Den här texten är publicerad på reseguiden.se. Den handlar om strandjakt på den grekiska ön Patmos.
Nu lägger jag ut den här och kommer att komplettera med många bilder så småningom.

JAKTEN PÅ PARADISSTRANDEN

”Hitta paradisstranden!” Uppdraget är glasklart och för att göra utmaningen desto större väljer vi ön Patmos. I reseguider kan man läsa att stränderna är föga märkvärdiga och att det finns många andra grekiska öar som har mer att erbjuda om man är på jakt efter fina stränder.
Men vi väljer Patmos. Den lilla ön med det stora, vita Johannesklostret på toppen och choran där man kan njuta av att gå vilse i de många vita gränderna. Det var på Patmos som evangelisten Johannes fick sin uppenbarelse i en grotta och än idag vilar en känsla av värdighet och lugn över ön.
Patmos Garden hotel, som drivs av svenska Eva och hennes grekiske make Giannis Kambitis, blir vår utgångspunkt. Det familjära hotellet känns som en oas och här har Giannis planerat och ömt vårdat varje liten palmplanta från start. Sötvatten är en bristvara och det vatten som används under sommaren kommer med tankbåt till hamnen. Alla hus och hotell byggs med stora vattentankar under för att kunna lagra det värdefulla vattnet.

FASCINERANDE STENAR VID LAMBI
Redan första dagen ger vi oss av med den lilla hyrbilen , utan aircondition men med nöjlighet att veva upp taket. Målet är Lambi – stenstranden – på norra delen av ön. På håll ser stranden inte så märkvärdig ut. Det är när man lägger sig platt på mage och studerar de ljumma stenarna som miraklet uppenbarar sig.
”Det är som godis! Åh, kolla det är en räv! En kinesisk drake!”
Yngste sonen vrålar av förtjusning och samlar ett berg av pastellfärgade stenar med olika mönster på badlakanet. Med snorkel och cyklop i strandkanten kan man tillbringa timmar i jakt på de vackra ”ädelstenarna”. Tiden flyter iväg och stenhögarna växer. Och när man tröttnar på stenjakten så går det utmärkt att gräva ner sig i en hög av de pastellfärgade och njuta av värmen från de släta, mjuka naturfenomenen.
”Det här måste vara pardisstranden”, säger tonårssonen när lunchen intagits på den lilla tavernan som skryter med att ha ön bästa Saganaki – flamberad getost. Vi njuter av rejäla portioner grillspett medan husets ”mama” flinkt fyller squashblommor med grönsaksblandning och ris. Det ska bli kvällens delikatess.

TURKOSBLÅTT I LIVADI GERANOU
Nästa dag beger vi oss ut på jakt efter det turkosblå. Färden går norrut och sedan långt österut.
Vägen blir mindre och mindre innan vi till slut får parkera på gruskanten ovanför Livadi Geranou. Här är vattnet både kristallklart och turkosblått och inbjuder till språngmarsch över stranden som består av grus och småsten. Ut på den lilla bryggan måste man för ett jätteplask i det stora blå.
”Det här är som hotellpoolen, fast häftigare”, säger grabbarna och hoppar om och om igen.
Ett par hundra meter ut ligger den lilla ön med kapellet dit de modiga väljer att simma. Vi ser ett kärlekspar som små svarta myror när de knatar uppför stigen, hand i hand. Stranden är glest befolkad och stämningen är loj. Någon läser en bok, en hund vilar sig i skuggan och några grekiska ungdomar spelar strandtennis.
”Det här är nog paradisstranden”, tänker jag och flyter långsamt på rygg med solen i ansiktet. Jag har redan glömt den tråkige kyparen på tavernan strax ovanför stranden där vi åt lunch. Vår beställda vattenflaska visar sig redan vara öppnad. Troligen fylld med vatten direkt från kranen. Med en förnärmad min och höjda ögonbryn sveper kyparen i köket och byter ut den – utan ett ord till ursäkt. Han tänker minsann inte skämmas för att vi var smarta nog att inte låta oss luras. Vi får en känsla av att det är vi som borde skämmas.

SANDPARADIS VID PSILLI AMMOS?
Nästa dag beger vi oss mot det som marknadsförs som öns verkliga paradisstrand. Den vackra sandstranden Psilli Ammos som bara nås med båt eller till fots ligger på södra delen av ön. Vi parkerar bilen utanför den lilla baren i Diakofti och frågar efter vägen. Här finns inga skyltar och innan vi hittade baren hamnade vi i någons köksträdgård. Några äldre män pekar mot berget och där hittar vi stigen. Det tar oss knappt en halvtimme att gå sträckan som restaurangägaren Theodoro trafikerar med sina mulåsnor varje dag. På dem transporterar han färska grönsaker från sina egna fält i gryningen och skräp tillbaka i skymningen.
Uppifrån berget faller vi genast för den lilla bukten med ljus sand, skuggande träd och inbjudande vatten. Man vill rusa nerför den slingrande stigen med de vassa, rullande stenarna och kasta sig i vattnet. Det visar sig att utsikten är mer betagande än själva stranden. Visst, den är helt okej, men sanden känns aningen skräpig även om badet och den lilla tavernan plussar på betyget rejält. Dessutom finns det toaletter med färskvatten i kranarna.
”Pappa köpte marken och byggde det här huset på 70-talet. Det var svårt att livnära sig och många flyttade från ön. Det fanns nästan inte några turister här då, men han var envis”, berättar dottern Diouisia. Hon och hennes syster Sosoula jobbar tillsammans med fadern och modern och har sina sex barn i olika storlekar med sig. Diouisia serverar en chokladkaka som smälter i munnen medan jag får mig historien till livs.
På väg hem från Psilli Ammos passerar vi stranden Petra. Här ligger en jätteklippa utslängd i havet, som ett stort stenhuvud. Den kantas av två bukter. Stranden, som ser inbjudande ut på håll, är full av stora stenar och tistlar här och där. Vi tappar snabbt lusten att bada, men klippan lockar barnen och deras kompisar som hittar en uthuggen passage med trappsteg ända upp till toppen.
”Det är jättehäftigt här”, vrålar de små figurerna som ser ut att balansera livsfarligt där uppe.

MYSIGT CENTRUM
Strandjakten kräver påfyllning av energi och inne i den lilla staden, Skala eller rätt och slätt Patmos, som knappt är mer än en by, finns en hel del restauranger att välja på. Från pizzerior och billiga gyros-ställen där lokalbefolkningen handlar nystekta kycklingbitar insvepta i pita-bröd, till restauranger med vita dukar och linneservetter.
Inne i centrum är affärerna öppna på kvällstid och här har Georgios Gamperakis sin butik med glashantverk. Hans skapelser är inte billiga, men utsökta, och gästerna på de många kryssningsfartygen som ankrar i hamnen tycks ha råd. I andra änden av centrum har han sin verkstad där glasskivor blir till skålar, vaser, ringar och andra bruksföremål. Det är Georgios som berättar för oss i vilken riktning vi inte ska leta efter paradisstranden. På östra sidan av ön ligger det EU-finansierade reningsverket. Det byggdes för tio år sedan, men slutade att fungera bara efter ett par år. Sedan dess har avloppet från de många hushållen gått direkt ut i havet vid Chohlakas, på västra sidan ön i jämnhöjd med Skala som ligger på östra sidan. Här är solnedgången fantastsikt, men det skulle aldrig falla den fasta befolkningen in att bada i närheten.
”Vi är några som har stridit i många år för att reningsverket ska renoveras och för att kommunen ska sluta att bränna sopor utan rening”, berättar Georgios, som tror att gruppen kan få framgång snart. Det har krävts många advokater, massor av pengar och mängder av överklaganden för att komma någon vart.
”Det här är en skam för vår fina ö”, säger han.

FART VID KAMBOS
Dagen efter vandringen till Psilli Ammos bokas för mer kommersiella upplevelser. Stranden Kambos lockar med vattenskidor, snabba båtar, kajaker och möjlighet att surfa på badring. Här slog svenskaLisbeth Kokoni upp sin uthyrningsverksamhet för 30 år sedan och idag har hon sällskap av sonen Andreas. Patmos har förändrats, men ändå behållit sin småskalighet tycker hon.
Billigt är det inte att köpa en fartfylld kvart åt barnen, men Kambos får mycket höga paradispoäng av sönerna.
”Wow! En gång till. Häftigare kan det inte bli!” Tonårssonen tjuter av skratt och vill ha mera fart på badringen som studsar över vågorna när Andreas drar på. Yngste sonen sitter på passagerarplatsen och njuter av fartvinden. När han får köra båten själv är lyckan total. Andres pekar ut små klippskrevor med vykortsblått vatten. Där inne kan man snorkla. Han pekar mot en karg ö och berättar att dit skeppades grekiska skolbarn under den turkiska ockupationen. I smyg fick de lära sig lära och skriva på modersmålet under överinseende av en präst. Strandlinjen innanför ön är kantad av små sandvikar där getter tycks vara de enda besökarna. Hit skjutsar Andreas smekmånadspar, men det går också utmärkt att ta bilen till det vitkalkade klostret längst ut i bukten. Därifrån leder en stig tillbaka längs kusten.

MISSA INTE TIGANAKIA & ARKI
Nästa dag väntar ett nytt äventyr, långt från fartfyllda strandlekar.
Efter lite övertalning har vi fått kapten Dimitris att nappa på vårt förslag om en tur till Tiganakia. Vanligtvis arrangerar han inte några badutflykter i juni, och till en början vill han ha 5000 kronor för en endagstur. Han kikar klurigt upp från sina kartor, suger på sin pipa och säger att allting blivit så dyrt. I synnerhet dieseln. Han drar sig i skägget och jag ler mitt vackraste leende och hävdar att allting blivit dyrt även för oss svenska turister. Under tystnad granskar vi kartan och funderar över om vi kan enas. Vi kommer till slut överens om en kostnad på 150 kronor per person och rabatt för barnen. Jag och barnen värvar våra medgäster på Patmos GardenHotel samtidigt som kapten Dimitris sätter upp en skylt i hamnen. När det är dags för avfärd är vi ett 25-tal gäster på båten och han hälsar glatt med handen mot kaptensmössan.
Efter en timme ankrar han utanför den lilla ön Arki mitt i bukten Tiganakia. Här omsluts den lilla bukten av flera stränder och klippöar och man ser åtskilliga meter ner till sandbottnen. Söderhavskänslan är total och vi känner oss tyngdlösa när vi flyter omkring i det kristallklara vattnet som skiftar i alla de blå färger man kan tänka sig. Som en regnbåge bara i blått.
”Här är det!” tänker jag högt och hör mig själv mumla medan jag står vid relingen och fotograferar. ”Vi har hittat paradisstranden!”

Plötsligt får jag se ett brunt moln växa ut från båtens undersida. Det liksom svävar ut i det klara vattnet medan insikten slår mig. Jag hojtar och pekar och de badande får bråttom. De kastar sig mot badstegen och tar sig upp på båten. Kvinnan som just spolat i toaletten går fram och kikar över relingen. Hon blir blodröd i ansiktet när hon förstår vad som hänt.
Den som vill njuta längre än den halvtimme som är standarstoppet för utflyktsbåtarna – och slippa risken för toalettproblem på båten - tar istället en färja till Arki och slår sig ner på tavernan hos Nikolas med de varma ögonen och det godmodiga leendet. Det känns som att kliva in på någons privata veranda och vi får strax höra historien om hur Nikolas blev kär i en polsk tjej som jobbade på ön en sommar. Nu driver paret både tavernan och hyr ut små rum på berget ovanför. Enkel standard men gnistrande rent och med en utsikt som det är svårt att släppa. Från byn tar det mellan en halvtimme och en timme att vandra till Tiganakia – beroende på vem man frågar. 50-talet personer är bofasta här och när jag frågar vad man sysselsätter sig med på Arki blir svaret ”Sova, äta och se på teve”. För turisterna kan kanske ”leta den perfekta stranden” läggas till listan. Här finns flera vandringsleder och ett lugn som känns som en varm filt en kulen höstdag. Folk strosar långsamt över det lilla torget. I vattenbrynet rensar en fiskare sin fångst och på de små tavernorna tycks alla ha all tid i världen.
Tiden står nästan lika stilla som solen mitt på himlen.
Paradiskänslan är mycket, mycket tydlig.

FAKTA
Ta sig dit: Flyg till Kos eller Samos. Eftersom det ofta blåser kring öarna i området kan det vara smart att välja Kos. Därifrån behöver inte färjan passera lika mycket öppet vatten som mellan Samos och Patmos. Blåser det för mycket så ställs båtturerna in, men det händer sällan på rutten Kos-Patmos. Norwegian har flyg till Kos från Oslo, ofta med bra priser.
Boende: Patmos Garden Hotell är inte det billigaste, men prisvärt och gemytligt. Det ligger fem minuters promenad från centrum och har pool, personligt bemötande och en välskött, lummig trädgård.
E-post: evakambiti@hotmail.com.
Från hotellet tar det ungefär en halvtimme att gå åsnestigen upp till choran och klostret. På vägen upp passeras grottan där evangelisten Johannes fick sin uppenbarelse.
Stränder värda ett besök:
Lambi för de fantastiska stenarna och den mysiga restaurangen.
Psilli Ammos för den härliga promenaden, den vackra utsikten, de färska grönsakerna på tavernan, färskvattnet i kranen på toaletten och den sköna sandbotten.
Livadi Geranou för det turkosblå vattnet, lugnet och den lockande simturen ut till ön med det lilla klostret.
Kambos för en fartfylld dag och kristallklart vatten.
Ön Arki och Taganakia för paradiskänslan, det totala lugnet och det varma välkomnandet från öborna.
Undvik: Chohlakas där det kommunala avloppet fortfarande släpptes rakt ut 2008.