Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Frukost kl. 07.30 med french toast, yoghurt, bröd och gratäng från tidigare dag. Personalen på ranchen var noga att ta reda på alla rester som serverades någon annan dag eller lagades till någon annan rätt. Det regnade på morgonen så det bestämdes att vi skulle åka till Crook County, strax väster om Hulett. Det var här som de första Amish-familjerna bosatte sig i Wyoming. Marken valdes noggrant ut för sin bördighet.

Fakta om Amishfolket och deras tro…
Amish-folket, även kallade Det enkla folket, kommer ursprungligen från Schweiz. Grundaren var Jacob Amman som under åren 1693-1697 byggde upp rörelsen. Man blir medlem i Amish-rörelsen genom dopet. Dopet är ett krav för äktenskapet och har man en gång döpts kan man bara gifta sig inom tron. Vuxendop var på den tiden (slutet av 1600-talet) kriminellt i Europa varför Amish-folket blev martyrer. De förföljdes och bestraffades för sin tro med deportation och dödsstraff. De dömdes som kättare och många brändes eller stoppades i säckar och kastades i floden. På grund av förföljelsen i Europa emigrerade Amish-folket till USA under 1700-talet. De bosatte sig främst i Pennsylvania, Ohio och Indiana och i delar av Kanada. Med varandra talar de pennsylvania-tyska men för att kunna fungera i samhället lär de sig även engelska i skolan.
Det som utmärker Amish är att de anser att den tekniska utvecklingen har gått för långt och lever därför på ett sätt som många gånger ter sig ålderdomligt. Amish-samhället strävar efter att vara självförsörjande på det mesta och jordbruket bedrivs likt jordbruket på 1800-talet. De hanterar bara kontanter och lån inte är tillåtet. Försäkringar är förbjudet och den som blir sjuk kan istället räkna med att få hjälp av grannar och vänner. I de samhällen som Amish lever tillsammans med tekniksamhället har städerna anpassats för alla. T.ex. utanför banken finns det en kundparkering för bilar respektive hästvagnar, liksom vatten för hästarna. Den knappa logiken bakom vad Amish-folket får göra och inte göra är svår att förstå sig på. Exemplen är många… De får t.ex. åka sparkcykel och till och med rollerblades, men inte vanlig cykel. De får åka bil i undantagsfall om de inte kör bilen.
Grunden i deras kultur och stränga ordningsreglemente är en rädsla av att splittra gruppen, varför olika former av automatisk framdrivning av fordon är bannlyst. Motorgräsklippare, där motorn klipper gräset, får de ha så länge en människa eller häst drar runt klipparen. En dieselkompressor som driver diverse tryckluftsmaskiner är tillåtet liksom batteribelysning på vagnarna och butangassystem för belysning inomhus. En annan stark drivkraft är självständigheten vilket gör uppkoppling till elnätet icke önskvärt. Många Amish har dock i hemlighet tillgång till t.ex. en radio och/eller en telefon i ett skjul vid tomtgränsen. Amish-kvinnan klipper aldrig sitt hår. Hon bär lång kjol och långärmat samt cape och förkläde. På huvudet bär hon en vit mössa om hon är gift och en svart om hon är ogift. Hon bär inte smycken. Män och pojkar bär som regel mörka kostymer och storbrättade svarta hattar eller stråhattar. De har inte mustasch men låter skägget växa när de har gift sig. Amish-folkets klädsel är ett uttryck för deras tro.

Vi stannade först till hos Lester Abraham Yoder. Som Amish får alltid sönerna faderns namn som mellannamn, så med andra ord heter Lesters far Abraham. Lester är sadeltillverkare och vi fick se prov på hans skicklighet. Det var fascinerande att se hur han jobbade med lädret. Lester skar och karvade ut fina blommönster i lädret med bestämda och precisa rörelser, likt en tecknare som hanterar sin blyertspenna. Medan han satt och jobbade kunde man inte låta bli att se sig omkring i hans ”verkstad”. Ingen elektricitet så långt ögat nådde och arbetet på kvällarna under vinterhalvåret skedde i ljuset av enkla fotogenlampor. Jag minns inte hur lång tid det tog för honom att för hand tillverka en westernsadel, men han hade precis gjort sin 100:ade sadel när vi var där. Och då ska det tilläggas att Lester var inte särskilt gammal, jag skulle tippa på runt 30. När vi alla var där kom plötsligt två små barn in, bärandes på en kaffetermos som var nästan lika stor som dem själva. Det var Lesters två söner, Nathan och Norman (2 respektive 4 år). De var jättesöta. Men de pratade inte ett ord engelska och var förstås lite blyga. Men det är så barnen uppfostras, dels att de får lära sig engelska först i skolan men också att barnen inte ska synas eller höras.

Vi lämnade Lester och åkte vidare till David Burkholder, en annan Amish som bodde några gårdar bort. David tillverkade träns och selar till körhästar samt sålde hemmagjord marmelad och saft. Och medan vi var hemma hos honom i hans lilla butik kom hans lilla dotter Maria. Oj, oj så himla söt hon var i sin lilla nätta klänning! Sedan gick vi ut till Davids lada, där han hade sitt stall. Han hade inte bara sina egna hästar utan hade flera andra hästar inhyrda för inridning. David rider nämligen in hästar ”the old fashion way” som de sa. Alltså sätter sig i sadeln och låter hästen bocka och ha sig till dess att den vant sig med ryttaren på ryggen. Idag kan denna metod te sig gammal nu när så många andra metoder och horsemanship är på stark frammarsch.

När vi kom tillbaka till ranchen hade det nästan slutat regna helt och solen försökte kika fram genom molnen. Lunchen intogs vid 12.00 och det serverades cheese toasts, tomatsoppa och left overs. Klockan 13.00 var det så äntligen dags för ridning. Idag fick jag rida Chocolate. Ett vackert mörkbrunt quartersto med enstaka vita tecken. Det var kärlek vid första ögonkastet! Hon var dessutom väldigt lyhörd för både neck reining, skänkel och vikthjälper. Nu på eftermiddagen skulle vi flytta boskapen till en annan hage. Det var roligt och spännande och alla hästarna älskade det! Jag och två tjejer till fick den vänstra sidan av hagen att fösa. Det var inte bara att fösa kossorna åt det håll man ville. Kon kanske gick åt rätt håll, men ofta sprang kalven åt ett helt annat håll. Så man fick samarbeta väldigt mycket för att hålla ihop ko och kalv och få dem i den riktning som man ville. Till slut hade vi fått över alla 126 djur till den andra hagen. Men nu började det riktiga arbetet. Vi hade nämligen sett att kon märkt med nr 110 haltade och hon behövde få antibiotika. Så nu fick vi i uppdrag av Lance att skilja ut kon (och hennes kalv) från flocken och fösa in henne i en fålla för att kunna ge henne sprutan. Motvilligt gick hon vår väg och när vi skulle få in henne i fållan var hon mer vild än tam. Nu hade Nick, ranchens ägare, kommit med antibiotikan och han gav kon sin spruta. Sedan föste vi tillbaka ko och kalv till resten av flocken.

Innan vi red hem fick vi galoppera i en lång uppförsbacke. Kul tyckte både vi och hästarna och det blev lite race mellan hästarna också. När vi kom tillbaka till ranchen var klockan 18.30 och middagen var klar till 19.00. Grillat griskött, ugnsbakad potatis, vitlökssås och bröd. På kvällen blev det lite festlig stämning och enligt personalen var det första gången under året som det hade varit så pass bra gemenskap bland gästerna. Sent i säng inför morgondagens fencing och team penning.

Copyright © Bejjan888™

Vi vaknade till vid 04.00, lätt jet-laggade. Klockan hemma var ju vid 09.00… Men vi låg kvar i sängarna en stund. Frukosten serverades 07.30. Idag var det pannkakor (amerikanska så klart!), bacon, ägg, yoghurt, och rostat bröd. Doerte (en av ägarna till ranchen) och wranglern Lance kom förbi nu på morgonen och delade ut hästar till alla. De frågade först vilken typ av häst man önskade sig och vilken ridnivå man ansåg sig klara av. De tyckte att Bailey var rätt häst för mig. En ljusbrun paint, med blåa ögon. Innan vi lämnade gäststugan fick vi varsina vattenflaskor som vi rekommenderades att fylla med vatten och ta med på ridturerna. Ranchen fick sitt vatten från en egen brunn och gick alldeles utmärkt att dricka. Annars så smakar vattnet klor för det mesta i USA, men här smakade vattnet precis som här hemma i Sverige.

Vi samlades ute på gården för att prova ut vilken sadel som skulle passa oss bäst. För i western är det så att varje cowboy/ryttare har sin egen personliga sadel. Det spelar ingen roll vilken häst man rider, utan man anpassar sin sadel till hästen man ska rida. Man anpassar sadlarna med olika pads och filtar efter hur hästens rygg är utformad. Detta är en stor skillnad från den engelska ridstilen där hästarna oftast har ”personlig” sadel. Sedan gick Lance igenom lite kort om Parelli Natural Horsemanship och hur vi skulle sköta hästarna. Vi gick sedan ut i hagen, hämtade våra hästar och började gå igenom Parelli-metoden med våra hästar. Det viktiga är – kort och gott – att visa hästarna från början att man inte vill dem något illa och att det inte är dem som bestämmer. För er som inte vet vad Parelli Natural Horsemanship är – googla! Metoderna kan användas till vilken häst som helst… islandshäst som halvblod, quarter som nordsvensk.

Sedan borstade vi hästarna. Alla hästarna var utan skor så man skulle slippa tappskor ute på ranchens ägor som sedan kor och kalvar kunde trampa in i sina klövar och skada sig. Bailey var lugn som en filbunke. Kanske för lugn? Jag ville inte ha en seg häst. Efter lite hjälp med sadling (en westernsadel väger en hel del) och efter att ha tränsat fick vi rida runt på en liten gräsplan som fanns på ranchen. Lance var med och tittade på oss för att kunna se hur pass skickliga ryttare vi var. Han förklarade att många ryttare som kom till ranchen ofta (men inte alltid) sa att de var duktigare än de egentligen var. Vilket innebar att de blivit tilldelade hästar som de inte klarade av. Så därför hade man nu en kortare ridning på gräsplanen där de kunde se vilka ryttare som ”talat sanning” om sina ridkunskaper. På gräsplanen hade man stockar, tunnor, ett litet hinder och en kulle som man kunde nyttja för att variera ridningen lite. Bailey kändes ganska säker att rida på. Men han var ”sönderriden” i munnen. Han svarade inte särskilt mycket på neck reining heller. Så jag blev ganska besviken på deras val av häst till mig. Vädret visade sig från sin bästa sida. Strålande sol och runt +25°C och inte ett moln på himlen. Så det var bara att ta på sig långärmat och SPF50. Efter lite drygt en timme tränsade vi av hästarna, gav dem kraftfoder och gick sedan själva in för att äta lunch.

Lunchen serverades vi 13.00 och drygt en timme senare samlades vi ute vid hästarna igen. Nu skulle vi få rida ut på markerna. Här på ranchen rider man inte på ett led när man rider ute, utan man får rida lite som man vill. Så länge man kunde se Lance och höra hans eventuella rop så fick man rida var man ville. Det gillade jag! Man fick rida in bland träden eller rida upp på kullar, så länge man höll koll på var wranglern Lance red. Nu fick vi rida i tvära backar både uppför och nerför. Bailey var inte sådär jätteförtjust i nerförsbackarna och tog myrsteg, vilket var väldigt irriterande eftersom jag kom efter alla andra hela tiden när det gick nerför.

Sip, som var Lance’s egna hund, var alltid med på ridturerna. Och idag markerade han för något inne i ett buskage (Sip var tränad för att markera för piggsvin). Lance hoppade av och sa att han skulle skjuta om det var ett piggsvin. Vi red en bit bort och väntade. Vi hörde två skott och sedan kom Lance fram och sa att det var ett piggsvin. Tyskarna blev intresserade och hoppade av och drog fram piggsvinet, om jag förstod deras knaggliga engelska så hade de aldrig sett ett sådant förut. Lance förklarade att piggsvinen var ett stort problem för markägarna i området eftersom de förstör marken. Jag skulle tippa på att man kan jämföra dem med vildsvinen som vi har här hemma i Sverige. Och vad gäller vapen så får vem som helst bära ett dolt vapen i Wyoming, så länge man inte är kriminell. Lance försäkrade oss om att han till och med hade licens för att få bära vapen.

När vi kom tillbaka till ranchen tog vi hand om hästarna och släppte ut dem i hagen igen. Efter en välbehövlig dusch så var det middag vid 19.00. Idag var det skinka och potatisgratäng. Helt okej och till efterrätt var det Cheesecake! Efter middagen diskuterade vi hästar inför morgondagen. Jag berättade att Bailey var för seg för mig. Så i morgon skulle jag få byta till Chocolate, ett mörkbrunt sto med känsligare mun och som kan neck reining och som har lite mer energi än Bailey. Efter middagen satt vi ute på balkongen och skådade ett fantastiskt åskoväder. Blixtarna i horisonten lyste upp hela himlen och det kändes tryggt att vi satt på bekvämt avstånd från ovädrets centrum. Ovädret gick dock över ganska snabbt och då blev det stjärnklart och månen lyste upp i nattmörkret. Man somnade ganska ovaggad.

Copyright © Bejjan888™

Eftersom flyget mot Rapid City (mellanlandning i Chicago) avgick redan kl. 06.05 från Newark Liberty Int’l Airport var vi tvungna att gå upp i tid för att hinna med vår flygtransfer från hotellet kl. 04.00. Hotellpersonalen hade gjort i ordning frukostpåsar åt oss, eftersom vi skulle missa frukosten. Vi letade reda på incheckningen och checkade in vårat bagage. Men det var en hel del problem med att skriva ut våra boarding pass. Sträckan Newark-Chicago var inga problem. Men eftersom vi skulle vidare till Rapid City behövde vi även dessa boarding pass. Klockan tickade på och vi började känna oss stressade. Men till slut hade vi alla boarding pass vi behövde. Efter säkerhetskontrollen köpte vi en lättare frukost. Men tjejen i kassan var inte på strålande humör direkt. Hon var höggravid med mungiporna nere i golvet och verkade absolut inte gilla denna arla morgon som det ändå var (klockan var 05.00). Vi kom att kalla henne ”Ms Sunshine” resten av vår resa. Flyget från Newark avgick enligt planerat kl. 06.05 och vi fick se skymten av en fin soluppgång över New York och Manhattans SkyLine. Det var dock en hel del turbulens i luften så planet fick flyga på lägre höjd än planerat.

Vi landade på Chicago O’Hare Airport på utsatt tid (07.35) och vi hade gott om tid att leta reda på både mat och restrooms innan nästa flyg skulle avgå klockan 09.41. På den här sträckan var det ett litet flygplan som gav en känsla av klaustrofobi. Men som tur var behövde vi bara flyga i en knapp timme och landade på Rapid City Regional Airport (kl. 10.59). Vi skyndade oss för att hämta våra incheckade väskor och gick ut för att möta vår transfer till New Haven Ranch. Ingen av oss var nog riktigt förberedda på den värme som slog emot oss när vi gick ut från flygplatsen. En kvav stekande värme på drygt +30°C som nog skulle varit ännu varmare om det inte blåst lite grann. Så det var bara att ta av jackan och den långärmade tröjan.

Två tyska tjejer väntade på oss i en minibuss. Men all konversation skedde tack och lov på engelska… min tyska är allt för ringrostig för att jag ska kunna göra mig förstådd ;) Vi körde först till en galleria med diverse butiker. Allt från Victorias Secret till westernbutiker och en himla massa matställen. Som jag förstod det så tog de alla gästerna till den här gallerian ifall någon behövde köpa något som de glömt hemma (i westernväg alltså). Jag passade på att köpa ett par flip-flop eftersom jag endast hade med mig mina Converseskor, vilket var alldeles för varma för det här vädret. Det som slog mig var att de cowboys som bor i trakterna är väl accepterade häromkring. Det kunde komma en cowboy i full utstyrsel (jeans, boots, skjorta och hatt) gåendes helt naturligt i gallerian och det var inget märkvärdigt med det. Hemma i Sverige skulle man nog få en smärre chock om det kom en cowboy gående på t.ex. Kupolen eller Ikea.
Jag tror vi var där i ungefär två timmar. Sedan gick vi ut på parkeringen och då slog mig tanken… Vi ska in i den bilen igen, som stått i solen! Det måste ha varit minst +100°C när vi öppnade dörrarna för att vädra ut minibussen. När det var humant att sätta sig i bilen igen åkte vi vidare till Wallmart. Detta för att vi som gäster skulle kunna köpa saker om vi glömt något (t.ex. tandkräm och tandborste) men också för att de två tyska tjejerna skulle storhandla mat inför kommande vecka. Sen ska jag tillägga att ranchen inte tillhandahöll med någon alkohol överhuvudtaget. Så gäster som önskade sig t.ex. ett glas vin till middagen fick därför handla med sig detta från Wallmart och ha med till ranchen. Jag och min reskompis delade på en bag-in-box med vitt vin. Sen gick vi ut till bilen som återigen stått i solen och temperaturen inne var allt annat än behaglig. Trots AC i bilen så var det nästintill olidligt varmt. Men det var bara att gilla läget. Vi lämnade delstaten South Dakota och korsade delstatsgränsen in till Wyoming. Naturen utanför bilfönstret skiftade från stadsmiljö till mer vildare och kuperat landskap. Naturen påminde en hel del om delstaten Montana, vilket inte är så himla konstigt eftersom South Dakota och Wyoming ligger alldeles bredvid Montana. Nu åkte vi en bra stund och de sista kilometrarna innan vi kom fram till New Haven Ranch var det en kringelkrokig grusväg. Ju längre vi åkte desto längre blev det mellan husen.

Men till slut så kom vi fram till ranchen. Ranchen är en familjeägd Working Cattle Ranch vid foten av Black Hills i nordöstra Wyoming. Sedan 2003 har man bjudit in gäster till ranchen och idag bor och arbetar fyra generationer på ranchen. New Haven Ranch ligger på markerna av en gammal spökstad och för omkring 150 år sedan kom de första bosättarna, s.k. homesteaders, till området. De fick handskas med tufft klimat, boskapsherrar, fientliga indianstammar och depressionen i början av 1900-talet. Många gav därför upp och flyttade. Idag betar hundratals ungtjurar på ranchen varje år. De gamla byggnaderna och maskinerna som lämnats kvar på markerna minner om tider som vi idag bara känner igen från filmer. Ranchens gästhus har fem bekvämt utrustade sovrum med varsitt badrum (alla med hårtork, tvål och shower gel). Kallare dagar värms stugan upp av en värmepanna och vedeldad spis. För varmare dagar finns air conditioning att tillgå. Sängkläder, handdukar och badlakan ingår. Tvättmaskin och torktumlare finns att låna. Gästhuset har ett öppet kök där det serveras hemmagjord frukost, lunch och middag. Snacks och drycker finns att tillgå för alla dygnet runt. Ranchen slaktar sin egen boskap, lamm, getter, gäss och ankor samt en grönsaksgård som förser ranchen med egenodlade tomater, sallad och squash mm. Efter en ridtur kan gästerna slå sig ner på balkongen med en vy utöver Missouri Buttes, spela biljard eller relaxa i bubbelpoolen utomhus.

Efter ett varmt mottagande av personal, katter, hundar (en svart labrador Gauge och Sip (vet ej ras)) och andra gäster gick vi ner en våning till vårat rum för veckan. Förutom mig och min ridkompis var det tre medelålders män från Tyskland (vi insåg ganska snabbt att de knappt kunde ett ord engelska), ett nygift lite yngre par från Storbritannien och en otroligt glad och livfull dam (i sina bästa år), också från Storbritannien. Jag och min reskompis tog oss en varsin välbehövlig dusch innan middagen som serverades kl. 19.00. Spaghetti och köttfärssås… Mums!... och till efterrätt blev det glass. Vid niotiden på kvällen la vi oss.

Copyright © Bejjan888™

När jag gick upp på morgonen hade gårdagens panik hunnit lagt sig lite. Igår upptäckte jag nämligen att jag inte kunde logga in på min internetbank när jag skulle betala mina räkningar innan resan! Väldigt lämpligt såhär timmarna innan jag ska resa iväg till andra sidan Atlanten… och när jag ringde bankens telefonsupport igår kväll krävde man en personlig kod som identifierade vem jag var via telefon… och någon sån kod har jag ju naturligtvis inte (men efter det här ska jag banne mig skaffa en sådan kod!). Så jag var alltså tvungen att ta mig ner till ett bankkontor idag och fysiskt vara på plats och identifiera mig. Hmm… och hur gör man när banken öppnar kl. 10.00 och tåget mot Arlanda går kl. 09.30??? Efter en hel del ångest och mycket funderande kom jag på en lösning. Om jag tar mig till ett bankkontor längs vägen mot Arlanda och sedan hoppar på tåget där så skulle ju allt lösa sig. Och tack och lov kunde en av mina kära bröder ställa upp och skjutsa mig dit! Tusen tack kära bror!!!
Men det var inte så himla enkelt att lösa problemet med inloggningen till min internetbank. Väl inne på banken började man med att låsa upp dosan eftersom de trodde att dosan låst sig. Men icke! Så enkelt var det ju inte… I nästa steg bytte de ut dosan till en ny och försökte igen… Men NEJ! Samma felmeddelande igen och min internetbank var totalt blockerad. Nu fick banken ringa supporten och det krävdes 3 olika telefonsamtal innan man löste problemet! Det visade sig att mina konton var spärrade på nåt j*vla sätt! Jag lämnade banken – enormt lättad över att ha åtkomst till både pengar och räkningar! Så på perrongen, när jag satt och väntade på tåget, skyndade jag mig att betala räkningarna via internetbanken. Jag har aldrig känt en sån lycka när jag betalat räkningar… men den extrema situationen med spärrade konton och en utomlandsresa kan ha spelat in ;) Så inför nästa resa ska jag kontrollera åtkomsten till min internetbank typ tusen gånger – lesson learned!

Först när jag klivit på tåget och satt mig på min förbokade plats kunde jag slappna av. Nu var jag äntligen på väg! Tåget kom till Arlanda enligt tidtabell för en gångs skull (fantastiskt för att vara SJ) och jag väntade en stund i SkyCity. Passade på att äta upp det sista av min matsäck jag tagit med mig och kontrollerade för sjuttioelfte gången att både pass, pengar och biljetter var med. Incheckningen till flyget öppnade 14.30, men jag ställde mig i kön en halvtimme innan… jag menar, jag skulle snart få sitta på ett flyg i 8 timmar så jag kunde likaväl stå en stund. Passerade säkerhetskontrollen och köpte mat. Helt fantastiskt att maten på flygplatser är så dyr! Men, vad ska man göra?

Sedan började den långa väntan. Flyget skulle gå kl 17.35 och min reskompis skulle komma till Arlanda med hennes anslutningsflyg från Oslo kl. 16.00. När jag satte mig vid gaten var det ganska få personer som var där. Men ju närmare avgångstiden klockan tickade, desto mer folk kom det. Och hur skulle jag hitta min reskompis i folkmyllret? Men vid 16.30 hittade vi på varandra. Då hade de annonserat att flyget till New York skulle bli försenat till 18.15. Det var liksom bara att gilla läget. Vi väääntade och väääntade… och till slut fick vi borda planet. När boardingen var klar och planet taxade ut från gaten var vi försenade 1 ½ timme. Men återigen… det var bara att gilla läget ;) Men det kan ha berott på att vi fick visa pass och boarding pass ytterligare tre gånger innan vi fick gå ombord på planet?! Troligtvis letade de efter någon speciell passagerare… men någon stans får det väl ändå räcka?

Planet var ett nytt Boeing 787 DreamLiner och jag måste säga att både tekniken och komforten har fått sig ett rejält lyft. Platsen för benen var väl tilltagen och på pekskärmen framför dig har du tillgång till allt. Du beställer och betalar (med ditt kreditkort), tillkallar flygvärdinnan och tänder och släcker lyset via din pekskärm. Och för att mörklägga fönstret tryckte man på en knapp så dimmades fönstret. Mäkta imponerad!

Efter både middag, frukost och en hel del dötid ombord på planet så kunde vi börja skymta New York utanför fönstret. Molnfritt och med fullmånen mitt emot så fick man intrycket av att alla lamporna, likt guldpärlor, skimrade under oss. Vacker utsikt mot Empire State Building och Chrysler Building som ståtligt skiljde sig ur mängden av skyskrapor i New Yorks Skyline. När vi landade på JFK Int’l Airport var vi drygt en timme försenade. Efter att ha passerat gränskontrollen och blivit insläppta i landet hämtade vi upp våra incheckade väskor. Vid utgången blev vi påhoppade av taxiförare som ville skjutsa oss, men eftersom vi skulle Newark Liberty Int’l Airport så skulle det bli alldeles för dyrt! Så vi hittade en shuttle från JFK till Newark för $24 per person. Klockan var nästan sju på kvällen och vi skulle alltså lyckas ta oss igenom Times Square på en fredagskväll (!). Jag vet inte hur chauffören lyckades men han gjorde det trots gator överfulla med människor på Times Square. När vi kom fram till Newark Liberty Int’l Airport var klockan 23.30 och vi var alltså fortfarande inte framme vid vårat hotell. Lätt desperat föreslog jag en taxi eftersom vi var både trötta och hungriga. Så kom vi äntligen fram till hotellet och stupade i säng efter en snabb dusch vid 00.30.

Och ni som funderar över varför i hela friden vi bokat ett rum på Newark Liberty Int’l Airport (på andra sidan New York) kan jag bara meddela att vi skulle flyga vidare mot vårat slutmål Rapid City, tidigt i morgon bitti ;)

Copyright © Bejjan888™

Flera av oss skulle med tidiga flyg och var därför tvungna att äta frukost tidigare, redan vid kl. 07.00. Vi skrev hälsning i gästboken och betalade slutnotan för vatten och taxin till Óbidos. Det sista packades ner i resväskorna. Transfer tillbaka till Lisbon Portela Airport kom vid kl. 08.30 och hämtade oss. Men innan vi sa farväl blev det gemensam fotografering och foton på Francisco och Maria tillsammans med deras tre gula labradorer. Det var Oscar igen, som skulle skjutsa in oss till flygplatsen. Det kändes bra.

Mitt plan skulle avgå först kl. 13.10 så jag fick tid att äta mat och strosa runt på flygplatsen. Planet avgick enligt tidtabellen och eftersom jag flög direkt till Arlanda med TAP, så ingick det även mat under flygturen. Jag vet inte vad de tankat planet med, men fort gick det. Vi landade 30 minuter tidigare än utsatt tid i Stockholm på Arlanda. Men vad hjälpte det när allt bagage blev försenat? Efter 30 min ropade de ut i högtalarna att de hade problem med en bagageramp… ja men det var väl typiskt?! Så den halvtimme vi tjänat in i luften bara försvann när vi passagerare stod och väntade på våra väskor. Som tur var hade jag inget tåg att passa, utan hade bokat ett rum på ett hotell i Arlanda Hotellby, för att ta ett tåg hem dagen efter.

Copyright © Bejjan888™

08.00 och frukost. Nu hade man börjat lära sig frukostbuffén och lärt sig hantera brödrosten som kastade upp bröden rakt upp i luften på en rejäl flygtur. Inte för att det var något fel på frukosten eller så, men lite variation hade uppskattats.

Lektionerna idag hölls utomhus i paddocken. Eftersom Ramalhete inte var sadlad var jag heller inte inställd på att få rida först. Men Francisco vinkade åt mig att det var min tur. Jag blickade bort och såg att det var Zip som var iordninggjord, valacken som jag red på första lektionen. Jag antar att Francisco tyckte jag var redo nu för att prova Zip igen. När jag skulle rida ner till paddocken vägrade Zip först gå en meter. Det stod en vagn med en massa grenar på längs vägen dit, och den vagnen hade ju aldrig stått där innan… så efter lite assistans och ledhjälp kom jag förbi. Hmm, det började ju bra… Men idag hade jag bestämt mig för att ha ”Open mind” och ”Believe” idag och ingenting skulle få förstöra sista riddagen här. Och visst gick det bättre idag. Min sits var betydligt bättre och jag kunde hantera Zip på ett helt annat sätt nu. Zip var dock lika pigg och full av energi men det gick liksom att hantera. I galoppen var han dock lite stark och eftersom det blåste lite grann ute, blev han nog extra taggad. Zip hade en större galopp och man hade helt klart mer energi och häst att jobba med. Zip var otroligt stel i vänster sida. Det märktes tydligt när man arbetade honom på böjda spår och i sidvärtsrörelserna. Höger sida var inga problem, men den vänstra… oj! Men jag kände mig dock nöjd efter lektionen. Det blev ändå som en liten revansch efter första lektionen som jag tog igen med stormsteg.

Innan lunch slappade vi vid poolen. Idag var verkligen den varmaste dagen på hela veckan och solen sken. Tyvärr var det lite blåsigt men om man var i lä, så var det riktigt varmt. Kl. 13.30 var det dags för lunch och eftersom de andra fick fisk, fick jag något hopkok från igår. De hade tagit pajen från igår och stoppat i lite kött. Dessutom fick jag kyckling till. Kaffet intogs i skuggan ute på gården. Vi la oss vid poolen en stund och smälte maten innan vi tog en tur ner till stona på lösdriften för att titta till om det kommit något föl än. Men stoet var lika högdräktig som förra gången och mumsade i godan ro på gräset i hagen. Det var riktigt synd att hon inte fölat ännu. Det hade varit riktigt kul att se ett bara några timmar gammalt föl.

På eftermiddagen red alla ute i paddocken. Francisco sa innan att vi alla skulle få rida i princip självständigt, utan att han stod och gav instruktioner. Han kommenterade bara ibland. Jag red själv, näst sist och fick Zip igen. Samma visa denna gång, han totalvägrade gå förbi vagnen med grenarna på och med ledhjälp kom vi förbi. Så det var ganska skönt att rida omkring och prova på lite själv. I slutet ville Francisco att jag skulle prova på galoppombyte på Zip. Oj, tänkte jag. Zip var ju lite stark i galoppen och jag skulle verkligen få kämpa. Men längs några diagonaler fick jag till galoppombyten. Som mest fick jag till det i vartannat steg. I slutet samlades alla inne i paddocken och sjöng Happy Birthday för mig, eftersom det var min födelsedag. Tack! Det var en fin gest tycker jag. Så efter en fin avslutning kändes det lite tråkigt att jag just ridit sista lektionen.

Efter lektionerna så gick vi alla och började packa resväskorna. Kl. 20.30 var det så dags för en avskedsmiddag. Menyn bestod av soppa, vegetarisk gryta och fruktsallad. Dryck bestod av både rött och vitt vin. Efter all mat, släckte de ner lyset och in kommer Franciscos fru Maria med en födelsedagstårta med tända ljus. Återigen sjöngs det Happy Birthday och jag fick blåsa ut ljusen. En fin chokladtårta hade de ordnat och köpt champagne. Resten av ridgruppen hade samlat ihop pengar och köpt en flaska vitt vin och en chokladbit till mig, som present. Jättetack!
Vi samlades framför den öppna spisen och korkade upp champagneflaskan. Vi satt och pratade länge och väl. Francisco delade även ut diplom till var och en av oss för att vi genomfört en veckas tuff dressyrskola hos honom. Det var riktigt kul och diplomet ska jag rama in och hänga upp på väggen.

Copyright © Bejjan888™

Frukosten stod redo kl. 08.00 som tidigare dagar. Lite variation med brödsorter, annars i stort sett lika som tidigare under veckan. Enligt väderprognosen skulle temperaturen komma upp i ca +25°C och i princip molnfritt – härligt!

Lektionerna började kl. 09.00 och alla fick rida i ridhuset på förmiddagen. Idag red jag näst sist och fick rida själv för Francisco. Jag fick rida den underbara Ramalhete igen och idag blev det jobbigt. Inte nog med att jag hade Franciscos odelade uppmärksamhet hela tiden, som granskade både sits och mina händer, men också med avancerade moment såsom sluta i trav från första ¾-linjen och ut mot spåret igen. Det var inte många meter man hade på sig att förbereda hästen på den svängen och sedan få till sidvärtsrörelsen innan man var ute på spåret igen… men skam den som ger sig. Det gick bra till slut! Även en hel del andra sidvärtsrörelser och piaff och passage.

Lunchen serverades kl. 13.30 och bordet under vinrankorna på terrassen var uppdukat idag. Francisco satte sig ner och gjorde oss sällskap. Kyckling med sallad och chips och till dryck fick vi Sangria. Den här Sangrian var faktiskt riktigt god och en av de andra ryttarna försökte lirka ur Francisco receptet på Sangrian, men det var hemligt. Till efterrätt fick vi jordgubbsglass (verkade hemgjord) och jordgubbar. Mycket gott!

Efter lunch chillade vi vid poolen fram till dess att det blev lektioner igen. Kl. 16.30 drog det igång igen och lektionerna hölls återigen inne i ridhuset. En av de andra tjejerna fick rida på Ramalhete några minuter före mig. Sedan var det dags för mig att rida Ramalhete igen. Jag red en privatlektion för Francisco och fick jobba lika hårt som på förmiddagen. Piaff, passage och sidvärtsrörelser hörde nu till vanligheterna och det nya inslaget för dagen var galoppombyte. Välriden och skolad som Ramalhete var, så var det absolut inga problem att utföra galoppombyte eller rida samlad galopp på små volter. Nu började man känna hur trött man var i kroppen. Så intensiva dressyrpass var det länge sedan jag ridit och man var verkligen fysiskt trött.

Kl. 20.30 var middagen serverad. Soppa till förrätt. Nu hade vi fått soppa till förrätt hela veckan och det hade verkligen varit samma soppa, bara det att man stoppat i olika grönsaker i den och smaksatt den olika. Men basen var nog den samma. Varmrätten bestod av någon slags paj och auberginer. En exotisk fruktsallad serverades till efterrätt.

Copyright © Bejjan888™

Frukosten kl. 08.00 som vanligt. Idag var det bara lektion på förmiddagen och vi hade eftermiddagen fri till andra aktiviteter. Vi hade bestämt dagen innan att vi skulle beställa en taxi och åka till Óbidos och sedan en tur ut till havet på eftermiddagen.

Idag fick jag och min vän vänta och rida lektion sist. Vi fick välja mellan att rida inne i ridhuset eller ute i paddocken. Vi kom snabbt överens om att vi skulle rida utomhus, nu när solen hunnit värma upp temperaturen till en behaglig temperatur. Jag fick återigen rida Ramalhete och det gick bra idag. Samlingar i piaff och passage, skolor och idag galopperade jag och provade på en sluta i galopp. Eftersom Ramalhete var så välriden och lyssnade verkligen på små hjälper var det inga problem. Vid det här laget hade jag börjat lära mig att se på Ramalhetes öron när jag satt fel. Jag har lätt att falla ihop i min sits och så fort jag gjorde det, vinklade Ramalhete bak sina öron som om han undrade ”Vad håller du på med?!?” Efter lektionen sa jag det till Francisco: ”I can see on Ramalhetes ears now when my seat is wrong…” Francisco slog ut med armarna och log: ”Now I believe!” svarade han och omfamnade mig.

Kl. 12.30 kom taxin och hämtade oss. Jag kände mig ganska trygg att det var Oscar, samma taxichaufför som hämtade mig och min vän på flygplatsen. Vi åkte i ungefär en timme, passerade päron- och vinodlingar och ju närmare Óbidos vi kom, desto mer böljande blev landskapet.
Den medeltida staden Óbidos (”chokladens huvudstad”) är upptagen på Unescos världsarvslista och är en av Portugals 7 underverk och mest intressanta bosättningar. Óbidos slott ligger på en bergstopp och dess höga slottsmur omringar staden som innefattar flera kyrkor, bland annat Saint Peter’s Church och Saint Mary’s church som hör till varsina församlingar. Vi lämnade taxin och gick genom den enorma huvudporten som byggdes år 1380 och smyckats med vackra målade kakelplattor. Vi letade snabbt upp en restaurang för att äta mat. Vrålhungriga satte vi oss ner och beställde mat. Solen gassade och de stora parasollen gav oss välbehövlig skugga. Vi fortsatte sedan längs de kullerstensbelagda gatorna, passerade smala branta gränder och besökte Saint Peter’s church innan vi delade upp oss.

Jag och min vän fortsatte sedan mot Óbidos slott medan de andra besökte fler kyrkor. Slottet fungerade historiskt både militärt och som ett kungligt slott medan det under 1950-talet var det första historiska byggnaden i Portugal som omvandlades till ett värdshus. Jag och min norska vän utforskade samt gick en bit ovanpå muren. Utsikten från muren var fantastisk och man såg miltals omkring. Huvudgatan i Óbidos är smal och souveniraffärerna blandades med choklad- och vinaffärer. Jag köpte choklad som var mycket god. Vi köpte även mörk choklad till Francisco, som vi lovat. Innan vi lämnade staden samlades vi för att köpa svalkande glass.

Oscar stod och väntade vid taxin. Nu åkte vi en kort stund innan vi kom fram till Foz do Arelho, en liten stad vid Atlantkusten. Foz do Arelho har alltid varit ett semesterparadis för förmögna familjer och det syntes på de lyxiga villorna som radade upp sig. Vi klev ur taxin och möttes av salthavsvinden som blåste friskt. Det var knappast en strand för turister. Sanden var grovkornig och höga vågor slog in mot stranden. En modig surfare låg ute på sin bräda bland vågorna och letade efter den perfekta vågen och inne i viken var det en kille som kite-surfade. Men många av oss tyckte nog att det var skönt att bara strosa runt på stranden och rensa tankarna. Jag var ner och kände på vattnet men det var riktigt kallt. Efter en timme samlades vi vid taxin och åkte tillbaka till Quinta do Archino. Middagen serverades som vanligt kl. 20.30. En soppa till förrätt, lasagne till varmrätt och ugnsmarinerat äpple som efterrätt. Det var nog ingen av oss som somnade ovaggad den kvällen.

Copyright © Bejjan888™

Sov lite bättre den här natten. Efter gårdagens två hårda dressyrpass började det kännas i magmusklerna att man jobbat mycket med sitsen, vilket var målet med resan :) Frukosten serverades igen kl. 08.00 med samma upplägg som igår.

Ridlektionerna började vid 9-tiden och idag fick jag och min norska vän rida först. Vi red ute i paddocken och trots att solen stod högt på himlen kändes temperaturen kylig och en långärmad tröja var nödvändigt. Återigen red jag Ramalhete och även fast magmusklerna värkte så gjorde jag framsteg. Jag improviserade min ridning, enligt Franciscos instruktioner, och mycket öppna, sluta och förvänd sluta både på raka och böjda spår. Skolorna blandades med samlingar i piaff och passage. Både jag och min vän fick beröm av Francisco både under och efter lektionen. Tillsammans med Ramalhete kände jag att jag gjort stora framsteg bara på denna korta stund som jag vistats på Quinta do Archino.

När de sista två ryttarna skulle rida innan lunch ville Francisco att de skulle få rida utan åskådare. Jag och min vän bestämde oss därför att gå och titta till Franciscos lusitanoston som gick på lösdrift lite längre bort på hans ägor. Francisco har stona enbart till för avel och ett av stona var högdräktig och väntade ett föl vilken dag som helst. Francisco ville att vi skulle rapportera om stoet hade fölat, så vi var lite nyfikna när vi vandrade in i hagen. Men stoet hade inte fölat, utan stod lugnt och betade med de andra stona. Efter en stund gick vi tillbaka till huset och la oss bredvid poolen en stund innan lunch.

Lunchen serverades kl. 13.30 och idag var det framdukat även för Francisco som gjorde oss sällskap. Grönsaker och kyckling till mig (som inte tycker om fisk) och tonfisksallad till övriga. Efter maten bjöds det på kaffe och te ute i trädgården under takterrassen vid poolen. Francisco satt ner och underhöll oss med många av hans historier och pratade varmt om mästaren Nuno Oliveira, känd som mästaren av klassisk dressyr. Francisco tränade dressyr för läromästaren Nuno Oliveira under tre år, bara några år innan mästarens bortgång. Francisco har sedan dess anammat den klassiska dressyren och öppnade en dressyrskola på Quinta do Archino och som Francisco själv sa till oss: ”I don’t do it for the riders, I do it to save the horses.” Uttalandet är verkligen värt en tankeställare.

Eftermiddagens lektioner började kl. 16.30 och jag och min vän fick återigen rida först och vi valde att rida ute i paddocken. Francisco var lite mer passiv både med instruktioner och kritik i början av lektionen och efter en stund kom Valentina (hästskötaren) med en häst åt Francisco. Francisco satt upp och började rida, mitt under våran lektion. Jag blev lite förolämpad att han bara helt ignorerade oss! Var vi så tråkiga? Eller tyckte han att vi var så bra att vi klarade oss själva? Jag hade ju betalat för att få instruktioner och hjälp från Francisco och sättet han gjorde det på… om han åtminstone sagt till innan?! Men det var ändå lite skönt att få rida runt och prova på egen hand. Jag lyckades faktiskt att samla Ramalhete till piaff och sedan passage alldeles själv. Så jag kände att mitt självförtroende växte :)

En av de andra ryttarna hade valt ett ridpaket där det ingick dressyr på förmiddagen och uteritt på eftermiddagen. Hon och Valentina skulle rida ut på en tur, men eftersom Valentina inte hittade så bra skulle Francisco köra jeep före och visa vägen. Vi andra fick åka med på flaket på jeepen. Vi passerade stona på lösdriften, följde kanten av en skog med eukalyptusträd och kom till slut fram till en övergiven, men vacker gård omgiven av gamla korkekar och lummiga skogar. En kort bit därifrån låg en sjö som vi smög ner till för att kanske få syn på fåglarna som vistades där. Både änder och storkar såg vi och några stora fiskar som var upp till ytan och lekte. Vi hoppade upp på jeepen igen, passerade den övergivna gården och Francisco körde upp för en sandig väg. Man kunde se att det regnat mycket här under våren eftersom vägen kantades av stora fåror där regnvattnet runnit och bitvis tagit med sig delar av vägen. Omkullfallna träd blockerade ibland vägen och Francisco fick då köra bredvid vägen, så det var tur att han hade jeepen. Men när han passerade ett omkullfallet träd kom jeepen för nära en djup fåra och jeepen satt verkligen fast. Hela hjulet hängde i luften och Francisco insåg snabbt att det enda sättet att få loss jeepen var att hämta en traktor och dra loss jeepen! Francisco satt upp på Valentinas häst och red tillbaka till gården för att hämta traktorn. Vi andra satt kvar vid jeepen tills Francisco och Fernando (hästskötare) kom och drog loss jeepen. Fernando körde tillbaka oss i jeepen. Vi var alla lite omtumlade efter äventyret och tyckte ändå lite synd om Francisco, eftersom det tydligen inte hörde till vanligheten att han tar ut ryttarna på ”jeepsafari”.

Middag kl. 20.30. Soppa till förrätt, någon slags gratäng till varmrätt och en super-duper-god chokladmousse till efterrätt. Efter middagen var två stycken ut på gården för en ”grodsafari”. Vi hade alla hört grodorna kväka på kvällarna och nätterna, så nu ville de ut och se om de kunde se dem. Det var mörkt när de gav sig ut och de hade svårt att se några. Men eldflugor hade de sett i alla fall.

Copyright © Bejjan888™

Upp i tid till frukosten som serverades kl. 08.00. Olika sorters bröd, frukt, ost, skinka, marmelad, kaffe, te, juice, yoghurt, müsli och mjölk. En skaplig frukost med andra ord. Klockan 09.00 var det så äntligen dags för första ridpasset. Vi samlades i stallet och väntade spänt på vem eller vilka som skulle få börja.

Ridhuset var 30x15 meter och låg vägg i vägg med stallet. De vitmålade stenväggarna gjorde att ridhuset kändes ljusare och större än det i själva verket var. På långsidan var det öppna fönster som på eftermiddagen släppte in solljuset in i ridhuset. På ena kortsidan fanns en läktare och på den andra satt tre stora speglar för ryttarna att se sig själva.

Jag var en av de som skulle rida först. En brun lusitanovalack vid namn Zip var utvald till mig. Zip’s livfulla ögon gav mig intrycket om att han hade mycket energi. Så lite nervöst satt jag upp och upptäckte till min förvåning att de tränsat Zip med pelhambett. När jag bokade ridresan stod det på arrangörens hemsida att man i början av veckan skulle få rida på vanligt tränsbett för att senare övergå till kandar. Så febrilt försökte jag hålla reda på de två tyglarna, hantera hästen och jobba med min sits. Jag kände att jag och Zip inte kom riktigt överens. Dels var det den första lektionen och min sits var allt annat än bra. Det var ju därför jag valt att rida för Francisco, för att förbättra min urdåliga sits. Sen tror jag att jag satt och spände mig lite grann och det kände Zip av och blev spänd han också. Så Francisco valde att avsluta lektionen för min del.

Han passade på att säga några sanningens ord och kanske behövde jag det… för en stund senare fick jag sitta upp och prova rida en annan häst, Ramalhete, en brun lusitanohingst som vid första anblicken såg mycket lugnare ut än Zip. Och vilken skillnad det var att rida Ramalhete. Han var lugnare och jag kunde slappna av och fokusera mer på mig och min sits. Francisco insåg också att Ramalhete var ett bättre alternativ för mig. Efter att jag travat en del, gjort skolor såsom öppna, sluta och förvänd sluta fick jag avsluta med att prova på piaff och passage. Och med hjälp av Francisco från marken lyckades jag till slut få till en riktigt bra första passage. När jag skrittade efteråt kände jag hur mycket kraft och energi jag gjort av med.

Efter att alla ridit en första lektion för Francisco, satt han själv upp på en ståtlig lusitanoskimmel och visade hur han rider. Hingsten lydde hans minsta vink och Franciscos hjälper syntes knappt. Samlad galopp, piaff och passage, allt såg så himla enkelt ut. Nu efteråt önskade jag att han hade ridit först så man hade fått se innan.

En välbehövlig lunch serverades kl. 13.30. Till mig (som inte äter fisk) blev det friterade grönsaker och ris, med äpple och apelsin till efterrätt. Jag önskade att de hade kokat riset längre, för det var alldeles för mycket tuggmotstånd. Efter lunchen valde vi ryttare att slappa vid poolen ett tag innan det blev dags för eftermiddagens ridpass. Solen sken, temperaturen låg på strax över +20°C och inte ett moln på himlen så långt ögat kunde nå. Jag var och kände på vattnet i poolen, men jag doppade bara ner fötterna från kanten… Burr! Vad kallt vattnet var. Men en i sällskapet doppade sig, det tycker jag var modigt gjort! Vi passade även på att ta en promenad på markerna omkring husen. De lummiga korkekarna kantade vägarna och bland buskarna kunde man här och där skymta en ödla springa iväg. Med respekt för eventuella ormar så höll vi oss på vägen. Vägen slingrade sig fram och vi passerade både hönshuset och grönsakslandet.

När klockan var 16.30 var det samling i stallet igen för eftermiddagens lektioner. Jag och min norska vän skulle rida tillsammans. Francisco frågade oss om vi ville rida inne i ridhuset eller ute i paddocken. Vi var båda överens om att lektionen skulle vara utomhus. Paddocken låg strax utanför stallet och höll de internationella måtten 60x20 meter. Det var lite mer utrymme att röra sig på och man slapp hela tiden hålla ett öga på var den andra ryttaren var så man inte red in i varandra. Jag fick rida Ramalhete och det kändes mycket bättre. Jag kände att jag kunde jobba med min sits på ett annat sätt nu. Francisco var väldigt mån om att man skulle ”improvissare”, alltså improvisera när man red. Ridning ett helt varv på fyrkanten utan att göra någonting var något Francisco inte gillade, utan man skulle variera sin ridning. Serpentiner, skänkelvikning på ¾-linjen, sluta och öppna på volten eller någonting för att hålla hästarna alerta, lyhörda och bjuda framåt. Förutom min sits, så kommenterade han mina händer som ibland böjs inåt och blir ”turkey neck” som Francisco kallade det… ”No turkey neck!” var en frekvent mening som jag fick höra under ridlektionen. Ridningen på eftermiddagen gick väldigt bra. Jag improviserade (enligt Franciscos order) och provade på en massa skoj som att saxa över medellinjen i förvänd sluta. Ramalhete var väldigt lyhörd för vikthjälperna och att få honom att ställa om från höger till vänster var inga problem. Alla ryttare borde någon gång i livet få rida en sådan lyhörd och fin häst. Även denna lektion avslutades med flera piaff och passage. Både jag och min norska vän fick beröm av Francisco och vi skulle få rida tillsammans i morgon igen.

När alla lektioner var avklarade var klockan närmare halv åtta och alla ryttare gick upp på rummen och duschade. Middagen serverades kl. 20.30 med soppa till förrätt, strips och kyckling+kött till huvudrätt och ugnsbakat äpple till efterrätt. Det var ju inga problem att somna efter all ansträngning som det ändå varit under dagen.