Jacob12s blogg

Idag är det 31 dagar kvar tills vårt plan lyfter hem mot Sverige igen. Det känns kort i förhållande till hur länge vi redan varit borta men långt när man tänker på hur lång en normal semester oftast är. Och hur många dagar 31st verkligen är.

Här om dagen beslutade vi oss, tillsammans med fam Kunosson, att lämna Koh Chang och Chai Chet för att hyra ett hus tillsammans i Mae Phim i en vecka. Huset, eller typ vår mansion, för en vecka ligger i samma område som vi bodde i innan vi kom till ön men det är liiiiiite större - nämligen 340kvm. Tjo! Vad sägs om fem badrum, åtta sovrum (om jag minns beskrivningen rätt), olika sällskapsrum och egen pool! Lite skillnad från de 20 kvm vi bor på nu. Med lite perspektiv så är nog inte Blue Mango/Mae Phim så tokigt som det kändes när vi var där sist. Visst, utmaningen med strand och matbekvämligheter kvarstår men ytorna och sällskapet kommer väga upp det. Att bo tillsammans gör att vi kommer kunna få ett kvällsumgänge som hittills har varit svårt med små sovande barn i olika bungalows.

Denna resa har kantats av sjukdomar och det tar på kraft och energi, särskilt när man bor trångt med två små barn. Nu är det tyvärr Jacobs tur igen. Hans allmäntillstånd är det inget större fel på men han hostar, snorar och har haft feber/något förhöjd temp. i fyra dagar nu. Magen är bra och han verkar inte lida på något vis så vi antar att det är en vanlig förkylning som vår känsliga Lill-Arne dragit på sig efter ett kvällsdopp med lite för mycket vind för en vecka sedan. Så läget just nu är att vi turas om att vara hemma i svalka och lugn med J medan den andra försöker stimulera C vid pool/strand. Igår var vi dock trötta på att sitta hemma så vi tog en taxi och åkte in till White Sand och typ Jensens Bofhouse som vi blivit rekommenderade av Jack och Max farmor med man. Stefan fick en god köttbit, jag åt lax och potatis, Charlie den bästa fried rice chicken på hela resan och Lill-Crazy-Arne som inte har någon vidare matlust tuggade i sig det lika säkra kortet som amen i kyrkan - pommes frites! I know. Helt emot vad jag någonsin trodde att jag skulle föda min ettåring med men 1. Han äter "något" trots sjuka 2. Han får i sig salt 3. Han sitter faktiskt stilla och nöjd i typ 10-15 minuter!
Innan denna förkylningssväng så har han ju visat prov på att vara en äkta matgalning så vi vet ju iallafall att han kommer återgå till normal (hrmmm...) kosthållning när han mår bättre.

Idag var jag och Charlie på stranden på förmiddagen och byggde en bondgård till några av hans djur. På närmre än ett replängds avstånd (på en hyfsat stor strand faktiskt) slog sig en hel brokig bohemryssällskap (oväntad kombo va?!) ner och vräkte ut sig med hela sitt pick och pack. Dem hade en liten kille på ca 1,5 år (visserligen väldresserad, hade nog knappt släppt C med blicken hälften så länge som de gjorde) som anslöt sig till oss. Inget fel i det i sak men jag anser att man bör stämma av läget med de "utsatta" istället för att se det som en gratis barnvakt. C var inte jätteroad av att pojken tog hans djur men jag sa att han måste dela med sig vilket han snällt gjorde. Frågan är om det var pojken eller en vuxen i sällskapet som tyckte Charlies orm var roligast. När jag tittade till hade en av killarna lagt ormen på magen medan han solade. Okej... Varför? Lät det vara, i typ 30 min. Tröttnade sedan och frågade om min son kunde få tillbaka sin orm vilket han med fick med två höjda ögonbryn. Intresseklubben antecknar kanske men detta är ett av många exempel gällande ryskt hyfs. JA, efter drygt två månader i Thailand som fullkomligt invaderats av ryssar, nästan mer än svenskar, så är beteenden som detta enligt min högst ovetenskapliga men självupplevda utredning så som "dem" jobbar så att säga.

Nu vaknade Lill-Arne så jag ska se om han är intresserad av att tvångsmatas av något mer näringsrikt än pommes eller mango. Charlie hälsar att han ser fram emot lördagsmyset som enligt eget val består av en Chupa Chup klubba. Börjar jag pilla på pappret runt klubban nu, dvs 15.00 på eftermiddagen, så kanske kan lyckats få upp den till efter middagen. #kanvd:nföromslagetpåchupachupsklubbornakommaochvisahurmanrimligenfåruppdetpåettickehjärnblödningsframkallandevis?

Puss!

Så kom även dagen när det var dags för moster, David, Adrian och Joline att åka hem. Tiden går som vanligt alldeles för fort när man har kul och det känns redan väldigt tomt. Vi är så glada att dem fick möjligheten att komma ner och hälsa på oss. Ett särskilt stort tack till vår fina mormor som gav oss varsitt väldigt generöst bidrag för att vi skulle kunna spendera denna tid tillsammans.

Det är sent och vi är trötta så här kommer de senaste dagarna i bilder. Missa inte att jag även lagt upp pinfärska bilder på förra inlägget!

Puss och kram gul banan

Efter en veckas sjukdom hos fam Eriksson/Öberg började vi uppdrag "maxa dagarna" från igår tills att det är dags för hemfärd för dem på onsdag eftermiddag. Igår kom vi äntligen iväg till Porns Bungalow som alltså är restaurangen som är byggd som trädkojor. Vi kom dit strax innan lunch så att barnen han springa av sig och äta lunch för att sedan sova medan vi vuxna kunde äta senare lunch i lugn och ro. Det lyckades nästan. Jacob och Charlie somnade i vagnen och Adrian i en hängmatta medan Joline som somnade lite före de andra vaknade lagom till maten kom in men eftersom hon inte far runt som en skållad iller i vaket tillstånd så gick det fint ändå. Efter lunch och vila for vi vidare till Bang Bao, hamnbyn på södra Koh Chang, för att visa hur schysst det är uppbyggt ut i vattnet. När vi kom hem sent på eftermiddagen spelade vi fotboll i lag, tyvärr vann Jennie, David och Adrian med 2-1 men jag skyller på det tappade fokuset pga min flip-flop som gick sönder i en närkamp med David. På kvällen gick vi ner på stranden för att äta middag och lagom tills vi kom fram somnade både Jacob och Joline. Adrian och Charlie skötte sig själva med varsin film.

Efter frukosten idag blev vi hämtade av en bil och körda till ett elefantställe en bit bort. Det var äntligen dags för det stora samtalsämnet de senaste dagarna - elefantridning! Jag och Charlie fick en och Jennie och Adrian en annan. Vilka djur! Och högt upp satt man. Vår elefant var 45 år och Adrians 50 år. Skötarna satt på huvudet bakom öronen och grymtade och pratade och eleganterna gled fram i sakta mak. Vi red i en timme, in i djungel och runt lite vattendrag. Jag hade hoppats på något form av djurliv men det enda vi såg var en pytteliten tusenfoting och en spindel i sitt nät, med det gjorde inget alls. Det var väldigt lyckat! Charlie pratade oavbrutet om hur och var elefanten gick, att man måste hålla i sig, om hur elefanten stannade och åt, hur Adrians elefant bajsade, ropade på moster och Adrian om dem tyckte det var kul osv. Det var väldigt roligt och härligt att lyssna och prata om hans funderingar. Adrian var som paralyserad, satt mest tyst och njöt i fulla drag. Han verkligen älskar djur!

Efter ridningen bar det hem till Chai Chet. Tyvärr började David må dåligt igen (magkramper) så han höll sig inne med barnen medan vi andra hängde vid poolen. När alla barn sov passade jag och syster på att sola och äta lunch vid poolen.

Eftersom David varit så pass dålig så länge nu så åkte han till sjukhuset sent i eftermiddags för att få ett läkarutlåtande. Han fick ju sedan tidigare antibiotika och andra mediciner på Apoteket men det vill inte ge sig. Nu har han lämnat prover och dem visade inget så förmodligen har han inte blivit kvitt bakterien helt. Han fick antibiotika intravenöst och lite annat så nu håller vi tummarna!

Nu kommer strax Jennie över på godis. Stefan är ute med Markus och ska kolla fotboll och David ligger hemma med Adrian och Joline och kryar på sig! Vi hoppas på att David känner sig ännu bättre imorgon så att vi kan hitta på något skoj!

Varma kramar till kalla Sverige

Alltså hörrni!

Här har jag, sedan jag vid 5-månaders ålder blåvägrat annat än en viss sorts gröt, en viss sorts nappflaska och två typer av barnmat, missat detta enooooorma utbud av mat som finns i världen. Jag får skylla på min ringa ålder helt enkelt och erkänna mig besegrad. Hur i hela friden kunde jag vara så tvär?! Aja, nu är det ändring på det och det med besked! Ni har ju läst tidigare om att jag hittat vissa favoritsaker att äta men smaken och intresset har breddats enormt den senaste tiden. Så fort jag ser något ätbart, eller något som jag tror är ätbart så gör jag allt för att få det! Jag pekar, skriker, klättrar och har mig tills jag får smaka och det är verkligen inte mycket som jag inte vill ha. Mamma och pappa verkar lite skräckblandat förtjusta och har utökat mitt dagsintag med ett till mellanmål. Dem antar att min galna ådra som påverkar min energiförbränning kan ha med den ökade aptiten att göra. I och med att jag får i mig mer på dagarna så hoppas dem på att jag ska sluta vilja ha en flaska välling mellan kl 2-4 på natten. Det är nog en kombo av både dålig vana (enligt dem alltså) och att jag inte är helt mätt trots kvällsvällingen. De senaste dagarna ser mitt dagintag ut enligt följande:

Frukost: Gröt och så gärna några små korvar och lite majs från restaurangfrukosten. Kanske en toast också.
Mellis 1: Banan
Lunch: Helst Fried rice med kyckling eller korv och så mycket annat från de andras tallrikar jag bara kan roffa åt mig.
Mellis 2: Gröt
Mellis 3: Banan eller mango
Middag: Samma som lunchen
Kväll: Välling
Och gääääärna en nattvälling också

Det ni! I KNOW - helt crazy! Men, det är ju jag också så det passar ju bra. Hehe.

Jag har ju inte uppdaterat er på det senaste från sjukstugan ju! Moster blev ju sjuk i förrgår och det med besked! Hon klarade sig alltså inte från Davids sjuka. Det som är helt otroligt är att efter att ha varit sängliggande hela dagen igår så var hon idag uppe på benen igen som om inget hänt (förutom lite huvudvärk). Sådan otrolig tur! Segt virke i den där mostern. David mådde fortfarande inte bra igår (dag 4) så när både moster och David var sängliggande fick Adrian och Joline vara med oss hela dagen, från frukost till middag. Pappa tog huvudansvaret för Adrian och Charlie medan jag och Joline hängde med mamma. Dagen gick tydligen över förväntan och mamma skojade lite och sa att det varit intressant att hantera fyra barn varav en 3,5 åring som tror han är ett lejon och låter som det hela tiden, en 3 åring som börjar grina när lejonet morrar, en 1 åring som har så mycket energi att det skulle räcka till en hel förskola och en 8-månaders som mest är glad men helst vill vara nära/bli buren så mycket som möjligt. Vilken dag!

Idag var vi äntligen samlade alla åtta igen, så skönt! Vi körde förmiddag vid poolen och åt även lunch under parasollet vid poolen. Det var mysigt. Som efterrätt fick vi se en lång smal grönspräcklig orm som ringlade precis intill våra platser och upp i en palm bakom vår stol. Det blev en väldig uppståndelse på personalen och dem började jaga den med käppar och grejer i trädet. Den ramlade ner men smet in i en buske, mer än så hade vi inte tid att följa dramat. Bra att påminnas om att dem faktiskt kan finnas varsomhelst och närsomhelst, det är lätt att glömma. Medan alla barnen vilade inomhus med papporna fick mamma och moster ett par timmar själva på stranden, det tycket dem nog var väldigt mysigt. Efter vilan packade vi ihop oss och drog till White Sand för att se om det var bra lågvatten och det var fortfarande hyfsat. Vi barn var helt tokiga och badade en stund men mycket vind och solnedgång gjorde oss rätt frusna så vi fick på oss torra sköna kläder och sedan gick vi till Buffalo Bill så att pappa äntligen skulle få sin första efterlängtade köttbit på nio veckor. Han såg väldigt nöjd ut efter den middagen. Papporna och vi barn åkte hem efter middagen medan mamma och moster hängde kvar ett par timmar så att moster skulle kunna shoppa lite. Efter allt promenerande hörde jag att mamma berättade för pappa när hon kom hem att dem vilat fötterna i ett fiskspa. Dem stoppade fötterna i akvarier med fiskar som åt på dem! Jag fattar ingenting men det var tydligen både kittligt och ganska skönt efter ett tag.

Men för sjutton gubbars. Nu höll jag på att glömma berätta att vi såg apor idag också! Mitt inne på gatan i White Sand. På trottoaren, på pelare utanför affären och uppe på elledningarna. Det var väldigt väldigt spännande att se på!

Mamma tog en hel del bilder både igår och idag men dem orkar hon inte lägga upp nu så ni får snällt vänta till imorgon eller så.

Nu måste jag ladda för imorgon. Vi ska tydligen besöka en annan strand då.

Vi har sån himla otur, eller rättare sagt David just nu. Precis när pappa blev frisk så sjuknade han in. Frossan han kände här om kvällen utvecklade sig till feber och magsjuka så nu har han legat däckad i två dagar. Vi andra hjälps åt med barnen och försöker göra det bästa av dagarna.

Idag var vi på utflykt till Sea View Resort som ligger jättefint vid vattnet, har en liten lekplats och massor av naturlig skugga. Efter att pappa varit på gymmet så hoppade vi upp i en tuktuk och åkte dit. Vi lekte en liten stund innan det var lunchdags. Efter maten var det hög tid både för Adrian och Charlie att sova tycke de vuxna eftersom dem for runt som yra höns och inte lyssnade på något alls. Efter inte allt för lång tid sov faktiskt alla vi fyra barn hyfsat synkat så att mamma, pappa och moster fick lite lugn och ro ;)
Efter ca fyra timmar packade vi ihop och åkte hemåt men på vägen stannade vi på elefantstället för att mata bebiselefanten och för att boka Adrian och Charlies elefantridning som dem (och mammorna..?!) sett fram så mycket mot. På fredag bär det av och då hoppas vi verkligen att alla är friska. Moster kände sig dock lite lurig nu efter middagen.

Vi tar en lugn kväll och istället för mer dagbok lägger jag upp de senaste dagarna i bilder istället. Tänk på att det finns både i detta inlägg och ett par inlägg tillbaka.

Hej svejs!

Nu får det faktiskt vara nog på sjukdomar tycker vi! Mamma och pappa blev ju dåliga natten mot visumresan till Kambodja men medan mamma repade sig snabbt så har det gått sämre för pappa. Sen den natten har det gått lite upp och ner men de senaste tre dygnen har pappa varit väldigt hängig med magont och feber. Igår gick han till apoteket och fick efter beskrivning av symptom antibiotika utskrivet (inga recept här inte) och lite annat för magen. Nu har han tagit medicinen i ett dygn och äntligen börjar han må lite bättre. Han kunde till och med följa med ut och äta middag ikväll. Alla andra måltider och dagar har han legat inne i sängen för matt för att gå upp. Skönt att medicinen hjälper och skönt/tur för oss andra att vi har moster med familj att hänga med. Även Joline har varit febrig och hängig i ett par dagar. Vi gissar på klimatomställning och tänder för hon är ganska pigg och glad mellan varven och har bra aptit. Tyvärr började David känna sig hängig vid middagen så nu är han körd i säng med vätskeersättning och alvedon så håller vi alla tummar för att inte han också ska bli sjuk, halva deras tid har ju gått och än har vi inte alla åtta varit 100% krya samtidigt än.

Vi njuter ändå av varandra, sol strand, bad och god mat. Att kunna umgås utan att behöva fundera på att köpa och laga mat. I förmiddags var alla mammor och barn (dvs mamma, moster, Cecilia och kids förutom Joline) på stranden en sväng sedan körde vi lunch på hotellet, eftermiddagsvila och efter det tog David med Adrian och Charlie till stranden för att bygga sandslott och bada. Jag, mamma, moster och Joline gick till baksidan av resorten där det är så bra skugga och fin utsikt över havet och eftermiddagssolen så att jag fick springa av mig lite. Pappa som inte ätit ordentligt på flera dagar fick ett plötsligt sug av pizza så vi gick upp till Italienaren för middag medan jag och Charlie sov/kollade film i vagnen.

Pappa kör en till lugn kväll inne med oss och detsamma gäller ju tyvärr David nu så mamma sitter på balkongen och väntar på att moster ska komma så att hon kan spöa henne i Yatzy.

Håll alla tummar för att vi får vara friska nu sista halvan av moster och Co's semester!

Kram

Idag har vi nog haft en av de bästa dagarna hittills. På förmiddagen badade jag som en galning och gjorde av med massor av energi så när jag väl var på land eller satt fast vid lunchen så var jag nöjd och lugn med det. Det är så skönt nu när alla sjukor är över så att man kan leva lite normalt med bra förutsättningar. Charlie har nog längtat väldigt efter Adrian för dem busar och leker väldigt bra för det mesta. Joline gillar att sitta i skuggan och titta på eller att flyta runt i sin simring med oss andra i poolen. Jag gillar inte simringen så värst längre, den kan jag inte plaska runt i lika bra. Efter eftermiddagsvilan packade vi ihop bad och leksaker och åkte till White Sand. Det är mitten av månaden nu vilket betyder lågvatten och på White sand är stranden så flack och bred så man får springa runt hur mycket som helst innan mamma eller pappa behöver komma och stoppa eller hämta. När solen gått ner gick vi till Boogie Chicken och åt grillad kyckling för fulla muggar. Det är så härligt och kul att moster, David, Adrian och Joline är här!

Nu är vi nattade efter en fullmatad dag av bad och lek så ma och pa hoppas nog på att få sova längre än till kl 05 som sedan några dagar är min nya tid att gå upp. Vi får se. Mamma gick till moster och David kom till pappa för lite kvällsumgänge medan vi barn får sova skönt inne i bungalowens svalka.

Hej hej!

I två månader har vi väntat och längtat och så kom äntligen dagen då moster, David, Adrian och Joline hoppade ur en taxi utanför vårt hotell! Deras resa hade gått över förväntan så dem var glada men trötta. Minnet är ju inte så bra när man är så liten som jag men mamma tyckte att Adrian blivit så stor och fått så långt tjockt hår, för att inte tala om Joline som blivit värsta stora tjejen som sitter upp själv och är hur med som helst. Vi hängde tillsammans några timmar vid poolen innan dem kände att det var läge för lite sömn efter att ha varit vakna i 24 timmar.

På kvällen gick vi ner på stranden och åt middag. Brorsan och Adrian for runt som tokar och letade eremitkräftor och krabbor medan jag var så himla arg för att jag inte fick springa runt jag också. Blir tydligen för meckigt med sand och vatten i kombination med mig när vi strax ska äta. Mamma och pappa måste nog tänka om där... När vi fick in maten sa mamma att hon inte mådde något vidare och ibte alls var sugen på mat. Pappa tyckte att mamma verkade rätt låg och skickade hem henne vilket visade sig vara smart. En timme senare hade hon fått upp både lunch och mellis och några timmar senare det som fanns kvar. Pappa började känna sig lite nervös när hans mage började krångla, dessutom med tanke på att dem ätit exakt lika både till lunch och mellis. Mycket riktigt, strax efter midnatt var det pappas tur. Vilken skräck! Klockan 9.30 dagen efter skulle vår bil till Kambodja komma för vår visumresa och eftersom vi bara har en dag tillgodo innan vårt Thailändska visum går ut så måste vi verkligen åka. Att vi ligger så på marginalen har att göra med det strul vi upplevt i nästan två veckor med vårt e-visa vi sökt men inte får bekräftat trots att det bara ska ta 2-4 dagar...

Natten flöt på och mamma sov ok medan pappa fick det sämre eftersom han låg några timmar efter men vi vaknade imorse och beslutade att vi måste fixa detta. Mamma var helt ok och pappa kände sig hyfsad efter lite yoghurt. Så, 9.30 hoppade vi in i vår bokade bil med en glad 57 årig thailändare till chaufför. Ma och pa såg lite nervösa ut och hoppades på att beslutet om att åka var bra. Från färjelägret på fastlandet till gränskontrollen var det ca 1,5 timme vilket var en bra och skön överraskning. Dels pga ma och pas natt men också för att ni vet hur jag, Lill-Arne, funkar när jag sitter fast. Jag slocknade dock när vi körde av färjan och sov nästan hela vägen fram till gränsen. Även brorsan somnade så skönt så. Och pappa, en stund. Inte mamma. Vid gränsen fick vi gå ur bilen och gå bort till kontrollen för att lämna Thailand, sedan vidare ca 200 meter till kontrollen in till Kambodja. Så fort vi kom fram blev vi invinkade och omhändertagna av ett gäng väldigt hjälpsamma och ivriga kambodjaner. Vi förklarade att vi bara skulle över gränsen och vända för att få fler dagar i Thailand och då hade vi minsann kommit rätt. De sprang iväg med pass, kom tillbaka med papper att fylla i, bad om pengar och sprang iväg igen. Deras ivriga hjälpsamhet i kombination med "ny" information efter varje gång dem kom/gick med något nytt fick ma och pa att blir lite fundersamma så när mamma ville att dem skulle bekräfta att vi nu fått 60 nya dagar i Thailand fick vi till svar att nej, 30 dagar i Kambodja och 15 i Thailand. Bakgrunden till detta och hur det sedan löste sig är lite svårt för mig både att förstå och förklara men när vi efter att ha lämnat fingeravtryck, 6000tbh i olika avgifter och gick tillbaka till Thailändska gränsen ledsna och upprörda över att vi bara fått 15 dagar till och därmed skulle behöva lägga både mycket mer tid och pengar på ytterligare en visumresa/motsvarande, så bad vi den thailändska gränspolisen förklara hur vi skulle gå till väga nu och då fick vi till svar att "jo minsann, nu är era första 60 dagar borta och här kommer en stämpel som ger er 60 nya!!" Tjoho! De kambodjanska gränspoliserna hade rätt i sin sak men kände inte till hur double entry visa funkade eftersom det gällde när vi gick in i Thailand igen. SÅ, tack! Resan var inte värdelös trots allt.

Charlie var toppenduktig hela resan trots värme, klibb och väntetider. I bilen på vägen tillbaka fick han två youghurt och kollade Barnen i Bullerbyn. Det var inte lätt att pricka skeden med munnen så som chauffören gasade, bromsade, svängde och hade sig. Efter ett tag la Charlie bort ipaden (har väl typ aldrig hänt) och ville vila. Hade lite ont i magen. Ville inte ha äppeljuice. Och så - uuuuuuuuurk! UUURRRRKKK! Där kräktes han ner sig själv, halva baksätet och lite på mamma. Tur nog var vi bara ca 10 minuter från färjelägret då så vi kunde gå ur och städa så gott det gick. Har ni inte känt hur yoghurtkräks luktar någon gång så kan jag berätta att ni nog inte vill ta reda på det heller. Stackars min fina storebror. Han har aldrig kräkts på så sätt förut och blev både rädd och ledsen. Ma och pa tror att det var åksjuka men frågan är hur sannolikt det är med tanke på natten som var. Vem vet, kanske får vi svar imorgon då även lilla jag bör bli dålig om det är något annat.

Efter en lång dag är vi hemma och vi killar gick och sov med pappa (som verkar febrig) redan kl 1930. Mamma gick ner till poolen där Adrian och David tog ett kvällsdopp medan moster och Joline satt bredvid och kollade. Dem gick upp en sväng till affären och stånden för att kolla lite. Moster och co tog en sen middag och mamma checkade ut.

Imorgon ser vi fram emot vår första heldag tillsammans! Skönt att jetlag och visumresa är över så att vi kan leka!

Puss och kram, Kambodjan!

Nu har vi varit borta lite drygt halva tiden. Vid första tanken så känns det som om tiden gått fort men tänker man tillbaka på de platser vi varit på och alla människor vi träffat och vinkat av så känns det faktiskt som om vi varit borta ett tag.

De senaste dagarna har värmen och fuktigheten kommit tillbaka. Ända sedan vi kom till Koh Chang för tre veckor sedan så har det faktiskt varit rätt svalt och det har blåst en hel del, på morgon och kväll ibland så mycket att man trott att det ska komma en palm farandes över hustaket. Men nu är det i princip vindstilla och jag hörde något om 27 grader imorse. Fuktigheten är hög och det man hängt ut på tork över natten är lika fuktigt som kvällen innan.

I förrgår kväll åkte hela packet till en kvällsmarknad en bit bort och såg fram emot lite spännande att titta på. Tyvärr såg den mycket större ut än vad den var och där fanns inget speciellt spännande. Vi hittade lite fotbollskläder (tisha och shorts) till Charlie som han visserligen är mäkta nöjd med. Först sa han att han ska ha på sig "som en fotbollsmatch"när han menar kläderna men nu har han nog fattat grejen :)

Igår gjorde vi första seriösa eftermiddagshänget på vår strand hela familjen. Jacob har ju varit förkyld och sedan magsjuk så vi har hållit honom borta från strand och bad. Ännu är det lite tidigt på månaden för att ha bra lågvatten på eftermiddagen så stranden var rätt smal och det blir ganska fort för djupt för Jacob att gå i vattnet utan att man måste hålla i honom varje sekund. Han känner självfallet inte av det utan rusar ner och ut som den äkta lilla vilding han är. Nästa vecka bör det vara perfekt så det ser vi fram emot. Charlie badar som en tok och vill jagas, skvätta och hoppa i vattnet. Rör man inte på fläsket annars så blir det då.

Vi får mycket uppmärksamhet med syskonvagnen vi har. Killarna sitter som kungar. Jacob vinkar ofta glatt medan Charlies humör/trots för stunden styr om han hojtar Sawadee Kap eller typ slår i luften med armen mot den som vinkar och skriker "näej". Charmigt värre... (Sitter han i vagnen så har det iof oftast med att göra att han inte lyssnat när han gått själv och därmed blir fastspänd i vagnen). Jem som är en av servitörerna på hotellet och som även jobbade förra gången vi var här har iallafall lyckats charma in sig hos Charlie. Tyvärr lite för mycket eftersom C blir helt upptrissad av honom och när vi är i restaurangen bara vill springa runt och busa eller hjälpa honom att torka bord. Jem sa häromdagen "Charlie and you Mr same same. Jacob and you Madame same same".

Just precis nu, 13.40 svensk tid, fick jag mms av min syster från dem på flygplanet. Äntligen kommer dem! Imorgon kl 9.30 thaitid landar dem med inrikesplanet i Trat så efter en liten biltur bör vi ha dem hos oss vid lunchtid. Vi ser så mycket fram emot att ha dem här i 2,5 vecka.

Nu ska vi strax hugga tag i episod 10 på säsong 3 av Home land. Kan hända att det slinker ner en snickers under tiden också.

Ses snart igen!

För ett par timmar sedan såg mamma den största ormen hon någonsin sett i verkligheten. Medan pappa gick till hotellets restaurang för att beställa mat gick mamma med mig och brorsan i vagnen för att vi skulle somna efter en lång dag med lite lite vila. När mamma kommit ca 100 meter från vår bungalow och går över grusplanen nedanför receptionen ser hon något långt och mörkt som glänser till i ljuset av gatlyktan (klockan var nästan 19 och då är det kolsvart här). Först förstod hon inte vad hon såg men bara efter några sekunder såg hon klart och tydligt att det ca 5 meter ifrån henne låg en jättelång orm. Blixt stilla ihopringlad som en slarvigt slängt vattenslang. Pulsen steg och hon visste inte vad hon skulle göra först men fann sig och sprang för trapporna upp till receptionen (mmm, oss lämnade hon nere i vagnen nere på grusplanen minsann MEN på hyfsat avstånd). Receptionisten ringde på förstärkning och bara efter en minut kom tre personal, en kock, en vakt och en annan man. Under tiden hann mamma varna en tysk familj som kom promenerandes och skulle precis runda en buske som den låg bakom. Först verkade dem inte förstå engelska men då kunde ju min extremt lärda mor på tyska förklara att det fanns en "Schlange" i busken. Då skrek deras typ 10 åriga dotter rakt ut och började grina i sin pappas famn. Mamma kom på att hon kanske borde varit lite mer smidig... Precis när förstärkningen kom hade ormen hunnit ringla in i busken men mamma såg precis vart och kunde peka. Dem letade en kort stund med ficklampa och käpp och tillslut så hittade dem den inne i busken. Kocken konstaterade att det inte var en farlig orm för oss människor och bjöd fram mamma att titta närmre vilket hon såklart gjorde. "Oooo big snake" sa dem, precis vad mamma också tyckte! Enligt mamma såg den ut att vara ca 120 cm lång och den såg rätt tjock ut, kanske 2 cm i diameter. TYVÄRR hade mamma inte med sig någon kamera men hon har kollat på nätet och är ganska säker på att det var en "Many spotted Cat snake" efter lite googlande på "ofarliga ormar i Thailand".

Intet ont anande satt pappa och väntade på restaurangen när mamma kom sättandes med oss i vagnen helt till sig i brallan. Pappa var nog glad att det var mamma som sett den och inte han, Han är ju lite harig vår pappa, tur att mamma är så tuff!

Nu är pappa och spelar biljard med Markus medan mamma funderar på om hon ska kolla ett till avsnitt på Home Land eller läsa sin bok. Pappa den lilla sömntutan ligger redan två avsnitt efter så kollar mamma ett till lär hon väl få vänta några dagar innan han är ikapp.

Jag ska ge pappa lite cred ändå för så feg är han kanske inte ändå. När han och Charlie hade egentid nere på stranden i eftermiddags så fångade han en rätt stor krabba med håven som han sedan lyfte upp med handen. Det nöp honom lite i fingret men inget som gjorde särskilt ont tydligen.

Jag vill också meddela att jag tog min sista antibiotika kur ikväll och att jag är precis som vanligt igen med matlust och allt. Magen är lite lite körig men inget som gör ont och antalet bajblöjor är bara 2-3 stycken nu och inga på natten.

Och kort i taket här kommer, om än få, lite bilder samtidigt som själva inlägget! Några nya finns även på inlägget från den 1/1.

God natt!