Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Upp tidigt till frukosten eftersom vi bokat utflykt till Grossglockner idag. Men ryktet hade nått oss att det var dålig sikt och att det kunde bli inställt, varför vi kikade på informationstavlan vid hotellreceptionen innan vi åt frukost. Ingen lapp satt uppe, så vi gick optimistiska och förväntansfulla ner till frukosten. Efter att vi ätit klart tog vi hissen upp till våra rum och packade i ordning för dagsturen. När vi kom ner till receptionen slängde jag ett öga på informationstavlan igen (för säkerhetsskull) och ser till min förtvivlan att det sitter en ny lapp uppe sedan vi kollade sist! Men raska steg gick vi fram och ser till vår förtvivlan att utflykten till Grossglockner är inställt på grund av väderförhållanden på platsen. Researrangören hade dock flyttat fram utflykten till fredagen då man skulle försöka igen och hoppades på bättre väder. Å, så typiskt...

Besvikna tog vi hissen upp på rummen och packade om väskorna och bytte om till vandringskläder. Efter en snabb kik på kartan bestämde vi oss för att vandra till grannbyn Bad Hofgastein via Erzherzog-Johann-Promenade och Wiener Allee. Det tog cirka 2 timmar att ta sig till Bad Hofgasteins centrum. Bad Hofgastein är en vacker by och är (till skillnad från Bad Gastein) en plan stad utan branta backar. Det är en vacker stadskärna med bitvis kullerstensgator och dess centrum är bilfritt. De typiska alphusen gjorde sig rättvisa bland de karga omgivande bergsmassiven. Vi stannade till vid en restaurang och åt lunch (gulasch). Under tiden vi satt och åt började regnet ösa ner och vi hade tur som satt inomhus. När vi så småningom ätit klart har även regnet slutat. Det opålitliga, instabila vädret gör det väldigt svårt att klä sig och man måste hela tiden ha med extra kläder ifall det börjar regna eller bli strålande sol och +25°C varmt. Vi kikade runt lite grann i olika affärer innan vi gick mot Busbahnhof för att ta bussen hem till Bad Gastein igen. Nog för att det är enkelt att ta sig från Bad Gastein och ner till Bad Hofgastein eftersom det lutar nerför nästan hela tiden. Värre är det att ta sig tillbaka till Bad Gastein eftersom det är uppför hela vägen. Därför kan jag rekommendera starkt att ta bussen! Och eftersom vi fått Gasteiner Card från researrangören kostade det endast €1,20 per person… grymt billigt!

Väl i Bad Gastein bytte vi om och gick ut för att spela minigolf på den intilliggande banan. Nu sken solen och den var nog i alla fall +25°C nu. Vi tog oss igenom 12-hålsbanan och när poängen räknats samman stod jag som vinnare med 10 slag bättre än min reskompis. Seger! ;) Vi provade även på att spela lite boule, men efter några omgångar blåste det upp och började regna och vi fick avbryta. Så vi gick upp på våra hotellrum igen och inväntade kvällens middag. Ikväll fick vi följande rätter: salladsbuffé, sparrissoppa, varmrätt (rökt fläskkött), ostbuffé och dessert (ostknödel). Ostknödel lät inte särskilt gott tyckte jag… men oj vad fel jag hade! Den var supergod!

Copyright © Bejjan888™

Upp tidigt till frukosten för att hinna med dagens vandring till Nassfeld/Sportgastein (1589 möh). Vi tog oss längs Kaiserin-Elisabeth-Promenade som går från Bad Gastein till Böckstein. Idag var det lite kyligare i luften och när vi började gå in i Nassfeldertal började det komma några regnstänk. Men som tur var slutade det efter några minuter. Vandringsstigen går längs Nassfelder Ache med stundtals branta partier… men den storslagna naturen och vackra omgivningen gjorde att man glömde bort hur många höjdmeter som vi skulle klara av (589 höjdmeter på 5 km). Ju högre vi kom desto mer snö blev det på marken omkring oss och himlen sprack upp och solens strålar värmde i de skogsfria partierna längs stigen. De snötäckta alptopparna stoltserade på vardera sida om dalen och man fick nästan nypa sig själv för att försäkra sig om att det inte var en dröm.

Efter halva vägen kom vi fram till Kesselfall med en gammal bro som byggdes av ryssarna i början av första världskriget. Efter cirka en kvart kom vi till Nassfeld Lange Brücke. En smal bro i trä och på den här höjden låg det 1-2 dm snö på marken. Så det var liksom bara att pulsa på! Som tur var hade jag impregnerat mina vandringsskor lite extra så jag skulle klara eventuella regnskurar/snöfall utan att bli blöt om fossingarna.

Men så efter 3 timmar kom vi fram till Nassfeld/Sportgastein. Och så vackert! Det var helt klart värt mödan att ta sig upp, måste jag säga. Solen sken mot en i princip klarblå himmel och de snötäckta bergsmassiven radade upp sig i horisonten. Efter lite fotande av omgivningen upptäckte vi till vår besvikelse att restaurangen här uppe var stängd. Så vi bad om skjuts ner till Böckstein igen. Man kan väl lite grovt säga att vandringen upp (som tog oss 3 timmar) tog i princip 3 minuter ner till Böckstein med bil…

Åter i Böckstein hittade vi en restaurang där vi köpte lunch. Sen gick vi tillbaka till Bad Gastein längs Gasteiner Ache (på Graukogelsidan). Innan vi nådde Hotel Salzburger Hof stannade vi till och köpte glass. Efter att ha kikat på bilderna så var det ändå Coupe Dänemark som lockade mig mest… och jisses vad god den var! Den innehöll vaniljglass, grädde, rån och varm chokladsås – MUMS! Väl tillbaka på hotellet duschade vi och bytte om och vilade lite innan middagen. Plötsligt öppnar sig himlen och de ösregnar utanför. Tack och lov att det inte regnade under vår vandring! Lite tur ska man ju ha också ;) Vid kl. 18.00 gick vi ner och åt middag. Menyn för dagen var: salladsbuffé, dillmixad ärtsoppa med räkor, Wasabi-lax med saffranspotatis till varmrätt, ostbuffé och dessert som bestod av vaniljglass, kola och mandelflarn. Bandet som underhöll vid gårdagens middag underhöll även ikväll. Men ikväll var det betydligt äldre låtar som jag knappt kände igen.

Copyright © Bejjan888™

Ner till frukosten vid kl 08.00 för att kunna lämna hotellet ombytta och klara till kl 09.00. Dagens utmaning bestod av en vandring upp till Prossau (1278 möh). Det var dimma på förmiddagen men den lättade sedan, utom högt uppe kring alptopparna där dimman låg kvar hela dagen som ett skyddande hölje. Solen kämpade och gjorde några tappra försök att tränga igenom molnen men lyckades endast under några minuter. Via Kaiser-Wilhelm-Promenade vandrade vi till Kötschachtal och Grüner Baum (1060 möh). Vackra tyrolerhus låg längs den smala vägen som slingrade sig mellan bergsmassiven.

Efter några minuter kom vi fram till Himmelwand (1079 möh) där några enstaka hus och en restaurang ligger. Strax därpå passerade vi gränsen över in i Hohe Tauern Nationalpark. Vägen smalnade av och de påfallande höga träden omslöt vägen vi vandrade på. Vattendraget Kötschachbach dök upp på sidan av vägen och skulle komma rinna bredvid oss hela vägen fram till Prossau. Uppskattningsvis skulle jag säga att det är 3 km mellan Himmelwand och Prossau, jag vet inte exakt eftersom alla vandringsleders skyltar är märkta i tid och inte i km. Men under dessa 3 km ska man alltså vandra 200 höjdmeter också, så den här vägen är inget för latmaskar. Vägen var delvis brant och kantades av skyltar med lavinfara.

På ett ställe låg fortfarande snö kvar från en lavin, annars var det snöfattigt i dalgångarna. Vi kom fram till Alpengasthof Prossau och beställde mat och under tiden så öppnade sig himlen. Det fullkomligt öste ner regn, hinkvis. Så vi hade riktig tur som hann fram till restaurangen i torra kläder. När vi ätit klart hade det dock lugnat ner sig med regnet, men det regnade dock hela vägen hem till hotellet i Bad Gastein.

Efter en välbehövlig dusch och på med torra kläder kikade jag ut genom fönstret och ser snöflingor komma ner stora som dasslock! Vädret i alperna växlar väldigt snabbt… bara så ni vet ;) Vi hann vila lite på rummen innan vi tog oss ner till auditoriet för ett välkomstmöte som researrangören anordnar för alla sina gäster. Vi hade förbokat en utflykt till Grossglockner på tisdag och vi fick nyttig information om den resan. Efter mötet fick vi en välkomstdrink (sekt) innan vi slog oss ner vid middagsbordet och blev serverade mat. Dagens meny: salladsbuffé, blomkålssoppa, fisk (gös) och potatis till varmrätt, ostbuffé och dessert (passionsfruktsorbet och jordgubbar). Vid åtta på kvällen började musikunderhållning i restaurangen i form av ett lokalt liveband. Den här kvällen spelade de gamla hits från 80- och 90-talet.

Copyright © Bejjan888™

Det blev ingen sömn natten mot lördagen… det var liksom ingen idé att gå och lägga sig eftersom vi skulle fara mot Stockholm Arlanda redan kl. 02.00 på lördag morgon. Min resekompis son skjutsade ner oss till Stockholm och vi hade räknat med 2,5 – 3 timmars bilfärd. Det tog dock bara 2 (!) timmar så det gick lite fortare än beräknat… så när vi drog in resväskorna på Arlanda var klockan strax efter 4 på morgonen. Som tur var hade självincheckningen redan öppnat så vi kunde checka in bagaget. Som vanligt så fick man stå och fundera en stund över hur man skulle fästa den där baggagetaggen på väskan (och dessutom hade vi ju varit uppe hela natten och klockan var nu 4 på morgonen så tankeverksamheten var inte på topp kan jag ju säga ;) ). Trots arla morgon hade det hunnit bli en kö vid säkerhetskontrollen. Men det gick ändå smidigt att ta sig igenom. En lättare frukost inhandlades (dyrt som f*n – men vad ska man göra?) innan vi gick till gaten. Kl. 07.25, enligt tidtabellen, taxade planet ut från gaten. Av de 141 platserna i planet var endast 105 platser bokade. Och ett 20-tal av dessa var ungdomar som skulle ner till Bad Gastein på reseledarutbildning. Andelen som skulle ner och vandra i Gasteinerdalen var inte stor, så det märktes att det var tidigt på vandringssäsongen.

Efter en skakig inflygning med en del luftgropar och sidvindar så landade vi på Salzburg Airport W.A. Mozart. Våra väskor kom tidigt på bagagebandet så vi skyndade oss till den väntande bussen på parkeringen. Vi lyckades få de bästa sätena (d.v.s. längst fram) så vi skulle få bästa möjliga utsikten från bussen under resan söderut mot Bad Gastein. Det regnade i Salzburg men ju närmare Gasteinerdalen vi kom desto finare och soligare väder blev det. Under busstransfern fick vi information från reseledaren om bra saker att komma ihåg mm. Tyvärr fick vi även information om att liftarna i Bad Gastein (och grannbyarna runtomkring) inte öppnat för säsongen på grund av snö och att frostgränsen fortfarande var på sådan låg höjd.

Efter drygt 1 tim och 15 min med buss var vi framme vid målet för resan – Bad Gastein. Nu kunde vi se tydligt att mycket snö fanns kvar på bergen runtomkring och jag insåg att all vandring jag planerat in under veckan inte skulle bli av. Synd! Vi tog våra resväskor ur bussen och gick den korta nedförsbacken till Hotel Salzburger Hof och checkade in.

Kul fakta inför resan: Vid resans bokningstillfälle hade vi bokat in oss på varsitt enkelrum på ett mindre hotell i Bad Gasten. När det var 3 veckor innan avresan kvar fick jag och min resekompis ett varsitt mejl från researrangören om att vi för BARA 995 SEK/person extra kunde få uppgradera vårat boende till de finare hotellen Hotel Salzburger Hof eller Villa Orania. Vi som bokat halvpension skulle även få femrätters middagar på restaurang Ritz hela veckan samt tillgång till spa, bastu, massage- och fitnessavdelning. Första tanken var ju direkt – varför? Jag menar, man är borta hela dagarna på vandringsturer och hinner knappast med annat. Det skulle ha varit för maten då… men nej, vi bestämde oss för att det inte var någon idé. Och tur var väl det! För 10 dagar innan avresan fick vi åter igen ett varsitt mejl – denna gång hade de HELT GRATIS uppgraderat vårat boende till varsina enkelrum på Hotel Salzburger Hof. Nice! De behövde nämligen det andra hotellet till utbildningsresa för blivande reseledare. Men lite fräckt att de först försökte få oss att betala för uppgraderingen… man funderar ju hur många som "gick på det" och betalade de extra 995 SEK/person?

Vid incheckningen fick vi varsina två rumsnycklar. Ena nyckeln gick till en dörr i korridoren som det stod båda våra rumsnummer på. Vi gick in och såg att bakom den dörren hade vi en egen korridor som sedan ledde fram till våra rum som låg på varsin sida om korridoren. Efter en snabb titt i våra rum såg vi att detta var ju dubbelrum och inte enkelrum som vi bokat! Men en lapp låg på våra sängar där det stod att hotellet valt att uppgradera våra rum eftersom hotellet inte var fullbokat – härligt! Det här började ju bra :)

Vi bytte om till mer bekväma vandringskläder och gick iväg till mataffären för inköp av lite tilltugg/matsäck under de kommande dagarnas vandringar. Efter att ha lämnat detta på hotellrummet var det hög tid för lunch. Det kurrade ordentligt i magen. Vi slog oss ner på uteserveringen på Jagdstube (Hotel Salzburger Hof) – i skuggan! Det hade blivit rejält varmt i Bad Gastein, upp emot +25°C varmt. Mätta och belåtna gick vi sedan ner i byn och kikade på vattenfallet som rinner genom Bad Gastein. Jag som varit i Bad Gastein tidigare kände igen mig och har sett det mesta av byn, men för min resekompis var det första gången. Vi vandrade sedan en bit på Kaiser Wilhelm Promenade, via Radernweg ner till Badbruck. Vi följde sedan Gasteiner Ache tillbaka till Bad Gastein och vårat hotell.

Femrättersmiddagarna serverades i Ritz-restaurangen mellan 18.00 - 20.30 på våning 5 på Hotel Salzburger Hof. Vi var ganska hungriga och gick ner till strax efter kl. 18.00. Efter salladsbuffé, ostsoppa med bacon, varmrätt (kalvkött), ostbuffé och dessert (apfelstrudel med äppelsorbet) var man proppmätt kan jag lova! Och vi började fundera på hur vi skulle överleva en hel vecka med femrätters middagar…

Copyright © Bejjan888™

Eftersom klockan ställts om till vintertid så ”fick” vi en timme extra på morgonen. Transfern gick 05.30 från ranchen och vi kördes till Budapest-Ferenc Liszt Int’l Airport. Planet avgick 09.50 och landade på Stockholm-Arlanda Flygplats vid 12.00. Tåget hem gick 14.06 men lyckades köra på ett rådjur efter halva vägen och fick lov att akut stanna för att laga en luftventil som gick sönder i samband med kollisionen. Så vi blev ståendes inne på en tågstation i 40 minuter. Så typiskt. Det som hade gått så bra hela resan, men nu när man var nästan hemma… dåååå börjar det krångla. Så vi kom hem ca 45 minuter försenade. Jag hade givetvis missat min anslutningsbuss hem till mig och fick vackert vänta in nästa.

Copyright © Bejjan888™

Sista dagen på ranchen. Alltid lite vemodigt när man tänker så. Man vill ändå försöka njuta av sista dagen samtidigt som man måste börja planera för resan hem och packa väskan.

Frukost vid 08.00. Robert kom in och sa att det var hans sista dag idag och att det skulle vara höstlov i Ungern nästa vecka. Han skulle vara ledig och tillbringa tiden med sin son. Men vi hann med att rida en 1 timmes lektion för Robert på förmiddagen. Då fick vi rida ”Coin game” som Robert kallade det. Denna ”lek” gick ut på att få hästarna att lyssna bättre och vara uppmärksamma på ryttaren. Man ställer ut fyra koner i en kvadrat och rider på en volt runt dessa. Under leken får man aldrig rida ett helt varv på volten utan måste rida små volter runt konerna, både till höger och till vänster. Detta i både skritt och jogg. Det var en bra övning och gjorde faktiskt hästarna (i alla fall min häst) mer uppmärksam. Sedan en 1 timmes uteritt. Lunch vid 12.00. Pannkakor (?) med köttfärssås som inrullade crêpes. Helt ok. Sedan tog vi farväl av Robert som nu skulle iväg och tillbringa ledigheten med sin familj.

På eftermiddagen red vi en sista uteritt. Jag, min reskamrat, Louise, Ida och Sanyi. Jag vet inte om vi fick galoppera lite extra mycket eftersom det var sista dagen… men det kändes så i alla fall. När vi kom tillbaka till ranchen började vi packa väskorna. Passade på att köpa med mig en vinflaska som tillverkats i Izsák, en närliggande stad.

Middagen serverades vid 18.30 och det serverades en köttgryta med glass till efterrätt. Vi satt kvar efter middagen och betalade notan som varje gäst får ha under veckan. Vi skrev i gästboken och gick sedan till sängs.

Copyright © Bejjan888™

Frukost kl. 08.00. Idag skulle Christoffer åka hem. Men han skulle få rida 09.30 på förmiddagen innan han behövde åka till flygplatsen. Idag var det strålande sol och +25°C.

Vi andra (jag, min reskamrat och Louise) skulle rida iväg vid 10.00. Idag skulle vi få rida en långritt på totalt 4 timmar samt en paus för en picknick-lunch. Robert var vår guide och vi red iväg på vägar som vi inte ridit på förut.

Efter en stund kom vi fram till en liten sandkulle med en höjd på typ 20 meter. Robert med sin fantasi skojade och sa att det här var deras lokala Mount Everest. Som jag tidigare nämnt så har Ungern ett väldigt platt landskap så ur det perspektivet så var sandkullen som ett Mount Everest. Vi red upp på toppen och lät hästarna vila en stund. Utsikten var magnifik därifrån. Många härliga galopper innan vi stannade för lunch.

Anita hade kört ut lunchen och dukat upp under en stor gammal tall. Det serverades en härlig gulaschsoppa och sedan pannkakor med aprikosmarmelad eller chokladsås.

Robert berättade om en ”lek” som han deltar i 2 gånger om året, typ som ett role play. De är ett gäng som klär ut sig och lever som indianer och bor i skogen i tält under två veckor. Det är flera olika stammar som krigar mot varandra. De har på sig äkta skinnkläder, mockasiner, pälsar, fjädrar och pärlor precis som indianerna i norra USA hade på 1800-1900-talet. De bor också i tapitis och till och med besticken är gjorda i horn. Sedan beväpnar de sig med knivar och spjut (i trä) som de springer runt (eller ja smyger runt) och ”dödar” varandra med. Blir man dödad är man ett spöke under 1 dygn. Då blir man vitmålad i ansiktet så alla de andra vet att man är död. Då kan man spionera på de andra stammarna eller passa på att sova. Robert berättade att de flesta passade på att sova eftersom man inte kan bli dödad igen om man är död. Jag kan definitivt tänkta mig Robert springa omkring i skogen med skinnkläder och mockasiner, haha ;)

Efter långritten bestämde sig jag, min reskamrat, Louise och Robert att gå till en närliggande sjö (Kolon) för att kika på eventuella fåglar som dröjt sig kvar. De flesta fåglarna hade troligtvis redan flugit ner till Afrika inför vinter, men vi så några svart-vita fåglar i ett träd längre bort som vi kikade på genom en kikare. Tillbaka till ranchen och sedan middag kl. 18.30. En härlig köttgryta med ris och sallad. En ruskigt god glass till efterrätt.

Copyright © Bejjan888™

Frukost kl. 08.00. Erik hade rest hem sent igår kväll, för att delta i en pokerturnering i Storbritannien. Min reskamrat hade fått så pass ont i ryggen att hon avstod från all ridning idag. Lite tråkigt tyckte jag, men har man ont så ska man ju inte rida. Så jag fick rida westernlektion alldeles själv för Dominique, eftersom Christoffer och Louise red för Robert på den andra ridbanan! Jisses Amalia! Den här gången fick jag jobba rejält! Eftersom jag var ensam på banan så hade hon all uppmärksamhet på mig och så varenda liten grej jag gjorde (eller inte gjorde). Även idag var det +25°C och strålande solsken, men så här hårt hade jag inte jobbat tidigare under ranchvistelsen och blivit så här svettig!

Efter ridlektionen så fick jag rida ut med Christoffer, Louise, Robert och Dominique i en timme. Lunch vid 12.30. Köttbullar, mos och sallad. Efter lunch hittade vi på några lasson som hängde vid uteplatsen. Vi provade alla på att svinga lassot över en träbock. Nu råkade Robert vara mästare i att hantera lasso (och vunnit en massa priser) och han försökte desperat lära oss hur man skulle göra. Det är inte lätt, kan jag säga. Det här var andra gången i mitt liv som jag provade på att kasta lasso. Första gången var i Arizona. Robert visade även upp lite trix och konster med sitt lasso (med sitt eget tävlingslasso).

Eftermiddagen bestämde vi oss för en 2 timmar lång uteritt. Jag, Christoffer, Louise, Dominique och Robert. Vi var ute på både björnjakt, tigerjakt och aktade oss för krokodilerna och de hoppande ormarna… haha! ;) Robert hade en stor och livlig fantasi! Det var alltid han som hade hand om barnlägren under somrarna och brukade skoja med barnen om både björnar, krokodiler och tigrar. Även om vi alla var vuxna så hade vi skitroligt! Jag ska då aldrig bli vuxen – utan alltid ha barnasinnet kvar! Det är så mycket roligare ;)

När vi kom tillbaka till ranchen, efter både tigerjakt och björnjakt så blev det relax i jacuzzin. Middagen serverades vid 18.30 och bestod av falafel och strips. Till middagen bjöd Christoffer oss tjejer på en varsin Pálinka. En ungersk specialitet som enligt mig inte var särskilt gott. Sedan var det någon som kom på den briljanta idén att ha Pálinkaprovning (det var inte min idé)! Jag valde dock att avstå, jag menar… är man på en ridresa så är det inte sprit i första hand som man ska dricka. Men alla de andra radade upp 9 olika smaker av Pálinka och testade på allihop.

Copyright © Bejjan888™

Frukost vid 08.00. Idag skulle jag och min reskamrat få rida med Sanyi och ha med oss Dominique som tolk, eftersom både Ida och Roland hade åkt iväg till Tyskland för att göra reklam för sin ranch. Ägarna till ranchen hade tagit ett gemensamt beslut om att bara låta internationella gäster till sin ranch, eftersom ungrarna uppförde sig illa och lät bli att betala. Så därför satsade man på internationella ridgäster.

Vi började med en 1 timmes lektion för Dominique. Sanyi satt på staketet och tittade på, sa inte mycket men kommenterade ibland på ungerska till Dominique. Återigen +25°C och gassande sol, så det var långärmad tröja och cowboyhatt som gällde. Sedan red vi ut, jag, min resekompis, Sanyi och Dominique. Nu hade vi hunnit vara på ranchen några dagar så man började känna igen ridvägarna trots att de bara bestod av sand. Lunchen serverades k. 12.30 och bestod av kycklinggryta, ris och sallad. Gott!

På eftermiddagen valde vi uteritt i 2 timmar, eftersom det hade börjat blåsa och det skulle bli svårt att höra vad Dominique sa ute på ridbanan. Men även om det blåste så var det varma vindar. Riktigt behagligt ändå. När vi kom tillbaka till ranchen hade det kommit en till svensk tjej till ranchen som skulle stanna en långweekend. Louise, ursprungligen från Göteborg, men numera Stockholm kom och presenterade sig. Erik och Christoffer hade beställt massage till kvällen. Min ridkompis passade också på att beställa en massagetid. Middagen serverades kl. 18.30 och det var grillad kyckling, vitlöksbröd och getost. Efter middagen satt vi tillsammans alla fem gäster ute på gården. Erik och Christoffer med sina kreativa fantasier drog ihop många roliga historier innan vi gick till sängs.

Copyright © Bejjan888™

Frukost vid 08.00. Erik och Christoffer kom ner och såg lite slitna ut. Vi frågade om de hade träningsvärk och det hade de! Det kan jag förstå, om de aldrig ridit förut ;) Idag skulle jag och min resekamrat få rida för Ida. Så vi passade på att ta en 1 timmes westernlektion och sedan 1 timme uteritt. Även idag var det +25°C och solen gassade. Som tur var hade jag en tunn långärmad tröja, annars hade jag nog bränt upp mig totalt. Cowboyhatten skyddade bra från solen för ansiktet. Ida var riktigt duktig som instruktör och vi fick bland annat kämpa med att rida slalom enbart med vikthjälperna. Vi fick släppa tyglarna helt och bara styra med skänkel och vikt. Så efter den timmen var man helt slut!

När vi red ut så följde Sanyi med. Men den här gången så fick Ida agera tolk. Ida kan en hel del ungerska eftersom hon bott och jobbat på ranchen under några år. De fina sandvägarna inbjöd till långa galopper och vägarna slingrade sig bland tall- och lövskog (som gav välbehövlig skugga). Lunchen serverades 12.30 och bestod av korv, skivad potatis och ägg i långpanna. Sedan fick det bli en tupplur innan eftermiddagens ridpass.

Vi valde samma sak för eftermiddagen. En 1 timmes lektion med Ida som instruktör och sedan 1 timme uteritt. Den här gången hade Ida satt upp en hel bana som vi skulle ta oss igenom. Först skulle vi rida in i en liten fyrkant (av bommar på marken). Försiktigt vända hästen 360° utan att hästen kliver utanför bommarna. Sedan slalom i jogg, och sedan galoppfattning och galopp längs kortsidan. Sakta av till skritt och sedan göra sidepass mellan två bommar. Därefter rida fram till en kon och göra bakdelsvändning runt den och sedan skritta i mål. Många utmaningar! Det gillar jag. Första gången gick det sådär. Det var mest för att mans kulle få känna på hur banan var. Det jobbigaste för min del var galoppfattningen eftersom Spotty tyckte att det var lite drygt och blev tjurig. Det märktes att hästarna hade gjort den här banan förut och visste redan vad ryttaren ville göra. Gav man bara rätt hjälper så gjorde hästarna precis det de skulle. Så andra gången jag red banan så briljerade jag och Spotty. Fin-fin galoppfattning och en suverän sidepass och en utmärkt bakdelsvändning. Så jag var jättenöjd med ridlektionen.

Till uteritten anslöt sig Sanyi på sin häst. Under ridturen fick vi se både fasan och rådjur som blev skrämda när vi galopperade fram längs sanddynerna. Efter ridturen kände jag och min resekamrat att det var dags för lite relax i jacuzzin igen. Efter två hårda westernlektioner var man rätt mör i kroppen. Middagen serverades kl. 18.30 och bestod av Spaghetti och köttfärssås! Mums!