Stöd Ukraina

Loras blogg

Söndag 5 Oktober 2008 - Västra Götaland

Helgens äventyr eller ”aldrig lämna mammas gata”

Vaknade helt utsövd idag men en stickade smärta i ena benet påminde mig om att det som hände mig igår inte var en mardröm som man bara kan skaka av sig. Hela den bisarra situationen jag hamnade i var verklighet.

Har ni någonsin vandrat fem kilometer i en kolsvart skog? Det fick jag göra – en upplevelse utöver det vanliga vill jag lova.

Efter några fel avfarter lyckades jag till slut komma fram dit jag skulle – nämligen till Hindens rev på Kållands västkust - ett geologiskt minnesmärke som avsattes som naturreservat år 1970…
Ett intressant ställe att beskåda samt fotografera tyckte jag.
Parkerade bilen på en avsedd parkeringsplats mitt ute i skogen. Gick fram till infoskylten. Vad överraskad jag blev när jag fick läsa att revet sticker ut i Vänern som en 5 km lång spjutspets.
Min bästa väninna bor på exakt samma avstånd ifrån mig och det skulle aldrig ha fallit mig in ens i tanken att ta en promenad till henne. Men när det kommer till fotografering slår passionen skoningslöst sina klor i mig. Jag tappar all plats- och tidsuppfattning…

Jag vandrade till änden av revet i skymningen. Jag tog några bilder. Och när jag vände mig för att vandra tillbaka grep paniken tag i mig. Plötsligt blev jag medveten om höstmörkret som föll ner i rasande fart med varje steg jag tog. Plötsligt blev jag medveten om att sträckan tillbaka är lika lång som den jag hade gått för att komma dit jag nu befann mig – HELA fem kilometer. Plötsligt blev jag medveten om att jag inte skulle hinna fram till bilen innan mörkret skulle övervinna det sista efterskymningsljuset som fanns kvar. Det som hände sedan upplevde jag som ett enda långt ögonblick ur någon skräckfilm.

Jag börjar småspringa. Jag trasslar in mig i stenar på en liten ”strand” och ramlar. Som tur är tar stativet jag har i handen den största smällen. Upp på benen igen och desperat försöker jag se och känna stigen som ska leda mig tillbaka. Konstaterar att jag inte kan se den alls.
Jag tar fram min kamera och försöker belysa stigen med LCD-skärmen utan något resultat. Då kommer jag på att mobiltelefonens display har en starkare ljusstyrka – det får duga.
Jag hör mig själv börja sjunga några melodier i högt accelererande ljudnivå. Det hjälper inte mot det jag fruktar mest! Jag stöter på några djur av okänt ras. Jag såg dem inte men jag hörde dem enbart någon meter ifrån mig. Både jag och djuren blev chockade av vårt helt oplanerade möte…

En liten stund till och jag är på väg att ge upp. Tårar börjar leta sig fram. Jag stannar upp och tänker ringa till någon som kan komma och hämta mig härifrån. Den som skulle kunna göra det har jag lånat bilen ifrån och att ringa 112 och försöka förklara var jag befinner mig känns som en ännu mer komplicerad historia än att enbart fortsätta framåt på egen hand.
Och det gör jag tills jag som tur är kommer tillbaka till bilen i ett ganska välbehållet tillstånd.

Ja ni, ”aldrig lämna mammas gata” som katten Gustaf sade. Jag har lämnat mammas gata för många år sedan och har hunnit med att upptäcka många intressanta platser sedan dess. Hindens Rev lär bli en av de platser som jag sent kommer att glömma.

Kunde inte låta bli att ta ett minneskort.
Här har jag redan kört ut på den stora vägen till/från Hindens Rev. Föreställ er nu att billjuset släcks?
Dela med andra:    

Kommentarer
Gullsing säger:
Det ar verkligen en annorlunda upplevelse. Jag är inte mörkrädd, men jag tror verkligen inte att jag skulle ge mej ut på en sån här grej. Så bra att du hittde hem igen.

Gilla
Postat 2008-10-09 08:55  Anmäl

Skriv kommentar
Arkivet

Senaste bildkommentarerna

Satguru
Satguru säger om Loras bild "bloggbild":
Fin idé!
10 januari 2009 09:05