Måndag 21 Oktober 2013 - Soltszentimre
Resealbum: Westernridning i Ungern
Copyright © Bejjan888™
Under natten hade det anlänt två killar från Sverige. De hade rummet mitt emot vårat. Först hade de kommit upp på rummet med sina väskor vid 01.00 på natten (det ska tilläggas att väggarna var ganska tunna). Sedan blev det tyst. Sen blev det livat igen vid strax före 03.00 på natten. Nu hade de kommit tillbaka från ranchens bar för att gå och lägga sig… Frukosten serverade varje dag kl 08.00. Jag och min reskamrat gick ner till 08.00. Killarna som kommit under natten dök upp vid 08.30. Ingen av dem såg ut att var en dag över 25 år. Vi hälsade alla på varandra och vi fick ganska snart reda på att killarna aldrig ridit förut. Så det var ganska modigt gjort av dem att boka en ranchvistelse i Ungern, måste jag säga! Erik, från Skåne, en professionell pokerspelare i Cash games och Christoffer, en snickare och bartender från Västerås (om jag inte minns helt fel).
Ida kom in efter en stund och förklarade hur dagen skulle läggas upp. Erik och Christoffer, som aldrig ridit western förut skulle få rida för Robert inne i en täckt manege medan jag och min reskamrat skulle få rida en kort stund på banan och sedan rida ut i två timmar. Vi skulle ha med oss Sanyi, som bara pratade ungerska, varför Roland (även han delägare i ranchen) skulle följa med som översättare. Jag blev tilldelad ”Spotty”, en helprickig Appaloosa, vars riktiga namn egentligen var El Sundance Kid. Spotty hade även ett ungerskt namn ”Pötyi”, som jag antar betyder prickig.
Ridningen på banan fick alla nya gäster göra, så att personalen ser att man kan hantera hästen. Sanyi var en tunn kortväxt man som var lite speciell. Han så inte så mycket (inte ens på ungerska) och hela hans kroppsspråk sa egentligen allt. Han hade bra hand om hästarna, varför de kallade honom för ”the horse whisperer”. Sanyi var den som red ranchens alla hästar och rättade till dem om de lärt sig några hyss. Han red även in unghästarna. Ida hade berättat att det tog 40 minuter för Sanyi att få på en oinriden häst både sadel och träns och kunna sitta upp i sadeln utan problem. Tyvärr fick vi aldrig se det "live" så att säga… men Sanyi gick heller inte tunt och sa till att nu var det dags att rida in den där unghästen. Utan han kände av hästen när den var redo.
El Bronco Ranch ligger mitt i Kiskunság National Park med 60 ha sommar- och vinterhagar. För ridningen hade de även 2 ridbanor utomhus och 1 ridhus. Nationalparken ligger huvudsakligen i Bács-Kiskun County och där floden Donau en gång i tiden flutit fram. Det är alltså den gamla flodbottnen som bidragit till de härliga sanddynerna och sandvägarna i parken. Kiskunság National Park skapades 1975 och upptogs på UNESCOs världsarvslista.
Det var strålande solsken, +25°C och det kändes som om sandvägarna var oändliga. Ungern har ett väldigt platt landskap så kom man upp på några meters höjd såg man miltals omkring. Tallskogarna blandades hej vilt med lövskog och man såg klart och tydligt att tallskogen var planterad. Träden stod prydligt i nästan spikraka led och de berättade för oss att alla tallarna var ditplanterade i parken för att hålla kvar sanden så den inte skulle blåsa bort. Efter 2 timmar med en del långa härliga galopper kom vi tillbaka till ranchen. Lunchen serverades vid 12.30 och bestod av Kyckling (?) inlindad i bacon, potatis och sallad.
Eftermiddagens ridning började kl 14.30. Hästarna gjordes i ordning av personalen och leddes ut på gården. Jag och min reskompis valde uteritt i två timmar igen med Sanyi och Roland (som tolk). Under den här turen upptäckte jag att min häst Spotty hade problem med andningen. Så jag frågade Roland om detta. Spotty hade tydligen allergi mot damm/sand så han fick lite problem vid ansträngning. Roland försäkrade oss att veterinären hade kollat upp detta och att det inte var något problem. Det var efter en längre bit i galopp som man märkte det. Kl. 18.30 var det middag. Ugnsstekt potatis, kotletter och sallad. Mycket gott.
Under natten hade det anlänt två killar från Sverige. De hade rummet mitt emot vårat. Först hade de kommit upp på rummet med sina väskor vid 01.00 på natten (det ska tilläggas att väggarna var ganska tunna). Sedan blev det tyst. Sen blev det livat igen vid strax före 03.00 på natten. Nu hade de kommit tillbaka från ranchens bar för att gå och lägga sig… Frukosten serverade varje dag kl 08.00. Jag och min reskamrat gick ner till 08.00. Killarna som kommit under natten dök upp vid 08.30. Ingen av dem såg ut att var en dag över 25 år. Vi hälsade alla på varandra och vi fick ganska snart reda på att killarna aldrig ridit förut. Så det var ganska modigt gjort av dem att boka en ranchvistelse i Ungern, måste jag säga! Erik, från Skåne, en professionell pokerspelare i Cash games och Christoffer, en snickare och bartender från Västerås (om jag inte minns helt fel).
Ridningen på banan fick alla nya gäster göra, så att personalen ser att man kan hantera hästen. Sanyi var en tunn kortväxt man som var lite speciell. Han så inte så mycket (inte ens på ungerska) och hela hans kroppsspråk sa egentligen allt. Han hade bra hand om hästarna, varför de kallade honom för ”the horse whisperer”. Sanyi var den som red ranchens alla hästar och rättade till dem om de lärt sig några hyss. Han red även in unghästarna. Ida hade berättat att det tog 40 minuter för Sanyi att få på en oinriden häst både sadel och träns och kunna sitta upp i sadeln utan problem. Tyvärr fick vi aldrig se det "live" så att säga… men Sanyi gick heller inte tunt och sa till att nu var det dags att rida in den där unghästen. Utan han kände av hästen när den var redo.
Söndag 20 Oktober 2013 - Soltszentimre
Resealbum: Westernridning i Ungern
Copyright © Bejjan888™
Upp kl 04.30 för att hinna käka frukost och checka ut innan bussen gick till Arlanda vid 05.30. Det var faktiskt många som åkte med på bussen. Så antalet bagageväskor som skulle med var stort. Som tur var hade man tänkt till och tagit bort flera säten i mitten av bussen som man fick ställa väskorna där. Jag och min reskamrat checkade in genom en sån där automat och lämnade sedan av väskorna i Self Service bag drop.
Sedan tog vi oss igenom säkerhetskontrollen och fick vänta en stund vid gaten. 07.30 fick vi borda planet. Jag hade bokat fönsterplats (som vanligt) bakom vingen. Jag tycker det känns tryggt att sitta där, kunna se att vingarna fungerar som de ska både vid start och vid landning. Eftersom vi flög med Norwegian så får passagerarna gå ombord både fram och bak. Så passagerarna från rad 15 och bakåt fick alltså gå utevägen och gå upp för trappen baktill på planet. Och det var säkert -5°C ute så det var ju inte direkt varmt heller. Burr! När personalen ropade ut i högtalarna ”boarding completed” insåg jag att jag var alldeles själv på min rad. Det är alltid skönt att sitta själv och inte ha någon skrikig bäbis bredvid eller någon tungt sovande (svårväckt) passagerare som man måste väcka om man behöver gå på toaletten. Eftersom det var minusgrader ute så besprutade de vingarna med glykol. Så det kom en lastbil med en enorm arm som sprutade glykol på vingarna innan vi kunde taxa ut från gaten. All glykol som rann av och ner på marken, kom det sedan en liten lastbil (som såg ut som en sån där maskin som spolar isen i ishallar) och sög upp överflödet. Bra miljötänk!
Drygt två timmar senare landade vi på Budapest-Ferenc Liszt Int’ Airport. Vi fick gå av planet en bit från själva terminalen och sedan åka buss in till ankomsthallen. Våra bagageväskor kom ganska snabbt på bagagebandet. Det kändes som om de flesta passagerarna bara hade handbagage med sig. Sedan gick vi till vänthallen och enligt reseagenturen skulle chauffören ha en skylt med ranchens namn El Bronco på… istället stod det reseagenturens namn plus våra förnamn. Nåja, det gick ju naturligtvis lika bra, men det hade varit bra att veta om det i förväg. Det var en ung kille och han presenterade sig och sa att han kunde bara lite engelska. Vi följde efter honom ut till parkeringen. Värmen slog emot oss när vi klev ut. I Stockholm var det minusgrader när vi klev på flygplanet och här i Ungern var det +20°C, så jag kan ju bara tala om att jackan åkte av med detsamma! Så började vår resa mot ranchen. Solen sken ute och det var verkligen som svensk sommar ute. Vi åkte en bra bit på motorvägen innan vi svängde av och körde längs en lång och väldigt rak väg. Ni som någon gång varit i USA vet hur raka vägarna kan vara där… det här var samma sak. Sista 15 minuterna var vägen riktigt usel. Gropig och allmänt dålig. Nästan så jag funderade på att ringa och boka tid hos en kiropraktor när jag kom hem. Sista biten åkte vi på en skogsväg och man var rätt mör i kroppen, dels av att ha suttit på flyget, dels av värmen men också på grund av vägens kassa kvalité.
När vi till slut kom fram till ranchen El Bronco välkomnades vi av Robert och Ida. Robert, en av ranchens personal, hjälpte till att bära upp våra väskor upp på vårat rum. Jag och min reskamrat hade bokat ett gemensamt rum med varsin säng. Ida, en svensk tjej och delägare i ranchen, följde med och visade vart vårat rum var. Rummet låg på övervåningen i en av gäststugorna med fönster ut över gården med alla hästarna. Rummet var relativt stort (jämfört med alla andra ridresor jag varit på) med två separata sängar, platt-TV, kylskåp med badrum och toalett.
Det var en viss mysighetsfaktor eftersom man hade bevarat de gamla träbalkarna i taket och behållit en av väggarna stenbeklädd. Det var smakfullt inrett med möbler och det fanns två fårskinnsmattor på golvet vid sängarna. Vi packade upp lite grann, bytte kläder (det var ju trots allt +25°C ute) och gick sedan ut för att möta Ida nere på gården. Ida, en mycket trevlig och positiv tjej, gick igenom lite mer ingående om ranchen och ridningen. Vi hade kommit lagom till lunchen som serverades av Anita, en av ranchens personal, vid 12.30. Härliga grillspett med ris, majs och sallad. Vattnet i kranarna ska man inte dricka… eller ja, det går men det är så pass mycket mineraler att det har en konstig smak. Så ranchen tillhandahåller gratis med flaskvatten för gästerna.
Det var två svenska tjejer som var på ranchen bara över dagen för en 2 timmars ridtur. Ytterligare två svenska tjejer var där men hade bokat en långweekend. Så totalt fyra andra svenskar var där. Men de skulle alla åka hem samma dag. Så jag och min reskamrat blev ensamma som gäster senare under dagen. Så vi bekantade oss med ranchen, hälsade på hästarna och fotade en hel del. Ranchen har egen uppfödning av hästar i liten skala. Tidigare under året hade man fått tre föl, ett i april, ett i juli och det yngsta fölet var bara två dagar gammalt. De hade ytterligare ett sto som skulle föla vilken dag som helst. Så alla på ranchen gick med spänd förväntan. Ranchen hade två hingstar som används till aveln. En vacker painthingst (svart och vit) som med all säkerhet visste att han var superfin. Lite längre bort i en annan hage gick den ungerska halvblodshingsten som med sin glänsande fuxfärg såg riktigt magnifik ut.
Middagen serverades vid 18.30 och det var en mycket god köttgryta med någon slags quinoa och sallad. Robert som fortfarande var kvar på ranchen tyckte att jag och min reskamrat skulle prova på den nyöppnade relax-avdelningen som ranchen invigde för en vecka sedan. Man kunde beställa massage, basta eller bada i jacuzzin. Och det gjorde vi. Vi kröp ner i jacuzzin och satt där i minst en halvtimme innan vi gick upp. Vi kom tillbaka till rummet vid 21-tiden och zappade igenom alla tv-kanaler. De flesta var ungerska eller tyska kanaler (dubbade). Några musikkanaler och ett par engelska nyhetskanaler. Så det var lite märkligt att se både ”Vänner” och ”Svampbob Fyrkant” dubbat på tyska.
Upp kl 04.30 för att hinna käka frukost och checka ut innan bussen gick till Arlanda vid 05.30. Det var faktiskt många som åkte med på bussen. Så antalet bagageväskor som skulle med var stort. Som tur var hade man tänkt till och tagit bort flera säten i mitten av bussen som man fick ställa väskorna där. Jag och min reskamrat checkade in genom en sån där automat och lämnade sedan av väskorna i Self Service bag drop.
Sedan tog vi oss igenom säkerhetskontrollen och fick vänta en stund vid gaten. 07.30 fick vi borda planet. Jag hade bokat fönsterplats (som vanligt) bakom vingen. Jag tycker det känns tryggt att sitta där, kunna se att vingarna fungerar som de ska både vid start och vid landning. Eftersom vi flög med Norwegian så får passagerarna gå ombord både fram och bak. Så passagerarna från rad 15 och bakåt fick alltså gå utevägen och gå upp för trappen baktill på planet. Och det var säkert -5°C ute så det var ju inte direkt varmt heller. Burr! När personalen ropade ut i högtalarna ”boarding completed” insåg jag att jag var alldeles själv på min rad. Det är alltid skönt att sitta själv och inte ha någon skrikig bäbis bredvid eller någon tungt sovande (svårväckt) passagerare som man måste väcka om man behöver gå på toaletten. Eftersom det var minusgrader ute så besprutade de vingarna med glykol. Så det kom en lastbil med en enorm arm som sprutade glykol på vingarna innan vi kunde taxa ut från gaten. All glykol som rann av och ner på marken, kom det sedan en liten lastbil (som såg ut som en sån där maskin som spolar isen i ishallar) och sög upp överflödet. Bra miljötänk!
Lördag 19 Oktober 2013 - Stockholm Arlanda
Resealbum: Westernridning i Ungern
Copyright © Bejjan888™
Tyckte mig börja packa resväskan i tid, men som vanligt hamnade jag i tidsnöd. Halvt superstressad pinnade jag iväg mot bussen som skulle ta mig till Resecentrum. Med fullpackad bagageväska och ryggsäck var jag ganska ”uppvärmd” när jag kom fram till busshållplatsen. Efter några minuter ser jag till min förvåning att en annan buss kör förbi… Jag trodde inte att den linjen gick på helgerna men efter att ha kikat i busstidtabellen i telefonen inser jag att det numera gör det! Hade jag vetat det så hade jag naturligtvis tagit den bussen istället och sluppit stressa, eftersom den har en hållplats nästan hemma vid mig! Nåja, man lär sig nåt nytt varje dag ;)
Väl framme på Resecentrum satte jag mig och väntade in min reskamrat, tillika arbetskamrat. Det här var ju min sjätte ridresa medan det var min arbetskamrats första. Så hon var lite nervös. Tåget kom till tågstationen i tid och vi kånkade ombord våra väskor. Så kl. 15.55 lämnade tåget stationen och vi påbörjade vår resa mot Arlanda. Resan till Arlanda avlöpte helt utan problem och vi kom fram vid 17.53. Vi hade bokat rum på hotell för att sova över, då flyget mod Budapest skulle gå så himla tidigt imorgon bitti. Så hotellets transfer skulle avgå från hållplats 18. Som tur var har jag bott på samma hotell tidigare och visste var hållplatsen var. Annars hade vi nog irrat runt ett tag ;)
En gammal renoverad Scaniabuss kom efter en stund och tog oss till Best Western Arlanda Hotellby. Numera har flera hotell i Arlanda Hotellby gått samman och köpt in en stor buss som hämtar upp passagerare istället för att många hotell har en varsin liten transferbuss de ska köra med. Den är ju en bra grej för miljön. Tummen upp! Efter incheckning insåg vi att våra rum låg mitt emot varandra. Helt perfekt! Vi lämnade väskorna på rummet och gick iväg till restaurangen på hotellet och käkade middag. Sen gick vi och la oss i tid för att hinna med bussen tillbaka till Arlanda kl 05.30.
Tyckte mig börja packa resväskan i tid, men som vanligt hamnade jag i tidsnöd. Halvt superstressad pinnade jag iväg mot bussen som skulle ta mig till Resecentrum. Med fullpackad bagageväska och ryggsäck var jag ganska ”uppvärmd” när jag kom fram till busshållplatsen. Efter några minuter ser jag till min förvåning att en annan buss kör förbi… Jag trodde inte att den linjen gick på helgerna men efter att ha kikat i busstidtabellen i telefonen inser jag att det numera gör det! Hade jag vetat det så hade jag naturligtvis tagit den bussen istället och sluppit stressa, eftersom den har en hållplats nästan hemma vid mig! Nåja, man lär sig nåt nytt varje dag ;)
Väl framme på Resecentrum satte jag mig och väntade in min reskamrat, tillika arbetskamrat. Det här var ju min sjätte ridresa medan det var min arbetskamrats första. Så hon var lite nervös. Tåget kom till tågstationen i tid och vi kånkade ombord våra väskor. Så kl. 15.55 lämnade tåget stationen och vi påbörjade vår resa mot Arlanda. Resan till Arlanda avlöpte helt utan problem och vi kom fram vid 17.53. Vi hade bokat rum på hotell för att sova över, då flyget mod Budapest skulle gå så himla tidigt imorgon bitti. Så hotellets transfer skulle avgå från hållplats 18. Som tur var har jag bott på samma hotell tidigare och visste var hållplatsen var. Annars hade vi nog irrat runt ett tag ;)
En gammal renoverad Scaniabuss kom efter en stund och tog oss till Best Western Arlanda Hotellby. Numera har flera hotell i Arlanda Hotellby gått samman och köpt in en stor buss som hämtar upp passagerare istället för att många hotell har en varsin liten transferbuss de ska köra med. Den är ju en bra grej för miljön. Tummen upp! Efter incheckning insåg vi att våra rum låg mitt emot varandra. Helt perfekt! Vi lämnade väskorna på rummet och gick iväg till restaurangen på hotellet och käkade middag. Sen gick vi och la oss i tid för att hinna med bussen tillbaka till Arlanda kl 05.30.
Torsdag 10 Oktober 2013 - New York
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
Hemresedags.
På morgonen vid frukosten stod TV:n på som vanligt och det enda de pratade om var Government Shutdown. Nu hade befolkningen börjat göra uppror runtom i landet eftersom familjer till soldater som dött i strid inte fick ut någon ersättning. Så det var någon som hade startat en insamling och menade att de drabbade inte skulle behöva fundera över hur de skulle ha råd till hyra och mat nu när deras anhöriga blivit dödade i strid. Och de federalt anställda stannar hemma från jobbet eftersom de inte heller får betalt, vilket drabbat oss turister. Vi missade ju t.ex. Frihetsgudinnan och en del sevärdheter i Washington D.C. Men det var liksom inte så mycket vi kunde göra åt situationen. Det var bara att gilla läget.
Sedan packade vi det sista i våra bagageväskor. Vi hade båda lyckats fylla våra nyinköpta väskor med nya kläder och skor, så vi kände oss väldigt nöjda. Utcheckning från rummet men vi fick förvara väskorna på Hostelet till dess att vi skulle åka. Så vi gick ut och kollade av New Yorks gator en sista gång. Sen tog vi tuben till Jamaica och därifrån Air Train till JFK Int’l Airport. Vi hade bokat flyg med olika flygbolag hem, så vi fick gå av på olika terminaler. Jag fick sedan vänta i en dryg halvtimme innan incheckningen öppnade. Passerade säkerhetskontrollen och sedan var det bara att vänta i sisådär två timmar innan boardingen började. Så jag passade på att käka mat och köpa vatten innan jag gick på planet. Planet lyfte vid 20.40 på kvällen och som vanligt så hamnade jag bland en massa barn och ungdomar med typ ADHD och inte kan sova. Men det var liksom bara att proppa igen öronen och försöka sova så gott det gick. Planet landade på Keflavik Int’l Airport på Island kl. 06.15 lokal tid. Där hade jag cirka en timme för byte och sedan bar det av till Stockholm och Arlanda Airport. Så kl. 12.30 stod jag åter på svensk mark. Hämtade ut mina två incheckade väskor och tog tåget hem någon timme senare. Det var så skönt att jag bokat en taxi från tågstationen hem, nu när jag hade två väskor att släpa på.
Sammanfattningsvis så var det en toppenresa! Ridningen var jättebra. Fina hästar, trevlig ranchpersonal och fin natur. Och New York… vad ska man säga? I LOVE IT! Folkmyllret på gatorna, sevärdheterna, minnesplatserna, patriotismen och vänligheten hos befolkningen… vad mer kan man begära? Synd bara på Government Shutdown, som drabbade oss turister. Men å andra sidan så innebär det ju att jag har en del kvar att se i New York – så jag måste ju dit igen ;)
Hemresedags.
På morgonen vid frukosten stod TV:n på som vanligt och det enda de pratade om var Government Shutdown. Nu hade befolkningen börjat göra uppror runtom i landet eftersom familjer till soldater som dött i strid inte fick ut någon ersättning. Så det var någon som hade startat en insamling och menade att de drabbade inte skulle behöva fundera över hur de skulle ha råd till hyra och mat nu när deras anhöriga blivit dödade i strid. Och de federalt anställda stannar hemma från jobbet eftersom de inte heller får betalt, vilket drabbat oss turister. Vi missade ju t.ex. Frihetsgudinnan och en del sevärdheter i Washington D.C. Men det var liksom inte så mycket vi kunde göra åt situationen. Det var bara att gilla läget.
Sedan packade vi det sista i våra bagageväskor. Vi hade båda lyckats fylla våra nyinköpta väskor med nya kläder och skor, så vi kände oss väldigt nöjda. Utcheckning från rummet men vi fick förvara väskorna på Hostelet till dess att vi skulle åka. Så vi gick ut och kollade av New Yorks gator en sista gång. Sen tog vi tuben till Jamaica och därifrån Air Train till JFK Int’l Airport. Vi hade bokat flyg med olika flygbolag hem, så vi fick gå av på olika terminaler. Jag fick sedan vänta i en dryg halvtimme innan incheckningen öppnade. Passerade säkerhetskontrollen och sedan var det bara att vänta i sisådär två timmar innan boardingen började. Så jag passade på att käka mat och köpa vatten innan jag gick på planet. Planet lyfte vid 20.40 på kvällen och som vanligt så hamnade jag bland en massa barn och ungdomar med typ ADHD och inte kan sova. Men det var liksom bara att proppa igen öronen och försöka sova så gott det gick. Planet landade på Keflavik Int’l Airport på Island kl. 06.15 lokal tid. Där hade jag cirka en timme för byte och sedan bar det av till Stockholm och Arlanda Airport. Så kl. 12.30 stod jag åter på svensk mark. Hämtade ut mina två incheckade väskor och tog tåget hem någon timme senare. Det var så skönt att jag bokat en taxi från tågstationen hem, nu när jag hade två väskor att släpa på.
Sammanfattningsvis så var det en toppenresa! Ridningen var jättebra. Fina hästar, trevlig ranchpersonal och fin natur. Och New York… vad ska man säga? I LOVE IT! Folkmyllret på gatorna, sevärdheterna, minnesplatserna, patriotismen och vänligheten hos befolkningen… vad mer kan man begära? Synd bara på Government Shutdown, som drabbade oss turister. Men å andra sidan så innebär det ju att jag har en del kvar att se i New York – så jag måste ju dit igen ;)
Onsdag 9 Oktober 2013 - Washington
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
Upp tidigt på morgonen för att hinna med en dagsresa T&R till Washington D.C. Bussen avgick från 125 Park Avenue vid 7 tiden. En fullsatt buss utrustade med AC och WiFi, tack och lov. Eddie, vår guide var född och uppvuxen i USA men hade albanska föräldrar. Han guidade vår tur både på engelska och på franska. Det var dock ett indiskt par på bussen som klagade på allt! Innan bussen ens hade lämnat Grand Central ville de bli avsläppta någonstans utefter Insterstate 95. De påstod att föraren hade lovat det. Eddie, med en ängels tålamod, försökte förklara för dem att de faktiskt hade köpt en resa tur och retur till Washington D.C. och att de faktiskt inte kunde släppa av folk på motorvägen. Då försökte det indiska paret med att de bara behövde bli avsläppta någonstans i Maryland. Eddie försökte återigen förklara att han och föraren hade ansvaret för att ta alla passagerare fram och tillbaka. Men om de ville kunde de få bli avsläppta i Washington D.C. om de ville. Det indiska paret svarade aldrig riktigt på frågan utan funderade en stund.
Men så till slut, efter ett himla dividerande med det indiska paret kunde bussen köra iväg, 20 minuter försenad. Efter någon timme ropade Eddie ut i högtalarna att bussen snart skulle stanna vid en rastplats i Baltimore för restrooms och frukost. Vi skulle få 40 minuter på oss. Då var det indiska paret igång igen. De skulle minsann inte hinna på 40 minuter utan krävde att få minst en timme. SUCK! Och stackars Eddie (med ett hjärta av guld) fick övertala dem om att 40 minuter var det som gällde och att man var mer än välkommen att ta med sig maten ombord på bussen och äta. De accepterade till slut läget och alla var tillbaka på bussen efter 40 minuter.
Vi fortsatte vår färd mot Washington D.C. Efter en stund började det indiska paret igen. Nu tyckte de att busschauffören såg trött ut och att han behövde bytas ut. Och Eddie fick återigen debattera med paret. Nu hade man faktiskt två bussförare ombord för att just kunna byta om en chaufför blev trött, men Eddie försäkrade det indiska paret om att chauffören inte var trött och skulle byta direkt om han blev det. Alla andra på bussen satt och skakade på huvudena åt paret och tyckte att de började bli jobbiga. Till slut kom vi fram till Washington D.C. Det första kännetecknet att du kommit till just Washington D.C. är avsaknaden av skyskrapor.
Fakta om Washington D.C...
Washington D.C., eller Washington District of Columbia formellt sett, är USA:s huvudstad med breda avenyer, parker och många vita byggnader och monument. Staden tillhör ingen delstat utan är geografiskt ett eget distrikt, District of Columbia, och täcker en yta på 180 km2 längs Potomacflodens vänstra strand. På senare tid har man börjat räkna in staden i ett större storstadsområde tillsammans med Baltimore till den så kallade Baltimore Washington Metropolitan Area, vilket gör Washington D.C. till USA:s fjärde största stad (efter New York, Los Angeles och Chicago).
Stadens historia börjar den 16 juli 1790, då revolutionstidens statsmän (Unionens Fäder) eller Founding Fathers frigjorde landets huvudstad från delstaterna och förlades i ett helt eget distrikt, District of Columbia. USA:s förste president George Washington valde personligen ut ett område vid Potomacfloden i Maryland. Man köpte in ett rektangulärt område från privata ägare och 1791 fick staden namnet Washington till ära för presidenten. Officiellt blev Washington huvudstad och regeringssäte den 1 december 1800. Eftersom staden ligger utanför delstatssystemet lyder regionen direkt under kongressen. Washington D.C. har varit förskonat från oroligheter med undantag för 1812 års krig, då brittiska truppen invaderade staden och satte eld på Vita Huset och Kapitolium. Stadsutvecklingen gick trögt på grund av det svårbebyggda och delvis icke utdikade träsket och lockade inte många att bosätta sig där. Först omkring 1900, när stadsplaneringen förverkligades, utvecklades avloppsnätet och avenyer och gator trädplanterades. Nya monument (bl.a. Lincoln, Jefferson och Washington) kom till och statsförvaltningen växte. År 1945 färdigställdes Pentagon, USA:s militära högkvarter.
Vita Huset är det officiella residenset och primära arbetsplatsen för USA:s president. Huset byggdes efter ett kongressbeslut i december 1790 och arkitekten James Hoban fick äran. Ritningarna till Vita Huset var starkt inspirerade av Leinster House, sätet för det irländska parlamentet i Dublin. Vita huset var öppet för allmänheten fram till början av 1900-talet. Washington D.C. drabbades av händelserna den 11 september 2001, då Pentagon attackerades av ett av de kapade flygplanen. Planet hade dessutom startat från Washington Dulles International Airport. Man tror även att ett fjärde kapat plan, United Flight 93, var tänkt att flyga in i Vita Huset eller Kapitolium. Flygplanet havererade dock i Pennsylvania sannolikt efter att kaparna övermannats av planets passagerare.
Vi skulle ha börjat med ett besök på Smithsonian Space Museum men det var stängt på grund av Government Shutdown. Så Eddie valde att ta med oss till Arlington National Cemetery istället. Det är en känd kyrkogård som varit med i många filmer och tv-serier när man ska ha begravning inom flottan eller det militära. På vägen dit passerade vi även Pentagon.
Sedan stannade vi till vi Lincoln Memorial som är en minnespark för både Vietnam och Korean War. Bevakningen här var extrem. Ridande poliser, helikoptrar och polishundar som patrullerade.
Ett besök på stadens Madame Tussauds ingick också, men det var inte alls lika stor som i New York och jag tror vi gick igenom museet på typ 10 minuter. Sedan hade vi tid för att äta innan vi skulle vara tillbaka på bussen igen. Bussen stod på samma gata som den teater som president Lincoln blev skjuten på. Han dog dock i huset mittemot teatern.
Bussen åkte sedan vidare mot Kapitolium och senare även The White House. Utanför vaktade United States Secret Service och Eddie berättade att man ibland även kan se krypskyttar uppe på taket. Men jag såg dock inga krypskyttar. Utanför Vita Huset har en kvinna vid namn Conchita slagit läger sedan 1981 och protesterar mot det ena och det andra. Och hon satt där utanför även idag.
Detta var sista anhalten i Washington D.C. innan bussen skulle ta oss tillbaka till New York igen. Och tack och lov hade det indiska paret nu bestämt sig för att inte följa med tillbaka till New York. Jag tror nog att alla passagerarna på bussen, inklusive Eddie, andades ut. Vi lyckades dock tajma in rusningstrafiken både i Washington D.C., Baltimore och New York vilket gjorde att vi kom tillbaka först vid 22-tiden. Så turen tog 15 timmar och inte 13 timmar som utlovat.
Upp tidigt på morgonen för att hinna med en dagsresa T&R till Washington D.C. Bussen avgick från 125 Park Avenue vid 7 tiden. En fullsatt buss utrustade med AC och WiFi, tack och lov. Eddie, vår guide var född och uppvuxen i USA men hade albanska föräldrar. Han guidade vår tur både på engelska och på franska. Det var dock ett indiskt par på bussen som klagade på allt! Innan bussen ens hade lämnat Grand Central ville de bli avsläppta någonstans utefter Insterstate 95. De påstod att föraren hade lovat det. Eddie, med en ängels tålamod, försökte förklara för dem att de faktiskt hade köpt en resa tur och retur till Washington D.C. och att de faktiskt inte kunde släppa av folk på motorvägen. Då försökte det indiska paret med att de bara behövde bli avsläppta någonstans i Maryland. Eddie försökte återigen förklara att han och föraren hade ansvaret för att ta alla passagerare fram och tillbaka. Men om de ville kunde de få bli avsläppta i Washington D.C. om de ville. Det indiska paret svarade aldrig riktigt på frågan utan funderade en stund.
Men så till slut, efter ett himla dividerande med det indiska paret kunde bussen köra iväg, 20 minuter försenad. Efter någon timme ropade Eddie ut i högtalarna att bussen snart skulle stanna vid en rastplats i Baltimore för restrooms och frukost. Vi skulle få 40 minuter på oss. Då var det indiska paret igång igen. De skulle minsann inte hinna på 40 minuter utan krävde att få minst en timme. SUCK! Och stackars Eddie (med ett hjärta av guld) fick övertala dem om att 40 minuter var det som gällde och att man var mer än välkommen att ta med sig maten ombord på bussen och äta. De accepterade till slut läget och alla var tillbaka på bussen efter 40 minuter.
Vi fortsatte vår färd mot Washington D.C. Efter en stund började det indiska paret igen. Nu tyckte de att busschauffören såg trött ut och att han behövde bytas ut. Och Eddie fick återigen debattera med paret. Nu hade man faktiskt två bussförare ombord för att just kunna byta om en chaufför blev trött, men Eddie försäkrade det indiska paret om att chauffören inte var trött och skulle byta direkt om han blev det. Alla andra på bussen satt och skakade på huvudena åt paret och tyckte att de började bli jobbiga. Till slut kom vi fram till Washington D.C. Det första kännetecknet att du kommit till just Washington D.C. är avsaknaden av skyskrapor.
Fakta om Washington D.C...
Washington D.C., eller Washington District of Columbia formellt sett, är USA:s huvudstad med breda avenyer, parker och många vita byggnader och monument. Staden tillhör ingen delstat utan är geografiskt ett eget distrikt, District of Columbia, och täcker en yta på 180 km2 längs Potomacflodens vänstra strand. På senare tid har man börjat räkna in staden i ett större storstadsområde tillsammans med Baltimore till den så kallade Baltimore Washington Metropolitan Area, vilket gör Washington D.C. till USA:s fjärde största stad (efter New York, Los Angeles och Chicago).
Stadens historia börjar den 16 juli 1790, då revolutionstidens statsmän (Unionens Fäder) eller Founding Fathers frigjorde landets huvudstad från delstaterna och förlades i ett helt eget distrikt, District of Columbia. USA:s förste president George Washington valde personligen ut ett område vid Potomacfloden i Maryland. Man köpte in ett rektangulärt område från privata ägare och 1791 fick staden namnet Washington till ära för presidenten. Officiellt blev Washington huvudstad och regeringssäte den 1 december 1800. Eftersom staden ligger utanför delstatssystemet lyder regionen direkt under kongressen. Washington D.C. har varit förskonat från oroligheter med undantag för 1812 års krig, då brittiska truppen invaderade staden och satte eld på Vita Huset och Kapitolium. Stadsutvecklingen gick trögt på grund av det svårbebyggda och delvis icke utdikade träsket och lockade inte många att bosätta sig där. Först omkring 1900, när stadsplaneringen förverkligades, utvecklades avloppsnätet och avenyer och gator trädplanterades. Nya monument (bl.a. Lincoln, Jefferson och Washington) kom till och statsförvaltningen växte. År 1945 färdigställdes Pentagon, USA:s militära högkvarter.
Vita Huset är det officiella residenset och primära arbetsplatsen för USA:s president. Huset byggdes efter ett kongressbeslut i december 1790 och arkitekten James Hoban fick äran. Ritningarna till Vita Huset var starkt inspirerade av Leinster House, sätet för det irländska parlamentet i Dublin. Vita huset var öppet för allmänheten fram till början av 1900-talet. Washington D.C. drabbades av händelserna den 11 september 2001, då Pentagon attackerades av ett av de kapade flygplanen. Planet hade dessutom startat från Washington Dulles International Airport. Man tror även att ett fjärde kapat plan, United Flight 93, var tänkt att flyga in i Vita Huset eller Kapitolium. Flygplanet havererade dock i Pennsylvania sannolikt efter att kaparna övermannats av planets passagerare.
Detta var sista anhalten i Washington D.C. innan bussen skulle ta oss tillbaka till New York igen. Och tack och lov hade det indiska paret nu bestämt sig för att inte följa med tillbaka till New York. Jag tror nog att alla passagerarna på bussen, inklusive Eddie, andades ut. Vi lyckades dock tajma in rusningstrafiken både i Washington D.C., Baltimore och New York vilket gjorde att vi kom tillbaka först vid 22-tiden. Så turen tog 15 timmar och inte 13 timmar som utlovat.
Tisdag 8 Oktober 2013 - New York
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
Sista heldagen i New York för vår del. Vaknar och känner mig ändå rätt pigg, jämför med gårdagen. Och nässprayen hade verkan både mot rinnsnuvan och mot svullnaden i näsan. Vi tog det bara lugnt idag. Gick runt i affärerna en sista gång för att se att vi inte missat något. Vi gick dessutom till Aerosol, skobutiken med extremt bra och serviceinriktad personal. Där blev det ett par snygga skor med klack (!) som går till allt – jeans, tights, kjol, you name it! Och jag är inte den som kan ta på mig skor med klack, men tack vare Aerosol var jag nu ägare av ett par! I love them :)
Vi stannade till på en restaurang och käkade mat innan vi skildes åt för att gå dit vi själva ville. Så jag tog mitt pick och pack och gick till Central Park. Slog mig ner på en parkbänk i the Mall och solen värmde gott. Efter en halvtimme så började jag gå mot 5th Avenue och kikade runt i klädaffärerna för att se om jag hittade något mer att köpa. Men jag kände mig faktiskt klar och nöjd med mina inköp igår… In fact, jag började känna mig klar med New York också (för den här gången)! Hemlängtan hade börjat krypa inpå en. Komma hem till maten man är van vid, dricksvattnet direkt ur kranen, se på TV, köra bil… men framför allt sängen! Vi hade en dagstur till Washington D.C. imorgon kvar, innan hemresan.
Sista heldagen i New York för vår del. Vaknar och känner mig ändå rätt pigg, jämför med gårdagen. Och nässprayen hade verkan både mot rinnsnuvan och mot svullnaden i näsan. Vi tog det bara lugnt idag. Gick runt i affärerna en sista gång för att se att vi inte missat något. Vi gick dessutom till Aerosol, skobutiken med extremt bra och serviceinriktad personal. Där blev det ett par snygga skor med klack (!) som går till allt – jeans, tights, kjol, you name it! Och jag är inte den som kan ta på mig skor med klack, men tack vare Aerosol var jag nu ägare av ett par! I love them :)
Måndag 7 Oktober 2013 - Woodbury
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
En mulen och grå morgon i New York. Så hela dagen var tänkt att bli tillägnad shopping på Woodbury Common Premium Outlet. Tyvärr hade 500 andra personer tänkt samma sak. Men man satte in extrabussar så alla kunde åka med. Min förkylning gjorde sig påmind och tack och lov för halstabletterna jag köpte igår. Vi anlände till shoppingcentret tio minuter innan de öppnade så vi hann hämta ut kartor och rabattkuponger till affärerna. När klockan var 10 och portarna slog upp så var det bara att släppa loss. Jag hade laddat mitt kreditkort med hur mycket pengar som helst så det var bara att köra på. Skyltar om rea hit och rea dit, allt från 20-70% på originalpriserna. Och då snackar vi märken som Banana Republic, Adidas, Nike, Hugo Boss, Ralph Lauren, Calvin Klein, Disney, Izod, Gucci och så vidare. Min favorit blev Calvin Klein som hade en hel del fina kläder som passade min ”specialdesignade” figur ;) Vi träffades på ett ställe och åt lunch. Sedan bar det av igen. Shopping så kreditkortet glödde. Men fram emot tretiden på eftermiddagen kände vi oss ändå klara och träffades för att ta bussen hem.
Men då började det krångla utan bara den. För det första så gick inte bussarna till New York enligt tidtabellen. Och kom det en buss så körde den bara förbi! För det andra så bestämde sig himlen för att öppna sig och regnet bara öste ner. Yes! Härligt! Utan paraply med sjuttioelva kassar i händerna… Och så kände jag bara hur det började rinna ur näsan. Så jag tog pappersnäsdukar och proppade in i näsan för att slippa snyta mig varannan minut. Haha, jag kan bara tänka mig hur jag såg ut! Men så tillslut kom det en buss. Men alla som stod i kön (den hade blivit väldigt lång vid det här laget) fick naturligtvis inte plats. Så bussen som kom strax efteråt fick vi äntligen en plats. Blöta och trötta sjönk vi ner på varsitt säte.
Men tro inte att det slutade krångla för det! Efter en halvtimme körde föraren in bussen på en bussdepå och vi passagerare förstod ingenting. Tillslut förstod vi att det var fel på bussen. Det var något fel på luftkonditioneringen så det immade igen på framrutan hela tiden. Så ur säkerhetssynpunkt bytte man buss. Och det är ju helt självklart, om föraren inte kan se, så vill då inte jag åka med den bussen! Så nu skulle alla passagerarna ut, få med sig alla sina kassar och sätta sig på den nya bussen och lägga upp kassarna på hyllan. Men några minuter senare kommer föraren in och säger att det är FEL buss… What the f***?! Skämtar du eller?! Så nu skulle alla passagerarna ut igen och in på ytterligare en annan buss. Och när jag skulle ta med mig mina kassar så hade vattnet löst upp papperskassarna så allt ramlade ut. YES! Då kände jag bara hur mitt tålamod försvann. Det är f** inte sant! Så efter att ha knölat ihop alla kläder och skor i de plastkassarna som jag hade, bytte jag buss och sjönk ner på sätet. Sur, grinig, förkyld och med feber satt jag där och tänkte att om det blir något mer nu, innan vi kommer till New York, kommer jag explodera.
Som tur var inträffade det inget mer. Men vi hade blivit så pass försenade att vi hamnade mitt i rusningstrafiken i New York. Så resan tillbaka till New York skulle ha tagit 1 timme lite drygt, men efter lagen om all jävlighet så tog bussturen 3 timmar! Så fort vi kom av bussen dök jag in på närmaste Pharmacy och köpte nässpray, för nu hade näsan täppt igen helt och jag fick ingen luft. Så efter en varm dusch, nässpray, halstabletter och några Panodil kunde jag sova hela natten. Och ni som undrade varför i hela friden jag åkte iväg till Woodbury kan jag bara tala om att jag ångrade det inte en sekund. Så många bra klädköp har jag nog inte gjort på flera år.
En mulen och grå morgon i New York. Så hela dagen var tänkt att bli tillägnad shopping på Woodbury Common Premium Outlet. Tyvärr hade 500 andra personer tänkt samma sak. Men man satte in extrabussar så alla kunde åka med. Min förkylning gjorde sig påmind och tack och lov för halstabletterna jag köpte igår. Vi anlände till shoppingcentret tio minuter innan de öppnade så vi hann hämta ut kartor och rabattkuponger till affärerna. När klockan var 10 och portarna slog upp så var det bara att släppa loss. Jag hade laddat mitt kreditkort med hur mycket pengar som helst så det var bara att köra på. Skyltar om rea hit och rea dit, allt från 20-70% på originalpriserna. Och då snackar vi märken som Banana Republic, Adidas, Nike, Hugo Boss, Ralph Lauren, Calvin Klein, Disney, Izod, Gucci och så vidare. Min favorit blev Calvin Klein som hade en hel del fina kläder som passade min ”specialdesignade” figur ;) Vi träffades på ett ställe och åt lunch. Sedan bar det av igen. Shopping så kreditkortet glödde. Men fram emot tretiden på eftermiddagen kände vi oss ändå klara och träffades för att ta bussen hem.
Men då började det krångla utan bara den. För det första så gick inte bussarna till New York enligt tidtabellen. Och kom det en buss så körde den bara förbi! För det andra så bestämde sig himlen för att öppna sig och regnet bara öste ner. Yes! Härligt! Utan paraply med sjuttioelva kassar i händerna… Och så kände jag bara hur det började rinna ur näsan. Så jag tog pappersnäsdukar och proppade in i näsan för att slippa snyta mig varannan minut. Haha, jag kan bara tänka mig hur jag såg ut! Men så tillslut kom det en buss. Men alla som stod i kön (den hade blivit väldigt lång vid det här laget) fick naturligtvis inte plats. Så bussen som kom strax efteråt fick vi äntligen en plats. Blöta och trötta sjönk vi ner på varsitt säte.
Men tro inte att det slutade krångla för det! Efter en halvtimme körde föraren in bussen på en bussdepå och vi passagerare förstod ingenting. Tillslut förstod vi att det var fel på bussen. Det var något fel på luftkonditioneringen så det immade igen på framrutan hela tiden. Så ur säkerhetssynpunkt bytte man buss. Och det är ju helt självklart, om föraren inte kan se, så vill då inte jag åka med den bussen! Så nu skulle alla passagerarna ut, få med sig alla sina kassar och sätta sig på den nya bussen och lägga upp kassarna på hyllan. Men några minuter senare kommer föraren in och säger att det är FEL buss… What the f***?! Skämtar du eller?! Så nu skulle alla passagerarna ut igen och in på ytterligare en annan buss. Och när jag skulle ta med mig mina kassar så hade vattnet löst upp papperskassarna så allt ramlade ut. YES! Då kände jag bara hur mitt tålamod försvann. Det är f** inte sant! Så efter att ha knölat ihop alla kläder och skor i de plastkassarna som jag hade, bytte jag buss och sjönk ner på sätet. Sur, grinig, förkyld och med feber satt jag där och tänkte att om det blir något mer nu, innan vi kommer till New York, kommer jag explodera.
Som tur var inträffade det inget mer. Men vi hade blivit så pass försenade att vi hamnade mitt i rusningstrafiken i New York. Så resan tillbaka till New York skulle ha tagit 1 timme lite drygt, men efter lagen om all jävlighet så tog bussturen 3 timmar! Så fort vi kom av bussen dök jag in på närmaste Pharmacy och köpte nässpray, för nu hade näsan täppt igen helt och jag fick ingen luft. Så efter en varm dusch, nässpray, halstabletter och några Panodil kunde jag sova hela natten. Och ni som undrade varför i hela friden jag åkte iväg till Woodbury kan jag bara tala om att jag ångrade det inte en sekund. Så många bra klädköp har jag nog inte gjort på flera år.
Söndag 6 Oktober 2013 - New York
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
Och så kom regnet som vi förutspådde, eller ja det var mulet och duggade lite lätt. Och halva New York hade också tänkt samma sak, så vi var inte direkt ensamma om att gå på Madame Tussauds, kan jag säga. Det var olidligt varmt i entrén men som tur var hade vi redan köpt biljetter online så vi fick gå förbi alla som stod i kö (och inte hade förköpta biljetter). Men sedan blev det bättre temperatur när vi kom in i själva museet. Waxdockor av kändisar, presidenter och idrottare mm mm radades upp och de var välgjorda och liknade kändisarna. När man kom till rum där det var mycket folk visste man inte riktigt vem som var en docka eller riktig människa. Det var lite obehagligt när den man trodde var en docka helt plötsligt började röra på sig. Vi gjorde en snabb runda och var klara på cirka en timme.
Sedan skildes vi åt för att träffas senare på kvällen igen. Jag gick runt i en massa klädaffärer i hopp om att hitta några fynd. Jag gick både längs Broadway, 7th Avenue och 6th Avenue men hittade inget som lockade direkt. Däremot hade jag börjat få rejält ont i halsen så jag passade på att köpa halstabletter. Det var liksom inte en fråga OM man skulle bli förkyld här i New York utan NÄR. Halva New York gick runt och hostade och snuvade på gatorna så det vore ju ett under om jag hade klarat mig från förkylning. Vi träffades på Hostelet senare på kvällen och gick ut för att käka mat. Vi hittade en italiensk restaurang och beställde pasta. De hade dock hur mycket vitlök som helst i salladen.
Och så kom regnet som vi förutspådde, eller ja det var mulet och duggade lite lätt. Och halva New York hade också tänkt samma sak, så vi var inte direkt ensamma om att gå på Madame Tussauds, kan jag säga. Det var olidligt varmt i entrén men som tur var hade vi redan köpt biljetter online så vi fick gå förbi alla som stod i kö (och inte hade förköpta biljetter). Men sedan blev det bättre temperatur när vi kom in i själva museet. Waxdockor av kändisar, presidenter och idrottare mm mm radades upp och de var välgjorda och liknade kändisarna. När man kom till rum där det var mycket folk visste man inte riktigt vem som var en docka eller riktig människa. Det var lite obehagligt när den man trodde var en docka helt plötsligt började röra på sig. Vi gjorde en snabb runda och var klara på cirka en timme.
Lördag 5 Oktober 2013 - Philadelphia
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
Bussen mot Philadelphia gick redan klockan 07.00, från 125 Park Avenue mittemot Grand Central. Men eftersom vi bodde så pass nära tog det bara 5 minuter att gå i morgontrafiken. Bussen var utrustad med både AC och WiFi ombord och det behövdes. För när vi kom fram till Philadelphia var det runt +30°C, sol och i princip vindstilla.
Fakta om Philadelphia...
Till platsen där dagens Philadelphia ligger anlände den första svenska expeditionen redan 1638. På den västra flodbanken etablerades kolonin Nya Sverige med svensk handelsplats och bosättning. Under 1650-talet tog nederländska kolonister kontrollen över området och 1664 tog till slut erövrade engelsmän området. Engelsmannen William Penn räknas som stadens grundare och år 1701 fick staden formellt stadsrättigheter. Det var i Philadelphia som den första amerikanska kongressen samlades och 4 juli 1776 undertecknades oavhängighetsförklaringen och år 1787 undertecknades USA:s författning (Constitution) i staden. Mellan 1790 och fram till år 1800 var Philadelphia temporärt USA:s huvudstad.
Liberty Bell är en klocka som finns i Philadelphia sedan 1752 och historien om klockan sägs vara en myt. Historien berättar om en gammal klockringare som ringde i klockan i samma ögonblick som den amerikanska kongressen förklarade sin självständighet. Det är möjligt att en man ringde i klockan den 8 juli år 1776 då invånarna samlades till den första uppläsningen av Självständighetsförklaringen, men det finns inga säkra bevis. Klockan fick dock sitt namn först år 1837 då den blev en symbol för kampen för slaveriets upphörande. När klockan anlände till staden och man ringde i klockan för första gången uppkom en spricka.
Värmen slog emot oss när vi klev av bussen och första stoppet var Independence Hall, där det första amerikanska parlamentet satt. På grund av Government Shutdown var dock byggnaden stängd och vi kunde inte gå in och se på Liberty Bell. Men vi kunde däremot fotografera den genom ett stort fönster. Sen var det så äntligen dags för en frukost, eller snarare brunch. Här var det en frukostbuffé där du betalade efter vikten på maten du tagit. Sedan var det tänkt att vi skulle besöka United States Mint, där man tillverkar alla mynt i USA. Huvudkontoret ligger i Philadelphia med flera andra kontor runtom i USA. Men på grund av Government Shutdown var det stängt. Typiskt! Det hade varit roligt att få se.
Vi vandrade vidare genom Philadelphia och kom fram till Elfreth’s Alley som är USA’s första gata. Gatan som är cirka 50 meter lång anlades runt 1703 och kullerstenarna som finns där än idag är originalstenarna. Elfreth’s Alley är idag National Historic Landmark och husen har bevarats i samma stil som då när gatan anlades. Sedan gick vi till Betsy Ross House. Där bodde Betsy Ross, kvinnan som enligt historien ska ha tillverkat den första flaggan för förenta staterna, som på den tiden bara var 13 till antalet. På den tiden var det Betsy Ross är begravd intill sitt hus och hennes hus är idag ett museum.
Sedan tog vi bussen och åkte till Philadelphia Museum of Art och gick i trapporna där. Men det var lite jobbigt eftersom solen låg på och gassade rejält. Men från trapporna får man en fin utsikt över Philadelphia och nere framför trapporna stod en staty av George Washington till häst. I anslutning till museet stod fyra killar i full Ghost Busters-utstyrsel och jag antar att det var rejält varmt åt dem i den +30°C värmen. Även en Sylvester Stallone-kopia fanns där i hopp om att tjäna lite pengar.
Sedan hämtade bussen upp oss och körde till Lancaster County och det Amish-samhälle som finns där. Det ingick en Buggy Ride i resan vi bokat, alltså skjuts med häst och den typiska Buggy Ride som Amish använder sig av. Men vagnen var en stor vagn för typ 15 personer och kusken vi fick var född Amish men levde inte så längre. Så han var inte ens klädd som de andra Amish-kuskarna. Så det var en rejäl besvikelse. Men han var väl insatt i deras tro och hur Amish lever tillsammans. Här följer en kort version av allt han berättade… Barnen i en Amish-familj går i skolan upp till 8:e klass, sedan får de börja arbeta hemma. Den yngsta sonen i familjen är den som får ärva gården. Resterande barn (7,4 barn i snitt per familj) måste alltså flytta och bilda familj någon annan stans. När Amish-folket kom till Pennsylvania från Europa var de runt 250 stycken. Nu räknar man med att det finns 300 000 Amish och de bor nu utspritt i 30 av USA’s stater.
Efter Buggy Riden åkte vi till Kitchen Kettle Village, ett shoppingcenter mitt i Amish-regionen. Där åt vi mat och kikade runt i affärerna där. Efter rekommendation av guiden köpte vi en varsin glass. Glassen och strutarna var hemma gjorda och det är bland det godaste jag ätit! Vid 16.00 samlades vi vid bussen och åkte tillbaka till New York igen. Vi blev avsläppta vid Grand Central och när vi passerade Bryant Park var det uppställt en massa bilar, baracker och lastbilar. Vi funderade vad som skulle hända… det vi fick snart reda på. För på en av bilarna satt en lapp med ”Law & Order” på. Så, det skulle alltså spelas in material till tv-serien i Bryant Park. Vi började fantisera ihop ett mord i Bryant Park och att vi skulle fråga om vi inte fick vara med som statister… haha ;) Imorgon skulle det bli regn på förmiddagen så vi planerade in ett besök på Madame Tussauds.
Bussen mot Philadelphia gick redan klockan 07.00, från 125 Park Avenue mittemot Grand Central. Men eftersom vi bodde så pass nära tog det bara 5 minuter att gå i morgontrafiken. Bussen var utrustad med både AC och WiFi ombord och det behövdes. För när vi kom fram till Philadelphia var det runt +30°C, sol och i princip vindstilla.
Fakta om Philadelphia...
Till platsen där dagens Philadelphia ligger anlände den första svenska expeditionen redan 1638. På den västra flodbanken etablerades kolonin Nya Sverige med svensk handelsplats och bosättning. Under 1650-talet tog nederländska kolonister kontrollen över området och 1664 tog till slut erövrade engelsmän området. Engelsmannen William Penn räknas som stadens grundare och år 1701 fick staden formellt stadsrättigheter. Det var i Philadelphia som den första amerikanska kongressen samlades och 4 juli 1776 undertecknades oavhängighetsförklaringen och år 1787 undertecknades USA:s författning (Constitution) i staden. Mellan 1790 och fram till år 1800 var Philadelphia temporärt USA:s huvudstad.
Liberty Bell är en klocka som finns i Philadelphia sedan 1752 och historien om klockan sägs vara en myt. Historien berättar om en gammal klockringare som ringde i klockan i samma ögonblick som den amerikanska kongressen förklarade sin självständighet. Det är möjligt att en man ringde i klockan den 8 juli år 1776 då invånarna samlades till den första uppläsningen av Självständighetsförklaringen, men det finns inga säkra bevis. Klockan fick dock sitt namn först år 1837 då den blev en symbol för kampen för slaveriets upphörande. När klockan anlände till staden och man ringde i klockan för första gången uppkom en spricka.
Sedan tog vi bussen och åkte till Philadelphia Museum of Art och gick i trapporna där. Men det var lite jobbigt eftersom solen låg på och gassade rejält. Men från trapporna får man en fin utsikt över Philadelphia och nere framför trapporna stod en staty av George Washington till häst. I anslutning till museet stod fyra killar i full Ghost Busters-utstyrsel och jag antar att det var rejält varmt åt dem i den +30°C värmen. Även en Sylvester Stallone-kopia fanns där i hopp om att tjäna lite pengar.
Efter Buggy Riden åkte vi till Kitchen Kettle Village, ett shoppingcenter mitt i Amish-regionen. Där åt vi mat och kikade runt i affärerna där. Efter rekommendation av guiden köpte vi en varsin glass. Glassen och strutarna var hemma gjorda och det är bland det godaste jag ätit! Vid 16.00 samlades vi vid bussen och åkte tillbaka till New York igen. Vi blev avsläppta vid Grand Central och när vi passerade Bryant Park var det uppställt en massa bilar, baracker och lastbilar. Vi funderade vad som skulle hända… det vi fick snart reda på. För på en av bilarna satt en lapp med ”Law & Order” på. Så, det skulle alltså spelas in material till tv-serien i Bryant Park. Vi började fantisera ihop ett mord i Bryant Park och att vi skulle fråga om vi inte fick vara med som statister… haha ;) Imorgon skulle det bli regn på förmiddagen så vi planerade in ett besök på Madame Tussauds.
Fredag 4 Oktober 2013 - New York
Resealbum: New York, med mera...
Copyright © Bejjan888™
Efter gårdagens ”hårdkörare” lyxade vi till det med sovmorgon. Idag var det en heldag i New York utan en massa tider att passa. När vi gick ut på 41st Street slog värmen emot oss med full kraft. Inte nog med att det var varmt, det var kvavt och en dimma som lagt sig över hela New York City. Kändes lite jobbigt eftersom vi planerat att gå en hel del idag… Vi pinnade iväg mot West 30th Street och 10th Avenue för att gå upp på the High Line i dess norra ände och gå söderut.
Fakta om the High Line...
The High Line var en gång i tiden en upphöjd järnväg på Manhattans västsida som var i bruk från 1934 till 1980. Man fraktade mjölk, kött och diverse råvaror från slakteriet i the Meatpacking District direkt till fabrikerna och lagren längs spåret genom Chelsea District och fram till 30th Street. År 1846 godkändes järnvägsspåret längs Manhattans västra sida längs gatorna i New York. För säkerhetens skull anställdes män som red på hästar och vinkade med flaggor framför tåget, dessa ridande män kallades för ”the West Side Cowboys”. Ändå inträffade en rad olyckor mellan godståg och annan trafik att 10th Avenue blev känt som ”Death Avenue”. Efter flera års offentlig debatt om olycksriskerna kom man till slut överens om att förbättra situationen genom ”the West Side Improvement Project”, med bl.a. the High Line.
The High Line invigdes för tåg 1934 och gick då från 34th Street till St. John’s Park Terminal vid Spring Street och var då 21 km långt. The High Line designades att gå genom kvarteren istället för över avenyerna för att undvika nackdelarna med upphöjda tåg. Spåret sammanlänkade fabrikerna och affärerna genom att tåget kunde köras rakt in i byggnaderna. Under 1950-talet ökade lastbilstransporterna mellan staterna och tågtrafiken minskade över hela landet. Under 1960-talet förstördes den mest sydliga delen av spåret mellan Gansevoort Street, längs Washington Street och ner till Clarkson Street, vilket var nästan halva spårets längd. År 2006 påbörjades ombyggnationen av spåret, inspirerat av Promenade plantée i Paris, till en avlång park som sträcker sig 22 kvarter från 34th Street och ner till Gansevoort Street. Den totala längden är 2,4 kilometer (1,45 mile). The High Line har olika öppettider som varierar beroende på årstid. The High Line kan nås genom nio entréer och det finns både restrooms och lättare förtäring längs vägen.
Vi gick upp för trapporna och började vandringen längs the High Line. I början var det nästan olidligt varmt, upp emot +30°C varmt, foggy och vindstilla trots att vi var nära Hudson River. Men det var skönt att komma upp från biltrafiken och kunna strosa runt utan att vara livrädd för bilar och cyklister. Planteringarna gjorde miljön avslappnande och träden gav bitvis välbehövlig skugga. Vi gick de 19 kvarteren söderut som the High Line sträcker sig och kom ner Gansevoort Street. Vi passade på att äta på en närliggande restaurang. Min reskompis blev uppraggad av Pierre, en kille från Haiti, som kom fram till oss när vi satt och åt. De bytte nummer och bestämde att de skulle träffas senare på kvällen.
Jag och min reskompis skiljdes sedan åt för att gå runt på egen hand och sedan träffas på Hostelet igen. Jag ville gå till Ground Zero Museum (420 West, 14th Street @ 9th Avenue) och fick leta en stund innan jag hittade en liten skylt bredvid en porttelefon. Jag ringde på och en trevlig tjej svarade. Hon hade en tour vid 13.00 men jag var välkommen upp och gå runt fram till dess. Nu var klockan 12.45 så jag hade en kvart på mig. Jag blev insläppt och gick upp för trapporna till museet. Jag blev lite besviken att museet var så litet, men det fanns mycket grejer att titta på ändå. Artefakter och bilder från terroristattackerna och böcker som skrivits om händelserna. Högst upp på väggen fanns ett fint citat ”Two bullets went into the World Trade Center but only love came out of it”.
När klockan närmade sig ett så lämnade jag museet och satte kurs mot den svenska godisaffären Sockerbit. På 89 Christopher Street ligger den och jag fick irra omkring en bra stund i West Village innan jag hittade på affären. Lösgodis (med svenska namn såklart), Marabou Chokladkakor mm, mm. Allt typiskt svenskt godis hade de. Det var ju inte det billigaste men vad gör man inte när godissuget tränger på? Så lösgodis blev det med bumlingar och romerska bågar. Sedan gick jag längs 7th Avenue och fönstershoppade mig hela vägen tillbaka till Hostelet. Jag tog mig till ett ställe bara längre ner på 41st Street som också sålde Frozen Yoghurt. Provade smakerna apelsin och jordgubbe. Men apelsinen smakade konstgjort och den orangea färgen skrek E-ämnen lång väg. Sedan vilade jag en stund på Hostelet innan min reskompis kom och vi gick ut och åt middag. Vi köpte även egen frukost inför morgondagen då vi ska upp tidigt för att åka till Philadelphia och Amish-regionen.
På kvällen hade vi bokat in Mamma Mia! på Wintergarden på Broadway. Showen var jättebra och storyn blandades med en hel del humor och skådespelarna var superbra. Många skratt blev det under kvällen. Tyvärr satt det ett gäng svenskar (göteborgare tror jag) precis framför oss som skymde sikten både på höjden och på bredden, så att säga. Min kompis hade chattat med Pierre hela eftermiddagen och de skulle träffas nu efter kvällsföreställningen. Pierre kom till vårat Hostel och vi satt i baren längst ner en stund. Men efter ett tag kände jag att det blev dags att avrunda kvällen för min del. Jag ville vara i hyfsat vaket tillstånd i morgon inför resan till Philadelphia i morgon.
Efter gårdagens ”hårdkörare” lyxade vi till det med sovmorgon. Idag var det en heldag i New York utan en massa tider att passa. När vi gick ut på 41st Street slog värmen emot oss med full kraft. Inte nog med att det var varmt, det var kvavt och en dimma som lagt sig över hela New York City. Kändes lite jobbigt eftersom vi planerat att gå en hel del idag… Vi pinnade iväg mot West 30th Street och 10th Avenue för att gå upp på the High Line i dess norra ände och gå söderut.
Fakta om the High Line...
The High Line var en gång i tiden en upphöjd järnväg på Manhattans västsida som var i bruk från 1934 till 1980. Man fraktade mjölk, kött och diverse råvaror från slakteriet i the Meatpacking District direkt till fabrikerna och lagren längs spåret genom Chelsea District och fram till 30th Street. År 1846 godkändes järnvägsspåret längs Manhattans västra sida längs gatorna i New York. För säkerhetens skull anställdes män som red på hästar och vinkade med flaggor framför tåget, dessa ridande män kallades för ”the West Side Cowboys”. Ändå inträffade en rad olyckor mellan godståg och annan trafik att 10th Avenue blev känt som ”Death Avenue”. Efter flera års offentlig debatt om olycksriskerna kom man till slut överens om att förbättra situationen genom ”the West Side Improvement Project”, med bl.a. the High Line.
The High Line invigdes för tåg 1934 och gick då från 34th Street till St. John’s Park Terminal vid Spring Street och var då 21 km långt. The High Line designades att gå genom kvarteren istället för över avenyerna för att undvika nackdelarna med upphöjda tåg. Spåret sammanlänkade fabrikerna och affärerna genom att tåget kunde köras rakt in i byggnaderna. Under 1950-talet ökade lastbilstransporterna mellan staterna och tågtrafiken minskade över hela landet. Under 1960-talet förstördes den mest sydliga delen av spåret mellan Gansevoort Street, längs Washington Street och ner till Clarkson Street, vilket var nästan halva spårets längd. År 2006 påbörjades ombyggnationen av spåret, inspirerat av Promenade plantée i Paris, till en avlång park som sträcker sig 22 kvarter från 34th Street och ner till Gansevoort Street. Den totala längden är 2,4 kilometer (1,45 mile). The High Line har olika öppettider som varierar beroende på årstid. The High Line kan nås genom nio entréer och det finns både restrooms och lättare förtäring längs vägen.
Jag och min reskompis skiljdes sedan åt för att gå runt på egen hand och sedan träffas på Hostelet igen. Jag ville gå till Ground Zero Museum (420 West, 14th Street @ 9th Avenue) och fick leta en stund innan jag hittade en liten skylt bredvid en porttelefon. Jag ringde på och en trevlig tjej svarade. Hon hade en tour vid 13.00 men jag var välkommen upp och gå runt fram till dess. Nu var klockan 12.45 så jag hade en kvart på mig. Jag blev insläppt och gick upp för trapporna till museet. Jag blev lite besviken att museet var så litet, men det fanns mycket grejer att titta på ändå. Artefakter och bilder från terroristattackerna och böcker som skrivits om händelserna. Högst upp på väggen fanns ett fint citat ”Two bullets went into the World Trade Center but only love came out of it”.
När klockan närmade sig ett så lämnade jag museet och satte kurs mot den svenska godisaffären Sockerbit. På 89 Christopher Street ligger den och jag fick irra omkring en bra stund i West Village innan jag hittade på affären. Lösgodis (med svenska namn såklart), Marabou Chokladkakor mm, mm. Allt typiskt svenskt godis hade de. Det var ju inte det billigaste men vad gör man inte när godissuget tränger på? Så lösgodis blev det med bumlingar och romerska bågar. Sedan gick jag längs 7th Avenue och fönstershoppade mig hela vägen tillbaka till Hostelet. Jag tog mig till ett ställe bara längre ner på 41st Street som också sålde Frozen Yoghurt. Provade smakerna apelsin och jordgubbe. Men apelsinen smakade konstgjort och den orangea färgen skrek E-ämnen lång väg. Sedan vilade jag en stund på Hostelet innan min reskompis kom och vi gick ut och åt middag. Vi köpte även egen frukost inför morgondagen då vi ska upp tidigt för att åka till Philadelphia och Amish-regionen.
På kvällen hade vi bokat in Mamma Mia! på Wintergarden på Broadway. Showen var jättebra och storyn blandades med en hel del humor och skådespelarna var superbra. Många skratt blev det under kvällen. Tyvärr satt det ett gäng svenskar (göteborgare tror jag) precis framför oss som skymde sikten både på höjden och på bredden, så att säga. Min kompis hade chattat med Pierre hela eftermiddagen och de skulle träffas nu efter kvällsföreställningen. Pierre kom till vårat Hostel och vi satt i baren längst ner en stund. Men efter ett tag kände jag att det blev dags att avrunda kvällen för min del. Jag ville vara i hyfsat vaket tillstånd i morgon inför resan till Philadelphia i morgon.