En sommar när jag var student åkte jag till Rumänien på en resa arrangerat av en studentförening. På schemat stod en veckas tältning ute i de rumänska bergen runt Timisoara. Många spännande aktiviteter fanns på schemat; klättring, vandring, canyoning och caving bland annat. En riktigt spännande vecka låg framför mig således,

En sak som drog ner helhetsintrycket var dock den helt bedrövliga organisationen. Allt var dåligt planerat och följdaktligen var det mesta allt som oftast försenat. Luncherna till exempel serverades sällan före sex på kvällen och ibland även senare. Vid de tillfällen luncherna serverades vid åttatiden på kvällen hann de knappt diska innan det var dags för kvällsmiddag. Alltså var jag vrålhungrig större delen av dagarna under hela veckan

Vilsenheten bland de rumänska guiderna var också påtaglig under våra dagsutflykter. Till exempel när vi var ute och vandrade och frågade vart vi var på väg var det ingen som riktigt visste. När vi frågade hur långt det var kvar svarade de alltid att det var ungefär 5-10 minuter kvar. Ungefär som om vi alla var småbarn….*suck*

Det som dock tog priset i dålig organisation var när vi skulle ut på överlevnadskurs. Det var egentligen inte en schemalagd aktivitet så de ansvariga frågade oss om vi var intresserade. Efter att ha haft en mer eller mindre konstant kurrande mage i tre dagar var jag skeptisk och anade ugglor i mossen. Dock då jag var den enda i det ungefär tjugo man stora sällskapet, från olika länder runt om i Europa, som inte var intresserad blev det att vi alla gav oss iväg på denna tvådagars vandring/kurs/äventyrlighet.

Efter en dags planlös vandring kom vi fram till en lämplig glänta där ”överlevnadskursen” skulle börja. Jag såg trots min skepsis fram emot en viss utbildningsnivå på det som komma skulle. Kanske hur man slår upp ett vindskydd bara med hjälp av trädgrenar, kanske hur man letar upp vatten och mat av det naturen har att erbjuda eller kanske hur man lär sig att orientera sig efter skogen…

Nejdå, det första vi skulle göra var att ta fram konservburkarna. De öppnades naturligtvis med konservöppnare och elden gjordes såklart upp med hjälp av tändstickor. Vindskyddet blev det ingenting av och inte heller var platsen vald med någon större omsorg, mitt ute i en glänta. Hade det börjat regna hade vi inte haft något skydd överhuvudtaget. Liggunderlag och sovsäckar hade vi också fått information om att vi skulle lämna varannan hemma i lägret. Vi trodde såklart att det var en tanke bakom det men det kröp istället fram att det var det ju inte. Vi fick således tränga ihop oss två och två i sovsäckarna i möjligaste mån. Dock blev många samtidigt utan och fick kylslagna genomlida en halvkylig rumänsk natt.

En lång natt senare, som innehöll mycket oro att regnet skulle braka loss ordentligt, var det så dags för en lång promenad hem till lägret igen. Som genom ett stort under kom vi efter lite omvägar tillbaka till lägret innan det hunnit skymma alltför mycket och vi kunde återigen lägga oss att sova i ett torrt tält.

Mina tankar innan jag somnade kretsade kring vad jag hade lärt mig om överlevnad på de senaste två dagarnas överlevnadskurs. Svaret jag kom fram till var – inget!