Lördag 15 Juli 2006 - Sverige
Ett litet reseutdrag från vår resa i Chicago & Miami december 2004:
Chicago - The Windy City - den blåsiga staden. Igår gick vi de få kvarteren från vårt hotell till Watertower och John Hancock Building. Watertower som är den enda byggnaden som står kvar sedan den stora Chicagobranden i slutet av förra århundradet och JHB döpt efter John Hancock, mest känd för att vara den förste snubben som skrev under Declaration of Independence.
Efter det kom jag, Micke, på snilleblixten att traska ut till Navy Pier längs Lakeshore drive dvs en av de allra blåsigaste platserna i detta vidsträckta land och detta i ett Chicago där kvicksilvret redan låg på runt 5 minusgrader. Har inte frusit så mycket sedan jag dök i Limhamns tregradiga vatten en decemberförmiddag för ett antal år sedan.
På Navy Pier fick vi syn på en Trolley som transporterar runt folk för den frikostiga summan av gratis antal dollar och det tog oss runt staden i ett mycket varmare skick...:-) Blev en liten titt på Soldier Field där Chicago Bears spelar sina hemmamatcher i amerikansk fotboll. En arena som är långt ifrån den största i NFL eftersom den "bara" tar 67000 åskådare.
Nästa anhalt var Shedd Acuarium där fiskar och andra smådjur från all världens hörn finns samlade. Som krydda på moset har de också en imponerande anakonda som man helst inte blir kramad av och hajar samt en del mindre valar. Kliande uttrar och hoppande delfiner lättade också upp stämningen. Lagom till vi var klara hade det hunnit bli skymning och eftersom akvariumet ligger ute på en udde fick vi en perfekt skymningsbild över en av världens vackraste skylines innan vi gled hem med Trolleyn till mer centrala delar av staden.
Fortsatt kallt hela resan vilket ledde till en och annan kaffepaus vilket behövdes för att värma mot den kyliga vinden. Staden är känd för sin entrepenörsarkitektur som sedermera inspirerat många arkitekter världen över så det finns mycket att se vart man än kommer. Vi drog också upp till observationsdecket pa Sears Tower, världens näst högsta byggnad (efter Taipeis nya byggnad) sett till hur högt det högsta våningsplanet är beläget. Antenner och annat fusk bör ju inte räknas (vilket bland annat puttar ner CNN Tower i Toronto). Finfin utsikt och härifrån ser man till fyra stater vid fint fint väder vilket det var under vårt besök.
Marshall Fields med sina juldekorationer samt Michael Jordans restaurang och det ständiga besöksmålet var i världen man än kommer - Hard Rock Cafe är också väl värda besöksmål under en resa hit.
Andra reflektioner; när vi stod på O'hare flygplatsen och kollade på en karta kom en amerikan fram och frågade om han kunde hjälpa oss. Snällt tyckte vi och frågade på. Några gånger nästföljande dag inträffade samma sak och vi tänkte "hur många svenskar går fram till en främling och erbjuder hjälp, så schyssta jänkarna är" Ytterligare några "hjälpsamma" gånger senare där man knappt hunnit vika upp kartan innan man hör en röst bakom sig "Do you need help?" blev det irriterande snarare än uppskattat, ja aldrig blir man riktigt nöjd. "Excuse me" hör man ocksa fler gånger på en timme än man hör "Ursäkta mig" på ett helt år i Sverige men det är ju mest av godo.
Julen spenderade vi hos min amerikanska familj där jag var under ett high-school år 91-92. Nya regler för julen gäller då - kalkon istället för skinka till julbordet, härda ut till juldagsmorgonen innan man får öppna sina paketer också får man plocka på sig solglasögonen när man närmar sig julbelysningar i vissa trädgårdar. Annars är mycket sig likt från Sverige.
Efter lite julfirande och allmänt frysande flög vi till Miami. Att flyga i USA som alien dvs en sådan skum typ som inte har en text Unites State of America utanpå passet innebär allt som oftast att man blir utvald en noggrann kroppsvisitation. You have been randomly selected fick vi berättat för oss samtliga gånger vi flög i USA vid det här tillfället.
Väl framme var vädret halvklart och kvicksilvret nådde upp till 20-25 (plus)grader. Bra temperatur för att vara mitt i vintern och bra mycket behagligare än de närmare minus trettio graderna (inräknat vindfaktor) som vi hade som värst i Chicago....*burr*
Efter många om och men och ännu fler omvägar i Miamitrafiken kom vi till slut fram till hotellet, finfint (nåja) beläget intill Miami Highway. Dånet från de framdundrande 2liter/mil bensinslurpande jänkarbilarna vaggade oss till sömns på senkvällen.
Dagen efter ankomsten strosade vi mest omkring i Bayside som är ett mysigt hamnområde med många trevliga affärer, restauranger och båtutflykter om man så vill. Ett sedvanligt besök på Hard Rock Cafe blev det liksom ett besök på Bubba Gumps Shrimp restaurant. When in rome do as the romans tänkte Micke och beställde en Budweiser pa Hooters restaurang, blaskigt men svalkande. I en sportaffär stod vi och funderade på att köpa en Shaquille O´Neal tröja men efter att ha spanat in prislappen var valet klart 75$ hugaligen. Pengarna fick användas till annat mer prisvärt gods.
Påföljande dag var vi i Everglades Nationalpark och spanade in alligatorer och annat vildliv i träskmarkerna. Helt klart coolt och rekommenderat till alla er framtida besökare som kommer hit. Do not try to pet the alligators som guiden sade. Ja, man kan aldrig vara nog övertydlig med dumma turister.
Sista dagen innan Karibienkryssningen och tillika nyårsafton strosade vi runt längs Miami beach. Där blev vi bland annat vittnen till ett bröllop, det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle :-) Då varningsflaggor i alla de färger hängde från badvakttornen blev det inte mer än ett fotbad. Dock en härlig promenad längs stranden, alltmedan de höga och piskande Atlantvågorna ackompanjerade oss på vår tur. En liten tur i Art Deco distriktet hann vi också med.
Fyrverkier avslutade denna dag och detta år. Vi hade nu upplevt det Miami under några sköna dagar men ännu återstod Cayman Islands, Belize, Honduras, Mexico som nu väntade under vår kommande vecka!
Chicago - The Windy City - den blåsiga staden. Igår gick vi de få kvarteren från vårt hotell till Watertower och John Hancock Building. Watertower som är den enda byggnaden som står kvar sedan den stora Chicagobranden i slutet av förra århundradet och JHB döpt efter John Hancock, mest känd för att vara den förste snubben som skrev under Declaration of Independence.
Efter det kom jag, Micke, på snilleblixten att traska ut till Navy Pier längs Lakeshore drive dvs en av de allra blåsigaste platserna i detta vidsträckta land och detta i ett Chicago där kvicksilvret redan låg på runt 5 minusgrader. Har inte frusit så mycket sedan jag dök i Limhamns tregradiga vatten en decemberförmiddag för ett antal år sedan.
På Navy Pier fick vi syn på en Trolley som transporterar runt folk för den frikostiga summan av gratis antal dollar och det tog oss runt staden i ett mycket varmare skick...:-) Blev en liten titt på Soldier Field där Chicago Bears spelar sina hemmamatcher i amerikansk fotboll. En arena som är långt ifrån den största i NFL eftersom den "bara" tar 67000 åskådare.
Nästa anhalt var Shedd Acuarium där fiskar och andra smådjur från all världens hörn finns samlade. Som krydda på moset har de också en imponerande anakonda som man helst inte blir kramad av och hajar samt en del mindre valar. Kliande uttrar och hoppande delfiner lättade också upp stämningen. Lagom till vi var klara hade det hunnit bli skymning och eftersom akvariumet ligger ute på en udde fick vi en perfekt skymningsbild över en av världens vackraste skylines innan vi gled hem med Trolleyn till mer centrala delar av staden.
Fortsatt kallt hela resan vilket ledde till en och annan kaffepaus vilket behövdes för att värma mot den kyliga vinden. Staden är känd för sin entrepenörsarkitektur som sedermera inspirerat många arkitekter världen över så det finns mycket att se vart man än kommer. Vi drog också upp till observationsdecket pa Sears Tower, världens näst högsta byggnad (efter Taipeis nya byggnad) sett till hur högt det högsta våningsplanet är beläget. Antenner och annat fusk bör ju inte räknas (vilket bland annat puttar ner CNN Tower i Toronto). Finfin utsikt och härifrån ser man till fyra stater vid fint fint väder vilket det var under vårt besök.
Marshall Fields med sina juldekorationer samt Michael Jordans restaurang och det ständiga besöksmålet var i världen man än kommer - Hard Rock Cafe är också väl värda besöksmål under en resa hit.
Andra reflektioner; när vi stod på O'hare flygplatsen och kollade på en karta kom en amerikan fram och frågade om han kunde hjälpa oss. Snällt tyckte vi och frågade på. Några gånger nästföljande dag inträffade samma sak och vi tänkte "hur många svenskar går fram till en främling och erbjuder hjälp, så schyssta jänkarna är" Ytterligare några "hjälpsamma" gånger senare där man knappt hunnit vika upp kartan innan man hör en röst bakom sig "Do you need help?" blev det irriterande snarare än uppskattat, ja aldrig blir man riktigt nöjd. "Excuse me" hör man ocksa fler gånger på en timme än man hör "Ursäkta mig" på ett helt år i Sverige men det är ju mest av godo.
Julen spenderade vi hos min amerikanska familj där jag var under ett high-school år 91-92. Nya regler för julen gäller då - kalkon istället för skinka till julbordet, härda ut till juldagsmorgonen innan man får öppna sina paketer också får man plocka på sig solglasögonen när man närmar sig julbelysningar i vissa trädgårdar. Annars är mycket sig likt från Sverige.
Efter lite julfirande och allmänt frysande flög vi till Miami. Att flyga i USA som alien dvs en sådan skum typ som inte har en text Unites State of America utanpå passet innebär allt som oftast att man blir utvald en noggrann kroppsvisitation. You have been randomly selected fick vi berättat för oss samtliga gånger vi flög i USA vid det här tillfället.
Väl framme var vädret halvklart och kvicksilvret nådde upp till 20-25 (plus)grader. Bra temperatur för att vara mitt i vintern och bra mycket behagligare än de närmare minus trettio graderna (inräknat vindfaktor) som vi hade som värst i Chicago....*burr*
Efter många om och men och ännu fler omvägar i Miamitrafiken kom vi till slut fram till hotellet, finfint (nåja) beläget intill Miami Highway. Dånet från de framdundrande 2liter/mil bensinslurpande jänkarbilarna vaggade oss till sömns på senkvällen.
Dagen efter ankomsten strosade vi mest omkring i Bayside som är ett mysigt hamnområde med många trevliga affärer, restauranger och båtutflykter om man så vill. Ett sedvanligt besök på Hard Rock Cafe blev det liksom ett besök på Bubba Gumps Shrimp restaurant. When in rome do as the romans tänkte Micke och beställde en Budweiser pa Hooters restaurang, blaskigt men svalkande. I en sportaffär stod vi och funderade på att köpa en Shaquille O´Neal tröja men efter att ha spanat in prislappen var valet klart 75$ hugaligen. Pengarna fick användas till annat mer prisvärt gods.
Påföljande dag var vi i Everglades Nationalpark och spanade in alligatorer och annat vildliv i träskmarkerna. Helt klart coolt och rekommenderat till alla er framtida besökare som kommer hit. Do not try to pet the alligators som guiden sade. Ja, man kan aldrig vara nog övertydlig med dumma turister.
Sista dagen innan Karibienkryssningen och tillika nyårsafton strosade vi runt längs Miami beach. Där blev vi bland annat vittnen till ett bröllop, det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle :-) Då varningsflaggor i alla de färger hängde från badvakttornen blev det inte mer än ett fotbad. Dock en härlig promenad längs stranden, alltmedan de höga och piskande Atlantvågorna ackompanjerade oss på vår tur. En liten tur i Art Deco distriktet hann vi också med.
Fyrverkier avslutade denna dag och detta år. Vi hade nu upplevt det Miami under några sköna dagar men ännu återstod Cayman Islands, Belize, Honduras, Mexico som nu väntade under vår kommande vecka!
Lördag 8 Juli 2006 - Sverige
Resealbum: Sydostasien
En reseberättelse från vår resa i Sydostasien under december månad 2003. Från Hanoi till Bangkok.
Vietnam, detta mytomspunna och fortfarande relativt orörda land. Vi anlände en decembermorgon anno 2003 till Hanois flygplats och det som mest slog en var avsaknaden av människor. När man klev ut i Hanois väntande 20 gradiga disiga luft var det lugna gatan. Vi fick växla pengar i lugn och ro och endast en minibuschaffis kom och frågade om vi ville åka med honom in till stan. Sagt och gjort gjorde vi så. Vägen in till 3,5 miljoner staden kantas av många risfält med arbetande farmare och närmare staden av en uppsjö med vespor som inte verkar bry sig om några trafikregler.
Knepet är att bara gå rätt ut i gatan i en konstant hastighet så kör förarna antingen bakom eller framför dig och det funkade faktiskt. Människorna är vänliga och hittills ganska omärkta av kommersialismens järnklor. De gånger vi gett dricks har de bara tackat lite förstrött. Vid ett tillfälle prutade en tant själv ner priset på ett paket kex. Precis som taget ur en scen från Life of Brian.
Halong Bay är en bukt cirkus 3½ timmars busstur från Hanoi. Bukten består av 3000+ öar med diverse roliga former. Öarna har skapats av dels en nedsjunkning av bergskedjor som fanns har innan och dels av erosion från vatten och vind. En del öar bestar av imponerande grottor med stalaktiter och stalagmiter som bildat intressanta formationer. Förutom grottspaning lag vi på båttaket och lapade sol och njöt av den finfina utsikten. Efter en långt ifrån mättande måltid på kvällen där det blev huggsexa om maten mellan turisterna spenderade vi natten på båten.
Efter en 15 timmarstur kom vi till staden Hue, känd från bland annat Full Metal Jacket. Här stod tuffa strider -68 mellan de båda parterna i Vietnamkriget (eller Amerikakriget som det heter i Vietnam). I närheten finns den demilitariserade zonen som en gång utgjorde gräns mellan Nord- och Sydvietnam. Den och dess omgivning är fortfarande märkt efter många tuffa slag och bombningar under kriget. Vinh Moc tunnlarna, som nordvietnameserna använde för boende och att gömma sig i besökte vi också.
Hoi An är en by med många sysugna skräddare. Här hade Lotta fullt upp med att beställa kläder till billiga priser. Även jag själv tyckte att det var bra att spendera några dagar här. Trevliga människor som många andra ställen i Vietnam men kanske lite personligare i och med byns ringa storlek. Vi fick också det bästa rummet på resan här och det för endast 6USD
Från Hoi An tog vi nattbussen till Nha Trang. Bussturen varade från sex på kvällen till sex på morgonen och det visade sig bli en riktigt sunkig resa. Sätena gick inte att falla och mittgången var fylld med packningar som man fick klättra over för att ta sig ut, AC fanns såklart ingen och chaffisen körde med plattan i mattan trots halvskumpiga vägar. Det värsta var ändå att vi egentligen hade köpt oss ur detta genom att betala en hel dollar var mer för goa säten och AC. Jaja, vi får väl skriva och klaga sa vi får våra två dollar tillbaka.
Efter ett par timmars återhämtning av sömn på hotell var vi fit för fight för att utforska stan som är ett nyblivet chartermål, mestadels för sina fina stränders skull. Detta gäller dock bara tio månader om året och inte i slutet av regnsäsongen vilket givetvis var under vår vistelse i november och december. Detta innebär att det annars turkosa vattnet såg ut som kaffe med mjölk och stranden var följaktligen också öde. En av sevärdheterna i Nha Trang är en kinesisk pagod vid foten av en höjd där det finns en gigantisk Buddhastaty på toppen av berget. Den glada 14 meter vita Buddhan sittandes på en lotusblomma syns från stora delar av stan.
Vi stannade endast en natt i Nha Trang och tog sedan en tidig morgonbuss till nästa destination som var Dalat. På den här bussturen var vi bara sex passagerare så det var en mycket trevligare upplevelse än förra bussresan. Dalat är en bergsby på vietnamesiska höglandet. Området är känt för sina vandringsleder bland berg och vattenfall och för att det erbjuder ett behagligare klimat än övriga landet. Knappa tjugo grader och ganska torr luft om man jämför med Saigon med sina trettio grader när det är som kallast på året.
När vi kom hit gick vi till en resebyrå för att hitta en utflykt. Det finns allt från bergsklättring och canyoning till cykling på mountainbike. Vi valde att gå på en trekkingtur i bergen. Det fanns flera svårighetsgrader och vi var tuffa och tog nivå 8 av 10. Det fanns några tillfällen under vandringen då Lotta bittert ångrade detta val. Vandringen började lugnt och fint med fina vyer. Vi tittade på ett stort vattenfall som heter Tigerfallen och fick prova att gå över en hängbro modell svajig som gjorde en lätt sjösjuk. Vandringen gick vidare genom kaffeplantage idylliskt placerade langs en flodådra. Strax efter detta började svårigheterna när ett stort berg låg framför oss. Stigen lutade brant uppför och det kändes som man aldrig skulle nå toppen. Berget vi gick uppför kallas Happy Mountain och det beror på att man blir så glad när man väl är uppe. Hade Lotta döpt berget hade hon döpt det till Överlyckliga berget.
Mot slutet av vandringen besökte vi några byar som ligger så avsides att de har behållit mycket av sin egen kultur. Ett exempel är att kvinnan har all makten, huga. Guiden skrattade gott åt Lottas förslag att vi skulle flytta dit. Efter drygt åtta timmars vandring och ett antal "Only one more hill" från guiderna kom vi fram till den väntande minibussen som tog oss tillbaka till Dalat.
Sista dagen strosade vi mest omkring i denna förhållandevis lugna stad. Vi besökte marknaden, slappade på ett café, drack kaffedrinkar och åt middag för ungefär samma pris det kostar att bara gå innanför dörren på Espressohouse därhemma. Vi lyckades också komma over en mycket välgjord kopia av Lonely Planet Cambodia för en billig peng. Inte ens resebibeln kommer alltså undan kopieringskommersialisterna.
Återigen tog vi en nattbuss, vilket hade fungerat finfint tidigare under resan. Nästa mål var Saigon eller Ho Chi Minh City som det egentligen heter nuförtiden. Återigen tog vi en nattbuss, vilket hade fungerat finfint tidigare under resan. Vi hade en skön bussresa med fällbara saten och enligt killen på hotellet skulle vi vara framme vid sextiden på morgonen. Efter att vi hade brett ut oss på varsitt dubbelsäte några timmar konstaterade vi att vi var i Saigon redan. Klockan var 04.00 och stan var heldöd förutom några västerlänningar som satt och drack öl på en lokal sylta. Efter flera försök att hitta rum på igenbommade hotell lyckades vi så småningom. En yrvaken hjälpsam kille hjälpte oss till rätta så att vi kunde vila några timmar. Vi gjorde inte många knop den kvällen men vi lyckades i alla fall få i oss lite mat och beställa en utflykt till dagen efter.
Efter en skön natts sömn åkte vi till Cu Chi tunnlarna som var en stridszon under Amerikakriget. Dessa tunnlar användes för strid i motsats till Vinh Moc tunnlarna som ju användes till att bo i. Cu Chi tunnlarna är verkligen inte stora. Det finns vissa flyktvägar som västerlänningar knappt får plats i vilket guiden gärna berättade ett flertal gånger. Tunnlarna var 1 meter höga och 80 cm breda och då är de ändå utgrävda för att turister ska få plats. En lätt klaustrofobisk upplevelse. På området fanns det också många exempel på booby-traps, fällor, som användes under kriget för att avleda fiender. Alla gick ut på att döda eller skada fienderna, den ena grymmare än den andra.
Nar vi skulle åka ifrån tunnlarna såg vi bussen köra iväg mitt framför nosen på oss. Först trodde vi inte riktigt att det var sant men snart insåg vi den bistra sanningen. Vi hittade en snäll turguide från ett annat bolag som körde oss hem. Väl hemma visade det sig att vår buss inte kommit än för de hade varit och letat efter oss i tunnlarna. Hoppas att de har lärt sig att räkna passagerarna innan de åker nästa gång.
Vår lektion i krigshistoria fortsatte på War Remnants museum som visade bilder från krigen med både fransmännen under 40-50-talet och amerikanerna under slutet av 70-talet. Det fanns många otäcka bilder och historier om förödelsen som blev under kriget. Än idag dör och lemlästas många på grund av kvarlämnade minor och ammunition.
Nar vi tröttnat på huvudstadens hektiska trafik och höga tempo, där det är snudd på omöjligt att ta sig över gatan vid rusningstrafik, bestämde vi oss för att ta en tvådagarstur på Mekongdeltat och därifrån dra direkt till Kambodja. Bussen åkte tidigt på morgonen från Saigon och var framme vid en by i Mekongdeltat på förmiddagen. Vårt första stopp var vid en krokodilfarm. Det fanns tio tusen krokodiler av varierande storlek. Krokodilerna säljs vid tre års ålder till Kineser och Taiwanbor som ser krokodilsvans som en delikatess.
Turen fortsatte med båt längs Mekongfloden som är Asiens näst längsta flod. Det var mycket vackert och trevligt med alla barn som vuxna som vinkade till oss från stranden. Vietnameserna är ett glatt folk! Natten tillbringade vi på en resort långt ut i ingenstans och för att komma dit fick vi åka en hiskelig färd på flakmoppe, som var packad med tio personer. Efter en skön natt fortsatte färden med en roddbåtstur på floden med lokala kvinnor. De rodde oss först till en fiskfarm där det fanns mängder av fisk som bodde i stora fällor under de flytande husen. Vi fortsatte sedan roddturen till en muslimsk by där de vietnamesiska barnen fick lära sig arabiska i skolan och det fanns en stor moské. Vi blev till sist rodda till var båt som skulle ta oss via gränsstationen till Kambodja. Vid gränsstationen fick vi vänta medan guiden fixade alla papperna. Under väntetiden passade småflickor på att hoppa på båten för att sälja frukt och godis. De var sluga och försökte övertala oss att handla för vi kunde ändå inte använda vietnamesiska pengar i Kambodja. Riktiga affärskvinnor!
Gränsövergången var inte så dramatisk. Vi blev avsläppta på vietnamesiska sidan och fick köra vårt bagage genom en röntgenmaskin och sedan gå över till Kambodja, där nästa båt plockade upp oss och körde oss en bit till den väntande bussen som skulle ta oss till Phnom Penh. Detta var den mest annorlunda bussfärden hittills! Bussen skumpade värre än en berg och dalbana och vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Denna busstur var grunden till att vi ändrade våra planer om att åka buss runt Kambodja! Framme i Phnom Penh märkte vi meddetsamma en stor skillnad mellan Vietnam och Kambodja! Leendena hade bytts ut mot
stirrande blickar och tiggande.
Första utflykten i Phnom Penh var till Choeung Ek vilket betyder ungefär Dödens fält. Hit fraktades fångar under Pol Pot regimen för att avrättas. Efter att ha förvarats i fängelse och torterats under 4-6 månaders förhör blev de slagna till döds för att vakterna skulle spara på ammunitionen som var dyr. Det fanns ett torn innehållande mer än 8000 kranier sorterade efter kon och ålder efter människor de hittat i massgravar. Som om inte detta var tillräckligt fruktansvärt fortsatte turen till Tuol Sleng vilket var namnet på fängelset där de misstänkta först hamnade. Alla intagna fotograferades och deras historia skrevs ner och i vissa fall fotograferades de intagna efter tortyren också. Det fanns fruktansvärda fotografier och målningar som en av de sju överlevande hade målat. Vi blev ganska nedstämda av alla bilder och berättelser. Det är svårt att smälta att någon kan vara så grym. Vi fortsatte dagen med lite lättsammare sevärdheter. Vi tittade på stadens monument och tempel innan vi gick hem för att vila ut inför bussfärden dagen efter.
Vi tog lunchbussen till Sihanoukville, vilket är en kuststad i Södra Kambodja. Vi hade nu tagit det drastiska beslutet att skippa Angkor Wat och istället inrikta oss på en skön jul på någon tropisk ö i Thailand. I Sihanoukville hittade vi en svensk hotellägare som serverade underbara köttbullar med lingon och Scans falukorv och dillstuvade makaroner. Vi åt med god aptit! Svensken som heter Henrik hjälpte oss att arrangera vår gränsövergång till Thailand på ett mycket smidigt sätt. Han ringde sina kontakter som lotsade oss fram till gränsen. Vi fick dessutom tips om en kille i Thailand som skulle hjälpa oss att komma till paradiset.
Efter många korta resor på båtar, motorcyklar och med buss var vi äntligen i Thailand och Trat där vi checkade in hos Jame och hans glada mamma som inte kunde ett ord engelska. Vi avslutade kvällen med ett gott mål mat på KFC med kyckling, kyckling och åter kyckling.
Dagen efter åkte vi med Jame till Koh Chang, vilket är vår paradisö som vi längtat efter! Vi bodde i bungalows direkt på den låååånga nästan folktomma stranden. Det var skönt att slänga sig i det turkosa vattnet för första gången på resan!
Första turen blev en snorkeltur vid fyra öar. Det fanns många fina fiskar att titta på och våra axlar blev lätt grisrosa. Trots många relativt varma dagar hade vi haft ganska lite sol. 5 dagars dykning och två lugna dagar senare var läget ett annat. Soliga varma dagar med toppdykning bland öarna runt Koh Chang gjorde detta till den bästa veckan under resan.
Färden till Bangkok var relativt smidig. Någon timme med båten till fastlandet och 4-5 timmar med minibuss och sedan var vi framme i den myllrande miljonstaden. Vi hade bara 1½ dag i Bangkok eftersom vi prioriterat dykning och annat i Koh Chang. Blev lite shopping och allmänt strosande i kvarteren runt Khao San Road första kvällen.
Dagen därpå promenerade vi iväg till The Grand Palace. Horder av turister såklart men finfint och klart värt ett besök. När vi kom tillbaka till vårt hostel framåt tidig eftermiddag hade jag drabbats av Montezumas hämnd. De sista 12 timmarna innan planet gick gjorde jag inte många knop men icke desto mindre var detta en resa vi båda var helnöjda med. Vietnam och Koh Chang rekommenderas med varmaste hand till alla som funderar på att åka till dessa resmål.
Rekommenderas:
1. Dykning i Koh Chang
2. Vandring i Dalat
3. Båtluffning i Halong Bay
4. Promenad i Gamla Stan i Hanoi
5. Sy upp kläder i Hoi An
Undvik:
1. Phnom Penh
2. Montezumas hämnd.
3. Nattbuss utan fällbara säten.
Vietnam, detta mytomspunna och fortfarande relativt orörda land. Vi anlände en decembermorgon anno 2003 till Hanois flygplats och det som mest slog en var avsaknaden av människor. När man klev ut i Hanois väntande 20 gradiga disiga luft var det lugna gatan. Vi fick växla pengar i lugn och ro och endast en minibuschaffis kom och frågade om vi ville åka med honom in till stan. Sagt och gjort gjorde vi så. Vägen in till 3,5 miljoner staden kantas av många risfält med arbetande farmare och närmare staden av en uppsjö med vespor som inte verkar bry sig om några trafikregler.
Knepet är att bara gå rätt ut i gatan i en konstant hastighet så kör förarna antingen bakom eller framför dig och det funkade faktiskt. Människorna är vänliga och hittills ganska omärkta av kommersialismens järnklor. De gånger vi gett dricks har de bara tackat lite förstrött. Vid ett tillfälle prutade en tant själv ner priset på ett paket kex. Precis som taget ur en scen från Life of Brian.
Halong Bay är en bukt cirkus 3½ timmars busstur från Hanoi. Bukten består av 3000+ öar med diverse roliga former. Öarna har skapats av dels en nedsjunkning av bergskedjor som fanns har innan och dels av erosion från vatten och vind. En del öar bestar av imponerande grottor med stalaktiter och stalagmiter som bildat intressanta formationer. Förutom grottspaning lag vi på båttaket och lapade sol och njöt av den finfina utsikten. Efter en långt ifrån mättande måltid på kvällen där det blev huggsexa om maten mellan turisterna spenderade vi natten på båten.
Efter en 15 timmarstur kom vi till staden Hue, känd från bland annat Full Metal Jacket. Här stod tuffa strider -68 mellan de båda parterna i Vietnamkriget (eller Amerikakriget som det heter i Vietnam). I närheten finns den demilitariserade zonen som en gång utgjorde gräns mellan Nord- och Sydvietnam. Den och dess omgivning är fortfarande märkt efter många tuffa slag och bombningar under kriget. Vinh Moc tunnlarna, som nordvietnameserna använde för boende och att gömma sig i besökte vi också.
Hoi An är en by med många sysugna skräddare. Här hade Lotta fullt upp med att beställa kläder till billiga priser. Även jag själv tyckte att det var bra att spendera några dagar här. Trevliga människor som många andra ställen i Vietnam men kanske lite personligare i och med byns ringa storlek. Vi fick också det bästa rummet på resan här och det för endast 6USD
Från Hoi An tog vi nattbussen till Nha Trang. Bussturen varade från sex på kvällen till sex på morgonen och det visade sig bli en riktigt sunkig resa. Sätena gick inte att falla och mittgången var fylld med packningar som man fick klättra over för att ta sig ut, AC fanns såklart ingen och chaffisen körde med plattan i mattan trots halvskumpiga vägar. Det värsta var ändå att vi egentligen hade köpt oss ur detta genom att betala en hel dollar var mer för goa säten och AC. Jaja, vi får väl skriva och klaga sa vi får våra två dollar tillbaka.
Efter ett par timmars återhämtning av sömn på hotell var vi fit för fight för att utforska stan som är ett nyblivet chartermål, mestadels för sina fina stränders skull. Detta gäller dock bara tio månader om året och inte i slutet av regnsäsongen vilket givetvis var under vår vistelse i november och december. Detta innebär att det annars turkosa vattnet såg ut som kaffe med mjölk och stranden var följaktligen också öde. En av sevärdheterna i Nha Trang är en kinesisk pagod vid foten av en höjd där det finns en gigantisk Buddhastaty på toppen av berget. Den glada 14 meter vita Buddhan sittandes på en lotusblomma syns från stora delar av stan.
Vi stannade endast en natt i Nha Trang och tog sedan en tidig morgonbuss till nästa destination som var Dalat. På den här bussturen var vi bara sex passagerare så det var en mycket trevligare upplevelse än förra bussresan. Dalat är en bergsby på vietnamesiska höglandet. Området är känt för sina vandringsleder bland berg och vattenfall och för att det erbjuder ett behagligare klimat än övriga landet. Knappa tjugo grader och ganska torr luft om man jämför med Saigon med sina trettio grader när det är som kallast på året.
När vi kom hit gick vi till en resebyrå för att hitta en utflykt. Det finns allt från bergsklättring och canyoning till cykling på mountainbike. Vi valde att gå på en trekkingtur i bergen. Det fanns flera svårighetsgrader och vi var tuffa och tog nivå 8 av 10. Det fanns några tillfällen under vandringen då Lotta bittert ångrade detta val. Vandringen började lugnt och fint med fina vyer. Vi tittade på ett stort vattenfall som heter Tigerfallen och fick prova att gå över en hängbro modell svajig som gjorde en lätt sjösjuk. Vandringen gick vidare genom kaffeplantage idylliskt placerade langs en flodådra. Strax efter detta började svårigheterna när ett stort berg låg framför oss. Stigen lutade brant uppför och det kändes som man aldrig skulle nå toppen. Berget vi gick uppför kallas Happy Mountain och det beror på att man blir så glad när man väl är uppe. Hade Lotta döpt berget hade hon döpt det till Överlyckliga berget.
Mot slutet av vandringen besökte vi några byar som ligger så avsides att de har behållit mycket av sin egen kultur. Ett exempel är att kvinnan har all makten, huga. Guiden skrattade gott åt Lottas förslag att vi skulle flytta dit. Efter drygt åtta timmars vandring och ett antal "Only one more hill" från guiderna kom vi fram till den väntande minibussen som tog oss tillbaka till Dalat.
Sista dagen strosade vi mest omkring i denna förhållandevis lugna stad. Vi besökte marknaden, slappade på ett café, drack kaffedrinkar och åt middag för ungefär samma pris det kostar att bara gå innanför dörren på Espressohouse därhemma. Vi lyckades också komma over en mycket välgjord kopia av Lonely Planet Cambodia för en billig peng. Inte ens resebibeln kommer alltså undan kopieringskommersialisterna.
Återigen tog vi en nattbuss, vilket hade fungerat finfint tidigare under resan. Nästa mål var Saigon eller Ho Chi Minh City som det egentligen heter nuförtiden. Återigen tog vi en nattbuss, vilket hade fungerat finfint tidigare under resan. Vi hade en skön bussresa med fällbara saten och enligt killen på hotellet skulle vi vara framme vid sextiden på morgonen. Efter att vi hade brett ut oss på varsitt dubbelsäte några timmar konstaterade vi att vi var i Saigon redan. Klockan var 04.00 och stan var heldöd förutom några västerlänningar som satt och drack öl på en lokal sylta. Efter flera försök att hitta rum på igenbommade hotell lyckades vi så småningom. En yrvaken hjälpsam kille hjälpte oss till rätta så att vi kunde vila några timmar. Vi gjorde inte många knop den kvällen men vi lyckades i alla fall få i oss lite mat och beställa en utflykt till dagen efter.
Efter en skön natts sömn åkte vi till Cu Chi tunnlarna som var en stridszon under Amerikakriget. Dessa tunnlar användes för strid i motsats till Vinh Moc tunnlarna som ju användes till att bo i. Cu Chi tunnlarna är verkligen inte stora. Det finns vissa flyktvägar som västerlänningar knappt får plats i vilket guiden gärna berättade ett flertal gånger. Tunnlarna var 1 meter höga och 80 cm breda och då är de ändå utgrävda för att turister ska få plats. En lätt klaustrofobisk upplevelse. På området fanns det också många exempel på booby-traps, fällor, som användes under kriget för att avleda fiender. Alla gick ut på att döda eller skada fienderna, den ena grymmare än den andra.
Nar vi skulle åka ifrån tunnlarna såg vi bussen köra iväg mitt framför nosen på oss. Först trodde vi inte riktigt att det var sant men snart insåg vi den bistra sanningen. Vi hittade en snäll turguide från ett annat bolag som körde oss hem. Väl hemma visade det sig att vår buss inte kommit än för de hade varit och letat efter oss i tunnlarna. Hoppas att de har lärt sig att räkna passagerarna innan de åker nästa gång.
Vår lektion i krigshistoria fortsatte på War Remnants museum som visade bilder från krigen med både fransmännen under 40-50-talet och amerikanerna under slutet av 70-talet. Det fanns många otäcka bilder och historier om förödelsen som blev under kriget. Än idag dör och lemlästas många på grund av kvarlämnade minor och ammunition.
Nar vi tröttnat på huvudstadens hektiska trafik och höga tempo, där det är snudd på omöjligt att ta sig över gatan vid rusningstrafik, bestämde vi oss för att ta en tvådagarstur på Mekongdeltat och därifrån dra direkt till Kambodja. Bussen åkte tidigt på morgonen från Saigon och var framme vid en by i Mekongdeltat på förmiddagen. Vårt första stopp var vid en krokodilfarm. Det fanns tio tusen krokodiler av varierande storlek. Krokodilerna säljs vid tre års ålder till Kineser och Taiwanbor som ser krokodilsvans som en delikatess.
Turen fortsatte med båt längs Mekongfloden som är Asiens näst längsta flod. Det var mycket vackert och trevligt med alla barn som vuxna som vinkade till oss från stranden. Vietnameserna är ett glatt folk! Natten tillbringade vi på en resort långt ut i ingenstans och för att komma dit fick vi åka en hiskelig färd på flakmoppe, som var packad med tio personer. Efter en skön natt fortsatte färden med en roddbåtstur på floden med lokala kvinnor. De rodde oss först till en fiskfarm där det fanns mängder av fisk som bodde i stora fällor under de flytande husen. Vi fortsatte sedan roddturen till en muslimsk by där de vietnamesiska barnen fick lära sig arabiska i skolan och det fanns en stor moské. Vi blev till sist rodda till var båt som skulle ta oss via gränsstationen till Kambodja. Vid gränsstationen fick vi vänta medan guiden fixade alla papperna. Under väntetiden passade småflickor på att hoppa på båten för att sälja frukt och godis. De var sluga och försökte övertala oss att handla för vi kunde ändå inte använda vietnamesiska pengar i Kambodja. Riktiga affärskvinnor!
Gränsövergången var inte så dramatisk. Vi blev avsläppta på vietnamesiska sidan och fick köra vårt bagage genom en röntgenmaskin och sedan gå över till Kambodja, där nästa båt plockade upp oss och körde oss en bit till den väntande bussen som skulle ta oss till Phnom Penh. Detta var den mest annorlunda bussfärden hittills! Bussen skumpade värre än en berg och dalbana och vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Denna busstur var grunden till att vi ändrade våra planer om att åka buss runt Kambodja! Framme i Phnom Penh märkte vi meddetsamma en stor skillnad mellan Vietnam och Kambodja! Leendena hade bytts ut mot
stirrande blickar och tiggande.
Första utflykten i Phnom Penh var till Choeung Ek vilket betyder ungefär Dödens fält. Hit fraktades fångar under Pol Pot regimen för att avrättas. Efter att ha förvarats i fängelse och torterats under 4-6 månaders förhör blev de slagna till döds för att vakterna skulle spara på ammunitionen som var dyr. Det fanns ett torn innehållande mer än 8000 kranier sorterade efter kon och ålder efter människor de hittat i massgravar. Som om inte detta var tillräckligt fruktansvärt fortsatte turen till Tuol Sleng vilket var namnet på fängelset där de misstänkta först hamnade. Alla intagna fotograferades och deras historia skrevs ner och i vissa fall fotograferades de intagna efter tortyren också. Det fanns fruktansvärda fotografier och målningar som en av de sju överlevande hade målat. Vi blev ganska nedstämda av alla bilder och berättelser. Det är svårt att smälta att någon kan vara så grym. Vi fortsatte dagen med lite lättsammare sevärdheter. Vi tittade på stadens monument och tempel innan vi gick hem för att vila ut inför bussfärden dagen efter.
Vi tog lunchbussen till Sihanoukville, vilket är en kuststad i Södra Kambodja. Vi hade nu tagit det drastiska beslutet att skippa Angkor Wat och istället inrikta oss på en skön jul på någon tropisk ö i Thailand. I Sihanoukville hittade vi en svensk hotellägare som serverade underbara köttbullar med lingon och Scans falukorv och dillstuvade makaroner. Vi åt med god aptit! Svensken som heter Henrik hjälpte oss att arrangera vår gränsövergång till Thailand på ett mycket smidigt sätt. Han ringde sina kontakter som lotsade oss fram till gränsen. Vi fick dessutom tips om en kille i Thailand som skulle hjälpa oss att komma till paradiset.
Efter många korta resor på båtar, motorcyklar och med buss var vi äntligen i Thailand och Trat där vi checkade in hos Jame och hans glada mamma som inte kunde ett ord engelska. Vi avslutade kvällen med ett gott mål mat på KFC med kyckling, kyckling och åter kyckling.
Dagen efter åkte vi med Jame till Koh Chang, vilket är vår paradisö som vi längtat efter! Vi bodde i bungalows direkt på den låååånga nästan folktomma stranden. Det var skönt att slänga sig i det turkosa vattnet för första gången på resan!
Första turen blev en snorkeltur vid fyra öar. Det fanns många fina fiskar att titta på och våra axlar blev lätt grisrosa. Trots många relativt varma dagar hade vi haft ganska lite sol. 5 dagars dykning och två lugna dagar senare var läget ett annat. Soliga varma dagar med toppdykning bland öarna runt Koh Chang gjorde detta till den bästa veckan under resan.
Färden till Bangkok var relativt smidig. Någon timme med båten till fastlandet och 4-5 timmar med minibuss och sedan var vi framme i den myllrande miljonstaden. Vi hade bara 1½ dag i Bangkok eftersom vi prioriterat dykning och annat i Koh Chang. Blev lite shopping och allmänt strosande i kvarteren runt Khao San Road första kvällen.
Dagen därpå promenerade vi iväg till The Grand Palace. Horder av turister såklart men finfint och klart värt ett besök. När vi kom tillbaka till vårt hostel framåt tidig eftermiddag hade jag drabbats av Montezumas hämnd. De sista 12 timmarna innan planet gick gjorde jag inte många knop men icke desto mindre var detta en resa vi båda var helnöjda med. Vietnam och Koh Chang rekommenderas med varmaste hand till alla som funderar på att åka till dessa resmål.
Rekommenderas:
1. Dykning i Koh Chang
2. Vandring i Dalat
3. Båtluffning i Halong Bay
4. Promenad i Gamla Stan i Hanoi
5. Sy upp kläder i Hoi An
Undvik:
1. Phnom Penh
2. Montezumas hämnd.
3. Nattbuss utan fällbara säten.
Söndag 2 Juli 2006 - Bolivia
Resealbum: Sydamerika
Lägger här in ett resereferat från min resa tillsammans med en polare. Vi reste runt i fyra månader men här finns endast beskrivet från resan längs västkusten.
En kontinent som alltid har lockat mig ända sedan jag var liten är Sydamerika. Denna avlägsna kontinent med mycket spännande kultur och ett vardagsliv så skilt från vårt eget. En kontinent där blodiga revolutioner varit mer regel än undantag men samtidigt en kontinent med mycket inneboende värme hos folket och på många ställen en obeskrivligt vacker natur.
Ett bra tips på ressträcka är från Santiago i Chile till Quito i Ecuador eller vice versa. Den vi åkte var Santiago-Quito vilket passade oss speciellt bra eftersom vi började trippen i februari och avslutade den i maj. Detta innebar att vi passerade genom Peru i april vilket är när den värsta regnperioden är över.
I själva huvudstaden Santiago finns egentligen inte så mycket att se för en äventyrslysten backpacker. Däremot finns i närheten av storstaden ett antal trevliga småbyar väl värda ett besök. En industri som fått ett stort uppskjut de senaste åren är vinindustrin. Det varma klimatet ger bra förutsättningar för vissa populära druvsorter och såväl Cabernet Sauvignon som Chardonnay vinerna härifrån är väl värda ett prova på.
Norra delen av Chile är mest täckt av den extremt torra Atacamaöknen men det finns ytterligare ett ställe värt ett besök innan man korsar gränsen till Bolivia. Världens största koppargruva i byn Calama som är ett enda massivt dagbrott och synligt från rymden enligt våra guider. Jordbävningstäta Chile hann också bjuda oss på ett 4-5 skaller på Richterskalan. En jordbävning som varade i cirka 15 sekunder under vilken tid man inte visste om den skulle bli värre eller sluta, en intressant erfarenhet och en spännande avslutning på vår vistelse i Chile.
Tåget från Calama till Uyuni i Bolivia bordade vi klockan 11 på natten, det förmodades lämna klockan 3 på natten, gjorde så ca klockan 5 och anlände till Uyuni klockan 10 på kvällen följande dag. Tågets hastighet var mestadels så hög (eller låg) att man kunde springa längs med det, frustrerande och komiskt på en och samma gång. På vårt hostel fanns det fem filtar i var säng, vi undrade alla lite till mans varför det fanns så många men när vi vaknade upp dagen därpå hade vi svaret, det blir ruggigt kallt på natten på de här altituderna och varje filt behövdes.
Den stora attraktionen i Uyuni är saltsjön väster om staden som är ungefär fyra gånger så stor som den i Salt Lake, USA och ungefär i samma storlek som Holland. Efter många om och men där guiderna försökte pumpa oss på alltför mycket pengar valde vi till slut en galen finne till guide. Denne bastubadare tuggade kokablad, drack 95% alkohol och gick upp på biltaket tillsammans med resten av oss medan bilen körde av sig själv. När vi kom fram till sjön kunde man inte se något förutom ett starkt vitt sken runtomkring, solglasögon var tvunget här, men efter ca 20 km såg vi en liten prick i horisonten. Jouni, vår guide berättade att nu hade vi ca 50-60 km kvar innan vi var framme på ön vi skulle spendera natten på.
Stora delar av sjön var täckt med ett 1 dm tjockt vattenlager vilket gav de mest fantastiska spegelreflektioner av runtomliggande berg och moln. Väl framme vid ön såg vi att den var full med jättekaktusar, de största upp till 12 m höga och 500 år gamla. Antar att det inte finns så många växter som kan överleva i sådan salt och steril miljö. Under dagen grottklättrade vi, såg en imponerande och halvtam hök och klappade två lamor. På kvällen såg vi en solnedgång där himlen skiftade i obeskrivligt många färger från den ena minuten till den andra. Den intrycksrika halvtimmen i det jättelika vita snöliknande landskapet var fylld med wow-upplevelser och något vackrare är nog svårt att hitta, i alla fall får man leta länge innan man gör det..
Nästa stad var Potosi, världens högst belägna stad på 4070 m med ännu kallare nätter än Uyuni. Våra höjdproblem i Anderna begränsades lyckligtvis till lite mindre huvudvärk i början och andningssvårigheter endast vid lite mer avancerade fysiska ansträngningar såsom klättring och löpning. Några av våra vänner hade inte samma lycka och tvingades avstå från att följa med till silvergruvorna vilket ju var det stora äventyret i den här staden. Väl i gruvorna klättrade vi uppför höga instabila trästegar och klämde oss igenom små passager där balkarna i taket gått sönder och höll på att rämna inför tyngden uppifrån. Vi provade också på att göra lite av gruvarbetarnas jobb som går ut på att bära stora säckar med stenar vägandes 150 kg. Vi var tre personer som försökte att flytta säcken 5 m och sedan hälla ut stenarna, rejält svettigt även om vi klarade det till slut. Gruvarbetarnas vardag är att göra detta 8 timmar om dagen, 6 dagar i veckan i gångar som är fulla med giftiga gaser och kemikalier, lagom tufft, få överlever mer än 10 år efter att de börjat jobba i gruvorna.
På eftermiddagen efter begav vi oss till en varm källa. Kändes konstigt att kunna hoppa in i trettiogradigt vatten medan luften omkring var som en kall svensk höstdag. Efter den svettiga dagen passade dock få aktiviteter bättre än denna. På kvällen var det åkdags igen där vi till en början såg fram emot nattbussfärden till La Paz. Eftersom vi som vanligt valt det billigaste alternativet blev det till att åka i en överfull buss med alltför lite plats för benen, där alltför skrikig musik spelades alltför högt och där vägen likt andra vägar i Bolivia var i skriande behov av underhåll. Stora delar av natten kändes det som man var barn på nytt och lekte rida, rida ranka i knät på far, skumpig värre busstur sålunda.
I La Paz tänkte vi stanna någon vecka vilket till slut blev över det dubbla. En mycket intressant stad som ligger i en dal med omringande slumförorter belägna på bergsväggarna som omger staden. La Paz skiljer sig mycket från resten att Bolivia på så vis att den har trafik, biografer, McDonalds (som kostar det tredubbla mot en vanlig lunch med 30SEK för en Big Mac & Co) och här finns också de allra flesta utländska företagen placerade.
Världens högst belägna skidanläggning, Chacaltaya på 5400m, besökte vi under en dag. Tyvärr fick vi inte tillfälle att åka skidor där men i vilket fall blev det en bra utflykt framförallt med snabbestigningen från 5200m till toppen på 5400m.
Den största händelsen i La Paz var dagen därpå när vi skulle bestiga Huayna Potosi, ett väldigt vackert och mäktigt berg med en topp på 6088m. Det sägs vara världens lättaste 6000m berg att bestiga under förutsättning att man har vädergudarna på sin sida. Vi började dagen med att fylla upp våra ryggsäckar med all nödvändig materiel såsom klätterstövlar, ficklampor, rep, ishackor, mat och viktigast av allt, en svensk flagga att sätta på toppen. Efter att ha blivit transporterade till Base-Camp satte vi på oss utrustningen och påbörjade vandringen upp till high-camp på 5300m. Denna tripp tog nästan fyra timmar fastän vi hade en ganska hög fart. På grund av den tunna luften var vi tvungna att vila ca var tionde meter för att hämta andan och låta pulsen gå ner lite. Perfekt intervallträning med andra ord. Skrämmande hala klippor de sista 20 metrarna innan lägret gjorde att man började fundera på hur mycket reseförsäkringen skulle täcka vid eventuellt olycksfall, men efter några värdefulla råd från guiden löste även detta sig.
Nu hade vi nått high-camp och vädret var precis så bra som meteorologerna hade förutspått. Vi njöt av den magnifika utsikten och planerade för det utmanande bergets sista 800m. För att kunna komma upp ända till toppen måste klättringen från high-camp påbörjas mellan klockan ett och två på natten. Vi åt en stärkande pastamåltid och gick sedan och lade oss vid halvåttatiden. Altitudproblemen som hade drabbat samtliga i föregående grupp hade vi inte känt spåren av, allt kändes bra och vi var redo för vårt uppdrag. Det enda som kunde stoppa oss nu var om vädret drastiskt blev sämre.
När vi gick och lade oss i vårt tält hörde vi hur det började snöa utanför. Vid den kritiska tiden mellan ett och två hade det fortfarande inte slutat och till allas vår stora besvikelse beslöt guiden att ställa in klättringen. Kändes mycket frustrerande att inte ens få chansen när man var så nära, ungefär som matadoren på julafton som bryter sitt svärd och sliter sitt hår - stånga mig, stånga mig, gör någonting. För att strö salt i såren blev vädret sämre och det blev därmed tvunget att bära ner tälten till Base-Camp. Med all den extra vikten i ryggsäcken och snö som täckte lösa stenar på vägen ner var det inte lika kul längre. Fyra timmar senare och motsvarande timmar tröttare nådde vi så ändå Base-Camp för en välförtjänt lunch och avslutande eftersnack.
Senare på kvällen var det dags för ett party med några Bolivianska medicinstuderande kompisar. Vi fick prova på såväl salsa som brasilianskinfluerad samba. Man förmodades dansa i en lång rad med killar på ena sidan och tjejer på andra. Efter några rom och cola för 3SEK per glas kände vi oss istället mogna att återigen äntra dansgolvet fast denna gången för att visa hur det går till hemma i Sverige. Trots att många av studenterna tyckte att detta var ett roligt inslag kom efter några minuter några personer fram till oss och sa att så var inte lämpligt att göra. De undrade om vi var homosexuella, erbjöd sina flickvänner som vi kunde dansa med istället och så vidare, och så vidare. Rolig kväll med många lärdomar om skillnader i våra kulturer.
Sista äventyret i Bolivias huvudstad var en mountainbiketur från en höjd utanför La Paz beläget på 4700m ner till en by som heter Coroico på 1500m. Vädret var regnigt och kallt de första två timmarna vilket på lägre höjder blev varmare, skönare men med samma regn. Vi blev totalt genomsmutsiga och fick ganska mycket träningsvärk i händerna av det myckna bromsandet men utsikten ner över stupen och upp mot höjderna vi kommit från gjorde detta till de överlägset häftigaste åtta mil jag cyklat. Bussfärden tillbaka var minst lika spännande fast på ett annat sätt då bussen om vartannat skrapade i bergsväggen och lutade ut över avgrundsstup. På en väg som denna som kallas dödsvägen för att ett fordon åker över kanten var fjortonde dag kan man ju aldrig känna sig riktigt säker. Numera är vägen enkelriktad, man för köra neråt på förmiddagen och uppåt på eftermiddagen och detta har minskat olycksfrekvensen dramatiskt.
Copacabana var nästa mål på resan, en by beläget på Bolivianska sidan av Titicacasjön. Av någon outgrundlig anledning serverades här mestadels fisk, vilket inte var mig emot då den var ganska god. Seden att servera med huvudet kvar på tallriken kom jag dock aldrig att uppskatta riktigt. Punktligt gick vid tolvtiden dagligen ett demonstrationståg genom staden och då tyckte ägarna att det var säkrast att barrikadera sin restaurang. Vid några tillfällen kastade folk från det förbigående tåget in knytnävsstora stenar in på uteserveringen och även om ingen kom till skada vad vi såg var nog de tjocka portarna långt från oinvesterade pengar. Det roligaste med Titicacasjön var nog när vi passerade Bolivias hela armada, en ungefär tio man stark pluton som lekte Rambos vid strandkanten. Färden gick nu mot vårt sjunde land på resan - Peru.
Det stora do not miss stället i Peru är Cuzco. Den stora anledningen är Inkaleden som utgår omkring åtta mil från staden. De fyra dagarna som Inkaleden tar delas upp på 4,6, 7 och 2 timmar på de respektive dagarna. Den andra dagen var svårast eftersom den dagen består av en nästan konstant uppförsklättring. Dock gör de vackra vyerna som kantar leden att timmarna känns ganska mycket kortare. Ett alternativ är att ta ett tåg direkt ut till Machu Picchu men har man fyra dagar att spendera bör man definitivt inte missa Inkaleden. En fyra dagars kombinerad natur- och historieupplevelse utöver det vanliga.
Sista dagen, då vi anlände till Machu Picchu började solen skina framåt lunchtid viket var en väldigt bra timing då den knappt gjort detta på hela leden innan. Som en finfin avslutning klättrade ett litet men tappert gäng upp på den närliggande toppen Huayna Picchu, vilket tog ungefär en halvtimme och gav en perfekt utsikt över inkaindianernas största religiösa högsäte.
På väg till Lima kan man gärna stanna till i Pisco och detta särskilt om man inte planerar att åka till Galapagos senare på resan. Här finns oräkneliga sjölejon som håller till på närliggande öar och hit åker man men motorbåt som tar en knapp halvtimme. Ljudet från dessa revirkämpande landklumpiga men havssmidiga djur hördes långväga ifrån. Man trodde nästan att det kördes ett Formel 1 lopp på andra sidan ön, men väl där möttes vi istället av ett oräkneligt antal sjölejon. Här finns allt från ett par månader gamla ungar till stora respektingivande härskande hannar som är ståtligt imponerande där ligger och solar i all sin fläskighet. Pingvinerna är inte lika mångtaliga och inte heller lika spexiga till sin natur men man kan dock ofta se dem simma på behörigt avstånd en bit från båten. Fåglar i alla de sorter, färger och storlekar gjorde detta sammantaget till en klart minnesvärd upplevelse.
Vidare till huvudstaden Lima med sina 6 miljoner invånare som vi båda tyckte var bättre än sitt rykte. Faktum med är att det är en av de vackrare storstäderna i Sydamerika med sina välbevarade gamla byggnader, kärleksparssamlande torg, långa sandstrand och konstant blåa himmel. En av dagarna i Lima ägnades åt att kämpa med att få ett nytt pass (då mitt gamla blivit stulet). Ett antal timmar och dollar senare hade jag äntligen fått ut mitt provisoriska pass. Till min stora förskräckelse såg jag att färgen på omslaget var CHOCKROSA aaaarghh! Skulle gärna vilja veta vilken sadistisk typ som kommit på att tillverka passen i den anskrämliga färgen. Dock var vi nu redo att bege oss de trettio timmarna med buss till grannlandets huvudstad Quito, den sista i raden av många, långa bussresor på denna fascinerande kontinent.
I Quito, Ecuador kan man bland annat besöka ekvatorlinjen och klättra uppför världens högsta vulkan Cotopaxi. Har man tid kan man bege sig lite söderut till Baños och uppleva de västra delarna av Amazonas. Bra möjligheter ges (liksom i Cuzco) att förkovra sig i spanska. För en billig peng, klart billigare än som utlovas om man surfar in på nätet och bokar därifrån, kan man få sig en egen privatlärare under en eller flera veckor. Inlärningshastigheten överstiger vida att sitta i en stor spanskklass hemma i Sverige.
En resa som bör upplevas om man har den minsta möjlighet att göra så är Galapagos. Man kan välja mellan en femdagars- och en åttadagarstur där den tidigare kostar runt sjutusen kronor och den senare på en tusenlapp mer. Då ingår dock resa och boende för hela turen. På grund av tidsbristen valde jag femdagarsturen och missade då de norra öarna men upplevelsen var ändå, och är fortfarande, mitt absoluta favoritresmål.
DAG 1:
Väl landad på flygplatsen märkte man att detta var mycket långt ifrån Quito, 30 grader varmt och vackra omringande landskap. Blev en liten busstur till platsen där min båt skulle komma och plocka upp mig. Sagt och gjort, så blev fallet och redan efter en halvtimme första dagen var det dags för det första snorklingsdyket. Vi åkte iväg med motorbåten till en liten stilla bukt, snabbt på med utrustningen och ner i det varma, klara och fiskrika vattnet. Efter lite solning och lunch var det dags att åka till ön Baltra. Stranden vi anlade var full med små röda krabbor. Dessa krab(b)ater var dock inte tillnärmelsevis lika oblyga som många av sina kollegor på ön utan trippade istället likt balettdansörer raskt iväg med sin karakteristiska på tårna sidledsspringande stil när man närmade sig.
Väl kamouflerade på de svarta klipporna kunde vi se marina iguanor, världens enda havslevande ödla. De flesta av dessa låg och utövade en av sina två favoritsysselsättningar nämligen att sola sig. Den andra är att dyka ner på havsbotten och smaska i sig lite av de snabbväxande alger som finns där. De riktigt hungriga exemplaren kan stanna nere i ca en timme. Som en följd av de här djupdykningarna brukar de efteråt ägna delar av eftermiddagen åt att nysa ut alla de saltkorn som följt med maten. Efter att själv ha fått en dylik dusch vid ett tillfälle tog jag ett sista foto och lät sedan de sollapande ödlorna vara ifred. Kan inte vara lätt att få sin middagssömn förstörd av nyfikna turister varenda dag.
På Baltra fanns också min absoluta favoritfågel, den blåfotade sulan. Om man går långsamt kan man komma dessa så nära så att man kan klappa dem. Detta sagt rent hypotetiskt eftersom detta är strängeligen förbjudet. Denna oskygghet känns väldigt overklig till en början. Förutom detta är det ett par saker som gör denna fågel speciell. För det första är det deras vackra ljusblå fötter som matchar den klarblå himlen perfekt och för det andra är det deras jaktteknik som går till på så sätt att de flyger nonchalant upp till ca fem meters höjd, vänder tvärt i
luften och dyker blixtsnabbt ner i vattnet mot en inspanad intet ont anandes fisk.
Som om inte detta var nog fick vi även följe av en flock fregattfåglar som till synes utan ansträngning svävade med någon meter bredvid båten. Perfekt sätt att avsluta dagen medan solen drog sig nedåt med en beslutsam benägenhet att snart kalla det för en natt.
DAG 2:
Efter en god frukost steg vi iland på nästa ö på turen. Ett gäng sjölejon låg och solade sig på den lilla piren så vi fick klättra iland på några närliggande klippor istället. En stor argsint sjölejonhanne, som vi antog var ledaren, stod och brölade mitt inne i flocken. Efter en stund kom det dock en ännu större hanne insimmandes, brölandes ännu högre och jagade bort denne självutnämnde temporäre ledare, ja alla har vi våra femton minuter i rampljuset... hehe.
Det dröjde inte heller länge förrän vi fick se den första landiguanan som satt och åt en av sina favoritmåltider, en kaktusfrukt. Först tog den bort taggarna med sina tassar, svalde därpå den halvstora frukten hel och satt sedan och slickade sig om munnen, yummi yummi! Fler sjölejon, iguanor och allsköns fåglar var andra uppskattade och smakfulla ingredienser i denna ökompott. En sjösjuk tretimmarsfärd senare var vi framme vid Santa Fe. Här kunde vi se, förutom tidigare sedda djur, även fåglar som yellow warblers, mocking birds, tropicbirds, galapagosduvor och en svart liten parvel, kaktusfinken som bygger sitt bo mellan kaktusbladen och på så vis undgår galapagoshökens glupska näbb.
Dagen avslutades med snorkling bland färgglada fiskar. Till min stora glädje uppfylldes också en av mina största förhoppningar med Galapagostrippen, nämligen att få simma med ett sjölejon. Det kom från ingenstans, simmade graciöst fram och tillbaka, upp och ner tills det tröttnade på den långsamme snorklaren och begav sig iväg för att inhämta dagens sista solstrålar på sin närbelägna klippa. På väg till båten såg vi två sköldpaddor i vattnet, dök snabbt i och såg en av dem en bit bort, simmade ikapp den nästan i alla fall för när jag var ca två meter ifrån tyckte den simmande Skalman att det var bäst att ta det säkra före det osäkra och pinna på lite. Extraturbon gjorde att det inte dröjde många sekunder förrän man med lätthet var distanserad och denna händelse var därmed till ända.
DAG 3:
Under natten hade båten åkt de sex timmarna till ön Española. Här finns fullt med fåglar av alla de slag. Efter lite lockrop kom till och med en mockingbird och satte sig på min arm, nästan lika tam som vår gamla undulat vi hade i familjen. De blåfotade sulorna var nu lite mer aktiva och bjöd på sitt säregna skådespel. Hannen sticker näbben i luften och avger ett läte som mest låter som en dålig vissling, honan svarar med ett korthugget trumpetljud, en halvminuts tystnad och sedan omtag från början igen.
Albatrosserna ville inte vara sämre dem, de har inte lika väl utvecklade ljudeffekter men var istället överlägsna i deras kroppsrörelser. Dansen går till så att albatrosserna vaggar sina huvuden från höger till vänster ett antal gånger medan de går runt i cirklar. Därefter står de och tittar på varandra ett tag varpå de återigen börjar fäktas med näbbarna - mycket underhållande. Landskapet på den här ön var om möjligt ännu magnifikare än på tidigare besökta öar, något som gärna glöms bort i sammanhanget när man talar om Galapagos.
På väg tillbaka fick vi då äntligen syn på två Galapagoshökar. Dessa magnifika rovfåglar som till skillnad från sina kollegor runt om i världen högst upp i näringskedjan inte behöver vara rädda för allt vad detta vanligen brukar innebära i form av ackumulerade gifter erhållna av människan.
En snabb timmesfärd senare nådde vi andra sidan av ön. Om detta inte var paradiset på jorden så existerar det nog inte ett dylikt. En lång sandstrand som räckte så långt ögat nådde där ett hundratal sjölejon låg och solade. Klart, varmt, tropiskt färgat vatten, klarblå himmel, omringande grönbeklädda öar och en klippa ca 100 m ut i vattnet med oanade skatter det vill säga många färgglada snorkelsevärda fiskar. Dessutom, kanske det bästa av allt, fanns det inga människor i närheten förutom vår lilla turistgrupp på tre personer + guide. Tog mig en snorkeltur från båten, simmade sedan in till stranden, lade mig bredvid ett sjölejon slöt ögonen och började lapa i mig av den varma ekvatorsolen.
Utdrag från ett mail jag skickade om denna händelse: Dessutom i ärlighetens namn, och ärlig ska man ju vara, hade jag mina bästa fem dagar någonsin i mitt 26-åriga liv i Ecuador det vill säga när jag var på Galapagos. Närmare ett paradis på jorden är svårt att komma när man ligger alldeles ensam på en strand bland hundratals sjölejon som liksom du njuter av solens varma livgivande strålar skinandes ner från en klarblå himmel. Du känner dig precis lagom utpumpad eftersom du precis snorklat rundor i någon timme bland stim av färgglada fiskar. När du försöker komma ett sjölejon närmare än två meter vaknar den till och avger ett lätt grymtande läte för att säga att "sno inte åt dig sovyta här grabben". Du bibehåller istället de två metrarnas avstånd och vänder dig om där du får se en fågel som nyfiket hoppar upp på din hand. Fågeln vrider lite lätt på huvudet för att se vad det kan vara för konstig krabat som kommit, han verkar ju inte vara en av de där runda gråa djuren som alltid finns här även om han ser ut att uppskatta solen precis lika mycket som dem. Långt ifrån mätt på alla intensiva intryck lägger du dig ner och funderingarna börjar genomsyras av inget annat än de gladaste och mest rogivande tankar som man kan tänka sig. Någon timme senare är det dags att simma ut de ca hundra metrarna till båten för vidarefärd till nästa ö. Paradiset lämnas bakom dig, men än återstår många upplevelser i denna magiska övärld innan det är dags för hemfärd. Någon timme senare var denna verklighetsflykt till ända och det var nu dags för en händelselös sjutimmarsfärd till nästa ö - trodde vi.
Mer regel än undantag är att delfiner följer de turistande båtarna. Ett par timmar in på färden fick vi följe av tre delfiner som simmade några meter framför båten. Snabbt och lätt sköt de fram som pilar genom vattnet, följde oss i 10-15 minuter och försvann sedan lika snabbt som de dök upp. Denna upplevelse slogs dock ytterligare någon halvtimme senare när vi fick syn på en ung valhaj på ca 10-12m (vuxna exemplar kan bli upp till 25m långa). Kaptenen svängde runt båten så att vi kunde få oss en närmare titt på den där den låg nästan helt stilla 2-3m under vattenytan. Efter ett tag när den låg rakt under båten kände den för att gå upp till ytan och hämta luft. Med hjärtat i halsgropen kände vi hur båten lyftes av den uppstigande valhajen, men som tur var dök den ner igen och simmade iväg för att hämta luft lite längre bort. Lite uppretad verkade den dock ha blivit för efter detta försvann den ner i djupet utan att synas till igen. Lite synd, men båten var i alla fall fortfarande på rätt köl och fina foton av denna mycket sällsynta händelse blev det.
DAG 4:
Ön Floriana var dagens första mål, dock inga nya djur siktade här förutom en manta som simmade 6-7m från strandkanten. Innan hemfärden till huvudön blev det dock en sista snorkling. Såg tio hajar, ca halvannan meter långa vilandes på botten vilket dock inte blev långvarigt då den starka strömmen svepte bort oss till anda sidan klippan. Härefter begav vi oss glada och nöjda iväg för den sista sjutimmarsfärden med båt till Santa Cruz.
DAG 5:
Sista dagen på den här fantastiska arkipelagen. Blev en tur till Darwins forskningsstation där jag fick se den kanske största symbolen för Galapagos, jättesköldpaddan. Såg fem av dessa tungviktare käkandes gräs i sakta mak och fick också lära lite om de insatser som görs för deras och andra djurarters fortbevarande på dessa öar och i resten av världen. På forskningsstationen har de som mål att kunna rädda dessa arter från utrotning och hämtar därför okläckta sköldpaddor på stränderna och föder upp dessa tills de är fem år gamla, det är nämligen inte förrän då de är stora nog att kunna försvara sig mot alla faror, de flesta av dessa introducerade utifrån. Tyvärr är detta redan försent för den välkända sköldpaddan Lonely George som efter hänsynslöst utnyttjande av människan nu tyvärr är den enda av sin ras. Läs gärna mer om Darwins forskningsstation och Galapagos här: Mer Galapagosinfo!
EPILOG:
När man nu summerar kardemumman, lägger den i resesäcken och knyter ihop blir betyget på denna resa en klar femma. Är mycket tacksam över att ha fått möjlighet att göra den och över alla upplevelser vi har med oss hem i bagaget. Önskar att alla läsare av Students Illustrated ska få möjligheten att genomföra i alla fall delar av den här oförglömliga och upplevelserika resa.
Förresten; visste du att:
• Chile är det mest avlånga landet i världen, 20 gånger så långt som det är brett.
• Atacamaöknen är världens torraste plats
• Chile vann ett avgörande krig mot Bolivia och fick därmed stora naturtillgångar på sin sida medan Bolivia samtidigt tappade sin Stillahavshamn.
• Bolivia fram till 1997 haft 188 regeringar på 167 år.
• Titicacasjön är världens högst belägna sjö på 3800m.
• Machu Picchu upptäcktes så sent som 1911 av Hiram Bingham.
• Valhajar kan bli upp till 25m långa
En kontinent som alltid har lockat mig ända sedan jag var liten är Sydamerika. Denna avlägsna kontinent med mycket spännande kultur och ett vardagsliv så skilt från vårt eget. En kontinent där blodiga revolutioner varit mer regel än undantag men samtidigt en kontinent med mycket inneboende värme hos folket och på många ställen en obeskrivligt vacker natur.
Ett bra tips på ressträcka är från Santiago i Chile till Quito i Ecuador eller vice versa. Den vi åkte var Santiago-Quito vilket passade oss speciellt bra eftersom vi började trippen i februari och avslutade den i maj. Detta innebar att vi passerade genom Peru i april vilket är när den värsta regnperioden är över.
I själva huvudstaden Santiago finns egentligen inte så mycket att se för en äventyrslysten backpacker. Däremot finns i närheten av storstaden ett antal trevliga småbyar väl värda ett besök. En industri som fått ett stort uppskjut de senaste åren är vinindustrin. Det varma klimatet ger bra förutsättningar för vissa populära druvsorter och såväl Cabernet Sauvignon som Chardonnay vinerna härifrån är väl värda ett prova på.
Norra delen av Chile är mest täckt av den extremt torra Atacamaöknen men det finns ytterligare ett ställe värt ett besök innan man korsar gränsen till Bolivia. Världens största koppargruva i byn Calama som är ett enda massivt dagbrott och synligt från rymden enligt våra guider. Jordbävningstäta Chile hann också bjuda oss på ett 4-5 skaller på Richterskalan. En jordbävning som varade i cirka 15 sekunder under vilken tid man inte visste om den skulle bli värre eller sluta, en intressant erfarenhet och en spännande avslutning på vår vistelse i Chile.
Tåget från Calama till Uyuni i Bolivia bordade vi klockan 11 på natten, det förmodades lämna klockan 3 på natten, gjorde så ca klockan 5 och anlände till Uyuni klockan 10 på kvällen följande dag. Tågets hastighet var mestadels så hög (eller låg) att man kunde springa längs med det, frustrerande och komiskt på en och samma gång. På vårt hostel fanns det fem filtar i var säng, vi undrade alla lite till mans varför det fanns så många men när vi vaknade upp dagen därpå hade vi svaret, det blir ruggigt kallt på natten på de här altituderna och varje filt behövdes.
Den stora attraktionen i Uyuni är saltsjön väster om staden som är ungefär fyra gånger så stor som den i Salt Lake, USA och ungefär i samma storlek som Holland. Efter många om och men där guiderna försökte pumpa oss på alltför mycket pengar valde vi till slut en galen finne till guide. Denne bastubadare tuggade kokablad, drack 95% alkohol och gick upp på biltaket tillsammans med resten av oss medan bilen körde av sig själv. När vi kom fram till sjön kunde man inte se något förutom ett starkt vitt sken runtomkring, solglasögon var tvunget här, men efter ca 20 km såg vi en liten prick i horisonten. Jouni, vår guide berättade att nu hade vi ca 50-60 km kvar innan vi var framme på ön vi skulle spendera natten på.
Stora delar av sjön var täckt med ett 1 dm tjockt vattenlager vilket gav de mest fantastiska spegelreflektioner av runtomliggande berg och moln. Väl framme vid ön såg vi att den var full med jättekaktusar, de största upp till 12 m höga och 500 år gamla. Antar att det inte finns så många växter som kan överleva i sådan salt och steril miljö. Under dagen grottklättrade vi, såg en imponerande och halvtam hök och klappade två lamor. På kvällen såg vi en solnedgång där himlen skiftade i obeskrivligt många färger från den ena minuten till den andra. Den intrycksrika halvtimmen i det jättelika vita snöliknande landskapet var fylld med wow-upplevelser och något vackrare är nog svårt att hitta, i alla fall får man leta länge innan man gör det..
Nästa stad var Potosi, världens högst belägna stad på 4070 m med ännu kallare nätter än Uyuni. Våra höjdproblem i Anderna begränsades lyckligtvis till lite mindre huvudvärk i början och andningssvårigheter endast vid lite mer avancerade fysiska ansträngningar såsom klättring och löpning. Några av våra vänner hade inte samma lycka och tvingades avstå från att följa med till silvergruvorna vilket ju var det stora äventyret i den här staden. Väl i gruvorna klättrade vi uppför höga instabila trästegar och klämde oss igenom små passager där balkarna i taket gått sönder och höll på att rämna inför tyngden uppifrån. Vi provade också på att göra lite av gruvarbetarnas jobb som går ut på att bära stora säckar med stenar vägandes 150 kg. Vi var tre personer som försökte att flytta säcken 5 m och sedan hälla ut stenarna, rejält svettigt även om vi klarade det till slut. Gruvarbetarnas vardag är att göra detta 8 timmar om dagen, 6 dagar i veckan i gångar som är fulla med giftiga gaser och kemikalier, lagom tufft, få överlever mer än 10 år efter att de börjat jobba i gruvorna.
På eftermiddagen efter begav vi oss till en varm källa. Kändes konstigt att kunna hoppa in i trettiogradigt vatten medan luften omkring var som en kall svensk höstdag. Efter den svettiga dagen passade dock få aktiviteter bättre än denna. På kvällen var det åkdags igen där vi till en början såg fram emot nattbussfärden till La Paz. Eftersom vi som vanligt valt det billigaste alternativet blev det till att åka i en överfull buss med alltför lite plats för benen, där alltför skrikig musik spelades alltför högt och där vägen likt andra vägar i Bolivia var i skriande behov av underhåll. Stora delar av natten kändes det som man var barn på nytt och lekte rida, rida ranka i knät på far, skumpig värre busstur sålunda.
I La Paz tänkte vi stanna någon vecka vilket till slut blev över det dubbla. En mycket intressant stad som ligger i en dal med omringande slumförorter belägna på bergsväggarna som omger staden. La Paz skiljer sig mycket från resten att Bolivia på så vis att den har trafik, biografer, McDonalds (som kostar det tredubbla mot en vanlig lunch med 30SEK för en Big Mac & Co) och här finns också de allra flesta utländska företagen placerade.
Världens högst belägna skidanläggning, Chacaltaya på 5400m, besökte vi under en dag. Tyvärr fick vi inte tillfälle att åka skidor där men i vilket fall blev det en bra utflykt framförallt med snabbestigningen från 5200m till toppen på 5400m.
Den största händelsen i La Paz var dagen därpå när vi skulle bestiga Huayna Potosi, ett väldigt vackert och mäktigt berg med en topp på 6088m. Det sägs vara världens lättaste 6000m berg att bestiga under förutsättning att man har vädergudarna på sin sida. Vi började dagen med att fylla upp våra ryggsäckar med all nödvändig materiel såsom klätterstövlar, ficklampor, rep, ishackor, mat och viktigast av allt, en svensk flagga att sätta på toppen. Efter att ha blivit transporterade till Base-Camp satte vi på oss utrustningen och påbörjade vandringen upp till high-camp på 5300m. Denna tripp tog nästan fyra timmar fastän vi hade en ganska hög fart. På grund av den tunna luften var vi tvungna att vila ca var tionde meter för att hämta andan och låta pulsen gå ner lite. Perfekt intervallträning med andra ord. Skrämmande hala klippor de sista 20 metrarna innan lägret gjorde att man började fundera på hur mycket reseförsäkringen skulle täcka vid eventuellt olycksfall, men efter några värdefulla råd från guiden löste även detta sig.
Nu hade vi nått high-camp och vädret var precis så bra som meteorologerna hade förutspått. Vi njöt av den magnifika utsikten och planerade för det utmanande bergets sista 800m. För att kunna komma upp ända till toppen måste klättringen från high-camp påbörjas mellan klockan ett och två på natten. Vi åt en stärkande pastamåltid och gick sedan och lade oss vid halvåttatiden. Altitudproblemen som hade drabbat samtliga i föregående grupp hade vi inte känt spåren av, allt kändes bra och vi var redo för vårt uppdrag. Det enda som kunde stoppa oss nu var om vädret drastiskt blev sämre.
När vi gick och lade oss i vårt tält hörde vi hur det började snöa utanför. Vid den kritiska tiden mellan ett och två hade det fortfarande inte slutat och till allas vår stora besvikelse beslöt guiden att ställa in klättringen. Kändes mycket frustrerande att inte ens få chansen när man var så nära, ungefär som matadoren på julafton som bryter sitt svärd och sliter sitt hår - stånga mig, stånga mig, gör någonting. För att strö salt i såren blev vädret sämre och det blev därmed tvunget att bära ner tälten till Base-Camp. Med all den extra vikten i ryggsäcken och snö som täckte lösa stenar på vägen ner var det inte lika kul längre. Fyra timmar senare och motsvarande timmar tröttare nådde vi så ändå Base-Camp för en välförtjänt lunch och avslutande eftersnack.
Senare på kvällen var det dags för ett party med några Bolivianska medicinstuderande kompisar. Vi fick prova på såväl salsa som brasilianskinfluerad samba. Man förmodades dansa i en lång rad med killar på ena sidan och tjejer på andra. Efter några rom och cola för 3SEK per glas kände vi oss istället mogna att återigen äntra dansgolvet fast denna gången för att visa hur det går till hemma i Sverige. Trots att många av studenterna tyckte att detta var ett roligt inslag kom efter några minuter några personer fram till oss och sa att så var inte lämpligt att göra. De undrade om vi var homosexuella, erbjöd sina flickvänner som vi kunde dansa med istället och så vidare, och så vidare. Rolig kväll med många lärdomar om skillnader i våra kulturer.
Sista äventyret i Bolivias huvudstad var en mountainbiketur från en höjd utanför La Paz beläget på 4700m ner till en by som heter Coroico på 1500m. Vädret var regnigt och kallt de första två timmarna vilket på lägre höjder blev varmare, skönare men med samma regn. Vi blev totalt genomsmutsiga och fick ganska mycket träningsvärk i händerna av det myckna bromsandet men utsikten ner över stupen och upp mot höjderna vi kommit från gjorde detta till de överlägset häftigaste åtta mil jag cyklat. Bussfärden tillbaka var minst lika spännande fast på ett annat sätt då bussen om vartannat skrapade i bergsväggen och lutade ut över avgrundsstup. På en väg som denna som kallas dödsvägen för att ett fordon åker över kanten var fjortonde dag kan man ju aldrig känna sig riktigt säker. Numera är vägen enkelriktad, man för köra neråt på förmiddagen och uppåt på eftermiddagen och detta har minskat olycksfrekvensen dramatiskt.
Copacabana var nästa mål på resan, en by beläget på Bolivianska sidan av Titicacasjön. Av någon outgrundlig anledning serverades här mestadels fisk, vilket inte var mig emot då den var ganska god. Seden att servera med huvudet kvar på tallriken kom jag dock aldrig att uppskatta riktigt. Punktligt gick vid tolvtiden dagligen ett demonstrationståg genom staden och då tyckte ägarna att det var säkrast att barrikadera sin restaurang. Vid några tillfällen kastade folk från det förbigående tåget in knytnävsstora stenar in på uteserveringen och även om ingen kom till skada vad vi såg var nog de tjocka portarna långt från oinvesterade pengar. Det roligaste med Titicacasjön var nog när vi passerade Bolivias hela armada, en ungefär tio man stark pluton som lekte Rambos vid strandkanten. Färden gick nu mot vårt sjunde land på resan - Peru.
Det stora do not miss stället i Peru är Cuzco. Den stora anledningen är Inkaleden som utgår omkring åtta mil från staden. De fyra dagarna som Inkaleden tar delas upp på 4,6, 7 och 2 timmar på de respektive dagarna. Den andra dagen var svårast eftersom den dagen består av en nästan konstant uppförsklättring. Dock gör de vackra vyerna som kantar leden att timmarna känns ganska mycket kortare. Ett alternativ är att ta ett tåg direkt ut till Machu Picchu men har man fyra dagar att spendera bör man definitivt inte missa Inkaleden. En fyra dagars kombinerad natur- och historieupplevelse utöver det vanliga.
Sista dagen, då vi anlände till Machu Picchu började solen skina framåt lunchtid viket var en väldigt bra timing då den knappt gjort detta på hela leden innan. Som en finfin avslutning klättrade ett litet men tappert gäng upp på den närliggande toppen Huayna Picchu, vilket tog ungefär en halvtimme och gav en perfekt utsikt över inkaindianernas största religiösa högsäte.
På väg till Lima kan man gärna stanna till i Pisco och detta särskilt om man inte planerar att åka till Galapagos senare på resan. Här finns oräkneliga sjölejon som håller till på närliggande öar och hit åker man men motorbåt som tar en knapp halvtimme. Ljudet från dessa revirkämpande landklumpiga men havssmidiga djur hördes långväga ifrån. Man trodde nästan att det kördes ett Formel 1 lopp på andra sidan ön, men väl där möttes vi istället av ett oräkneligt antal sjölejon. Här finns allt från ett par månader gamla ungar till stora respektingivande härskande hannar som är ståtligt imponerande där ligger och solar i all sin fläskighet. Pingvinerna är inte lika mångtaliga och inte heller lika spexiga till sin natur men man kan dock ofta se dem simma på behörigt avstånd en bit från båten. Fåglar i alla de sorter, färger och storlekar gjorde detta sammantaget till en klart minnesvärd upplevelse.
Vidare till huvudstaden Lima med sina 6 miljoner invånare som vi båda tyckte var bättre än sitt rykte. Faktum med är att det är en av de vackrare storstäderna i Sydamerika med sina välbevarade gamla byggnader, kärleksparssamlande torg, långa sandstrand och konstant blåa himmel. En av dagarna i Lima ägnades åt att kämpa med att få ett nytt pass (då mitt gamla blivit stulet). Ett antal timmar och dollar senare hade jag äntligen fått ut mitt provisoriska pass. Till min stora förskräckelse såg jag att färgen på omslaget var CHOCKROSA aaaarghh! Skulle gärna vilja veta vilken sadistisk typ som kommit på att tillverka passen i den anskrämliga färgen. Dock var vi nu redo att bege oss de trettio timmarna med buss till grannlandets huvudstad Quito, den sista i raden av många, långa bussresor på denna fascinerande kontinent.
I Quito, Ecuador kan man bland annat besöka ekvatorlinjen och klättra uppför världens högsta vulkan Cotopaxi. Har man tid kan man bege sig lite söderut till Baños och uppleva de västra delarna av Amazonas. Bra möjligheter ges (liksom i Cuzco) att förkovra sig i spanska. För en billig peng, klart billigare än som utlovas om man surfar in på nätet och bokar därifrån, kan man få sig en egen privatlärare under en eller flera veckor. Inlärningshastigheten överstiger vida att sitta i en stor spanskklass hemma i Sverige.
En resa som bör upplevas om man har den minsta möjlighet att göra så är Galapagos. Man kan välja mellan en femdagars- och en åttadagarstur där den tidigare kostar runt sjutusen kronor och den senare på en tusenlapp mer. Då ingår dock resa och boende för hela turen. På grund av tidsbristen valde jag femdagarsturen och missade då de norra öarna men upplevelsen var ändå, och är fortfarande, mitt absoluta favoritresmål.
DAG 1:
Väl landad på flygplatsen märkte man att detta var mycket långt ifrån Quito, 30 grader varmt och vackra omringande landskap. Blev en liten busstur till platsen där min båt skulle komma och plocka upp mig. Sagt och gjort, så blev fallet och redan efter en halvtimme första dagen var det dags för det första snorklingsdyket. Vi åkte iväg med motorbåten till en liten stilla bukt, snabbt på med utrustningen och ner i det varma, klara och fiskrika vattnet. Efter lite solning och lunch var det dags att åka till ön Baltra. Stranden vi anlade var full med små röda krabbor. Dessa krab(b)ater var dock inte tillnärmelsevis lika oblyga som många av sina kollegor på ön utan trippade istället likt balettdansörer raskt iväg med sin karakteristiska på tårna sidledsspringande stil när man närmade sig.
Väl kamouflerade på de svarta klipporna kunde vi se marina iguanor, världens enda havslevande ödla. De flesta av dessa låg och utövade en av sina två favoritsysselsättningar nämligen att sola sig. Den andra är att dyka ner på havsbotten och smaska i sig lite av de snabbväxande alger som finns där. De riktigt hungriga exemplaren kan stanna nere i ca en timme. Som en följd av de här djupdykningarna brukar de efteråt ägna delar av eftermiddagen åt att nysa ut alla de saltkorn som följt med maten. Efter att själv ha fått en dylik dusch vid ett tillfälle tog jag ett sista foto och lät sedan de sollapande ödlorna vara ifred. Kan inte vara lätt att få sin middagssömn förstörd av nyfikna turister varenda dag.
På Baltra fanns också min absoluta favoritfågel, den blåfotade sulan. Om man går långsamt kan man komma dessa så nära så att man kan klappa dem. Detta sagt rent hypotetiskt eftersom detta är strängeligen förbjudet. Denna oskygghet känns väldigt overklig till en början. Förutom detta är det ett par saker som gör denna fågel speciell. För det första är det deras vackra ljusblå fötter som matchar den klarblå himlen perfekt och för det andra är det deras jaktteknik som går till på så sätt att de flyger nonchalant upp till ca fem meters höjd, vänder tvärt i
luften och dyker blixtsnabbt ner i vattnet mot en inspanad intet ont anandes fisk.
Som om inte detta var nog fick vi även följe av en flock fregattfåglar som till synes utan ansträngning svävade med någon meter bredvid båten. Perfekt sätt att avsluta dagen medan solen drog sig nedåt med en beslutsam benägenhet att snart kalla det för en natt.
DAG 2:
Efter en god frukost steg vi iland på nästa ö på turen. Ett gäng sjölejon låg och solade sig på den lilla piren så vi fick klättra iland på några närliggande klippor istället. En stor argsint sjölejonhanne, som vi antog var ledaren, stod och brölade mitt inne i flocken. Efter en stund kom det dock en ännu större hanne insimmandes, brölandes ännu högre och jagade bort denne självutnämnde temporäre ledare, ja alla har vi våra femton minuter i rampljuset... hehe.
Det dröjde inte heller länge förrän vi fick se den första landiguanan som satt och åt en av sina favoritmåltider, en kaktusfrukt. Först tog den bort taggarna med sina tassar, svalde därpå den halvstora frukten hel och satt sedan och slickade sig om munnen, yummi yummi! Fler sjölejon, iguanor och allsköns fåglar var andra uppskattade och smakfulla ingredienser i denna ökompott. En sjösjuk tretimmarsfärd senare var vi framme vid Santa Fe. Här kunde vi se, förutom tidigare sedda djur, även fåglar som yellow warblers, mocking birds, tropicbirds, galapagosduvor och en svart liten parvel, kaktusfinken som bygger sitt bo mellan kaktusbladen och på så vis undgår galapagoshökens glupska näbb.
Dagen avslutades med snorkling bland färgglada fiskar. Till min stora glädje uppfylldes också en av mina största förhoppningar med Galapagostrippen, nämligen att få simma med ett sjölejon. Det kom från ingenstans, simmade graciöst fram och tillbaka, upp och ner tills det tröttnade på den långsamme snorklaren och begav sig iväg för att inhämta dagens sista solstrålar på sin närbelägna klippa. På väg till båten såg vi två sköldpaddor i vattnet, dök snabbt i och såg en av dem en bit bort, simmade ikapp den nästan i alla fall för när jag var ca två meter ifrån tyckte den simmande Skalman att det var bäst att ta det säkra före det osäkra och pinna på lite. Extraturbon gjorde att det inte dröjde många sekunder förrän man med lätthet var distanserad och denna händelse var därmed till ända.
DAG 3:
Under natten hade båten åkt de sex timmarna till ön Española. Här finns fullt med fåglar av alla de slag. Efter lite lockrop kom till och med en mockingbird och satte sig på min arm, nästan lika tam som vår gamla undulat vi hade i familjen. De blåfotade sulorna var nu lite mer aktiva och bjöd på sitt säregna skådespel. Hannen sticker näbben i luften och avger ett läte som mest låter som en dålig vissling, honan svarar med ett korthugget trumpetljud, en halvminuts tystnad och sedan omtag från början igen.
Albatrosserna ville inte vara sämre dem, de har inte lika väl utvecklade ljudeffekter men var istället överlägsna i deras kroppsrörelser. Dansen går till så att albatrosserna vaggar sina huvuden från höger till vänster ett antal gånger medan de går runt i cirklar. Därefter står de och tittar på varandra ett tag varpå de återigen börjar fäktas med näbbarna - mycket underhållande. Landskapet på den här ön var om möjligt ännu magnifikare än på tidigare besökta öar, något som gärna glöms bort i sammanhanget när man talar om Galapagos.
På väg tillbaka fick vi då äntligen syn på två Galapagoshökar. Dessa magnifika rovfåglar som till skillnad från sina kollegor runt om i världen högst upp i näringskedjan inte behöver vara rädda för allt vad detta vanligen brukar innebära i form av ackumulerade gifter erhållna av människan.
En snabb timmesfärd senare nådde vi andra sidan av ön. Om detta inte var paradiset på jorden så existerar det nog inte ett dylikt. En lång sandstrand som räckte så långt ögat nådde där ett hundratal sjölejon låg och solade. Klart, varmt, tropiskt färgat vatten, klarblå himmel, omringande grönbeklädda öar och en klippa ca 100 m ut i vattnet med oanade skatter det vill säga många färgglada snorkelsevärda fiskar. Dessutom, kanske det bästa av allt, fanns det inga människor i närheten förutom vår lilla turistgrupp på tre personer + guide. Tog mig en snorkeltur från båten, simmade sedan in till stranden, lade mig bredvid ett sjölejon slöt ögonen och började lapa i mig av den varma ekvatorsolen.
Utdrag från ett mail jag skickade om denna händelse: Dessutom i ärlighetens namn, och ärlig ska man ju vara, hade jag mina bästa fem dagar någonsin i mitt 26-åriga liv i Ecuador det vill säga när jag var på Galapagos. Närmare ett paradis på jorden är svårt att komma när man ligger alldeles ensam på en strand bland hundratals sjölejon som liksom du njuter av solens varma livgivande strålar skinandes ner från en klarblå himmel. Du känner dig precis lagom utpumpad eftersom du precis snorklat rundor i någon timme bland stim av färgglada fiskar. När du försöker komma ett sjölejon närmare än två meter vaknar den till och avger ett lätt grymtande läte för att säga att "sno inte åt dig sovyta här grabben". Du bibehåller istället de två metrarnas avstånd och vänder dig om där du får se en fågel som nyfiket hoppar upp på din hand. Fågeln vrider lite lätt på huvudet för att se vad det kan vara för konstig krabat som kommit, han verkar ju inte vara en av de där runda gråa djuren som alltid finns här även om han ser ut att uppskatta solen precis lika mycket som dem. Långt ifrån mätt på alla intensiva intryck lägger du dig ner och funderingarna börjar genomsyras av inget annat än de gladaste och mest rogivande tankar som man kan tänka sig. Någon timme senare är det dags att simma ut de ca hundra metrarna till båten för vidarefärd till nästa ö. Paradiset lämnas bakom dig, men än återstår många upplevelser i denna magiska övärld innan det är dags för hemfärd. Någon timme senare var denna verklighetsflykt till ända och det var nu dags för en händelselös sjutimmarsfärd till nästa ö - trodde vi.
Mer regel än undantag är att delfiner följer de turistande båtarna. Ett par timmar in på färden fick vi följe av tre delfiner som simmade några meter framför båten. Snabbt och lätt sköt de fram som pilar genom vattnet, följde oss i 10-15 minuter och försvann sedan lika snabbt som de dök upp. Denna upplevelse slogs dock ytterligare någon halvtimme senare när vi fick syn på en ung valhaj på ca 10-12m (vuxna exemplar kan bli upp till 25m långa). Kaptenen svängde runt båten så att vi kunde få oss en närmare titt på den där den låg nästan helt stilla 2-3m under vattenytan. Efter ett tag när den låg rakt under båten kände den för att gå upp till ytan och hämta luft. Med hjärtat i halsgropen kände vi hur båten lyftes av den uppstigande valhajen, men som tur var dök den ner igen och simmade iväg för att hämta luft lite längre bort. Lite uppretad verkade den dock ha blivit för efter detta försvann den ner i djupet utan att synas till igen. Lite synd, men båten var i alla fall fortfarande på rätt köl och fina foton av denna mycket sällsynta händelse blev det.
DAG 4:
Ön Floriana var dagens första mål, dock inga nya djur siktade här förutom en manta som simmade 6-7m från strandkanten. Innan hemfärden till huvudön blev det dock en sista snorkling. Såg tio hajar, ca halvannan meter långa vilandes på botten vilket dock inte blev långvarigt då den starka strömmen svepte bort oss till anda sidan klippan. Härefter begav vi oss glada och nöjda iväg för den sista sjutimmarsfärden med båt till Santa Cruz.
DAG 5:
Sista dagen på den här fantastiska arkipelagen. Blev en tur till Darwins forskningsstation där jag fick se den kanske största symbolen för Galapagos, jättesköldpaddan. Såg fem av dessa tungviktare käkandes gräs i sakta mak och fick också lära lite om de insatser som görs för deras och andra djurarters fortbevarande på dessa öar och i resten av världen. På forskningsstationen har de som mål att kunna rädda dessa arter från utrotning och hämtar därför okläckta sköldpaddor på stränderna och föder upp dessa tills de är fem år gamla, det är nämligen inte förrän då de är stora nog att kunna försvara sig mot alla faror, de flesta av dessa introducerade utifrån. Tyvärr är detta redan försent för den välkända sköldpaddan Lonely George som efter hänsynslöst utnyttjande av människan nu tyvärr är den enda av sin ras. Läs gärna mer om Darwins forskningsstation och Galapagos här: Mer Galapagosinfo!
EPILOG:
När man nu summerar kardemumman, lägger den i resesäcken och knyter ihop blir betyget på denna resa en klar femma. Är mycket tacksam över att ha fått möjlighet att göra den och över alla upplevelser vi har med oss hem i bagaget. Önskar att alla läsare av Students Illustrated ska få möjligheten att genomföra i alla fall delar av den här oförglömliga och upplevelserika resa.
Förresten; visste du att:
• Chile är det mest avlånga landet i världen, 20 gånger så långt som det är brett.
• Atacamaöknen är världens torraste plats
• Chile vann ett avgörande krig mot Bolivia och fick därmed stora naturtillgångar på sin sida medan Bolivia samtidigt tappade sin Stillahavshamn.
• Bolivia fram till 1997 haft 188 regeringar på 167 år.
• Titicacasjön är världens högst belägna sjö på 3800m.
• Machu Picchu upptäcktes så sent som 1911 av Hiram Bingham.
• Valhajar kan bli upp till 25m långa
Söndag 28 Maj 2006 - Sverige
Efter 32 år och 50+ resländer påbörjades för en vecka sedan min största resa någonsin. Då föddes min son Simon vilket gör att man nu går man omkring på små moln större delen av dagarna...:-)
För första gången på väldigt länge har jag ingen resa planerad framöver. ..fast ge mig några månader så ska vi nog kunna få in det också i kalendern. Får nog bli lite aktiv på diverse "Att resa med barn" forum nu och få lite tips på den fronten.
Tisdag 30 Augusti 2005 - Kroatien
Resealbum: Kroatien
Juli 2005 var det dags för en tvåveckorsresa till det nygamla turistlandet Kroatien. Första utflykten i landet, eller rättare sagt utom landet, var faktiskt en tur till Montenegro. Här stannade vi i byn Kotor, som vi senare fick veta egentligen var Kroatisk från början. Vi tog en tur i den gamla staden och solade och badade större delen av dagen innan vi åkte hem. I Dubrovnik gick vi till turistbyrån for att ta reda på hur vi skulle ta oss till nästa ö samt om vi kunde få hjälp med boende. Vi fick berättat för oss att det var jättesvårt att få boende vilket gjorde att vi bestämde oss för att ta den tidigaste båten för att få bättre chans att hitta just detta.
Tidigt på morgonen dag fyra putsade vi därför bort John Blunds sand ur ögonen, hängde på oss de knappa tjugo kg tunga ryggsäckarna och gav oss av för att ta båten till Mljet. När vi kom fram gick vi till turistbyrån som tipsade oss att gå från hus till hus och fråga om de hade plats. Det första huset vi kom till hade rum så det var inte svårare än så. Vår ständiga följeslagare Lonely Planet som på tidigare resor gett oss så många välbehövliga råd visade sig i Kroatienvarianten vara påfallande bristfällig i sin information. Trots att vi köpt den senaste upplagan slutade vi efter ett tag att konsultera denna resebibel.
Den stora begivenheten på Mljet är cykling och cyklar finns att hyra överallt till ett billigt pris. Från Polace kämpade vi oss uppför en brant stigning över berget och efter lite slit och ett antal vattenpauser kom vi fram till två sjöar på ön. I en av dessa sjöar finns en ö; alltså en ö i sjön på ön om ni hänger med. Här ligger ett kloster mycket fotogeniskt beläget. Man kan ta en båt ut hit men vi föredrog att njuta av utsikten från håll innan vi begav oss vidare till Pomena. Pomena är ännu en idyllisk liten by beståendes av restauranger med god mat och fin utsikt över alla segelbåtar belägna i hamnen.
Sex dagar in på resan tog vi båten till Korcula. Vi fick rum hos en mycket trevlig familj som bjöd på vin och berättade om staden och ön. Lombarda är en by som är känd för sitt vin och dit åkte vi på vinprovning. Vi tog en lokalbuss och väl där fick vi tips av turistbyrån på ett ställe som kunde visa oss sin vintillverkning. Milina som hade stället var mycket trevlig och berättade om sina viner och lät oss smaka så mycket vi ville. Han gjorde det för sitt nöjes skull så vi behövde inte betala. Det roliga var att senare kom det en guidad tur dit som hade betalat ett antal hundralappar och dessutom inte ens fick berättelsen av ägaren utan av en inhyrd guide. Vi handlade två rödvinsflaskor Lucul och två vitvinsflaskor Pillos samt en flaska citrongrappa, Likeri. Det röda vinet hade en härlig arom av rökighet som skiljer den från många andra vinsorter.
En av dagarna var vi på snorkeltur i strålande väder. Sikten är riktigt imponerande i de Kroatiska vattnen men däremot finns det inte så många färgglada fiskar så om man väntar sig att se regnbågens alla färger kan man nog bli besviken.
Trots den relativa närheten av 45 minuters båtresa från Split är det en lugn och idyllisk ö med klart överkomliga priser till exempel 10kuna (ca 12 SEK) för en stor stark. Vi bodde hos en tant som kunde all världens språk dock inget av de tre vi själva är hyfsat komfortabla med att använda (dvs. svenska, engelska, tyska). Således fick den klart rostiga spanskan användas med varierande framgång.
Första trippen på Brac var till Bol på sydkusten där den kända udden Zlatni Rat ligger. Det är en strand som skjuter ut från den i övrigt klippiga kusten och erbjuder väldigt vackra vyer. På ena sidan blåser det höga vågor medan det är relativt lugnt på den andra så oavsett strandtycke finns det något för alla här. En bussfärd från Supetar (där färjorna från Split stannar) till Bol går längs smala klippvägar och är bara det en upplevelse.
Är man i närheten av Split får man inte missa Krka nationalpark. Det är en stor nationalpark där de otaliga vattenfallen slåss i att vara mest praktfulla och återigen smattrar avfyrningsknappen på kameran med en intensiv frekvens. Man kan också svalka av sig i det kyliga och klara vattnet även om det inte är i direkt närhet till vattenfallet. På grund av storleken på nationalparken kan man bara se en bråkdel av vad parken har att erbjuda men det är ett problem av den mer angenäma sorten.
Vis var den sista i raden av öar. En avlägsen ö 2 timmars båtfärd från Split dit de stora hoperna av turister ännu inte har hittat. Två mysiga byar Vis och Comiza ligger belägna här. Blue Grotto, dykning och vinprovning är det som de flesta åker hit för. Vi tog en cykeltur på några timmar första dagen och andra dagen blev det en väldigt guppig färd över vågorna på en turistspäckad vinglig båt till ett av naturens underverk, Blue Grotto. Man åker in i en grotta i totalt mörker och väl inne i grottan uppenbarar sig ett klart ljusblått sken som kommer från en öppning Ser man ner i vattnet kan man se alla 16m ner till bottnen.
Med två dagar kvar av tvåveckorsresan kom vi tillbaka till Dubrovnik. Vid det här laget hade det hunnit bli 14 juli. Turisterna hade ökat markant i antal och kvicksilvret hade letat sig upp en bit ovanför 30 strecket. Sista utflykten blev en tur ut till närliggande Lokrum. En ö med möjligheter att hitta ensliga stränder och vackra exotiska växter. Väl uppe på toppen ser belönas man med en finfin vy över Dubrovnik.
Sammanfattningsvis kan man säga om Kroatien: Varmt väder, säkra soltimmar, turkost vatten, klippiga stränder, billig öl, goda pizzor. Vad väntar ni på?
Fem av mina bästa Kroatientips:
Aktiviteter:
1. Vinprovning på Korcula
2. Cykling på Mljet
3. Krka Nationalpark
4. Rundvandring i gamla stan i Dubrovnik.
5. Blue Grotto
Tidigt på morgonen dag fyra putsade vi därför bort John Blunds sand ur ögonen, hängde på oss de knappa tjugo kg tunga ryggsäckarna och gav oss av för att ta båten till Mljet. När vi kom fram gick vi till turistbyrån som tipsade oss att gå från hus till hus och fråga om de hade plats. Det första huset vi kom till hade rum så det var inte svårare än så. Vår ständiga följeslagare Lonely Planet som på tidigare resor gett oss så många välbehövliga råd visade sig i Kroatienvarianten vara påfallande bristfällig i sin information. Trots att vi köpt den senaste upplagan slutade vi efter ett tag att konsultera denna resebibel.
Den stora begivenheten på Mljet är cykling och cyklar finns att hyra överallt till ett billigt pris. Från Polace kämpade vi oss uppför en brant stigning över berget och efter lite slit och ett antal vattenpauser kom vi fram till två sjöar på ön. I en av dessa sjöar finns en ö; alltså en ö i sjön på ön om ni hänger med. Här ligger ett kloster mycket fotogeniskt beläget. Man kan ta en båt ut hit men vi föredrog att njuta av utsikten från håll innan vi begav oss vidare till Pomena. Pomena är ännu en idyllisk liten by beståendes av restauranger med god mat och fin utsikt över alla segelbåtar belägna i hamnen.
Sex dagar in på resan tog vi båten till Korcula. Vi fick rum hos en mycket trevlig familj som bjöd på vin och berättade om staden och ön. Lombarda är en by som är känd för sitt vin och dit åkte vi på vinprovning. Vi tog en lokalbuss och väl där fick vi tips av turistbyrån på ett ställe som kunde visa oss sin vintillverkning. Milina som hade stället var mycket trevlig och berättade om sina viner och lät oss smaka så mycket vi ville. Han gjorde det för sitt nöjes skull så vi behövde inte betala. Det roliga var att senare kom det en guidad tur dit som hade betalat ett antal hundralappar och dessutom inte ens fick berättelsen av ägaren utan av en inhyrd guide. Vi handlade två rödvinsflaskor Lucul och två vitvinsflaskor Pillos samt en flaska citrongrappa, Likeri. Det röda vinet hade en härlig arom av rökighet som skiljer den från många andra vinsorter.
En av dagarna var vi på snorkeltur i strålande väder. Sikten är riktigt imponerande i de Kroatiska vattnen men däremot finns det inte så många färgglada fiskar så om man väntar sig att se regnbågens alla färger kan man nog bli besviken.
Trots den relativa närheten av 45 minuters båtresa från Split är det en lugn och idyllisk ö med klart överkomliga priser till exempel 10kuna (ca 12 SEK) för en stor stark. Vi bodde hos en tant som kunde all världens språk dock inget av de tre vi själva är hyfsat komfortabla med att använda (dvs. svenska, engelska, tyska). Således fick den klart rostiga spanskan användas med varierande framgång.
Första trippen på Brac var till Bol på sydkusten där den kända udden Zlatni Rat ligger. Det är en strand som skjuter ut från den i övrigt klippiga kusten och erbjuder väldigt vackra vyer. På ena sidan blåser det höga vågor medan det är relativt lugnt på den andra så oavsett strandtycke finns det något för alla här. En bussfärd från Supetar (där färjorna från Split stannar) till Bol går längs smala klippvägar och är bara det en upplevelse.
Är man i närheten av Split får man inte missa Krka nationalpark. Det är en stor nationalpark där de otaliga vattenfallen slåss i att vara mest praktfulla och återigen smattrar avfyrningsknappen på kameran med en intensiv frekvens. Man kan också svalka av sig i det kyliga och klara vattnet även om det inte är i direkt närhet till vattenfallet. På grund av storleken på nationalparken kan man bara se en bråkdel av vad parken har att erbjuda men det är ett problem av den mer angenäma sorten.
Vis var den sista i raden av öar. En avlägsen ö 2 timmars båtfärd från Split dit de stora hoperna av turister ännu inte har hittat. Två mysiga byar Vis och Comiza ligger belägna här. Blue Grotto, dykning och vinprovning är det som de flesta åker hit för. Vi tog en cykeltur på några timmar första dagen och andra dagen blev det en väldigt guppig färd över vågorna på en turistspäckad vinglig båt till ett av naturens underverk, Blue Grotto. Man åker in i en grotta i totalt mörker och väl inne i grottan uppenbarar sig ett klart ljusblått sken som kommer från en öppning Ser man ner i vattnet kan man se alla 16m ner till bottnen.
Med två dagar kvar av tvåveckorsresan kom vi tillbaka till Dubrovnik. Vid det här laget hade det hunnit bli 14 juli. Turisterna hade ökat markant i antal och kvicksilvret hade letat sig upp en bit ovanför 30 strecket. Sista utflykten blev en tur ut till närliggande Lokrum. En ö med möjligheter att hitta ensliga stränder och vackra exotiska växter. Väl uppe på toppen ser belönas man med en finfin vy över Dubrovnik.
Sammanfattningsvis kan man säga om Kroatien: Varmt väder, säkra soltimmar, turkost vatten, klippiga stränder, billig öl, goda pizzor. Vad väntar ni på?
Fem av mina bästa Kroatientips:
Aktiviteter:
1. Vinprovning på Korcula
2. Cykling på Mljet
3. Krka Nationalpark
4. Rundvandring i gamla stan i Dubrovnik.
5. Blue Grotto
Lördag 5 Oktober 2002 - Swakopmund
Resealbum: Södra Afrika
Ett av stoppen under min Overlandresa i södra Afrika var Swakopmund i Namibia. Mina cashiolas hade börjat sina så jag var tvungen att plocka ut lite pengar på en bank. Bankomater fanns det inga så det blev till att ställa sig i en vanlig kö inne på banken som man en gång gjorde hemma i Sverige också.
När jag kom fram och skulle berätta för kassörskan hur mycket jag ville ta ut tappade hon hakan nästan ända ner till marken. Kommer inte ihåg exakt hur mycket jag ville ta ut men det var åtskilliga hundralappar,säkert flera månadslöner för den förvånade kassörskan. Hon stammade fram att hon inte var säker på om de hade så mycket pengar i banken att ge ut till en vanlig privatkund. Efter lite diskuterande med sin chef kom hon dock tillbaka med den önskade summan och allt var frid och fröjd för alla parter (i alla fall tills nästa västerlänning kom dit för att göra ett uttag).
Under tiden jag stod och väntade kom det fram en namibier i kassan bredvid och berättade för sin kassörska att han skulle göra en insättning. Han tog fram motsvarande tjugo kronor, lämnade sedeln och traskade sedan lugnt därifrån. Många tankar gick genom mitt huvud om hur påtagliga de ekonomiska skillnaderna verkligen är när man kommer som västerlänning till ett fattigt afrikanskt land”.
Väl hemma från resan läste jag på lite mer om ekonomi i I-länder och U-länder och det var då en sak som särskilt slog mig. Av alla människor på den här jorden är det bara runt 10% (vid den här tidpunkten 2001) som har tillräcklig inkomst för att det överhuvudtaget ska vara lönt att ha bankkonto. Namibiern som stod brevid mig på banken i Swakopmund tillhörde alltså enligt denna grovhuggna estimering den rikare tiondelen i världen!
Detta har fått mig att fundera flera gånger efteråt hur extremt många av jordens människor som har en väldigt låg eller ingen inkomst. Människor som säkert hade skattat sig väldigt lyckliga om de haft några pengar över att sätta in på en bank, eller ens att tjäna tillräckligt för att vara säkra på att kunna köpa mat för dagen.
Något att fundera på när det gäller insamlingar av alla de slag till de mer behövande i världen!
När jag kom fram och skulle berätta för kassörskan hur mycket jag ville ta ut tappade hon hakan nästan ända ner till marken. Kommer inte ihåg exakt hur mycket jag ville ta ut men det var åtskilliga hundralappar,säkert flera månadslöner för den förvånade kassörskan. Hon stammade fram att hon inte var säker på om de hade så mycket pengar i banken att ge ut till en vanlig privatkund. Efter lite diskuterande med sin chef kom hon dock tillbaka med den önskade summan och allt var frid och fröjd för alla parter (i alla fall tills nästa västerlänning kom dit för att göra ett uttag).
Under tiden jag stod och väntade kom det fram en namibier i kassan bredvid och berättade för sin kassörska att han skulle göra en insättning. Han tog fram motsvarande tjugo kronor, lämnade sedeln och traskade sedan lugnt därifrån. Många tankar gick genom mitt huvud om hur påtagliga de ekonomiska skillnaderna verkligen är när man kommer som västerlänning till ett fattigt afrikanskt land”.
Väl hemma från resan läste jag på lite mer om ekonomi i I-länder och U-länder och det var då en sak som särskilt slog mig. Av alla människor på den här jorden är det bara runt 10% (vid den här tidpunkten 2001) som har tillräcklig inkomst för att det överhuvudtaget ska vara lönt att ha bankkonto. Namibiern som stod brevid mig på banken i Swakopmund tillhörde alltså enligt denna grovhuggna estimering den rikare tiondelen i världen!
Detta har fått mig att fundera flera gånger efteråt hur extremt många av jordens människor som har en väldigt låg eller ingen inkomst. Människor som säkert hade skattat sig väldigt lyckliga om de haft några pengar över att sätta in på en bank, eller ens att tjäna tillräckligt för att vara säkra på att kunna köpa mat för dagen.
Något att fundera på när det gäller insamlingar av alla de slag till de mer behövande i världen!
Onsdag 20 Februari 2002 - Sydafrika
Resealbum: Södra Afrika
Resan i södra Afrika skulle vara i ca en månads tid. Först var tio dagar i vackra Kapstaden inplanerat och efter det en treveckorstur med lastbil genom Sydafrika, Namibia, Botwana, Zambia och Zimbabwe. Tiden i Kapstaden skulle jag tillbringa på ett hostel med ett gäng backpackers och under lastbilsturen skulle jag umgås med ett annat gäng backpackers i en halvtrång lastbil. Det skulle dock visa sig att backpackers och backpackers inte alltid är samma sak…
Efter mina tio dagar i Kapstaden hade det så blivit dags för nästa del av resan, lastbilsresan. Förväntningarna var på helspänn inför att få veta vilka personer som man skulle resa med de närmaste tre veckorna på denna socialkompakta resa. Till en början verkade det bra med en, efter första intrycket, skön blandning av folk. Jämn fördelning av män och kvinnor, nationaliteterna väl spridda och även en bra fördelning åldersmässigt. Tror att den yngsta var runt 25 år och den äldsta runt 60 år vilket passade mig som handen i handsken efter tio partyintensiva dagar med festsugna 20-25 åringar. Det kan helt klart vara kul det också men som sagt inte i den utsträckningen som det nu var. Skön omväxling då med personer som verkligen vill uppleva naturen. Helt plötsligt var jag istället förvandlad från den store partybromsen till den store partyprissen då jag faktiskt drack en flaska öl lite då och då.
En reflektion på detta hände vid ett par tillfällen under resan, närmare bestämt de gånger vi hade rullat in på en camping mitt ute i ingenstans och bara känt av lugnet där under kanske en timmes tid. Helt plötsligt dundrade det in två stora rosa bussar ur vilka det vällde ut högljudda festande personer, mestadels svenskar, och stället förvandlades med ens från en lugn oas ut på den afrikanska landsbygden fullt av exotiska intryck till mer eller mindre en Hultsfredsfestival i Afrikaformat. Inget ont om det senare men var sak har sin plats och tid kan man tycka.
Tillbaka till första kvällen på resan. Vi skulle slå tält och guiden hade samlat gruppen för att gå igenom hur vi skulle göra och berättade sedan att det var upp till oss själva att para ihop oss men att vi sedan skulle hålla våra tältkonstellationer för resten av resan. Jag hade redan sett ut några potentiella tältkamrater; Hugo en tysk som inte gjorde mycket väsen av sig på grund av en ytterst knagglig engelska men ändå verkade lugn att ha att göra med eller Brian en rolig amerikan som konstant hade roliga historier att berätta. I sällskapet fanns även en 40-årig svensk som hette Stefan, men han var jag inte alls sugen på att dela tält med. Tycker att när man är ute och reser ska man försöka ta del av nya intryck så mycket som möjligt och då kändes en svensk som mer eller mindre var stöpt i samma format som mig, bara ett decennium äldre, inte så spännande. När guiden pratat klart och det var dags för sammanparningen såg jag i ögonvrån att Stefan gick direkt mot mig. Jag försökte glida undan direkt i riktning mot Hugo eller Brian men hann inte så långt innan han sög in mig och sade något i stil med ”Ja, vi som är svenskar bor väl ihop?!.” Detta gjorde mig ännu mindre sugen på att dela tält med honom, varför ska vi dela tält bara för att vi är svenskar? För min del tänker jag precis tvärtom, att det är just därför som vi INTE ska dela tält.
I alla fall, under tiden jag stod där och försökte snacka bort att vi skulle dela tält hann de andra para ihop sig och jag var nu fast med det tråkigaste av alla val. Nåja, tänkte jag efter det fullbordade faktumet, kanske ingen större skada skedd ändå? Stefan kanske visar sig vara en riktigt rolig prick och det kanske blir tre toppenveckor tillsammans? Redan några minuter senare började de positiva tankarna dock att skingras igen. Stefan visade sig inte vara särskilt initiativrik utan istället fann jag mig ståendes ensam med att försöka få upp tältet. Lite senare började det komma frågor om lite allt möjligt som han var orolig för eller bara funderingar kring. Ett antal ”Det är lugnt!” och ett antal ”Det är nog inga problem!” senare utspritt över ett antal dagar så var det dock lugnt på den fronten igen.
Nåja,återigen tillbaka till den första kvällen. Efter många om och men under dagen var det så äntligen dags att krypa ner i sovsäcken och låta John Blund hälla sin sömnsand i mina ögon. Hade nog inte mer än hunnit sluta ögonlocken innan världens decibelorkan i form av snarkningar kom forsandes fram mot mig. Neeeeeej, jag hade fått en riktig timmersågare bredvid mig…*aaarghh*. Har själv aldrig haft några större problem att somna oavsett obekvämlighet, oljud omkring mig eller liknande saker men med den här killen från ett annat snarkuniversum var det något helt annat. Mina öron hade inte fladdrat särskilt många minuter av oljudet innan jag hade kommit på hans rättmätiga smeknamn – Stefan Storsnark!
Redan kvällen efter när vi skulle sätta upp tält så såg jag att alla andra bara väntade på att Stefan och jag (eller rättare sagt jag eftersom Stefan inte gjorde många knop) skulle sätta upp vårt tält. När vi väl gjort det satte de andra upp sina tält så långt bort från vårt som det bara var möjligt. En av australiensarna kom efteråt fram till mig och sa i smyg att det inte var mig de hade något emot, bara Stefans snarkningar. Kände mig som en allvarligt sårad soldat i strid som offrade sig för sina kamrater ”bara lämna mig här, för mig är hoppet ute, rädda er själva”.
Resten av resan skulle visa sig bli en stark utmanare till den sömnlösaste treveckorsperioden i mitt liv. Samtidigt, med eller utan sömn, skulle den även visa sig bli en av de allra bästa!
Efter mina tio dagar i Kapstaden hade det så blivit dags för nästa del av resan, lastbilsresan. Förväntningarna var på helspänn inför att få veta vilka personer som man skulle resa med de närmaste tre veckorna på denna socialkompakta resa. Till en början verkade det bra med en, efter första intrycket, skön blandning av folk. Jämn fördelning av män och kvinnor, nationaliteterna väl spridda och även en bra fördelning åldersmässigt. Tror att den yngsta var runt 25 år och den äldsta runt 60 år vilket passade mig som handen i handsken efter tio partyintensiva dagar med festsugna 20-25 åringar. Det kan helt klart vara kul det också men som sagt inte i den utsträckningen som det nu var. Skön omväxling då med personer som verkligen vill uppleva naturen. Helt plötsligt var jag istället förvandlad från den store partybromsen till den store partyprissen då jag faktiskt drack en flaska öl lite då och då.
En reflektion på detta hände vid ett par tillfällen under resan, närmare bestämt de gånger vi hade rullat in på en camping mitt ute i ingenstans och bara känt av lugnet där under kanske en timmes tid. Helt plötsligt dundrade det in två stora rosa bussar ur vilka det vällde ut högljudda festande personer, mestadels svenskar, och stället förvandlades med ens från en lugn oas ut på den afrikanska landsbygden fullt av exotiska intryck till mer eller mindre en Hultsfredsfestival i Afrikaformat. Inget ont om det senare men var sak har sin plats och tid kan man tycka.
Tillbaka till första kvällen på resan. Vi skulle slå tält och guiden hade samlat gruppen för att gå igenom hur vi skulle göra och berättade sedan att det var upp till oss själva att para ihop oss men att vi sedan skulle hålla våra tältkonstellationer för resten av resan. Jag hade redan sett ut några potentiella tältkamrater; Hugo en tysk som inte gjorde mycket väsen av sig på grund av en ytterst knagglig engelska men ändå verkade lugn att ha att göra med eller Brian en rolig amerikan som konstant hade roliga historier att berätta. I sällskapet fanns även en 40-årig svensk som hette Stefan, men han var jag inte alls sugen på att dela tält med. Tycker att när man är ute och reser ska man försöka ta del av nya intryck så mycket som möjligt och då kändes en svensk som mer eller mindre var stöpt i samma format som mig, bara ett decennium äldre, inte så spännande. När guiden pratat klart och det var dags för sammanparningen såg jag i ögonvrån att Stefan gick direkt mot mig. Jag försökte glida undan direkt i riktning mot Hugo eller Brian men hann inte så långt innan han sög in mig och sade något i stil med ”Ja, vi som är svenskar bor väl ihop?!.” Detta gjorde mig ännu mindre sugen på att dela tält med honom, varför ska vi dela tält bara för att vi är svenskar? För min del tänker jag precis tvärtom, att det är just därför som vi INTE ska dela tält.
I alla fall, under tiden jag stod där och försökte snacka bort att vi skulle dela tält hann de andra para ihop sig och jag var nu fast med det tråkigaste av alla val. Nåja, tänkte jag efter det fullbordade faktumet, kanske ingen större skada skedd ändå? Stefan kanske visar sig vara en riktigt rolig prick och det kanske blir tre toppenveckor tillsammans? Redan några minuter senare började de positiva tankarna dock att skingras igen. Stefan visade sig inte vara särskilt initiativrik utan istället fann jag mig ståendes ensam med att försöka få upp tältet. Lite senare började det komma frågor om lite allt möjligt som han var orolig för eller bara funderingar kring. Ett antal ”Det är lugnt!” och ett antal ”Det är nog inga problem!” senare utspritt över ett antal dagar så var det dock lugnt på den fronten igen.
Nåja,återigen tillbaka till den första kvällen. Efter många om och men under dagen var det så äntligen dags att krypa ner i sovsäcken och låta John Blund hälla sin sömnsand i mina ögon. Hade nog inte mer än hunnit sluta ögonlocken innan världens decibelorkan i form av snarkningar kom forsandes fram mot mig. Neeeeeej, jag hade fått en riktig timmersågare bredvid mig…*aaarghh*. Har själv aldrig haft några större problem att somna oavsett obekvämlighet, oljud omkring mig eller liknande saker men med den här killen från ett annat snarkuniversum var det något helt annat. Mina öron hade inte fladdrat särskilt många minuter av oljudet innan jag hade kommit på hans rättmätiga smeknamn – Stefan Storsnark!
Redan kvällen efter när vi skulle sätta upp tält så såg jag att alla andra bara väntade på att Stefan och jag (eller rättare sagt jag eftersom Stefan inte gjorde många knop) skulle sätta upp vårt tält. När vi väl gjort det satte de andra upp sina tält så långt bort från vårt som det bara var möjligt. En av australiensarna kom efteråt fram till mig och sa i smyg att det inte var mig de hade något emot, bara Stefans snarkningar. Kände mig som en allvarligt sårad soldat i strid som offrade sig för sina kamrater ”bara lämna mig här, för mig är hoppet ute, rädda er själva”.
Resten av resan skulle visa sig bli en stark utmanare till den sömnlösaste treveckorsperioden i mitt liv. Samtidigt, med eller utan sömn, skulle den även visa sig bli en av de allra bästa!