Lat N 36° 14,27', Long E 36° 39,24'
Idag: +31 °C (87.8 °F)

Alla dagar händer det mycket, vissa dagar händer betydligt mycket mer. Det här är en sådan dag. Vi övernattade utanför bommen vid gränspassagen. Vi hade tänkt oss övernatta på en TIR-stop men hittade ingen, så då tänkte vi att vid gränsen är det tryggt och bra eftersom där finns vakter dygnet runt. På morgonen kom en brödförsäljare förbi, precis som på beställning - lagom till frukost.

Kaoset var totalt på den Turkiska sida av gränsen, bilar överallt och folk sprang omkring och skrek och viftade med papper. Mitt i yrseln råkade vi lämna iväg pass passerpapper till en man som tydligen inte var en officiell tjänsteman. Det är inte helt lätt att veta vem som är vem eftersom de inte alltid bär uniform. Men efter 10 minuter var han tillbaka med en bunt stämplar i passen och vinkade oss vidare genom kaoset till slutkontrollen. För det ville han ha 100 Skr, men han fick bara 25 Skr. Det här besparade oss garanterat många timmars trassel och köande.

Nu var det dags att ta sig in i Syrien. Vi hade stämt träff med en agent som skulle hjälpa oss genom och som skulle ha med visum till oss. Vi visste nämligen att Syrierna är hårda med att man ska söka sitt visum i sitt hemland, och om man försöker söka i något annat land nekas man ofta visum. Att söka visum i Sverige var inte ett alternativ för oss eftersom visumet skulle ha hunnit bli ogiltigt innan vi ens kommit fram till Syrien på vår resa.

Agenten Mahamoud kändes mycket officiell och professionell. Han hjälpte oss igenom de åtta instanserna snabbt och enkelt. När det var kö någonstans gick vi bara bakvägen och smet på så sätt före hela kön. Vid instansen för stämpling och kontroll av vår Carnet de Passage stötte vi på Muhammed som pratade svenska med klingade Örebro dialekt. Det här var första gången på resan som vi använde vår Carnet de Passage.

Vid Syriska gränsen fick vi betala 9 $US i vägskatt och 60 $US i bilförsäkring för tre månader. För vår hjälp med visum och assistans av agenten vid gränsen betalade vi 80 $US per person. Men då inkluderar detta ett mutiple entry visum samt assistans av en agent vid samtliga fyra gränspassager.

Syrien kändes verkligen totalt annorlunda jämfört med de lände vi rört oss i hitintills. Landskapet, bebyggelsen och kläderna ser helt annorlunda ut och det är nästan bara män som är ute or rör på sig. Samtliga av de få kvinnor vi såg bar slöja. Catharina skyndade sig att sätta en sjal över huvudet också. Men det räckte ju inte direkt för att smälta in i mängden, Catharina såg ju fortfarande ut som en 2 meter hög telefonstolpe i brokig klänning, men lite bättre blev det nog. Bert drog på sig ett par långbyxor eftersom barn i muslimska länder kastar ruttna tomater på män i kortbyxor. Kanske de inte gör så just i Syrien men definitivt i andra vissa länder, så det gäller ju att vara på den säkra sidan.

Vi förstod att bensinen säkerligen skulle vara betydligt billigare i Syrien så vi passerade gränsen med nästa tom tank. Det visade sig vara ett mindre smart drag. Visserligen kostade bensinen bara 3.50 Skr/liter – men vad spelar det för roll när det inte finns någon bensin att köpa! Vi åkte åtta mil och försökte få tag på bensin på sex mackar. Den var slut överallt.

Vi gav upp sökandet efter bensin och inriktade oss på att försöka hitta en bank i närmsta stad istället. Vi irrande runt i den fantastiska hastigheten av 10 kilometer per timme, kryssandes mellan folk, fä, traktorer och dragkärror etcetera. Just att det är så rörigt och stökigt, samt att hjärnan hela tiden bombarderas med så många nya och starka intryck gör att det känns som om att allt går i 180 knyck.

Som tur var fick vi hjälp av en kille på cykel med att hitta en bank. Nu är vi ju ”maskspråksland” så det går ju inte att tyda var det står på skyltarna vilket gör det ännu mer komplicerat att hitta det man ska. Men det fanns ingen bankomat vid banken, inte heller gick det att göra ett kontantuttag på VISA kort eller Mastercard eller att växla resecheckar, utan det cash som gällde. Så vi fick använda lite av våra nöd dollar så att vi åtminstone kunde klara oss till vi hittade en bankomat i Damaskus. Det gäller att vara garderad! Medan Catharina var på banken blev Bert erbjuden att komma hem på te eller mat till en kille som körde in huvudet genom rutan och ville snacka en stund.

Därefter återupptog vi jakten på bensin. Hittade ytterligare en mack som var tom på bensin. Men när vi stod där kom tankbilen som en skänk från ovan. Det skulle ta en timme att fylla mackens tankar, så det var bara att vänta. Vi träffade ” Diselmannen” vid macken, så nu vet ni hur han ser ut. Vi blev också bekant med major Samhar the son of Hassan Baghdadi och hembjudna till hans familj på en enkel frukost. Vi förklarade för honom att vi hade bråttom till Damaskus, men han gav sig inte så till slut tackade vi ja till inbjudan. Följde med honom hem och blev bjudna på kaffe, fick titta på hans rese koran och fick träffa hela familjen , vänner och grannar som en efter en ramlade in när ryktet om vårt besök spridit sig. Därefter blev vi bjudna på en ”enkel frukost”, det tycks som om vi har lite olika uppfattningar om vad som är enkelt här vi världen. Vi blev bjuda på Mezze och de hade mycket roligt åt att vi inte begrep hur vi skulle äta Syrisk mat.

När vi efter två timmar kände att det var hög tid för oss att åka vidare mot Damaskus för att ha en chans att hinna dit före mörkret - så ville de inte släppa iväg oss. De nästan krävde att vi skulle sova kvar, åka till familjens gård, titta på stan i närheten och så vidare. Först när vi dyrt och heligt lovade att besöka dem på tillbakavägen och stanna hos dem en dag då vi har lite bättre om tid – så släppte de lite motvilligt iväg oss.

Vi körde raka vägen mot Damaskus. Då menar vi verkligen raka vägen, tror inte vi svängde en enda gång på 30 mil och vi var där på rekordtiden 3,5 timme. När vi svängde in på campingen och parkerade kom mannen i receptionen fram och påstod att vi hade telefonsamtal som väntade inne på hans kontor. Va? Det kan inte vara möjligt? Ingen i hela världen visste att vi ens var i Damaskus. Catharina lommade i alla fall iväg för att svara. Det visade sig vara Mr Fajer, som ville bestämma tid för morgondagens möte. Mr Fajer är den person ordnat våra visum till Syrien och som vi haft kontakt med via mail. Planen var att vi skulle träffa honom på hans kontor i Damaskus för att betala honom för hans tjänster. Men hur i helsike visste han att vi var just här?

På campingen träffade vi ett par ifrån London som var på väg till Kapstaden i sin Land Rover och ett par ifrån Tyskland som rest runt i mellanöstern i sin Land Rover med en fyra månaders bebis, vars pappa var barnläkare.

Den här natten somnade vi garanterat ovaggade. Det har varit en mycket händelserik och intensiv dag. Det vi berättat om här är ju ändå bara en bråkdel av dagens äventyr. Efter en sådan här dag skulle det vara skönt att vara en liten valnöt i mörkret bakom ett element och bara få ta det lugnt en stund.