Memmies blogg

Idag var vi på utflykt. Vi åkte till Lynchburg, en liten håla några mil utanför Nashville, som står för hela världens Jack Daniels-försörjning. Staden som också gett namn till den fantastiskt goda drinken Lynchburg Lemonade (som naturligtvis innehåller bl.a. Jack Daniels).

En guidad rundtur på destilleriet kostade ingenting, men tyvärr förstod vi inte hälften av vad guiden sa, han talade på bred sydstatsdialekt. Som tur var hade vi ju vår egen yankee med oss som kunde "översätta" till vanlig engelska. Vi fick se hela processen, från vatten till färdig whiskey. Vi fick också se Jack Daniels gamla kontor. Imponerande att denne, bokstavligt talat, lilla man har kunnat bygga upp ett sånt stort varumärke. Och att all tillverkning fortfarande sker i en liten lantlig håla.

Efter guidningen åkte vi in till själva samhället Lynchburg. Samhälle och samhälle förresten, det var väl snarare fyra huslängor som låg i en fyrkant. En stor del av bebyggelsen innehöll dessutom en stor Jack Daniels gift shop. Självklart handlade vi där! Lite besvikna var vi att vi inte fått provsmaka någon whiskey, men det var lunchdags och vi styrde stegen mot stadens restaurang. När vi slagit oss ner vid ett bord med rutig plastduk kom en skäggig man fram till oss, presenterade sig som Lynchburgs borgmästare, hälsade oss välkomna till stan och undrade om han kunde stå till tjänst. Vi frågade om han hade några tips på vad vi kunde göra vår sista kväll i Nashville, och han rekommenderade ett besök på Wildhorse Saloon. Sedan traskade han tillbaka till sitt hörn, grabbade gitarren och forsatte att jamma med några lokala förmågor. Vi bara mös!

Vi åt vår lunch och drack varsin cola. Öl serverades inte eftersom staden hade alkoholförbud. Va? Hur sjutton går det ihop? Nåväl, vi intog vår korv- och Coca Cola-lunch och forsatte ut för att utforska stan. Det gick väldigt fort! Där fanns ett gammalt fängelse med fyra celler som numera tjänade som museum. Det var intressant. Till slut fick jag också smaka på whiskeyn, i form av en Jack Daniels-glass från den lokala glassbaren.

På kvällen följde vi borgmästarens råd och besökte Wildhorse Saloon. Det visade sig vara ett jättestort ställe precis intill Broadway. Vi började med middag; Grilled Apple BLT. Rekommenderas! Pojkvännen hade varit sugen på Jack Daniels ända sedan vi fick sniffa ner i de stora whiskeykaren tidigare på dagen, och beställde in en on the rocks. Den serverades med sugrör. Vi har fortfarande inte förstått om de skojade med oss eller om de faktiskt gör så!

Efter middagen var det dags att svänga våra lurviga på dansgolvet. Personalen höll linedancelektion och det var faktiskt svårare än det såg ut! Därefter var det konsert med en tjej som hette Amy Chapel. Vad som var så kul på Wildhorse Saloon var att det var så himla blandat med folk. De släppte in även minderåriga, men målade svarta kryss på händerna på dem för att hålla dem borta från att köpa och dricka alkohol. Uppenbarligen funkade det!

Dagen började med ett besök på Opry Mills - ett stort köpcentrum lite utanför stan. Huvudsakligen var vi där för att köpa biljetter till kvällens föreställning på Grand Ole Opry, men passade även på att besöka Opry Mills. Förmiddagen fördrev vi med att spela Glow Golf. Det var en väldigt mörk minigolfbana där banorna, bollarna och klubborna var självlysande. Pojkvännen vann.

Därefter åkte vi in till stan igen och där gav vi oss ut på hattjakt! Det kryllade ju av hattaffärer längs Broadway och vi var bara tvugna att köpa varsin hatt. Efter ett par timmars letande och provande satt vi alla nöjda på Hard Rock Cafés uteservering med varsin cowboyhatt på huvudet, ja alla utom svärmor som inte ville förstöra frisyren, och med varsin Haystack Salad framför oss!

På kvällen åkte vi tillbaka till Opryland. Vi åt middag på en gigantisk sportrestaurang som hade både bowling-, biljard- och spelhall. De visade sport på flera jättestora TV-skärmar runt om i restaurangen. Amerikanskt så det förslår!

Efter maten var det dags för kvällens föreställning på Grand Ole Opry, denna legendariska countryscen. Dessvärre var det inga större stjärnor som uppträdde just den kvällen, inga namn man kände till. Vår favorit var Little Jimmy Dickens, en väldigt liten, väldigt gammal och faktiskt väldigt rolig man som tydligen är lite av en institution på Grand Ole Opry. Annars tyckte jag inte att föreställningen var något att ha, men jag gillar ju inte heller den typen av musik. Det påminde mycket om dansbandsmusik. Publiken bestod till stor del av red necks som stundtals var helt extatiska. Fast vi var de enda med cowboyhattar!

Men trots allt var det en kul upplevelse. Bara en sån sak som att det var en man som läste upp reklaminslag mellan artisterna. Annorlunda. Showen sänds ju i radio. Nästan alla de manliga artisterna hade paljettprydda kostymer, den ena värre än den andra! De kvinnliga artisterna sjöng oftast någon ballad som antingen deras mamma lärt dem eller som var tillägnad deras mamma. Det var väldigt mycket som i filmen "A Prairie Home Companion".

Så var det dags att lämna bluesen och rock n' rollen i Memphis och köra vidare mot countryn i Nashville. Innan vi åkte tog vi en sista promenad runt Graceland. Vi köpte tuschpennor för att skriva våra namn på muren, men det var lättare sagt en gjort att hitta en tom fläck. Det fanns helt enkelt inte någon, så man fick skriva över gamla hälsningar som börjat blekna.

Bilresan tog ungefär fyra timmar inklusive matstopp på Kentucky Fried Chicken. Jag var så nyfiken på hur det skulle se ut i södern, men det var bara skog hela vägen, inte olikt Sverige, så jag somnade och nanade gott nästan hela vägen.

Lite bekymmer fick vi när vi skulle hitta till vårt hotell, Quality Inn. Dels för att det inte alls låg i centrum som vi hade trott och dels för att det hette Comfort Inn på skylten. Men med receptionisten på tråden guidades vi rätt, men vi var ganska så möra när vi kom fram. Det fick bli middag på hotellet.

Sedan gav vi oss ut på stan. Vi slank in på en bar på Broadway där ett band spelade bluegrass. Det var hur kul som helst. Det var en ny musikgenre för mig. Man blev så glad och det kändes så genuint amerikanskt. Vi köpte öl och pommes frites och satt bara och lyssnade. Mannen som spelade kontrabas hade spelat tillsammans med Johnny Cash en gång i tiden.

Inatt var vi uppe och tittade på ovädret. Det var ett av de värsta ovädren jag varit med om, men det var fascinerande att titta på. Regnet vräkte ner, det blåste kraftigt och åskan lät som den var precis ovanför huvudet på oss. Vi kunde se Mississippi från vårt hotellrum och att stå där mitt i natten och titta på ovädret var nästan lite magiskt. På ett spännade sätt!

Till morgonen hade vädret lugnat sig, men förmiddagen var inte så fin. Vi åkte därför till Peabody Place för lite shopping. Jag hade trott att det skulle vara varmare i södern, det var väl mellan 20 och 25 grader varje dag, men just då efter ovädret var det betydligt svalare, och jag hade inte packat ner några byxor. Som tur är så är det ju ingen konst att hitta byxor i USA, så det var snabbt åtgärdat. En väska blev det också!

Sedan var det dags att lämna centrala Memphis och Sleep Inn för att istället checka in som Elvis granne på Heartbreak Hotel. Det ligger precis vid Graceland, närmare bestämt bredvid det där centret med affärer och restauranger.

Det var också ett jättebra hotell. Receptionen var ganska kitschig med skojiga möbler och mycket färg och guld. Men rummen var lite mer stilrena. Våra rum var som små sviter med sovrum och vardagsrum. Självklart rullade Elvis filmer på TV'n dygnet runt och hans foto hängde över sängen. Hotellet beboddes också av en del lustiga figurer: Elvisimitatörer och extremt hängivna fans.

Vi tog det ganska lugnt idag. Strosade runt i affärerna, tog en milkshake, satt och solade vid den hjärtformade (dock brusten på mitten) poolen och promenerade utanför muren till Graceland.

På kvällen åt vi middag på hotellets restaurang. Där serverades bl.a. Elvismackan; rostat vitt bröd med jordnötssmör och banan. Kyparen tittade lite suspekt på oss när vi beställde in sex Elvismackor och frågade "All of you?". Vadå? Köper inte alla turister Elvismackan? Det var vad vi trodde i alla fall. Vi högg glatt in på våra mackor men det räckte med ett bett för att sudda ut våra glada miner. Jordnötssmöret satte sig som en torr hinna i gomen och vi började smacka och se lite smått lidande ut. Att mackan serverades tillsammans med en stor hög pommes frites gjorde ju inte saken bättre. Det var bara amerikanaren i sällskapet som nöjt mumsade i sig hela sin portion och dessutom högg in på våra när vi andra fem diskret skjutit tallriken åt sidan.

Med magarna fulla av pannkakor och färgglada flingor, begav vi oss idag till Sun Studio, platsen där många superstjärnor upptäckts bl.a. Elvis och Johnny Cash. Även detta blev en upplevelse som överträffade förväntningarna.

Vi guidades runt i studion av en duktig kille som berättade allt om Memphis musikhistoria. Vi fick lyssna på gamla inspelningar och där fanns föremål från många artister och gammal utrustning för skivinspelningar. Höjdpunkten var när vi fick gå in i själva studion. Små tejpbitar i golvet märkte ut vart världsstjärnorna hade stått när de spelade in sina skivor. Det kändes högtidligt att stå där, på exakt samma plats som Johnny Cash (som är en personlig favorit) gjort en gång i tiden. Man fick även posera med en mikrofon som stjärnorna (och säkert en miljon människor efter dem) använt vid skivinspelningar.

Sun Studio hade också en gift shop som vi handlade lite i, bl.a. skivan med "The million dollar quartet". Det var 4 december 1956 som Elvis, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins spontant började jamma tillsammans i Sun Studio och Sam Phillips (som ägde studion) satte på inspelningsapparaten. Skivan är inte speciellt bra, men en kul souvenir! I gift shopen träffade vi också på två män som spelat tillsammans med Elvis en gång i tiden. Vi borde ha frågat vad de hette, men det glömdes bort...

På eftermiddagen kom världens oväder. Regnet fullkomligt vräkte ner och vi fick springa in på närmsta restaurang där vi fick sitta tills det lugnat ner sig. Vi fick också lära oss det korrekta uttalet av den goda läskedrycken Mountain Dew. Vi hade sagt "djuu", alltså hade vi beställt "bergsjude". Det ska inte var något j där! Lite pinsamt...

Eftermiddagen blev trots allt riktigt fin. Solen sken och himlen blev blå igen. Vi tog en tur med en hjulångare på Mississippi. Turen tog väl ungefär en timma och vi fick se Memphis skyline, vilken inte är lika imponerande som New Yorks! Men kul att ha åkt på Mississippi!

På kvällen gick vi till favorittillhållet Beale Street igen. Mera blues och mera "big ass beer"!

Det var det budskapet vi möttes av när vi kom till Graceland på måndag morgon. Jag är inget Elvis-fan, men det behöver man sannerligen inte vara för att uppskatta ett besök på Graceland.

Det var en speciell känsla att komma in i hans hem och försöka föreställa sig honom där. Man gick med hörlurar på sig och kunde därför gå runt i sin egen takt och lyssna på samma sak flera gånger om man ville. Mycket bra! Jag var uppe i huset två gånger. Första gången var det mycket folk och man kunde inte göra så mycket annat än att följa med strömmen. Men den andra gången var det nästan helt tomt. Det var häftigt! Ensam i Elvis hus!

Men där fanns ju så mycket mer än bara själva boningshuset. Det fanns andra hus med kontor, kläder, guldskivor mm. Där fanns två flygplan och ett helt hus med bilar och motorcyklar. Och så klart trädgården med Meditation garden där han och hans familj ligger begravda.

Efter Graceland återvände vi in till stan. Det blev middag på Blues Café på Beale Street. Enorma portioner! Och Beale Street - vilken mysig gata! Vi slank in på en annan bluesklubb där vi satt och lyssnade en stund. Musik fanns det överallt.

Idag var det dags att lämna Ridgefield och åka vidare mot Memphis, Tennessee. Vi körde tillbaka till Newark för att flyga vidare därifrån. Jag kände mig lite hängig och förkyld, men hade inte så ont av det... tills det var dags att gå ner för landning i Memphis. Aj, aj, AJ - vad ont det gjorde! När vi väl landat var jag helt slut. Vi hämtade ut nästa hyrbil och körde till vårt hotell, Sleep Inn, i centrala Memphis, där jag stupade i säng. De andra gick ut på middag.

Dagen började med mysig frukost på verandan. Det var inte många gäster på hotellet, så vi hade nästan verandan för oss själva. Personalen bullade upp med gröt, smörgåsar, kaffe, juice, muffins och kakor. Sedan kunde vi sätta oss och smälta maten i någon utav alla gungstolarna som stod på rad, och blicka ut över den lummiga trädgården.

Senare på dagen fick vi en guidad rundtur i Ridgefield. Oj, så fint! De som bodde i centrum hade många regler att följa när det gällde hus och tomt. De fick t ex inte ändra om i trädgården hur de ville och fick inte måla om huset i en annan färg. Allt för att bevara den ursprungliga charmen. Det kändes ännu mer som Stepford Wives idag. På Main Street stod girl scouts och sålde kakor och skuttade runt till cheerleadingramsor. Och på biblioteket var större delen av stans invånare samlade för veckans jippo, utförsäljning av begagnade böcker och Nicke Nyfiken på besök.

Vi åkte också ut en liten bit utanför stan. Typ mitt i ingenstans låg ett gigantiskt köpcentrum. Var kom alla människorna ifrån?

På kvällen var vi hembjudna till amerikanarna igen. Det bjöds på grillat igen och den amerikanska mamman hade bakat strawberry shortcake vilket var ungefär sockerkaka med vispgrädde och jordgubbar. Den här dagen måste det ha skett någon slags pollenexplosion, eller också är det amerikanska pollenet mycket värre än det svenska. I vilket fall som helst var vi svenskar helt däckade. Vi satt där rödögda, svullna och snörvlande. De kan ju inte ha trott att vi var riktigt kloka. Inte blev det ju bättre av att de hade två hundar som knallade runt i ett hus med heltäckningsmattor i alla rum (inklusive verandan).

Vi startade resan tidigt på morgonen. Vi flög från Göteborg, till Stockholm och därifrån direkt till New York (Newark). Det var en fin inflygning, man såg hela Manhattan. På flygplatsen möttes vi av systerns pojkvän och hans pappa. De skulle lotsa oss ut ur New York, upp till Ridgefield i Connecticut.

Resan upp dit tog ett par timmar och första biten var inte så rolig, mest motorväg och en massa bilar. Men när vi närmade oss Ridgefield blev det väldigt vackert. Vi körde igenom små pittoreska städer och förbi fina hus. Tankarna drogs till Stepford Wives! Allt såg verkligen perfekt ut. Och dyrt!!

Vårt hotell var också väldigt pittoreskt. West Lane Inn hette det. Huset var från 1849 och hade bara 16 rum. Min pojkvän och jag fick det fina rummet ovanför verandan, det runda rummet. Allting var blommigt där. Tapeterna, gardinerna och sängkläderna hade alla samma blommiga mönster. Vi hade fullt sjå att hitta eluttaget, för det var också blommigt!

På kvällen var vi hembjudna till amerikanarna. Det var spännande att komma in i ett riktigt amerikanskt hem. Vi fick slå oss ner på verandan, fiska upp varsin kall öl från ett kar med isbitar och vänta medan fadern i huset tillredde hamburgare på den gigantiska grillen.

Vi den här tiden imorgon är jag (om allt går som det ska) på väg över Atlanten. Jag har resfeber!