för både Kambodja och Vietnam. Jag tror att det är på grund av historien som Kambodja knipit åt sig första plats för mig än så länge. Blir jag berörd så betyder det något och att uppleva både Tuol Sleng och Killing Fields var resans historiechock långt över allt annat vi upplevt.
Vi stiger upp i god tid för att komma med vår buss till Bangkok. Då den inte dyker upp på utsatt tid 7.25 så står vi otåligt och ”trampar vatten” på samma ställe fram till en timme senare när den dyker upp. Bussen är risig både till utsidan och insidan och utan hänsyn för att våra väskor kan innehålla ömtåliga saker så kastas de in i bussen via ett öppet fönster. Vi känner på oss redan innan vi hoppar in att detta kommer bli en resa från helvetet. I fem timmar skumpar vi fram tills vi kommer till gränsen Poipet, den gräns dit vi egentligen skulle åkt när vi skulle till Kambodja. Människor i massor köar för att korsa gränsen och stora lastbilar med galler skeppar människor fram och tillbaka. Människosmuggling, ja det är i alla fall vår tanke. I över två timmar väntar vi i hetta och trängsel innan vi kommer på bussen som nu ska ta oss vidare mot Bangkok. Denna buss är aningen bättre men långt ifrån bra. Vi vet med oss att en enda krock med denna skulle innebära en förödelse, jag tror ingen skulle gå levande ifrån en olycka med ett fordon i detta skick. Efter en halvtimme på bussen stannar vi på en rastplats för lite mat. Jag och Niklas köper oss en varsin glass och istället för att koppla av vid ett av borden så går jag runt på området och kollar in en liten valp som diar sin mamma. Varenda gång jag ser en hund eller katt så kan jag inte annat än önska dem ett bättre liv, ett liv där de får den kärlek och omvårdnad de behöver. Jag hoppas innerligt att människor tids nog ska inse värdet av dessa varelser och behandla dem så som de borde bli behandlade.

Halv nio på kvällen är vi så äntligen framme i Bangkok. Det har varit en sammanlagd resa på nära 12 timmar och kroppen är praktiskt taget slut. Vi har inget boende utstakat och vet inte med oss vart vi ska hitta ett, ens vilket håll vi ska satsa på. Vi bestämmer oss för att följa en skara med andra ungdomar som högljutt pratar på om att det är Khao San Road som gäller. Vi har bara hört talas om denna gata som ska vara tillhåll för alla backpackers men vi har ännu inte upplevt den och vet inte vad vi har att vänta. Bangkok föll oss inte allt för väl i smaken första gången vi var här och våra förhoppningar är inte stora denna gång heller.
Khao San Road visar sig vara som vilken livlig marknad som helst. Stånd med kläder, mat, accessoarer och mycket annat trängs längs med gatan. Barer spelar hög musik och gatuartister roar än mindre roade människor. Överallt ser vi skyltar som erbjuder boende och vi börjar direkt vårt letande. Var och vartannat boende är fullt och ju mer vi söker utan att finna desto mer frustrerade blir vi. Till slut hittar vi till Budget Guesthouse och för 300 Baht så tar vi det. Vi får tillgång till ett rum med en fläkt och två sängar, toaletten delas med resten av boendet. Trots detta är det oerhört fräscht och det enda som Niklas ska komma att klaga över är värmen som inte ens fläkten tycks råda bot på.
Vi tar en kort paus på rummet och sträcker ut oss på sängarna. När klockan närmar sig elva så beger vi oss ut för att på nära håll kolla in gatan som alla snackar om. I ett matstånd köper vi nudlar och vårrullar och vidare spanar vi in alla snygga tröjor och haremsbyxor som jag bara måste ha. Innan vi återvänder till rummet ringer jag hem. Det blir andra samtalet sedan resans början och jag känner mig alltid lika sentimental och glad på samma gång när jag hör mammas röst. För 20 Baht i timmen är det värt några extra minuter i luren och även Niklas slår en signal hem för att höra sig för om vad som pågår. Jag saknar Sverige men resan är bara i börjans skede och än har vi mycket att uppleva innan vi beger oss hemåt igen.

Detta blir ingen lång dagsberättelse då stora delar av dagen gick åt till att resa. Vi hämtas vid hotellet klockan sju på morgonen. Bussen är stor och för första gången väldigt bekväm. Timmar passerar och den enda underhållning som vi egentligen har är musiken som strömmar ut ur våra mp3 spelare. Vi byter buss i Phnom Penh och hoppar på Mekong express som för 22 dollar ska ta oss till Siem Reap. Någonstans längs vägen stannar vi och äter men utöver det är det bara att försöka göra det bästa av situationen på bussen och be om att snart vara framme. Detta är en betydligt sämre buss så nu är det inte längre bekvämlighet som råder, snarare något man helst hoppat ut ifrån och inte gått in i igen. Den skramlar på sin framfart och flera gånger om undrar vi om vi kommer att komma fram hela. Halv åtta på kvällen, lite mer än 12 timmar senare så är vi framme i Siem Reap, det är precis som vi lämnade det, välkomnande och vackert och vårt nästa mål blir att hitta ett boende. Vår första tanke är att återvända till Green Town men vi känner båda att vi vill prova något nytt. Vi stannar en Tuk-Tuk förare och ber honom köra oss till ett fint ställe där vi kan spendera natten. För tio dollar inkvarteras vi på Rihyan Guesthouse, ett jättemysigt ställe lite mer bakom allt annat. Rummet är kanon, lagom stort, fräscht badrum. Då klockan är rätt mycket så slänger vi bara in väskorna och beger oss sedan ut för att äta lite. På Pizza Company avnjuter vi en pizza med frasig botten och massa god topping och efteråt springer vi bort till en researrangör och bokar en bussbiljett för morgondagens resa till Bangkok.

Tillbaka på hotellet är det en lång varm dusch som gäller innan vi hoppar i säng och njuter av natten.