Copyright © Bejjan888™

Bekväm som man blivit genom åren, så hade jag bokat en natt (fredag – lördag) på Radisson Blu Sky City (Arlanda). Men också för att man inte kan lita på SJ att man kommer fram till Arlanda i tid. Så resan började redan igår kväll, med tågresa till Arlanda. Och mycket riktigt, SJ gör en inte besviken den här gången heller… hann till grannstaden innan försening uppstod. Tåget blev stående i 25 minuter innan det rullade vidare. Men det gjorde det ju ingenting (den här gången) då jag skulle flyga morgonen därpå.
Vaknade upp på hotellrummet i tid, lördag morgon, åt den medhavda frukosten och checkade ut vid 7-tiden. Arla morgon och det hade redan bildats köer vid incheckningsdiskarna. Det ligger alltid en viss förväntan i luften på flygplatser. Människor kommer dragandes med fullpackade resväskor och drömmer om en veckas semester eller två. Alla man möter ska till en destination, ett mål, ofta mot sydligare breddgrader. Ståendes i kön till säkerhetskontrollen kunde jag inte låta bli att se på människorna i min närhet och försökte lista ut vart de skulle resa. Jag tyckte mig se på ett par stycken att de såg ”vandringsklädda” ut. Kanske skulle de med samma plan som mig, och till och med Champoluc?

Strax före 9 fick vi borda planet, ett mindre Boeing 717. Bra att veta är att denna flygplansmodell har båda sina jetmotorer monterade på den bakre delen av flygplanskroppen, d.v.s. inte under vingarna, vilket jag tog hänsyn till då jag bokade sittplats. För vem vill sitta i den bakre mer högljudda delen när man kan välja att sitta längre fram och lite tystare? Trots att det var ett mindre plan (2+3 säten), blev jag överraskad över det generösa benutrymmet. Planet pushades ut från gaten vid 09.20, enligt tidtabell, taxade ut på startbanan och strax därpå var vi i luften på väg söderut mot Milano, Italien. Under den 2 timmar och 20 minuter långa resan serverades dryck till alla och för den som önskade även mat (mot betalning). Förvånad upptäckte jag att en av flygvärdinnorna bar hörapparater i båda (!) öronen. Det måste vara en direkt utmaning att ha dålig hörsel och arbeta i en så pass högljudd miljö samtidigt som man måste kunna höra vad passagerarna säger under flygfärden. Så modigt av henne!

Vid inflygningen till Milano såg man hur staden omgavs av soldis och det såg fruktansvärt varmt ut. På Milano Linate Airport stannade planet en bit från själva terminalen och en buss stannade till utanför planet. Javisst ja! Passagerarna bussas ju för det mesta till och från terminalen, det borde jag ha kommit ihåg från förra gången jag landade här. I samma stund jag satte foten utanför planet var det som att gå rakt in i en värmevägg. En +35°C värme slog emot mig och plötsligt blev den korta biten ner för trappan till transferbussen väldigt jobbig. Och så mycket svalare var det inte i bussen heller. Men det tog knappa minuten att komma till terminalen och jag lokaliserade snabbt bagagebandet. Men jag väntade och väntade. Min väska dröjde. Nervöst började jag skruva på mig och kände mig allt mer stressad över att alla andra fick sina väskor och gick iväg. Till slut dök en välbekant väska upp på bandet och jag slet tag i väskan och pinnade iväg till samlingsplatsen för alla oss som bokat en vandringsvecka i Champoluc genom samma researrangör. Jag hittade snabbt på tjejen (Lina) som höll i skylten med researrangörens namn. Till min förvåning visade det sig att jag var först av alla på plats. Det dröjde dock inte länge förrän resterande 12 personer också anslutit sig till gruppen och vi gick gemensamt ut till minibussen som väntade utanför. Lite motvilligt gick vi in i bussen, då det troligen skulle vara dryga +30°C därinne. Men det visade sig ganska snabbt att bussen var utrustad med en mycket bra och effektiv AC, så transferresan på runt 2 timmar och 30 minuter till Champoluc blev ändå behaglig. De första 90 minuterna var längs motorväg i det italienska slättlandskapet, med majsfält och vinodlingar som kantade vägen. Vi pausade i dryga halvtimmen, för toalettbesök och köp av valfritt tilltugg innan resan fortsatte.

Vi svängde av in mot Ayasdalen och vägen snirklade sig stadigt uppför mot vårat mål, Champoluc, på 1568 meter över havet. Den ena hårnålskurvan efter den andra tog sig minibussen igenom och uppför, och det tycktes aldrig ta slut. Efter ett tag vevade chauffören ner rutan och ganska snabbt kände jag den välbekanta Eukalyptusdoften komma in med den fläktande vinden.

Väl framme vi Champoluc, stannade bussen vid vårat hotell, Hotel Relais des Glaciers, ett vackert ombonat trähus i klassisk Tyrolerstil, med blomstrande pelargonier hängandes från balkongerna. I solstolarna utanför på den välskötta gröna gräsmattan vilade hotellgäster som nyfiket tittade på oss bleka svenskar. Den uppvärmda utomhuspoolen låg strax bredvid och gav ett inbjudande intryck. Checkade in på hotellet, och enligt italiensk lag får man lämna ifrån sig passet så hotellpersonalen kan kopiera det. Det kändes lite olustigt, men vi skulle få tillbaka det innan middagen samma kväll. Mitt rum låg på första våningen. Lite förvånad att det var trägolv på rummet och inte någon sunkig heltäckningsmatta. Men trägolv är så mycket mer hygieniskt. Packade upp lite från min bagageväska innan jag gick ner till byns lokala mataffär Crai.

Det gick två större vägar genom Champoluc, som var enkelriktade åt varsitt håll. Blomlådor skiljde bilbana och gångväg åt och att vandra längs Tyrolerhusen gav en exotisk känsla. Köpte bananer, bröd och salta chips att ta med på vandringarna under veckan. Det var varmt nu i byn, så jag vandrade längs Torrente Évançon (alpfloden som rinner längsmed hela Ayasdalen och genom Champoluc) och tillbaka till hotellet igen. Det var rogivande att promenera längs det turkosa vattnet.

I resan ingick 5-rätters middagar varje kväll på hotellet, som serverades först kl. 19.30. Vi som bokat genom samma researrangör hade en egen hörna i hotellets matsal, där vi satt till bords. Utöver oss 13 personer med Arlandaflyget, var det ytterligare 7 personer som flög från Malmö samt Göteborg. Första rätten för kvällen var sallad som man fick gå och hämta själv vid salladsbordet. Beställde in en flaska lokalt vitt vin; Blanc de Morgex et de La Salle. Kan verkligen rekommenderas! Därefter serverades man resterande rätter till bords. Första förrätten var rökt skinka och bakad potatis och den andra förrätten potatisgnocchi med kalvragu. Varmrätten var härligt grillat fläskkött med citronglass till dessert. Jag blev lite överrumplad av all mat. Portionerna var absolut inte anpassade för en 5-rätters middag, utan snarare en hel armé. Så en sak var ju klar, man behövde inte gå och lägga sig hungrig.