Mli83s blogg

Så är det äntligen dags för utflykt. Vi blir hämtade 7.25 av en buss som ska ta oss mot Caibe där vi ska hoppa på en båt och ge oss ut på vattnet. Bussturen går relativt fort och snart sitter vi på båten tillsammans med 20-25 andra turister, alla lika förväntansfulla av att se ett annat Vietnam. Båtturen börjar med att ta oss till Mekong delta och den livliga flytande marknaden. Här köpslår människor från båtar och all handel sker över vatten helt enkelt. Vi stiger ombord på en större båt som lockar med både krokodiler och andra fula fiskar, några slår sig ner och tar sig en bit mat medan jag och Niklas nöjer oss med lite dricka. Då överlever man allt. Jag är förvånad att jag kunnat vara på så pass många båtar utan att märka av min sjösjuka och illamående. Jag kanske har blivit vuxen.
Vi lämnar snart den flytande marknaden och åker vidare, denna gång mot en annan liten marknad där vi får se hur det går till när man gör risblad och kokosgodis. Det blir även provsmakning av allt och lite till och vi faller speciellt mycket för ett kokosgodis med smak av knäck som vi köper med oss hem. Människorna är så välkomnande och vart vi än går eller sätter fötterna så hälsar de oss med ett leende. När vi återigen sitter i båten på väg mot nästa stopp så kan vi inte annat än förundras över hur väl byggda husen på floden är, vissa har sattelit, andra har små trädgårdar med blommor. Hundar står och skäller på oss från någon husbåt medan en hel familj plaskar runt i det bruna vattnet. Blir de verkligen rena eller är det bara känslan av att bada som gör att de hoppar i vattnet? Nästa stopp blir på en plats där vi ska äta. När båten lagt till så går vi alla i samlad trupp mot en restaurang som bjuder på god mat och dricka. Efter middagen har vi ledig tid då vi får låna cyklar och utforska ön. Niklas som inte direkt är hemmahörande med killcykel, vilket jag finner väldigt konstigt, får lägga ner cykeln i diket för att ens komma upp på den. Cykelturen tar oss runt på en lugn och vacker ö med både människor och djur, det gäller dock för oss att inte komma försent då båten går exakt den tid vi fått sagt för oss så med god marginal hinner vi klart vår runda och kan återvända till båten. Det är då äventyret börjar. Kvart över två denna dag när vi tror att dagen är på väg att ta slut så ska det roliga sätta igång. I en grupp om fyra i varje hoppar vi i en lång roddbåt där vi ges typiska vietnamesiska hattar. Båten som inte är mycket för världen rör sig vid minsta rörelse och Niklas sitter krampaktigt fast på sin plats, inte en förstummelse till liv. Jag gillar hur båten ibland rycker till men inte ens jag vill hamna i vattnet så jag försöker att även jag hålla någorlunda rak position på min plats. Längst bak på båten står en ung kvinna och ror oss fram med en åra. Det är balanssinne och teknik på hög nivå. Det svåra blir att ta sig ur båten, den rämnar fram och tillbaka och jag kan inte annat än skratta när Niklas försöker ta sig ur. Det är en syn av aldrig tidigare slag. Så är det äntligen dags att ta sig hemåt. Sista stoppet blir på Vinh Long, en landmarknad som vi passerar på väg mot bussen. Inget köptes men det upplevdes.

Tillbaka på hotellet kan vi konstatera att det var värt pengarna och att vi inte ångrar att vi stannade kvar. Ho Chin Minh staden har sin charm men det var när vi kom ut på landsbygden som vi såg det riktigt vackra, en storslagen natur och ett innerligt lugn. Vi varvar ner någon timme på hotellet och beger oss sedan till Highland Coffee där vi beställer en varsin smoothie. Dagen kunde inte ha blivit bättre. Imorgon åker vi mot Kambodja för andra gången.

Vi startar dagen med frukost på hotellet. Det bjuds på baguette med sylt (snarare sirap) samt juice, kaffe och te. Jag håller mig till juicen även om den inte direkt smakar mumma. Dagens agenda är shopping. Vi har befunnit oss på många shoppingparadis men vi har inte direkt handlat något. Man ser en sak men man avvaktar och så ångrar man sig när man är på väg någon helt annanstans. Idag tar vi en taxi till Andong market, en marknad vi blivit tipsade om i turistbyrån i hotellreceptionen. Det sägs att det ska vara mycket folk där och när vi kommer fram inser vi att det stämmer. Så istället går vi till Andong Plaza vilket visar sig vara lika trångt. Att trängas med svettiga vietnameser som kollar konstigt på en är inget vi direkt njuter av så vi hoppar på en taxi igen och beger oss istället tillbaka mot Ben Than Market vilken vi inte hann med allt för länge under gårdagen. Niklas som svettat ner nästintill alla sina kläder och som inte längre luktar gott behöver nya tröjor. Det får bli uppdrag nummer ett. Visar sig att det blir ett svårare uppdrag än vi någonsin kunnat tänka oss, i alla fall för stackars Niklas. I ett marknadsstånd stannar han för att kolla på lite olika märkeskopior i t-shirt väg. Jag håller mig aningen i bakgrunden då jag inte gillar påflugna försäljare som försöker pracka på en massa skit som man egentligen inte behöver. Niklas däremot går ut lugnt, en tröja läggs i hans famn, han känner lite på den, testar kvalitén, styrkan i materialet. Kastar några blickar mot mig som för att säga att det känns riktigt bra. Så kommer ytterligare en försäljare, lägger tröja efter tröja i hans famn, snart har han tillräckligt för att inte kunna röra händerna och han frågar som man normalt gör;
- How much?
- 275 dollar for you sir.
Han vänder sig emot mig och frågar om det är ett bra pris för 10 tröjor. Jag skrattar, 275 dollar för 10 märkeskopior, nej det är inget bra pris. Jag ser hur han börjar svettas ytterligare och inte vet vart han ska vända sig eller mindre göra sig av med tröjorna.
- It’s too much, I don’t want it
- You look you buy!
Han lägger ner tröjorna på bordet och ska gå därifrån när en försäljare ställer sig i vägen. Jag står och skrattar en bit bort och inser att jag kanske borde hjälpa honom. Försäljarna är ju uppenbarligen irriterade på att inte få något sålt och Niklas känner sig trängd och kommer inte undan. Jag närmar mig lite och säger åt honom att bara gå där ifrån. De håller händerna emot honom och stoppar honom. Upprepar orden; ”You look, you buy” Till slut rinner hans tålamod ut och han sliter undan deras händer och med ilska i rösten säger han högt och tydligt åt dem att flytta på sig. Jag är stolt, Niklas går framåt, snart vågar han kanske till och med kasta sig ut från ett stup eller testa rostade insekter. Vem vet…
Vi lämnar marknadsståndet med tröjorna och rör oss in mot lite lugnare försäljare. Vid ett parfymstånd köper jag två stycken parfymer, Hypnose samt DKNY apple, 80 kr för dem båda, detta efter viss prutning och hot om att köpa av annan försäljare. Jag är nöjd med köpet.

När vi är trötta på att gå runt på marknaden sätter vi oss i den vackra parken igen.
Överallt spelas det med denna fjädersak som vi sett under gårdagen. Gamla som unga står och sparkar den till varandra och alla verkar lika roade. Undrar när detta blir en sport i Sverige och hur mycket pengar man kan spela om… Vi stannar i parken tillräckligt länge för att det ska hinna bli kväll. Vårt heta samtalsämne är hur vi ska göra med morgondagen, om vi ska ta oss tillbaka mot Thailand eller hitta på något mer i Vietnam. Vi stannar inte länge på varje ställe men vi hinner i alla fall se och uppleva dem. Jag vill stanna, Vietnam är fint, renast av de platser vi besökt och om det inte vore för alla mopeder och svårigheterna att ta sig över gatan så är det ett ställe som jag lätt skulle kunna vänja mig vid. Niklas däremot vill åka tillbaka till Thailand, vi faller för olika saker men till slut går jag med på att åka, dessvärre till Niklas besvikelse så finns inga lediga platser på bussarna så vi får helt enkelt se oss omkring ytterligare i Vietnam. Så istället för att återvända till startpunkten på resan så bokar vi en tur ut på floden för att se denna sida av Vietnam. Vi är ändå relativt nöjda med beslutet.

Senare på kvällen när utelivet drar igång så korsar vi gatan utanför hotellet och besöker Saloon/Bar/Disco där vi erbjuds gratis vodka shots. Jag kan inte medge att det är gott men är det gratis tas det emot. Vi går också upp på övervåningen med utsikt över gatan där vi beställer mat och avnjuter kvällen. Niklas får in en tallrik med ris och grönsaker och lite annat smått och gott och då jag inser att det är ett tag sedan jag lurade honom så kommer jag på den brillianta idén att lura honom stort. På hans tallrik ligger en röd chilifrukt, jag riktigt känner hettan bara av att se på den. Tydligen vet inte Niklas vad det är så jag frågar honom om han vågar smaka på ”paprikan” Klart han vågar. Han skär loss en stor bit och till servitörens chock så stoppar han in den i munnen och börjar tugga. Servitören tittar häpnadsväckande på Niklas och så utbrister han:
- I could never do that…
Varvid Niklas nu känner hettan stiga till maxnivå och han börjar svettas än mer än han gör på dagarna. Jag asskrattar. Detta är det bästa på länge. Han vet inte vad han ska ta sig till, han dränker svaljet med öl, vatten, ris, jag kan se i hans ögon hur mycket han lider. Jag däremot, jag bara njuter. Uppdrag, slutfört! Jag har fått mitt roliga, nu väntar jag bara på revansch. Men ärligt, vem ser inte skillnad på en röd paprika och en röd chili – du har faktiskt dig själv att skylla Niklas 
Det tar ett tag innan han kan slappna av, då är han inte så glad, rätt sur faktiskt men det utbyts snart i skratt, vem kan motstå mina skrattattacker trots det de nyss råkat ut för. Så kvällen slutar bra ändå, vi strosar runt i området, kollade närliggande butiker och har allmänt skoj. Tre länder på mindre än tre veckor, slå det om ni kan!

Klockan sju hämtas vi upp av bussen som ska ta oss mot Ho Chi Minh-staden, tidigare Saigon i Vietnam. Äntligen kan vi andas ut över att lämna slummen på The Last Home Guesthouse och bege oss mot bättre boende, detta har vi bestämt. Nu är det lyx som gäller, eller i alla fall något där man kan koppla av och känna sig ren i alla fall. Efter sex timmar med vår Sapacobuss är vi framme i Ho Chi Minh, landets största stad med ca 7.2 miljoner invånare varav 5.9 miljoner bor i själva centralorten. Överallt gasar mopeder fram i full fart, inte undra på då det finns 5.5 miljoner mopeder i denna stad. Niklas tar sig för näsan, skakar om vartannat och verkar inte känna sig hemma, jag skrattar. Det gäller att göra det bästa av situationen och det bästa vi kan göra är att hitta ett boende, ställa av oss väskorna och varva ner. Jag trodde aldrig att det skulle ta så mycket på krafterna att resa. Det är en sak att gå runt med ryggsäcken stramt mot rygg och nacke men det jobbiga med att vara backpacker är att ta sig emellan ställena. Det är då man blir trött. Jag antar att det beror på alla intryck längs vägarna samt lugn kristen musik i öronen.

Så vi börjar vårt letande efter ett boende. Folk hoppar på oss vart vi än går och vill erbjuda rum för billig peng. Vi kollar på några men inga faller oss i smaken. Det vi lärt oss är att då man blir påhoppad om att rum finns så finns rum, men de är inte bra. Går man däremot in på ett hotell eller vandrarhem och frågar om det finns rum så är oftast rummen mycket bättre. Det är väl för att de har gäster så de behöver inte stå och värva folk till deras boenden. Efter mycket letande hittar vi ett kombinerat hotell/turistbyrå vid namn Lan Anh Hotel, pris 20 dollar natten totalt inklusive frukost och internet. Rummet är kanon, lagom stort med bra badrum. Här checkar vi in. Innan vi gör staden så stannar vi en stund på hotellet, tar vår sedvanliga nedvarvning, duschar av oss och räknar pengar. Än har vi mycket kvar i reskassan så någon nöd går det inte på oss som tur är.

Vi går sedan till Ben Than Market, en gigantisk marknad, större än någon annan vi ännu besökt. För mig ett riktigt prutparadis, för Niklas en kommande mardröm. Tyvärr stänger det klockan sex så vi hinner inte med allt för mycket, istället går vi och sätter oss i parken och kollar in ett gäng skolgrabbar som leker med en fjäderboll som de sparkar och nickar till varandra. Det ser skoj ut. När en ung flicka passerar köper jag två. En till mig och en till Uffe. Vietnam är trots all trafik något av det renaste stället vi besökt. Gatorna är sopade, blommor växer och träden är grönare än gräsmattorna. Inga hundar och inga katter i sikte. Det man hört att de äter hundar och katter i Vietnam är inget vi ser, här går de i koppel, människor gosar med dem, de är älskade. Vad som sen sker i småbyarna vill jag inte ens tänka på. Alla har vi våra sätt att överleva på, en dag hoppas jag att människorna inser att vi inte behöver djuren för att överleva födomässigt, vi behöver dem för att överleva
känslomässigt, för att de får oss att må bra helt enkelt.

Både Niklas och jag är möra i kroppen när vi återvänder till vårt hotell. Det är skönt att somna med vetskapen om att lakanen är rena och myrorna ett minne blott. Än en gång börjar semestern 

Sista dagen i Phnom Penh. Idag bestämmer vi oss för att besöka ett barnhem för att jämföra Siem Reap med detta ställe. Innan dess bokar vi buss till Ho Chi Minh även kallat Saigon i Vietnam. 11 dollar kostar det. Vi slipper visum då vi redan har 30 dagars fri tillgång till detta land innan visum måste införskaffas. Vi haffar en Tuk-Tuk och ber chauffören köra oss till Central Market, en marknad som erbjuder allt som föregående marknader erbjudit samt rostade insekter. Jag utmanar Niklas att smaka en kackerlacka eller gräshoppa men han vägrar, likaså jag. Hur kan man äta detta är min tanke när vi går runt i gångarna på Central Market och hela tiden möter människor som från små påsar tuggar i sig myror, spindlar och annat som jag inte ens skulle ta på med handen.
Central Market bjuder inte på så mycket shopping, vi köper med oss lite pennor och målarböcker att lämna på barnhemmet, en gåva från två rika knösar som vill glädja andra. Väl utanför marknaden köper jag tre väskor, en till mamma, en till Jenny och en till mig själv. Jag lyckas få ner priset en aning och är nöjd med köpet. Vår Tuk-Tuk kille hämtar upp oss framåt eftermiddagen och kör oss mot vad han kallar ett barnhem men som visar sig vara en skola. I ren ilska försöker vi få honom att förstå att detta inte är vad vi är ute efter men han har stängt dövörat till så vi får se oss omkring på skolområdet istället, en skola som inhyser 2000 elever och desto mer cyklar kan det tyckas. Efter ett besök på närmre en timme som inte gett oss alls mycket så ber vi vår chaufför köra oss till parken, ett bra utgångsställe för att hitta tillbaka till vårt boende men tillräckligt mysigt för att bara gå omkring. När han släpper av oss ber han oss om dricks men vi skakar bara på huvudet. Vi ger dricks men vi ger det inte till inkompetenta idioter som inte vet vad ett childrens orphanage är. Han blir sur och kör där ifrån. Niklas och jag är trots det nöjda med dagen. Det är långt ifrån kväll och många timmar kvar att spendera innan sängen väntar. Vi sätter oss i parken och tittar på folk, några jonglerar, några går hand i hand, upptagna av varandra för att inte se vart de sätter fötterna. Några parkarbetare underhåller gräset och ser till att grönskan uppehålls.

När vi går hemåt går vi inom Fizz juicebar. Detta har kommit att bli ett av våra favoritställen och ett ställe att finna lugn och ro på. Återigen beställer vi en del fruktdrinkar, allt för att prova nya kombinationer att ta med oss tillbaka till Sverige och den juicebar vi planerar att slå upp portarna för. Det är ju bara så gott.

Utöver detta så händer inte allt för mycket denna dag. Sista natten på boendet njuter vi verkligen av vårt myrsällskap och den smutsiga toaletten. Detta är himmelriket på jorden, ja att vi aldrig mer ska sova här efter denna natt alltså.

Idag blir det till att leta nytt boende. Natten var inte mycket att hurra för. Biten av myror och unken doft som fyllde våra näsor, sen är människorna väldigt mysko här. Dessvärre hittar vi inget nytt boende så väljer att stanna kvar ytterligare en natt. Gäller att stå ut.
Dagen går helt i historiens tecken. Tar en Tuk-Tuk till Killing Fields och Tuol Sleng. The Killing Fields ligger lite söder om Phnom Penh och vägen dit är hyfsat bra. Kambodja verkar mer rikt än Thailand men om så är fallet har jag i dagsläget ingen aning om, inte heller vad som ska möta oss på Killing Fields. Vi vet inte så mycket om det när vi kommer dit, man har hört talas om Pol Pot och avrättningar men mer än så är vi inte direkt införstådda med. När dagen är slut ska vi vara både berörda, tankfulla och fruktansvärt ledsna över det som hänt. Till The Killing Fields fördes de så kallade ”skyldiga” efter att de hade bekänt osanningar efter tortyr på Tuol Sleng. Ungefär 17 000 människor avrättades och placerades i massgravar utan att hinna säga adjö till sina familjer. När vi går omkring på området ligger det benbitar på marken, från jorden sticker det upp klädesplagg och fler än oss går runt med huvudena böjda, nedstämda, inne i historien som inte utspelade sig för allt för längesedan utan under åren 1974-79 då faktiskt många i vår närhet var mitt i livet. Vi passerar skyltar på människor som miste livet, inskriptioner, berättelser om livet som utspelade sig här. Det värsta kommer när vi närmar oss ett träd med en grov stam. På en skylt intill står det: Killing tree against which executioniers beat children. Det sägs att de Röda khmererna inte ville ödsla dyrbara kulor på barnen och därför slogs de istället ihjäl mot trädet. Bilder kommer upp i huvudet av hur gråtande barn dödas, skräcken i deras ögon, frågorna varför. Vid en annan massgrav avsedd för kvinnorna placerade man dem på knä med förbundna ögon. Med bambukäppar slog man ihjäl dem. För att säkerställa att alla var döda hällde man DDT (diklordifenyltrikloretan) ett insektsgift över dem. För oss är det svårt att förstå hur det var och vi kan nog aldrig riktigt föreställa oss det, för de som upplevde det och överlevde kommer minnet för alltid att hemsöka dem, så som minnet av att ha sett platsen nu hemsöker oss. Vi går vidare längs området och berörs hela tiden av nya saker. Utmed ett stängsel möter vi två barn, de följer oss runt området på andra sidan stängslet och upprepar orden: Please, give us some money, samma tonläge om och om igen. Vi båda tänker oss att andar från de avrättade barnen nu tagit kontroll över dessa två barn och försöker få någon vedergällning, visa att de överlevde, att de finns. Det är skrämmande och vi flyr dem snabbt. När vi är klara bland massgravarna och lagom mätta av alla intryck så återstår ett 18 våningar monument med kranier som står placerat en bit in på området. Kranierna är ordnade efter ålder, barnen högst upp och de äldsta längst ner. För att gå upp till monumentet måste man ta av sig skorna och man kan innan köpa blommor eller rökelser att skänka som gåvor och hedra de omkomna. Det är en konstig känsla att gå runt och titta på kranier av vad som en gång varit människor men som utplånats av en enda mans makt, Pol Pot. Det sorgliga i hela den här historien är egentligen inte hur många människor som fick sätta livet till, det är att Pol Pot dog i en hjärtattack 15 april 1998 och aldrig hann få någon dom för det folkmord han var skyldig till.

När vi trott att vi sett allt så förväntar vi oss att komma till något mindre berörande när vår Tuk-Tuk kör oss mot Tuol Sleng eller S-21 som det också kallas. Detta var från början en högstadieskola vid namn Tuol Svay Prey High School men gjordes om till fängelse och tortyrcenter under Pol Pots regim. Hit fördes så kallade politiska fångar och intellektuella personer till vilka alla med någon typ av utbildning räknades. Det kunde också räcka med att bära glasögon eftersom man då ansågs ha läst för mycket. Pol Pot hette egentligen Saloth Sar och han var ledare för Rhöda khmererna i Kambodja. Mellan åren 1975-1979 iscensatte han folkmord där 1.7 miljoner människor, 21 procent av befolkningen fick sätta livet till. Människorna dog av svält, tvångsarbete, sjukdomar och avrättningar. Genom att lura människorna i Phnom Penh att amerikanerna skulle bomba staden tömde man snabbt Phnom Penh på dess invånare. Man ville få ut människorna att bo på landet, alla skulle tillhöra ett kollektiv och pengar avskaffades. Syftet var att skapa ett självförsörjande land där befolkningen brukade jorden. Idag fungerar Tuol Sleng, S-21 som museum. Målet med fängelset var att få fram bekännelser och alla medel var tillåtna. Det vi möts av innanför murarna och i rummen är tortyrredskap, långa järnrör med öglor där man låste fast fångarnas fötter och la dem i långa rader på golvet. En del av fängelsecellerna hade murade väggar och var på sina ställen inte mer än 1.5x2 meter. På övervåningen kan man läsa nedskrivna berättelser om hur det kunde gå till när någon togs i förvar. I total tystnad går vi i gångarna, det är så öde, tomt. Bara våra fotsteg ekar. När man blundar kan man nästan se det kaos som utspelade sig, man kan höra ljudet, känna rädslan från de människor som på ett eller annat sätt skulle få avsluta sina liv i denna tortyrkammare. Alla går tyst förbi, alla med sorg i blicken precis som på The Killing Fields. Alla berörs av historien. En tystnad som på något sätt hedrar de människor som fick sätta livet till.
Röda khmererna var alltid noga med att fotografera alla nyanlända och dokumentera allt så noggrant det bara gick. Massvis med bilder trängs på väggarna av män, kvinnor och barn, unga som gamla. Ett kort som verkligen fångar mig är bilden på en ung kvinna med ett spädbarn i famnen, två fångar på Tuol Sleng, två offer.

Själva Tuol Sleng omges av en mur med rostig taggtråd, fönstren är försedda med galler, detta för att kvinnor ofta valde att hoppa ut och möta döden på detta sätt istället för att torteras till döds. Rosten vittnar idag om de år som passerat. Niklas och jag har skiljts åt, han går lite i förväg medan jag stannar titt som tätt och andas in allt, fotograferar och dokumenterar. Skräck blandas med hopp om att det är över, att människor kan gå vidare trots det hemska som hänt, inte att glömma men att gå framåt. Av ca 1700 personer som kom till Tuol Sleng så överlevde sju varav en fotograf, en skulptör och två konstnärer. Vann Nath, en av konstnärerna satt i fängelse i ett år, vanligen satt fångarna i genomsnitt 2-4 månader innan de blev avrättade. Vann Nath överlevde tack vare sin konstnärliga talang då han fick i uppdrag att måla porträtt av Pol Pot. Hans målningar på väggen i Tuol Sleng skildrar den tortyr som fångarna utsattes för. Vissa föds med en gåva, Vann Nath’s gåva var att kunna måla, detta räddade hans liv.
Utanför på gården står sju vita kistor där vietnameserna begravde resterna av dödsoffren som hittades i fängelset när de gick in i Kambodja.
När både jag och Niklas fyllt våra huvuden med nya intryck, nya tankar och nya funderingar och prioriteringar så anser vi att det är dags att gå vidare, blicka framåt. Vi är båda deprimerade av vad dagen gett oss men också glada över att vi fått se och tagit del av det hemska som hänt. Vi skattar oss lyckliga över det vi har och känner sorg över det de människor i detta land förlorat. Idag kan vi se lite rättvisa skipas då fängelsechefen för Tuol Sleng, Kaing Guek Eav även kallad Duch nu åtalats, 30 år senare. Åtalspunktera är brott mot mänskligheten, tortyr och mord samt brott mot Genévekonventionen. Åklagaren yrkade på ett 45 årigt fängelsestraff men domen blev 35 år. I slutändan kommer fem år räknas bort för att Duch suttit olagligt fängslad och ytterligare elva år räknas bort för att han samarbetat med rätten. Trots detta tror jag att Duch aldrig kommer att bli en fri man, han är för hatad för det och jag önskar honom exakt samma behandling som han utsatte fångarna för.

Då dagen bjudit på allt för många sorgsna intryck så bestämmer vi oss för att göra något bra av resten av kvällen. I förbifarten har vi hört talas om en restaurang vid namn ”Friends Restaurant” som är ett gatubarnsprojekt och specialiserat på Tapas. Restaurangen startades av en österrikare för att ge barnen och ungdomarna på gatan en möjlighet till en bra utbildning och ett bättre liv. Kravet är drogfrihet och är man inte det får man hjälp med avvänjning. När vi kommer dit är det fullsatt och vi får vänta för att få ett bord. Ungdomar mellan 14-20 år springer runt borden och de ljusblå tröjorna vittnar om ifall de är elever eller lärare. Vi beställer vad vi tycker låer som en rätt var men det visar sig vara mer än vad vi ätit på hela resan. Inte heller vet vi vilket som är vilkens och det slutar med att vi äter från varandras tallrikar och njuter av atmosfären likväl som av den goda maten. Notan slutar på en del men detta är vi värda efter dagens utflykter.

Efter vi ätit beger vi oss till en otroligt liten charmig juicebar vid namn Fizz juicebar. Det de inte har i juiceväg finns inte. Här finns menyer på fruktdrinkar, smoothies, fizzdrinkar, frappes och vanliga juicer, vi dricker några stycken var och beger oss sedan till vårt boende som till vår förskräckelse är låst. Inte en människa syns till och klockan tickar på mot midnatt. Blir detta första natten på gatan? Vi knackar lite löst i hopp om att någon ska höra oss men inte tillräckligt hårt för att väcka någon. Det dröjer några minuter men snart blir vi insläppta och kan ta oss till vårt lilla rum som vi så länge längtat efter…not! Vi lägger oss i sängen och samtalar lite med lampan tänd och så plötsligt knastrar det till och ljuset i rummet blir genast svart. Strömmen går, fläkten stängs av och vi ser inte händerna framför oss, ej mindre myrorna som letar sig in i regioner som de helst ska hålla sig undan. I korridoren utanför slår någon i dörren och en annan turist som vi inte sett skymten av tidigare tänder en ficklampa och letar sig fram i korridoren. Han ropar något på engelska och jag öppnar dörren, nämner att strömmen gått som om han inte märkt det och ber honom gå ner och höra med ägarna vad vi ska göra. Han kommer snart tillbaka med kvinnan i släptåg som pillar på någon lampa i tron att det bara är denna som gått sönder. Si så där 40 minuter senare kommer strömmen tillbaka och vi kan slappna av. Visst, det var inte hela världen men både jag och Niklas anser att ström är det minsta vi kan begära för att ha betalat 7 dollar för det värsta boendet där myrorna tagit över allt. Det blir skönt att veta att det är nästsista natten vi spenderar här. Snart beger vi oss mot nya mål och det är med denna tanke som vi lyckas somna även denna natt, fullt medvetna om att myrorna kalasar på våra fötter, vårt hår och allt annat de kommer åt.

Så är det återigen dags att lämna ett ställe för att bege oss mot ett nytt. Vi checkar ut från Green Town, tackar för en underbar vistelse trots lite vattenstrejk i badrummet och så beger vi oss. 5.5 timmar ska det ta med buss från Siem Reap till Phnom Penh, huvudstaden i Kambodja. Detta betyder att vi har en del timmar att fördriva på bussen som skranglar sig fram på totalt sönderkörda vägar. Phnom Penh grundades 1373 i och med byggnationen av templet Wat Phnom som med sina 27 meter är den högsta religiösa byggnaden i staden. Då kung Ponhea Yat flyttade till Phnom Penh från Angkor efter att ha blivit besegrad av Thailand 1431 så blev Phnom Penh huvudstad. En storstad blev den först 1866 då det kungliga palatset med Silverpagoden byggdes. Phnom Penh var under den franska kolonialtiden känd som Asiens pärla och blev huvudstad i det självständiga Kambodja år 1953. År 1975 fördrevs stadens då två miljoner invånare, varav ca en miljon flyktingar, av Röda Khmererna efter att de intagit staden. Först när Röda Khmererna krossats av vietnameserna år 1979 så började befolkningen återvända.

Det finns en legend som säger att staden grundades när en gammal kvinna som hette Penh hittade fyra bilder av Buddha vid Mekongfloden. Hon förvarade dem på en kulle, Phnom, och runt kullen växte staden fram. Staden döptes därför till Penhs kulle (Phnom Penh). På 1500-talet gynnades staden av den ökade handeln och kinesiska och indonesiska handelsmän slog sig ned i staden. Krig med Vietnam gjorde att man förlorade kontakten med havet och 1772 brände Thailand ned staden. Fransmännen tog kontroll 1863 och byggde ut staden med vägar och kanaler. Befolkningen växte till 500 000 i början av 70-talet och ökade på grund av flyktingströmmar som följde på Vietnamkriget. När Röda Khmererna tog makten avrättades många av stadens invånare, framför allt de som hade utbildning. När staden senare befriades efter kriget så ökade befolkningen successivt.

När vi så väl kommer fram så anfalls vi av Tuk-Tuk förare vid busstationen som alla vill köra oss till ett boende och tjäna en slant. Niklas blir som vanligt nervös när folk blir för närgångna men i detta nu blir jag förvånad när han ryter till och ber dem flytta sig. Några av chaufförerna börjar slåss när de försöker värva oss och då har det gått för långt, då drar vi. Vi hittar en chaufför lite längre bort som vill visa oss till Okey Guesthouse, ett backpackerparadis som han kallar det. Detta visar sig inte vara något för oss. För det första så ligger det för långt utanför händelsernas centrum och för det andra så är det alldeles för mycket liv där. Vi vänder om. För att vara en stor stad så finns där relativt lite boenden. Till slut hittade vi till ett gammalt ruckel som verkligen gör skäl för sitt namn ”The last home Guesthouse” för ringa sju dollar. Rummet består av en säng, en fläkt, en toalett som man är tvungen att bestiga, myror i handfatet, myror på golvet och myror i sängen. Vi bestämmer där och då att Phnom Penh enbart får vara vårt för två dagar max, mer kommer vi inte klara av. Jag antar att det är så det är att leva billigt backpackerliv.

På kvällen lämnar vi skitstället och beger oss ut. Frånsett boendet så är Phnom Penh helt ok. Det har sin charm liksom alla de ställen vi besökt. Här finns dock extremt mycket Tuk-Tuk och att vara turist mitt ibland dessa kan ibland vara oerhört svårt. Folk verkar inte förstå att man fått benen för att gå och inte bara åka. Vi hittar till Pencil supermarket och går in för att handla dricka. Är det något vi lägger pengarna på så är det just dricka. I så varma länder som vi nu befinner oss i så blir man lätt uttorkad, dricka är nödvändigt för överlevnad. Niklas kör på med sitt vatten, själv är jag galen i allt vad citron heter.
Vi gör inte allt för mycket denna kväll. Att vara på resande fot tar på krafterna och ibland säger kroppen ifrån. Trots att vi inte direkt vill återvända till vårt boende efter vår promenad så känns det ändå nödvändigt för att få sova lite. Trots myror överallt in på kroppen så somnar vi gott.

Sista dagen i Siem Reap, idag beställer vi biljett till Phnom Penh. Ska åka buss dit, kostar 6 dollar. Gud vad dyrt allt är nu för tiden ;)
Vi vaknar sent idag, ett för att vara exakt. Det om något är vi värda efter alla intryck som tillkommit sedan vi lämnade Sverige den 19 januari. Huvudet fylls hela tiden på med nya upplevelser, ibland måste man varva ner för att tömma tankarna och få plats med nya.
Efter en snabb frukost beger vi oss ut. Idag handlar allt om att bara vara. Med kameran i högsta hugg så börjar vi lulla runt, vi strosar i parker, över grönområden, längs med åar, in bland monument av stupade kungar och andra människor. Vi bara går. Inga måsten, inget vi måste se eller göra. Dagen går i lugnets tecken helt enkelt. Vid Formal Garden stannar vi, en vaktmästare vattnar blommorna, omkring oss är total grönska, lugn, en oas av stillhet. Vi sätter oss ner, andas in den rena luften, fri från avgaser, inga ljud omkring oss förutom strålen av vattenslangen som slår mot blombladen. Tystheten avbryts av tjutande sirener, ambulans och polis, en krasch. Lite längre bort har en trafikolycka inträffat mellan moped och bil. Vi ser inga skadade, kanske, kanske inte. I samma veva kommer två pojkar gåendes. I handen håller de en liten hjälplös fågel som piper. De skrattar, som om de gör något roligt, jag följer dem med blicken, blänger argt på dem och hoppas att de ska ta sitt förnuft till fånga och släppa fågeln. Så plötsligt kastar de upp den i luften och vi ser den falla handlöst mot marken, vingen bruten. Barnen skrattar och springer därifrån. Skitungar. Jag blir ledsen, grymhet mot djur, det jag inte ville se. Kambodja har ju verkat så bra. Framme vid fågeln så flyttar vi in den till rabatten, där ligger den. Jag hoppas den ligger där så länge att den klarar sig, till vingen läkt och den kan flyga igen. Kapa benen på pojkarna, ja det skulle man gjort. Jag mår dåligt.

Vi går vidare, efter fågelincidenten så får vi avsmak från Formal Garden. Vi fortsätter att gå på vägar som vi aldrig gått, byar som vi aldrig passerat, marknader som legat långt ifrån oss. Vid ett stort träd stannar vi, tittar upp. Svarta djur klänger sig fast i grenarna. Till bådas förskräckelser inser vi att det är ett träd fullt med fladdermöss. Usch, fy, tvi…

När vi kommer tillbaka till hotellet slår vi oss ner för lite daglig vila i uppehållsrummet. Killen på hotellet pratar med oss, undrar hur länge jag och Niklas varit tillsammans. När jag förklarar att vi bara är vänner så säger han: ”ah, I lost my chance but I will dream of you” Om han menade om mig eller Niklas har jag ingen aning om.
Framåt kvällen går vi ut och äter, det är sista kvällen i Siem Reap så vi ska fira. På en hyfsat fin restaurang blir det för min del ångkokta vårrullar med nudlar och Niklas slår på stort och beställer in en kokosnöt fylld med juice. Den ser godare ut än den är.

Vi lämnar Siem Reap med glada barn, underbara människor, härlig miljö och massa minnen och hoppas därmed att Phnom Penh känns lika välkomnande.

Då är det dags att uppleva Floating Village och Floating Market i Kambodja. Lai kör oss. För 20 dollar får vi en båt med kapten som ska köra oss ut på floden. Det är helt otroligt det man ser. Människor lever på floden men har ändå alla moderniteter som TV och internet. På en platå i floden med stängsel runt finns en basketplan där några barn spelar, vid strandkanten tar sig några barn och vuxna ett dopp i leran. Det är oerhört mycket krims krams överallt men människorna verkar må bra. De lever på fiske och behöver väl inte den där närheten till stora byggnader och andra transportmedel än sina små båtar. Det är rätt fascinerande. Vi stannar till vid en affär och ombeds gå in och köpa lite skolmaterial till en skola som vi närmar oss ett besök. Vi köper några block vilket får räcka, det är mycket båtar ute med turister så om vi inte kan erbjuda mer än så så får de andra turisterna göra det. Det blev ett kort besök på skolan, några barn sitter bakom några bänkar och läster på tavlan, några turister fotograferar, vi själva är rätt mätta på hela upplevelsen och vill därifrån.

På vägen tillbaka sätter jag mig i fören på båten, Niklas sitter kvar på sin plats, hela tiden försöker han vinka mig tillbaka. Jag tror nog bara att han är trött på att höra kaptenen be om dricks hela tiden. Som om 20 dollar för turen inte är tillräckligt.
Där jag sitter och solar mig i fören blir jag snart ett hett motiv för förbipasserande kineser som ropar, vinkar och håller upp sina kameror. Antingen ser de mig som en känd filmstjärna eller är jag väl helt enkelt så söt att de tvunget vill ha mig på bild. Nåväl jag ställer upp medan Niklas hamnar i skymundan, stackaren. Efter vårt lilla besök på Floating Village beger vi oss till Old Market för en matbit. Vi beställer nudlar med grönsaker och oj vad gott det är. Till detta färsk citronjuice som kommit att bli lite av en favorit under resans gång.

Vid halv sex fixar vi oss lift till Angkor Wat som betyder tempelstad på kmerspråk. Detta är den största religiösa byggnaden och mest kända av alla tempel i Angkor området i nordvästra Kambodja. Området är ungefär 400 kvadratmeter och det finns ungefär 100 tempelkomplex här. Angkor Wat byggdes av kung Suryavarman II på 1100-talet och är ett hinduiskt tempel, byggt till guden Vishnu’s ära symboliserar templet den hinduiska världsbilden. Under Angkortiden år 802 till 1432 var Angkor Wat ett huvudtempel och det området återupptogs på UNESCOS världsarvlista 1992.
För att beskriva Angkor Wat som egentligen måste upplevas så kan jag säga att templet omsluts av en 200 meter lång och 4.5 meter hög mur med tinnar och torn som symboliserar världsocenen. Här finns även en bred vallgrav runt byggnaden och via en lång stenbro kommer man fram till huvudbyggnaden. På var sida om huvudbyggnaden finns två stora biblioteksbyggnader. Huvudbyggnaden består av gallerior och paviljonger. Själva templet är som högst 65 meter. Kärnan är omgiven av en pelargång med runt 100 meter långa sidor fulla med reliefer, skulpturer och himmelska nymfer, Apsaras. Sjöarna runt Angkor Wat är helt kvadratiska och utgrävda för hand. Invånarna som en gång bodde i Angkor fick sin vattenförsörjning från ett avancerat bevattningssystem bestående av ett nätverk med kanaler. Väggarna med ungefär 2000 reliefer beskriver historiska, mytologiska och religiösa händelser. En del av relieferna är svarta och blanka och det sägs att de blivit sådana då många besökare har tagit på dem med fingrarna. Man har uppmärksammat slitaget på byggnaden och på vissa ställen har man spärrat av med rep. Under 70-talet påbörjades en renovering av Angkor Wat, ett antal stenblock flyttades från byggnaden men renoveringen avbröts när Pol Pot kom till makten. Alla med utbildning avrättades och ingen vet nu var stenblocken från början var placerade. Därför ligger de ännu kvar på marken. Längs ytterväggens fyra sidor löper en 300 meter lång relief som avbildar olika sägner som till exempel del om hur 92 gudar och 88 demoner vred jätteormen Naga runt ett berg och efter en tusen år lång dragkamp pressades ett hav av livselixir fram ur odjurets kropp. En av demonerna drack av livselixiret som gav evigt liv, solen och månen såg och det och skvallrade för gudarna. En av gudarna högg då huvudet av demonen som förbannade solen och månen och enligt sägnen är det därför vi har mån –,och solförmörkelse.

Medan jag går runt och fotograferar alltifrån solen som går ner bakom templets väggar till de orangeklädda munkarna så anser Niklas att det vore skoj att leka journalist. Ur sin ficka håvar han upp sitt pressleg, går fram till en vakt och ber om att släppas in för att dokumentera templet. De förstår nog inte riktigt vad han säger för han kommer tillbaka och ansluter sig till mig istället. Jag märker Niklas framsteg mer och mer, han går från klarhet till klarhet och trots att vi nog båda retar oss lite smått på varandra ibland så är vi som hand i handske när det gäller att resa.
Solnedgången över detta komplex sägs vara magisk och det stämmer. Man kan nog aldrig riktigt föreställa sig detta ställe förrän man stått där och blickat ut över det. Fantastiskt är ordet.

Kvällen spenderar vi sedan på hotellet där vi dricker Vodka Cruisier, en färdigblandad dryck som vi köpt i butik. Vi roar oss även med lite biljardspel samt får lite tips och råd om Vietnam från en kanadensare. Väl uppskattat.

Kambodja är ett fantastiskt land helt enkelt!

Klockan nio hämtas vi upp av Lai som ska ta oss mot dagens första mål, barnhemmet Orphan Center. Jag försöker alltid kombinera nytta med nöje på mina resor och jag har i detta fått med Niklas på en av mina nyttigheter. Inget går upp emot att se barnens glädje när man som turist kommer och besöker dem. På Orphan Center som ligger ca 40 minuter ifrån vårt boende bor 40 barn, delat på 10 personal. Så fort porten öppnas och vi stiger in kommer barnen springande, kramar om oss, tar i hand och vill hela tiden vara nära. Alla barn boende på Orphan Center är barnlösa och har hamnat här som nyfödda eller i tidig ålder. Deras glädje och hopp är förundransvärt med tanke på att de förlorat både familj och släktingar av en eller annan orsak.
Niklas tar med sig Lai och strosar runt i området. Här finns även en hund och lite hönor. De ska verka för barnens utbildning, att lära sig vara snälla mot djuren har en helande effekt på människor och gör att man kan klara sig bra i framtiden. Jag gillar deras tankesätt.
Jag ser på håll hur Niklas promenerar bredvid Lai och centrets huvudansvarige. Själv befinner jag mig i händelsernas centrum med kameran i högsta hugg. Som en person som älskar att fotografera barn så är detta ett ypperligt tillfälle för många bra bilder och alla vill vara med. De turas om av att stå framför kameran, le, skratta, spexa. Ett vanligt förekommande fenomen är peacefingrarna som åker upp hela tiden. Därför zoomar jag in lite extra på ansiktena, bara för att fånga den där glädjen som jag är glad att de bär på men som jag inte förstår hur de kan ha, efter allt de gått igenom.

Alla är oerhört glada över vårt besök och i hemlighet förbereds en teater för oss. Vi ombeds slå oss ner på en varsin stol och så börjar showen. I masker och med de mest fantastiska kläder, trummor som det slås på och musik i bakgrunden så börjar de dansa för oss. Det är otroligt att se. Ett oförglömligt minne som alltid lever inom oss.

Vid fyratiden åker vi till ett annat barnhem vid namn Sokorphanage. Detta är ett mindre barnhem med omkring 20 barn men deras livshistoria är än lite värre. Här finns två stycken som förlorat varsitt ben i minor samt en liten ung flicka med hiv. Hon försökte le och vara med men någonstans i hennes ögon kan man se rädslan. Rädslan av att inte veta hur länge till hon ska finnas kvar. Även här har de hundar, barnen älskar dem, två stycken vid namn Brazil och Katha. Här verkade djuren mer som människans vän än som något som bara är i vägen och får klara sig själva. Just därför faller Kambodja mig redan nu mycket mer i smaken än Thailand.
Vi avslutar vårt schema med att bege oss till en närliggande skola där undervisningen avbryts när vi kommer. Eleverna som är någonstans mellan 14-18 år får ställa frågor till oss för att träna på sin engelska och när de ber oss sjunga något på svenska för dem så står det still. En svensk låt… Niklas börjar sjunga på Bä Bä vita lamm och alla skrattar, så även jag. Av alla svenska låtar från Gyllene Tider, Freestyle etc så väljer han en barnvisa som för den delen är skitdålig, haha… Vi skyller på att våra hjärnor stekts sönder av den otroliga hettan.

Vi avslutar kvällen i de gröna fåtöljerna på Boom Boom Boom café där vi dricker vår sedvanliga fruktjuice. Tillbaka på hotellet ska det bli skönt med en dusch, längtan efter att bara få avnjuta strålarna från duschen och känna smutsen rinna av sig byts till vrede när vattnet stannar och mitt schampo fortfarande är kvar i håret. Niklas springer ner i receptionen men vi blir utan vatten ett bra tag innan jag kan få bort schampot. Nej jag njöt inte, jag njöt inte ett dugg.

Så är det äntligen dags att lämna Thailand och bege oss mot ett nytt land och därmed Kambodjas näst största stad Siem Reap med ett invånarantal på 168 662 människor. Vi ska färdas med buss och det känns lite speciellt. Här är det vardag att åka Thailand-Kambodja, liksom det är för oss att åka Sverige-Danmark. Känns dock som om Kambodja är mer ett land än vad en dagstur till Danmark är för oss. Vi åker till T.A.T för att få bästa tips om vilken väg vi ska ta till Kambodja. För 180 Baht får vi åka i en van till gränsen Bam Laem och där får vi gå igenom gränskontrollen, även kallad Immigration checkpoint. Vi får en visumstämpel i våra pass och så plötsligt står vi med fötterna i Kambodja. Ett steg bak så är vi tillbaka i Thailand. Vad vi inte vet nu är att vi åkt till helt fel gräns för att komma billigt undan för vidare transport. Kanske är det just därför som vi också står här som ensamma turister. Några människor skriker på oss, försöker locka oss med dem men vi avvaktar. Snart får vi kontakt med en ung kille som erbjuder oss taxi till Siem Reap för 5000 Baht. Det låter oerhört dyrt men vad gör man, vi måste ta oss dit. Då tror vi att det rör sig om en mil eller så men resan visar sig bli betydligt längre än så.
Niklas är rätt skeptisk till hela grejen, är det något jag lärt mig om honom under dessa dagar så är det att när han börjar skaka så mår han inte bra. Detsamma hur han sätter handen till näsan och drar några djupa andetag, jag vet inte riktigt hur detta ska hjälpa men jag antar att det är ett knep att ta till när den bruna papperspåsen inte finns inom räckhåll.

Vägarna i Kambodja visar sig vara allt annat än bra. Det är inte direkt vad man kan kalla vägar heller för den delen, snarare en sandbank. Taxichauffören kör som en galning trots att man inte ser sådär fem meter framför sig. Flera gånger kommer jag på mig själv med att sitta med andan i halsgropen, orolig för alla de djur som kommer att dödas med vår taxis framfart. Kan man säga att vi hade del i det då? Vi åker i vad som tycks vara en evighet, ibland slumrar jag till i baksätet, musiken i min mp3a går på högvarv och jag höjer ljudet en aning för att slippa lyssna på den musik som strömmar ut från bilens högtalare. En gammal skruttig Volvo som denna kan då inte vara en av Volvos bästa eller ska man se det som så, den har hängt med i årtionden, Volvo kanske gör bra bilar trots allt.
Då och då kan vi se ut genom fönstret hur cyklister passerar oss med döda grisar upp och nedvända på pakethållaren, fastspända, redo att bli mat hos någon väntande familj. Jag mår illa vid tanken. Niklas har ett sätt, varje gång vi möter något som jag uppenbarligen kommer må dåligt av att se så säger han; titta inte ut nu, vilket automatiskt får mig att vända blicken utåt. Det blir en tvärtom effekt, nämn inget och jag ser inget liksom.

När vår taxi stannar på en marknad någonstans i ingenstans så blir Niklas livrädd. Han skakar än mer, kollar sig omkring, håller hårt i väskan och vet med sig att något hemskt kommer att hända. Han svettas som en gris och andas högljutt. Jag säger åt honom att lugna sig, det är inte bra för nerverna. Allt som sker är att vi ska byta bil, våra väskor lyfts ur från bagaget och innan jag hunnit säga Nationalencyklopedin tre gånger så är vi återigen på väg.
När vi åkt i vad som verkar vara en evighet så stannar taxin, vi ser frågande på varandra och undrar om det är här vi ska spendera de kommande dagarna. Om det är så är det inget roligt ställe och vi vill båda därifrån. Vi har fel. Utanför taxin träffar vi på Lai, en trevlig, söt och tillmötesgående ung kille som tar våra väskor och lastar upp dem på en Tuk-Tuk. Vi befinner oss i Siem Reap Village men ska vidare mot city. Lai känner till ett bra boende och han tar oss dit medan han samtalar på om Kambodja, vad vi har för planer och hur vi vill gå till väga med våra kommande dagar i detta land. Boendet heter Green Town Guesthouse och ligger mysigt inskränkt i ett lugnt område med promenadavstånd till Old Market, mittpunkten av Siem Reap. Rummet är grymt fint, städat och fräscht och det doftar relativt nytt. Inrett i vitt med ett stort badrum jämfört med tidigare boenden. Lai knackar på med papper och penna och frågar vad vi vill hitta på. Vi har lite idéer och nämner det för honom, han verkar bli sjukt imponerad av våra mål och intressen. Tillsammans gör vi upp ett schema för de kommande dagarna och Lai ska ta oss dit. Han blir vår hjälte.

På kvällen går vi till Old Market. Vad som skiljer Kambodja från Thailand är människorna. Från att ha hört så gott om thailändare så kan jag med ens säga att människorna i Kambodja bär på så mycket mer ödmjukhet än någon annan jag än så länge träffat.
Old Market är stort, vid första anblicken ser det ut som en vanlig liten marknad men så fort man går in så slingrar sig gångar till höger och vänster och snart vet man inte vart man började eller hur man kommer ut. Försäljning av skor, kläder, elektronik, mat, kryddor etc. Varken jag eller Niklas är så shoppingsugna i detta nu utan väljer mest att kolla runt lite och få uppslag för vad som kan tänkas köpas. Jag hittar dock två tröjor till barnen och Niklas köper med sig några sjalar till släkt och vänner. Det som även skiljer Kambodja från Thailand är priserna, här är det relativt dyrt i jämförelse. Jag antar att det är bättre varor så priserna måste hållas.

På kvällen slår vi oss ner på ett café och dricker juice. Det är behagligt och skönt att bara sitta djupt försjunken i fåtöljerna och kolla in folk. Här är det en massa turister vilket gör att Niklas är i sitt essä. Själv godtar jag det. Det kan väl vara skönt ibland att höra något man förstår men när man ser löpsedlar från svenska tidningar eller liknande, då har det gått för långt.

Efter en heldag på resande fot så gör vi kväll och går och lägger oss.