Måndag 30 November 2009 - Hårte
Det finns en liten fiskeby som ligger mig varmt om hjärtat. Kanske för att jag delvis växte upp där, för att jag minns hur det kändes att svischa fram på sparken när skaren på snön bar eller hur mjuk den hårt packade grusvägen blev under cykeldäcken. Eller kanske för att havsvattnet och den luddiga tången var så intensivt grönt under bryggan där spiggen for fram och tillbaka. Där kunde man ligga på magen långa stunder och filosofera.
Hårte är en pytteliten by med fina små sjöbodar och den ligger längs kustvägen, som kallas Jungrfrukustvägen. Fem kilometer söderut ligger det mera kända fiskelägret Mellanfjärden med otroligt mysig fiskerestaurang utbyggd på bryggan med utsikt över fjärden. Här utgår båtturer til öar och på sommaren spelas teater i en stor lada där det också säljs högklassigt hantverk. Inte alltid så billigt men många fina saker. I Mellanfjärden finns också en fiskebutik.
Fem kilometer norr om Hårte ligger Sörfjärden med golfbana, fantastskt havsbad och en liten minilivsbutik. Hela vägen norrut till Sundsvall är kantad av små fiskeläger och härliga stränder om man håller sig till kustvägen.
I Hårte finns fyra sandstränder, Morsviken, Långsand (mycket långgrund ovanför den lilla kiosken som är öppen några timmar varje kväll på sommarlovet), och ett par vikar bortanför Koharet. De två sistnämnda brukar vara rätt folktomma. I Sörfjärden 5 km och Norrfjärden 8 km finns det också härliga stränder. Det finns också en liten sjö med en pytteliten (smal) sandstrand nära Hårte, bara 4 km bort. Där finns också en grotta med en hällristning i form av en fot om man går cirka 1 km på en liten stig genom skogen.
Här nedan kommer snart några bilder från Hårte med omnejd att njuta av. Ostkusten är en riktigt pärla utan den där trängseln på Västkusten. Inte särskilt många turister hittar hit ens under högsäsong - det går faktiskt att hitta stränder att vara ensam på mitt i juli. Dessutom slipper man maneter.... :-)
Det finns inga stora hotell, men ett litet i Mellanfjärden och stugor på campingen i Sörfjärden. Dessutom kan man ju hyra privata sommarstugor.
Hårte är en pytteliten by med fina små sjöbodar och den ligger längs kustvägen, som kallas Jungrfrukustvägen. Fem kilometer söderut ligger det mera kända fiskelägret Mellanfjärden med otroligt mysig fiskerestaurang utbyggd på bryggan med utsikt över fjärden. Här utgår båtturer til öar och på sommaren spelas teater i en stor lada där det också säljs högklassigt hantverk. Inte alltid så billigt men många fina saker. I Mellanfjärden finns också en fiskebutik.
Fem kilometer norr om Hårte ligger Sörfjärden med golfbana, fantastskt havsbad och en liten minilivsbutik. Hela vägen norrut till Sundsvall är kantad av små fiskeläger och härliga stränder om man håller sig till kustvägen.
I Hårte finns fyra sandstränder, Morsviken, Långsand (mycket långgrund ovanför den lilla kiosken som är öppen några timmar varje kväll på sommarlovet), och ett par vikar bortanför Koharet. De två sistnämnda brukar vara rätt folktomma. I Sörfjärden 5 km och Norrfjärden 8 km finns det också härliga stränder. Det finns också en liten sjö med en pytteliten (smal) sandstrand nära Hårte, bara 4 km bort. Där finns också en grotta med en hällristning i form av en fot om man går cirka 1 km på en liten stig genom skogen.
Här nedan kommer snart några bilder från Hårte med omnejd att njuta av. Ostkusten är en riktigt pärla utan den där trängseln på Västkusten. Inte särskilt många turister hittar hit ens under högsäsong - det går faktiskt att hitta stränder att vara ensam på mitt i juli. Dessutom slipper man maneter.... :-)
Det finns inga stora hotell, men ett litet i Mellanfjärden och stugor på campingen i Sörfjärden. Dessutom kan man ju hyra privata sommarstugor.
Lördag 14 Mars 2009 - Kalymnos
Den här artikeln skrev jag till tidningen Outside och den publicerades hösten 2008. Kanske kan den inspirera den som är intresserad av den grekiska ön Kalymnos. I faktadelen i slutet finns tips för dykning, vandring och klättring. Kalymnos är en fascinerande ö som man definitivt inte hinner med på en vecka. Missa inte Vlihadia. Den är knappast någon turistby men helt underbar. Här finns ett fåtal möjligheter till boende.
Bilder kommer så småningom.
KALYMNOS - KLÄTTRA, DYK, VANDRA
Stolta och egensinniga. Så sägs kalymnierna vara. När kommunfullmäktige direktsänds är det en god stunds underhållning med kalabalik som tema. Egensinnig är också naturen på den lilla ön. Berg och berg var man ser. Mäktiga och till synes ointagliga berg, ofta omgärdade av starka vindar. Då och då ställs alla båtturer in när det blåser för mycket, och ön blir helt avskuren från omvärlden.
Till Kalymnos reser man förvisso för att sola och bada i det turkosblå. Men ännu oftare i jakt på stora och små äventyr. Den som vill hitta klätterberg, dykvatten eller vandringsleder behöver inte leta länge.
Där uppe i skuggan ligger berget. Majestätiskt med lodräta väggar. På en översiktskarta ser ön ut som om någon gjort leksaksormar av ihopknycklad aluminiumfolie. Här nerifrån imponerar massiven Patela och Parsevasti. Vi går med morgonsolen i ögonen, men snart ska vi nå skuggan. Den som alla klättrare suktar efter. Ända fram till två-tiden på eftermiddagen ligger bergväggen, som vätter mot väster, i behaglig svalka. Den som tar sig upp till toppen får dock räkna med att bli bländad när strålarna lirkar sig över kammen.
Framme vid bergväggen tar det inte lång stund innan svenska Miriam Centerwall sitter som en fluga mot den rosafärgade stenen. Fingrarna vitnar när hon långsamt lyfter högerbenet ovanför midjan och sedan trycker sig uppför berget, till synes lika lätt som en geckoödla.
- Vi klättrare känner oss alltid välkomna på Kalymnos. Här ses vi inte bara som lågpristurister som skrämmer bort andra turister, säger Miriam, som reste från ett regnigt Spanien till Kalymnos i jakt på värmen. Hon har varit här förut och vet vad hon får.
- Här klättrar man bland stalaktiter med en vidunderlig utsikt. Ett stenkast ner kan man bada och dessutom är det billigt att bo här, säger Miriam som betalar knappt 3000 kronor i månaden för ett enkelrum med kokmöjligheter.
Det finns flera klättersektorer på ön. Alla utmärkta med små vita stenpelare längs vägarna. Berget ovanför Masouri är populärt och lättillgängligt. Här myllrar det av klätterleder i kalksten av yppersta världsklass och utsikten mot ön Telendos får mig att önska vingar som gudasonen Ikaros i den grekiska mytologin. Ett enklare sätt är förstås att ta den billiga och snabba båten över från byn Myrties, vilket många gör. Det är så nära att man skulle kunna simma över om det inte vore så strömt och i kanalen mellan de två öarna ska det finnas rester av en sjunken stad. På Telendos finns både rum att hyra och flera tavernor, däremot inga bullrande motorfordon.
På Kalymnos klätterberg finns lättare leder för nybörjaren, grottor och svårbesegrade överhäng – ofta med bra grepp i den skrovliga kalkstenen. Det var i mitten av 90-talet som en italiensk klättrare upptäckte öns möjligheter och på bara några år blev ön, som ingen tidigare hört talas, om klättervärldens nya inneställe. Det ofruktbara berget blev plötsligt en tillgång. Varje år tillkommer nya utmaningar, där entusiaster lägger upp och namnger egna leder som exempelvis Alcudo, Atena och Omera. I en utförlig guide, som kan köpas i alla klätterbutiker, hittar man dem alla.
Miriam tänjer gärna på sina egna gränser. Att klara det som verkar omöjligt är målet:
- Om jag sätter en led jag jobbat länge på så är det en riktig kick. Jag får massor av endorfiner och sover definitivt gott på nätterna, skrattar Miriam, som klättrat i tolv år och som planerar att stanna på Kalymnos i ett par månader.
Klätterkompisar har hon hittat på byn Masouris caféer även om det i juni råder lågsäsong för klättrare. I april och maj är det högsäsong och klätterturisterna kommer också gärna i september, oktober och november.
MYLLRANDE POTHIA
Kalymnos tillhör ögruppen Dodekanserna. Stora delar av ön är otillgänglig och obebodd även om öborna just nu jobbar med att dra en bred väg rakt genom bergen för att få vägförbindelse runt hela ön. Just nu slutar den nyasfalterade, jämna vägen mitt i ödemarken ovanför Vathi-dalen som ligger som en grön slingrig mamba nedanför bergen. Det är den enda platsen på hela ön där man kan odla. Från bergskammen, där en vandringsled löper, ser man Turkiets vassa bergstoppar och vita hus som flockas vid vattnet i öster. I söder ser man ända till Kos och långt bort i nordväst skymtar Patmos.
De flesta invånare bor i ön största stad, Pothia. Bilar och motorcyklar smattrar förbi längs hamngatan, men i gränderna längre upp längs berget härskar lugnet. Uppifrån ser staden ut som om någon hällt ut en påse sockerbitar i en gryta.
Pothia är en myllrande stad vars största charm ligger att invånarna inte lever av turisterna. Som i så många andra sammanhang är öborna sig själva nog – med 16 000 invånare är Kalymnos inte helt beroende av turismen som inkomstkälla. Kalymnierna är öppna men definitivt inte påträngande. På Kalymnos ruskar man på huvudet åt ”överheten” och bestämmelser från staten och gör för det mesta som man själv vill. Folk parkerar lite varstans och den som inte vill åka runt halva stan kör mot enkelriktat i en kilometer – utan att de mötande gör annat än rycker på axlarna och eventuellt kör åt sidan. När det vankas påskfestligheter händer det att kommunala lastbilssläp fulla av dynamit stjäls, sedan ekar dynamitbullret natten lång. De olika byarna på bergssidorna tävlar om att bullra mest.
Kalymnier litar på sina närmaste, men inte på folk utanför sin egen släkt eller vänskapskrets.
”Tro inte på vad han säger. Han bara bluffar dig”, är en vanlig kommentar sagd om andra kalymnier. Det finns gott om fejder och folk är förvånansvärt långsinta. Har man trampat på en öm tå kan man räkna med att iskylan sitter i länge.
Kanske har det med öns stormiga historia att göra, alla krigen och erövrarna. Under århundraden har perser, romare, araber, italienare och tyskar satt sin prägel på ön. Från början av 1500-talet var ön turkisk under 300 år, för att mellan 1821 och 1830 ligga under grekiskt styre innan turkarna åter tog över. I början av 1900-talet ockuperades ön av italienare och tyskar innan den slutligen införlivades med Grekland 1947.
Tack vare det världskända tvättsvampsfisket kom ekonomin på Kalymnos att blomstra. På våren åkte flottorna ut för att leta tvättsvamp ända borta vid Nordafrikas kust. På hösten kom de tillbaka med fulla skepp – men även dystra besked för många väntande barn och kvinnor. Chansen att bli rik fanns men dykarna tog stora risker. Många dog eller blev svårt skadade, särskilt sedan de moderna dykardräkterna införts och innan man förstått hur dykarsjuka uppstod. I boken Bitter Sea berättar den brittiska författaren Fait Warn om hur 10 000 dykare dog och 20 000 skadades mellan 1886 och 1910. I dag är den svampfiskenäring som finns kvar bara en liten rest från storhetstiden. Svampen försvann till stora delar på grund av utfiske och ett virus samtidigt som de syntetiska svamparna och billiga importsvampar gjorde sitt intåg.
VLIHADIA - EN PÄRLA
Svenska Monica Pizania har tagit Kalymnos till sitt hjärta. Hon bor tillsammans med maken Skevos Pizanias i den lilla byn Vlihadia sex kilometer söder om öns huvudort. Byn har bara 30-talet bofasta vintertid, men på sommaren strömmar folk hit från öns huvudstad och från Australien, USA och andra länder. Kalyminierna är ett internationellt folk och i många familjer finns utvandrare.
Cikadornas surrande överröstas av ett intensivt tjatter i slutet av Vlihadias bygata. Det är söndag och stranddag för grekiska familjer. På stranden myllrar det av barn i olika storlekar, men här finns också svartklädda mormor som försiktigt badar i bastant klädnad. När en grekisk familj åker för att bada handlar det inte om något snabbdopp. Man parkerar för hela dagen med matsäckskorgar som upptar stor del av stranden och ett harpungevär till pappa. Många stannar till långt in på kvällen och njuter av svalkan innan de tänder en brasa.
I byn, som ligger omsluten av höga berg som färgas rosa i soluppgången, härskar annars för det mesta lugnet. Själva bylivet kretsar kring de två badstränderna som erbjuder kristallklart vatten, en med småsten och en med sand. Här finns två tavernor, ett fik, en bar med vidhängande pool och en hoppklippa där byns ungdomar mäter sitt mod. Varje dag trafikeras byn av brödbilen och fruktbilen, men den som vill handla mer än så får åka ett par kilometer upp för berget till nästa lilla by. Där finns en pytteliten minimarket. I Vlihadia finns tre små pensionat med sammanlagt tiotalet rum och den som vill njuta av semester-Grekland långt bort från turistströmmarna ska bege sig hit innan det är för sent.
Hit flyttade paret Pizanias från Sverige när de gick i pension. De tre vuxna barnen bor kvar i Sverige men är flitiga besökare.
Även om det inte var bergen som lockade Monica till Kalymnos, så är det där hon haft många av sina bästa upplevelser. Höst och vår arrangerar kommunen gemensamma vandringar, öppna för alla, och det finns bra vandringskartor med detaljerade leder att köpa på ön. Över hela Kalymnos finns vandringsleder av olika svårighetsgrader, många väl markerade och en del även stenlagda.
- Vi har mängder av kyrkor på ön och varje kyrka har en egen årlig högtid. Då fotvandrar folk dit och därför har man byggt fina stigar, berättar hon.
Vissa kyrkor har även enklare övernattningsmöjligheter i skjul eller vindskydd där man kan sova över och vandra tillbaka i soluppgången.
- Jag älskar den här karga och storslagna naturen. Att sitta på en bergskam med vinden i ansiktet och se ut över havet ger en frihetskänsla som är oslagbar, säger hon.
Ett stenkast från makarna Pizanias hus hittar man ofta Stavros Valsamidis utanför ett säreget museum. Den som står ut med en halvtimmes unken doft av torkad fisk har en högtidsstund att se fram emot. Inne i den stora, vita byggnaden har Stavros samlat alla de fynd han gjort på havsbottnen runt Kalymnos de senaste 45 åren. Och fynden är inte få. Här finns allt från hajhuvuden, fångade på 100 meters djup, till märkliga svampar, gamla bomber, snäckor och torkade fiskar.
- Det har alltid varit min dröm att få samla saker från havsbotten, säger den 61-årige dykaren, och erbjuder mig att följa med ut på djupet för fyndjakt.
- Där ute finns en grotta som har ingången under vatten, säger han, och viftar med armen ut mot vikens inlopp.
Fortfarande dyker han varje dag, ibland två gånger, för att leta nya fynd och för att fiska och plocka ostron och musslor som serveras på den egna fiskerestaurangen intill den lilla bystranden.
- Det absolut häftigaste man kan hitta är svampfossiler. De är miljoner år gamla, säger han med vördnad i rösten.
FANTASTISKA DYK
På Kalymnos finns också en dykarskola. Skevos Nystatos och brodern Dimitri har dykt sedan barnsben. Först med krumsprång från bryggorna på grannön Leros där turisterna kastade småmynt i vattnet som barnen dök efter. Numera i regeringens tjänst för att bygga pirar och rensa havsbotten, men också i den egna dykskolan.
- Det finns inget bättre än dykning. Det här är det jag allra helst vill göra, säger Skevos, och tar med sig 14-årige Josef på en dyktur han sent ska glömma.
Bara fem meter ut från den pyttelilla viken, strax väster om Therma, mörknar vattnet. När vi simmar i det turkosblå vattnet sveper plötsligt en kall, mörk ström upp ur djupet. Det känns som om någon griper tag om min solröda vad och drar neråt. Under oss ligger Liani Punta, en djup gryta som är ungefär fem meter i diameter och har lodräta väggar tretton meter ner. Här har byborna deponerat gamla båtvrak och naturligtvis jublar Josef över att få göra ett besök.
- Det var häftigt. Som att sväva i luften fast rakt ner i mörkret, säger han.
Kvar i det turkosblå snorklar 12-årige David. Han får hjälp av Georgios, en kompis till Skevos, att hitta ätbara sjöborrar. Greken ratar de svarta sjöborrarna och letar efter sådana med rödbrun nyans. På stranden sprätter han vant upp undersidan med hjälp av en pinne medan djuret förtvivlar låter de vassa taggarna rotera. Den som trampar på en sjöborre kan räkna med flera veckors infektion, men Georgios låter sig inte bekomma. Han vet hur han ska göra.
- Det här är en delikatess, säger han, och sträcker fram tumspetsen mot David. Längst där framme dallrar en orange klump av sjöborreägg. David testar tveksamt, men ler strax.
- Mmm, det smakar faktiskt apelsin, säger han förvånat.
UTMANING FÖR BORGMÄSTARE
I ett oansenligt hus i utkanten av Pothia hittar jag öns borgmästare, Georgios Roussos och hans två vapendragare, Christodoulos och Skoubourdi med titlarna vice borgmästare. De svarar snabbt och med breda leenden på frågorna medan sekreteraren bjuder på glass. Bara ett par frågor får rynkorna mellan ögonbrynen att växa. Befolkningen ökar på ön, tack vare att de flesta familjer får tre eller fler barn. Det är positivt, men ger också bekymmer.
- Det blir en utmaning att hitta jobb till dem, säger Christodoulos.
Den andra stora utmaningen är att öka turismen – inom måttliga gränser. Ingen av de tre styrande vill se Kalymnos invaderas av massturism. Istället vill man locka enskilda turister med hjälp av klättring, dykning, vandring och de många grottor och kyrkor som finns på ön och småöarna runt omkring.
- Vi har flera grottor i högsta Europaklass. Just nu ställer vi i ordning flera av dem så att de ska bli säkra att besöka, säger Georgios.
Han ser ljust på framtiden, men har även ett visst mått av självkritik:
- Vi måste bli effektivare i många sammanhang, säger han.
Ön ståtar numera med en egen, om än liten, flygplats. Den tog 20 år att bygga. Nu tar kommunledningen sats inför nästa projekt – att länka samman Kalymnos med grannön Leros via en lång bro som ska löpa över flera småöar. Det skulle ge tillgång till Leros flygplats som lätt kan få internationell standard.
- Det är ett projekt som vi tror på. Vi har fått EU-medel för att göra en undersökning. Det arbetet ska igång redan 2009, säger borgmästaren.
Snart är även öns avlopp, som idag går rakt ut i vattnet 800 meter utanför kusten, åtgärdat.
- Om några veckor inviger vi det nya avloppsreningsverket, säger han stolt, och berättar att man även ska sätta stopp för den hälsovådliga sopförbränningen. I en ny deponianläggning ska soporna bearbetas och grävas ner. Allt enligt EU:s nya direktiv.
På frågan om varför sammanträdena i kommunfullmäktige är så stormiga får jag ett bullrande skratt till svar. Mitt under ett möte fick borgmästaren hjärtinfarkt, då mildrades tonen en tid. Men nu är allt som vanligt igen.
- Varför vi skriker åt varandra? Tja, här på Kalymnos är allting väldigt starkt förstår du. Vi är starka och våra känslor är starka, skrattar Georgios.
Jag kastar en blick på de mäktiga bergen, känner vinden friska i och anar vad han menar.
Här går det inte tämja vare sig människor eller natur.
FAKTA
Ta sig dit: Smidigast är att flyga till grannön Kos, därifrån går många båtar varje dag. Det tar knappt en halvtimme att ta sig mellan öarna med någon av de snabbgående båtarna. Blåser det för mycket ställs dock båtturerna in. Kalymnos har även en liten inrikesflygplats.
Dykarskola: Skevos Nistasos tel 0030-69381-73383, 0030-69734-87999 eller 0030-22430-22034.
Klättring: Climbers Nest tel. 0030-69381-73383, http://www.climbers-nest.com
Vandring: Hikingmap 1:25 000 kan köpas på ön för sex euro och via nätet på http://www.mountains.gr Kartan innehåller vandringsleder med olika svårighetsgrader. Svenska Monica Pizania svarar gärna på frågor och ger tips på turer, tel 0030-69791-29013 eller 0030- 22430-24193.
Bilder kommer så småningom.
KALYMNOS - KLÄTTRA, DYK, VANDRA
Stolta och egensinniga. Så sägs kalymnierna vara. När kommunfullmäktige direktsänds är det en god stunds underhållning med kalabalik som tema. Egensinnig är också naturen på den lilla ön. Berg och berg var man ser. Mäktiga och till synes ointagliga berg, ofta omgärdade av starka vindar. Då och då ställs alla båtturer in när det blåser för mycket, och ön blir helt avskuren från omvärlden.
Till Kalymnos reser man förvisso för att sola och bada i det turkosblå. Men ännu oftare i jakt på stora och små äventyr. Den som vill hitta klätterberg, dykvatten eller vandringsleder behöver inte leta länge.
Där uppe i skuggan ligger berget. Majestätiskt med lodräta väggar. På en översiktskarta ser ön ut som om någon gjort leksaksormar av ihopknycklad aluminiumfolie. Här nerifrån imponerar massiven Patela och Parsevasti. Vi går med morgonsolen i ögonen, men snart ska vi nå skuggan. Den som alla klättrare suktar efter. Ända fram till två-tiden på eftermiddagen ligger bergväggen, som vätter mot väster, i behaglig svalka. Den som tar sig upp till toppen får dock räkna med att bli bländad när strålarna lirkar sig över kammen.
Framme vid bergväggen tar det inte lång stund innan svenska Miriam Centerwall sitter som en fluga mot den rosafärgade stenen. Fingrarna vitnar när hon långsamt lyfter högerbenet ovanför midjan och sedan trycker sig uppför berget, till synes lika lätt som en geckoödla.
- Vi klättrare känner oss alltid välkomna på Kalymnos. Här ses vi inte bara som lågpristurister som skrämmer bort andra turister, säger Miriam, som reste från ett regnigt Spanien till Kalymnos i jakt på värmen. Hon har varit här förut och vet vad hon får.
- Här klättrar man bland stalaktiter med en vidunderlig utsikt. Ett stenkast ner kan man bada och dessutom är det billigt att bo här, säger Miriam som betalar knappt 3000 kronor i månaden för ett enkelrum med kokmöjligheter.
Det finns flera klättersektorer på ön. Alla utmärkta med små vita stenpelare längs vägarna. Berget ovanför Masouri är populärt och lättillgängligt. Här myllrar det av klätterleder i kalksten av yppersta världsklass och utsikten mot ön Telendos får mig att önska vingar som gudasonen Ikaros i den grekiska mytologin. Ett enklare sätt är förstås att ta den billiga och snabba båten över från byn Myrties, vilket många gör. Det är så nära att man skulle kunna simma över om det inte vore så strömt och i kanalen mellan de två öarna ska det finnas rester av en sjunken stad. På Telendos finns både rum att hyra och flera tavernor, däremot inga bullrande motorfordon.
På Kalymnos klätterberg finns lättare leder för nybörjaren, grottor och svårbesegrade överhäng – ofta med bra grepp i den skrovliga kalkstenen. Det var i mitten av 90-talet som en italiensk klättrare upptäckte öns möjligheter och på bara några år blev ön, som ingen tidigare hört talas, om klättervärldens nya inneställe. Det ofruktbara berget blev plötsligt en tillgång. Varje år tillkommer nya utmaningar, där entusiaster lägger upp och namnger egna leder som exempelvis Alcudo, Atena och Omera. I en utförlig guide, som kan köpas i alla klätterbutiker, hittar man dem alla.
Miriam tänjer gärna på sina egna gränser. Att klara det som verkar omöjligt är målet:
- Om jag sätter en led jag jobbat länge på så är det en riktig kick. Jag får massor av endorfiner och sover definitivt gott på nätterna, skrattar Miriam, som klättrat i tolv år och som planerar att stanna på Kalymnos i ett par månader.
Klätterkompisar har hon hittat på byn Masouris caféer även om det i juni råder lågsäsong för klättrare. I april och maj är det högsäsong och klätterturisterna kommer också gärna i september, oktober och november.
MYLLRANDE POTHIA
Kalymnos tillhör ögruppen Dodekanserna. Stora delar av ön är otillgänglig och obebodd även om öborna just nu jobbar med att dra en bred väg rakt genom bergen för att få vägförbindelse runt hela ön. Just nu slutar den nyasfalterade, jämna vägen mitt i ödemarken ovanför Vathi-dalen som ligger som en grön slingrig mamba nedanför bergen. Det är den enda platsen på hela ön där man kan odla. Från bergskammen, där en vandringsled löper, ser man Turkiets vassa bergstoppar och vita hus som flockas vid vattnet i öster. I söder ser man ända till Kos och långt bort i nordväst skymtar Patmos.
De flesta invånare bor i ön största stad, Pothia. Bilar och motorcyklar smattrar förbi längs hamngatan, men i gränderna längre upp längs berget härskar lugnet. Uppifrån ser staden ut som om någon hällt ut en påse sockerbitar i en gryta.
Pothia är en myllrande stad vars största charm ligger att invånarna inte lever av turisterna. Som i så många andra sammanhang är öborna sig själva nog – med 16 000 invånare är Kalymnos inte helt beroende av turismen som inkomstkälla. Kalymnierna är öppna men definitivt inte påträngande. På Kalymnos ruskar man på huvudet åt ”överheten” och bestämmelser från staten och gör för det mesta som man själv vill. Folk parkerar lite varstans och den som inte vill åka runt halva stan kör mot enkelriktat i en kilometer – utan att de mötande gör annat än rycker på axlarna och eventuellt kör åt sidan. När det vankas påskfestligheter händer det att kommunala lastbilssläp fulla av dynamit stjäls, sedan ekar dynamitbullret natten lång. De olika byarna på bergssidorna tävlar om att bullra mest.
Kalymnier litar på sina närmaste, men inte på folk utanför sin egen släkt eller vänskapskrets.
”Tro inte på vad han säger. Han bara bluffar dig”, är en vanlig kommentar sagd om andra kalymnier. Det finns gott om fejder och folk är förvånansvärt långsinta. Har man trampat på en öm tå kan man räkna med att iskylan sitter i länge.
Kanske har det med öns stormiga historia att göra, alla krigen och erövrarna. Under århundraden har perser, romare, araber, italienare och tyskar satt sin prägel på ön. Från början av 1500-talet var ön turkisk under 300 år, för att mellan 1821 och 1830 ligga under grekiskt styre innan turkarna åter tog över. I början av 1900-talet ockuperades ön av italienare och tyskar innan den slutligen införlivades med Grekland 1947.
Tack vare det världskända tvättsvampsfisket kom ekonomin på Kalymnos att blomstra. På våren åkte flottorna ut för att leta tvättsvamp ända borta vid Nordafrikas kust. På hösten kom de tillbaka med fulla skepp – men även dystra besked för många väntande barn och kvinnor. Chansen att bli rik fanns men dykarna tog stora risker. Många dog eller blev svårt skadade, särskilt sedan de moderna dykardräkterna införts och innan man förstått hur dykarsjuka uppstod. I boken Bitter Sea berättar den brittiska författaren Fait Warn om hur 10 000 dykare dog och 20 000 skadades mellan 1886 och 1910. I dag är den svampfiskenäring som finns kvar bara en liten rest från storhetstiden. Svampen försvann till stora delar på grund av utfiske och ett virus samtidigt som de syntetiska svamparna och billiga importsvampar gjorde sitt intåg.
VLIHADIA - EN PÄRLA
Svenska Monica Pizania har tagit Kalymnos till sitt hjärta. Hon bor tillsammans med maken Skevos Pizanias i den lilla byn Vlihadia sex kilometer söder om öns huvudort. Byn har bara 30-talet bofasta vintertid, men på sommaren strömmar folk hit från öns huvudstad och från Australien, USA och andra länder. Kalyminierna är ett internationellt folk och i många familjer finns utvandrare.
Cikadornas surrande överröstas av ett intensivt tjatter i slutet av Vlihadias bygata. Det är söndag och stranddag för grekiska familjer. På stranden myllrar det av barn i olika storlekar, men här finns också svartklädda mormor som försiktigt badar i bastant klädnad. När en grekisk familj åker för att bada handlar det inte om något snabbdopp. Man parkerar för hela dagen med matsäckskorgar som upptar stor del av stranden och ett harpungevär till pappa. Många stannar till långt in på kvällen och njuter av svalkan innan de tänder en brasa.
I byn, som ligger omsluten av höga berg som färgas rosa i soluppgången, härskar annars för det mesta lugnet. Själva bylivet kretsar kring de två badstränderna som erbjuder kristallklart vatten, en med småsten och en med sand. Här finns två tavernor, ett fik, en bar med vidhängande pool och en hoppklippa där byns ungdomar mäter sitt mod. Varje dag trafikeras byn av brödbilen och fruktbilen, men den som vill handla mer än så får åka ett par kilometer upp för berget till nästa lilla by. Där finns en pytteliten minimarket. I Vlihadia finns tre små pensionat med sammanlagt tiotalet rum och den som vill njuta av semester-Grekland långt bort från turistströmmarna ska bege sig hit innan det är för sent.
Hit flyttade paret Pizanias från Sverige när de gick i pension. De tre vuxna barnen bor kvar i Sverige men är flitiga besökare.
Även om det inte var bergen som lockade Monica till Kalymnos, så är det där hon haft många av sina bästa upplevelser. Höst och vår arrangerar kommunen gemensamma vandringar, öppna för alla, och det finns bra vandringskartor med detaljerade leder att köpa på ön. Över hela Kalymnos finns vandringsleder av olika svårighetsgrader, många väl markerade och en del även stenlagda.
- Vi har mängder av kyrkor på ön och varje kyrka har en egen årlig högtid. Då fotvandrar folk dit och därför har man byggt fina stigar, berättar hon.
Vissa kyrkor har även enklare övernattningsmöjligheter i skjul eller vindskydd där man kan sova över och vandra tillbaka i soluppgången.
- Jag älskar den här karga och storslagna naturen. Att sitta på en bergskam med vinden i ansiktet och se ut över havet ger en frihetskänsla som är oslagbar, säger hon.
Ett stenkast från makarna Pizanias hus hittar man ofta Stavros Valsamidis utanför ett säreget museum. Den som står ut med en halvtimmes unken doft av torkad fisk har en högtidsstund att se fram emot. Inne i den stora, vita byggnaden har Stavros samlat alla de fynd han gjort på havsbottnen runt Kalymnos de senaste 45 åren. Och fynden är inte få. Här finns allt från hajhuvuden, fångade på 100 meters djup, till märkliga svampar, gamla bomber, snäckor och torkade fiskar.
- Det har alltid varit min dröm att få samla saker från havsbotten, säger den 61-årige dykaren, och erbjuder mig att följa med ut på djupet för fyndjakt.
- Där ute finns en grotta som har ingången under vatten, säger han, och viftar med armen ut mot vikens inlopp.
Fortfarande dyker han varje dag, ibland två gånger, för att leta nya fynd och för att fiska och plocka ostron och musslor som serveras på den egna fiskerestaurangen intill den lilla bystranden.
- Det absolut häftigaste man kan hitta är svampfossiler. De är miljoner år gamla, säger han med vördnad i rösten.
FANTASTISKA DYK
På Kalymnos finns också en dykarskola. Skevos Nystatos och brodern Dimitri har dykt sedan barnsben. Först med krumsprång från bryggorna på grannön Leros där turisterna kastade småmynt i vattnet som barnen dök efter. Numera i regeringens tjänst för att bygga pirar och rensa havsbotten, men också i den egna dykskolan.
- Det finns inget bättre än dykning. Det här är det jag allra helst vill göra, säger Skevos, och tar med sig 14-årige Josef på en dyktur han sent ska glömma.
Bara fem meter ut från den pyttelilla viken, strax väster om Therma, mörknar vattnet. När vi simmar i det turkosblå vattnet sveper plötsligt en kall, mörk ström upp ur djupet. Det känns som om någon griper tag om min solröda vad och drar neråt. Under oss ligger Liani Punta, en djup gryta som är ungefär fem meter i diameter och har lodräta väggar tretton meter ner. Här har byborna deponerat gamla båtvrak och naturligtvis jublar Josef över att få göra ett besök.
- Det var häftigt. Som att sväva i luften fast rakt ner i mörkret, säger han.
Kvar i det turkosblå snorklar 12-årige David. Han får hjälp av Georgios, en kompis till Skevos, att hitta ätbara sjöborrar. Greken ratar de svarta sjöborrarna och letar efter sådana med rödbrun nyans. På stranden sprätter han vant upp undersidan med hjälp av en pinne medan djuret förtvivlar låter de vassa taggarna rotera. Den som trampar på en sjöborre kan räkna med flera veckors infektion, men Georgios låter sig inte bekomma. Han vet hur han ska göra.
- Det här är en delikatess, säger han, och sträcker fram tumspetsen mot David. Längst där framme dallrar en orange klump av sjöborreägg. David testar tveksamt, men ler strax.
- Mmm, det smakar faktiskt apelsin, säger han förvånat.
UTMANING FÖR BORGMÄSTARE
I ett oansenligt hus i utkanten av Pothia hittar jag öns borgmästare, Georgios Roussos och hans två vapendragare, Christodoulos och Skoubourdi med titlarna vice borgmästare. De svarar snabbt och med breda leenden på frågorna medan sekreteraren bjuder på glass. Bara ett par frågor får rynkorna mellan ögonbrynen att växa. Befolkningen ökar på ön, tack vare att de flesta familjer får tre eller fler barn. Det är positivt, men ger också bekymmer.
- Det blir en utmaning att hitta jobb till dem, säger Christodoulos.
Den andra stora utmaningen är att öka turismen – inom måttliga gränser. Ingen av de tre styrande vill se Kalymnos invaderas av massturism. Istället vill man locka enskilda turister med hjälp av klättring, dykning, vandring och de många grottor och kyrkor som finns på ön och småöarna runt omkring.
- Vi har flera grottor i högsta Europaklass. Just nu ställer vi i ordning flera av dem så att de ska bli säkra att besöka, säger Georgios.
Han ser ljust på framtiden, men har även ett visst mått av självkritik:
- Vi måste bli effektivare i många sammanhang, säger han.
Ön ståtar numera med en egen, om än liten, flygplats. Den tog 20 år att bygga. Nu tar kommunledningen sats inför nästa projekt – att länka samman Kalymnos med grannön Leros via en lång bro som ska löpa över flera småöar. Det skulle ge tillgång till Leros flygplats som lätt kan få internationell standard.
- Det är ett projekt som vi tror på. Vi har fått EU-medel för att göra en undersökning. Det arbetet ska igång redan 2009, säger borgmästaren.
Snart är även öns avlopp, som idag går rakt ut i vattnet 800 meter utanför kusten, åtgärdat.
- Om några veckor inviger vi det nya avloppsreningsverket, säger han stolt, och berättar att man även ska sätta stopp för den hälsovådliga sopförbränningen. I en ny deponianläggning ska soporna bearbetas och grävas ner. Allt enligt EU:s nya direktiv.
På frågan om varför sammanträdena i kommunfullmäktige är så stormiga får jag ett bullrande skratt till svar. Mitt under ett möte fick borgmästaren hjärtinfarkt, då mildrades tonen en tid. Men nu är allt som vanligt igen.
- Varför vi skriker åt varandra? Tja, här på Kalymnos är allting väldigt starkt förstår du. Vi är starka och våra känslor är starka, skrattar Georgios.
Jag kastar en blick på de mäktiga bergen, känner vinden friska i och anar vad han menar.
Här går det inte tämja vare sig människor eller natur.
FAKTA
Ta sig dit: Smidigast är att flyga till grannön Kos, därifrån går många båtar varje dag. Det tar knappt en halvtimme att ta sig mellan öarna med någon av de snabbgående båtarna. Blåser det för mycket ställs dock båtturerna in. Kalymnos har även en liten inrikesflygplats.
Dykarskola: Skevos Nistasos tel 0030-69381-73383, 0030-69734-87999 eller 0030-22430-22034.
Klättring: Climbers Nest tel. 0030-69381-73383, http://www.climbers-nest.com
Vandring: Hikingmap 1:25 000 kan köpas på ön för sex euro och via nätet på http://www.mountains.gr Kartan innehåller vandringsleder med olika svårighetsgrader. Svenska Monica Pizania svarar gärna på frågor och ger tips på turer, tel 0030-69791-29013 eller 0030- 22430-24193.
Lördag 14 Mars 2009
Den här texten är publicerad på reseguiden.se. Den handlar om strandjakt på den grekiska ön Patmos.
Nu lägger jag ut den här och kommer att komplettera med många bilder så småningom.
JAKTEN PÅ PARADISSTRANDEN
”Hitta paradisstranden!” Uppdraget är glasklart och för att göra utmaningen desto större väljer vi ön Patmos. I reseguider kan man läsa att stränderna är föga märkvärdiga och att det finns många andra grekiska öar som har mer att erbjuda om man är på jakt efter fina stränder.
Men vi väljer Patmos. Den lilla ön med det stora, vita Johannesklostret på toppen och choran där man kan njuta av att gå vilse i de många vita gränderna. Det var på Patmos som evangelisten Johannes fick sin uppenbarelse i en grotta och än idag vilar en känsla av värdighet och lugn över ön.
Patmos Garden hotel, som drivs av svenska Eva och hennes grekiske make Giannis Kambitis, blir vår utgångspunkt. Det familjära hotellet känns som en oas och här har Giannis planerat och ömt vårdat varje liten palmplanta från start. Sötvatten är en bristvara och det vatten som används under sommaren kommer med tankbåt till hamnen. Alla hus och hotell byggs med stora vattentankar under för att kunna lagra det värdefulla vattnet.
FASCINERANDE STENAR VID LAMBI
Redan första dagen ger vi oss av med den lilla hyrbilen , utan aircondition men med nöjlighet att veva upp taket. Målet är Lambi – stenstranden – på norra delen av ön. På håll ser stranden inte så märkvärdig ut. Det är när man lägger sig platt på mage och studerar de ljumma stenarna som miraklet uppenbarar sig.
”Det är som godis! Åh, kolla det är en räv! En kinesisk drake!”
Yngste sonen vrålar av förtjusning och samlar ett berg av pastellfärgade stenar med olika mönster på badlakanet. Med snorkel och cyklop i strandkanten kan man tillbringa timmar i jakt på de vackra ”ädelstenarna”. Tiden flyter iväg och stenhögarna växer. Och när man tröttnar på stenjakten så går det utmärkt att gräva ner sig i en hög av de pastellfärgade och njuta av värmen från de släta, mjuka naturfenomenen.
”Det här måste vara pardisstranden”, säger tonårssonen när lunchen intagits på den lilla tavernan som skryter med att ha ön bästa Saganaki – flamberad getost. Vi njuter av rejäla portioner grillspett medan husets ”mama” flinkt fyller squashblommor med grönsaksblandning och ris. Det ska bli kvällens delikatess.
TURKOSBLÅTT I LIVADI GERANOU
Nästa dag beger vi oss ut på jakt efter det turkosblå. Färden går norrut och sedan långt österut.
Vägen blir mindre och mindre innan vi till slut får parkera på gruskanten ovanför Livadi Geranou. Här är vattnet både kristallklart och turkosblått och inbjuder till språngmarsch över stranden som består av grus och småsten. Ut på den lilla bryggan måste man för ett jätteplask i det stora blå.
”Det här är som hotellpoolen, fast häftigare”, säger grabbarna och hoppar om och om igen.
Ett par hundra meter ut ligger den lilla ön med kapellet dit de modiga väljer att simma. Vi ser ett kärlekspar som små svarta myror när de knatar uppför stigen, hand i hand. Stranden är glest befolkad och stämningen är loj. Någon läser en bok, en hund vilar sig i skuggan och några grekiska ungdomar spelar strandtennis.
”Det här är nog paradisstranden”, tänker jag och flyter långsamt på rygg med solen i ansiktet. Jag har redan glömt den tråkige kyparen på tavernan strax ovanför stranden där vi åt lunch. Vår beställda vattenflaska visar sig redan vara öppnad. Troligen fylld med vatten direkt från kranen. Med en förnärmad min och höjda ögonbryn sveper kyparen i köket och byter ut den – utan ett ord till ursäkt. Han tänker minsann inte skämmas för att vi var smarta nog att inte låta oss luras. Vi får en känsla av att det är vi som borde skämmas.
SANDPARADIS VID PSILLI AMMOS?
Nästa dag beger vi oss mot det som marknadsförs som öns verkliga paradisstrand. Den vackra sandstranden Psilli Ammos som bara nås med båt eller till fots ligger på södra delen av ön. Vi parkerar bilen utanför den lilla baren i Diakofti och frågar efter vägen. Här finns inga skyltar och innan vi hittade baren hamnade vi i någons köksträdgård. Några äldre män pekar mot berget och där hittar vi stigen. Det tar oss knappt en halvtimme att gå sträckan som restaurangägaren Theodoro trafikerar med sina mulåsnor varje dag. På dem transporterar han färska grönsaker från sina egna fält i gryningen och skräp tillbaka i skymningen.
Uppifrån berget faller vi genast för den lilla bukten med ljus sand, skuggande träd och inbjudande vatten. Man vill rusa nerför den slingrande stigen med de vassa, rullande stenarna och kasta sig i vattnet. Det visar sig att utsikten är mer betagande än själva stranden. Visst, den är helt okej, men sanden känns aningen skräpig även om badet och den lilla tavernan plussar på betyget rejält. Dessutom finns det toaletter med färskvatten i kranarna.
”Pappa köpte marken och byggde det här huset på 70-talet. Det var svårt att livnära sig och många flyttade från ön. Det fanns nästan inte några turister här då, men han var envis”, berättar dottern Diouisia. Hon och hennes syster Sosoula jobbar tillsammans med fadern och modern och har sina sex barn i olika storlekar med sig. Diouisia serverar en chokladkaka som smälter i munnen medan jag får mig historien till livs.
På väg hem från Psilli Ammos passerar vi stranden Petra. Här ligger en jätteklippa utslängd i havet, som ett stort stenhuvud. Den kantas av två bukter. Stranden, som ser inbjudande ut på håll, är full av stora stenar och tistlar här och där. Vi tappar snabbt lusten att bada, men klippan lockar barnen och deras kompisar som hittar en uthuggen passage med trappsteg ända upp till toppen.
”Det är jättehäftigt här”, vrålar de små figurerna som ser ut att balansera livsfarligt där uppe.
MYSIGT CENTRUM
Strandjakten kräver påfyllning av energi och inne i den lilla staden, Skala eller rätt och slätt Patmos, som knappt är mer än en by, finns en hel del restauranger att välja på. Från pizzerior och billiga gyros-ställen där lokalbefolkningen handlar nystekta kycklingbitar insvepta i pita-bröd, till restauranger med vita dukar och linneservetter.
Inne i centrum är affärerna öppna på kvällstid och här har Georgios Gamperakis sin butik med glashantverk. Hans skapelser är inte billiga, men utsökta, och gästerna på de många kryssningsfartygen som ankrar i hamnen tycks ha råd. I andra änden av centrum har han sin verkstad där glasskivor blir till skålar, vaser, ringar och andra bruksföremål. Det är Georgios som berättar för oss i vilken riktning vi inte ska leta efter paradisstranden. På östra sidan av ön ligger det EU-finansierade reningsverket. Det byggdes för tio år sedan, men slutade att fungera bara efter ett par år. Sedan dess har avloppet från de många hushållen gått direkt ut i havet vid Chohlakas, på västra sidan ön i jämnhöjd med Skala som ligger på östra sidan. Här är solnedgången fantastsikt, men det skulle aldrig falla den fasta befolkningen in att bada i närheten.
”Vi är några som har stridit i många år för att reningsverket ska renoveras och för att kommunen ska sluta att bränna sopor utan rening”, berättar Georgios, som tror att gruppen kan få framgång snart. Det har krävts många advokater, massor av pengar och mängder av överklaganden för att komma någon vart.
”Det här är en skam för vår fina ö”, säger han.
FART VID KAMBOS
Dagen efter vandringen till Psilli Ammos bokas för mer kommersiella upplevelser. Stranden Kambos lockar med vattenskidor, snabba båtar, kajaker och möjlighet att surfa på badring. Här slog svenskaLisbeth Kokoni upp sin uthyrningsverksamhet för 30 år sedan och idag har hon sällskap av sonen Andreas. Patmos har förändrats, men ändå behållit sin småskalighet tycker hon.
Billigt är det inte att köpa en fartfylld kvart åt barnen, men Kambos får mycket höga paradispoäng av sönerna.
”Wow! En gång till. Häftigare kan det inte bli!” Tonårssonen tjuter av skratt och vill ha mera fart på badringen som studsar över vågorna när Andreas drar på. Yngste sonen sitter på passagerarplatsen och njuter av fartvinden. När han får köra båten själv är lyckan total. Andres pekar ut små klippskrevor med vykortsblått vatten. Där inne kan man snorkla. Han pekar mot en karg ö och berättar att dit skeppades grekiska skolbarn under den turkiska ockupationen. I smyg fick de lära sig lära och skriva på modersmålet under överinseende av en präst. Strandlinjen innanför ön är kantad av små sandvikar där getter tycks vara de enda besökarna. Hit skjutsar Andreas smekmånadspar, men det går också utmärkt att ta bilen till det vitkalkade klostret längst ut i bukten. Därifrån leder en stig tillbaka längs kusten.
MISSA INTE TIGANAKIA & ARKI
Nästa dag väntar ett nytt äventyr, långt från fartfyllda strandlekar.
Efter lite övertalning har vi fått kapten Dimitris att nappa på vårt förslag om en tur till Tiganakia. Vanligtvis arrangerar han inte några badutflykter i juni, och till en början vill han ha 5000 kronor för en endagstur. Han kikar klurigt upp från sina kartor, suger på sin pipa och säger att allting blivit så dyrt. I synnerhet dieseln. Han drar sig i skägget och jag ler mitt vackraste leende och hävdar att allting blivit dyrt även för oss svenska turister. Under tystnad granskar vi kartan och funderar över om vi kan enas. Vi kommer till slut överens om en kostnad på 150 kronor per person och rabatt för barnen. Jag och barnen värvar våra medgäster på Patmos GardenHotel samtidigt som kapten Dimitris sätter upp en skylt i hamnen. När det är dags för avfärd är vi ett 25-tal gäster på båten och han hälsar glatt med handen mot kaptensmössan.
Efter en timme ankrar han utanför den lilla ön Arki mitt i bukten Tiganakia. Här omsluts den lilla bukten av flera stränder och klippöar och man ser åtskilliga meter ner till sandbottnen. Söderhavskänslan är total och vi känner oss tyngdlösa när vi flyter omkring i det kristallklara vattnet som skiftar i alla de blå färger man kan tänka sig. Som en regnbåge bara i blått.
”Här är det!” tänker jag högt och hör mig själv mumla medan jag står vid relingen och fotograferar. ”Vi har hittat paradisstranden!”
Plötsligt får jag se ett brunt moln växa ut från båtens undersida. Det liksom svävar ut i det klara vattnet medan insikten slår mig. Jag hojtar och pekar och de badande får bråttom. De kastar sig mot badstegen och tar sig upp på båten. Kvinnan som just spolat i toaletten går fram och kikar över relingen. Hon blir blodröd i ansiktet när hon förstår vad som hänt.
Den som vill njuta längre än den halvtimme som är standarstoppet för utflyktsbåtarna – och slippa risken för toalettproblem på båten - tar istället en färja till Arki och slår sig ner på tavernan hos Nikolas med de varma ögonen och det godmodiga leendet. Det känns som att kliva in på någons privata veranda och vi får strax höra historien om hur Nikolas blev kär i en polsk tjej som jobbade på ön en sommar. Nu driver paret både tavernan och hyr ut små rum på berget ovanför. Enkel standard men gnistrande rent och med en utsikt som det är svårt att släppa. Från byn tar det mellan en halvtimme och en timme att vandra till Tiganakia – beroende på vem man frågar. 50-talet personer är bofasta här och när jag frågar vad man sysselsätter sig med på Arki blir svaret ”Sova, äta och se på teve”. För turisterna kan kanske ”leta den perfekta stranden” läggas till listan. Här finns flera vandringsleder och ett lugn som känns som en varm filt en kulen höstdag. Folk strosar långsamt över det lilla torget. I vattenbrynet rensar en fiskare sin fångst och på de små tavernorna tycks alla ha all tid i världen.
Tiden står nästan lika stilla som solen mitt på himlen.
Paradiskänslan är mycket, mycket tydlig.
FAKTA
Ta sig dit: Flyg till Kos eller Samos. Eftersom det ofta blåser kring öarna i området kan det vara smart att välja Kos. Därifrån behöver inte färjan passera lika mycket öppet vatten som mellan Samos och Patmos. Blåser det för mycket så ställs båtturerna in, men det händer sällan på rutten Kos-Patmos. Norwegian har flyg till Kos från Oslo, ofta med bra priser.
Boende: Patmos Garden Hotell är inte det billigaste, men prisvärt och gemytligt. Det ligger fem minuters promenad från centrum och har pool, personligt bemötande och en välskött, lummig trädgård.
E-post: evakambiti@hotmail.com.
Från hotellet tar det ungefär en halvtimme att gå åsnestigen upp till choran och klostret. På vägen upp passeras grottan där evangelisten Johannes fick sin uppenbarelse.
Stränder värda ett besök:
Lambi för de fantastiska stenarna och den mysiga restaurangen.
Psilli Ammos för den härliga promenaden, den vackra utsikten, de färska grönsakerna på tavernan, färskvattnet i kranen på toaletten och den sköna sandbotten.
Livadi Geranou för det turkosblå vattnet, lugnet och den lockande simturen ut till ön med det lilla klostret.
Kambos för en fartfylld dag och kristallklart vatten.
Ön Arki och Taganakia för paradiskänslan, det totala lugnet och det varma välkomnandet från öborna.
Undvik: Chohlakas där det kommunala avloppet fortfarande släpptes rakt ut 2008.
Nu lägger jag ut den här och kommer att komplettera med många bilder så småningom.
JAKTEN PÅ PARADISSTRANDEN
”Hitta paradisstranden!” Uppdraget är glasklart och för att göra utmaningen desto större väljer vi ön Patmos. I reseguider kan man läsa att stränderna är föga märkvärdiga och att det finns många andra grekiska öar som har mer att erbjuda om man är på jakt efter fina stränder.
Men vi väljer Patmos. Den lilla ön med det stora, vita Johannesklostret på toppen och choran där man kan njuta av att gå vilse i de många vita gränderna. Det var på Patmos som evangelisten Johannes fick sin uppenbarelse i en grotta och än idag vilar en känsla av värdighet och lugn över ön.
Patmos Garden hotel, som drivs av svenska Eva och hennes grekiske make Giannis Kambitis, blir vår utgångspunkt. Det familjära hotellet känns som en oas och här har Giannis planerat och ömt vårdat varje liten palmplanta från start. Sötvatten är en bristvara och det vatten som används under sommaren kommer med tankbåt till hamnen. Alla hus och hotell byggs med stora vattentankar under för att kunna lagra det värdefulla vattnet.
FASCINERANDE STENAR VID LAMBI
Redan första dagen ger vi oss av med den lilla hyrbilen , utan aircondition men med nöjlighet att veva upp taket. Målet är Lambi – stenstranden – på norra delen av ön. På håll ser stranden inte så märkvärdig ut. Det är när man lägger sig platt på mage och studerar de ljumma stenarna som miraklet uppenbarar sig.
”Det är som godis! Åh, kolla det är en räv! En kinesisk drake!”
Yngste sonen vrålar av förtjusning och samlar ett berg av pastellfärgade stenar med olika mönster på badlakanet. Med snorkel och cyklop i strandkanten kan man tillbringa timmar i jakt på de vackra ”ädelstenarna”. Tiden flyter iväg och stenhögarna växer. Och när man tröttnar på stenjakten så går det utmärkt att gräva ner sig i en hög av de pastellfärgade och njuta av värmen från de släta, mjuka naturfenomenen.
”Det här måste vara pardisstranden”, säger tonårssonen när lunchen intagits på den lilla tavernan som skryter med att ha ön bästa Saganaki – flamberad getost. Vi njuter av rejäla portioner grillspett medan husets ”mama” flinkt fyller squashblommor med grönsaksblandning och ris. Det ska bli kvällens delikatess.
TURKOSBLÅTT I LIVADI GERANOU
Nästa dag beger vi oss ut på jakt efter det turkosblå. Färden går norrut och sedan långt österut.
Vägen blir mindre och mindre innan vi till slut får parkera på gruskanten ovanför Livadi Geranou. Här är vattnet både kristallklart och turkosblått och inbjuder till språngmarsch över stranden som består av grus och småsten. Ut på den lilla bryggan måste man för ett jätteplask i det stora blå.
”Det här är som hotellpoolen, fast häftigare”, säger grabbarna och hoppar om och om igen.
Ett par hundra meter ut ligger den lilla ön med kapellet dit de modiga väljer att simma. Vi ser ett kärlekspar som små svarta myror när de knatar uppför stigen, hand i hand. Stranden är glest befolkad och stämningen är loj. Någon läser en bok, en hund vilar sig i skuggan och några grekiska ungdomar spelar strandtennis.
”Det här är nog paradisstranden”, tänker jag och flyter långsamt på rygg med solen i ansiktet. Jag har redan glömt den tråkige kyparen på tavernan strax ovanför stranden där vi åt lunch. Vår beställda vattenflaska visar sig redan vara öppnad. Troligen fylld med vatten direkt från kranen. Med en förnärmad min och höjda ögonbryn sveper kyparen i köket och byter ut den – utan ett ord till ursäkt. Han tänker minsann inte skämmas för att vi var smarta nog att inte låta oss luras. Vi får en känsla av att det är vi som borde skämmas.
SANDPARADIS VID PSILLI AMMOS?
Nästa dag beger vi oss mot det som marknadsförs som öns verkliga paradisstrand. Den vackra sandstranden Psilli Ammos som bara nås med båt eller till fots ligger på södra delen av ön. Vi parkerar bilen utanför den lilla baren i Diakofti och frågar efter vägen. Här finns inga skyltar och innan vi hittade baren hamnade vi i någons köksträdgård. Några äldre män pekar mot berget och där hittar vi stigen. Det tar oss knappt en halvtimme att gå sträckan som restaurangägaren Theodoro trafikerar med sina mulåsnor varje dag. På dem transporterar han färska grönsaker från sina egna fält i gryningen och skräp tillbaka i skymningen.
Uppifrån berget faller vi genast för den lilla bukten med ljus sand, skuggande träd och inbjudande vatten. Man vill rusa nerför den slingrande stigen med de vassa, rullande stenarna och kasta sig i vattnet. Det visar sig att utsikten är mer betagande än själva stranden. Visst, den är helt okej, men sanden känns aningen skräpig även om badet och den lilla tavernan plussar på betyget rejält. Dessutom finns det toaletter med färskvatten i kranarna.
”Pappa köpte marken och byggde det här huset på 70-talet. Det var svårt att livnära sig och många flyttade från ön. Det fanns nästan inte några turister här då, men han var envis”, berättar dottern Diouisia. Hon och hennes syster Sosoula jobbar tillsammans med fadern och modern och har sina sex barn i olika storlekar med sig. Diouisia serverar en chokladkaka som smälter i munnen medan jag får mig historien till livs.
På väg hem från Psilli Ammos passerar vi stranden Petra. Här ligger en jätteklippa utslängd i havet, som ett stort stenhuvud. Den kantas av två bukter. Stranden, som ser inbjudande ut på håll, är full av stora stenar och tistlar här och där. Vi tappar snabbt lusten att bada, men klippan lockar barnen och deras kompisar som hittar en uthuggen passage med trappsteg ända upp till toppen.
”Det är jättehäftigt här”, vrålar de små figurerna som ser ut att balansera livsfarligt där uppe.
MYSIGT CENTRUM
Strandjakten kräver påfyllning av energi och inne i den lilla staden, Skala eller rätt och slätt Patmos, som knappt är mer än en by, finns en hel del restauranger att välja på. Från pizzerior och billiga gyros-ställen där lokalbefolkningen handlar nystekta kycklingbitar insvepta i pita-bröd, till restauranger med vita dukar och linneservetter.
Inne i centrum är affärerna öppna på kvällstid och här har Georgios Gamperakis sin butik med glashantverk. Hans skapelser är inte billiga, men utsökta, och gästerna på de många kryssningsfartygen som ankrar i hamnen tycks ha råd. I andra änden av centrum har han sin verkstad där glasskivor blir till skålar, vaser, ringar och andra bruksföremål. Det är Georgios som berättar för oss i vilken riktning vi inte ska leta efter paradisstranden. På östra sidan av ön ligger det EU-finansierade reningsverket. Det byggdes för tio år sedan, men slutade att fungera bara efter ett par år. Sedan dess har avloppet från de många hushållen gått direkt ut i havet vid Chohlakas, på västra sidan ön i jämnhöjd med Skala som ligger på östra sidan. Här är solnedgången fantastsikt, men det skulle aldrig falla den fasta befolkningen in att bada i närheten.
”Vi är några som har stridit i många år för att reningsverket ska renoveras och för att kommunen ska sluta att bränna sopor utan rening”, berättar Georgios, som tror att gruppen kan få framgång snart. Det har krävts många advokater, massor av pengar och mängder av överklaganden för att komma någon vart.
”Det här är en skam för vår fina ö”, säger han.
FART VID KAMBOS
Dagen efter vandringen till Psilli Ammos bokas för mer kommersiella upplevelser. Stranden Kambos lockar med vattenskidor, snabba båtar, kajaker och möjlighet att surfa på badring. Här slog svenskaLisbeth Kokoni upp sin uthyrningsverksamhet för 30 år sedan och idag har hon sällskap av sonen Andreas. Patmos har förändrats, men ändå behållit sin småskalighet tycker hon.
Billigt är det inte att köpa en fartfylld kvart åt barnen, men Kambos får mycket höga paradispoäng av sönerna.
”Wow! En gång till. Häftigare kan det inte bli!” Tonårssonen tjuter av skratt och vill ha mera fart på badringen som studsar över vågorna när Andreas drar på. Yngste sonen sitter på passagerarplatsen och njuter av fartvinden. När han får köra båten själv är lyckan total. Andres pekar ut små klippskrevor med vykortsblått vatten. Där inne kan man snorkla. Han pekar mot en karg ö och berättar att dit skeppades grekiska skolbarn under den turkiska ockupationen. I smyg fick de lära sig lära och skriva på modersmålet under överinseende av en präst. Strandlinjen innanför ön är kantad av små sandvikar där getter tycks vara de enda besökarna. Hit skjutsar Andreas smekmånadspar, men det går också utmärkt att ta bilen till det vitkalkade klostret längst ut i bukten. Därifrån leder en stig tillbaka längs kusten.
MISSA INTE TIGANAKIA & ARKI
Nästa dag väntar ett nytt äventyr, långt från fartfyllda strandlekar.
Efter lite övertalning har vi fått kapten Dimitris att nappa på vårt förslag om en tur till Tiganakia. Vanligtvis arrangerar han inte några badutflykter i juni, och till en början vill han ha 5000 kronor för en endagstur. Han kikar klurigt upp från sina kartor, suger på sin pipa och säger att allting blivit så dyrt. I synnerhet dieseln. Han drar sig i skägget och jag ler mitt vackraste leende och hävdar att allting blivit dyrt även för oss svenska turister. Under tystnad granskar vi kartan och funderar över om vi kan enas. Vi kommer till slut överens om en kostnad på 150 kronor per person och rabatt för barnen. Jag och barnen värvar våra medgäster på Patmos GardenHotel samtidigt som kapten Dimitris sätter upp en skylt i hamnen. När det är dags för avfärd är vi ett 25-tal gäster på båten och han hälsar glatt med handen mot kaptensmössan.
Efter en timme ankrar han utanför den lilla ön Arki mitt i bukten Tiganakia. Här omsluts den lilla bukten av flera stränder och klippöar och man ser åtskilliga meter ner till sandbottnen. Söderhavskänslan är total och vi känner oss tyngdlösa när vi flyter omkring i det kristallklara vattnet som skiftar i alla de blå färger man kan tänka sig. Som en regnbåge bara i blått.
”Här är det!” tänker jag högt och hör mig själv mumla medan jag står vid relingen och fotograferar. ”Vi har hittat paradisstranden!”
Plötsligt får jag se ett brunt moln växa ut från båtens undersida. Det liksom svävar ut i det klara vattnet medan insikten slår mig. Jag hojtar och pekar och de badande får bråttom. De kastar sig mot badstegen och tar sig upp på båten. Kvinnan som just spolat i toaletten går fram och kikar över relingen. Hon blir blodröd i ansiktet när hon förstår vad som hänt.
Den som vill njuta längre än den halvtimme som är standarstoppet för utflyktsbåtarna – och slippa risken för toalettproblem på båten - tar istället en färja till Arki och slår sig ner på tavernan hos Nikolas med de varma ögonen och det godmodiga leendet. Det känns som att kliva in på någons privata veranda och vi får strax höra historien om hur Nikolas blev kär i en polsk tjej som jobbade på ön en sommar. Nu driver paret både tavernan och hyr ut små rum på berget ovanför. Enkel standard men gnistrande rent och med en utsikt som det är svårt att släppa. Från byn tar det mellan en halvtimme och en timme att vandra till Tiganakia – beroende på vem man frågar. 50-talet personer är bofasta här och när jag frågar vad man sysselsätter sig med på Arki blir svaret ”Sova, äta och se på teve”. För turisterna kan kanske ”leta den perfekta stranden” läggas till listan. Här finns flera vandringsleder och ett lugn som känns som en varm filt en kulen höstdag. Folk strosar långsamt över det lilla torget. I vattenbrynet rensar en fiskare sin fångst och på de små tavernorna tycks alla ha all tid i världen.
Tiden står nästan lika stilla som solen mitt på himlen.
Paradiskänslan är mycket, mycket tydlig.
FAKTA
Ta sig dit: Flyg till Kos eller Samos. Eftersom det ofta blåser kring öarna i området kan det vara smart att välja Kos. Därifrån behöver inte färjan passera lika mycket öppet vatten som mellan Samos och Patmos. Blåser det för mycket så ställs båtturerna in, men det händer sällan på rutten Kos-Patmos. Norwegian har flyg till Kos från Oslo, ofta med bra priser.
Boende: Patmos Garden Hotell är inte det billigaste, men prisvärt och gemytligt. Det ligger fem minuters promenad från centrum och har pool, personligt bemötande och en välskött, lummig trädgård.
E-post: evakambiti@hotmail.com.
Från hotellet tar det ungefär en halvtimme att gå åsnestigen upp till choran och klostret. På vägen upp passeras grottan där evangelisten Johannes fick sin uppenbarelse.
Stränder värda ett besök:
Lambi för de fantastiska stenarna och den mysiga restaurangen.
Psilli Ammos för den härliga promenaden, den vackra utsikten, de färska grönsakerna på tavernan, färskvattnet i kranen på toaletten och den sköna sandbotten.
Livadi Geranou för det turkosblå vattnet, lugnet och den lockande simturen ut till ön med det lilla klostret.
Kambos för en fartfylld dag och kristallklart vatten.
Ön Arki och Taganakia för paradiskänslan, det totala lugnet och det varma välkomnandet från öborna.
Undvik: Chohlakas där det kommunala avloppet fortfarande släpptes rakt ut 2008.
Fredag 6 Juni 2008
Hej alla,
nu har jag börjat det digra jobbet att välja och ladda upp bilder. Ha tålamod så får ni se mängder av pärlor på södra Kreta.
nu har jag börjat det digra jobbet att välja och ladda upp bilder. Ha tålamod så får ni se mängder av pärlor på södra Kreta.
Tisdag 13 Maj 2008 - Kreta
Sommaren, 2007, tillbringade jag och mina två grabbar (då 10 och 13 år) två oförglömliga veckor på Södra Kreta. Vi luffade med bil, ett riktigt bekvämt alternativ som gav massor av upplevelser. Massor av tips hade vi fått på den utmärkta sajten "Kalimera".
Med bilen blir packningen lätt och det blir också lätt att ta sig till små undangömda "pärlor". Hotell bokar man enkelt via internet i förväg.
Den här texten publicerades 2008 i Reseguidens papperstidning. Här hittar ni också några "överblivna" tips på pärlor som inte fick plats i papperstidningen.
PÅ LUFF MED BIL - PÅ SÖDRA KRETA
Aldrig skulle jag ha gissat att ett av de bestående minnena från Greklandsresan skulle vara ett sandtag i skymningen. Inte heller skulle jag ha trott att en biltur på ett skitigt lastbilsflak skulle etsa sig fast i barnens minne. Eller att en infångad gräshoppa skulle fascinera en halvtimme och fotograferas ur alla tänkbara vinklar.
Men jag hade fel.
Det riktiga Grekland, det som jag föresatt mig att visa mina två grabbar, fanns i de små detaljerna.
Vi skulle ge oss ut på äventyr, det var bestämt. Hyrbilen var beställd till Chanias flygplats på Kreta, några små familjepensioner på sydkusten var bokade och väskan var laddad med medikamenter och solskyddsmedel. I bagaget fanns också en handfull tågluffarminnen från min egen ungdom.
Vi skulle resa bekvämt i jakten på Äventyret och låta dagsformen bestämma takten. Ordet "skynda sig" skulle vi likt Bamses kompis Skalman bannlysa.
Vi var förväntansfulla även om nervositeten fladdrande som liten nattfjäril i lampskenet, någonstans i magtrakten på mig. Hur skulle vägarna se ut? Skulle jag klara turerna i bergen trots höjdrädslan? Och skulle barnen fascineras av Grekland precis som jag gjort?
I Chania slår hettan emot utanför flygplatsen där biluthyraren troget väntar med en liten skylt. Redan första milen blir båda barnen illamående, men det försvinner efter ett matstopp.
- Jag kan inte låta bli att titta på allt runtomkring. Det är så häftigt här i Grekland och då kan man ju inte bara stirra på vägen, förklarar äldste sonen, som kommenterar blommor, berg, hus och palmer.
Jag blir glatt överraskad när vi ska korsa bergskedjan för att ta oss över till sydsidan ön. Skymningen rycker allt närmare och det känns lite vanskligt att ge sig upp i bergen men de stora bergsvägarna visar sig vara överraskande breda. Fast vad armeringsjärnen med vidhängande hönsnät efter vägkanten ska skydda mot känns oklart. Inte några avkörningar över stupkanterna i alla fall.
ÖVER BERGEN
Från Chania till Matala på Sydkusten är det ungefär 25 mil, men resan går smidigt på några timmar. Det gör också alla andra resor under vår två veckors-semester. Själv vill jag gärna förställa mig att det beror på grekiska Anna som vi plockar upp längs en liten byväg i början av resan. Det är över 40 grader varmt ute och tanten står längs vägen i svarta kläder och huckle. Utan att vifta med tummen får hon oss att förstå att hon gärna vill åka med. När vägen delar sig förklarar hon med gester att hon ska kliva av eftersom hennes bergsby ligger åt andra hållet. Vi skjutsar henne dryga milen uppför berget och det blir en färd av så många korstecken och "mina kära, kära barn" att jag tappar räkningen.
- Nu blev vi allt ordentligt välsignade. Det var väl toppen, skrattar jag, när Anna klivit av under långa grekiska haranger som jag bara förstår delvis.
- Ja, ja. Det kan du säga som slapp sitta bredvid tanten. Hon luktade faktiskt ansjovis, säger yngste sonen med skärpa, även om också han inser att vi knappast kunde ha lämnat henne på den lilla byvägen i stekande hetta. Kanske hade det kommit en till bil om någon timme, kanske inte.
I Matala väntar enkla rum och en minutöst skött pool på Dimitris Villa, tio minuters promenad från centrum. Där härskar Elena medan den övriga familjen sköter slakteributiken i närbelägna staden Mires. För cirka 300 kronor natten får vi trevligt bemötande, frukost, nattsömn med svalkande aircondition, doftande jasminbuskar och en stor vit uggla som piper utanför rummet varje kväll.
LUGNA MATALA
I Matala bor bara en handfull människor vintertid. Under sommaren flockas turistbussarna här på dagarna och grekerna bor i sina sommarhus för att serva turisterna. Många vill se grottorna, utgrävda direkt ur berget där heliga män bott för århundraden sedan och där 60-talets hippes gjorde sig sina nattkvarter.
Men på kvällarna, åtminstone under försäsongens juni, är Matala ett rent ljuvligt ställe att flanera på. Små butiker med tillräckligt mycket "tingel-tangel" för att underhålla barnen länge, ett bilfritt centrum, restauranger utan inkastare, ett bageri sprängfyllt med sötsaker och en solnedgång i havet. Avslappnat är nog det ord som bäst beskriver stämningen. Lika avslappnat som butiskchefen Stefanos som varje kväll kan ses utanför guldsmedsbutiken sippandes på en vattenpipa som sprider en sötaktig doft av körsbär.
- Det är inte tobak han röker utan frukt, förklarar hans anställda tyska, som är den som egentligen jobbar. Stefanos lutar sig bekvämt tillbaka, betraktar eftertänksamt natthimlen och de förbipasserande. Kanske funderar han ut några nya odlingsknep att använda på farmen i hembyn någon mil bort, för liksom många andra har han även en annan sysselsättning. Inkomsterna från sommarturisterna räcker inte.
Stranden i Matala är vacker, men mer njutning hittar man cirka 30 minuter promenad bort, på andra sidan berget. Där finns Red Beach som bjuder på ljuvlig sandstrand efter en svettig tur. Under vårt besök kunde grabbarna njuta av två meter höga, turkosblå vågor, ihärdigt övervakade av solstolsuthyraren som även tagit på sig rollen som badvakt.
- Simma lite längre ut hojtar han, och modershjärtat hoppar rakt upp i halsgropen.
Längre ut verkar livsfarligt, men han har rätt. Nära stranden slås man ner i gruset och kan skrapa sig rejält.
Promenaden till stranden blir delvis en klättring, och vår hyresvärdinna hade varnat oss innan. Själv skulle hon aldrig ta med sin sexåring dit. Döm om vår förvåning när vi svettiga och med skrapade knän blir omhoppade av en livlig tjej i femårsåldern som gör vandringen i flip-flops. Det visar sig senare att det finns en mycket smidigare väg än den vi valt.
PYTTELILLA RODAKINO
Efter fyra dagar i Matala styr vi kosan mot lilla Rodakino några timmar västerut längs kusten. Det är en bergsby med 300 invånare som är bofasta även vintertid. Enligt ortens butiksbiträde, som jobbar i den enda lilla supermarketen, har man definitivt inte långtråkigt här.
- Nej, det här är ett underbart ställe. Vi har bara 40 minuter med bil till Rethymnon så varför skulle vi vilja bo någon annanstans, säger hon.
Efter några dagar ska vi hålla med både henne och hotellfamiljens 14-årige son Stelios som förvånat frågar oss varför i hela friden vi ska åka någon annanstans för att fortsätta vår semester. Då har vi dykt i grottor, vandrat i bergen och med värdinnans tillåtelse tagit nattliga dopp i poolen. På Stelios fråga har vi inget bra svar.
Varje morgon vaknar vi till rohododenronträdets nyutslagna klockor som hälsar morgonsolen och brödbilens gälla tuta. Lite senare rullar fruktbilen in på den lilla stenlagda gården och tutar ännu högre. Under hela resan är det här vi köper det billigaste brödet, knappt fem kronor för en hemlevererad, nybakt limpa.
På kvällen är det självklart "volta" som gäller. Stelios vill gärna visa "sitt" sandberg där nöjet är att klättra så högt man orkar och sedan rusa nerför i full fart. Det blir en favorit som gör barnen sandiga in i minsta skrymsle - och glatt trötta.
På promenaderna följer också fyraårige Rafael och treårige Mario med, ledsagade av hotellstäderskan som vi gissar har någon slags dubbelfunktion även som barnvakt. Eftersom hon bara pratar grekiska får vi kommunicera så gott det går - vilket blir med många gester och stora skratt.
En kväll följer alla med oss på en bergsvandring i jakt på en kyrka vi sett på kartan.
Redan när vi ger oss av börjar solen gå ner och när vi efter en timme hittat getter, cikador, utsikt över öde vikar och ett stängt hotell otillgängligt högt uppe på en klippa, ser vi mörkret komma.
- Kolla där är kyrkan! Stelios vrålar upphetsat och pekar på en vit prick en bra bit bort.
Vi väljer istället att svalka oss i den öde hotellkranen som bjuder på friskt vatten. På hemvägen får jag och hotellstäderskan galoppera med de minsta barnen på ryggen till deras stora förtjusning. Ledsagade av barnskratt och getternas bräkande skuttar vi fram medan mörkret sänker sig. Turligt nog skaffar Stelios lift med en liten lastbil sista biten.
- Det här måste vi göra oftare, utbrister yngste sonen, och kravlar snabbt upp på flaket.
Tillbaka ”hemma” njuter vi av den andäktiga tystnaden vid poolkanten. Nattmörkret har krupit på och fladdermössen ritar fartränder på himlen i sin strävan att snappa en munfull
vatten.
Att semestern skulle kunna vara både rofylld och intensiv låter som en paradox, men så är det faktiskt i Rodakino. Det finns alltid något att göra, och folk tar det mesta med en axelryckning, vilket i och för sig tycks vara ett typiskt grekiskt drag. På vägen till byn började motorlampan på bilens display att lysa ilsket orange. Jag ringde biluthyraren som bara hade en enda fråga. Lyste oljelampan tro? När den inte gjorde det kunde jag riktigt höra hur han ryckte på axlarna där borta på andra sidan ön, och skrynklade i hop ansiktet i en avvärjande grimas.
- Jahaja. Och vad ska jag göra åt det då?, sade han.
Jag blev svarslös. Bilen fortsatte dock att rulla och efter fem dagars körning upp och ner i bergen slutade lampan att lysa…
BÅT LÄNGS KUSTEN
Efter tre dagar i Rodakino packar vi motvillig väskorna och åker i sakta mak mot Chora Sfakion. Utsikten är som vanligt bedövande och bergen mäktiga, men vi har nästan blivit immuna. Till Chora Sfakion tar många bilen eller bussen för att kliva på färjan till Agia Roumeli där Samariaravinen slutar. Att gå ravinen nerifrån och vända vid Järnporten är en populär tur och de som gått hela vägen uppifrån ravinen skeppas till de väntande turistbussarna. I den lilla byn stannar inte många personer i juni och början av juli.
- Här är helt dött från slutet av maj fram till mitten av juli. Folk som kommer hit vänder när de ser alla parkerade bilar och bussar för de tror att det är tjockt med turister här, säger Georgios Likogianaki. Till yngste sonens förtjusning lär han ut den rätta snitsen att snurra radbandet och berättar om grottorna och de små stränderna man kan nå med båt. Redan efter tio minuter vill vi stanna på den här platsen alla tre. Det känns trivsamt och det är lätt att få kontakt med människor. Uppe på berget hittar vi ett fantastiskt hotell med pool och bedövande utsikt. Men det blir bara en snabbtitt för ett par timmar senare går båten mot nästa förbokade hotell. Tyvärr.
I Chora Sfakion tar kustvägen slut och vill man vidare västerut är alternativen bilfärja eller en tur norrut över bergen och sedan ner söderut igen. Vi väljer färjan eftersom det känns bekvämt. Det kostar oss cirka 700 kronor och i efterhand skulle vi nog lika gärna tagit bergsvägen. Båtresan är vacker men ruskigt het och inkluderar ett två timmar långt stopp i Agia Roumeli. På stranden ligger stora betongklumpar som snabbt för tankarna till kriget med turkarna. Är det månne en krigslämning? Men, nej. Det är bara lämningar efter en desillusionerad grek. Han hade börjat bygga en enorm pir, men så tog pengarna slut och pirbyggaren lämnade helt sonika resterna kvar på stranden. "The greek way" som byborna säger.
PALEOCHORA KÄNNS STORT
Paleochora når vi efter sammanlagt fem timmar. Att en stad med 2000 invånare skulle kunna kännas stor och förvirrande hade jag aldrig trott. Men så är det. Efter de små mysiga ställen som vi besökt känns Paleochora som en opersonlig metropol. Men vi erövrar staden och omgivningarna bit för bit, så gott det går i värmeböljan. På kvällarna häller vi i smyg isvatten på brännheta ben under borden på tavernan. Vid midnatt är temperaturen 39 grader.
En kväll åker vi österut mot stränderna vid Anidri. Ljummet kvällsdopp med utsikt över staden där lamporna tänds en efter en. Även västerut finns sandstränder där vattnet är kristallklart och turisterna är försvinnande få. En liten halvö skjuter ut i havet en knapp mil från Paleochora och där hittar man lätt sin egen lilla strandremsa.
Själva centrum inbjuder till strövtåg och det myllrar av butiker. Den mest minnesvärda hittar vi en bit upp mot kyrkan. Det äldre paret som sitter på varsin pall och vilar armarna mot glasdiskarna ser ut att ha funnits här åtminstone de sista 40 åren. De pratar ingen engelska men snappar villigt upp de grekiska ord vi lyckas prestera. Till slut, efter att kvinnan våghalsigt klättrat på en trästege trots en ömmande höft, lyckas vi handla underkläder i precis rätt storlek. 60 kronor och de ljusblå kalsongerna med y-front är våra. Plockade ur en av säkert 50 små kartonger staplade under taket. Alla med olika handskrivna beteckningar.
- Väldigt bra kvalitet. De håller livet ut, säger hon, eller i alla fall något liknande.
Mannen nickar instämmande och plirar vänligt med de bruna ögonen. Kalsongerna stoppar han i en papperspåse som viks ihop ordentligt.
Lite senare, på ortens utomhusbiograf hittar jag Merina som glatt förklarar att hon aldrig tröttnar på film. Tillsammans med maken har hon drivit biografen de senaste 20 åren. Varje kväll vid 22-tiden vevar han igång projektorn och barn och vuxna bänkar sig under stjärnorna. I pausen flockas alla vid popcornsförsäljningen. För de båda svenska tjejerna Lydia Gadolin och Sanna Svegrup ingår film i hyran. De hyr ett litet krypin just bakom sista raden för knappt 2000 kronor i månaden. Redan första dagen kunde de dra bort gardinen och se Pirates of Caribean från sängen.
- Vi har film, men ingen air-condition, skrattar tjejerna, som jobbar nattpass på Jetee strandbar vid sandstranden.
Lönen ligger på runt 50 kronor i timmen, och då ingår åtskilligt skålande med gästerna som ofta vill bjuda.
- Det är den besvärliga biten. Det är oartigt att tacka nej så vi försöker smussla i vatten, berättar Lydia.
Pizzerior finns det gott om i centrum, vi hittar två av de tre som ska finnas och alla ståtar med stenugnsbakad pizza. Vi äter den vår godaste Galzone någonsin.
I centrum hittar vi också Nikos dykbutik. Den är stängd på dagtid men efter ett kort mobilsamtal har vi stämt träff med dykinstruktören ett par dagar senare. Det blir en dag som äldste sonen aldrig kommer att glömma. På sex meters djup får han stifta bekantskap med bläckfiskar, långarmade sjöstjärnor, sjöborrar och nyfikna fiskar.
- Jag ska ta dykcertifikat, är det första han säger när han skvätter upp ur djupet tillsammans med instruktören.
Jag ser tusenlapparna fladdra iväg, men jag ser också glittret i hans ögon.
AZOGIREZ VÄRT EN HELDAG
En kväll flyr vi hettan i stan och ger oss upp till bergsbyn Azogirez några kilometer bort. Det skulle vi inte ha gjort. Åkt dit på kvällen alltså. Azogirez är värt en hel egen dag – minst. Först tänker vi bara åka förbi tavernan som ser lite sjaskig ut och där det sitter folk som vi uppfattar som byns fyllon. Det visar sig att vi har fel. Efter tio minuter med Lucky Koukoutsakis, som äger tavernan, är vi sålda. Han berättar byns historia och visar kartan han själv ritat och kopierat. Han får oss att vilja utforska grottor, bada i vattenfall, besöka kyrkor och kloster och vandra på de små stigarna. I byn bor ett 25-tal personer och den unge tavernaägaren kan räkna upp dem alla, greker som utlänningar. Byn känns både intim och spännande.
INTIMA ELAFONISSI
Intimt känns också Elafonissi en och en halv timmes bilfärd från stan, trots de enorma turistmassor som den rosa stranden lockar varje år. Men när turistbussarna lämnat stranden, folk droppat av och man har stället nästan för sig själv kan man förstå känslan som Vangelis Tzanakis hade för 30 år sedan. Då brukade han och hans kompisar cykla ner från berget där familjen drev taverna för att tälta på stranden.
- Det var paradiset, säger Vangelis, som idag driver familjestället vidare med hjälp av sin svenska hustru Agneta och parets tre barn som hjälper till under sommarlovet.
Och för oss nordbor ger Chrissokalitsa, sex kilometer ovanför Elafonissi, fortfarande en smak av paradis. Att se solen sjunka i havet från verandan och sedan doppa sig i polen med de imponerande bergen som väktare runtomkring slår det mesta.
Det var inte planerat, men efter ett kort dagsbesök får det lov att bli en övernattning. Det blir en av resans mest minnesvärda. Vi strövar på den långa Elafonissistranden, rusar ikapp i det grunda vattnet och njuter sedan av den mörka natten uppe på berget.
Med den minnesbilden i bakhuvudet kan vi sedan stå ut med en natt utanför Daratso nära Chania. När turisttrafiken susar som värst och det relativt trista hotellet känns deprimerande och opersonligt kan vi blunda. Bilderna följer oss ända hem.
I minnet lever fortfarande doften av den vilda timjan som växte på muren som Vangelis byggt av sten från stranden, havsvatten varmt som i en bubbelpool och den ljumma nattluften. Så tyst och mäktig att man kunde höra suset från olivträden blandas med cikadornas surrande.
TIPS & FAKTA
Resan blev fylld av high-lights. Här är några som vi gärna delar med oss av:
Red Beach
Liten ljuvlig sandstrand som nås via en liten stig över berget från Matala. Följ skylt från centrum eller fråga ortsborna. När du kommer fram till en stor plan nedanför berget - gå till höger och gena över en utgrävning och sedan uppför berget. Uppe vid ett förfallet hus, gå vänster längs bergskanten. Promenaden tar en halvtimme och gympaskor eller stadiga sandaler rekommeneras. Det finns solstolar men ingenting att köpa och inga duschar.
Kali Limenes
Kan nås via flera vägar från Matala, men välj den asfalterade vägen genom byarna Pombia och Pigedakia. Det tar cirka en timme. Vägen är smal och slingrande, men det är nästan ingen trafik så det går bra att köra. Stranden består av småsten och grov sandbotten med kristallklart vatten. Ett fantastiskt lugn härskar här och det är mest grekiska turister som hittar hit. Utsikten störs lite av oljecisterner på en ö utanför, men det finns ingen olja på stranden. Här är fri camping tillåten även om skyltar säger motsatsen.
Det finns ett par duschar och en liten taverna. Någon kilometer österut finns ett par ställen som hyr ut rum för 15-20 Euro natten. Fråga tavernans ägare efter vägen.
Telefon Taverna Gorgona: +30 2892097510
Agios Pavlos
I Agios Pavlos är det lugnet som attraherar, men även den avslappnade stämningen som bjuder in till nattliga samtal på den fantastiska verandan med utsikt över sanddynerna. Här finns flera ställen att bo på men vi fastnade för tavernan direkt nedanför yogacentret som har rum under vinrankorna precis ovanför stranden. Där tillbringar folk dagarna på mjuka, pastellfärgade dynor eller i hängmattorna sippandes på något kallt att dricka. När luften blir svalare kan man med fördel promenera över sanddynerna till en strand på andra sidan som ståtar med en liten taverna i ena änden. Den sägs ha vidunderlig mat. Sandstranden nedanför tavernan får också högt betyg. Dusch finns vid tavernan och på kvällarna förvandlas stället till en bubblande metropol där folk från olika länder lekande lätt hamnar i samtal med varandra.
Vägen till det lilla stället, som inte är en by utan bara några hus samlade, är slingrig och rätt lång. Men den är asfalterad hela vägen och målet gör det väl värt tiden.
Telefon till Agios Pavlos Hotel +302832071104 eller http://www.agiospavloshotel.gr
Rodakino
I Rodakino bor det ungefär 300 personer. Det här är inte något välbesökt turistställe, men det finns några tavernor och hotell nere vid stranden Koraka. Sunrise är enda hotellet med pool och det ligger några hundra meter upp från stranden i en prunkande trädgård. Små, men fräscha studios och större lägenheter. Stranden är långsträckt och till vänster finns en grotta på land. Följer man istället vägen åt höger nere vid vattnet och stannar vid sista tavernan leder en stig till nästa strand. Cirka 15 minuters promenad. Direkt nere vid stranden kan man slå läger om man vill simma under klipputskott och i små grottor. Simma cirka tio minuter österut och du kommer till en helt öde liten strand som bara kan nås från vattnet. Simmar du vidare runt den utskjutande klippudden ska det finnas en helt fantastisk grotta att simma in i. Genom ett hål i taket silar dagsljuset ner.
En promenad från Rodakino som rekommenderas är att följa vägen österut när man kommer ner till vattnet. Den slingrar sig uppför berget och efter cirka 45 minuter kommer man fram till hotell Akropolis som i juni var helt öde. Såg enkelt men häftigt ut och öppnar tydligen under högsäsong. Den lilla grusvägen slingrar sig ovanför flera små öde sandstränder och Akropolis ligger helt ensamt på en klippa med bedövande utsikt. Det går att köra bil, men det är omöjligt att mötas. Akropolis kan också nås med bil från stora vägen där en liten skylt visar avfarten.
Telefon till Sunrise: +3028320-31787 eller http://www.sunrise-aprts.gr
Telefon till Akropolis:
Palmstranden
Nedanför klostret Moni Preveli ligger Palmbeach, som gör skäl för namnet. Palmträden hänger ut över det gröna vattnet. Detta är en relativt välkänd pärla som besöks både via båt och till fots. Med bil svänger man av till vänster strax innan man kommer fram till klostret. Från betalparkeringen (15 kronor) är det cirka 10-15 minuters promenad ner. Uppför är det tufft om man går när det är varmt.
Stranden är så pass stor att den inte känns överbefolkad, även i skuggan under träden finns det plats. Den stora behållningen får man dock om man sätter på sig skorna och vandrar längs floden upp i ravinen, det finns stigar på båda sidor. Här kan man hyra trampbåt för 7 Euro för en timme, men man kommer inte särskilt långt med den. Till fots kan man, enligt båtuthyraren som jobbat här de senaste 20 åren, gå i flera timmar. Över allt hittar man egna små pooler fyllda av grönskimrande kristallklart vatten. Redan en liten bit uppför floden fick man i slutet av juni vara helt ensam. Trekkingsandaler som tål vatten är perfekta, för här och där vill man ta sig över till andra sidan.
Dykning i Paleochora
Ska man testa dykning så kan det med fördel ske i Paleochora. Här finns Nikos Bolanakis, som ser ut som en övervintrad hippie, men som visar sig ha en god portion tålamod, en ruskigt pedagogisk läggning samt ett lugn och ett säkerhetstänkande som imponerar. Både barn från tio år och vuxna kan göra ett introduktionsdyk på sex meters djup för 500 kronor. Då ingår transport från ditt hotell, teori, utrustning och själva dyket. Det var faktiskt värt varenda krona. Även andra typer av dyk erbjuds naturligtvis. Hans butik finns mitt inne i centrum och är öppen på kvällstid.
Telefon: 0030-6974078440 eller http://www.aquacreta.gr
Agia Sopia
Stalagmiter och stalagtiter hittar man i Agia Sophia i Koutsamatados. Den sägs vara en av Kretas större grottor och formationerna är sannerligen fantasieggande. Här njöt barnen av svalkan och den bedövande utsikten från grottöppningen i minst en timme. Ta helst med en ficklampa för att kunna utforska de inre delarna och se upp var du sätter fötterna. På vissa ställen är det riktigt halt. Grottan har fri entré och sköts om av tavernaägaren som erbjuder en stunds vila strax nedanför grottöppningen. Riktigt gemytligt. Promenaden upp till grottöppningen tar cirka tio minuter och det finns en bra trappa. Grottan ligger drygt en mil sydost om Kissamos/Kastelli på vägen mot Paleochora.
Azogires
Bara några kilometer upp i bergen från Paleochora hittade vi en riktig pärla, som först inte alls tedde sig särskilt utsökt. När vi vågar närma oss och fick ortens hela historia förklarad av den unge tavernaägaren Lucky, som hade entusiasmen sprudlande ur ögonen, då stannade vi. Lucky har visioner för "sin" by där han växt upp och har själv ritat en detaljerad karta över
grottor, vattenfall, kloster, kyrkor och vandringsstigar. Här finns bland annat grottan där de 99 kyrkofäderna från olika delar av världen enligt legenden dog vid samma tidpunkt allihopa. Åk till Azogirez, men åk inte i skymningen. Kom i gryningen och spendera hela dagen där - och se till att få en karta och lite guidning av Lucky. Eller sov över i något av de åtta rummen på Alpha Rooms för cirka 20 E per dubbelrum.
Telefon till Alpha restaurant: +30 2823041620
Elefonissi
Stranden när välbesökt, men undvik måndagar och onsdagar då tursitbussarna strömmar till som värst. Satsa också på minst en övernattning, så får du stranden nästan för dig själv när alla åkt hem. Här finns flera rumsuthyrare och tavernor ganska nära stranden. På krönet av berget, sex kilometer ovanför Kretas riviera, ligger hotel Glykeria med pool och fräscha, stora rum. Alla med havsutsikt. Här bor man nära naturen, otroligt trivsamt och med bara några minuters bilfärd till stranden. Värdparet vet också egna små stigar till flera stränder som kan nås från hotellet. Missa inte att gå ut till den lilla sandön som vanligtvis är skild från stranden av vatten. Under vårt besök hade den dock växt samman med fastlandet. Ute på ön finns pyttesmå stränder och lika kristallklart vatten som inne vid land. Det finns ingen riktig taverna på stranden eftersom de två kommuner som äger marken inte har kunnat enas. En färdigbyggd taverna gapar tom, medan en tillfällig "kantina" längre upp från stranden serverar glass, dryck
och enklare måltider som får intas sittande på ölbackar. Det finns flera duschar på stranden.
Telefon: +30 2822061292, webb: http://www.glykeria.com
Chora Sfakion
Missa inte att sova över här! Här hittar man bystämningen direkt ovanför den lilla stranden längs kullerstensgatorna. Små butiker och restauranger flockas kring gatorna och här känns direkt att man vill stanna och att det är lätt att få kontakt med byborna. På Xenia, vid hamnen, finns rum med havsutsikt och parabolkanaler på teven för 35 euro (dubbelrum). Samma pris hela sommaren, rent och fräscht. Uppe på berget finns stället för den som vill ha pool. På nybyggda Notos Suites kostar dubbelrummen också 30 euro under lågsäsong, men höjs till 40 under högsäsong. Utsikten från poolen är allt man drömmer om. Där kan man sitta och spana ner över fartygen som lägger till i hamnen.
Telefon Notos: +30 2825091200
Telefon Xenia Hotel +30 2825091202
Med bilen blir packningen lätt och det blir också lätt att ta sig till små undangömda "pärlor". Hotell bokar man enkelt via internet i förväg.
Den här texten publicerades 2008 i Reseguidens papperstidning. Här hittar ni också några "överblivna" tips på pärlor som inte fick plats i papperstidningen.
PÅ LUFF MED BIL - PÅ SÖDRA KRETA
Aldrig skulle jag ha gissat att ett av de bestående minnena från Greklandsresan skulle vara ett sandtag i skymningen. Inte heller skulle jag ha trott att en biltur på ett skitigt lastbilsflak skulle etsa sig fast i barnens minne. Eller att en infångad gräshoppa skulle fascinera en halvtimme och fotograferas ur alla tänkbara vinklar.
Men jag hade fel.
Det riktiga Grekland, det som jag föresatt mig att visa mina två grabbar, fanns i de små detaljerna.
Vi skulle ge oss ut på äventyr, det var bestämt. Hyrbilen var beställd till Chanias flygplats på Kreta, några små familjepensioner på sydkusten var bokade och väskan var laddad med medikamenter och solskyddsmedel. I bagaget fanns också en handfull tågluffarminnen från min egen ungdom.
Vi skulle resa bekvämt i jakten på Äventyret och låta dagsformen bestämma takten. Ordet "skynda sig" skulle vi likt Bamses kompis Skalman bannlysa.
Vi var förväntansfulla även om nervositeten fladdrande som liten nattfjäril i lampskenet, någonstans i magtrakten på mig. Hur skulle vägarna se ut? Skulle jag klara turerna i bergen trots höjdrädslan? Och skulle barnen fascineras av Grekland precis som jag gjort?
I Chania slår hettan emot utanför flygplatsen där biluthyraren troget väntar med en liten skylt. Redan första milen blir båda barnen illamående, men det försvinner efter ett matstopp.
- Jag kan inte låta bli att titta på allt runtomkring. Det är så häftigt här i Grekland och då kan man ju inte bara stirra på vägen, förklarar äldste sonen, som kommenterar blommor, berg, hus och palmer.
Jag blir glatt överraskad när vi ska korsa bergskedjan för att ta oss över till sydsidan ön. Skymningen rycker allt närmare och det känns lite vanskligt att ge sig upp i bergen men de stora bergsvägarna visar sig vara överraskande breda. Fast vad armeringsjärnen med vidhängande hönsnät efter vägkanten ska skydda mot känns oklart. Inte några avkörningar över stupkanterna i alla fall.
ÖVER BERGEN
Från Chania till Matala på Sydkusten är det ungefär 25 mil, men resan går smidigt på några timmar. Det gör också alla andra resor under vår två veckors-semester. Själv vill jag gärna förställa mig att det beror på grekiska Anna som vi plockar upp längs en liten byväg i början av resan. Det är över 40 grader varmt ute och tanten står längs vägen i svarta kläder och huckle. Utan att vifta med tummen får hon oss att förstå att hon gärna vill åka med. När vägen delar sig förklarar hon med gester att hon ska kliva av eftersom hennes bergsby ligger åt andra hållet. Vi skjutsar henne dryga milen uppför berget och det blir en färd av så många korstecken och "mina kära, kära barn" att jag tappar räkningen.
- Nu blev vi allt ordentligt välsignade. Det var väl toppen, skrattar jag, när Anna klivit av under långa grekiska haranger som jag bara förstår delvis.
- Ja, ja. Det kan du säga som slapp sitta bredvid tanten. Hon luktade faktiskt ansjovis, säger yngste sonen med skärpa, även om också han inser att vi knappast kunde ha lämnat henne på den lilla byvägen i stekande hetta. Kanske hade det kommit en till bil om någon timme, kanske inte.
I Matala väntar enkla rum och en minutöst skött pool på Dimitris Villa, tio minuters promenad från centrum. Där härskar Elena medan den övriga familjen sköter slakteributiken i närbelägna staden Mires. För cirka 300 kronor natten får vi trevligt bemötande, frukost, nattsömn med svalkande aircondition, doftande jasminbuskar och en stor vit uggla som piper utanför rummet varje kväll.
LUGNA MATALA
I Matala bor bara en handfull människor vintertid. Under sommaren flockas turistbussarna här på dagarna och grekerna bor i sina sommarhus för att serva turisterna. Många vill se grottorna, utgrävda direkt ur berget där heliga män bott för århundraden sedan och där 60-talets hippes gjorde sig sina nattkvarter.
Men på kvällarna, åtminstone under försäsongens juni, är Matala ett rent ljuvligt ställe att flanera på. Små butiker med tillräckligt mycket "tingel-tangel" för att underhålla barnen länge, ett bilfritt centrum, restauranger utan inkastare, ett bageri sprängfyllt med sötsaker och en solnedgång i havet. Avslappnat är nog det ord som bäst beskriver stämningen. Lika avslappnat som butiskchefen Stefanos som varje kväll kan ses utanför guldsmedsbutiken sippandes på en vattenpipa som sprider en sötaktig doft av körsbär.
- Det är inte tobak han röker utan frukt, förklarar hans anställda tyska, som är den som egentligen jobbar. Stefanos lutar sig bekvämt tillbaka, betraktar eftertänksamt natthimlen och de förbipasserande. Kanske funderar han ut några nya odlingsknep att använda på farmen i hembyn någon mil bort, för liksom många andra har han även en annan sysselsättning. Inkomsterna från sommarturisterna räcker inte.
Stranden i Matala är vacker, men mer njutning hittar man cirka 30 minuter promenad bort, på andra sidan berget. Där finns Red Beach som bjuder på ljuvlig sandstrand efter en svettig tur. Under vårt besök kunde grabbarna njuta av två meter höga, turkosblå vågor, ihärdigt övervakade av solstolsuthyraren som även tagit på sig rollen som badvakt.
- Simma lite längre ut hojtar han, och modershjärtat hoppar rakt upp i halsgropen.
Längre ut verkar livsfarligt, men han har rätt. Nära stranden slås man ner i gruset och kan skrapa sig rejält.
Promenaden till stranden blir delvis en klättring, och vår hyresvärdinna hade varnat oss innan. Själv skulle hon aldrig ta med sin sexåring dit. Döm om vår förvåning när vi svettiga och med skrapade knän blir omhoppade av en livlig tjej i femårsåldern som gör vandringen i flip-flops. Det visar sig senare att det finns en mycket smidigare väg än den vi valt.
PYTTELILLA RODAKINO
Efter fyra dagar i Matala styr vi kosan mot lilla Rodakino några timmar västerut längs kusten. Det är en bergsby med 300 invånare som är bofasta även vintertid. Enligt ortens butiksbiträde, som jobbar i den enda lilla supermarketen, har man definitivt inte långtråkigt här.
- Nej, det här är ett underbart ställe. Vi har bara 40 minuter med bil till Rethymnon så varför skulle vi vilja bo någon annanstans, säger hon.
Efter några dagar ska vi hålla med både henne och hotellfamiljens 14-årige son Stelios som förvånat frågar oss varför i hela friden vi ska åka någon annanstans för att fortsätta vår semester. Då har vi dykt i grottor, vandrat i bergen och med värdinnans tillåtelse tagit nattliga dopp i poolen. På Stelios fråga har vi inget bra svar.
Varje morgon vaknar vi till rohododenronträdets nyutslagna klockor som hälsar morgonsolen och brödbilens gälla tuta. Lite senare rullar fruktbilen in på den lilla stenlagda gården och tutar ännu högre. Under hela resan är det här vi köper det billigaste brödet, knappt fem kronor för en hemlevererad, nybakt limpa.
På kvällen är det självklart "volta" som gäller. Stelios vill gärna visa "sitt" sandberg där nöjet är att klättra så högt man orkar och sedan rusa nerför i full fart. Det blir en favorit som gör barnen sandiga in i minsta skrymsle - och glatt trötta.
På promenaderna följer också fyraårige Rafael och treårige Mario med, ledsagade av hotellstäderskan som vi gissar har någon slags dubbelfunktion även som barnvakt. Eftersom hon bara pratar grekiska får vi kommunicera så gott det går - vilket blir med många gester och stora skratt.
En kväll följer alla med oss på en bergsvandring i jakt på en kyrka vi sett på kartan.
Redan när vi ger oss av börjar solen gå ner och när vi efter en timme hittat getter, cikador, utsikt över öde vikar och ett stängt hotell otillgängligt högt uppe på en klippa, ser vi mörkret komma.
- Kolla där är kyrkan! Stelios vrålar upphetsat och pekar på en vit prick en bra bit bort.
Vi väljer istället att svalka oss i den öde hotellkranen som bjuder på friskt vatten. På hemvägen får jag och hotellstäderskan galoppera med de minsta barnen på ryggen till deras stora förtjusning. Ledsagade av barnskratt och getternas bräkande skuttar vi fram medan mörkret sänker sig. Turligt nog skaffar Stelios lift med en liten lastbil sista biten.
- Det här måste vi göra oftare, utbrister yngste sonen, och kravlar snabbt upp på flaket.
Tillbaka ”hemma” njuter vi av den andäktiga tystnaden vid poolkanten. Nattmörkret har krupit på och fladdermössen ritar fartränder på himlen i sin strävan att snappa en munfull
vatten.
Att semestern skulle kunna vara både rofylld och intensiv låter som en paradox, men så är det faktiskt i Rodakino. Det finns alltid något att göra, och folk tar det mesta med en axelryckning, vilket i och för sig tycks vara ett typiskt grekiskt drag. På vägen till byn började motorlampan på bilens display att lysa ilsket orange. Jag ringde biluthyraren som bara hade en enda fråga. Lyste oljelampan tro? När den inte gjorde det kunde jag riktigt höra hur han ryckte på axlarna där borta på andra sidan ön, och skrynklade i hop ansiktet i en avvärjande grimas.
- Jahaja. Och vad ska jag göra åt det då?, sade han.
Jag blev svarslös. Bilen fortsatte dock att rulla och efter fem dagars körning upp och ner i bergen slutade lampan att lysa…
BÅT LÄNGS KUSTEN
Efter tre dagar i Rodakino packar vi motvillig väskorna och åker i sakta mak mot Chora Sfakion. Utsikten är som vanligt bedövande och bergen mäktiga, men vi har nästan blivit immuna. Till Chora Sfakion tar många bilen eller bussen för att kliva på färjan till Agia Roumeli där Samariaravinen slutar. Att gå ravinen nerifrån och vända vid Järnporten är en populär tur och de som gått hela vägen uppifrån ravinen skeppas till de väntande turistbussarna. I den lilla byn stannar inte många personer i juni och början av juli.
- Här är helt dött från slutet av maj fram till mitten av juli. Folk som kommer hit vänder när de ser alla parkerade bilar och bussar för de tror att det är tjockt med turister här, säger Georgios Likogianaki. Till yngste sonens förtjusning lär han ut den rätta snitsen att snurra radbandet och berättar om grottorna och de små stränderna man kan nå med båt. Redan efter tio minuter vill vi stanna på den här platsen alla tre. Det känns trivsamt och det är lätt att få kontakt med människor. Uppe på berget hittar vi ett fantastiskt hotell med pool och bedövande utsikt. Men det blir bara en snabbtitt för ett par timmar senare går båten mot nästa förbokade hotell. Tyvärr.
I Chora Sfakion tar kustvägen slut och vill man vidare västerut är alternativen bilfärja eller en tur norrut över bergen och sedan ner söderut igen. Vi väljer färjan eftersom det känns bekvämt. Det kostar oss cirka 700 kronor och i efterhand skulle vi nog lika gärna tagit bergsvägen. Båtresan är vacker men ruskigt het och inkluderar ett två timmar långt stopp i Agia Roumeli. På stranden ligger stora betongklumpar som snabbt för tankarna till kriget med turkarna. Är det månne en krigslämning? Men, nej. Det är bara lämningar efter en desillusionerad grek. Han hade börjat bygga en enorm pir, men så tog pengarna slut och pirbyggaren lämnade helt sonika resterna kvar på stranden. "The greek way" som byborna säger.
PALEOCHORA KÄNNS STORT
Paleochora når vi efter sammanlagt fem timmar. Att en stad med 2000 invånare skulle kunna kännas stor och förvirrande hade jag aldrig trott. Men så är det. Efter de små mysiga ställen som vi besökt känns Paleochora som en opersonlig metropol. Men vi erövrar staden och omgivningarna bit för bit, så gott det går i värmeböljan. På kvällarna häller vi i smyg isvatten på brännheta ben under borden på tavernan. Vid midnatt är temperaturen 39 grader.
En kväll åker vi österut mot stränderna vid Anidri. Ljummet kvällsdopp med utsikt över staden där lamporna tänds en efter en. Även västerut finns sandstränder där vattnet är kristallklart och turisterna är försvinnande få. En liten halvö skjuter ut i havet en knapp mil från Paleochora och där hittar man lätt sin egen lilla strandremsa.
Själva centrum inbjuder till strövtåg och det myllrar av butiker. Den mest minnesvärda hittar vi en bit upp mot kyrkan. Det äldre paret som sitter på varsin pall och vilar armarna mot glasdiskarna ser ut att ha funnits här åtminstone de sista 40 åren. De pratar ingen engelska men snappar villigt upp de grekiska ord vi lyckas prestera. Till slut, efter att kvinnan våghalsigt klättrat på en trästege trots en ömmande höft, lyckas vi handla underkläder i precis rätt storlek. 60 kronor och de ljusblå kalsongerna med y-front är våra. Plockade ur en av säkert 50 små kartonger staplade under taket. Alla med olika handskrivna beteckningar.
- Väldigt bra kvalitet. De håller livet ut, säger hon, eller i alla fall något liknande.
Mannen nickar instämmande och plirar vänligt med de bruna ögonen. Kalsongerna stoppar han i en papperspåse som viks ihop ordentligt.
Lite senare, på ortens utomhusbiograf hittar jag Merina som glatt förklarar att hon aldrig tröttnar på film. Tillsammans med maken har hon drivit biografen de senaste 20 åren. Varje kväll vid 22-tiden vevar han igång projektorn och barn och vuxna bänkar sig under stjärnorna. I pausen flockas alla vid popcornsförsäljningen. För de båda svenska tjejerna Lydia Gadolin och Sanna Svegrup ingår film i hyran. De hyr ett litet krypin just bakom sista raden för knappt 2000 kronor i månaden. Redan första dagen kunde de dra bort gardinen och se Pirates of Caribean från sängen.
- Vi har film, men ingen air-condition, skrattar tjejerna, som jobbar nattpass på Jetee strandbar vid sandstranden.
Lönen ligger på runt 50 kronor i timmen, och då ingår åtskilligt skålande med gästerna som ofta vill bjuda.
- Det är den besvärliga biten. Det är oartigt att tacka nej så vi försöker smussla i vatten, berättar Lydia.
Pizzerior finns det gott om i centrum, vi hittar två av de tre som ska finnas och alla ståtar med stenugnsbakad pizza. Vi äter den vår godaste Galzone någonsin.
I centrum hittar vi också Nikos dykbutik. Den är stängd på dagtid men efter ett kort mobilsamtal har vi stämt träff med dykinstruktören ett par dagar senare. Det blir en dag som äldste sonen aldrig kommer att glömma. På sex meters djup får han stifta bekantskap med bläckfiskar, långarmade sjöstjärnor, sjöborrar och nyfikna fiskar.
- Jag ska ta dykcertifikat, är det första han säger när han skvätter upp ur djupet tillsammans med instruktören.
Jag ser tusenlapparna fladdra iväg, men jag ser också glittret i hans ögon.
AZOGIREZ VÄRT EN HELDAG
En kväll flyr vi hettan i stan och ger oss upp till bergsbyn Azogirez några kilometer bort. Det skulle vi inte ha gjort. Åkt dit på kvällen alltså. Azogirez är värt en hel egen dag – minst. Först tänker vi bara åka förbi tavernan som ser lite sjaskig ut och där det sitter folk som vi uppfattar som byns fyllon. Det visar sig att vi har fel. Efter tio minuter med Lucky Koukoutsakis, som äger tavernan, är vi sålda. Han berättar byns historia och visar kartan han själv ritat och kopierat. Han får oss att vilja utforska grottor, bada i vattenfall, besöka kyrkor och kloster och vandra på de små stigarna. I byn bor ett 25-tal personer och den unge tavernaägaren kan räkna upp dem alla, greker som utlänningar. Byn känns både intim och spännande.
INTIMA ELAFONISSI
Intimt känns också Elafonissi en och en halv timmes bilfärd från stan, trots de enorma turistmassor som den rosa stranden lockar varje år. Men när turistbussarna lämnat stranden, folk droppat av och man har stället nästan för sig själv kan man förstå känslan som Vangelis Tzanakis hade för 30 år sedan. Då brukade han och hans kompisar cykla ner från berget där familjen drev taverna för att tälta på stranden.
- Det var paradiset, säger Vangelis, som idag driver familjestället vidare med hjälp av sin svenska hustru Agneta och parets tre barn som hjälper till under sommarlovet.
Och för oss nordbor ger Chrissokalitsa, sex kilometer ovanför Elafonissi, fortfarande en smak av paradis. Att se solen sjunka i havet från verandan och sedan doppa sig i polen med de imponerande bergen som väktare runtomkring slår det mesta.
Det var inte planerat, men efter ett kort dagsbesök får det lov att bli en övernattning. Det blir en av resans mest minnesvärda. Vi strövar på den långa Elafonissistranden, rusar ikapp i det grunda vattnet och njuter sedan av den mörka natten uppe på berget.
Med den minnesbilden i bakhuvudet kan vi sedan stå ut med en natt utanför Daratso nära Chania. När turisttrafiken susar som värst och det relativt trista hotellet känns deprimerande och opersonligt kan vi blunda. Bilderna följer oss ända hem.
I minnet lever fortfarande doften av den vilda timjan som växte på muren som Vangelis byggt av sten från stranden, havsvatten varmt som i en bubbelpool och den ljumma nattluften. Så tyst och mäktig att man kunde höra suset från olivträden blandas med cikadornas surrande.
TIPS & FAKTA
Resan blev fylld av high-lights. Här är några som vi gärna delar med oss av:
Red Beach
Liten ljuvlig sandstrand som nås via en liten stig över berget från Matala. Följ skylt från centrum eller fråga ortsborna. När du kommer fram till en stor plan nedanför berget - gå till höger och gena över en utgrävning och sedan uppför berget. Uppe vid ett förfallet hus, gå vänster längs bergskanten. Promenaden tar en halvtimme och gympaskor eller stadiga sandaler rekommeneras. Det finns solstolar men ingenting att köpa och inga duschar.
Kali Limenes
Kan nås via flera vägar från Matala, men välj den asfalterade vägen genom byarna Pombia och Pigedakia. Det tar cirka en timme. Vägen är smal och slingrande, men det är nästan ingen trafik så det går bra att köra. Stranden består av småsten och grov sandbotten med kristallklart vatten. Ett fantastiskt lugn härskar här och det är mest grekiska turister som hittar hit. Utsikten störs lite av oljecisterner på en ö utanför, men det finns ingen olja på stranden. Här är fri camping tillåten även om skyltar säger motsatsen.
Det finns ett par duschar och en liten taverna. Någon kilometer österut finns ett par ställen som hyr ut rum för 15-20 Euro natten. Fråga tavernans ägare efter vägen.
Telefon Taverna Gorgona: +30 2892097510
Agios Pavlos
I Agios Pavlos är det lugnet som attraherar, men även den avslappnade stämningen som bjuder in till nattliga samtal på den fantastiska verandan med utsikt över sanddynerna. Här finns flera ställen att bo på men vi fastnade för tavernan direkt nedanför yogacentret som har rum under vinrankorna precis ovanför stranden. Där tillbringar folk dagarna på mjuka, pastellfärgade dynor eller i hängmattorna sippandes på något kallt att dricka. När luften blir svalare kan man med fördel promenera över sanddynerna till en strand på andra sidan som ståtar med en liten taverna i ena änden. Den sägs ha vidunderlig mat. Sandstranden nedanför tavernan får också högt betyg. Dusch finns vid tavernan och på kvällarna förvandlas stället till en bubblande metropol där folk från olika länder lekande lätt hamnar i samtal med varandra.
Vägen till det lilla stället, som inte är en by utan bara några hus samlade, är slingrig och rätt lång. Men den är asfalterad hela vägen och målet gör det väl värt tiden.
Telefon till Agios Pavlos Hotel +302832071104 eller http://www.agiospavloshotel.gr
Rodakino
I Rodakino bor det ungefär 300 personer. Det här är inte något välbesökt turistställe, men det finns några tavernor och hotell nere vid stranden Koraka. Sunrise är enda hotellet med pool och det ligger några hundra meter upp från stranden i en prunkande trädgård. Små, men fräscha studios och större lägenheter. Stranden är långsträckt och till vänster finns en grotta på land. Följer man istället vägen åt höger nere vid vattnet och stannar vid sista tavernan leder en stig till nästa strand. Cirka 15 minuters promenad. Direkt nere vid stranden kan man slå läger om man vill simma under klipputskott och i små grottor. Simma cirka tio minuter österut och du kommer till en helt öde liten strand som bara kan nås från vattnet. Simmar du vidare runt den utskjutande klippudden ska det finnas en helt fantastisk grotta att simma in i. Genom ett hål i taket silar dagsljuset ner.
En promenad från Rodakino som rekommenderas är att följa vägen österut när man kommer ner till vattnet. Den slingrar sig uppför berget och efter cirka 45 minuter kommer man fram till hotell Akropolis som i juni var helt öde. Såg enkelt men häftigt ut och öppnar tydligen under högsäsong. Den lilla grusvägen slingrar sig ovanför flera små öde sandstränder och Akropolis ligger helt ensamt på en klippa med bedövande utsikt. Det går att köra bil, men det är omöjligt att mötas. Akropolis kan också nås med bil från stora vägen där en liten skylt visar avfarten.
Telefon till Sunrise: +3028320-31787 eller http://www.sunrise-aprts.gr
Telefon till Akropolis:
Palmstranden
Nedanför klostret Moni Preveli ligger Palmbeach, som gör skäl för namnet. Palmträden hänger ut över det gröna vattnet. Detta är en relativt välkänd pärla som besöks både via båt och till fots. Med bil svänger man av till vänster strax innan man kommer fram till klostret. Från betalparkeringen (15 kronor) är det cirka 10-15 minuters promenad ner. Uppför är det tufft om man går när det är varmt.
Stranden är så pass stor att den inte känns överbefolkad, även i skuggan under träden finns det plats. Den stora behållningen får man dock om man sätter på sig skorna och vandrar längs floden upp i ravinen, det finns stigar på båda sidor. Här kan man hyra trampbåt för 7 Euro för en timme, men man kommer inte särskilt långt med den. Till fots kan man, enligt båtuthyraren som jobbat här de senaste 20 åren, gå i flera timmar. Över allt hittar man egna små pooler fyllda av grönskimrande kristallklart vatten. Redan en liten bit uppför floden fick man i slutet av juni vara helt ensam. Trekkingsandaler som tål vatten är perfekta, för här och där vill man ta sig över till andra sidan.
Dykning i Paleochora
Ska man testa dykning så kan det med fördel ske i Paleochora. Här finns Nikos Bolanakis, som ser ut som en övervintrad hippie, men som visar sig ha en god portion tålamod, en ruskigt pedagogisk läggning samt ett lugn och ett säkerhetstänkande som imponerar. Både barn från tio år och vuxna kan göra ett introduktionsdyk på sex meters djup för 500 kronor. Då ingår transport från ditt hotell, teori, utrustning och själva dyket. Det var faktiskt värt varenda krona. Även andra typer av dyk erbjuds naturligtvis. Hans butik finns mitt inne i centrum och är öppen på kvällstid.
Telefon: 0030-6974078440 eller http://www.aquacreta.gr
Agia Sopia
Stalagmiter och stalagtiter hittar man i Agia Sophia i Koutsamatados. Den sägs vara en av Kretas större grottor och formationerna är sannerligen fantasieggande. Här njöt barnen av svalkan och den bedövande utsikten från grottöppningen i minst en timme. Ta helst med en ficklampa för att kunna utforska de inre delarna och se upp var du sätter fötterna. På vissa ställen är det riktigt halt. Grottan har fri entré och sköts om av tavernaägaren som erbjuder en stunds vila strax nedanför grottöppningen. Riktigt gemytligt. Promenaden upp till grottöppningen tar cirka tio minuter och det finns en bra trappa. Grottan ligger drygt en mil sydost om Kissamos/Kastelli på vägen mot Paleochora.
Azogires
Bara några kilometer upp i bergen från Paleochora hittade vi en riktig pärla, som först inte alls tedde sig särskilt utsökt. När vi vågar närma oss och fick ortens hela historia förklarad av den unge tavernaägaren Lucky, som hade entusiasmen sprudlande ur ögonen, då stannade vi. Lucky har visioner för "sin" by där han växt upp och har själv ritat en detaljerad karta över
grottor, vattenfall, kloster, kyrkor och vandringsstigar. Här finns bland annat grottan där de 99 kyrkofäderna från olika delar av världen enligt legenden dog vid samma tidpunkt allihopa. Åk till Azogirez, men åk inte i skymningen. Kom i gryningen och spendera hela dagen där - och se till att få en karta och lite guidning av Lucky. Eller sov över i något av de åtta rummen på Alpha Rooms för cirka 20 E per dubbelrum.
Telefon till Alpha restaurant: +30 2823041620
Elefonissi
Stranden när välbesökt, men undvik måndagar och onsdagar då tursitbussarna strömmar till som värst. Satsa också på minst en övernattning, så får du stranden nästan för dig själv när alla åkt hem. Här finns flera rumsuthyrare och tavernor ganska nära stranden. På krönet av berget, sex kilometer ovanför Kretas riviera, ligger hotel Glykeria med pool och fräscha, stora rum. Alla med havsutsikt. Här bor man nära naturen, otroligt trivsamt och med bara några minuters bilfärd till stranden. Värdparet vet också egna små stigar till flera stränder som kan nås från hotellet. Missa inte att gå ut till den lilla sandön som vanligtvis är skild från stranden av vatten. Under vårt besök hade den dock växt samman med fastlandet. Ute på ön finns pyttesmå stränder och lika kristallklart vatten som inne vid land. Det finns ingen riktig taverna på stranden eftersom de två kommuner som äger marken inte har kunnat enas. En färdigbyggd taverna gapar tom, medan en tillfällig "kantina" längre upp från stranden serverar glass, dryck
och enklare måltider som får intas sittande på ölbackar. Det finns flera duschar på stranden.
Telefon: +30 2822061292, webb: http://www.glykeria.com
Chora Sfakion
Missa inte att sova över här! Här hittar man bystämningen direkt ovanför den lilla stranden längs kullerstensgatorna. Små butiker och restauranger flockas kring gatorna och här känns direkt att man vill stanna och att det är lätt att få kontakt med byborna. På Xenia, vid hamnen, finns rum med havsutsikt och parabolkanaler på teven för 35 euro (dubbelrum). Samma pris hela sommaren, rent och fräscht. Uppe på berget finns stället för den som vill ha pool. På nybyggda Notos Suites kostar dubbelrummen också 30 euro under lågsäsong, men höjs till 40 under högsäsong. Utsikten från poolen är allt man drömmer om. Där kan man sitta och spana ner över fartygen som lägger till i hamnen.
Telefon Notos: +30 2825091200
Telefon Xenia Hotel +30 2825091202