Någon gång tidigt på 70-talet var jag ombord på en indisk båt som hade ankrat upp på Danafjorden utanför Göteborg. Jag har sedan barn varit en inbiten frimärkssamlare och hade för vana att alltid ha med mig ett kuvert med frimärken för att kunna byta ifall jag skulle träffa någon likasinnad på någon båt jag skulle besöka. Ombord på detta indiska fartyg träffade jag en purser (N) och till min glädje också filatelist vilket gjorde att vi fick mycket att prata om. Jag berättade för honom om min och min frus planer att längre fram i tiden resa till Ceylon på safari. N tyckte naturligtvis att enligt hans erfarenhet var Indien ett bättre land för safari. Vi bytte självfallet några frimärken med varandra men också adresser och telefonnummer innan jag lämnade fartyget.
Ett par dagar senare blir jag uppringd av N som bjöd ombord mig och min fru ombord, fartyget skulle lasta papper i Frihamnen så på grund av snöfall blev de liggande i Göteborg i nästan en vecka eftersom det inte gick att lasta i detta väder. Vi bjöd hem N på middag samt guidade honom runt bland Göteborgs sevärdheter vilket han verkligen uppskattade. Så småningom avseglade fartyget och jag såg med spänning fram emot om vi skulle höras av igen.
Efter något år när N hade kommit hem till Bombay och mönstrat av började ett långvarigt brev- och frimärksväxlande oss emellan och mitt och min frus intresse för Indien ökade mer och mer. Vi fick inbjudan till N:s bröllop men hade då inte de ekonomiska möjligheterna eftersom vi just stod med ett nybyggt hus och med allt vad detta innebar.
1977 bestämde vi oss äntligen för en tre veckors safari-resa till Nepal och Indien och därefter stanna en vecka i Bombay hos N och hans fru. När vi anlände till Bombay hade N tagit semester hela veckan och arrangerat program för oss från morgon till kväll, en helt fantastisk upplevelse av Bombay. Vi hade nu under fyra veckor upplevt så otroligt mycket av Indiens djur, natur, kultur etc. samtidigt hade vi verkligen fått goda vänner i Indien så intresset växte ännu mera och vi bestämde oss för att vi skall tillbaka igen någon gång. Intresset för Indien mynnade ut i att vi tillsammans med 12 familjer startade en liten förening som sponsrade 13 barn i Calcutta så de skulle kunna gå i skola, verksamheten pågick i många år och en av dem blev utexaminerad ingenjör. 1982 fick vi en förfrågan av Adoptionscentrum i Stockholm om vi var intresserade resa till Calcutta för att träffa barnen och deras familjer, resan skulle adoptionscentrum bekosta mot att vi eskorterade två små blivande adoptivbarnbarn hem till Sverige. Vi accepterade naturligtvis för samtidigt fick vi tillfälle besöka N i Bombay när vi nu reste till Indien igen. Vi skrev till N och informerade om vår ankomst. När N fick höra anledningen till vårat besök i Calcutta ordnade han att hans bror kom till vår hjälp och det hade nog inte varit många barn vi hade lyckats finna om inte han var med eftersom alla bodde i kåkstäderna runt Calcutta. Under tiden i Calcutta besökte vi ett barnhem varifrån vi skulle eskortera två små barn till blivande adoptivföräldrar i Sverige, där fanns då även en äldre flicka 8 år gammal för adoption. Vi fattade tycke för henne och bestämde oss för att när vi kommer hem skall vi ansöka om adoption. Adoptionscentrum undrade förstås om vi hade fått solsting men efter ett halvt år var allt klart och jag reste ner för att hämta hem henne som ny familjemedlem. Brevväxlingen med N fortsatte fram till 1996 då vi tyvärr fick meddelande om att N hade avlidit. Jag fortsatte att skriva till N:s fru men brevväxlingen upphörde tills plötsligt 2004 då vi fick ett julkort från henne till vår gamla adress och lyckligtvis hade posten efter många år kvar vår adressändring och eftersände kortet. På Internet lyckades jag finna en telefonkatalog över Bombay och hittade hennes adress, jag skrev omedelbart samt lämnade med min e-mailadress och kontakt återupprättades snabbt igen. I oktober 2005, tjugotre år senare har vi varit tillbaka i Indien, rest runt i Kerala och självklart gick resan via Bombay där vi åter träffade N:s fru samt hennes son som vi aldrig tidigare träffat.
Resturantköket för bröllopet
2007 i februari återvände vi till Mumbai (Bombay) inbjudna till sonens bröllop.
Av ovanstående berättelse kan man konstatera att frimärken inte bara är små betydelselösa papperslappar, de kan när man minst anar det skapa upplevelser man aldrig drömt om.