Tips om Mauritius

Min vistelse här i Flic en Flac och på Mauritius tar slut idag. Klockan 11 i kväll lyfter planet för vidare färd österut. Utcheckning från boendet är klockan tolv så det blir många timmar att slå ihjäl här i byn och på flygplatsen. Även om beachen här inte är så värst mycket att skryta om så har jag ändå trivts här i den lilla staden och de övriga städer jag besökt. Folket här på ön är mycket vänliga och lätta att komma till tals med. Här hälsar man på folk även om man inte känner dem och det har hänt flera gånger att folk börjar prata med en när man möts på byn. Så långt ifrån det svenska sättet man kan komma och sådant som gör resandet så härligt. Annars så får jag konstatera att resa runt som jag gör utan alltför mycket färdiga planer om hur jag ska fortsätta min resa numera har blivit mycket besvärligt. Övernitiska flygbolag kräver alltsom oftast att man har en flygbiljett ut ur landet man ska till, vilket inte alltid ingår i mina planer. Min nästa destination är Thailand och därifrån tänker jag ta mig landvägen vidare. Så jag mailade Air Mauritius och frågade dem rakt ut om de också kräver en vidare biljett ut ur Thailand. Fick naturligtvis ett nonsenssvar om att jag borde kolla med Thailändska krav. Tre gånger skrev jag till dem och begärde ett simpelt ja eller nej på min fråga, men ungefär samma nonsens tillbaka varje gång. Nåja, jag har bokat ett par flygbiljetter i slutet på min resa så får vi se om de nöjer sig med det.

Jag är bortskämd med fina stränder, vare sig det är i Afrika, Asien, Australien, Europa eller vid Sandabadet. Beachen här i Flic en Flac har jag redan kollat in och bedömt som medioker, men jag bestämde mig i alla fall för att ge den en chans igår. Så på eftermiddagen knallade jag iväg och tog mig genom en park ned mot stranden. Det första som mötte mig var ett par stora skyltar som på både franska och engelska talade om att det var farligt att bada här! Träffade på ett par polismän och frågade dem om vad som gällde. Jo sa de, det finns starka strömmar i området så det kan vara farligt. Men det finns bojar utlagda ett tjugiotal meter ut från stranden och håller man sig inom dem så ska det inte vara någon fara. Ok sa jag, och bredde ut handduken på sanden. Den höll genast på att blåsa all världens väg så det var bara att lägga allt jag hade med mig på den när jag strippat ned till badbyxorna. Det finns ett rev, som faktiskt går runt hela ön i princip, några hundra meter ut och från det så slits hela tiden bitar av korallen bort och förs in mot land. Så förutom på stranden så ligger det också fullt av revbitar på botten från strandbrynet och ut ungefär fem-sex meter. Men det visste jag redan så badskor var medtagna. Med dessa på så var det inga problem att komma i och vattentemperaturen var varm och behaglig. Tyvärr gjorde blåsten det omöjligt att ligga och sola, så jag tog en promenad tills jag var torr nog att få på mig paltorna igen. Allt sammantaget så föredrar jag Sandabadet. I Port Louis bor det lite drýgt 150.000 innevånare. Men man räknar med att med förstäder runt omkring så finns det cirka en halv miljon i närområdet. Ungefär 81.000 av dessa bor i Quatre Bornes som är en av de större förstäderna. Jag tog mig en busstur till den byn för att spana in vad som finns att se där. Inte så hemskt mycket mer än en mellanstor stad faktiskt, men jag märkte ganska snart att det indiska inslaget är större här än i Flic en Flac. Innan jag klev av bussen så såg jag något som påminde om ett indiskt tempel och jag gick tillbaka en bit för att utforska saken. Jodå, jag fick höra att det var ett sikhiskt tempel och jag passade på att föreviga läckerheten med min telefon. Under mitt traskande i stan så mötte jag också en hel del indiska kvinnor med sin lilla färgklick i pannan som talar om vilken kast de tillhör. Väl inne vid centrum så upptäckte jag också att den metrobana som utgår från Port Louis går förbi där. Tydligen kan man åka så långt ut som till Curepipe som ligger ytterligare några kilometer längre söderut. Jag hoppade över en färd på metron och använde mina ben till att vandra runt ett tag till på orten. Naturligtvis så hamnade jag snart på en liten marknadsgata även här, men hade inget behov av att handla något. Ramlade in på en liten indisk restaurang istället för att få i mig en svalkande sprite. Herr Sing som jobbade där berättade att han var från Delhi och att han hade gjort sitt första år på ett treårskontrakt och att han sedan skulle återvända hem. Så det här med kontraktsarbetare finns tydligen kvar ännu. Han berättade att han bodde inne i Port Louis tillsammans med två andra i ett rum. Levnadsförhållanden för dessa kontraktsarbetare finns det tydligen mycket att förbättra i. Lönen var väl inte så jättebra, enligt honom, men han kommer ändå att ha kunnat spara en avsevärd slant när han återvänder till Indien om två år. Väl hemma igen så kom jag i slang med två Fransyskor som bor på Reunion som är en annan liten ö inte så värst långt från oss här på Mauritius. Trevligt att ha någon på boendet att slänga käft med, även om deras engelska var trevande. Betydligt bättre än min franska i alla fall.

Dagarna rasar iväg i allt snabbare takt och det lackar mot Jul i hiskelig fart. Själv går jag mest och strosar om dagarna och har väl redan sett vad som finns att se av lilla mysiga Flic en Flac. Testar lite nya restauranger varje kväll, men äter alltid frukost hos mitt bageri. Igår så hoppade jag på en buss in till Port Louis som är huvudstad här på ön. Det var ganska mycket trafik på vägarna, så den ganska korta färden (22km) tog närmare en timme med alla stopp. Väl framme så tog jag mig ned till hamnkvarteren som är riktigt fint med massvis av restauranger och små stånd av allehanda slag. I närheten så finns också ett litet postmuseum, som tyvärr var stängt när jag tittade in. Mauritius historia är ganska brokig. Araberna kände tydligen till ön redan på 1400-talet, men enligt vikipedia så var Portugiserna de första som bosatte sig här i början på 1500-talet. Men tydligen så blev de inte kvar för när sedan Holländarna kom till ön i slutet på det århundradet så fann man ön obebodd. Så man koloniserade ön 1638-1710 och gav den dess namn. Därefter lydde ön under Frankrike mellan 1715-1810 och sedan under Storbrittanien fram till självständigheten 1968. Precis som Zanzibar var ön länge ett center för slavhandel, men då slaveriet avskaffades 1833 var man tvungen att finna arbetskraft på sockerrörsfälten på annat sätt. Man genomförde då ett experiment med att anställa arbetskraft på kontrakt ( 1-5 år långa) och kunde på så sätt fortsätta driva dessa för ön så viktiga odlingar. Arbetarna hämtades från olika håll av världen, Afrika, Kina, nuvarande Sri Lanka. Men den stora majoriteten kom från olika håll av Indien. I hamnkvarteren här finns ett världsarv som heter Aapravasi Ghat och det fungerar som ett museum där man kan se under vilka förhållanden de inhyrda arbetarna levde under de första dagarna på ön. De var nämnligen tvungna att registreras noga innan man så småningom kunde komma ut på någon plantage. Väl värt att besöka om ni någonsin hamnar på ön. Efter detta besök så letade jag mig ned på stan och hamnade naturligtvis på central market, som är en gata fullspäckad av småbutiker. Här praktiseras något så ovanligt på dessa marfknader som fixerade priser, så det är ingen ide att försöka pruta. Skönt på ett sätt, då man istället i lugn och ro kan gå runt och jämföra priserna mellan de olika småbuikerna. Det blev en ny keps inköpt! Ett besök i Chinatown stod naturligtvis också på listan och där blev det en lunch på ett litet kyffe. Stadskärnan i Port Louis är kompakt. Allt jag besökte finns inom en ganska liten yta och även busstationen ligger alldeles i slutet av marknadsgatan. Det var där lätt att hitta den buss som sedan tog mig tillbaka till mitt tillfälliga hem. Unnade mig på kvällen sedan en alldeles för dyr middag. Pizza, öl och en glass till efterrätt gick på cirka 200 svenska. Det var det inte värt. /Conny

https://runwaytoadventures.com/2018/07/19/what-to-do-at-mauritius/