Tips om Kalabrien

Här hittar du tips, råd och inspiration från oss och våra medlemmar
Blogginlägg om Kalabrien
Kalabrien
Orizzonte Blu Hotellet var lite sjabbigt och inrett med totalt brist på estetik. Gästerna välkomnades av en gipsstaty föreställande Elvis Presley i naturlig storlek. Tavlorna i gemensamma utrymmen hängde och trängdes utan hänsyn till deras storlek, färgsättning eller motiv. En vägg prydes av allehanda turistsouvenirer vars placering måste ha avgjorts av redan befintliga spikar. Ovanför den njurformade poolen fladdrade en solfjäder av färgglada band som om det kunde försköna omgivningen. På baktrappan stod Snövit i sällskap av fem dvärgar i gips, de två som saknades hamnade kanske hemma hos någon gäst för att tjänstgöra som trädgårdstomtar. Spaljén bredvid en präktig bougainnvillea var dekorerad med solrosor och bougainvilleakvistar i plast. Badrummet var stort och elegant kaklat men duschkabinen så liten att man fick dra in magen för att få plats. De fluffiga vita badlakanen såg nya ut men småhanddukarna var trådslitna och omaka. Allt det osköna kompenserades dock med råge av hotellets läge. Dess terrasserade byggnad fastklamrad vid en slutning och inklämd bland gröna kullar, erbjöd en hänförande havsutsikt, ett 260-gradig panorama av azurblått som gränslöst övergick i himlens blekblåa kupol med vulkanen Stromboli vid horisonten. Hotellet hette Orizzonte Blu och bättre namn går nog inte att hitta. När man lutade sig över terrassräcket och blickade mot havet kändes alla ens bekymmer futtiga och man själv betydelselös jämfört med det stora, eviga. Vårt första uppvaknande skedde i gryningen och var inte ett dugg romantiskt. Av bullret att döma möblerades rummet ovanför om. Sängar flyttades över, bord och stolar drogs runt, allt detta till ackompanjemang av klapprandet från höga klackar. Ommöbleringen måste ha utförts av en kvinna. Män bär sällan högklackade skor. Oljuden upprepades sedan flera morgnar i rad fast med mindre intensitet. Fenomenet känner jag igen från mina tidigare hotellvistelser. Jag har en viss förståelse för att man den första dagen efter ankomsten vill göra vissa justeringar i hotellrummets möblemang men varför gör man det varje morgon och dessutom i ottan. Fast ”ombyte förnöjer” sägs det. Också nattetid brukar man ofta störas av glada röster från närliggande balkonger då grannarna festar på taxfri sprit. Som tur var hade gästerna här all inclusive och drinkar kunde värdigt avnjutas i baren. Konstigt nog brukar akustiken på hotellen vara mycket bättre än i många konsertsalar. Här från hotellets korridor hördes männens dova röster, kvinnornas pladder och barnens hjärtskärande skrik. Må hända att heltäckande mattor i allmänna utrymmen är ohygieniska men de har utmärkta ljuddämpande egenskaper och på det här hotellet lyste de med sin frånvaro. Den första frukosten var kaotisk. Osten, brödet och kaffekopparna tog slut och cappuccinomaskinen hade pajat. Men efter en stund var ordningen återställd. Vid bordet bredvid satt två unga tjejer med var sitt fat fyllt till brädden med nybakade croissanter i storlek extralarge, cornetti caldi, som de kallas på italienska. Flickorna hade olika sätt att angripa dem. Den ena bredde på tjocka lager av chokladkrämen Nutella och vid varje tugga lyste hennes ansikte med välbehag som om det var Njutella hon åt. Den andra tjejen skedade först allt mjölkskum från sin cappuccino till en sidokopp och sedan doppade hon stora croissantbitar i den minimala kaffekoppen. Flickorna var också i storlek extralarge. Det är ett sant nöje att se italienare äta. Djupa tallrikar fyllda med pasta till förrätt därtill flera skivor bröd åtföljs av kött- eller fiskrätt samt väl tilltagen dessert. Även om man själv har lovat att hålla måttet blir man plötsligt jättehungrig. Den glupska aptiten hos italienare kunde förstås orsakas av en krydda som flitigt används i Syditalien, en liten, stark pepparfrukt, peperoncino. Den säljs överallt färsk i stora girlander samt som pulver eller salsa som kallas för viagra calabrese. En knivsudd av kryddan får ens ögon att trängas ur sina hålor och håret resa sig. Kan hända att även andra kroppens organ reser sig villigare. En gång bestämde vi oss för att hoppa över lunchen för att tillbringa en hel dag på stranden och beställde därför ett lunchpaket bestående av smörgåsar, frukt och vatten på flaska. Maken tyckte dock att det kunde vara trevligt att kunna dricka lite vin till smörgåsarna. På buffébordet fanns en stor tunna med två kranar, den vänstra för rött och den högra för vitt vin. Kvällen innan tappade jag en halv liter vin till en karaff från den vänstra kranen. Tyckte att det var ofint att tappa vinet direkt på flaska. Först vid bordet på terrassen hällde jag med stadig hand över det i plastflaskan. Efter flera års laboratoriearbete hade jag vanan inne att hälla över vätskor utan att spilla. Flaskan ställdes i kylskåp övernatten för att vinet skulle behålla sin fräschör. Påföljande dag när vi skulle avnjuta vår lunch på stranden tog jag fram flaskan som fortfarande var sval. När plastmuggen fylldes med den mörka vätskan slog det mig att den var snarare brunaktig än röd. Kunde vinet ha oxiderats i kylen under natten? Jag luktade på vinet och till min häpnad luktade det Coca Cola. Maken smakade av. Det var Coca Cola. Vilken besvikelse! Hur kunde detta hända? Har man av misstag kopplat tunnans kran till en läskbehållare? Vid middagen berättade vi för en kypare, som var vår landsman, om missödet. Han var lika häpen som vi. I tunnan fanns bara viner. Misstag var uteslutet. Kunde någon ha bytt ut karaffen på vårt bord? Ytterst osannolikt. Den enda förklaring var att det hade skett ett mirakel. Som i den bibliska staden Cana under bröllopet, då vatten förvandlades till vin fast här var det tvärtom och med en viss modifikation. Här hade vinet förvandlats till Coca Cola. Miraklens tid är inte förbi. Kalabriens största sevärdhet är den eoliska arkipelagen dit vi åkte båt en vacker dag. Det var inte så mycket att se under den ett par timmars långa överfarten och därför började jag studera passagerare på båten. De flesta såg ut som turister brukar göra i sina shorts och T-skirts, med överviktiga kroppar, kvinnor jämntjocka och män med ölmagar. En karl fängslade mitt intresse. Reslig och välbyggd, klädd i bara badshorts exponerade han frikostigt sin solbrända överkropp vars under- och överarmar, bröst, axlar och rygg var helt täckta med tjockt hår. Inte konstigt att han inte orkade ha på sig en skjorta i värmen då han redan var klädd i päls. Det var utan tvekan en utomordentligt behårig man. Bredvid honom satt en herre med degvit, fläskig bröstkorg utan ett enda hårstrå. Som kompensation hade mannen framodlat en imponerande, ett par decimeter lång mustasch, borstig över munnen, tvinnad och uppåtböjd i ändarna. En riktig ”Salvadore Dahli”mustasch. Hercule Poirots mustasch verkade löjligt liten i jämfö-relse. Plötsligt hördes en kraftig nysning åtföljd av en hel serie ännu ljudligare nysningar. Jag vände på huvudet och såg två flickor som satt för sig själva i bakre delen av båten. En av dem var förkyld. Jag iakttog flickan med fasa och vämjelse. Hon satt med knäna under hakan. Hennes muskulösa, vita vader var håriga och armhålorna fulla med svarta krulliga tofsar. Det är sällan man skådar orakade armhålor och ben hos kvinnor nuförtiden. Ena överarmen misspryddes av en tatuering föreställande ett hundliknande upprättstående monster med långa klor. På bröstet hade hunden en utdragen låda, som på en byrå, vars innehåll bestod av ett klotliknande föremål. En ytterst motbjudande men fantasifull tatuering som kunde ha en dold innebörd, okänd för de oinvigda. Som om det inte räckte var flickans rygg också tatuerad men urringningen avslöjade bara några jättestora, snirkliga bokstäver. Ansiktet var dock det värsta, rödflammigt och täckt med små spruckna varbölder. Näsan var rödast, troligen på grund av förkylningen, och genomborrad med en tjock ring med stora metallpärlor som täppte till näsborrarna. Flickan ömsom nös ömsom snörvlade eftersom pärlorna hindrade henne att torka sig om näsan. Hennes väninna var också piercad och tatuerad. På överarmen avbildades en stor drake med kvinnobröst och manligt ansikte medan hela dekolletage täcktes av en bevingad insekt med mänskliga drag. Men trots det var hon ganska söt med sin lätt solbrända hud och sina behagliga drag. Åtminstone i jämförelse med sin kompis. Tills man såg henne bakifrån. Det till synes mörka och friskt glansiga håret var tilltrasslat i dread lockar som bildade en fläta, tjock som en mans överarm. Flätan var tovig, matt, ruggig och urblekt som en gammal pälsbit från ett för länge sedan dött djur. Hur tvättar man ett sådant hår? Kan man tvätta det överhuvudtaget? Flätan såg äckligt ut. Det kanske kryllade massor av småkryp bland tovorna. Som tur var uppenbarade sig framför oss den första ön Vulcano som snabbt förträngde alla de osköna synerna. Ön med sin skrovliga, fårade rygg lurade i havet som en jättereptil som vaktar själva kratern, brant vid basen men sedan lustigt avskuren till en platå. Ur kratern, på vulkanvis, kom små puffar av rök eller ånga. Öns lilla samhälle var byggt kring heta svavelkällor fulla med badande turister insmorda med den illaluktande gyttjan. Vi hoppade över detta tvivelaktiga nöje. På nästa ö, Lipari, fanns en hel liten stad med fästning och en domkyrka på höjden. Kyrkan bär namnet av S:t Bartolomeus, en kristen martyr som torterades till döds genom att flås levande. I konsten avporträtteras han ofta med sin avdragna hud i handen vilket, under medeltiden, ledde till att garvare, handskmakare, och andra yrkesgrupper som arbetade med skinn valde Bartolomeus till sitt skyddshelgon. Det berättade guiden för oss. En makaber historia som vi lyckades förtränga med hjälp av en pizza slice och kall öl. Den tredje stora vulkanön, Stromboli blev känd tack vare en film som utspelades där med Ingrid Bergman i huvudrollen. Det är en romantisk ö som var platsen för en verklig kärlekssaga mellan skådespelerskan och filmens regissör Roberto Rosselini. Det anspråkslösa terrakottafärgade huset där paret bodde är flitigt besökt av turister. Öns lilla by var byggd av grekiska bosättare och ser typiskt grekisk ut med sina vita hus och blåa fönsterluckor. Efter att ha sett filmen ”Stromboli” väntade jag mig en ö bestående av bara lava och svarta stenar, allt i svart-vitt som på filmen. Det var förvånande att samtliga öar hade en riklig växtlighet, åtminstone i de bebodda områdena. Jag var inte beredd på att se så mycket grönska. Bara stränderna var dystert svarta. Vi skulle stanna i Kalabrien i två veckor. Om man tar en endast en veckas semester drivs man ofta av prestationsångest att se så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Nu hade vi all tid i världen att långsamt smutta på det kylda vita vinet som i värmen avgav små luftbubblor och smakade som den bästa champagne. Vi kunde låta den milda höstsolen smeka vår hud och i skymningen kunde vi utan brådska beundra solnedgången. Av de fjorton solnedgångarna vi hann se fanns inte två lika. De första dagarna, när solens bana var tillräckligt lång, gömde sig dess röda skiva bakom Strombolis branta slutning. Senare, vartefter dagarna blev kortare, nådde solen inte ändå dit utan fick doppa sig i havet. Det glödande klotet blev inte nedkylt av vattnet och havet kokade inte av solens värme. De två så skilda element förenades i absolut harmoni. Om det fanns molntussar på himlen kunde de belysas inifrån av de sista strålarna och få gyllene konturer. Oftast fanns det bara en smal molnremsa vid horisonten och då gick solen ner bakom molnen. Och vulkanen avtecknade sig som en svart kon mot den ibland brinnande, ibland bara rosafärgade himlen som när mörkret föll kunde ändra färgen till kusligt blekgrönt. En dag slog vädret om. Det blev lite svalare, luften fick en frisk klarhet och sikten blev skarpare. Horisonten markerades med en skiljelinje och en tidigare osynlig bergskedja uppenbarade sig på andra sidan bukten. Vulkanen blev liksom större som om den förflyttat sig närmare oss och öns vita by blev synlig som en ljus ring. Denna dag kom två fotografer till hotellet för att ta reklambilder. Hotellet fick en ansiktslyftning. Borden på uteserveringen täcktes med vinröda linnedukar, överallt ställdes vaser med blommor och stora glasskålar där det flöt konstgjorda näckrosor. Bardisken dekorerades med tillbringare fyllda med röda och orange juicer samt rader med färgglada paraplydrinkar. T o m banden ovanför poolen klipptes bort. Fotograferna prövade olika infallsvinklar, ställde på prov ett par drinkar först på terrassräcket och sedan vid poolkanten och beordrade att solsängarna skulle grupperas på ett mer konstnärligt sätt. Vid skymningen tändes levande ljus längst hela poolkanten och fotograferna koncentrerade sig på att fånga Stromboli i solnedgången med en mörk bougainvilleakvist i förgrunden. På natten kom regnet och varade hela den påföljande förmiddagen. Allting blev grått, Stromboli försvann ur sikte. Men redan efter lunchen sprack molntäcken och mot kvällen var det igen molnfritt. Vulkanen kunde åter beundras i hela sin prakt då den vilade på det silvriga vattnet. Dagarna blev åter soliga och sedan var det dags att återvända hem till vårt vardagsliv med utsikt mot svartmålade garageplankor. September 2010
av Terry 3 nov. 2010
Kalabriens pärla Tropea
Åk till denna mysiga medeltidsstad Tropea. Det är så fint där! Vi var där i 10 dgr, bodde i en privat lägenhet mitt i den söta lilla staden Tropea. Underbar - och lagom stor stad - att vandra i på kvällarna och leta efter någon trevlig restaurang - och det fanns det gott om där, åt bara jättegod mat på väldigt mysiga restauranger inne bland gränderna! Ledsnar man på pasta etc så hade de förstås också gudomligt goda pizzor här. Åkte runt en del och var bl a i Pizzo som också är en jättecharmig stad.. Tyckte att det var väldigt fina bad här vid denna kust, kristallklart vatten och inte så otroligt mycket folk som det kan vara på andra ställen i Italien i juli. Det fanns jättefina stränder både inne vid Tropea och precis utanför staden. Läste precis att Solresor nu börjat med charterresor hit (tror Fritidsresor hade charter hit tidigare), vilket är jättebra tycker jag som verkligen gillade Kalabrien! Lite mer info: http://www.desires.se/#post12
av Desires 1 feb. 2010

Om Kalabrien Italien, Europa

Begränsat nattliv
Genuint
Historia
Sandstrand
Sol & bad
Stenstrand

Kalabrien kallas för Italien riviera och har under lång tid varit italienarnas eget semesterparadis. Här möts besökaren av kristallklart hav och italienska specialiteter.

Vill du få en så bred upplevelse av Italien som möjligt är ett besök i Kalabrien helt rätt. Här finns vacker landsbygd med arv från Medeltiden, klippor och stränder, små och stora byar. Dessutom är priserna lägre än i resten av Italien. Klimatet är varmt och torrt och under sommarsäsongen ligger temperaturen mellan 25–30 grader. I byarna finns många familjeägda små restauranger och caféer som serverar olika italienska delikatesser. Att dricka en espresso eller smaka på den lokala hemgjorda glassen Tartuffo ger den rätta italienska känslan. Den lite större staden i Kalabrien är Tropea på västkusten, en stad med anor från Medeltiden. Här finns ett rikt restaurangliv och mittpunkten för kvällens aktiviteter sker på torget Piazza Canone. I anslutning till Tropea ligger en strand med kristallklart vatten och grovkornig sand. Här finns också möjlighet till dyklektioner. För den historieintresserade bör ett besök till någon av kuststäderna Cosenza eller Reggio Calabria göras. Cosenza har rötter från det Bysantinska riket och ligger 700 m.ö.h. med en storslagen utsikt. Staden Reggio Calabria härstammar från 700-talet och det finns många historiska kvarlämningar runt omkring staden.

Chiesa Santa Maria Dell´Isola
1 / 1