Mli83s blogg

Idag är dagen jag väntat på. Till och med Niklas verkar förväntansfull. Det är ett once in a lifetime moment som komma ska. Vi ska simma med delfiner. Vi hämtas vid tio för att åka till Oasis Sea World. Det visar sig vara ganska långt iväg men vi njuter till fullo där vi åker bak i bilen. Det pirrar i magen av tanken på att få möta delfiner och vara dem nära. Det som jag tidigare drömt om ska nu bli verklighet. Jag gillar Chanthaburi. Sedan vi kom hit har jag inte sett en enda lös katt eller hund. Antingen finns det inga eller så har människorna dem som husdjur istället för slit och släng djur som man såg i Thailand. Det värmer.
När vi kommer fram till Oasis Sea World betalar vi 180 Baht i inträde. Vi bokar tid för att simma med delfinerna vid kvart i fyra, detta betyder att vi har många timmar att spendera i parken. Det gör vi genom att se på delfinuppträdande, vandra runt, äta och dricka lite samt se glädjen hos andra när de simmar med delfinerna. Det ska erkännas att jag blir lite avskräckt av att simma med dem när jag ser vart de befinner sig. Vattnet är långt ifrån blått, snarare svart. Intill bassängkanterna simmar stora fiskar, beredda att ta ett bett av vem som helst. Jag som avskyr fiskar börjar snart överväga hela grejen, för att ta mig ut till delfinerna ska jag bli tvungen att passera de stora fiskarna. Hur ska det gå?

När det är vår tur så får vi gå och byta om till våra badkläder. Vi ombeds ta av alla vassa föremål så som armband, halsband, ringar etc. Vi ges en varsin flytväst och så måste vi duscha av oss för att få bort eventuellt smink eller solskyddskräm. När grinden öppnas så är mina tankar om de stora fiskarna som bortblåst. Jag är först ute i vattnet och först på madrassen i mitten av bassängen där vi ska utgå ifrån. Vi är ett gäng på ca 8 personer som ska få träffa delfinerna, själv hamnar jag och Niklas på en gummimadrass med en kvinna och man från Tyskland samt en ung tjej från Kristianstad. Världen är bra liten. Killen som är delfinskötare är 13 år och jag blir avundsjuk. 13 år och delfinskötare, detta måste ju vara drömjobbet för alla. Det börjar med att vi får hälsa på delfinerna. En efter en kommer de upp till ytan, kuttrar lite och försvinner ner igen. Jag är så glad att mitt leende inte räcker till. Detta är otroliga djur, fascinerande och fantastiska på en och samma gång, en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Så när det äntligen är dags att simma med dem så hoppar man i en och en. Jag hoppar i, klappar med handen på vattenytan och vips så är en delfin där och hämtar upp mig. Tappar jag den så klappar jag återigen bara med handen på vattenytan så kommer den och hämtar mig. Jag kan inte beskriva känslan att hålla fast i en delfin och låta den föra en fram i vattnet, det är obeskrivligt. När den simmat några varv släpper den av mig vid madrassen och så är det nästa persons tur. Niklas hasar sig ner och spänner fast sig till delfinen. För första gången sedan resan påbörjades så ser jag ren och skär glädje i hans ögon. Det är fantastiskt att se.
Vi turas om att simma med ca 5 olika delfiner, alla lika snälla och fina. Vi matar dem med fisk, pussas med dem, vinkar åt dem och låter dem skvätta vatten på oss. Den rosa delfinen Yoshie når mina läppar och jag ler när jag tänker på det. Känslan av att pussa en delfin, att vara nära dem, att uppleva det jag drömt om sedan jag var ung. Nu förstår jag varför delfiner används för människor som mår dåligt, de har verkligen en terapeutisk förmåga att få en att må bra.
Efter en timme i bassängen med dem så vill jag inte lämna dem. Delfinmötet är by far det bästa jag varit med om och jag tror även att Niklas instämmer.

Nu är det äntligen dags att lämna Koh Samet. Vi delar nog båda samma känsla när vi säger att det ska bli skönt att komma härifrån.
Morgonen kunde börjat bättre dock. Niklas reser sig upp från sängen, ställer sig ner med all kraft men råkar missa golvet, istället träffar han min tå som genast svullnar till. Jag skriker till och han tittar frågande på mig, sedan skrattar jag av smärtan och han hänger på i melodin. Min tå får senare se sig lindad i bandage och jag själv får halta mig fram. Men vad vore en semester utan skador, det är ju då äventyret börjar. Tur för oss att miniapoteket åkte med. Vi beger oss mot båtarna och tar därmed farväl av Koh Samet för att åka vidare mot Ban Phe. Väl framme är det dags att hitta ett postkontor. Vi har redan dragit på oss en del saker som vi inte behöver ha med oss och det är därför dags att skicka hem en del av sakerna. Själv skickar jag hem min backpackerväska då jag köpte en ny i Bangkok och ser det som rätt onödigt att bära med sig två väskor när jag enbart är i behov av en. I väskan lägger jag ner kläder som ej kommer att användas samt lite annat smått och gott som jag helt enkelt inte behöver längre. Niklas håller hårt i sina grejer och väljer att behålla allt sitt.

Från Ban Phe tar vi sedan en Songtaew till Rayong för att därifrån ta bussen till Chanthaburi. Detta är stället jag längtat så mycket efter. Det är nämligen i Chanthaburi som vi ska simma med delfiner. Väl framme i Chanthaburi får vi lift av Burme som kommer körandes i en liten bil. Här verkar varken finnas Tuk-Tuk eller Songtaews så nu sitter vi i nymoderniteter och åker bil. Det fläktar skönt. Burme tar oss till T.A.T där vi beställer tid för att simma med delfiner under morgondagen. Vad jag längtar. Så blir det dags att leta boende. Vi känner oss inte alls hemma i Chanthaburi men jag gillar första intrycket av det. Det är rent, inte allt för mycket folk och ingen direkt trafik. Burme tipsar oss om hotell Muangguan, ett lägenhetskomplex där ett rum kostar 250 Baht/natt. Låter kanon och vi checkar in. Det är helt ok faktiskt och så får vi kabeltv.

På kvällen beger vi oss ut för att hitta en butik där vi kan inhandla lite dricka och snacks. Vi går och går men ingenstans ser vi det vi söker. Efter åtskilliga timmar kommer vi fram till ett 7eleven där vi plockar på oss juice, läsk och vatten samt lite saltade bönor och annat smått och gott. Vi besöker även ett apotek där jag inhandlar ögondroppar då mina ögon runnit extremt mycket de senaste dagarna. När klockan tickar på framåt tio så går vi tillbaka till hotellet och lägger oss i sängarna. TV zappandet bjuder på mer eller mindre tråkiga thailändska såpor så vi håller fast vid en musikkanal där de faktiskt lyckas upprätthålla någorlunda bra musik.

Sen somnar vi…

På morgonen checkar vi ut från Naga’s Bunglow. Varken jag eller Niklas har lyckats gå på den delade toaletten varvid vi nu känner att det är dags för en förändring, mestadels för att våra blåsor ska överleva. Vi har hittat ett nytt boende lite längre bort, Tok’s Little Hut som består av små hyddor på pelare. Till skillnad från Naga’s Bungalow så har vi här privat toalett. Problemet med detta boende är att vi inte får något tillhörande myggnät utan får använda vårt eget. Detta i sig är ju lätt sagt än mindre gjort. Att få upp myggnätet visar sig vara extremt svårt. Hur vi än vänder och vrider på det så hamnar det fel och oavsett hur bra det ser ut så känns det inte lika bra när man lägger sig under det. Istället får vi förlita oss på myggstift och att dra lakanet över ansiktet.
Vi äter inte frukost men vi dricker det. En varsin ananasshake på Tok’s lilla restaurang. Färskpressade juicer har kommit att bli vår grej och vi måste ha minst två om dagen för att känna att vi överlever.
Koh Samet är som min tanke var redan innan vi kom hit – inte mycket till världen. Jag har inte riktigt fallit handlöst för stället och jag tror att även Niklas är aningen besviken. Förutom att bada och festa så finns det inte allt för mycket att göra här. För oss som söker lugn så är detta helt fel ställe.
Vi vandrar runt som i en dimma, tittar på människor, tittar på djur. Vi varvar ön flera gånger, försöker hitta nya saker att se, sådant vi missat första gången. Vi kommer alltid till samma utgångspunkt utan något nytt att prata om eller häpnas över.
Senare framåt dagen så beger vi oss till klipporna och slår oss ner. Där sitter vi i 4 timmar, tillräckligt länge för att hinna köpa en klase med små bananer samt se solen gå ner. Vart vi än går eller befinner oss så kommer hundar i vår väg. Jag är snabbt framme med handen och vill kela och gosa, Niklas är mer reserverad, lite rädd. Han sträcker fram handen ibland, låter dem nosa men drar snabbt undan den igen. Jag antar att det är så om man inte är uppväxt med djur som jag är.

Senare på kvällen så strosar vi runt på stranden. Vi ser eldkonstnärer som underhåller med att spruta eld, vi äter Roti pannkaka med banan och chokladsås och så är vi bara. När benen inte längre bär oss eller vi blivit för trötta för att göra ingenting egentligen så slår vi oss ner på Tok’s Little Bar. Här bjuds vi på gratis Red Bull Vodka och får som erbjudande köpa 2 buckets med valfri drink. Det är sjukt coolt att sitta och dricka ur en spann likt den som barnen leker med på stranden och fyller med sand. Här sitter vi med sugrör till förbannelse och sörplar Pina Colada och Banana Daquiri samt leker med isbitar som vi häller ut på bordet i hopp om att bygga skulpturer för schysst fotosession. Det lyckas väl si så där. Under hela kvällen delar vi strandhörna med två hundar, en söt labbekorsning och en annan brun liten sak som även följer med oss till vårt boende och lägger sig under vår hydda för natten. Vad jag önskar att jag kunnat ta alla dessa djur med mig hem för att ge dem det hem de så alla förtjänar. Detta blir sista kvällen som jag har en frisk tå, varför? Läs vidare…

Idag är det dags att lämna Rayong. Vi är ivriga att ta nya platser till våra hjärtan men det är med sorg som jag också ska lämna Nim bakom mig. Vad kommer att hända med henne?
Efter utcheckningen på Nice Beach Resort så slår vi oss ner vid vägkanten för att invänta gratistaxin som ska ta oss mot Ban Pier. Här väntar vi… väntar… väntar… Den kommer inte så hotellreceptionisten beställer en taxi och en ung tjej hämtar upp oss och kör oss mot slutstationen där vi ska köpa biljetter för kommande resa. Båten till Koh Samet kostar 200 Baht tur och retur, billigt och bra och resan på det öppna havet tar närmre 25 minuter innan vi kan stiga iland på den ö som sägs ha Thailands vackraste stränder med den vitaste sanden. Jag är kanske inte den som ser mest fram emot att besöka Koh Samet. Detta var Niklas önskemål på resan, för att tydligförklara – här finns massor med turister och detta på en ö som inte är större än fem kilometer lång och en kilometer bred. Till skillnad från både Bangkok och Rayong så har vi inget boende förbokat på denna ö. Det blir upp till gudarna att avgöra om vi får någonstans att bo eller om vi helt enkelt får slumra på stranden.
Det är extremt mycket backpackers här, överallt hör man svenskar, norskar och andra skandinaver prata. Vi slänger på oss ryggorna och beger oss in mot händelsernas centrum. Överallt annonseras om billigt boende men allt verkar upptaget. Niklas blir mer och mer frustrerad av hettan och att bära den tunga väskan och jag blir mer och mer galen av hans irriterande humör. Så när vi kommer till Naga’s Bungalow efter att ha gått runt halva ön så godkänner vi helt enkelt priset på 500 Baht, allt för att få ett boende för natten och ett ställe att lämna av ryggsäckarna på. Naga’s Bungalow ligger ganska högt upp så det är stupande trappor vi blir tvungna att bestiga innan vi kommer fram. Till skillnad från föregående boende så är detta som taget från ett läger i djungeln jämfört med ett resort på stranden. Vårt boende består av en hydda (bungalow), en säng, myggnät, en fläkt, liten altan och 2 stolar. Inne på väggen tävlar små ödlor om att hinna först till taket. Det har sin charm och altanen väger upp emot allt annat. Här finner vi ro.
Så efter att ha inkvarterat oss en stund och kommit till rätta så går vi ner till baren och tar oss en varsin juice shake. Jag, en ananasshake och Niklas en vattenmelon/papaya och bananshake. Han ska då alltid vara värst. 60 Baht stycket, det blir till att unna oss det efter allt promenerande.

Koh Samet blev en nationalpark 1981 och här bor endast ca 1,000 människor. Det låter inte mycket men för att vara en relativt liten ö som invaderats av turister så känns den rätt packad och inte alls så fridfull och lugn som den sägs vara. Kanske har vi kommit under helt fel period, den period då thailändare reser hit för sin semestertid, för att bada, festa och bara njuta. Kanske skulle vi skippat det helt och åkt vidare mot mindre turistfällor, någonstans där priserna inte skjutit i höjden bara för att européer kommer hit med tjocka plånböcker och med rätten att festa bort pengarna.
Det ska tilläggas att denna ö kommer med en hel del praktiska tips och råd innan man entrar båten på Ban Phe. Råd som inte alls behöver vara så självklara men som det är bra att ta del av. Nedan följer;

1. Bli inte allvarligt sjuk. Det enda som Koh Samet kan erbjuda är en sjukstuga på piren och denna verkar inte ens vara bemannad.
2. Vill man ringa så får man använda sin mobil, att hitta en telefonautomat är lika troligt som att hitta ett lent sandkorn på stranden. De enda som erbjuder telefon är hotellen och då är priserna skyhöga.
3. Koh Samet kan inte skryta med någon bank så det gäller att ha pengar med sig. Här finns i och för sig en bankomat på piren men om inte bankkortet funkar så gör den ingen nytta.
4. Det är förbjudet att sola topless på stranden (Niklas lyssnar dock inte på detta utan slänger av sig tröjan)
5. Stranden anses vara helig så rökning är förbjuden. Att förtära alkohol verkar dock inte vara några problem alls.

Senare framåt kvällningen beger vi oss ner mot stranden där vi slår oss ner på klipporna. Här får vi en fantastisk utsikt över det oändliga havet. Barn och vuxna springer runt och leker kull på stranden, några snäcksamlare tjuter extra högt vid de lite extra fynden och hundar och katter ser betydligt mer friska ut här än i Bangkok och Rayong. En turist kommer fram och ber oss filma honom när han kör vespa. Niklas tar filmkameran som det proffs han är och medan jag försöker klura ut varför man vill ha en film av sig själv när man kör vespa så filmar Niklas hela tjolabaletten och räcker nöjt över kameran till turisten igen när han kommit tillbaka. Det finns speciella människor och det finns SPECIELLA människor. Lite längre bort springer en liten hund emot oss, i munnen håller den en rispåse som han snart slänger ner på stranden och sliter upp med sina tänder. Detta i sin tur gör att fler hundar ansluter sig, allt för att få sig en liten smakbit. Ingen rivalitet, här delas det lika. Det är fint att se.

Kvällen spenderar vi sedan gåendes på stranden, vi smaskar i oss bananpannkaka med chokladsås och provar även på jordgubbspannkaka. 40 Baht, ibland tycker man att Sverige borde ta efter priserna i Thailand. Då vi levt relativt nyttigt från resans start så inser vi nu att vi måste vara lite onyttiga. På Sunrise bar beställer vi därför resans första alkohol, Pina Colada som vi avnjuter på dynor på stranden medan elden brinner ur små sandslott. Detta är livet.

Jag äter frukost! Bangkoks frukost var inte hurra men dock mycket bättre än denna. Vi serveras amerikansk frukost, jag älskar Amerika men jag älskar absolut inte frukosten, närmare bekant morgonmiddagen. Det är korv, ägg, skinka, kaffe, te och en enstaka toast med marmelad. I en servett lägger jag ner korven och skinkan. Det får bli hundens frukost.
Innan vi tar den ljusblå Songtaewen som ska ta oss in mot Rayong city så slår jag mig ner på trappan till hotellet och samtalar med hunden. Jag kastar till honom/henne maten jag tagit med mig och så klappar jag den hejdå för att åka mot city.

Vi stannar inte i city speciellt länge. För det första är det trångt, mycket trafik trängs på allt för liten yta. Det luktar fisk och avlopp och människorna är ganska närgångna med blickar, samtal osv. Jag känner mig obekväm och det om något talar mycket för hur ett ställe är. Vi stannar bara så pass länge att vi hinner plocka på oss lite tabletter på apoteket innan vi återvänder mot hotellet. Väl tillbaka plockar vi åt oss badkläder, handduk och kameror och försvinner ner mot stranden. Våra vänner – svenskarna hälsar oss. De är verkligen bruna. Sätt mig bredvid mannen och det är bländningsfaktor 200. Men så har jag ju verkligen svårt att bli brun också, kanske får skylla mig själv då jag undviker solen.
Stranden är fin, inte allt för mycket människor, desto mer strandkrabbor. De springer fram i sanden och gräver ner sig för att några sekunder senare komma tillbaka upp och springa vidare. Roliga djur det där. Genom resemagasin har man sett alla dessa kristallklara vatten där botten syns på flera meters djup och alla gånger har man längtat efter att få bada i sådant vatten. Jag förstår nu hur välgjort det är, hur photoshop kan förvränga en bild och göra den till ett paradis när det i själva verket bara är… vackert. Vattnet skiftar i ljusblått och grönt, en härlig färg och inbjudande för resans första dopp. Det är 22 grader, som en varm sommardag i Sverige då jag inte badar. För egentligen gillar jag inte att bada. Vatten och hav har min fullaste respekt. Jag är försiktig, simduglig javisst men ack så försiktig. Niklas däremot njuter till fullo och plaskar runt i vattnet som vilket annat barn som helst. Det är stunder som dessa som jag verkligen inser hur underbar min vän är. Vissa gläds åt rikedom och makt, Niklas gläds åt att bada.

Senare på kvällen när jag tagit allt varmvatten i duschen och halsat upp en flaska sunkist apelsinläsk så är det dags för ett restaurangbesök. När servitrisen ser oss komma så säger hon;
”Chicken for the dog?” Hon skrattar…
”Yeah, and please put some rice on the plate as well, like a chicken surprise”
Hon försvinner in i köket med beställningen och kommer tillbaka för att ta upp vår order. Jag beställer ännu en frukttallrik och lite olika färskpressade juicer. Det får räcka. Jag har ätit extremt lite sen jag åkte och jag känner hur kilona smälter av mig. Men jag mår bra, jag mår verkligen bra. Niklas som också hållit en slags diet ser ut att försvinna. Kilona ramlar av i takt med att svetten rinner ner från hans panna och rygg. Denna man vet verkligen med sig hur man svettas 
När tallriken med maten kommer går jag ut till hunden, det visar sig att det är en flicka och jag döper henne till Nim. Maten uppskattas och när hon inte orkar mer gör jag plats för resterna i ett hörn intill hotellet dit hon kan återvända när hungern kommer tillbaka. Det är som att den maten jag inte äter under resan, den ger jag till någon som är i större behov av den. Det gäller djuren!

Jag gillar Rayong, kanske inte själva staden men det område där hotellet ligger. Där havet sträcker sig kilometervis och solen alltid skiner. Där hotellpersonalen gör vistelsen trevlig och där inga kackerlackor synts till. Jag gillar känslan, atmosfären, lugnet. Det är plats där tankarna kan strömma fritt och där luften renar en. Och sängarna ger mig en riktigt god natt!

Roliga händelser i Rayong:

Lurar i Niklas att han måste ta bort översta kåpan på toalettstolen för att hälla i vatten där så att spolningen ska fungera. När jag sitter på sängen hör jag hur han hasar bort toppen på toastolen och först då brister jag i skratt. Jag älskar att luras 

Grattishälsningar strömmar in på den medföljda mobilen. Mamma, Uffe och barnen, Martin, Niklas föräldrar. Trots att vi är långt borta så känner jag mig mer uppvaktad än någonsin tidigare. Vi har förlorat en dag på schemat som vi någonstans gjort upp i våra huvuden. Egentligen skulle vi varit på ett fräscht, lyxigt hotell nu och ätit gourmetfrukost i form av frukt och grönt, så blev det inte.
Vi avnjuter en sista frukost i Bangkok och bestämmer båda att vi är ganska mätta på denna stad. Den är hektisk, full av människor och avgaser och lösspringande djur och i alla fall jag tycker den är allt för otrevlig för vidare uppehälle. Innan vi tar oss vidare mot busstationen som ska ta oss mot Rayong så sätter vi oss vid internet och börjar leta hotell. Numer är vi inte kräsna utan känner mest att vi vill hamna någonstans där man kan koppla av resten av dagen. Nice Beach Hotel verkar schysst, 750 Baht med havet precis utanför och en hotellpool. Det tar vi!

En taxi tar oss sedan vidare mot busstationen där vi kommer precis i rätt tid för att gå ombord på bussen som precis ska åka. Misstag nummer två… Bussen är billig, nästan för billig känns det som men så länge det rör sig mot mindre pengar än mer så är det ju inget att direkt klaga över. Bussen som ska ta tre timmar tar fem timmar(!) och när vi kommer fram till Rayong busstation så är vi möra i både armar och ben. Det visar sig att den buss vi tagit är en hop on hop off buss som stannar vid varenda busshållsplats och antingen släpper av eller tar på passagerare. I extrem hetta och ofullständig air condition så kan ni ju förstå hur frustrationen hettas upp och når högre temperatur än värmen utanför. Sen att jag får spendera min födelsedag på buss gör det ju inte direkt roligare. I alla fall, Rayong busstation – inga turister. Drömmen för mig som vill undan turiststråken och leva riktigt utländskt liv. Niklas däremot skakar, ett förekommande fenomen som jag ska få se mycket av under resan. Men bristen på turister är inte det enda som skiljer Rayong från Bangkok, trafiken likaså. Här finns inte dessa Tuk-Tuks eller taxibilar, istället tar man sig fram med en Songthaew vilket betyder en tvåradig kollektivtaxi som avgår när den är fullastad vilket i sin tur betyder att om man har otur kan man få vänta allt för länge innan man ens kommer iväg. Vi har lite bättre tur och kommer iväg ganska snabbt, då också med 2 svenskar som hunnit fram till den i precis rätt ögonblick. Och om ödet förde oss samman eller om det är av ren slump så bor de på samma hotell som vi nu ska till. Tips utbyts och samtalet flödadar tills vi är framme vid hotellet. En hund möter upp oss, viftar på svansen, vill vara med. Den är i dåligt skick, nästan pälslös, bränd, rödsprängda ögon men så fin. Detta ska komma att bli min bästa vän de kommande dagarna.
Vi valde inte lyx men vi fick det. En herre i kostym möter upp oss, tar våra väskor, följer oss till vårt rum. Ett stort rum, färger i blått, Ac, tv, matbord och stolar, balkong med utsikt över havet och poolen precis nedanför, ett badrum i rött kakel med stort badrum och fräscht golv. En minibar med någon läsk, chips och vatten. Trots att vi anlänt ganska sent och vi båda är trötta så finns det ingen chans att vi ska gå och lägga oss nu. Min födelsedag har bara börjat och det ska så bevisas. Jag är dock inte längre ute efter något storslaget, vi tar en sväng ner på stranden, bara lagom långt för att vi fortfarande ska ha hotellet i synhåll. Sedan återvänder vi tillbaka, slår oss ner i hotellets restaurang, beställer en fruktbricka och färskpressad juice. Hunden har anslutit sig och står nedanför oss och tittar med stora runda ögon när vi äter. Det kan inte fortgå. Jag tillkallar mig servitrisen och ber om en tallrik kyckling och betonar att det är till hunden så gör den bra. Hon ler, tror inte riktigt på mig. Att någon ska köpa mat till en hund… Men hon tar beställningen, maten lagas och så kommer hon ut med en tallrik som jag överlämnar till hunden. Känslan av den glädjen när han kastar i sig maten är obeskrivlig, en god gärning och mer ska komma.
Vi stannar i restaurangen till stängningsdags och går sedan vidare mot datorerna där vi sätter oss på internet. Det är den enda koppling vi har till omvärlden och vad som sker hemma. Jag saknar Sverige, tänk att efter mindre än en vecka så har jag hemlängtan. Jag älskar att resa så vad är det för fel?
Vid tolv somnar jag och glömmer bort att jag ens tänkt tankarna på en hemresa. Det är ju nu jag verkligen lever!

Idag bär det iväg. Vi hämtas tidigt på morgonen av en extremt liten minibuss som ska ta med oss på den utflykt vi bokat under gårdagen. Bussen delar vi med sex andra personer, alla turister, alla lika förväntansfulla över det kommande äventyret. För er som inte åkt bil i Bangkok så även inte jag så blir detta en tur som jag ber till högre makter att jag ska överleva. Chauffören gasar på som om han begått ett brott och ska fly polisen. Han kör sick sack mellan bilar, tutandes på de som hindrar honom att komma förbi. Jag bryr mig inte så mycket över tanken på att krocka med en annan bil men hundarna, katterna då, de som spatserar fram längs motorvägen som om de befinner sig i vilket annat skogsområde som helst. Flera gånger om håller jag händerna för ögonen när hunden tar det där extra steget ut mot vägen men den hinner alltid undan. Pust...

Vårt första stopp blir på Kanchanaburi memorial war cemetery där 6000 allierade soldater från ockupationsmakten vilar, allt ifrån unga pojkar till äldre män. Det blir ett hastigt stopp och själv anser jag att det lätt lika gärna kunde struntats i eftersom det är mest "ut-ur-bussen-ta-en-titt-in-i-bussen-åk-vidare" Vi fortsätter mot den berömda bron över floden Kwai som, om man nu ska vara petig inte sträckte sig över floden Kwai. Järnvägen följer visserligen dalgången utmed floden Khwae Noi, men bron i sig sträcker sig över Mae Klongfloden. Det var här som den den japanska ockupationsmakten tvinade thailändska krigsfångar att bygga den ökända Death Railway i juni 1942 eftersom allierade flygplan och ubåtar gjorde det svårt att få fram trupper sjövägen till Burma som man försökte erövra. Vägförbindelserna mellan Thailand och Burma var heller inte tillräckliga för att klara en invasion.
I och med att bron blev berömd och allt fler turister strömmade till för att se den fick thailändarna ett litet delikat problem. Det fanns ju ingen bro över floden Kwai, utan bara en bro över Mae Klong så för att lösa problemet så döpte man helt enkelt om floden. Just därför kallas en flera kilometer lång sträcka av Mae Klong istället för Khwae Yai. Det handlar om sträckan norr om sammanflödet med Khwae Noi, inklusive den del där bron finns.

Att gå på järnvägen är något av det mest nervpirrande jag gjort. Där finns egentligen inga skyddsnät, en knuff från någon av de otaliga turisterna som trängs på rälsen kan lätt få en att falla handlöst ner i vattnet som befinner sig ganska många meter ner. Samtidigt så passerar ett tåg där sex gånger om dagen men som tur är tutar och väntar det tills vi hunnit ställa oss på broavsatsen under tiden tåget passerar.

När vi ska åka vidare så har det uppstått något problem med vår bokning och uppenbarligen har vi hamnat på fel buss. Vi flyttas till en annan buss till en början med en suck men då dagen är slut så är vi ganska nöjda med det eftersom människorna på denna buss är betydligt mer sociala och framåt och vi får en mycket trevligare tur.

Efter ytterligare en timme i bussen så når vi vårt matställe. Invid Mae Klongfloden bjuds det på nudlar, ris, kokossås med grönsaker, kött, kyckling och allt och lite mer. Jag har inte ätit något kött sedan vi kom fram till Thailand och jag tänker inte börja nu så jag nöjer mig med lite grönsaker på en bädd av ångande ris. Gott som tusan och väl behövligt. Vi stannar på matstället en timme och beger oss sedan vidare mot Erawan Waterfall. Detta är vad jag vill ha ut av min resa, brusande vattenfall, lugna oaser, natur. Vackert!

Framåt två så är det dags för det vi nog alla väntat på, en tur till Tigertemplet. Jag har läst på om det innan resan och hört än det ena, än det andra om hur munkarna drogar tigrarna för att de ska hålla sig lugna. Vissa hävdar att Tigertemplets filosofi för djurarter är bristfällig och en organisation som heter Care for Wild International baserar detta på information som samlats in mellan 2005 och 2008 då tigertemplet sades vara involverade i utbyte av tigrar med en tigerfarm i Laos. Detta stred mot konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter och nationella lagar i Thailand och Laos. De hävdade att farmen fungerar som en avelsanläggning för tigrar utan att ha de tillstånd som krävs enligt Thai Wild Animals Reservation and Protection Act of 1992. Det påstås också vara stora djurskyddsproblem på tigertemplet vilket pekar på svåra och dåliga boenden, brist på lämpliga miljöer och veterinärvård samt fysiska övergrepp av tigrar för att göra dem kompatibla för besökande turister. Enligt en rapport som Care for the wild gjorde så hittade man inga bevis för att tigrarna är drogade. När denna rapport släpptes gjorde journalister sitt yttersta för att bevisa den fel men inte heller de kunde styrka påståendena om att tigrarna for illa. Även den thailändska regeringen besökte efter påståendena templet (trots att de gjort det tidigare) och de uppgav att tigrarna var väl omhändertagna. Numer har templet även fått ett officiellt tillstånd att föda upp tigrar.
Sedan rapporten från Care for the wild international har 39 konservativa grupper, inklusive Humane Society International, Association of Zoos and Aquariums, World Society for the Protection of Animals samt World Wide Fund for Nature, skrivit ett brev till generealdirektören för nationalparkerna i Thailand under namnet “The International Tiger Coalition” Detta brev uppmanar generaldirektören att vidta åtgärder mot tigertemplet och dess import och export av 12 tigrar med Laos, bristen på samband med ackrediterade program för bevarande avel och att genetiskt testa tigrar vid tigertemplet för att avgöra deras stamtavla och värde till ett bevarandeprogram för tigrar. Slutsatsen är att templet inte har resurser, kompetens, relationer med ackrediterade djurparker, eller ens en önskan att hantera sina tigrar på ett lämpligt sätt.

Upp till bevis. När vi når Tigertemplet beläget i Saiyokdistriktet i Kanchanaburiprovinsen så får vi betala 300 Baht i inträde, inte mycket för det som komma skall.
1999 tog templet emot sin första tigerunge som hittats av invånare men som dog kort därefter. Senare mottog templet flertal tigerbebisar som tagits omhand efter att mamman blivit dödad av tjuvskyttar eller vars ägare ville bli av med sina ”husdjur” sedan lagen om att hålla fridlysta djur i fångenskap blev striktare och straffen högre. 2007 hade över 21 ungar fötts i templet och totalt hade de nu 12 vuxna tigrar och fyra ungar. Sent i mars 2011 var det totala antalet tigrar som levde i templet nästan 90 stycken.

Tigertemplet studerar en annan filosofi än den i väst. Då detta är ett skogskloster så är ingen alkohol tillåten på plats. Dessutom måste lämpliga kläder bäras av kvinnor, kläder som därmed täcker axlar och knän just för att inte förolämpa de arbetande munkarna genom att visa bar hud. Inga klara färger som rött är tillåtna, inte heller linnen eller shorts och klänningar. Detta gäller dock bara för kvinnor. Dessutom bör inga sjalar eller andra halsdukar bäras på den övre eller nedre delen av kroppen. Jag är dagen till ära klädd i svarta kläder, där av en svart stor trekvartströja samt trekvartsbyxor. På detta kommer jag in trots viss blottning av min fina ljusa hy. Innan det är dags att gå in till tigrarna så ombeds vi även att ta av oss lösa föremål samt plocka bort eventuella röda, rosa eller orange kläder (något jag finner konstigt eftersom munkarna klär i orange) innan vi får gå in till tigrarna.
Enligt personalen i templet kostar det ca 100 dollar per tiger, per dag för att täcka mat och omvårdnad och på grund av dessa höga kostnader så kostar det lite extra att ta kort tillsammans med tigrarna. Detta är något vi betalar just för att få uppleva känslan att vara ett med dessa mäktiga djur.
Det är en tio, femton stycken som ligger på marken, många av dem sover och gör ingen ansats till att lyfta på huvudet och hälsa. Vi får gå en och en tillsammans med två arbetare, en som håller oss i handen och leder oss mellan tigrarna och en annan som håller i våra kameror och tar kort. Det är en oerhört mäktig känsla att sätta sig ner bredvid en tiger och klappa den, utöver delfinmötet som kommer senare så absolut det bästa jag gjort på resan. Inte bara får jag klappa vuxna tigrar, jag får även mata bebistigrar med nappflaska, det är nästan så man får lite moderskänslor och saknaden efter mina två kattdjur där hemma ger sig till känna.

Tigrarna i templet tvättas och hanteras av thailändska munkar, internationella volontärer och lokalt anställda. En gång om dagen kopplas de och går till ett närliggande stenbrott där de ursprungligen strövar omkring fritt i området. Nu, på grund av en ökning av besökare och antalet tigrar som sitter i kanjonen så är de kopplade av säkerhetsskäl.
Den avgift vi betalat i inträde är för utfodring och underhåll, samt att finansiera byggandet av ett större ”Tiger Sanctuary” som tillåter djuren att leva i en nästan naturlig miljö hela dagen. Vissa delar har redan öppnat och är bebodda med tigrar det vill säga Tiger Falls. Andra delar väntar vid skrivandes stund in rätt typ av staket runt vallgraven och är därmed under konstruktion. Templet äger också stor mark i närheten (Buddhistiska Park) där man rehabiliterar tigrar för att ge dem en andra chans att släppas ut i naturen i framtiden.

Innan vi beger oss tillbaka mot vår lilla minibuss så går vi runt i området ett tag. Utmed en grusväg där några hjortar betar i diket ser jag en söt liten hundvalp som viftande på svansen kommer emot oss. Jag sätter mig ner på huk för att locka den till mig och på svenska börjar jag prata djurspråk, allt för att fånga dess uppmärksamhet. Jag vet inte hur det är med djur egentligen och om de förstår världsspråken men den ser ut att lyssna, rör sig snabbare emot oss och kommer fram och ställer sig på bakbenen med framtassarna på mina knän. Mitt hjärta slår lite extra slag och hela jag får rysningar av hundens söthet. Till skillnad från andra hundar i Bangkok så verkar denna välmående och frisk, på alla sätt och vis lycklig med livet. Lite längre bort på en kulle står ett gäng människor och tittar på oss. Till slut förstår vi att det är deras hund vilket lättar lite på mina känslor då jag förstår att den faktiskt har ett hem där den är älskad. Ja vem kan inte älska en pälsboll som denna?!

Innan vi avslutar dagen är det dags att åka tåg över den historiska Death Railway. Byggandet av dödens järnväg upphörde då kriget bröt ut. Järnvägen skulle förbinda Bangkok och Moulmein men blev aldrig färdig. Dödens järnväg skulle utgå från Ban Pong och gå längs Khwae Noi genom de tre Pagodernas Pass för att senare förbindas med järnvägen som gich mellan Rangoon och Ye. Därmed skulle japanerna kunna hämta trupper från Singapore och transportera dem genom Thailand för att därefter angripa Burma och senare Indien. Bygget beräknades ta 5-6 år men det japanska överstekommandot skaffade därmed fram mängder med krigsfångar och slavar som därmed drog ner byggtiden till 18 månader. Trots att bygget påbörjades försent byggdes järnvägen klar på endast ett år. Över 61 000 krigsfångar som tagits till fånga under japanernas fälttåg i Stilla Havet deltog i arbetet. De hämtades till Thailand och blev stationerade i ett stort antal läger som de själva fick bygga ute i djungeln. Även i Malaya och Holländska Ostindien hämtade man 10 000-tals slavarbetare som tillsammans med thailändare och burmeser tvingades att arbeta för japanerna.

Författaren Ernst Gordon deltog i andra världskriget som kapten vid ett skotskt regemente och han har skrivit boken ”Miraklet vid River Kwai” en bok som skildrar de fruktansvärda förhållandena som fångarna levde under. Han avlivar därmed myten om att brittiska officerare villigt deltog i byggandet av bron och han gjorde den färdig på rekordtid för att demonstrera sin överlägsenhet för fienden. ”Arbetet utfördes istället under hot och bambupiskor och vi tog stora risker genom att sabotera arbetet så fort vi såg en möjlighet” säger Gordon.

Totalt omkom över 16 000 allierade krigsfångar och ca 100 000 asiatiska fångar genom tortyr, svält, sjukdom och utmattning. Någon har räknat ut att den omkring 40 mil långa järnvägen krävde ett dödsoffer för varje tre meter som byggdes.

Idag går det inte att åka hela vägen till Burma men man kan åka vidare ett par timmar till Nam Tok, en trevlig resa som vi hoppar på. Resan går längs floden och passerar många små ranka träbroar som knakar betänkligt när vi passerar vissa av dem. Trots att detta är en tur som många turister i grupper faktiskt gör så känns det som om vår grupp är den enda här. Det är svårt att få plats på tåget och först efter att ha stått i några minuter så kan vi slå oss ner och njuta med förskräckelse över sista biten på resan. Tillbaka till hotellet så kan vi bara göra tummen upp. Trots viss stress och byte av buss så är utflykten väl värt pengarna och vi är båda glada att vi gjorde den.

Jag vaknar klockan 7.00 och det är extremt tidigt för att vara jag. Frukosten som serveras i hotellets restaurang är ingen direkt höjdare - säger jag som aldrig äter frukost hemma. Jag sväljer ner lite melon och ananas och nöjer mig med ett glas apelsinjuice, dock inte färskpressad som jag hade föredragit framför koncentrat. Antar att man inte kan få allt. Niklas däremot lastar tallriken med allt och mycket mer men är man frukostmänniska så är man. Det är tänkt att vi ska åka vidare imorgon för att komma fram till ett desto lugnare ställe lagom till min födelsedag... det var tänkt så, inte längre. Via killen i receptionen beställer vi en utflykt under morgondagen för att besöka River Kwai och Tigertemplet. Det drar av 850 Baht från budgeten så jag hoppas det blir värt det.

Klockan är inte mycket när vi beger oss ut på upptäcktsfärd. Niklas erkänner det inte men hans nervositet lyser igenom varje gång någon börjar prata med oss eller följer oss i spåren. Jag har hört det massor med gånger, att jag litar blint på människor och tror det bästa om alla men hur kan man inte göra det? Jag sätter inte folk under ett fack innan jag lärt känna dem, inte heller Thailändare som jag bara hört gott om. För att vara ett turistställe så ser vi inte mycket turister, någon enstaka gubbsjuk man som håller en thailändska i handen, troligtvis köpt på postorder och nu här för att hämta hem dem. Inte så mycket ungdomar. Det är vi och alla Tuk-Tuk förare som försöker sälja in oss på en rundtur för att se stadens största attraktioner. Vi avböjer med ett leende men när vissa blir för påträngande så går vi undan. Vi kommer snart i kontakt med en medelålders man som kör Tuk-Tuk, han visar sig vara en riktigt god man och snart sitter vi bak på Dams Tuk-Tuk och andas in äkta Bangkok känsla. Dam tar oss till den stående Buddhan vid templet Wat Indravihan beläget i Bangkhunphrom på Wisukrasat Road. Statyn kallas ”Buddhasiariyametriya” och är över 30 meter hög. Knuten på statyns huvud innehåller en relik från Buddha som hämtats från Sri Lanka. Statyn är häpnadsväckande men trots det är det inte den jag lägger märke till först. Mitt på vägen står en man med ett tjugotal burar med inlåsta fåglar i. För 100 Baht får jag öppna en av burarna och släppa ut fem små fåglar. Jag har redan innan jag åkt hört talas om detta. Tydligen ska det ge lycka för en men grejen är den att fåglarna är tränade att komma tillbaka så även om de ser så lyckliga ut över att komma ut i friheten så är det bara en tidsfråga innan de är tillbaka i buren för att lura av ännu en turist sina pengar. Vi stannar vid den stående Buddhan bara lagom länge för att uppleva den samt dricka lite heligt vatten som smakar precis som vilket annat vatten som helst. (Niklas vågade inte, man ska ju inte dricka annat vatten än det på flaska säger han) Vidare kör han oss mot den sittande Buddhan som sitter i templet Wat Traimit som ligger i slutet på Yaowarat Road nära Chinatown. Denna Buddha är extrem men så är den också världens största Buddhastaty i solitt guld. Statyn är fyra meter hög, består av 18 karats guld och har en vikt på enorma fem och ett halvt ton. (där rök möjligheten att ta med den hem) Buddhastatyn tillverkades under Sukhotai-eran på 1200-talet men den upptäcktes inte förrän 1953 av en slump då en hamnarbetare hittade en Buddhastaty som därefter förvarades i en byggnad i tjugo år. När den sedan skulle flyttas föll den från lyftkranen varpå ett yttre hölje, av gips, gick sönder. Under gipsöverdraget befann sig den egentliga sittande Buddhan. Värde på statyn är fyra miljoner Baht motsvarande ca 815 000 kr. Ja visst låter det mer med landets valuta. I svenska mått mätt, bara en skräpsumma.
Så vad gjorde Buddha som gör att han blivit helig och en man folk vallfärdar till. Själv var jag inte alls hemmahörande med honom innan vi kom hit. För mig var det någon som satt under ett träd och svälte sig själv för att uppnå någonting med livet. Jag insåg senare att det var Gandhi och inte Buddha. Buddha är den som presenterade en lära som senare växte till världsreligionen Buddhismen. I främst Asien är han känd som Shakyamuni (den vise av Shakyas hus), och är speciell så till vida att han anses ha varit den förste av en lång rad Buddhor som brydde sig om att utforma en lära för att hjälpa medmänniskor. Denna lära, Dharma, som Shakyamuni endast ansåg sig ha återupptäckt, undervisar och åskådliggör för människorna om hur de ska korrigera sitt sätt att vara för att övervinna de lagar som håller dem fångna i världen genom ett evigt kretslopp (samsara) av död och återfödelser. Flertalet forskare anser att Shakyamuni Buddha föddes omkring år 563 f.v.t. och gick omkring och predikade tills han avled 80 år gammal år 483 f.v.t. För egen del tror jag att han fortfarande lever i vissa människor, de som hjälper medmänniskor och dedikerar sina liv åt det.

Det som ska uppmärksammas vad gäller Dam är att han hela tiden säger åt oss att ta den tid vi behöver. Han släpper av oss på ett ställe och lägger sig sedan i sin Tuk-Tuk och läser. Den sittande Buddhan är vi ensamma om att besöka. Vi slår oss ner och snart kommer en man in. Han slår sig ner bredvid oss, pratar om den sittande Buddhan och ber oss knäppa våra händer och be. Jag tror inte på något, det som ej är mig bevisat existerar inte men just nu, i detta då så ber jag. När vi sett det vi skulle så åker vi vidare. Nu stundar Grand Palace även känt som Smaragdbuddhans tempel. Komplexet började byggas 1782 för att hysa smaragdbuddhan och markera flyttandet av huvudstaden till Bangkok. Smaragdbuddhan är ca sju decimeter hög och tillverkad av ett enda stycke jade och inte smaragd som namnet antyder. Muren runt templet är målad med 178 scener ur Ramakienberättelsen.
Templet är magnifikt och också heligt så här blir man tvungen att dölja armar och ben vilket gör att jag får se mig besegrad av klänningen som jag löser ut mot deposition. Jo visst, jag känner mig verkligen jättebekväm.

Ett måste i Bangkok blir att se det från floden. Vi bjuder med Dam på en tur som tar oss ut på vattnet där vi har full utsikt över tempel, sjukhus, grönskande trädgårdar och varaner som vilar i vattnet. Vi guppar genom floating village och matar fiskar med hundmat. Kan inte annat än anse att hundarna förtjänar den maten bättre men ändå...

Dam tar oss vidare mot T.A.T, turistcentret där vi ordnar visum till Kambodja och får bra tips för resten av resrutten. Lite senare framåt dagen så klättrar vi upp för trapporna till Gryningens tempel (Wat Arun) och får en underbar utsikt över staden. Detta tempel är uppkallat efter den indiska gryningsguden Aruna. Namnet Wat Arun fick templet efter att kung Taksin anlänt hit från splittrade Ayutthaya i gryningen 1767. Just denna dag så är det aningen grått och dimmigt ute men en dag med sol så skulle det vara ett fantastiskt ställe att bara spendera dagen på. Framåt fyra så måste Dam lämna oss då han ska hämta dottern på dagis. Han släpper av oss vid MBK och säger att vi får ge honom det vi tycker han är värd. Dagen har varit kanon och hans insats skulle vara värd mycket mer än vi ger honom men 300 Baht är mer än han tjänar på en dag så vi är nöjda med det vi ger honom, utbyter nummer och hoppas att vi möts igen. Resten av dagen spenderas på MBK, ett gigantiskt shoppingcenter, ett av Bangkoks största med en blandning av modernt köpcenter och asiatisk marknad. Här säljs alltifrån mobiltelefoner, kameror och annan elektronik till skor, kläder, kosmetika och möbler. Just idag får vi uppleva ett skrattminne under resan. Vi går in i en klädesbutik och jag strosar i förväg. Bakom mig hör jag Niklas stämma:
- Excuse me.
- Yes sir, can I help you?
Tystnad…
Jag gömmer mig bakom ett hänge med lite kläder och kikar fram. Niklas står framför två thailändska kvinnor och ser förvirrad ut. Han gestikulerar med händerna och vill uppenbarligen få fram något och så säger han:
- No, I’m just looking around.
Jag faller I gråt, så mycket skrattar jag. Han kommer emot mig och skrattar även han.
Jag tyckte ju dom sa något till mig, säger han, väl medveten om att han gjort bort sig totalt. Vi tar en omväg i butiken och lämnar den fort som tusan. Vidare går vi runt i detta enorma shoppingkomplex och tittar på alltifrån kläder och skor till mobiler och bärbara datorer. Men vi köper inget, inget att packa ner i alla fall. På ett café avnjuter vi en bananpannkaka, väl smakat. Tillbaka på Boonsiri Place vid lite över nio så coolar vi ner efter en lång och händelserik dag.

Bangkok har blivit mycket bättre, nu vill vi inte hem!

2 timmar mellan Köpenhamn och München och ytterligare 10 timmar till Bangkok. Det är med stora påsar under ögonen och ett stort gäsp som vi båda faller ner pladask på vår säng på Boonsiri Place och somnar. När vi vaknar x antal timmar senare så drar jag fram solskyddskrämen och börjar smörja in mig, dags att göra stan som det heter.
Väl utanför inser vi att solen för längesedan gått i moln och mörkret börjat falla. Slöseri med solskydd men vad tusan, bättre att vara på den säkra sidan. Efter att ha tagit en snabbsväng mot Khoa San Road (mot-- vi kom aldrig dit) så vände vi och gick tillbaka till hotellet. Alla hundar och katter på gatan lämnar mig med frågan hur länge de överlever här i hektiska Bangkok. Jag intalar mig att de är härdade djur som har lärt sig att leva i de förhållanden de befinner sig i men inte ens mina egna tankar vågar jag tro på. Det är bara så sorgligt.

Resan hit var minst sagt händelserik. Niklas hade nippran redan i Köpenhamn och fick näsblod utan anledning. Jag själv hade mest sjå med att hålla min förkylning i schakt. Vi gjorde det bästa av våra bådas situationer och summan av kardemumman, en näsduk hjälper både mot näsblod och snoriga förkylningssymptom. På flyget mellan München och Bangkok utbröt panik då en passagerare blev dålig och kapten efterfrågade läkare. Jag borde ha packat ner min läkarrock och stetoskop och lekt doktor för att få se vad all uppståndelse handlade om men jag trodde väl aldrig att den skulle komma till användning. Om det är ett serviceyrke att vara flygvärdinna så var det inget vi märkte av under den tid som sjuklingen låg och åmade sig några rader bak. Inget vatten serverat till oss andra passagerare och inget ritblock med kritor som delades ut till Niklas som så gärna ville måla, allt för att komma fram till kaptenen och titta på alla spakarna. Vad som inträffade och hur det gick för passageraren har jag ingen aning om och jag väljer idag att inte hänga upp mig på frågor som aldrig kommer att besvaras.

Vi kom fram till Bangkok närmre kvällen än dagen men det var fortfarande oerhört kvavt och svettigt. Vår taxichaufför visade sig vara usel på engelska och att hitta till vårt boende Boonsiri Place krävde både ett och annat telefonsamtal till operatörer som via komradio kunde guida oss i rätt riktning. Vi kom fram så småningom och för att verka som ett lyxhotell på Internet så var första intrycket inget WOW men väl bekommet efter en lång resa. Niklas har sedan ankomst hållit sig lite i bakgrunden, jag får stå för snacket. Till en viss del kan jag förstå det, jag har rest betydligt mer än honom men samtidigt anser jag att det är först när man ger sig hän åt andra som man växer i sig själv. Det kommer att bli bättre…

Vår första av många tabbar och misstag görs redan när vi hoppar ur taxin framför hotellet. Jag är ivrig att checka in och gå på toaletten (det är nämligen inget jag gör på flyg och efter så många timmar så är det nödläge) och ber Niklas betala taxichauffören. För resan från flygplatsen till city slutade notan på 240 Baht. Det är inte mycket för en timme i taxi och vi inser där och då att vi kommer att kunna leva lyx de kommande två månaderna men det som sker är i dagsläget något som vi båda skrattar högt och länge åt idag. Niklas som känner sig givmild är god nog att slänga fram tio extra Baht till taxichauffören som ler och slår ihop händerna som om vi gett honom världen och mycket mer. Vi är glada att vi kunnat glädja någon så mycket och går in till hotellet för att i bakhuvudet veta med oss att vi gjort resans första goda gärning. Väl inne på hotellet inser vi till vår förskräckelse vad som skett. I ren stress och ivrighet att komma in till våra sängar så har vi gett taxichauffören 250 MYR, malaysiska Ringit, en summa på ca 550 kr istället för de 55 kr som det egentligen kostat. Det kallar jag dricks med råge 

Rummen på Boonsiri är inte heller mycket till världen, en dubbelsäng, toalett med duschen ovanför toastolen och en tv. 2 nätter & 2 personer = 2800 Baht inklusive frukostbuffé bestående av diverse frukter, kaffe, juice, rostat bröd, korv, skinka, ägg med mera med mera. Men det duger och efter vår lilla tur i natten så somnar vi gott efter en lång resa från vårt svenska land till Asien.

- Vi måste packa solskyddkräm, säger jag, en ”blek”(ing) som bränner mig allt för lätt.
- Ja!! Och sårtvätt, salva, myggmedel, vätskeersättning, C-vitamin, Ginseng, plåster… Och så måste jag ha rakhyvlar och en ny necessär och ett sådant där strapband som man spänner runt väskan. Hur mycket packning ska du ha med?
- Fyra kortärmade och två par byxor, ett gäng underkläder och en keps!

Han leder mig upp för trappan…

- Detta är vad jag har än så länge, vad tror du?

Någon vecka tidigare…

Sprutorna är tagna, Niklas nya backpackerväska är inhandlad. I miniapoteket ligger plåster till förbannelse. Vem vet när olyckan är framme och de kommer väl till pass. Som om det inte finns att köpa under resans gång. Alltid redo som en nykläckt scout skulle skrika i höga skyn. Jag känner mig som en idiot när vi försöker tränga ner två necessärer i en väska som uppenbarligen inte är byggd för dem. Vi har inte setts på ett tag. 14 mil skiljer oss åt. Nu är jag på besök för att fixa det sista.

När jag kommer tillbaka hem är jag nojjig. Gör jag rätt som reser iväg? Är det vad jag vill, alltså egentligen? Det är första gången Niklas åker långväga iväg, själv har jag sett mig stående i både USA och Afrika samt på trista semesterställen som Grekland, Spanien och Portugal. Vart och ett av dem ändå med sin personliga prägel och charm. Men nu, fyra länder på två månader och desto mer städer. Hur förändrar det ens psyke och fysik, hur kommer jag att vara när jag kommer hem igen och hur kommer jag att vara när vi är iväg. Nej Emelie, sluta upp med dessa tankar, dags att leva!!

Mamma är nervös men liksom mig förväntansfull. Hon unnar mig varje sekund av resan och ber mig att ta tillvara på allt så att jag inte ångrar mig. Själv önskar hon att hon varit mer som mig när hon var yngre, att hon vågat ta till sig nya äventyr och utmaningar. Nu sitter hon ensam hemma med ett 29 årigt äktenskap som briserat och ser tillbaka på allt hon missat. Jag känner sympati utan att verka för ”tragisk” och nedlåtande?
”Pappa” har jag inte hört yppa ett enda ord om resan. Varken till mig via oförstående sms eller till min bror. Normalt skulle han kasta skit på det och säga att jag väljer bort ett normalt liv med familj och jobb för att leva i drömmarna och bara resa. Men så är det ju också sådan jag är, göra det nu och inte ha någon ånger än att sitta där sedan med barn och man och ångra att jag inte gjorde det. Jo resan kommer att bli bra, ett startskott för framtiden. Två månader utan mamma, utan mina underbara brorsdöttrar och utan Bosco och Bella, mina familjemedlemmar. Klarar jag hela resan? Upp till bevis!

Dan före D’Day!

Jag kommer till Niklas på eftermiddagen. Pär har skjutsat mig. När jag sa hejdå till mamma knöt det sig i magen. Först nu förstår jag att det är över två månader tills vi ses igen. Bosco och Bella satt i fönstret när jag åkte. Visste dom?
Pär stannar bara tillräckligt länge för att påpeka all sin vishet om resor. Den kunskap han bär på trots att han aldrig satt sin fot i länderna är förundransvärd. Konstigt bara att inget av det han säger stämmer… På övervåningen har Niklas hängt upp rader med kläder. Cirka 10 tröjor och nästan lika många byxor. På det lilla bordet ligger tre storförpackningar med rakhyvlar. Hm… Inget är packat.
- Du måste hjälpa mig, säger han
Vi börjar sortera ut grejer och jag tror det blir ganska uppenbart för honom att han inte behöver hälften av sakerna han lagt fram. Materiella ting som man lika gärna kan köpa för en billig peng någon annanstans. Och rakhyvlarna, en brilliant idé, ta med rakmaskinen istället. Den tar mindre plats och är minst lika smidig att använda. Några timmar senare är vi färdigpackade. Då har till och med jag sorterat ut lite av mina grejer och lagt i en plastpåse som ska följa med mig hem om två månader igen. Det är kontrollcheck av pass och biljetter, pengar, allt det där viktiga. Till slut tröttnar man och låter det vara. Med de två P:na och B:et har jag allt (Pass, Pengar, Biljett) och äntligen kan jag koppla av. Ingen återvändo, snart åker vi!